Dagen idag gick snabbt…

Grattis, alla som har haft anledning att fira idag, 29 september! Män, kvinnor, släkter, kyrkor, platser, orter, pigor och drängar. Onekligen kommer rektor A W Ekmans matematikprovsmorgonsamlingspsalm i tankarna: ”Jag kan icke räkna dem alla…”.

Allt (kanske) har att göra med ärkeängeln framom andra, Mikael. Han äras och ihågkoms i den västliga kristenheten denna dag. Namnet uttyds som en fråga: Vem är lik Gud? Och religionsläraren i OO poppar upp och måste bara få inflika att El, Elohim är ett gudsnamn som används i Gamla Testamentet. I utombiblisk tradition är Mikael himlens beskyddare och den som leder kampen mot den fallna ärkeängeln Lucifer.

Ärkeängeln Mikael på Uppsala domkyrka

Mickelsmäss. En stor helg! Skörden skall vara inne i ladorna, djuren tas in från sommarbetet, man får tända ljus inne – och lösveckan börjar, skördefester och marknader firas här och där. OO har inte fått in all skörd, men dagen tillbringades med att få all ved under tak, därför sent skrivande. Nu får pigor och drängar (och vedarbetare) semester, kan ladda batterierna och byta anställning vid behov. Det här systemet fanns troligen långt före dominikanermunkarna kom med sin helgonkalender, ursprunget till våra namnsdagar. Veterligen har ää Mikael inget med jordbruk att göra.

Släkter. Michelson (med olika stavning), Mickels, Mikkonen, kanske Mickos också, med flera. Har det varit släktkalas idag?

Och kyrkor! Hur många sådana är tillägnade/beskyddas av denna himmelska härskare? Pernå medeltida kyrka ligger närmast till hands för OO (ligger inom skolarbetsområdet, OO har tvingat åtskilliga grupper att lära sig något om denna speciella byggnad) – men att hitta en bild av korets glasfönster där ärkeängeln är avbildad med kyrkan på armen var omöjligt.

Här syns fönstret, alltför blekt ovanför det unika altarskåpet (krigsbyte…). Kyrkoherden Robert ser bestämd ut, men han är en verkligt ordsvängande filur, kan garanteras! Michael Agricola, Finlands reformator, gick sina första kyrkliga steg här, tänk er det!

Platser. Mest speciell är garanterat den här, Le Mont-Saint-Michel, i Normandie.

Världsarv med 44 (!) invånare och ca 3 miljoner besökare per år. Tidvattnet (på bilden högt) ger sin speciella prägel åt klippan. Ett befäst kloster som började som kapell på 700-talet och fungerade som fängelse under franska revolutionen.

Ön São Miguel, Azorerna. En spännande vulkanisk ö med sevärdheter av alla de slag trots futtiga 759 km² men med ca 140000 invånare.

Ett egenknäppt foto snett över ”visitkortet” i väster, Sete Cidades, tvillingsjöarna med kratrar i kratern. I öster finns kokande gyttjegrytor och ”ärtsoppan ungdomens källa”, i mitten teplantage. OO gör gärna ett återbesök…

För att inte förbise staden ca 200 kilometer nordost om denna skrivplats, S:t Michel (som vi finlandssvenskar uttalar ”santmikkel”). Staden som på finska inte är ”sankt” utan enbart Mikkeli – men i många evenemang är staden viktig med att påpeka sitt svenskspråkiga namn (antalet svenska invånare torde vara synnerligen litet). Över 50000 invånare, en stad som hyste krigsledningen under det senaste (sista!) i republikens krigiska historia. Stadens kyrka byggdes 1897 på det öppna fält där bl.a.  skarpskytte tränades… Granarna som omger kyrkan verkar vara speciellt för staden, observera topparna! Sevärdheterna i staden är flera små, och landets snabbaste travbana, rätt så rund till formen finns också här. Kanske Mickel Räv också raskar omkring där?

Mycket på (en) gång

Ge bilen en fridag – nu på fredag! Nollutsläppsdag! Minska på köttet i din diet! Minska matsvinnet, kasta inte bort de två köttbullarna och potatisarna som ingen orkade äta. Deltag i hungerdagen – det räcker med pengar i insamlingsbössan, sen kan du med gott samvete åka hem i din bil och äta din inre filé och slänga det du inte orkar med…

Det finskspråkiga veckogratisbladets artikel om ”fridag för bilen”.

Lilla Mhy och OrdOdlaren har varit kompanjoner i nästan elva år. Förhållandet kostar, mer och mer i euroväg och tid behövs till småkrämpor för båda två. Och båda signalerar med ojämna mellanrum om något som inte står rätt till; än halkar turbon ur, lilltån möter väl kraftigt ett skåphörn, tandläkaren upptäcker ett nytt hål, montörpojkarna ett läckande rör… Men de tröstar också, om en lampa lyser behöver det inte betyda katastrof.

Joho, det gick undan på motorvägen, intressant att ta bild utan att veta om hela instrumentbrädan kom med eller inte… En lampa lyser, ingen panik…

Vi två undviker ensaksrörelser, men ibland behövs sådana. Det går inte att kombinera tandläkarbesök klockan 11.45 med italienskakursen klockan 17.30; det blir obönhörligen två vändor till stan på samma dag, i runt tal sammanlagt 40 kilometer. Buss? Jo till tandläkaren med avfärd hemifrån 9.20, hemkomst 12.40. Eller med följande buss, 13.25. För 30 minuters behandling. Sista bussen (av sex, på vardagar) går mot staden kl 16.15, från stan går den sista (av sju!) kl 16.35. Så då blir det ingen italienska eller bio eller konsert eller annan kvällsunderhållning. Så är läget i denna glesbygd, med 8,3 kilometer till matbutiken – och den ligger knappt två kilometer från absoluta stadskärnan. Enkel bussresa kostar 3.50 i nuvarande europeiska pengar.

Cykla? Smal väg, livlig trafik och gång-cykelvägen börjar först halvvägs. 60-plussaren gör inte turresa till stan med returpapper, returkartong, återvinningsplast och glasburkar med den lilla astman och den medelmåttiga konditionen per cykel. Inga returresor med matkassar heller. Om posten eller apoteket kräver besök, då blir det dessutom 3+3 kilometer till. Och en hel del busspussel, om sådant är det enda att förlita sig till.

Så, kollektivtrafik- och cykelivrare och kompisåkare till trots är OO bilkörare i ensamt majestät. Hufvudstaden besöks oftast med BJR i hans bil. Buss dit? Först bil i tio kilometer till långtidsparkeringen (gratis, oövervakad), sedan bussväntande och väl framme skall ibland snårskogen av metro- lokalbuss- och spårvagnslinjer klaras av. Med god tid i bagaget blir det ett litet äventyr som kan ända på en helt annan plats än det var tänkt. Bara att försöka på nytt…

Lilla Mhys och OO:s gemensamma färder blir ändå inte så kilometerrika. Av någon anledning har OO börjat notera årets avlagda bilkilometrar just 24 september. Hör här: 2015 (första hela pensionärsåret) 5760, 2016 4167, 2017 4037 och idag resulterade räkningen i 5234. En bilresa per år till Malaga (bilväg via Baltikum ca 4260 kilometer), men inte helt hem igen. Halva ekvatorn avlagd på fyra år.

Matsvinn? Rätt så sällan, utan att skryta. Här i huset är man turvis hushållsgris. Och det är lite utmanande att komponera en maträtt utgående från rester (värm smör i stekpannan, sätt i en hackad vitlöksklyfta, stek potatis…), roligt. Ibland supergott, ibland – nåja. Allt i proteinväg inmundigas; nöt, gris, kyckling, vilt, fisk av olika slag, helst producerat så nära som möjligt, utan att gå till överdrifter. Allt någorlunda lyckat odlat tas tillvara. Personligen gillade OO ändå mera ”den gamla” hungerdagen. Med tips på menyer och ingredienser i tidningar, att rent konkret leva enklare en till tre dagar (avstå från godis, kakor, ”onödiga” resor..) räkna ut inbesparingen och ge till RK. Nu syns enbart röda västar och röda bössor – insamlingsbössor.

Jovisst, man får fråga varför tvåpersonershushållet behöver två bilar, men något vettigt svar erbjuds ej. Oftast är det verkligt praktiskt och bra. Så he så.

Klubbminnen

”… för huvud, hjärta, hälsa och hand vi vilja arbeta så gärna…”. Ack, om OrdOdlaren kunde komma ihåg mera av dikten den lilla flickan deklamerade! Samt var och när – eller hur. Varför vet hon. Det handlade förstås om en 4H-fest.

Hon var 5-6 år (=för ung) när hon hade sitt första ”klubbland”. En, precis en, planta, en foderkål som hon lär ha krafsat omkring närapå varenda dag. Sen blev det något större areal och större urval grödor och mera ogräsrensning. Inte roligt. Klubbledaren kom ju oregelbundet och gav ”poäng” för skötseln. Allt skulle bokföras. Varje vår fick varje klubbmedlem ett litet ljusgrönt häfte (har inte bevarat för eftervärlden, tyvärr!) där grödor, arbetstimmar och vad som gjorts skulle skrivas in. Pappa skötte jordbearbetningen med traktorn och avsatte ett lämpligt område på åkern för döttrarnas sommarkneg. ”Andras arbete”, det kostade förstås. Men att sen ”eget arbete” kostade (visserligen mindre), det var svårare att förstå. Ekonomi och kostnader har alltid varit ointressant för den här skrivhjärnan.

Ändå, i slutet av odlingssäsongen fick klubbdeltagarna prisuppgifter och så skulle eventuell vinst uträknas. De odlade grönsakerna gick ju oavkortat till hushållet, konkreta pengar blev det inte. Att skriva en egen årsberättelse var betydligt roligare än att räkna plus och minus. Troligtvis var alla lärdomar, ”learning by doing” till nytta. Helt i organisationen 4H:s anda. För att inte försumma höstfesten med grönsaksutställning och prisutdelning. Priset för foderkålen finns fortfarande kvar, en väl använd Arabia-tallrik-assiett. Den var nästan en spådom för 60 år senare. Rosor…

4H-rörelsen uppstod i USA i början av 1900-talet, för att bl.a. utbilda ungdomar i nya rön i odling och i praktisk hemkunskap. På 1960-talet fick vi lite alternativ till klubblandet, mellanskolflickan hade ”mitt blommande fönster” och Storasyster deltog i kurser/tävlingar i mat och pluggade frågor och svar. Ett minnesfragment, en fråga lydde ”Vad gör man med torra ostkanter?” Storasyster funderade och lillasyster hade svaret:”Man ger dem åt sin syster, hon äter upp dem!” Torra hårda ostkanter smakar fortfarande mums i OO:s mun! (Så länge tänderna inte tar skada…).

En trevligt ”formulerad” logo…

Numera har 4H arbetspool, kaninhoppning, djurvård, ”gå-ut-med-hunden”-tjänster, traktorkörning och avfallsinsamling med mera på programmet.

Ungdomskompisen E var klubbledare på den tiden när insamlingen av tomma gödselplastsäckar från jordbruket startade. OO som då än en gång trodde att hon skulle bli journalist och sommarjobbade på lokalradion föreslog och fick intervjua E om nyheten. Chefen tyckte att vi skulle prata som vi vanligtvis pratar, dialekt, båda två. Sagt och gjort! Visst kändes det lite konstigt att sitta i radiostudion och prata grundspråk, tror vi blev lite fnittriga båda två. Året var 1975, och vi blev dialekt-i-radio-pionjärer. Vi fick visst också positiv feedback, om OO minns rätt.

Ingalunda ett klubbland anno dazumal, men så här kunde det ha sett ut. OO:s odlingsland från 2009 med bastu och å i bakgrunden – nedanför.

Läste nånstans att 4H-dagen firas 15 september. Eller 17 samma månad. Eller 1 november. Hur som helst, minnena ramlade fram och måste bara nedtecknas.

Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

Råg och äpplen – men ingen kyckling

Hastigt och lustigt blev det en ca 30 kilometers bilsväng till Lappträsk i lördags. Exakt mål hembygdsgården Kycklings. Där kunde man få köpa sig ett mål, och det gjorde man. Nyrågsgröt. Kulturmiljön tilltalar OrdOdlaren i högsta grad. Dessutom bjöds det på ögonfröjd och kunskapsinhämtande, äppelutställning.

Kycklings? Ingen är riktigt säker på namnets ursprung. Erik Bertelsson Kycklings bebodde lantbruket på 1660-talet, men varför han fick/tog namnet, ja det vete fåglarna (hönsen…). Den sista privata ägaren till gården mitt i byn (rätt nära kyrkan, nämligen) avled 1977, Sara Hastig. Hon var med och grundade hembygdsföreningen 1929, testamenterade huset till densamma. De första femton åren var ägoförhållandena något blandade, men numera står föreningen som ägare till gården, övriga byggnader (en härlig stenladugårdsruin, bl.a) och omgivningen på en dryg hektar. Ordföranden Gun-Britt – som enligt sin man har en viss förmåga att göra sina intressen till heldagsarbete – har samlat, fött upp, ympat och planterat minst 120 äppelträd där. ”Vi har ett foto från 1930-talet, och på det blommar äppelträd, det måste vara det här och det här och…”, berättar hon ivrigt. Nu står äppelträd på tillväxt ”överallt”, de flesta med sina släktrötter i kommunen.

Gun-Britt, som ursprungligen är biolog, har en enorm äppelkännedom, och visst hade hon fått ihop en imponerande mängd att visa upp, det här är ingalunda hela visningsbordet.

Att en del äpplen är verkligt lokala kan man se av namnet. Det blir en bok i ämnet, kanske om ett år.

Där finns också olika perenner, örter, medicinalväxter, bärbuskar, med mera. Den ultralokala lokaltidningen Nya Östis var på plats, och skribenten Inge (till höger) tog Gun-Britt lite åt sidan för information. Vi får läsa i tidningen på torsdag!

Nyrågsgröt (på rågmjöl) är en gammal tradition, riktigt hur gammal vet ingen. Sickan som stått vid gryta och disk i många år hävdar att det inte är något vare sig magiskt eller speciellt med gröt på den första rågen, den skulle bara avsmakas för att se om ”den dög ti någå”. Så i bondesamhället, så också nu. Få kokar nuförtiden, gröt blir godare om den får badda i ett ordentligt kärl. Grytan och serveringen bakifrån:

OrdOdlarens tallrik, och förstås skall den ätas med smöröga (smöriöga, säger en del). Även om smör ingår i gröten redan i grytan (Sickan berättade, inom parentes).

Gårdsplanen på Kycklings består av en relativt jämn berghäll, en bra arena för all slags uppträdanden, bl.a dansuppvisningar. Folkdansjuniorerna som OO höll igång på 1980-talet fick visa sin förmåga här några gånger. Själva huvudbyggnaden är minst 150 år gammal, med storstuga (med spis), sal och kammare (numera modernt kök) däremellan. Senare byggdes den ljusmålade verandan och ett sovrum bredvid. När OO besökte platsen redan i slutet av 1970-talet ville hon flytta in och bli ”sommargårdsgumma”! Men det blev nu bara inte så. Saras namnsdagskaffe med sju sorters kakor missar OO ofta, men det finns ju andra orsaker att besöka platsen. Går när som helst.

Hastig, ja så hette Saras Lappträsk-bördiga man. Släkten Lustig finns även i kommunen. Huruvida den svenska fotbollsspelaren Lustig har rötter i Lappträsk vet OO inte. Men besök gärna idyllen Kycklings!

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 137 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.