Ibland räcker det med att putsa glasögonen – även om telefonens kamera verkar vara i maskopi med brillorna, vägrar tillräckligt synbart visa eländet. Ibland krävs det ögondroppar i stora mängder, som efter bastun igår kväll. Ögonen knastrade och bråkade, men ögondropparna hade en uppenbar nästan ögonblicklig (!) effekt.
Hösten 2004 hjälpte inget ovanstående. Bilkörning i novembermörkret möjliggjordes medelst höger hand över höger öga. Alla emotkommande bilar bländade. Konstigt nog, ingen olycka skedde. Läraren hade också vissa svårigheter i klass, vid förberedelser och annat skrivbordsarbete. Men så kom den äntligen, gråstarrsoperationen, första december. Tjugofem minuter ögonarbete av kirurgen, medan vi andra i rummet diskuterade bl.a. Creedence Clearwater Revival (CCR) och John Fogerty. Den följande veckan var full av upptäckarfnitter. Klara färger överallt, smutsiga fönster, ett evinnerligt gnidande på vissa ytor vars smutsighetsgrad inte upptäckts tidigare. Vänster öga åtgärdades ett halvår senare. Och alltsedan dess har OO valsat omkring i livet med småbarnsklara linser, made in USA! Enda skötselåtgärden efteråt var en massa ögondroppar och sovande med en fasttejpad sköld över ögat – att klia sig därstädes var högst förbjudet. När Pappa och Faster genomgick samma åtgärder på 1970-talet fick de inte lyfta något tyngre än kaffepannan på tre månader. Släktfel, som synes.
Lilla Mhy verkar ha drabbats av samma åkomma. Där behövs endast byte av torkarblad, men kom nu ihåg det när hon oftast är på språng enbart kvällstid. Vindrutetorkarna har gnisslat mot torr ruta alltför ofta, det skall ju fyllas på vatten också, lika lätt att glömma. Synnerligen typiskt för den nuförtiden sporadiska rattaren. Vindrutetorkare på glasögon, hur skulle det se ut? Behövs ju i så fall både på insidan och på utsidan. Tackochlov klarar sig OO nuförtiden utan extra påhakade glas i många sysslor. Skrivande, läsande, fotograferande och bilkörning kräver dock hjälpmedel.
Mary Anderson (1866-1953) i Alabama anses vara den som uppfann vindrutetorkarna efter ett besök i New York 1903. Hon såg spårvagnsförare som hängde ut med huvudet genom det öppna sidofönstret för att se trafiken i regn, snö, is, dimma. Lögn, ropar flera. Det fanns åtminstone två till som var ute i samma ärende samma år i USA, plus några i Europa vid varierande tidpunkter. Hon anlitade en designer, ritningen nedan. Apparaturen sköttes med en spak inne i bilen.
Det hade hon råd till, eftersom en tant hade flyttat in hos henne med 17 kappsäckar som fick öppnas först efter tantens död. Där fanns juveler och guld i massor. Så hon fick leva Pippilångstrumpliv sen… Hon fick patent på uppfinningen för 17 år, men förnyade inte sen patentet. Biltillverkarna var inte intresserade. Bilarna på den tiden saknade ju oftast både väggar och tak, och hade man vindruta plockade man bara bort den och satte den i bagageluckan vid regn. Så enkelt var det då. Knappast åkte man nånstans i sämre väder.
Det sägs att de vindrutetorkare som används idag bygger på MA:s principer. Och det har funnits och finns ett virrvarr av system, motorer och design. Fästade upptill, nertill, på sidan… Gå ut och kolla! Även idag varierar vindrutetorkarnas design, de går kors och tvärs eller parallellt, de kan vara av samma storlek, olika stora – eller enbart en. OO har haft en Fiat Panda, med endast en torkare. Det fungerade det också.
A-Forden anno 1930-31 hade också vindrutetorkare. Vid långsam körning rörde den sig sävligt, när du fick upp bilens fart fick den lite mera fart den också. Effektiviteten jämfört med dagens intervallsystem som reagerar med ökad fart i hällregn var – – ja, något sämre. Mera om A-Forden om någon dag!
OrdOdlaren 