Roligt med rim och reson

”Det går lite långsamt, innan man blir van”, suckade BJR. OodOdlarens hjärna replikerade, innan alla sladdar hann kopplas: ”Hemskt är lifvet. Outsägligt. Vild dess ocean. Tai tarai tarai raitaa, Innan man blir van”. ”Varifrån fick du det där?” skrattade BJR förvånat. Ja, säg det. Ett diktfragment från förr i tiden. En kvinnoröst ringde i huvudet. Vem?

Studiekompisen ända från barndomen, hon som blev modersmålslärare och var superbra på litteratur? Klasskamraten i mellanskolan och gymnasiet, med samma yrke, med en humor som sträckte sig i alla dimensioner? Kollegan under flera år? Och hur, var, när, varför, vem…. Författaren?

Förr i världen hade OO letat upp litteraturexempelböckerna från gymnasiet, eventuellt ringt någon av ovanstående. Men i nutiden är man ju osocial och digital, man knappar in citatet på datorn och Gubben Google ger svaret på nolltid; Elias Sehlstedt, 1808 – 74. Föräldrarna hette Abraham och Märta (!).Han började studera juridik i Uppsala, men fadern dog och pengarna tröt. Visst hade pennan öppnat en dörr till tidningen i staden, och en tid försörjde han sig som informator. Det blev en dikt av den parentesen också, ”Hvad är en informator” – läsvärd. Humor, satir, självdistans, ironi även där, som i så många av hans dikter. Alla verser har både rim, rytm och roligheter.

Han ”landade” på tullverket, och via bl.a. Mem blev han fast bosatt på Sandhamn och tullen där. Inga mord på Sandhamn på den tiden, Viveca Sten… Kanske. Han gifte sig, fick barn, iakttog naturen, skrev – och målade. Mångsidig begåvning. Här börjar Göta Kanal, i Mem (akvarell):Tullhuset i Sandhamn lär han ha avbildat flera gånger, många besökare tog tacksamt emot (köpte?) en tavla.En allmänt känd dikt tillverkades med hans penna: Barnvisan (varför inte för vuxna också) ”litet bo jag sätta vill”, med musik av Alice Tegnér. Och visste ni att han står för ””Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg”? Finns i samlingen ”Svea” (1873), i en intressant dikt med mellanprosa, ”Sång i Ångermanland”. Det mesta finns på nätet, men OO skulle vilja avnjuta det hela på papper! Det finns dessutom ett urval av hans dikter, gjort av Carl Snoilsky, utgivet 1892, med illustrationer av självaste Carl Larsson. Det finns bilder på nätet, men de blir ju så pyttefnuttiga här! Vill betrakta i lugn och ro, utan bakgrundsskärmbelysning! Ett framförande med deklamation, sång och bilder kunde vara en idé…

När den optiska telegrafen på Telegrafholmen utanför Sandhamn drogs in ungefär samtidigt som hans tid i skärgårdssamhället tog slut skrev han dessa rader: ”Du telegraf! Din tjenst till slut/ För mycket optisk var./ Du, liksom jag, har sjungit ut/ Det längre sig ej bar”.

Hans dikter finns i diktböcker -häften med intressanta titlar: ”Fiskmåsen, poetisk kalender för 1853”, ”Fyrbåken, p.k. för 1855”, ”Telegrafen, optisk kalender för 1857”, ”Utkiken, p.k. för 1857”, bland andra. OO har inte läst alltför många, men det som har lästs tilltalar. Ingalunda högstämt, däremot med förunderlighet och finurlighet. Intet för intet räknas han som en poetisk förnyare, med efterkommande som t.ex. Taube…

Den saknade raden? Jo, ”Menskolifvet är odrägligt”. Dikten ”Innan man blir van” finns i ”Fiskmåsen”. Rekommenderar googling och läsning. Garanterar smilbandsanvändning, skratt och ”lyssna på det här” till eventuellt sällskap!

Äppelfrossa!

Ett regn som varade i ungefär tolv timmar blötte ordentligt ner höstnaturen, trots futtiga fem millimeter. Råkall, mulen förmiddag. OO hoppades på lämpligt mjukt fotograferingsväder, greppade Canonen och skuttade (nåja, lite får man överdriva) ut. Äpplets dag 25 september, det skall vi fira och dokumentera. Med vattendroppar på äpplen. Så he så.

Vinter- och några höstäpplen hänger kvar, de övriga finns redan i burk och flaska eller har gått genom en stor mängd människokroppar. Antonovka dignar:Ett basäpple, som har odlats i Finland sen mitten av 1800, troligtvis framtaget i Ukraina eller mellersta Ryssland. Ett enda träd kan ge 150 kilogram frukt – borde man börja väga alla? I stort sett vartannat år går husets alla krattor och klykor åt till styttor.Cirka fyra drygt tio liters ämbar plockades i måndags. Trädet verkar lika fullt trots det. Frukten bör sparas nästan till jul för att bli ätgod, här blir den – som i de flesta hushåll – främst till mos. Tack och lov i flera kök. Tack, andra plockare och mottagare! Vid spisen väntar en blandning på åtgärder. I morgon!Renet Chernenko (Tshernenko, Tjernenko) är helt underdimensionerat för sin äppelmängd i år. Gott, verkligt gott att äta om en liten tid. Kommer från Mitjurinsk sydost om Moskva i jämnhöjd med – hmm – Berlin, till exempel. Kom med i äppelregistret 1986, rekommenderas för nordvästra Ryssland. Tål en hel del kyla. Det har vi märkt här också. finns i få plantskolors sortiment, mystiskt.Så har vi Eppulainen, som faktiskt skulle förtjäna ett ”vackrare” namn. OO har smaskat i sig två idag (plus några andra). Verkligt gott, milt syrlig, frisk smak.

Kommer från en frösådd (intressant ord, sår man annat än frön?) i Kangasala nära Tammerfors, 1925. Ett sensommaräpple som hade kastat ner fyra fina frukter medan det regnade. Korister får i morgon njuta av härligheten.Favoriten! Härlig färg, som bara blir juligare och juligare. Skall ännu hänga i trädet en tid, men sen! GBH, som skiver en östnyländsk äppelbok, beskriver smaken som exotisk… Söt, krispig – just nu känns det i munnen som på de här regnvåta exemplaren:Ett äpple som är synnerligen populärt ute i världen, Fuji eller Tohuku. Fuji är vanligare. Ett av de femton populäraste i USA, till exempel. Men försök hitta en planta till försäljning i Finland. Har sökt på nätet i två plantskolor, den ena med drygt 100 sorter, den andra med över 200. Inte. Som namnet säger, framtagen i Japan. Introducerades 1962.

Hur finns de här träden hos oss då? Fråga BJR, han vet inte svaret på varför han valde just dem. Han har köpt dem för sisådär 15 – 17 år sedan.

Äppeltillgången i trakten har varit synnerligen varierande i år. En och annan har fått i det närmaste ingenting, andra massor. Flera faktorer inverkar på skörden; pollinerarna skall kunna flyga i lämplig temperatur, i lämplig vind. Och sen skall inte hällregn eller blåst förstöra deras arbete. Senare behövs regn för att frukten skall växa. Och allra först skall det ju finnas blomknoppar. Vi får bara hoppas på att allt samverkar, mycket annat kan inte människan göra.Här väntas också på åtgärder. Många skall klyftas och frysas för att senare bli till Bernts Bästa Äppelpaj. Och den, den är smaskig den…

Har längden betydelse?

Hela ressällskapet såg upp till guiden i Dubrovnik. Hon var lång, med reslig hållning och högburet huvud. Att hon såg ner på oss resenärer hade inte att göra med annat än längden. ”Jag är från Montenegro”, sa hon, ”och vi är kända föra att vara långa, ett av världens längsta folk”.

Hon berättade om Nikola, furste och senare kung av Montenegro, 1860-1921 (född 1841), vars ena dotter (av nio) Elena bortgiftes till ett lyckligt äktenskap med Italiens kung Vittorio Emanuele III, 153 cm lång, en stor personlighet. Hennes längd är inte känd, skillnaden är märkbar:PÅ familjefoton lär han oftast ha befunnits sittande. Huruvida ”lådtricket” användes, som på förlovningsbilden mellan kronprins Charles (175) och Diana (176), mellan Humphrey Bogart (172,7) och Ingrid Bergman (175) i ”Casablanca” är inte känt.

Kvinnor kan ju kompensera med höga klackar (inte OO, sådana är rena självmordsredskap för henne) och höga hattar. Vem uppfattar nu drottning Silvia (165) eller kronprinsessan Victoria (168) som ungefär medellängd (kvinnors medellängd i Sverige är nu 165,7). De lär ju fylla en stor sal med sin karisma. Drottning Elisabeth II (162) har kanske krympt med åldern, som nu är aktningsvärda 93. OO stod några meter från henne i mitten av 1970-talet och förvånades över litenheten. Höga klackar är kanske inte så lämpliga mera för henne:(Bilden från Svensk Damtidning). Enligt senast publicerade mätningar är nederländska män de längsta i världen, 183, på spinnsidan vinner Lettland, 170. Kung Willem Alexander (bilden ovan) är precis medelmåtta i längd. Drottning Maxima är 178 (och vilka klackar!). Längdvinnande kunglighet är Spaniens kung Felipe VI, 197. Letizia är ”normal lettiska”, men inte från det landet.  Han är tydligen van att vara ”höjd över andra”, av följande reaktion att döma:

Det var premiär på operan ‘Don Carlo’ i Madrid 18 september 2019. Huvudpersoner är kung Filip II (kung av Spanien 1556-98) och sonen Don Carlo. Finlands i dubbel bemärkelse stora bassångare i nutiden, Mika Kares, gör där en av sina bravurroller, storinkvisitorn, ”en ståtlig basroll”, enligt operaexperter. Mika är maskerad till oigenkännlighet (över en timme i sminket), en gammal grå långhårig gubbe i den här uppsättningen. OO lyckades ”stjäla” bilden från Mikas Facebook-sida:Vad hände på premiären? Jo, den kungliga logen intogs av kung och drottning och några till, och vid slutapplåderna kom högheterna fram och hälsade på sångarna, och Mika märkte att de betraktade honom länge, ”va nu då?” Efter fotografering kom de fram till honom igen: ”Får vi se dina skor?” Sagt och gjort, Mika visade upp sina skor med ca fyra centimeters klackar. Med dem nådde han en höjd på 202 centimeter, och sådant upplever kanske Felipe sällan, att han får se upp till någon – nu till en 40-årig ”pojke” från ”skogarna i Eurajoki”.Att Mika är begåvad med en basröst utöver det vanliga är kanske överflödigt att nämna, så som han jobbar och flänger runt mellan de stora operascenerna i Europa, med en och annan avstickare till USA – tillsvidare. OO har träffat honom flera gånger under hans tidigare karriär, när han sjöng mera i Finland. Nu får hon nöja sig med att följa honom på Facebook, lyssna på hans torsdagswloggar – men 11 oktober sjunger han i en konsert som OO köpte biljetter till idag! Han är trevlig, vänlig, uppmärksam, en utmärkt pedagog – OO har haft glädjen att följa med några sånglektioner som han hållit. OO fick tillåtelse att publicera hans ”kungahistoria”!

Men, men… Kungen och bassångaren på nästan två meter blir ändå små i jämförelse med Dalvik-pojken Jòhann Petursson, 1913 – 1984. Han mätte 234 centimeter, vägde 163 kg och hade skonummer 84, säger OO:s minne. Ingen förklaring till hans ”storhet” fanns, han var stark, proportionerlig, men hade svårt att få jobb. Vistades mest i USA och uppträdde som ”jättevikingen från Island”. Sina sista år tillbringade han på ålderdomshem i sin hemstad, med specialgjorda möbler, cykel, m.m. OO hittar inte sina bilder därifrån! En ”lånad” gammal får duga.

Skrockfullt

Tschombe kom in i klassrummet och sade något helt oväntat innan han satte igång med lektionen: ”Ni har väl hört att man skall spotta tre gånger om man ser en svart katt springa över vägen? sa han. ”Så hände  igår när jag körde mot Vasa, jag log för mig själv – och plötsligt var bilen vänd med näsan hemåt! Så spotta alltid!” Det var nästan chockerande att Tschombe, den korrekta och alltid väl förberedda läraren blev så personlig. Följaktligen spottar OrdOdlaren alltid.Däremot är det något oklart om det gäller enbart helsvarta katter, eller om man skall spotta även för katter som Tosca. Han sprang inte över några vägar, han var innekatt, hade egen katteria (utebur) och gick i koppel. Och trivdes på mattes rygg, som kanske kan skönjas på bilden (grön stickad tröja, grön rumpa). Så han spann…

Lokaltidningen frågade med anledning av fredagen den trettonde vad läsarna har för favoritskrock. Svarta katten vann.

Stegen kom på andra plats. ”Gå inte under en stege, då kommer du att råka ut för en olycka. Säkrare att stå på stegen? På den här i varje fall:Annars är det inte skrock. Det är sant. Gå inte under en stege!

Bönehuset i barndomsbyn målades på talko (frivilligarbete, samvaro, mat efteråt), och jämnåriga, ca 11-åriga OO och HS deltog. I ett skede stod OO på marken och målade under HS:s stege. Brak! En stegpinne brast, målburk, pensel och pojke dråsade ner över den målande flickan. Röran blev gul och skrattig och den mesta målfärgen hamnade på det gröna gräset. Gå inte under en stege!

”Du får inte överräcka saltkaret direkt till din bordsgranne, då blir ni ovänner”. Jaha. Hur är det, äkta maken? Å andra sidan: är man bordsgrannar om man sitter mittemot varandra? ”Skaka inte hand över tröskeln, det leder till ovänskap”. Det är OO noggrann med, men ser det mest som en ”uppförandefråga”. Kom in ordentligt, sen hälsar vi med kroppen på något sätt!

Nytt för OO: ”Lägg inte handväskan på golvet, då blir du pank!” Inte att undra på att OO:s finanser svajar. Handväskor har minsann funnits både här och där. Kunde det hjälpa om…?”Om du krossar en spegel drabbas du av sju års olycka”. OO kan inte minnas att någon spegel skulle ha gått i kras. Sådana var ju värdefulla attiraljer förr – men det hjälpte att slänga salt över axeln. Det var ju också dyrbart, och att spilla salt ger otur. Hur ska de ha det egentligen??

Regn i brudkronan betyder visst lycka? Jo, det regnade både före och efter ceremonin och den lilla festen, men krona fanns liksom inte. Bra så, det blev bra…

Hoppsan, nu dog en sjöman! ”Om du tänder ett ljus med ett ljus dör en sjöman”. Det har nog gått åt en hel del av den yrkeskategorin kan man tänka. Helt nytt för OO, men var ett populärt skrock i lokalavisan.

Estradörer av olika slag är skrockfulla, verkar det. Säg inte ”Lycka till”, det framkallar motsatsen! En del säger i stället ”Break a leg”, och då klarar man sig tydligen helskinnad genom sitt framträdande. De säger ofta ”toitoitoi” åt varandra. Så säger OO också, men nu måste hon bara försöka hitta en förklaring:

Medeltida. Om man förbannade djävulen tre gånger så hölls han på sin plats: ”Täufel, Täufel, Täufel”. Numera har man då tappat ”fel”, och endast ”täu” (toi) har blivit kvar. En annan förklaring är att man spottade tre gånger över sin axel för att få tur. Gärningen har man glömt men de – nu får OO använda ett ”favoritord” – onomatopoetiska orden har blivit kvar.

”Peppar, peppar, ta i trä!” OO lägger aldrig nycklarna på bordet. Bäst att strö avskräckande kryddor på lyckan så att den inte lockar till sig onda makter. Går det lika bra med chili?

Gårdagens jubilar, 13 september

Hon blev helt tydligt förälskad i sin blivande man när hon var 9 år ung (han var då cirka 19). De brevväxlade innerligt åtminstone när hon var 14, de gifte sig när hon var 21 minus en dag. Hon födde 8 barn på 13 år (plus ett missfall). Änka blev hon vid 37, levde därefter 40 år och var en av sin tids mest uppburna konsertpianister. född Wieck, 13.09 1819 – 20.05 1896.

200-årsdag idag, när OO började skriva. Den dagen blev igår innan det här är i publicerbart skick. Men ändå. Clara började spela piano för sin mor när hon var 4½, men det blev skilsmässa och den orubbliga och bestämda fadern tog över. Han hade sitt eget sätt att undervisa och den lilla flickans dagar var fyllda av lektioner och övningar, musik, musik.

När hon var nio år hade hon sin debutkonsert i hemstaden Leipzig. Bland åhörarna fanns Robert Schumann (1810 – 1856), han ville bli pianist, ville ha lektioner av Claras pappa – och bodde ett år i det Wieckska hemmet. Han övergav sina juridikstudier (mammans vilja), men pianisten i honom fick ett abrupt slut, han drabbades av förlamat höger ringfinger. Det blev komposition i stället, och det var inte lite han åstadkom under tjugo år.

Clara var megastjärnan på 1830-talet, prisades överallt. När hon var 18, 1837, friade Robert. JA, men ett bestämt Nää-ä! från pappa Wieck. Dotterns karriär var viktigare. Turbulens, Clara flyttade hemifrån, kontakterna bröts och 12 september 1840 ingicks äktenskapet. Pappan veknade efter ca tre år. 1840-talet var banafödandets och komponerandets årtionde. Gissa vem som gjorde vad… Clara var också utbildad i komponerandets konst, hade idéer  – och maken beklagade att hon inte kunde fullfölja dem på grund av ”störande faktorer”. Barnfödsel 1841, 1843, 1845, 1846, 1848, 1849, 1851 och 1854, samt missfall 1852. Tufft, det är väl det minsta man kan säga. Och artisten i henne ville till scenen, vilket hon också hann med då och då.

Dessutom började Robert, enkelt sagt, lida av tungsinthet och andra tecken på psykisk instabilitet. Hans kompositionstakt var enorm under 1840-talet, familjelyckan producerade så det stod härliga till, han blev överansträngd – och Clara återupptog sitt konserterande för att försörja familjen. Det blev han varken gladare eller friskare av. Såna var tiderna. Det gick så långt som till självmordsförsök 27 februari 1854. Han bad om att bli inlåst på mentalsjukhus – vad det nu kallades på den tiden. Han var rädd att hans skulle göra sin familj fysiskt illa. Clara fick besöksförbud, han blev alltför upprörd av att se henne. Två dagar före hans död besökte hon honom, han kände knappt igen henne. Hur kändes det för henne, att se sin stora kärlek brytas ner? Vad som orsakade hans psykiska störning är omdiskuterat.

Mycket stöd hade hon av den unga Johannes Brahms (1833 – 97), det sägs att deras förhållande balanserade mellan vänskap och kärlek. Makarna träffade honom 1853, ömsesidigt tycke uppstod.

Redan innan Robert avled återupptog Clara sina konsertresor, nästan i hela Europa. Den äldsta dottern  tog mer och mer över hushållsansvaret, men hon bistod också sin mamma på andra sätt. Till exempel Edward Grieg yttrade att Clara var den mest själfulla och berömda pianisten som fanns i världen. Hon utvecklade speltekniken, konsertuppläggningarna – ja, nästan allt.

Så berömd var hon, att när hon blev pianolärare i Frankfurt 1878 kunde hon diktera villkoren: endast långt hunna begåvade elever, undervisning högst 1½ timme per dag, 4 månader semester, ledigheter för konsertresor däremellan. Två assistenter som tag hand om elever som inte hunnit så långt; döttrarna Marie (född 1841) och Eugenie (född 1851). Till hushållet hörde dessutom några föräldralösa barnbarn från och med 1872 och 1879.

En tuff brud, inte alltid lyxförpackad. En oöverträffad konstnär och även kompositör, även om verken långt underskrider makens i antal så lär de i kvalitet vara likvärdiga.

Mycket finns att berätta om henne, om hennes konsertuppläggningar – över 1300 konsertprogram mellan 1831 och 1889 har bevarats – om hennes sätt att stötta sin man utan att förringa sig själv, med mera. Hon gav sin sista konsert 12 mars 1891. Det har gjorts flera filmer om hennes liv, 1944, 1947 (med Katherine Hepburn), 1983, 2008 (Geliebte Clara). OO har inte sett en enda.

Hon var avbildad på 100-markssedeln. Svt hyllade henne i Kulturstudion i lördags, vår finlandssvenska radio uppmärksammade henne i tisdags och spelade ett helt verk av henne…

Fonografen uppfanns 1877, men något med henne torde inte finnas bevarat. Synd.

Lovisas Sibelius i Lovisa

OrdOdlaren har varit på konsert. Nä, det är inget nytt i sig, men nu var det speciellt. Igen en gång. Först vändes programlistan nästan upp och ner, sen vände konstnärliga ledaren Jan-Erik Gustafsson sina noter upp och ner – och så svängdes OO:s musikaliska uppfattningar lite ut och in och skakades om med lite nya kryddor. Så skall det gå, lite nya funderingar varje gång!

”Vi börjar med det sista, sen tar vi det andra och det fjärde – och det första spelar vi sist”. Så deklarerade ledaren JEG i början. När sen layouten i programbladet dessutom var lite otydlig för OO så var det bara att hänga med så gott det gick. Och bra gick det. Mycket bra. Dessutom roligt och intressant. En påse blandade karameller. Den officiella recensenten verkade vilja ha högst två sorters godis i sin påse, med nästan samma smak. OO är definitivt av divergerande åsikt.Sibeliusdagarna firades i Lovisa, 30-årsjubileum. Öppningskonserten hölls i fd folkhögskolan, numera traditionscentrum. En trevlig nästan 110 år gammal byggnad, fortfarande funktionell och med lämplig akustik:Jean Sibelius tillbringade flera somrar på 1880-talet hos släkten i Lovisa, uppträdde med sin syster och sin bror för badgäster och stadsbor, och komponerade bl.a. Kullervo i staden. Släkten som sådan har rötterna i Lappträsk, grannsocknen. Så det finns koppling mellan den stora kompositören och den lilla staden.

Konserten innehöll en hel del Sibelius, förstås. Men även andra kompositörer, se längre fram! Festivalens pianist, Diana Ketler från Riga, professor i London, framförde bl.a. ”Trädsviten”; rönn, fura, asp, björk och gran. Underbara små pianostycken där Sibelius målar upp en stolt fura (som faller i slutet?), en dallrande asp, en skir björk… Ja, det hörs! Tydligt!

Monica Groop spädde på med att sjunga ”Jag är ett träd” och ”Hertig Magnus” – och fick OO att hemma fördjupa sina kunskaper om diktaren Ernst Josepfson och hans livsöde, inte alltför olikt Vasa-prinsen Magnus på Vadstena slott. Alltid trevligt att uppleva Monicas röst och dramatik. Två av Sibelius melodramer uppfördes också. Nytt för OO: hon visste inte att Sibelius tonsatt sådant, att de var populära kring år 1900 och att sådant numera anses blasé. Recensenten tyckte att alla sex borde ha framförts, men även här opponerar sig OO. Publiken behöver bli van. Runebergs dikt ”Svartsjukans nätter” är stark och gripande med dramatisk musik. Niklas Häggblom (fd elev), skådespelare, stod för recitationen, Monica var damrösten i bakgrunden. Njutningsfullt och starkt. Väntar på fortsättning om ett år!

Lugn, lugn. OO tänker inte referera allt. Förutom konsertens sista nummer, en rejäl smällkaramell!Pianisten och finsk-ryska violinisten Anna-Liisa Bezrodny (också professor i London) och Ravels sonat för violin och piano nr 2. ”Jag tror jag gillar Ravel mer än Mahler”, viskade OO till BJR på sin vänstra sida, innan de satte igång. Hon visste inte själv hur rätt hon hade. Vid andra satsens början; Blues – Moderato hoppade OO till: Va? Vem har stulit av vem? Det var ju helt klart ”Summertime, and the living…” När levde George Gershwin? Det var blues, blå toner, pizzicato med schvung, enorm violinistinlevelse – PANG! En violinsträng brast. Vi fick aldrig veta om satsen kunde spelas till slut.

Efter strängbyte var det dags för sats 3. ”Tror du vi får henne att sluta?” mimade grannen till höger, fd kantorn, kördirigenten, månginstrumentalisten, och pekade på namnet: Perpetuum Mobile – Allegro. Märkte att grannen till vänster satt som i trance. Han hörde klart och tydligt en av sina ungdomsfavoriter, ”Rapsody in Blue”, också Gershwin. Alla tre satt sen och smågungade till takten tills applåderna nådde taket. Vilket slutnummer!”Lånad” bild. Avtackning efter konserten. Niklas Häggblom till vänster. Nr 3 är violinisten, nr. 5 pianisten, följande är Monica Groop. Jan-Erik Gustafsson längst till höger.

Maurice Ravel, 1875 – 1937, fransk tonsättare, pianist och dirigent (”alla” brukar känna till ”evighetsboleron”). George Gershwin 1898 – 1937, amerikansk kompositör, pianist. Hur har deras två världar mötts?

Ravel blev fascinerad av den nya amerikanska musiken på 1920-talet och reste på en fyra månaders konstertturné Over There i början av 1928. Han såg också G:s musikal ”Funny Face” och blev helt tagen. Han ville träffa G, och det ordnades. På hans 53-årsdag stod G för den jazziga underhållningen, och de lär ha fört många och långa samtal efteråt. Troligtvis om jazzens och bluesens ”själ”. Senare besökte G Frankrike, skrev sitt verk ”An American in Paris” och ville ha lektioner av R. Gick inte. ”Why become a second-rate Ravel when you´re already a first-rate Gershwin”, lär han ha svarat.

OO:s slutsats: R komponerade sonaten 1923-27, hade garanterat lyssnat på ”Rapsody in Blue” då, komponerad 1924. G:s opera ”Porgy and Bess”, där ”Summertime” ingår, hade premiär 1934. Då hade G säkert hört sonaten några gånger, och lånat lite. Tro det den som vill!

OO hade inte kamera med! Köpte en svart t-skjorta med härligt mönster.