Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

En ”dag” idag också, 9 augusti!

”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken? Han kom dit i förrgår kväll” – – – Kom han? För tillfället verkar det inte vara alltför svamprikt i den torra naturen, men den som lever får se…

OrdOdlaren är inte särskilt flitig svampplockare. Visserligen bets hon ordentligt av svampflugan nångång på förra årtusendet, när hon en gång i blåbärsskogen undrade vilken björk som fällt alla sina löv på några kvadratmeter. Tills hon insåg att det var hela halva släkten kantarell som var på utflykt. Treliterskärlet fylldes, blåbären fick bli kvar i skogen. Återvände någon dag senare med större kärl, fyllde, åkte hem och fotograferade bytet. Optimistiskt skulle hon nu söka fram fotot, men tremetersraden med fotografialbum avskräckte, eftersom det inte finns några som helst minnesbilder av årtalet. Och i gamla album kan man förlora sig i timmar.

Så här såg det ut i korgen, bilden ”stulen” från nätet…

Fler och fler svampställen dök upp, visan småsjöngs och ögonen öppnades för svamp. Svampböcker inhandlades. Flera sorter kunde identifieras. Sen gick det som det gick. Närmsta svampstället (kantareller, trattkantareller) såldes, hus byggdes. Sammalunda med följande skogsbacke, som hyste flera sorter. Vi var åtminstone tre som delade på bästa trattkantarellstället – tills skogsägaren kalhögg. Intresset avtog. Förutom det sista stället, svart trumpetsvamp på några kvadratmeter, några meter från bastun på den egna tomten – ja, lite på grannens tomt också, men det berättades aldrig. Den platsen är inte ”egen” mera. Nya ägaren informerad, om intresset vets inget.

Skogstraskandet har avtagit, de nya skogarna är inte riktigt lika lockande, och den stora trädgården, den högre åldern, den lilla astman och den tilltagande lättjan (?) inverkar. Började fundera på textskrivaren, Jeanna Oterdahl. Hur uttalas namnet? OOter, ÅÅter, Otter, Åtter… DZjeanna, Jeanna, Janna…? Har aldrig hört, aldrig försökt. Och – hon har födelsedag idag! Fyller jämt och exakt och precis 139 år. Lärare, föredragshållare, har författat ungdoms- och barnböcker, barnvisor, några psalmer, noveller, vuxenromaner. Listan är lång. Feminist på sitt sätt, med stark förankring i den kristna tron och moralen, vilket kommer väl fram i det skrivna. Det sägs att hon vandrade i Z Topelius´ fotspår i sina moraliska berättelser.

Oterdahl står inte högt på författarlistorna idag. Det verkar som att hon endast är ”berömd” för denna kantarellvisa och den mycket vackra julvisan ‘När det lider mot jul’, där texten börjar ”Det strålar en stjärna, förunderligt blid…”.

En tid var hon eventuellt på allas läppar, när hon i ett radiotal våren 1944 brännmärkte all form av antisemitism. Redan tidigare, 1943, hade hon fördömt – på vers – permitteringstrafiken genom Sverige, att tyska soldater på väg på permission åkte genom landet med tillstånd av rikets högsta ledning. Det låter ju nästan som Astrid Lindgren i en något tidigare version!

En titt i den ena frysens dörr

I år hjälper det knappast att sjunga kantarellvisan. Fryst eller torkad duger också bra, en snabb titt i frys och skåp visar att det finns. Menyn härom dagen: stuvning på ”gammal svamp” med färska kokta bönor av varierande sort. Gott. Bönor kommer i parti och minut, så maträtten kommer att bisseras och trisseras och multipliceras.

Krydd- och svampskåpet

Tove Jansson plockade troligtvis också svamp. Hon fyller 104 idag, avled 2001. Men det är för hett för en mumindans (+29,1)… Lilla Mhy forslar OO till butiken. Snart.

Dagens jubilar 5 augusti

Frans Oskar Mattsson, etthundrafemtio år idag. Grattis, med pianomusik! Känner du/ni (till) honom? Inte? Hans pappa förfinskade släktnamnet när sonen var fjorton år – till Merikanto. Oskar Merikanto, härmed ombedes läsaren ge en kommentar som handlar om den första associationen som namnet framkallar!

I OrdOdlarens öron dundrar ljuvlig, mäktig och virtuos pianomusik. Ni kan vara glada åt att OO:s datatekniska kunskaper haltar, svajar och annars också är något osäkra, annars skulle resten av det här inlägget troligen bestå av en massa musiklänkar med utrop och uppmaningar till att lyssna, jämföra, hänföras… Och en länk skulle vara till Jailbird Singers, Där björkarna susa, med verkligt speciella r-ljud. Inspelad 1964. Men på skivomslaget står ”Text Viktor Lund”. Inte forskat tillräckligt. Viktor Sund (1891-1961), folkskollärare och museiman i Jakobstad, hans mest kända dikt. (BJR har träffat honom. Den lilla (bus)pojken träffade en museifönsterruta först…).

Merikanto har komponerat flera verk för piano, googla gärna fram ‘Romance’, Romanssi på finska. Underbart skön, en av president Mauno Koivistos favoriter. För att inte tala om valsen Merikanto komponerade som 17-åring

som senare blev berömda ”Kesäillan valssi”, vals i sommarnatten. Aarno Cronvall har gjort en TV-film om det här, men förstås hittas den inte på nätet, synd nog! Varsågoda och gå till pianot och försöka få fingrarna att träffa alla tangenter vid rätt tidpunkt! Jo, det är verkligen enklare att googla…

Merikantos solosånger är minst ett hundratal, flera av dem med långt förspel, mellanspel och mellandrillar och magnifikt pianoslut efter att sångaren tystnat. Kan inte låta bli att nämna ‘Merellä’ (På havet, till havs), där det nästan lönar sig att koncentrera lyssnandet till kompet och nästan strunta i sångaren… Mer romantiska, folkviseaktiga sånger med ”enkla” och inte alltför många noter är, förutom ovannämnda ”björksusning”, ‘Annina’ och ‘Reppurin laulu’, till exempel.

Denna supermusikaliska begåvning avbröt sin skolgång efter sex år p.g.a. ekonomi (faderns ”oregelbundna liv”). Han fick gratis orgellektioner av organisten i Gamla Kyrkan, turnerade för pengar och understöddes av kulturpersonligheter så att han kunde studera i Leipzig 1887-89 och i Berlin 90-91. Staten beviljade också stipendium. 1892 blev han anställd som organist i Nya Kyrkan (numera Johanneskyrkan i Helsingfors), och den tjänsten innehade han till sin förtidiga död 1924 (hjärtsjukdom).

Frimärke 100-årsdagen till ära

Han komponerade, undervisade, ackompanjerade, improviserade (lyssna t.ex. på Izumi Tateno som spelar hans variationer på Gabriel Linséns ‘Jag gungar i högsta grenen’), skrev musikkritik, inspekterade orglar, turnérade, reste utomlands för nya intryck, var med om att starta både finska operan (kapellmästare och repetitör 1911 – 22) och operafestspelen i Nyslott (1912-14) På den senarenämnda scenen uppfördes hans operor ‘Elinan surma’ och ‘Pohjolan neiti’. OO har ännu inte haft möjlighet att bekanta sig med dem. Hans tredje opera, den melodiska ‘Regina von Emmeritz’, som baserade sig på Z. Topelius´ (200-årsjubilar i år!) skådespel med samma namn hade premiär 20 januari 1920. Då fanns finska operan i eget hus, Alexandersteatern, som OO tidigare skrivit om. Men vad som sen hände med den operan är höljt i dunkel.

Merikanto var tydligen mycket intresserad av att utveckla operakonsten i Finland, företog studieresor utomlands i detta syfte. Vad hade hänt om han fått leva längre? Verdi komponerade ju ‘Othello’ som 74-åring, till exempel…

Oskar Merikanto var populär under sin levnadstid. Hans kompositioner var ofta i ”folklig stil”, hans konstnärsumgängeskrets var stor och bred. Sonen Aarre (1893-1958) fortsatte på kompositörsbanan med bl.a. två operor, den mest kända är ‘Juha’, baserad på Juhani Ahos roman, med libretto av Aino Ackté.

Dagen idag 30 juli

Idag skall (borde) vi alla läsa (ha läst) en bok! Dock inte vilken som helst, nej, lägg den eventuellt påbörjade hårdpärmsboken åt sidan och ta fram (köp) en pocketbok! För idag är det Paperback Book Day, Pocketbokens dag. Så idag firar du bäst genom att kura ihop dig med en mjukpärmare som du kan behandla smått vårdslöst i hettan/skuggan, med en bok som inte anstränger armarna. Du kan hantera den med smått svettiga händer och dropp i pannan. Papperet suger upp vätan.

OrdOdlaren har inte läst många pocketar. Det var något som inte stämde. Bokstavsstorlek, papperskvalitet och -färg smalt ihop till en dunkel massa, ögonen irriterades, mer och mer med tiden. Tills förklaringen kom i början av årtusendet; grå starr, katarakt. Har nu levat i fjorton år med klara fabrikstillverkade linser, men – tja…

30 juli 1935 lanserade nystartade Penguin Books de första kvalitetspappersryggarna. Man ville ge folket lättare och billigare böcker, bekväma att ha med t.ex. på tågresor, bara att sätta i fickan.

10 x 18 centimeter, jo. Men det här gick inte så bra. Den faller. Provade i några karlfolkskavajfickor. Pocketboken sjönk in, hölls bra. Ytterrockar och diverse innejackor för kvinnor har sällan bröstfickor. De skall dessutom sitta något lägre ner än på karlfolksdito. Är det här med ”fickböcker” en överenskommelse mellan karlfolk i olika genrer??

Handväskan, jo. Men den blir ganska så tjock och rund och otymplig, eftersom där också skall rymmas plånbok, nycklar, anteckningsbok, almanacka, pennor och telefon. Med mera. Nä, nä, OO utnyttjar inte telefonen till allt det där…

Vikten är ju minimal (206 gram visar den geniala vågen), så visst vinner pocketboken inför flygresor. Ladda böcker i telefon/platta? Njaäää… De redan omtalade ögonen trivs bättre med text på papper, näsan vill känna doften, öronen vill höra pappersbladsvändning, fingarna vill känna strukturen, med mera för att upplevelsen skall bli ”riktig”. Tillåt OO vara traditionell!

Ursprungligen skulle pocketböckerna kosta ca en tiondedel jämfört med en ”vanlig” bok. Och det blev succé direkt, både för producenter, säljare och köpare. Framgången i GB var given, men av någon anledning fick vi vänta på genombrottet på svenska till 1980-talet, Månpocket först, flera förlag följde. Idag finns flera priskategorier, men OO har inte studerat närmare – ännu. Snart blir det dags, hittade inte något intressant/oläst i högen i hyllan, här en del:

Tyvärr skjuts pocketbokläsandet upp. Det kommer en dag i året när OO gör vad hon vill, men om det blir läsning som smått planerats avgörs först då. En gång planerade hon sitta i gungan med sin stickning den dagen. Hon målade akut ett tak i stället. Långsiktiga fritidsplaner har sällan fungerat i OO:s liv.

 

Namnsdag 10 juli

Det lilla flickan var förvirrad. Mamma pratade då och då om faster Saima, en tant OO aldrig träffat. Pappa skickade då och då dottern till butiken för att köpa tobak – en ask Saimaa. Snart nog blev det klart att det finns en sjö också, Saimaa. Men i skolboken stod det Saimen – det svenska namnet.

Sjön först. Europas fjärde största insjö, efter Ladoga, Onega och Vänern. Men formen är onekligen lite speciell…

Fjärdar och vikar och öar, man kan nästan säga söndertrasslad. Men det ÄR en sjö, 75,7 meter över havsytan. Skillnaden i vattennivå mellan Joensuu och Varkaus (240 kilometer) är hela elva centimeter. Ibland talar man om Stor-Saimen, eftersom många av fjärdarna har egna ”sjönamn” som av kartan synes. Delen längst i söder betraktas då som Saimaa – Saimen. Vattenarealen är 4400 kvadratkilometer – den danska ön Fyn ryms in med råge, den är 3100 km². Antalet öar är – 13710.

Och nu blir det riktigt intressant. Där finns ön Sääminginsaari (där orten Kerimäki finns), 1069 km². Ö = en landmassa omfluten av vatten, enkelt. Men problemet är en liten kanal som ortsbor grävde redan på 1750-talet, för att underlätta timmerflottningen. Ja, och observera att den bifogade kartan ingalunda är perfekt vad gäller hundradedelsmillimeter. Så hur var det – skar ortsborna halvön till en ö, eller fanns där ett t.ex. sumpigt dike tidigare?

Soisalo ligger norrut, utanför Suur-Saimaa. Ni hittar den på kartan. En ö. Helt klart, omfluten av vatten, orört av människohand och spadar. 1638 km². Finlands största ö och största inlandsön i Europa. Men, men… skillnader i vattennivå, upp till sex meter. Får det vara så? En ö som är omgiven av forsar och en grävd kanal (som inte påverkar ö-definitionen i det här fallet). En ö skall omges av ”jämt” vatten. Eller…?

Saimaa, vad betyder det? Svar: ingen vet, det är liksom helt i det blå. 1646 skrivs det ”Saimas Wesi”, och Saimas heter sjön fortfarande i en del dialekter, påstås det. Nuförtiden tror man att namnet härstammar från ett äldre, utdött språk och har kommit via samiskan. Sjön kallas faktiskt också Lapvesi på en del håll. Kvinnonamnet, däremot, dök upp på 1850-talet, troligtvis från tidningen Saima. J.V. Snellman grundade och gav ut tidningen 1844 – 46, då censuren sa stopp. Tidningen arbetade i starka ordalag för att höja finska språkets ställning i Storfurstendömet. Idag finns det sisådär knappt 3000 kvinnor med namnet Saima i Republiken.

Tobaken, papyrossen då (”cigarett” sa man inte)? Tror den var utan filter, en del rökte den genom en träholk, andra inte. Den tillverkades av Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad (Pietarsaari). Visst var asken snygg, och namnet anspelade som synes på sjön:

Tobaksaskar (det fanns flera märken i askar) var verkligen något annat än dagens ”skrynkla-ihop-och-kasta-bort-prassel”. Askarna användes och återanvändes på många sätt. Anteckningsblock – pappa skrev med stockpenna på dem. Krognotor har delats, dikter skrivits, husskisser ritats, med mera på askarnas bak- och insidor. Och själva asken kunde sen innehålla knappar och annat småplock. Om man tålde lukten. Tillverkningen upphörde 1980.

Saimenvikaren (saimaannorppa) inte att förglömma! Den lilla sälen (ca 130-145 cm lång, vikt mellan 50 och 90 kg) avsnördes från sina släktingar för 8000 år sedan (Yoldiahavet). Den har varit tvungen att anpassa sig till saltlöst vatten, annorlunda mat, varmare klimat och mindre snömängder – men den har också större ögon och större hjärna än andra vikare. Orsak och följd kan diskuteras. Den var på utdöende, men fick särskilt skydd redan 1956. Numera är den sakteliga på uppgång i antal (inte ännu 400), men det behövs bara en snöfattig vinter så går det neråt igen. Ungarna föds i snögrottor som mamman ”bygger” – nu hjälper människor med det jobbet. Phoca hispida saimensis, ringsäl. En likartad istidsrelikt finns i Ladoga. OO har aldrig sett annat än bilder och statyer. Saimenvikaren har tydligare panna och nos än t.ex. gråsälen, får därför lite mera ”söthetsstämpel”.

Saima kanal? Kommer, kommer…