Ämbarägaren hittade hinken

”Språk är ett kommunikationsmedel, bygger på överenskommelser”. Jo. Men ibland blir det komplicerat, när associationerna går i kors och orden väcker olika bilder i hjärnan. Nu tänker OrdOdlaren redovisa det hon tänkt på den senaste tiden. En del människor undviker att använda ordet ämbar, och ämbar, det finns det hos OO:Det här är endast de som var tomma vid fotograferingstillfället. Och OO behövde fler, men tvärnitade i butiken: där det brukar finnas ett berg av plastämbar gapade det tomt. En försäljare bekräftade, i sommar har folk köpt ämbar som aldrig förr!

Nej, säger någon. Det heter spann. Eller hink. Ämbar är dialektalt och ålderdomligt. SAOB berättar att ordet ämbar fanns i skrift redan 1316, likaså härstammar spann från det århundradet, medan nykomlingen hink finns belagd först på 1500-talet. Ämbar kommer troligtvis från amfora, vem hade tänkt på det?

OO använder ordet ämbar, spann någon enstaka gång. Med ”hink” är det besvärligare. I den rent dialektala lantliga barndomen fanns det två sorters hinkar med lock, liten och stor. Eva kom med sin gröna vespa-liknande moped och köpte mjölk i en två liters hink. Den här torde vara tre liter:En del av er ser visst två kannor här. Och visst är vattenkannan elegant! En aning opraktisk, dock. Den relativt oputsade hinken var svår att hitta. OO visste att den finns, sökte på fyra möjliga platser. Den behagade dock dyka upp först när OO gett upp och skulle börja putsa lök. På en femte plats.Mjölkhinkar – nej, meijahinkar – på ”turistmjölkpall” på Ösel, Estland. Bloggåteranvänt foto. Har förstås ingen bild av de 30 och 40 liters som bonddottern stretade med i tonåren. Tunga och tjocka var de, fulla av bucklor på utsidan till följd av sammanstötningar under lastbilstransport till och från mejeriet. Tonåringen lyfte ner dem från mjölkpallen fyllda med vätska – meijamjölk/skummjölk. Aldrig upp. Nån sorts gräns för ansträngningarna fanns ändå.

De skulle tömmas på kalvdrycken, sköljas, skuras med tvättmedel och varmt vatten, sköljas med kallt och sist sköljas med brännhett vatten. Sen lyftes de upp på en ställning för att torka upp och nervända. Inte att undra på att de kallas mjölkstånkor på flera håll. Det var ett fasligt stånkande med dem!

”Gåta gaa ti nöts å ta in pöts” – inte bra närpes-språk, även i skrift. Men så lär en man i Närpes ha sagt när en bilist med kokande kylare kom och bad om vatten. Vad han sa? ”Jag måste gå till ladugården (nöts) och ta en pyts”. För OO är en pyts i storlek med en målfärgsburk, 1 – 5 liter. Ett ämbar är 8 – 12 liter.Kannor! Kanna är en växt, en ”behållare” (vattenkanna, mjölkkanna, tekanna – och kaffepanna…) och ett mått. En kanna = 2,617 liter, = 2 stop. Ett stop är följaktligen 1,308 liter, ett ”urholkat kärl med branta, stupande väggar, med grepe och lock”. Att dricka ur. Öl. Ordet användes i skrift första gången 1483.

Och så var det kokkolabon som inte visste om det hette en sejdel eller ett sejdel, så han beställde alltid två. Rådfrågar SAOB: ”större, bastant dricksglas med handtag på ena sidan. Belagt 1872, från tyskans Seidel, från latinets situla, ‘urna’, ‘ämbar’. Allt hänger ihop.Det här är en balja. Tvättbalja, zinkbalja, badbalja för människor modell mindre. En del planterar blommor i dem. Här är den råskis (sophink?) för engångskärl sisådär två gånger per år. Och så finns det ju ”så” också…Det här då? En plåtask? I varje fall har den två viktiga väktare. Slut på slöheterna för denna gång.

Dagen idag nummer – någonting

Rakt på sak, utan krusiduller, det handlar om 26 september, den europeiska språkdagen. Hur tänker du tillbringa/fira den? Skam att säga, men OrdOdlaren upptäckte den här dagen först i tisdags. Det europeiska språkåret 2001 lär ha varit så pass lyckat (OO missade det också) att EU och Europarådet beslöt att ordna en europeisk språkdag varje år. Men varför just detta datum verkar förbli osagt.Finland tog ut dagen lite i förväg. Idag fredag har det fina, moderna stadsbiblioteket (allaktivitetshuset) Ode i Helsingfors haft besök av översättare från EU som har visat hur deras jobb går till på storskärm, dessutom har de ställt upp och svarat på frågor. En utställning av Muminböcker på olika språk finns också där, troligtvis en lite längre tid.Sverige ”firar” både i förskott och i efterskott. Det blir ett virtuellt språkcafé på tisdag, där 20 olika språk presenteras. Men en tävling har också ordnats, och är avgjord. Uppgiften var att göra en video på en minut där man förklarar ett grammatikaliskt fenomen. Skulle vara roligt att se tävlingsinslagen…Hemsidan för evenemanget (går lätt att googla) bjuder på mycket. De evenemang som listas där och ordnas runt om i Europa är långt över 500. Här verkar det som om fd mer eller mindre ”öststater” är de mest aktiva: Lettland, Polen, Slovakien, Rumänien, t.ex. Det får OO att tänka på ett föredrag hon ”lyssnade” på en gång, tyvärr slarvigt, utan att göra en endaste enda minnesanteckning. Det handlade om ett gränsområde ”nånstans i Europa”, där riksgränserna ritats om om och om igen, och där nästan alla människor pratade minst tre språk – utan att nånsin ha lärt sig dem i nån skola. Man pratade helt enkelt det språk som behövdes i den aktuella situationen. Ja, troligtvis fortsätter kutymen där ännu.

Njaaa – så gör vi finlandssvenskar också, varje dag. Finska eller svenska, efter behov och hur man blir förstådd. Men så gör sällan de som har majoritetsspråket som modersmål. OO upplevde en gång i Norge – nej, nu skall OO vara snäll! Var och en försöker så gott man kan.OO har uppmärksammat dagen redan! 23 september stegade hon in i klassrummet Nymånen i skolan Lypa i Borgå till en kurs i isländska, ditlockad av fd eleven, fd kollegan och alltid goda vännen NHS. OO tycker ju förstås övermodigt att hon vet en hel del redan, i och med att hon kan dialekter och har besökt landet ifråga flera gånger. Bilden av Strokkur som just skall kasta upp sin hetvattenångakaskad har hon fotograferat på åtminstone tre av besöken. Den här bilden togs i februari 2010.Programmen som produceras i de 47 europarådsländerna verkar vara mest för folk i skolåldern. Man vill bl.a. visa på vikten av att lära sig olika språk – men på den här språkrundresan tog man sig inte norrut, precis. Tänk, att först uppleva det slaviska Polen, via de baltiska, slaviskt och tyskinfluerade länderna till det finsk-ugriska (och tyska) Estland, sen tvåspråkiga Finland för att sen landa i Sverige, jämföra med norska och sluta i ursprunget, Island… En kulturupplevelse av rang för en grek eller en italienare!

Man vill visa på vikten av att lära sig språk, på den kulturella mångfald som man förstår mycket mera av när man uppfattar litet av språket.Men även vikten av eller det roliga med livslång språkinlärning betonas. Tack, tack, OO började med italienska några veckor efter att hon fyllt 60. Lusten hade funnits länge, men det hade liksom inte passat. OO:s kunskap om de latinska språkens uppbyggnad var länge lika med noll, nu vet hon lite mera. Även om det verkar som att de mest slöa och skrattvilliga personer som Borgå kan uppbringa samlas just för att lära sig italienska på tisdagar.OO:s program för de europeiska språkens dag? Hm. Vakna på svenska, prata olika varianter av svenska hemma, eventuellt lyssna på ett föredrag om gamla växter på finska, lösa lite korsord, försöka göra lite uppmjukande höftrörelser till latinomusik och se en fransk dokumentär om Edit Piaf på kvällen, efterföljd av Jaques Brel… Franska är inte OO:s grej, men hon dras till personer som har språket som sin passion: NHS, RL och RL, MH…Årets logo för Dagen idag. Varje år ordnas tävling, tiden för den och när vinnaren utses verkar inte ha alltför högt nyhetsvärde.

Sådär resemässigt sett borde OO ha börjat med spanska. Men operavärlden är starkt italiensk…

Besatt och bedårad av björkar

OrdOdlaren har flera alter egon. Ett av dem har syltat in sig på björkar, har läst och studerat och skrivit en halvkåserande artikel som nu är förpassad till vidare öden. ”Björk” blev så pass fascinerande att OO:s säkerhet som bilförare ifrågasattes (av alter egots ägare): intressant – så snygg – vilken sort kan det där vara – borde stanna och ta en bild… Det finns ju individuella björkar överallt!Glasbjörk (Betula pubescens) och vårtbjörk (Betula pendula), inte så enkelt att skilja dem åt som på bilden av årets tillväxt i slyskogen bakom växthusen som skall glesas ut bara… Hur länge kan man bygga på en mening?? Carl von Linné ansåg att alla björkar är en och samma sort. Och 1759 gjorde en ung man från svenska Österbotten en avhandling (på svenska, i Åbo) om björken, påpekade att finnarna skiljer på björkarna: Hicki-Koiwu (numera hieskoivu, glasbjörk) och Rauwus-Koiwu (numera rauduskoivu, vårtbjörk). Linné som avled 20 år senare läste kanske inte alls…Redan 1767 upptäckte ägaren till Lilla Ornäs i Dalarna den här speciella björken. Linné fick brev om den följande år, och han täcktes begära att björken skulle grävas upp och skickas till Uppsala! Därav blev intet, men något år senare sändes en planta (en avläggare lyckades) iväg, den verkar ha omkommit på vägen. Fler historiska detaljer från den här ingående lilla boken som OO har fotograferat bilder ifrån serveras inte här. Ornäsbjörken, som är steril, är Sveriges riksträd, men har ofta förväxlats med formen ”Laciniata”, Flikbjörk, som torde ha upptäckts i Tyskland:Dessutom finns också Fransbjörken, ”Crispa”. Den har också påträffas i naturligt tillstånd i Loimaa knappt 100 kilometer nordost om Åbo, och kallas följaktligen Loimaankoivu här i landet.Värre hände 1862, när en björk fälldes nära Tammerfors. Först när man klöv den till ved märkte man dess speciella lövform. De sorgsna stubbgranskarna fick vänta ända till 1904 innan fyra ynkliga stubbskott behagade växa fram. Ett av dem gick till den naturintresserade överläkaren vid mentalsjukhuset i trakten, och det trädet är nu stammoderträd till alla birkalabjörkar (Pirkkalankoivu) som säljs i var och varannan plantbutik. Men OO:s och BJR:S exemplar behagade inte utvecklas, grävdes upp och slängdes. Därför en kapad bild från nätet:I grannstaden står detta träd som ett glatt utropstecken mitt i ett grönområde. Jo, en björk, fotograferad 29 augusti härom året.Vitvit stam och röda löv, som redan till en del fallit av. Björkens ursprung är Ylikiiminki några mil rakt öster om Uleåborg, den är anpassad till en kortare växtperiod. En jordbrukare på orten upptäckte den vid sin åkerkant, dottern visade den för sin biologilärare som förde uppgifterna vidare till universitetet i Uleåborg. Ett sterilt träd, men mikroförökning lyckades och de första träden planterades och fick namnet Rödbjörk 1988. Betula pubescens f. rubra. Som sagt steril, men vissa avkommor gör frön!

Till råga på allt kan OO servera en pangnyhet! Nästa sommar kommer en namnsort som en isländsk forskare tagit fram, den heter ‘Hekla’. Han har korsat den med isländsk björk. I artikeln sägs dvärgbjörk, men OO misstänker i sin vishet att det handlar om fjällbjörk. Få se om den blir rätt lågvuxen och med knotig stam… Leif Blomqvist, också välkänd i Sverige för sin plantskola nära Jakobstad (i Finland, svenska Österbotten), har ensamrätt på den. Han sa också en gång att när en busslast svenskar kommer på besök, då försvinner alla rödbjörksplantor med en gång…Närbild av OO.s och BJR:s lilla rödbjörksbörjan. Av bladets form ser man att det är en variant av glasbjörk. I närheten av den här står en rödhägg med nästan samma färg på bladen…OO:s färskaste björkförtjusning är tårbjörk, Betula pendula ‘Youngii’. Den kan bli en koja, som på den här bilden från en av idéparkerna i staden St Michel (Mikkeli på finska, vi uttalar namnet ”sant mickel”). Det latinska tilläggsnamnet kommer från den som hittat björken med det här speciella växtsättet – men OO har inte hittat den mannen eller kvinnan. Sägs vara engelsk. OO har en liten, liten början, får vänta ännu i många år på att få en koja…Men oj så glad OO blev när hon nästan snavade över några unga tårbjörkar vid Lemlands kyrka under sitt Ålands-besök! De har planterats för två år sedan. I långtidsplanerna ingår förmodligen ett besök på samma plats om ca 10 år…

Tre dagar annat

Staycation tycks de som vill svänga sig på utrikiska säga. Holistay är ett annat förslag. Hemester har varit i ropet hela sommaren. Nä, säger OrdOdlaren. Hon har varit på platser som ligger åtta timmar hemifrån. Hemestrar gör hon närmare hemmet.

En speciell sevärdhetsresa, sevärdheter med fötter, rötter, kölar och stadigare socklar. Första upplevelsen på plats blev bildlös, supergod mat och umgänge med skolkompisen från 1963 – 1970. Det andra trevliga fötter-röttermötet förevigades! Se här:Karin i mitten, karlarna vid kanterna och en gåvomahonia i mitten. Tre personer! Tack för buske, träd, tre(ä)vlig samvaro – – tänk, vad bloggar kan ställa till med!Sen bar det av söderut och österut på holmen. Genom berget – hålet – vid Färjsundet. Oj, så spännande det var att åka genom Finlands första landsvägstunnel, invigd 1958, de första gångerna i Öriket på 1970-talet. Caféet Uffe på Berget har besökts några gånger, ibland har det varit stängt. Numera åker man genom nio bergstunnlar mellan Helsingfors och Åbo…Inom kort dyker Kastelholms slott upp. Grundat på 1300-talet, storhetstid på 1500-talet (Gustav Vasa med sönerna Johan, Erik, Karl…) och övergivet mot slutet av 1600-talet. Intressant museum. Vägen svänger mot vänster…… och där ligger det nutida ”slottet”, byggt 2011-12. Mickes dröm. Smakbyn. Första gången OO och BJR besökte platsen fanns där ett gammalt torp, där Micke och son höll på att sortera och slänga. Bäst som det var stod de två fastlänningarna och bistod med granskning, kastande, skojande…Klart att Robinson syns. En monter av gamla fönster innehåller allsköns Fiji-material. ”Känner du den smått syrliga doften”, undrade Micke. Ingenting är tvättat, det skall vara äkta.De hängande halvlånga jeansen (Tänk, att inte behöva byta kalsonger alls, det som hustrun tjatar om hela tiden… Hm.) och andra attiraljer,skor, schackspelet, anonyma konservburkar, salt kokt av havsvatten, snäckor… Micke medger att han är en samlare.

Statyetten då, frågade OO. ”Kom med, här, mitt i restaurangen! Du kommer väl ihåg att jag miste två tänder i svinet under tävlingen? De är här, nere…” Haha. Det var det inte meningen att OO skulle tro, men Micke försöker med vad som helst och glittrar med ögonen!Första gången OO steg in i den här restaurangsalen (2013?) trivdes hon direkt. Stort, ljust, högt i tak, utrymme mellan borden… OO avskyr murriga och mörka restauranger där både gäster och servitörer får trängas och knuffas. Corona-anpassat redan då…Öppet kök gäller också, i mitten av bilden. Gästerna skall kunna se när/hur maten tillreds, tala med kockarna – och de bjuder verkligen på sig själva. Samma skojande gäller, det tog en stund innan OO fick sin bild av kocken Ted och köksmästaren Jonas. Varför har han hatt? ”Komplex för en begynnande flint”, konstaterade hovmästaren lakoniskt och respektlöst.Veckans tema: en hel inköpt gammal ko (som inte dött av bekymmer, som i shillingtrycket). Mera smak i äldre djur, bör hänga länge, ställer krav på tillagningskonsten… Fyra rätter:En liten burgare, ett långkok, en mustig gryta och ”något från bakdelen”. Potatis, grönsaker och härliga såser som inte syns på bilden. Gissa hur mätt OO blev. Det blev en låång paus innan en smaskig dessert åkte ner.Aj jo ja. Allra först bjöds vi på Svärmors limpa med smör. En limpa med kladdkakeartig konsistens, något OO hade velat ta med hem!

Ännu tidigare på kvällen gick vi ner i källaren bland alla lagringstunnor för diverse brända drycker. Ett rum med eko och akustik som tusan. Så där levererades ”In tiefem Keller” med elegans av basen i OO:s sällskap. Vi var ensamma i djupet.Bränneriapparaterna har nu fått ett nytt hem, har flyttat till vägens andra sida, invid den traditionella Jan Karls-gården – och Vita Björn. Verkligt lämpligt, den vita byggnaden har varit fängelse, numera fängelsemuseum. Micke blickar mot stjärnorna – in i framtiden?Ho vet. Besöket avslutades med en bamsekram. Ingen covid-19-fara, OO når inte högre än till Mickes axel, så näsan trycktes in mot den vita rocken där. Han går omkring i resaturangsalen, känner alla gäster (om han inte känner dem börjar han ändå känna dem), svarar på frågor – hur många gånger har han månne berättat sin Robinson-historia?

Äppel päppel, såga klipp!

Kycklings hembygdsgård i Lappträsk har ”alltid” haft en speciellt dragningskraft på OrdOdlaren. Det finns bildbevis på att hon var där redan ca 1980, men de bilderna har placerats på ett säkert ställe, tydligen. Fråga inte vem som tillfälligt drabbats av ordningssinne…Här har OO dansat och lett folkdans, besökt hembygdsmarknader, ätit nyrågsgröt, beundrat och begrundat äpplen på utställning och hästar på parad. Nu senast har hon fotograferat krusbär, bevistat Saras namnsdagskaffe (med te) – och nu har OO lärt sig lite om äppelträdsbeskärning. Mest använde hon ögon, öron och kamera. Inte såg och sekatör, nä. Gruppen började med Sara:Namnet kommer från Sara Hastig (1898 – 1977), som bodde här i hela sitt liv, sen 1959 som änka. Hon ville att hennes hem i hjärtat av kyrkbyn skulle bli hembygdsgård. Saras höstfrisyr, från ett annat håll:Under det här årtusendet har Gun-Britt sökt, samlat, ympat, uppfött och planterat cirka 100 äppelträd med lokalt ursprung på gården. Och det är inte klokt så de flesta växer och bär frukt, speciellt i år. Beskärning av äppelträd innebär alltid att trädet får skador – men får det växa fritt så minskar äppelmängden, sådär kort sagt.

Här pekas och förklaras, sen grep sig de flitigaste verket an:En klippare på långt skaft närmar sig ovan hotfullt från vänster… Alla träd fick inte behandling. Gun-Britt förklarade grundprinciperna: tänk ”vinglas”, överväg borttagning av grenar som växer rakt uppåt, inåt, i kors, såga så att barken inte fläks upp, lämna grenkragen där trädet producerar läkning och allsköns nyttigheter:Äppelträdsbeskärning på sensommaren (JAS-månaderna) innebär att det regnar äppel. Det måste man stå ut med. Här var det en hel del frukter som åkte iväg i diverse påsar för att sen landa i moskastrull, i paj eller utan krusiduller i munnen. I övrigt påmindes OO om receptet för att sko en glad, ung och egensinnig häst: det behövs 12 människor. En som jobbar och elva som ger goda råd.I brist på stege gör den vigulante så här, även om det inte rekommenderas alltför helhjärtat, av säkerhetsskäl. Ska man så ska man…Den här bilden vill OO kalla ”föreningssamarbete på avstånd”. Lappträsk hembygdsförening med långt skaft till vänster, Borgå Trädgårdsförening med handsåg till höger. Corona-anpassat…

Trots äppelmängden hemma kom två frukter med i bilen. Båda sorterna har välkänd proveniens, men hur det blivit så här och vad som är grunden kan man spekulera om.Bernhard till vänster, ”något mindre än medelstort”, 119 gram. Leos Kavlås till höger (ursprung Sverige, landskapsäpple i Västergötland), 377 gram. Absolut inga sura äpplen att bita i, men magen ville inte ha mer på grund av överfyllnad…

Ingen bloggpaus, men…

OrdOdlaren bubblar av skrividéer. Men lägger dem på hög i hjärnan. Dygnet har endast 24 timmar, och hon vill sova också. Skördetider, hej, hej, skördetider… Annat också. I veckan var det konsert, och ikväll lördag igen. Även om publiken sitter med avstånd och ser lite småblygt på varann så spelar och sjunger musikerna som de sällan gjort förr. Det är ju så länge sedan de fått spela för publik…Så sade i varje fall Jan-Erik Gustafsson, med cellon mitt i bilden. Han är konstnärlig ledare för Sibeliusdagarna i Lovisa, som inleddes i onsdags. Monica Groop i gult sjöng och berättade om sina framföranden, satte dem i ett historiskt sammanhang, med lite små humoristiska vinklingar. Hon kan sin musikhistoria hon! Beethovens och Haydns arrangemang av skotska folksånger, tillsammans nästan 400 stycken. Hon sjöng två av Beethoven (250 år i år, skäl att återkomma), en av Haydn, samt några små sånger som Ravel arrangerat, fem korta som berättade om grekiskt bröllop. Jännä, skulle man säga på finsksvenska. Och Sibelius fanns ju på programmet också. Borde egentligen publicera hela Procopés text, men… Nä. Punkt.

De övriga fem på bilden framförde Antonin Dvoraks pianokvintett nr 2, verkligen ett intressant ”stycke”. Lugna och vackra partier omväxlande med en frenesi som nästan lockade fram skratt när musikerna bredde på. Jan Söderblom, till vänster på bilden, spelade på så stråktaglet yrde, han bara slet bort ”fransarna” i farten och fortsatte. De andra inte att förglömma. OO utnämnde diplombladvändare nummer tre, förra kollegan/muskíkläraren Johan. Skötte sig säkert med bravur!

Andra satsen i pianokvintetten var bekant, bekant här och där. Nat King Cole sjöng sig in i mångas hjärtan på 1940- och 50-talen med ”Nature Boy” – och melodin har lånat temat av Dvorak! Jännä igen…Här en bild av OO:s tidsslukare just nu. Hon är med och gör det fullständigt tvåspråkiga Rosenbladet i Finland, och det är en hel del som skall översättas och granskas. Papper, finsk-svensk ordbok på nätet, koncentration… Det är mycket med rosor just nu. Det blir en väggkalender med rosor som tema också, inom kort. Valde bilder idag. Svårt, när alla bilder är halvbra, ingen pangbild. Fortsätter, hinner göra lite ännu innan det är konsertstartdags…

Nina B-N och Nya Östis, OO ”lånade” musikerbilden utan att fråga lov… De egna bilderna är inget att publicera.

PS. Träffade Nina som tagit bilden för en stund sedan. Hon sa ”Nu har du lov att publicera bilden”. Bra. Helt ”lagligt”, alltså…