”In skåtttjärro? Måsta do far enda ti Stockholm ett in tokon?” OrdOdlaren hör fortfarande skrattet och förvåningen i Storasysters röst när hon ringde för att fråga hur det varit på Nordiska trädgårdar 2011, OO:s första besök på den mässan. Och så var det. En skottkärra lastades i bilen, den som blev den käraste medhjälparen i den kategorin. Så här den 19 april, på Skottkärrans Dag!


Här står den, tolv år senare, still going strong, även om nästan ständig utevistelse har gjort den lite rostig och trög på våren. Tack vare de två små hjulen och det ännu mindre ”styrhjulet” manövreras den ofta med en hand. Skalmarna, ”handtagen”, kan växlas i olika lägen, vilket behövs och är smidigt och bekvämt då och då.
Världens bästa och största sopskyffel för utebruk, helt enkelt. Verkligt praktisk och ryggbesparande med mera vid krattning av olika slag, rensning, ihopsamling…
Hörby bruk i Skåne instiftade Skottkärrans Dag i samband med sitt 100-årsjubileum 2020. Varför just den här dagen förtäljer inte historien, tyvärr. Fabriken tilvlerkar enligt egen utsago Sveriges populäraste skottkärra. Visst behöver den här vanliga ”prylen” en egen dag. En skottkärra hör ju bara till, ”bra att ha men inget att annars bry sig om”. Bry dig idag, se på din skottkärra som en förträfflig medhjälpare!
OO är noggrann med sina tillbehör utomhus. En skottkärra skall ”passa i handen” och i armarna. Åtskilliga har använts under årens lopp, en och annan har bara ratats också. För tung, för klumpig, i obalans, för svag… Den vanligaste (tror OO) i Finland är en norsk trillebår, det visste OO inte förrän igår… Det finns flera modeller och storlekar. Den här passar OO. För övrigt, kineserna använde skottkärror vid vår tideräknings början. De äldsta OO minns var hemmabyggen av trä, inte så smidiga.
Skåningen säger rullebör, dansken trillebör (får inte till det danska ö-et). Härliga ord. Finskans kottikärry, ”finsksvängt från svenskan” låter nästan grovt i jämförelse. Italienskans carriola låter lite finelegant. Carrinho de mão, carretilla…
En gång för en tid sedan putsades gångar i äppelgården. Då kördes många tunga skottkärrslass. Snygga rader blev det, rader som sen täcktes med jordgubbsplast med sand ovanpå. Lättare, men ändå rätt arbetsdrygt område för runda Rabattkryparen. Så snyggt när det är klart så hon bara sitter och njuter…
Den här kärran är inte ännu arbetsklar, fotograferad 17 april. Snön smälter, tack och lov, med god fart. Här i huset med två personer behövs minst tre skottkärror. En sådan är ändå inte världens bästa för pelargonkrukor, vedkorgar och äppellådor, då behövs
ja, vad kallar ni en sådan? Vanligaste benämningen verkar vara mjölkkärra, men behövs den som sådan i dagens läge? Just den här har en speciell historia. Den fanns åsidokastad hos en god vän, K, som varje höst i OO:s förra liv förärades ett lass hästskit. Vattnet till de två fyrhovingarna fördes i tjugo liters plasthinkar med en mjölkkärra, men den kärran rymdes inte in genom stalldörren. En snabb koll med stora ögonmåttet utan skaft gav vid handen att K:s kärra var smalare. ”Ska vi byta?” K protesterade: ”Den här är bara skräp”. Så var det inte, bytet genomfördes, kärran gick in i stallet med fem centimeters marginal. Någon månad senare träffade OO K och frågade hur kärran känns. ”Hördu, finns det något annat vi kan byta?” var det blixtsnabba svaret.
Förstås följde kärran med OO i flytten, har nu fått en något otraditionell botten som fungerar och inte murknar så lätt. Används flitigt, vinter som sommar och däremellan.
Mer produktutveckling. Ihopvikbar kärra, kan ligga på marken, användas som sopskyffel. OO håller sig ändå till sin kära tolvåring, har ingen som helst aning om nuläget på produktionsfronten. Tack ändå till konstruktören av Loadbarrow!