Ordförrådsutvecklingsinspiration, del två

Svenska ord som i huvudsak används enbart i Finland bör exporteras, inte rensas bort, har OrdOdlaren fått för sig. Alltsomoftast uppmärksammas de här orden i pressen. Häromsistens ondgjorde sig en journalist i en kolumn över hur nitiska språkgranskare rensar bort fungerande ord som inhibera och simstrand, till exempel.

Fredrik Sonck, kulturchef på Hufvudstadsbladet, skrev därefter ett förslag på tio ord och uttryck som borde ”uppvärderas, användas, spridas och rentav skickas på export”. Härmed skickar nu OO iväg det ord som vann en omröstning om den finaste finlandismen 2015:

Nakupelle. Används främst som adjektiv, adverb. OO sover nakupelle, simmar (obs, finlandssvenskar badar bastu och vinterbadar, men simmar i sjöar och hav), nakupelle, och så vidare. Ofta säger man det om småbarn, och då kan det också bli ett substantiv: ”Mammas egen lilla nakupelle”. Ersätt ordet med ”naken”, ”utan kläder”, ”utan simdräkt” (inte baddräkt…) – kanske ni uppfattar en viss nyansskillnad.

Ordet är tydligen inte i allmänt bruk i hela Svenskfinland, och OO tror att ingen kan förklara hur det uppkommit. Strunt i det. Så här skriver Fredrik Sonck: ”Ordet är gulligt, oskyldigt och förvånansvärt osexualiserat … en murbräcka för en mer avslappnad syn (på en kropp utan kläder, OO:s förklarande tillägg). Direkt från bastukulturens hemland”.

OO kommer plötsligt ihåg en tid när cirka tio flickor rätt regelbundet badade bastu under studietiden. Vi bodde i studentbostäderna i det legendariska kårhuset ”Kåren”. Vi stod i ring och tvättade varandras ryggar.

Bilden här ovan heter ”Just keep going”. Snygg och fyndig, eller hur? Fotograf och ”projektmakare”: skådespelaren Daniela Franzell, Åbo. Hon vinterbadar, och började en gång fundera över varför hon har ett behov av att skyla sig när hon byter om både när hon är ensam och när hon är tillsammans med andra vinterbadande kvinnor, som alla försöker dölja sin nakna kropp med handdukar – ingen annan människa syns i närheten. Allt mer jobbade hon med tanken på den nakna kvinnokroppen, inte alltid med ”perfekta” kurvor och ”idealvikt”. Hur skulle det vara med en kvinnokroppsstolt nakupellebild? Fyra kvinnor hörsammade hennes kallelse, den första bilden togs.

Tyvärr har OO inte tillgång till ursprungsbilden med tre glada kvinnor bakifrån på en brygga. Det ena gav det andra, fler kvinnor, fler motiv, inga ansikten syns. Miljöerna är hittills skärgårdsstaden Pargas och staden Åbo med omnejd. Den här bilden heter ”Me too”. Tagen en varm sommarkväll vid en simstrand (!) med en hel del tonåringar närvarande, vilka efter förklaring var mycket artiga och tillmötesgående. Riktigt nakupelle!

I Pargas finns ett stort kalkbrott, där har flera bilder tagits. Ett gäng kvinnor, klara att hoppa i dumpern och köra iväg med ett stort kalklass? ”Groove is in the Heart” heter bilden. Varför ”She´s from Finland”? Det handlar om postcrossing, ett världsvida system för att sända vykort. Daniela hade blivit aktiv i den gemenskapen, och nuförtiden är ju bristen på vykort verkligt stor, så det blev två flugor i en smäll. Hur många motiv Daniela har vid det här laget är OO inte säker på, åtminstone 76.

OO:s absoluta favoritbild. Kompositionen, djupet, belysningen och nakupellekvinnorna som betraktar Rävsundsbron, den bro som alla som tar sig med bil till Åbolands skärgård bör köra över. Den invigdes 1963, som Finlands ståtligaste. Nu har den nått slutet. Den skall rivas. Den har fått oreparerbara skador av massor av trafik, bl.a. tunga kalkbilar. Inom några år finns en ny bro, lite vid sidan om den här. En historisk bild, på många sätt!

Om ni undrar: OO har nyligen engagerat sig i postcrossing. Både Daniela Franzell och Fredrik Sonck har tillfrågats och godkänt OrdOdlarens skrivartilltag.

OBSERVERA! Nu inleds OO:s födelsedagsvecka, sju år på runebergsdagen! Alla kommentarer på minst tre ord här eller på Facebook deltar i en utlottning! ”Hör” av er!

Ordförrådsutvecklingsinspiration, del ett

Att rådda, vara råddig. Såsa omkring (långt å). Klåtta, med å. Såtta, håsa, skrutta, vara skruttig. Helt vanliga och användbara ord, tycker OrdOdlaren. Kanske delvis kända utomlands också, eftersom de flesta finns i Mumin-böckerna. Tove Jansson & co har exporterat. OO är ingen expert på muminfamiljen med alla anförvanter, men…

Råddjuret dök upp 1949-50. Här på en parkeringsskiva med Mumintrollet. Observera, Rådd-djuret, inte Råd-djuret, en stavning som OO stötte på i sina efterforskningar på nätet. Råddjuret förtjusas av och samlar på allt möjligt, speciellt knappar. Men han är slarvig och tanklös, han tappar bort så mycket som man bara kan, ibland något förvirrad och – just det – råddar med saker hela tiden. Han är lite blyg och håsar väldigt för det mesta. Har också intressanta namn på andra språk: Hasuli på finska och the Muddler på engelska.

Hans hustru är Såsdjuret, Sosuli på finska. Själva bröllopsceremonin gick så snabbt så gästerna inte hann fram – paret håsade. Hon samlar och råddar också, men hon är såsig av sig, är långsam och sölar. De har en gemensam dotter, Sniff (Nisu), men henne tappade de bort en gång för alla. Hon växer upp hos muminfamiljen. På tal om att tappa bort: Råddjurets föräldrar kom bort i en storstädning. Han bor nu i en stor kaffeburk:

Råddjuret adopterades av sin farbror Fredrikson (längst till vänster på bilden), uppfinnare och en av Muminpappans äldsta vänner. Längst till höger Snusmumrikens pappa Joxaren. Fredrikson har ett skepp som skall heta Havsorkestern, men det blev Haffsårkestern när Råddjuret skrev. Han håsar, han har inte lärt sig att lyssna eller stava ordentligt…

Repetition: rådda, vara råddig = stöka till, skräpa, slarva, vara rörig, virrig, tilltrasslad. Såsa (långt å) = vara långsam, lite trög, inte alltid ”med”. Håsa (kort å) gå på, inte stanna upp och göra saker mera eftertänksamt.

Det finns också en Råddjurs-mugg bland de populära muminmuggarna. OO äger inte en enda av de traditionella, har inte sån samlarmani…

År 1959 kom boken med namnet som ses ovan. Klåttdjuret (the Fuddler) är son till Råddjuret, hur nämns inte. Man blir något förvånad av åsynen, men så är det. Ordet klått, att klåtta, är nästan som att klottra, men i OO:s värld klottrar man med pennor och kritor, medan man klåttar med våtare ämnen. Om en vätska hamnar på bordet är det att klåtta. Om ämnet är lite, lite torrare handlar det om att såtta. OO klarar inte av ljusa kläder. Ungefär 72 sekunder efter påklädandet har hon såttat på något upptänkligt sätt och det finns obestämda fläckar, suddiga, på ärmar eller på buk eller bak. Ofta också skruttor.

Först uppvaktade Klåttdjuret Mymlan, syster till Lilla My som är hjälpsam och vänlig och inte lika ettrig som systern, klär sig i en rosa klänning. Mymlan närmast föraktade Klåttdjurets uppvaktning. Bättre tur hade han med Skruttan, som blev hans fru. Bild har inte hittats. Skruttan samlar på stenar. Nu blir det intressant i OO:s värld. ”Det här gamla skruttet” kan man till exempel säga om en bil, men en skrutta, skruttor uppenbarar sig på kläder och dukar – och de kan behöva strykas. Man kan också skrutta mattor, hundvalpar brukar vara bra på sånt. ”En skrutta”, någon gammal och skröplig… .hm. Jo, så säger en del. En skruttig tant. Det blir man väl, vad det lider. Åtminstone full med skryttor/skruttor, alltså rynkor.

I Finland finns det en och annan som tycker att vi i vår officiella svenska skall sortera ut ord som inte kan förstås i Sverige. Varför inte tänka tvärtom och exportera dem? OO har härmed gjort sitt första försök. För övrigt anser hon att hygge är ett skogsområden där man fällt träden. Myser hellre.

Andra vänddagen

Rätt. Vänd-dag. Halvsnödagen i Sverige, 25 januari. I Finland visar man öppet på vilken dag det handlar om, dagen för Paulus omvändelse. Intressant att man vet precis på dagen när vissa bibliska händelser inträffade, även om tideräkningen inte var riktigt sådan som den är nu…

Caravaggio har gjort den mest kända målningen, Michelangelo spädde på med en massa änglar, trogen sitt namn. OO ratade dessa stora män och illustrerar händelsen på ett enkelt sätt. Saulus bländades av ett starkt sken, miste synen, och så vidare. Efter den händelsen omnämns han med sitt grekiska namn, Paulus. Tyvärr har han också hos OO ett dåligt rykte. Han hade högst troligen rätt så besvärliga erfarenheter av det kvinnliga könet… Men han tog kristendomen ut ur judarnas krets, och en av hans lärdomar tog psykologiläraren till sig: ”Se bara till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra” 1 Kor. 8:9. Varsågoda och läs hela kapitel 8 i första korinthierbrevet, om nyfikenheten på vad det handlar om blir stor…

Henrik kommer först, och ”på Paulus” är det allt skäl att kolla: hälften av djurens foder skall finnas kvar, något mer av människofödan, för att man skall klara sig tills det börjar grönska, tills man får ny skörd. Men nu börjar det bästa skidföret – det var innan man hade spårmaskiner och konstsnö och supersmala skidor och konstgjorda skidbottnar med femtielva valllager. Man hade trälaggar och gned på lite stearinljus och skidade upp spåren själv…

Nioåringen fotad av storasyster med lånad kamera, och tioåringen som skidade till Sigrid (flera år äldre) med önskan om att hennes storebror som ägde kamera skulle fota. Flickan utvecklades, kläderna förnyades, men skidor och stavar var desamma. Och skidade, det gjorde man.

Pappa, troligtvis tjugo år tidigare. Det gick undan när han stormade iväg, storskidaren. Stavar för starkt framåtlutande stil. Tänk er en skidåkare i slimmad dräkt bredvid, med dagens skor, stavar och skidor. Häftig mössa hade pappa…

Bondepraktikan kryllar av spådomar angående 25 januari. En av de bästa säger att om solen denna dag skiner så länge att en berusad person hinner spänna en häst för en släde, då blir det god skörd det året. Inte ens på nyktert huvud skulle OO gå i land med uppgiften… Men hon har varit en baddare på att sela av en travhäst (och få ordning på seldonen)! Solen bör skina, kollar väderrapporten…

Det ser ju lovande ut! Men det borde vara ordentliga köldgrader för att höskörden skall bli riktigt bra… Juli verkar inte heller bli blåsig och våt, eftersom ingen snöstorm kan skönjas. Så höet lyckas säkert ändå.

Storasyster på sitt fjortonde år, inte världens mest skidintresserade (skidstavarnas längd undrar OO över, minns svagt att det var tal om dem i fotograferingsögonblicket). Plats och tid som ovan, som ni kan se. Fredagen den 25 januari 2019 pratade vi sista gången med varandra, i telefon. Hon var råddig (återkommer till ordet inom en snar framtid) på grund av en stroke, kanske hon hade haft flera. Hon märkte sina felsägningar, var inte alla gånger säker på vem hon pratade med, men vi pratade!

Nej, inte molltoner nu! OO har skrivit några dagboksrader varje dag i cirka 30 år – men inget stort och revolutionerande har hänt 25 januari. Några gånger har hon noterat lyckad dansövning med elever, lyckat studiebesök med elever till Helsingfors… De resorna var verkliga rumbor, satte busschaufförens skicklighet på prov på många sätt – och inte en enda elev tappades bort på någon resa (bara nästan). Att planera resan var värre…

Snöläget idag var inte skidvänligt. Inte temperaturen, inte snödjupet heller. I egna spår, alltså. Gör inget, OO skidar inte mera. Däremot ser det hoppfullt ut för i morgon, med

elproduktion! Alla aderton paneler är snöfria. Sovrummet finns precis under dem, det hördes hur det rasade i natt. Så OO selar inte på någon häst i morgon, hon tillverkar någon enstaka kilowattimme i stället! Utan att göra något, bara hitta på andra roligheter. Och snöhögen på altanen växer. Från två håll.

Att sova. Att drömma. Att förundras.

”Varför lägger du dig med glasögonen på?” ”Jag drömde om en så snygg karl senaste natt, så nu skall jag tamme sjusingen ta mig en närmare titt på honom!” Bestämma vad man skall drömma och se det med ögonen – visst låter det intressant. Möjligt?

Den gamla psykologiläraren vaknade när flera bloggare på en kort tid skrivit om nattliga drömmar. ”Skall finnas! Det där folket… namnet, va sjutton… senap var en del av minnesregeln, men…” Det fanns inget annat råd än att kliva iväg till det lilla skåpet där ett antal klenoder från lärargärningstiden förvaras.

De ”berömda” tilläggshäftena hittades, ett för var och en av de fem kurserna i psykologi. Det första som gjordes var för kurs två, läraren ville ha en ”stomme” till utvecklingspsykologin. Namnet blev Stammen när häftet för kurs ett, Rötterna, kom. De övriga namnen gav sig själva. ”Lyftet” handlade om att lyfta sig själv i håret, för dem som skulle avlägga studentprov i ämnet. OO beundrar psykologilärarens nit, iver, kreativitet och ork, utan skanner, men med sax och tejp och lim och skrivdator och skolans kopieringsapparat, ständigt uppmärksam på lämpliga bilder, historier och seriestrippar.

Skäms över att behöva fundera en stund över i vilken kurs ”uni och uni” fanns. Sömn och dröm heter båda ”uni” på finska, vilket kan skapa förvirring ibland. ”Grenarna”, kurs tre, direkt efter att sömn och sömnstadier hade behandlats, förstås. Freud och hans låsta symbolik hade psykologiläraren inte mycket till övers för. Men ”förtätning” och ”förskjutning” var bra termer att dra till med. Som avslutning på ”Freud” har hon skrivit: ”Klienten har drömmens nyckel, psykoanalytikern kan vrida om den”.

Carl Gustaf Jung (1875 – 1961) påstod att drömmen är en dramatisering av det omedvetnas kunskap (och det begreppet är vidare, ”vitare” och djupare än Freuds motsvarande). En drömtolkning skall göras i samtal mellan klient och ”tydare”, dagsrester och annat som klienten serverar skall beaktas. En dröm kan också rikta sig mot framtiden: varna och förbereda; den har oftast något att berätta. Spännande, men ganska så jobbigt att sätta sig in i.

Där var det! Senap – oj: senoifolket i bergstrakterna i Malaysia. Folket som diskuterade drömmar, folket som ”upptäcktes” på 1930-talet och verkligen blev ”i ropet” från och med 1970-talet. Folket som lärde barnen att styra sina drömmar (”besegra de onda i drömmarna”, men knappast att helt styra vad de skulle drömma om). Snart nog översvämmades marknaden i hela världen av böcker

”Lär dig drömma”, ”Lär dig av dina drömmar”, ”Styr dina drömmar”, ”Kreativa drömmar”, ”Drömmen, nyckeln till din hälsa” – med mera, med mera. Patricia Garfield bodde med senoifolket i några månader på 1970-talet, meddelade: ”Folket uppvisar en anmärkningsvärd emotionell mognad, samhället är helt fritt från mentalsjukdom och våld” – och andra hade divergerande uppfattningar. En viss mystik skapades kring allt detta, och folket ifråga lär ha blivit mer och mer slutet och misstänksamt mot omvärlden.

Montague Ullman byggde upp ett system för ”drömbearbetning i grupp”, han bodde i Sverige på 1980-talet, och det blev nästan en folkrörelse. Drömgrupper ”överallt”, även i Finland. Om OO förstått det rätt var/är systemet en blandning av både Jungs uppfattningar och det som ansågs komma från senoifolket, plus ett och annat annat.

Sen höjde fysiologerna sina röster och hävdade högljutt att drömmar endast är fysiologiska företeelser som vår hjärna så gärna vill skapa mening i. Psykologer och psykiatriker (och vanliga ”drömmare”?) håller inte med, vill inte hålla med.

Nu sjunger det i OO:s hjärna! Dvorak. Operan Rusalka, och hennes sång till månen. Sjöjungfrun som blivit förälskad i en prins och som drömde om ett liv med honom (drömmar på dagen…). Hon fick hjälp av en häxa, men… Nä, det går inte alltid som ”drömmarna vill”. Härlig musik, hela operan igenom…

OO vaknar ibland med ett skratt, ibland besviken, fylld med ilska eller sorg. Ofta vaknar hon utan att komma ihåg någon dröm. Tar det hela med ro. Hon har ändå tagit vissa ”drömlärdomar” ad notam i sitt liv. Drömmar får en att ta itu med vissa saker, hur de än ”produceras”.

Mycket att minnas och fira idag, 19 januari!

Henrik. Heinrich. Haimrich. Heim plus ric, hem plus härskare. Hemmets härskare. Oj, så många Henrik-härskare det har funnits. Kungar, furstar, grevar och andra högheter, i många länder. Och ett otal fler ”Henrik Svensson” och ”Heikki Virtanen”. Tidigare ett populärt förnamn, men verkar nu ha minskat. Tyvärr. Henriksdagen idag, en viktig dag!

Den mest och den minst kända Henrik, med halvannan (bara för att ”På Spåret” populariserade uttrycket) något felaktig titel, uppmärksammas mest. En enligt de svagpålitliga källorna en engelsk missionsbiskop som kom till Åbotrakten i mitten av 1100-talet tillsammans med svearnas (?) konung Erik (sedermera den helige) och döpte de hedniska finnarna vid Kuppis källa. Det första korståget till Finland, som vi lärde oss i folkskolan, utan källkritik. Bra så, sådan kan komma senare när förståndet har vuxit. Henrik var inte biskop i Finland, men räknas så… ”Alla” i Finland känner till honom, ingen utomlands vet om hans existens.

Henrik dödades på Kjulo sjö i januari vintern efter ankomstsommaren, av den arga bonden Lalli. Främlingen hade gett sin skjutsdräng order: ”Om något händer med mig, kör då så långt oxarna orkar dra, på den platsen skall du begrava mig”. Det blev Nousis, cirka 70 kilometer söder om sjön. Starka oxar på obefintliga vägar – och de flesta illustrationer visar en ensam biskopsutstyrd man i en släde, dragen av en häst.

Kyrkan i Nousis (Nousiainen på finska) byggdes på 1400-talet, men där har högst troligen funnits flera gamla träkyrkor tidigare, där Henriks kvarlevor förvarades. De flyttades sen till Åbo, där den nya nationalhelgedomen invigdes år 1300, 6 juni. Drygt 400 år senare rövades relikerna bort, under stora ofreden. Några små bitar lär ha blivit kvar.

En bild som finns i varannan skolbok. Från Missale Aboense, 1488. En av de första böckerna som tryckts för användning i Finland. Beställaren till höger på bilden, biskop Konrad Bidz som var biskop till 1489, när mitran övertogs av personen till vänster, dåvarande domprosten Magnus Särkilax. I mitten Henrik, i biskopsklädsel, och Lalli ligger under det finska lejonet, observera att den symbolen fanns redan då….

Henrik har ofta titeln ”sankt”, helig – en titel som helgon bär. Han har aldrig officiellt kanoniserats, helgonförklarats, i Rom eller någon annan påvestad. Nu finns en av de ovannämnda benbitarna i altaret i denna kyrka,

S:t Henriks kyrka i Helsingfors, huvudsäte för den katolska kyrkan (byggd 1858 – 60) i Finland idag. Inläggets första bild, mosaikfönstret föreställande Henrik finns där. Finlands katoliker är i runda svängar 10 000, representerande 100 nationaliteter i sju församlingar.

700 år senare, 19 januari 1853 i Rom. Premiär på Giuseppe Verdis opera Il trovatore, Trubaduren. En spansk berättelse som Verdi fascinerades av medan han finslipade operan Rigoletto (premiär mars 1851) och hade börjat jobba på La traviata (premiär mars 1853). En produktiv kompositör med flera bollar i luften!

Il trovatore innehåller ett underbart köravsnitt, som olika iscensättare gjort roligt detaljrika. Sök fram ”Zigenarkören”, ”smideskören” eller ”Anvil chorus” på Youtube, välj inspelningen från the Royal Opera House. OO är säker på att även ”opera-icke-älskare” ler, förundras, skrattar och lyssnar till slut! ”Heavy Metal opera”, läste OO i en kommentar. Tyvärr vågar hon sig inte på en delning av avsnittet här, den tekniska förmågan haltar. Operan innehåller också en härlig mezzoroll, modern, zigenerskan, häxan Azucena, en gåtfull gestalt som gjordes otroligt fängslande i en föreställning från Metropolitan som OO sett på bio.

En sedolkklocka (häst), en alpbjällra och två koskällor, gamla redan i OO:s barndom

En Facebook-vän påminde om Heikinkellot, Henriksklockorna. I hans hemtrakter gick barn omkring med sådana klockor i byn i arla morgonstund 19 januari, på annat håll på kvällen. De önskade ett gott skördeår med ringandet, ”Talven selkä taittuu”, rakt översatt ”vinterns krön kröks” – mitten av vintern är nådd. Även björnen lär vända sig i sitt ide.

I Perho (gå mot sydost från Karleby i Österbotten) ordnas nu på söndag en ”klockprocession” för att påminna om traditionen. Vem som helst får komma med med koskällor och klingande burkar, start och mål vid föreningshuset där man bjuds på dragspelskonsert och mat och traditionen förklaras, med mera. Trevlig tradition! Visst finns det vinterfestligheter!

Henriksdagen tävlar om midvintern med Paulus. Mera om det senare. Kom nu ihåg att gratulera prinsessan Birgitta, Stefan Borsch, Janis Joplin, Lena Philipson, Dolly Parton och Mikael Ramel på deras födelsedagar. OO försummade att gratulera en av sina ”äldsta” vänner igår, vi kände varandra redan innan vi kunde skapa klar minnen…

Oxveckor

Bakom: aftnar, tretton, Lucia, annandagar, små pandemifester, stjärnor, ljusstakar, julgran, tomtar, lov och ledigheter. Framför: inga fester, inga finmåsten, inga husochhempynt, ingen måstemat, inga söckenhelger som råddar bort/blandar bort den annars också minimala tidnings- och postutbärningen. Bara 6+1+1 om och om igen: jobbdag, lördag, vilodag. För dem som jobbar.

Oxar, så sa vi. ”Stut” var obekant, och tjurar hölls enbart för betäckning av kor (och de försvann med seminörerna på 1960-talet). De här skötebarnen var vårkalvar och sin andra sommar tillbringade de för det mesta här under tak, med skjutdörr till friheten bakom rumporna. De blev bortskämda av pappa med varmt vatten med en skvätt mejamjölk/klano/fettfri mjölk som kom tillbaks från mejeriet. När dottern tog över i juni serverades endast kallt vatten. En oxe dök med huvudet ner i ämbaret/hinken/spannen och blåste ut det mesta, varpå sommarskötaren slängde ett ämbar kallt vatten på kreaturet. Efter det dög det som serverades. När det städades i andra ändan, då stod de som statyer – hon hade sina knep. Deras levnadstid var cirka ett och ett halvt år.

Oxveckor. Januari, februari, och lite av mars. 6 – 7 veckor. Rågbröd och päror, saltströmming och runda potäter. Inga goda korvar. Arbeta i skogen, köra ut gödselstacken i lämpliga högar till åkrarna, väva, sticka tröjor, allmän klädvård. Ända till fastlagstisdagen, 47 dagar före påsk. Den som ibland infaller 3 februari, ibland 9 mars, oftast däremellan. I år 1 mars. Bäst att burra upp sig och träna inför – ja vad?

Fyra karlar på en kurs för folkdansinstruktörer 1975 tränade Oxdansen. Sisådär tio år senare var vi många ”damer” som också dansade den, i jämlikhetens namn… Roligt att apa till sig, det finns utrymme för egna krusiduller i dansens koreografi!

Termen oxveckor fanns både i Finland och i Sverige, för OO känd ända sen barndomen. Ordet betydde trist rutin, gå på i ullstrumporna, lång väntan på ”belöningen” med fastlagstisdagen/fettisdagen och bullarna/semlorna och firrmärre/slängkälken och pulkåkning och annat skoj. Och sen kommer fastan. Den var inte aktuell i barndom-ungdom, senare har OO ibland försökt med ”sju veckor utan” några gånger.

En del hävdar att oxveckorna gäller enbart för januari, och den månaden har blivit något av en ångermånad, till- och avvänjningsmånad, torr/vit månad. På finska har det myntats ett uttryck med allitteration: Tipaton tammikuu, ”dropplös januari” – ingen alkohol. Nu finns också veganuari, prova på vegetarisk eller vegankost. OrdOdlarens specialtips: En nykokt het potatis mosas och blandas med egenkokad djävulssylt (religionslärarens special, som en som gillar den säger). Enkelt och gott, men balansen i näringsinnehållet är okänd.

Bara trista, enformiga veckor? Nää-ä. Den här prisbelönta boken är en verklig guldgruva som serverar många trevligheter. Runebergsdagen (och OrdOdlarens födelsedag, viktig!), Valentindagen/Alla hjärtans dag/vändagen, sportlovsveckan, Kalevaladagen, Internationella kvinnodagen – -sen lossnar det!

Temadagar av olika slag finns det också att göra något roligt och glatt av. Ett plock: Vinets dag, elens dag (aktuellt, bjuds vi på gratis el den dagen?), frufridagen, tankens dag, fotens dag, knäckebrödets dag, myggholkens dag, Fössta Tossdan i Mass, republiken Jämtland, bussförarens dag, glädjedagen, världspoesidagen… Oj, vad det finns att fira och festa och hitta på innan månaden mars börjar på allvar!

Fundera nu på hur ni skall fira kyndelsmässodagen – kyndel är ett gammalt ord för levande ljus, ”bevarat” som det finska kynttilä!