Skapande paus

Journalistfröet (som hon själv då och då trodde) gjorde en intervju med en varitmusikerhelalivet, en glad och verkligt talugär man. Prat, anteckningar, några rätt så platta fotografier, allt var i en enda röra i huvudet. Det var önskvärt att materialet skulle finnas på redaktionen följande dags kväll.

Då, för förtiofem år sen då var det verkligt analoga – hjulanaloga – tider jämfört med dagens digitala snabbskutt. Tidningen bjöd på svartvit film i ca tolvbildersstumpar, framkallning sköttes där. Vad du som frilansjobbare fångat på bild såg du vanligtvis först i tidningen. Texten och filmrullen sändes med buss i ett kuvert, mottagaren betalar. Busstationen och redaktionen fanns nära varandra i sin ända, medan den dåvarande OO hade 8 (om hon hade tur med de få busslinjerna den vägen) eller 22 kilometer till lämplig busshållplats…

Sommarlovet bestod i övrigt av föus- och annat jordbruksarbete, medan kalvarna och korna kvällsutfodrades jobbade hjärnan med inkommet material. Skrivmaskinssittningen någon timme senare gav inget godtagbart resultat. Suck. Följde lite TV, lite läsning och troligen något kvällsmål innan sömnen tog vid. Upp i ottan, föus och morgonmål. Som vanligt skulle OO diska efteråt. Mitt i allt avbröt hon, torkade händerna, vände sig mot mamma med orden: ”Du får fortsätta!” Denna lydde utan knot, med gapande mun – vad tog det åt dottern?

Skrivmaskinsknatter. Rubrik, ingress, dispostion, mellanrubriker, några futtiga bildtexter till osedda bilder formligen exploderade fram. Två papper. En blick på klockan, ”Pappa, jag behöver bilen!” I ilfart 8 kilometer, fångade bussen, överlämnade kuvertet, ”mottagaren betalar”. En häpen signatur Cander satt på redaktionen och framkallade, beskar och förde texten till sättning (ja, det var blysättningstider då, vet ni yngre läsare vad det handlade om?)

Senare i livet har OO undervisat om den kreativa processen; som ofta börjar med en idé, ett uppdrag, ett problem – och sen kommer materialinsamling, inkubation, illumination och sist det verkliga jobbet, förverkligandet. Och det kan såga av och an många gånger, med utprovningar och testningar och förbättringar. Dock påstår skribenter att det inte alltid går att göra så mycket åt alstret när man väl skrivit ner sin story. Annat kan det vara på andra områden. I varje fall gäller det att fånga illuminationen, ”uppenbarelsen”, ”synen” i flykten; den kan vara blott några få sekunder. Den har också en tendens att dyka upp i skarven mellan sömn och vakenhet. OO har till och med fått ihop en pensioneringssång till en kollega enligt ”papperochpennavidsängen-metoden”. OO är annars usel på rim och poesi.

”Skapande paus” är nästan synonym. Bodil Jönssons ”ställtid” är också lite ditåt – förresten ett verkligt användbart ord. Du måste ta itu med ett jobb (rätta prov…), som tar 110% av din uppmärksamhet. Tröskeln att börja är hög. ”Nä, nu måste jag…” Så ser du dammet på pianot. Det skall torkas bort. Nu. Och spegeln är smutsig. Skall putsas. Nu. Mattan skall dammas. Nu. Alla de där sysslorna hjälper dig att ställa in dig på det som skall göras, hävdar fysikprofessorn B. Jönsson.

Nu skall det packas. Oj, ja, blogginlägget skall skrivas. Packa! Blommorna skall vattnas. Packa! De där böckerna borde ju stå i hyllan, inte ligga på stolen. Packa! Okay. Nu skall det avnjutas en skapande paus, de egna batterierna skall laddas – utan sladdar. Däremot behövs det sladdar och laddare till en hel del apparater. Den skapande pausen avnjutes utan internet, utan Facebook, utan bloggläsande och -skrivande.

Hoppas du som läser det här återkommer i början av november! Det gör OO, i varje fall.

Nyfiken på skriverierna för förtifem år sedan? http://www.webbop.fi, skrolla till ”vi har digitaliserat vårt arkiv”, sök fram tidning nummer 33, 9 augusti 1973. ”Gösta minns”.

Föus = ladugård. Talugär = pratsam

Filmstjärnan

Karriären blev kort, men framgångsrik. Två dagar, 8 + 12 timmar. Intensivt, tröttsamt, ensamt och en massa väntande. Men Laisa, knappt 6 år, skötte sig över förväntan. Hon verkar att ha tagit det mesta med ett stoiskt lugn i sitt liv. Även då, för lite på 18 år sedan.

Det kom ett telefonsamtal 21 februari vid tolvtiden. ”Har ni släde?” ”Joo…” ”Bra, kan ni komma till Davidsnäs på Emsalö till klockan fyra?” ”Häh…Ja… Jo… Må int…” Action direkt: släden dammades av, Laisa in i bilen och släden efter. Filmscen: folk kom till en fest i skymningen, med häst och släde. Facklor lyste upp vägstumpen, av någon anledning fanns det några burkar med äkta djurblod där, Laisa trampade i en… Vi var lite oroliga för hur hon skulle reagera på ljusförhållandena – reaktion noll. OO stod vid hennes huvud och berättade sagor (oj, så hon lyssnade), RCS fick finna sig i att utrustas i kuskkläder á la 1850-tal. OO fick också hux flux hoppa in som en gäst på väg uppför trapporna. Alla tre kom hem vid tolvtiden på natten. Piggast var Laisa.

19 april ringde telefonen igen:”Har ni en lämplig enkel kärra, helst trähjul?” ”Kan ni komma till Lappvikens sjukhus och sen till Tusby i morgon?” Okay, hästbilen lastades än en gång. 20 april var solig och varm, skärtorsdag.

De sista scenerna i filmen om Aleksis Kivi skulle filmas, när hans bror avhämtar honom från mentalsjukhuset Lappviken, hem till sin lilla stuga (liten storstuga + kammare) i Tusby. Han som spelade brodern – kusken – hade aldrig sett en häst bakifrån förr. Det blev snabbkörinlärning; Laisa fick trampa alla vägar runt det stora vita sjukhuset, om och om igen. Inlärningen framskred till någorlunda godkänt.

Lappvikens sjukhus, Laisa konstrar lite. Regissören Jari Halonen till höger

Scenen där Aleksis kommer ut ur sjukhuset och skjutsen väntar utanför vid trappan togs om otaliga gånger. Laisa stod för det mesta med hängande huvud, stilla, lugn – och så vände hon plötsligt på huvudet och såg sin spegelbild i ett fönster. Ett glatt, förväntansfullt gnäggande följde: ”Hurra, äntligen en vettig typ i det här sällskapet”, verkade hon tänka. Storskratt av hela filmteamet, och scenen togs om. Än en gång.

Körundervisning på gång

Serviceteamet var utrustat med spade, kvast, ämbar o.dyl för alla utsläppseventualiteters skull, men nej. Laisa släppte inte en fis, ens. Efter flera timmar var scenerna godkända, dags för transport till Tusby. OO tog in Laisa i bilen – då kom det! Liter på liter på liter, munk på bulle på munk och flera till! Nytt storskratt av filmteamet när vi berättade!

Övning utan häst. Den längsta i gruppen på fyra är ”Aleksis Kivi”.

I Tusby sände RCS iväg ekipaget med Aleksis, bror och bror och brorsdotter i ena ändan, höll tummarna – jo. Laisa stannade under själva filmningen på rätt ställe vid trappan, lät passagerarna stiga av i lugn och ro, brodern körde vidare, svängde till höger. Och där bakom huset stod OO med en brödbit eller en morot. Laisa lärde sig under övningarna vad/vem som väntade, och den stumpen avverkades snabbare och snabbare… OO var med i filmen, bakom huset, och ryggen i samband med festen skymtade visst också under bråkdelen av en sekund…

Filmen Aleksis Kiven elämä, regi Jari Halonen, premiär 10.10 2001.

Iloinen Salama, Laisa, född 23.6 1994, lever ännu som synnerligen kär och omtyckt ridhäst, 24 år gammal.

Aleksis Kivi, 10.10 1834 – 31.12 1872, författare, en av de första som skrev dramatik, romaner, dikter på finska i Finland. Hans dag idag, 10 oktober. Likaså den finska litteraturens dag.

Sista potatisen

Jepps, det hände i lördags, 6 oktober. De sista knölarna krafsades upp, sköljdes, kokades och inmundigades. Nu blir det i huvudsak potatispaus tills nypäärona uppenbarar sig i juni.

‘Pink Gipsy’ och ‘Venedig’ samsas i kastrullen. Om en stund puttrar vattnet…

Nähäpp, Här övergås det inte till pasta och ris eller andra uthemskheter. I ett inslag i TV-nytt nyligen ”klagades” det på att folk inte äter potatis i lika stor utsträckning som förr, odlarna får problem med skörden (som visst inte varit sååå stor i år). OO hjälper inte odlarna alltför mycket heller, synd nog. Ungdomar som tillfrågades i nyhetsinslaget ansåg att potatis är jobbigt, tar lång tid att koka, pasta är snabbare. Och skalandet, suck… Ett verkligt problem. OO är av rakt motsatt åsikt, men så är hon ju också multifunktionell och gör allt annat som hör till (nä, BJR sköter oftast den animala biten…) medan knölarna puttrar i sitt vattenbad.

Vit ”gipsy” och gulare ”venetsiansk” på tallriken med egenodlad gurka och morötter och inköpt hemstekt chililaxmedaljong…

Skala potatis? Varför?? Jo, om man tillreder potatismos, hasselbackspotatis eller vitlökspotatis (händer några gånger per ickeodlingssäsong, på tjööpispääror), förstås. Men annars går skalet hur bra som helst att både koka och äta, alla nyttigheter tas till godo. OO har ätit oskalad kokt potatis i minst 30 år, och torde fungera till full belåtenhet ännu… Som av bilden synes.

Ännu finns lite kål, morötter, gulbetor och randbetor (choggia) att inmundiga, av egen produktion. Sen blir det att börja äta aningen mindre färskt, att bromsa in i butikens grönsaksavdelning, den som OO snabbt susat förbi under de senaste månaderna. Bärurbutiken-musklerna skall användas igen, grönsaker är rätt så tunga..

Potatisodlaren i TV gav följande ätmerpotatisråd: skaffa en ny, moderna potatisskalare, skalandet blir då en rolig dans! OO vill ändå sätta in en varning. Skalarna är vass-vassa. En liten fingerbit kan skalas av liksom bara i förbifarten. ”Skär potatisen i bitar, så blir den snabbt klar”, sa odlaren också. Jo. Eller stek direkt tunna råa skivor, smaskens! Kryddning efter behag, prova med varierande örter. Eller koka ”dubbel sats” potäter med skal på, förvara de oätna i kylskåpet till följande dag. Då smälter du en rejäl klick smör i stekpannan, skivar ner lämpligt antal vitlöksklyftor, de skall puttra tillsammans en stund och sätt sen i potatisbitar som får suga upp smörvitlöksgottet under stekningen, salta och peppra och ät! Njamnjam!

Allt detta i väntan på läckerheten: nypotatis med sill (enligt eget val) eller smör eller smöräggröra med örter eller pikkalakan. Och det skall vara högst fem minuter mellan landet och kastrullen. Så sa pappa, och det var det han visste om matlagning.

354, 365, 384 eller 445?

Idag, för prick och precis och exakt och jämt 436 år sedan proklamerade påven en nyordning i världen: ny tideräkning! (om det nu är så säkert när du har tragglat dig genom den här krian). Gregorius VIII hette han, och förändringen gjorde att hans namn blev ”odödligt”. Men det gick inte över en natt, alla länder ville inte dåförtiden följa påvens order. Helt plötsligt hade västvärlden två kalendrar. Den ena, julianska, med 365,25 dygn per år och ”den nya stilen” med 365,2425 dygn per år, skottdag vart fjärde år utom utom vid jämna århundraden – förutom när seklet är jämt delbart med fyra. Lätt som en plätt? År 2000 var således storskottår, missade du det? Säkerställt med det astronomiska året? Hm, det blir ett dygn fel på 3000 år, men jorden lär ju bromsa in sin snurrning, så… Den som lever får se!

Det gick mera häftigt till när den julianska kalendern infördes, år 46 f.Kr (eller fvt, som OO föredrar). Julius Caesar hade hjälp från Egypten för att reda upp i kalendertrasslet som prästerskapet lär ha åstadkommit med att tillföra dagar här och där nu och då. Kalendern stämde bara inte med tidpunkter för sådd och skörd och för de fester som hörde till! Det blev ett annus confusionis av det hela, ett år som innehöll hela 445 dagar. Dessutom lär man ha placerat de nya skottåren fel, så man var i otakt nästan från början. Efter 1600 år hade även den tideräkningen gått närmast åt pipsvängen. Trots att både kejsar Augustus och kyrkomötet i Nicaea (325 evt) hade doppat sina fingrar i tideräkningssoppan.

Elva dagar slopades 1582, efter 4 oktober följde datumet 15.

Katolska länder som Spanien, Italien, Portugal anammade påvens order direkt. Värre var det med de protestantiska länderna, som dåförtiden var skarpt på kant med påven. Två tideräkningar i Europa fungerade dock inte så bra, så 1699 beslöt Sverige att gå med sådär lagom (!) sakteliga, genom att slopa de elva närmast kommande skottåren. Det gick bra år 1700, men sen glömdes det hela 1704 och 1708, på grund av det stora nordiska kriget, och kungen Karl XII flyktade till Turkiet. Men därifrån kom ett brev 1711, med skarp order om att återställa den julianska kalendern! Där blev det slut på den egna svenska tideräkningen, i otakt med allt. Det gick lätt att åtlyda konungens order: Hux flux bestämdes att februari år 1912 har 30 dagar. Frid och fröjd.

Fler och fler länder anammade dock den nya stilen (Storbritannien 1752), så Sverige ”kröp till korset” och beslöt att göra processen kort den här gången. Februari månad avbröts i och med den sjuttonde dagen år 1753, följande dag var det första mars. Någonstans har OO läst att detta ingalunda skedde utan sura miner och bittra protester; ”Staten har stulit elva dagar från oss!”

Ett roligt exempel serverar en källa. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt då gällande svensk tideräkning. 1732 skriver han själv att han är född 12 maj, ”gamla stilen”. Han avled 1778, och hans minnesdag firas numera på hans födelsedag – 23 maj.

354 dagar? Islamskt och judiskt månår. Muslimerna halkar alltid lite efter solåret, även om de flesta muslimska länder har s.a.s ”parallell årsbokföring”. Just nu lever de i år 1440. 384? Judarnas tideräkning har alltid fascinerat OO. Den judiska lunisolarkalendern innebär att på en period på 19 år finns sju år som är 13 månader långa, alltså 384 dagar. Allt här sagt i yttersta korthet. Judarna lever nu i år 5779.

Kalender för 2019, med femton egenfotograferade rosor, lokalt växande. Bl.a. OO saluför!

Diskussionen om sommartid eller ej ter sig onekligen något liten just nu. Värst är det för korna och mjölkproducenterna. Och det astronomiska året är 365,2422 dygn långt.