Hoppa på tåget 5 – kamouflage

Vad har dykt upp utanför köksfönstret? Kolla ögonen, de konstiga öronen… En hattifnatt, något/någon som kamouflerat sig och snart hoppar till och ropar ”buuu”? OrdOdlaren slogs av synen på morgonen 27 februari. En gren av hängsyren måste först forceras av spektaklet.

Kamouflage är veckans ord, nu är det Karin/Äventyret framtiden som är lokförare. OO fick under veckan som gick ett och annat uppslag, inlägget blir en sallad av bland annat snö

… och gran. 28 februari började träd och buskar skaka av sig snön, 2 mars var dubbelgranens kamouflage helt borta. I skrivande stund har vi (än en gång denna vinter) ”julkortslandskap” därute. Vi står inför minst en vecka med minusgrader, just nu ändå +2,7…

En finsk Facebook-vän (som OO kommunicerar med på svenska) som är en verklig morgonkoffeinist levererade den här bilden. Gissade att det ser ut så här när… Ja, är det kaffeburken eller soffan som är tom? Tyvärr är bilden inte hans egen.

Svårkorsordslösande BJR utbrast: ”Nyckelordet är kamouflerad vattenvarelse”. Minen avslöjade att han visste. ”Vad blir det då?” Med hjälp av korsande bokstäver och lite fantasi blev det flikfisk. Finns sådant? Tydligen.

Familj Syngnathiformes, kantnålsfiskar. Släktet är Phycodurus och den här varelsens artnamn är eques. Häst. Avlägset släkt med sjöhästar och den förekommer på grunt vatten vid Australiens syd- och västkust och fångas för att folk vill ha denna algkomouflerade fisk i akvarium. Den kan bli 35 centimeter lång. Utrotningshotad.

Mera naturkamouflage: björkmätaren. Undrar om en icke-fjärilskännare (OO, till exempel) skulle få syn på såna här i naturen. OO är ändå tränad tack vare sin psykologilärarkarriär (över 30 år) där det där med allt som påverkar oss i hur vi uppfattar vår omvärld är en viktig del (Med avsikt krångligt skrivet, det är så roligt att inte alltid behöva vara så klarformulerande).

En av de viktigaste perceptionslagarna är att vi vill gestalta vår omvärld, både den visuella och den auditiva, i figur och bakgrund. Auditiva exempel är att vi söker melodier, ord – hur låter språket hindi i dina öron jämfört med norska? Det är lättare att påvisa visuellt.

En av de bilder som är vanliga i undervisningen. Kamouflage bygger på att just denna ”omedvetna vilja” hos oss störs. OO har sett den här bilden alltför ofta för att kunna föreställa sig hur en person som ser den första gången reagerar och söker sammanhang.

Ett sidospår från kamouflage, en växelbild. OO höll sitt livs första kurs i psykologi som 24-åring, för blivande förmän inom industrin. Den yngsta av de idel manliga eleverna var 27 år, den äldsta något över 50. De vägrade se den ena kvinnan i bilden, hur än flicksnärtan till lärare försökte ge tips. Hela kursen var en positiv upplevelse, tänk att få samtidig uppmärksamhet av över tjugo karlar på en gång! Det är man inte bortskämd med, precis.

Figur och bakgrund, jo. Den här bilden är alltför uppenbar, tycker OO. Gå in på mcesher.com. Omöjliga figurer, växelbilder, nästan kamouflage… Med hälsningar till en kvinna som heter -son i efternamn – i Island!

Dagen idag, andra februari

Internationella tvillingdagen, 2.2. En dag då världen uppmärksammar ”två barn på samma gång”, vad det innebär att få dubbelt upp av jobb och utgifter – men inte tid. Likaså den speciella kontakt som tvillingar tydligen har. OrdOdlaren har ingen som helst erfarenhet, även om tvillingar funnits i hennes liv.

Den 16-hövdade kusinskaran innehöll ett tvillingpar. Lika olika som syskon i allmänhet, han klen, hon av samma form som denna skribent. Den lilla flickan blev alltså tidigt bekant med fenomenet tvilling, men allmänna kunskaper var det glest av, och hon funderade över ett och annat.

Tvillingforskningsläsning ingick i psykologistudierna. Oj, vilka varianter det finns! Det kuriosa stannade tyvärr bäst i minnet, om tvillingar som uppfostrats på olika håll. Bl.a. ”två Jim”, som ändå var så lika (återfanns senare i flera gymnasiepsykologiböcker). Senare kom Oskar († 1997, cancer) och Jack († 2015), födda på Trinidad 1933 av tysk mamma. Fadern var rumänsk jude, tydligen en rätt så häftig alkoholist, eftersom de separerade och mamma återvände till Tyskland med Oskar när bröderna var  6 månader gamla. Jack adopterades troligen, och uppfostrades som jude i USA. De träffades som 21-åringar i sex dagar i Tyskland, men det fungerade inte alls. 25 år senare träffades de i USA. Kontakten var alltid fylld av hatkärlek. De insåg sina likheter och fascinerades av dem, ställde upp för tvillingforskningen på 1980-talet, men deras kulturella skillnader var svåra att komma över.

Jack till höger, Oskar till vänster

Lärarens första tvillingar, de yngre tonåringarna A och B, såg man skillnad på, men det var svårt ändå, eftersom förnamnen började på samma bokstav. Så här idag, när de ställt upp för intervju i en tidning:

C och D var synnerligen intresserade av tvillingskap och psykologi, ”experimenterade” en hel del (men aldrig för att lura oss lärare!) och fascinerades av att de tänkte och tyckte så lika. Deras lillasyster sade alltid ”flickorna” när hon nämnde dem, vilket roade psykologiläraren. ”Men så säger vi i familjen”, var förklaringen när läraren undrade. Åtföljt av en något förvånad min.

”Nedladdade” från nätet. Busar kanske med omgivningen…

E och F… Träffade inte F, han gick inte i gymnasiet. E var också ”tvillingmedveten”, hon visade och berättade gärna om den stora tvillingstudie de deltog i. Psykologiska test, frågeformulär, medicinska undersökningar… Det finns numera ett enormt register med tvillingdata från olika länder för forskare att rota runt i. Det nämns också i en psykologibok för gymnasiet. På en vänstersida!

G och H var pojkar. De hade för vana att besöka studiehandledaren var för sig, och drog alltid till med samma snälla leende när hon frågade ”Och vem är du nu då?” Hon hade resignerat. Det gick inte att lära sig vem som var vem när kontakterna var rätt så få och glesa. Inte så värst öppet intresserade av sin syskonrelation, verkade det.

I och J träffade studiehandledaren några gånger i slutet av sin arbetskarriär. Två flickor som pratade som en, när den ena tog andningspaus fortsatte den andra på samma tankelinje. Deras pronomen var ”vi”. På frågan om de inte säger ”jag” alls var svaret ”för vi tycker lika”. Skulle gärna ha träffat dem mera. Kanske senare i livet när de reflekterat mer över livet än vad 16-åringar hunnit med.

Troligen ”spegelvända” tvillingar, syns på hur hårets bena faller. Intressant!

Detta blev lite sent publicerat, på grund av tandläkarbesök. OO:s tandläkare blev synnerligen glad över informationen om vilken dag det är idag, eftersom även hon är tvillingmamma. Det blir troligtvis en liten fest med diskussion i det huset ikväll!

Tag vara på ert nära syskon, alla tvillingar, oberoende av enäggs, tvåäggs, spegelvända eller något annat tvillingskap!

Baba – lärare, kompis, förebild

Baba kom som en frisk fläkt till Vörå samskola hösten 1966. Hon var ung, verkade yngre, klädde sig ungdomligt, såg både snäll och lite blyg ut. Och hon hade en son, utan att vara/ha varit gift! Det imponerade, åtminstone på mig. Feministen i mig…

Vi flockades runt kompisarna i A-klassen när de hade haft första lektionen med henne:”Hur, holeiss, va…?” Och sedan: ”VA???” För svaret var:”Hon är h-e-m-s-k! Ingen humor, ful röst, sträng!” Det kunde inte vara sant. Och det var det inte heller.

Det var bara så att någon började dra i sin pulpet medan hon skrev i klassdagboken. Andra följde efter, flyttade stolen en bit, bordet en bit. Det raspade och skrapade när var och varannan aktiverade sig. Ljudet ökade och ökade. Baba kände sig nervös, hur tackla det här… Drog ett djupt andetag, kopplade på den djupaste altröst hon hade:”Säg till när ni har möblerat färdigt så att vi kan börja lektionen.”. Det blev tyst och Baba använde samma röst i ytterligare 40 minuter. En mörk röst har större effekt än en högljudd, undertecknad har minsann den erfarenheten också. Hur jag vet vad som hände? Hon har själv berättat.

Den unga Baba och den något äldre Majken. Från samma lärarfoto som de tidigare. Alla kvinnor hade dräkt!

Då undervisade hon i modersmål. Hennes exempel var inga stela produkter. Ungefär så här lydde en satsanalysuppgift i ett prov:”Den unga hustrun skämdes över sin ovilja att städa, tills hennes man en dag ropade:’Var är dammet på telefonbordet? Jag hade skrivit ett nummer där.” Ingen lätt uppgift, men humorn underlättade jobbet. Undrar om jag skulle klara av analysen idag…

I gymnasiet axlade Baba ansvaret för kyrkohistoria och psykologi. Läroböckerna var inget att hänga i julgranen. Alla som har drabbats av Arvo Lehtovaaras ‘Psykologi’ vet. Men Baba kunde sätta både kött och blod och fräscha kryddor på anrättningen, och vad hände? Jo, jag har ägnat största delen av mitt yrkesliv åt psykologi och psykologiundervisning. Hon både sådde frön och gav god jordmån och gödsel.

Den späktafackade (:-)) boken i kyrkohistoria var inte så mycket att göra åt, bara att tugga genom den, hur illa den än tidvis smakade. Men varför samlades hela klassen en kväll (lördag?) hemma hos Baba med just kyrkohistoriska förtecken? Vi fick uppgifter, och Linnéa (som senare studerade historia) och jag tillbringade tiden på köksgolvet och målade och ritade intensivt på en meterhög tidsaxel som senare prydde (nåja…) klassrummet. Vad gjorde de andra? Jobbade på andra bitar av samma tidsaxel? Men hemma hos en lärare, då, på 1960-talet? Sån var hon, Baba.

Och mina elever har genom åren också fått göra egna tidsaxlar, koppla ihop världshistoria och kyrkohistoria, med mera. Se avsnitten om Bäcken, Tshombe… Min efterträdare håller visst kvar traditionen på något sätt!

Baba åtog sig också rektorsuppgifterna, och därmed var hon den som dimitterade de första studenterna från Vörå samgymnasium 1969. Vasabladet ljög lite med bilden på tidningens förstasida;”Rektorn är liten och studenten är lång som en stör”. Den långa killen stod på tå, och Baba höll studentmössan med raka armar, men nådde inte upp..

Hon var inte Rektorn. Hon var Kompisen som visste mer. ”Innan du gifter dig, sup med karln. Då lär du känna hans rätta jag.” Så sa hon på en psykologitimme. Stämmer? Tja… Men jag gillade uttrycket ‘Du gifter dig’. Inte ‘blir gift’… Den lilla feministen igen…

Barbro Ahlskog-Sandberg, 1938 – 2014.

Idékläckning

”De bästa idéerna har jag fått när jag har sprungit i skogen. Inte vid arbetsbordet”, säger professor Bodil Jönsson i Lund, ”tidsprofessorn” som jag kallar henne. Njaa… hon berättar nog lite mera exakt i sina böcker, t.ex. i ”Tio tankar om tid”, en bok som jag läst och mediterat över i omgångar. När jag haft tid… Nu har jag.

intressant litteratur idag

Idéerna kommer ju när man minst anar det, men det har nog packats en hel del först, utan att man kanske vetat om att man packat, ens. Aja baja, nu börjar psykologiläraren hoppa fram, stegen i den kreativa processen, problemlösningsprocessen – sånt jag försökt lära ut i sisådär trettio år. Det här skall vara helt enligt mig själv, även om lite teori ligger i bakgrunden. Det hjälps inte. Dörren står fortfarande på glänt.

I ungdomens journalistdrömdagar hade jag varit och gjort en intervju med en pratglad person med ett intressant liv. Jag var fylld av hans berättelser, alltför mycket för att rymmas i ungdomstidningen. Morgonen efter träffen stod jag hemma och diskade. Helt plötsligt torkade jag mina händer och sa:”Mamma, nu får du fortsätta”, och satte mig vid skrivmaskinen. Avbryta ett hushållsarbete var inte precis tillåtet, men mamma blev tydligen så häpen att hennes förmaningar och tillrättavisningar kom av sig. Idén bara kom, måste förverkligas omedelbart med rubrik, ingress, mellanrubriker, bildtexter, bildplacering, allt. Chefredaktören slogs också av häpnad. Är fortfarande nöjd med reportaget, ungefär 40 år senare.

en stor del av mitt tidigare liv

Psykologirummet, religionsrummet, studiehandledningsrummet och dansrummet i min hjärna hade under jobbtiden alltid dörrarna på glänt, för både input och output. ”Bra exempel i motivationspsykologin, in med det, hylla fyra!” ”Förtydligar ortodoxins tidevarv, hylla tre!” Eller fina diskussioner, som också åkte in på rätt hylla. Den trevliga radiologen som jag konfronterades med i och med en undersökning:”Hur, när, varför, vad, dagligt jobb, rutiner, intressant…” Och sen lyckades situationerna/exemplen poppa upp vid lektionsförberedelsetillfället, ibland först i klassrumssituationen, men det gick bra det också. Duktig och alert personal i hjärnan!

På en religionslärarresa i Italien blev det helt plötsligt en hel del pladder, arrangemang och ordnande i Assisi. Några läroboksförfattare fick en idé till en illustration av en lärobok som de planerade skriva. Jag är inte ensam… Och rummen i min hjärna finns kvar. Ibland blir jag så innerligt glad när jag på resor kan konstatera att religionsrummets dörr får vara stängd, åtminstone  för input. I en opera i höstas såg jag en vacker och rätt enkel dansuppsättning, automatiskt började jag räkna steg, takter och turer, tills någon personal i hjärnan försynt påpekade:”Du behöver inte det där mera. Inga fler ”de Gamlas Dans för dig…” Och jag kunde koppla av och njuta för fullt.

På vårarna under sista halvan av min arbetsaktiva tid kunde jag stanna upp i odlingsarbetet, bara stirra ut i skogen. ”Lagar du läsordning nu igen”, frågade min man. Rätt hade han. Många läsordningsknutar löser sig när man gör något helt annat. Min f.d. rektor Stig for ut på surfbrädan, där löste hans hjärna knutarna.

Man är lärare en mycket stor del av sin vakna tid, vare sig man vill det eller inte. Och det tar tid att lära sig att stänga dörrarna. Men det går. Det gäller bara att bygga nya rum, sköta om gångjärnen till de hjärnrum som inte varit så aktiva under jobbtiden. Skrivrummet, blomrummet, ”bara-vara”-rummet… Och nu skall jag öppna korsordsrummet på vid gavel!

Helleborus – julstjärna. Nyaktiverat rum.