Dagen idag nummer – någonting

Rakt på sak, utan krusiduller, det handlar om 26 september, den europeiska språkdagen. Hur tänker du tillbringa/fira den? Skam att säga, men OrdOdlaren upptäckte den här dagen först i tisdags. Det europeiska språkåret 2001 lär ha varit så pass lyckat (OO missade det också) att EU och Europarådet beslöt att ordna en europeisk språkdag varje år. Men varför just detta datum verkar förbli osagt.Finland tog ut dagen lite i förväg. Idag fredag har det fina, moderna stadsbiblioteket (allaktivitetshuset) Ode i Helsingfors haft besök av översättare från EU som har visat hur deras jobb går till på storskärm, dessutom har de ställt upp och svarat på frågor. En utställning av Muminböcker på olika språk finns också där, troligtvis en lite längre tid.Sverige ”firar” både i förskott och i efterskott. Det blir ett virtuellt språkcafé på tisdag, där 20 olika språk presenteras. Men en tävling har också ordnats, och är avgjord. Uppgiften var att göra en video på en minut där man förklarar ett grammatikaliskt fenomen. Skulle vara roligt att se tävlingsinslagen…Hemsidan för evenemanget (går lätt att googla) bjuder på mycket. De evenemang som listas där och ordnas runt om i Europa är långt över 500. Här verkar det som om fd mer eller mindre ”öststater” är de mest aktiva: Lettland, Polen, Slovakien, Rumänien, t.ex. Det får OO att tänka på ett föredrag hon ”lyssnade” på en gång, tyvärr slarvigt, utan att göra en endaste enda minnesanteckning. Det handlade om ett gränsområde ”nånstans i Europa”, där riksgränserna ritats om om och om igen, och där nästan alla människor pratade minst tre språk – utan att nånsin ha lärt sig dem i nån skola. Man pratade helt enkelt det språk som behövdes i den aktuella situationen. Ja, troligtvis fortsätter kutymen där ännu.

Njaaa – så gör vi finlandssvenskar också, varje dag. Finska eller svenska, efter behov och hur man blir förstådd. Men så gör sällan de som har majoritetsspråket som modersmål. OO upplevde en gång i Norge – nej, nu skall OO vara snäll! Var och en försöker så gott man kan.OO har uppmärksammat dagen redan! 23 september stegade hon in i klassrummet Nymånen i skolan Lypa i Borgå till en kurs i isländska, ditlockad av fd eleven, fd kollegan och alltid goda vännen NHS. OO tycker ju förstås övermodigt att hon vet en hel del redan, i och med att hon kan dialekter och har besökt landet ifråga flera gånger. Bilden av Strokkur som just skall kasta upp sin hetvattenångakaskad har hon fotograferat på åtminstone tre av besöken. Den här bilden togs i februari 2010.Programmen som produceras i de 47 europarådsländerna verkar vara mest för folk i skolåldern. Man vill bl.a. visa på vikten av att lära sig olika språk – men på den här språkrundresan tog man sig inte norrut, precis. Tänk, att först uppleva det slaviska Polen, via de baltiska, slaviskt och tyskinfluerade länderna till det finsk-ugriska (och tyska) Estland, sen tvåspråkiga Finland för att sen landa i Sverige, jämföra med norska och sluta i ursprunget, Island… En kulturupplevelse av rang för en grek eller en italienare!

Man vill visa på vikten av att lära sig språk, på den kulturella mångfald som man förstår mycket mera av när man uppfattar litet av språket.Men även vikten av eller det roliga med livslång språkinlärning betonas. Tack, tack, OO började med italienska några veckor efter att hon fyllt 60. Lusten hade funnits länge, men det hade liksom inte passat. OO:s kunskap om de latinska språkens uppbyggnad var länge lika med noll, nu vet hon lite mera. Även om det verkar som att de mest slöa och skrattvilliga personer som Borgå kan uppbringa samlas just för att lära sig italienska på tisdagar.OO:s program för de europeiska språkens dag? Hm. Vakna på svenska, prata olika varianter av svenska hemma, eventuellt lyssna på ett föredrag om gamla växter på finska, lösa lite korsord, försöka göra lite uppmjukande höftrörelser till latinomusik och se en fransk dokumentär om Edit Piaf på kvällen, efterföljd av Jaques Brel… Franska är inte OO:s grej, men hon dras till personer som har språket som sin passion: NHS, RL och RL, MH…Årets logo för Dagen idag. Varje år ordnas tävling, tiden för den och när vinnaren utses verkar inte ha alltför högt nyhetsvärde.

Sådär resemässigt sett borde OO ha börjat med spanska. Men operavärlden är starkt italiensk…

Någradubbelt firande!

20 maj. Lilian har namnsdag. Vänligen, gratulera OrdOdlaren. Hon heter så också. Carola i Sverige, Karolina likaså som i den finska almanackan. Lilli och Lilja ryms också med. Vesa, Aleksi och Asko enligt den finska ortodoxa kalendern. Ett stort fång liljor åt oss allihopa! Så har vi det avklarat.Kromosomstörningen som kallas Williams syndrom uppmärksammas också idag. OO har inga erfarenheter, känner ingen. Lär åstadkomma milt och varierande förståndshandikapp. Dessutom hyllar vi den, enligt en del, viktigaste personen i ett företag: IT-chefen. OO som är lite avigttänkande anser ändå att det är denna chefs underlydande, de som rycker ut när datorn eller dess användare fått fnatt, som borde sättas på pidestalen. Så är det, när verkstadsgolvet och gräsrötterna känns tryggare och mer bekant än grantopparna och stjärnhimlen.

I år har vi också ”Kristi himmelsfärdsafton” idag. Själva dagen har högtidlighållits sen mitten av 300-talet, alltid på en torsdag. Och fredagen blir en klämdag, en benämning som inte verkar ha gått hem i de här trakterna. Datum varierar med påsken. Om tio dagar är det pingst. Om den märks. Så har vi det avklarat.Den här tiden är förbi, även denna vår. Nu syns de i början rödaktiva löven bättre än blommorna. Huset med solpaneler till höger, med vidhängande vinterträdgård till vänster. Och nu kommer det: Internationella bidagen idag!!! Människans bästa vänner, de som ytterst ser till att vi har något att äta. Två samhällen gästarbetar här varje säsong, anlände för en dryg vecka sedan:Tyvärr har arbetsförhållandena inte varit de bästa, men det rår inte trädgårdsägarna för. Just nu bjuds det på åtminstone mirabellblom, gulkrikonblom, kurilerkörsbärs- och bergkörsbärsblom på avtagande. Inte äppelblom ännu, men de kommer…Det här blev lite smått. Men en del människor slår vilt omkring sig så fort flygare av ovanavbildade sort närmar sig. och ingalunda är det lätt att veta vad som är vad. I Finland hade det t.o.m. 2014 registrerats 42 getingarter (finska: ampiainen), knappt 200 biarter (mehiläinen; honungsbin eller tambin – hur tama de sen är – och solitärbin), och 37 humlearter (kimalainen på finska).

Humlorna är ju nästan de bästa pollinerarna, de flyger i rätt så kallt väder, tidigt på våren. Därför får det finnas lite sälg och vide på av OO bebrukade domäner. Men sen, när bina väl kommer igång, då är det minsann surr och fart och kläm i blommande träd och i buskar och i blommande växter. Gästarbetarna ”rymmer” dessutom inte härifrån till diverse åkrar med t.ex. raps – det är lite för lång och besvärlig väg genom skogar åt alla håll. Tack och lov.

Fullvuxna getingar lever av frukt och nektar, har så att säga pollinering som bi-bisyssla. De matar sina larver med tuggat animaliskt protein, rå fisk och fiskrens är rena rama godiset. Kött, skaldjur och ägg… Bin äter inte sånt.

Bin sticker om de störs av darrning, rörelse, lukter – men sticket blir också biets sista gärning. Och det vill människan inte. Därför skall vi bara njuta av deras arbete. De lever av nektar och pollen, gör så att vi får allsköns mat, och honung, bivax, propolis på köpet!

Svårdefinierad pollinerare i rhododendron?

Som sagt, Internationella bidagen idag. Fastställd av FN:s generalförsamling 20.12 2017, efter nästan fyra års ihärdig kamp från lilla Slovenien, där 4 av 1000 invånare är biodlare. ”Det självständiga Sloveniens största diplomatiska bedrift! Och just idag, 20 maj, eftersom den moderna biodlingens fader Anton Janša föddes denna dag, för prick och exakt 286 år sedan. Han förändrade bl.a. form och storlek på bikuporna, som kunglig lärare i jordbruk i Wien, med bikupor i de kejserliga trädgårdarna i Wien. Född i nuvarande Slovenien, förstås.

Biodling är lantbrukets poesi, sägs det. Idag skall vi, var och en, lära oss mer om bin och andra pollinerare, förstå mera av de hot som dessa viktiga varelser utsätts för och ställa upp och hylla dem (och deras ägare/skötare) för deras insatser för hållbar utveckling.

Med varför biODLARE? Passar ju här, men finns det också ko-odlare, fårodlare, svinodlare, hästodlare…? OO har också varit kalkonodlare en sommar…

 

Alaska 153

En vacker bild på datorns skärm. Verkar vulkaniskt, kallt och klart. Text: ”För att komma hit måste du vandra över hela Eurasien. Eller ta dig till Alaska och Aleutiska öarna…”. Kamtjatka. Det behövdes inte mer än så för att sätta igång OrdOdlarens hjärna.

”Till Kamtjatka”, sade B och kastade tärningen. Den lilla flickan var på besök, vi spelade ett spel som OO inte har en aning om vad det var, men spelplanen var en stiliserad världskarta. Ordet smakade som en karamell: kam-tjat-ka. När hon senare kunde betrakta bättre kartor såg hon pärlhalsband: Aleuterna, Kurilerna. Japan (tunga guldsmycken) med förlängning i tunn kedja, Taiwan… Kan lite anas på denna lilla bild:”USA köpte Alaska”. Det förundrade sig tonåringen över. Och varför ”ägde” Ryssland området då? Verkar ju verkligen vara ”bakom takana”. Läser… hoppsan! 9 april 1867. Idag, för 153 år sedan! Enligt historieböckerna ett svåråtkomligt område som var bättre att sälja för pengar än förlora i krig (vem skulle vilja erövra då?). Jaha. Staten och folket i USA var inte heller villiga köpare, men utrikesministern W. Seward stod på sig. 30 år senare blev det guldrusch, ytterligare 70 år efter det olje- och gasfyndigheter. Har köpet lönat sig, månntro?

Berings hav, Berings sund… Varför? Vitus Bering (1681 – 1741), dansk som ”värvades” till ryska flottan gjorde två kartläggningsresor till området, för att bl.a. ta reda på om kontinenterna är förenade. Speciellt den andra resan, 1741, var fylld av sjutton mödor och åtta besvär, och där blev han. På Berings ö. På den första resan seglade han två gånger genom nuvarande Berings sund utan att fatta att det var ett sund, 16 augusti 1728 upptäckte han två öar som fick namn enligt den dagens rysk-ortodoxa helgon St. Diomedes av Tarsus.

Storvulet tänkt: Alaska har varit en del av Finland! Storfurstendömet, alltså. För sisådär 15 år sedan läste OO boken ”Den dansande prästen”, om Uno Cygnaeus, folkskolans fader i Finland. Han var präst i lutherska kyrkan (ca 100 församlingsmedlemmar) i Sitka, Alaska, 1840 – 45, lät bygga luthersk kyrka där, samarbetade med den ortodoxa prästen, undersökte naturen, åkte skridsko, dansade. Sitka är fortfarande USA:s största stad – till ytan.Alaska ser för OO ut som en gubbe i profil, med präktig haka och underlig näsa, en tunn skäggfläta (Aleuterna) och en bakåtsträvande ryggradsbit åt andra hållet. Där, en bit nere i ryggradsbiten, finns Sitka, där var centrum för det rysk-amerikanska handelskompaniet som handlade främst med skinn. Och nästan rakt mittemot på jordglobsbiten här ovan finns Finland och Norden, på samma breddgrader…

Nyvalda guvernören för Alaska, finlandssvenska A A Etholén, reste dit tillsammans med Cygnaeus. Resan började i St Petersburg 10 augusti 1839, fram till Sitka kom de 12 maj 1840. Rundade Sydamerika. (Panamakanalen invigdes 1914…)

Etholén hade tidigare varit i tjänst hos rysk-amerikanska handelskompaniet och varit bosatt i Sitka (men mest ändå på fartyg) 1818-24 och 1826-37. Under alla sina perioder höll han på med en massa: byggde, ordnade, samlade, styrde och ställde, forskade och kartlade. Ca 300 föremål finns nu i Nationalmuséet i Helsingfors. Hustruns dagbok 1839-45 finns i Åbo Akademis bibliotek. Önamnet ”Duke of York´s Island” byttes sent omsider ut till Etolin Island. Andra Etolin-namn finns också.

En annan finlandssvensk storman i Alaska var Hampus Furuhjelm, som i princip vistades på olika befattningar i Alaska 1851-64, de sista fem åren som guvernör. Han fick verkligen slita i upprepade motgångar på många fronter, men motsatte sig försäljningen och lyckades skjuta upp den. 1935 fick berget nära Sitka namnet Mount Furuhjelm. Även han samlade och hans samlingar finns i zoologiska muséet i Helsingfors.

Det roliga är, att en guvernör förutsattes vara gift. Bägge nämnda herrar ingick snabbt äktenskap strax före sina avfärder. Hustrurna följde med och höll ut, kom hem till Storfurstendömet och äktenskapen fortsatte…Ryssland till vänster, Amerika till höger. Diomedeöarna i mitten. (plus moln)

När gränsen mellan Ryssland och USA drogs 1867 i det 85 kilometer breda Berings sund (nästan exakt lika som sträckan Helsingfors – Tallinn) blev det mellan Stora Diomedeön (Ryssland) och Lilla Diomedeön. Där går också datumgränsen, och det är 4 kilometer mellan öarna, som också ofta kallas ”Tomorrow Island” och ”Yesterday Island”. Tänk, att se på morgondagen på det avståndet… Idag bor ca 100 personer på den lilla. Den stora tömdes på folk under andra världskriget, men många har ”återvänt” och alla har rätt att vistas på båda öarna.Amerikanskan Lynne Cox simmade från den lilla ön till den stora som en fredshandling år 1987, när relationerna mellan staterna var ungefär lika kalla som vattnet. Hon överlevde.

”Släpp upp” idag!

Det första kom på Facebook och i naturen på tisdag kväll, 31 mars, vid 23-tiden, ungefär. I naturen kom det snö. Läget här, ca 11 timmar senare:Hur är läget på Senatstorget i Helsingfors? Rapport inväntas! Enligt de första uppgifterna delas det ut (gratis!) plastämbar (hinkar, spannar) där kl 8 – 20. Genomskinliga, kan användas över huvudet i stället för munskydd!

Kommentarerna kom snabbt. Tiden var fel. Den rätta tiden är a) kl 14.15 – 13.15, b) 1.4. kl 14.14. Innan OrdOdlaren hade hjärnan inkopplad kommenterade hon: Lovade tömma och putsa upp sitt halvgenomskinliga och prickiga ämbar, använda på föreskrivet sätt och ta en bild! Men så hittade hon en lämplig fyrkantig genomskinlig förvaringslåda i stället:Men det prickiga måste ändå provas. Det var fyllt med reservdelar till bevattningssystemet Blumat, det håller inte vatten på grund av en spricka i botten, men…Kan konstateras att båda fungerar perfekt, också som hinder från att peta sig i ansiktet. Man blir medveten om sin andning. Och rösten blir spännande! Det här kan ju nästan användas som rånarluva också…

Tack för idén till blogginlägget, Björn!

Började gräva i aprilskämtens historia. Synnerligen dunkelt. Dock, en vårdag (? se bild ovan) när man raderar sociala koder och uppsluppenhet är tillåten. Den indiska festen Holi är urgammal, där man kastar färg eller färgat vatten på varandra, bryr sig inte om kastgränser åt något håll – det här blev roligare än det var tänkt. Ett kast slänger man iväg, en kast är en social grupp i Indien… Romarna lär också ha ägnat sig åt tokigheter en dag per år, när våren anses komma.

Språkligt kan man vända och svänga. ”April, april du dumma sill…” har på finska blivit ”Aprilliä, syö silliä, juo kuravettä päälle” (april, ät sill och drick gyttjevatten på – även om månaden heter huhtikuu på finska). I Frankrike lär man sporta med att försöka fästa bilder av fiskar på folks ryggar – hoppas på förklaring av franskkunniga!

Aprilskämten i media har minskat, tyvärr. Travprogrammet i Sveriges TV förr, ”Vinnare”, serverade några godingar. 2008: stoet Fridhems Ambra har fött trillingar! Allvarliga experter uttalade sig, även den allvarliga ägaren, bilder hade mixats ihop… Jo, att stoet var dräktigt var vida känt, ett föl föddes knappt två veckor senare, Fridhems Flamma. 2009 aviserades travtävlingar för islandshästar. Med samma allvar. Hur klarade de sig utan att brista ut i skratt inför kameran?

Den numera avsomnade (slaktade) tidningen Östra Nyland hade ett stort upplagt reportage om kameluppfödning i kommunen Liljendal 2006. Välskrivet och trovärdigt och mera lössläppt mot slutet. Verkligt bra!

1911 lär Svenska Dagbladet ha meddelat att OS i Stockholm skall inledas med en parad av 600 elefanter. En musikkår skall spela nationalsånger från de 50 första, på de 550 följande sitter elefantskötare och ropar ”Lirpa, lirpa!” Genialt. Nylonstrumpan över svartvita TV:n 1962 och den blir färg – en klassiker. Mot slutet av en annan nyhetssändning slocknade belysningen, nyhetsuppläsaren tände ett ljus, meddelade att det är strömavbrott i hela huset – och fortsatte att läsa. Ett annat år meddelades att polisen skulle börja använda grisar jämsides med hundar.

”Öland har slitit sig och närmar sig fastlandet” var också bra. Härom dagen publicerades en bild av det isolerade landskapet Nyland flytandes i norra Östersjön. Den bilden kunde ha sparats till idag…

Åbo, 1970-talet: tidningen meddelade att Alfred Hitchcock skulle finnas en viss tid vid Åbo slott för att välja statister till sin kommande film. Det lär ha kommit folk…

Och idag meddelas från välunderrättat håll (Gotland) att första april 2020 är uppskjutet med ett år, eftersom glada skämt lär öka de sociala kontakterna…

Det vanligaste är ju ändå att smått bekymrat betrakta kompisen, mer och mer koncentrerat: Vad har du där lågt nere på högra kinden? Är det…? Och på så sätt lura denne till spegeln.

Har inte fått dagens dagstidning ännu. Få se om där finns något – kreativiteten verkar ha sinat.

Dagarna nu – enligt almanackan

9 månader till jul, det påminner oss almanackan om. Notre Dame, La nostra signora, Vår Fru, Vårfrun, våffru – våffla. OO som nuförtiden alltid verkar vara dagen efter snurrar kanske ihop en våffelsmet – i morgon.

Enligt Lukasevangeliet besökte ängeln Gabriel jungfru Maria och berättade att hon skall föda en son. Datum vet man ju inte, men 25 mars har det blivit, av en viss decemberanledning, förstås. Och i profetboken Jesaja (kapitel 7) står det att det skall födas en son, som skall få namnet Immanu El (Gud är med oss).

NU tycker OO att ”namnsdagsmakarna” har ordnat till det perfekt: Gabriel har namnsdag 24 mars (till råga på allt har en viss Michaela födelsedag också), sen är det då 25 mars – och 26 mars är det Emanuels dag! Har inte forskat vidare och djupare, men det verkar verkligen som en tanke…

OO:s tanke går sen till namnen -el och -ella. Slutdelen står för ett av gudsnamnen som används i främst Moseböckerna. Ja, ja religionsläraren poppar upp, det är bara att låta henne hållas en stund… Gabriel = Guds kämpe, Mikael = han som är som Gud, Rafael = Gud har helat. Och där har vi ärkeänglarna, enligt kristen tradition. Även om endast Mikael nämns som sådan, i superkorta Judas brev i Nya Testamentet. Uriel (=Guds eld, förknippas med åskan och regnbågen) får ibland höra till gänget också. Eller tre till. Så är det med traditioner. Här si, där så.

Förstås har traditionen och konstnärer också tagit fram bilder – oj, så det finns. Men de kan inte användas här. Så ni får googla själva. Konsten visar ingalunda våra vita ljuva kvinnliga julänglar. Eller grå, som den som vakar över oss här i huset från sin höjd under taket uppe på CD-hyllan:Nej, änglarna – budbärarna – är karlfolk, färggranna. Som de här två, tillsammans med Jungfru Maria och barnet – och en något tafatt Fransiskus av Assisi till höger. Bilden finns i nedre kyrkan i den väldiga St. Fransiskus-kyrkan i två våningar i Assisi, byggd omedelbart efter hans död, målningen är något senare, daterad till 1280.Bilden är förstås på två sidor i boken. Jaa-a, den kyrkan är en verklig ”bilderbok”, väldigt intressant…

Traditionen har också klassificerat den himmelska härskaran, tre klasser med tre kategorier i varje. Tänk, vad man kan bara man håller på… I varje fall, högst står seraferna. De har sex vingar. Två håller de för ansiktet, två täcker de kroppen med. Två är alltså flygvingar. De nämns endast en gång i Bibeln, när Jesaja kallas till profet, ”i det år då kung Ussia dog”. En stark händelse. Den som vill kan läsa den i Jesajas bok, kapitel sex och föreställa sig scenen!

Sen kommer keruberna. Men stopp: de är inte knubbiga småbarnslika varelser. Barockkonstens ”putti”  har åstadkommit en krumelur här. Rafaels målning Sixtinska madonnan (1513-14) kan kanske anses som medskyldig, vad vet OO. Målningen finns nu i palatset Zwinger i Dresden, tyvärr blev OO:s bild av utställningsaffischen lite sned i farten. 200-talspåven Sixtus, Maria och St Barbara (vars dag är 4.12, kommer att tänka på en annan bloggläsare!) – och de två berömda putti med vingar, de som flugit iväg självständigt och blivit mera berömda än självaste målningen:Äsch, de syns inte så bra… Men ni känner kanske igen barndomens glansbilder/bokmärken?

Kerubernas gestalter är ett mellanting mellan människa och djur, nämns i profeten Hesekiels bok. De vaktar bl.a. paradisets port, Guds tron. De har fyra vingar, en mänsklig arm under varje. I en syn har de fyra huvuden: människa, lejon, tjur och örn (nu kan OO lätt fortsätta med de symbolerna, men det gör hon inte. Nu stängs religionslärarens mun!).

Ärkeänglarna står näst lägst. Under dem finns bara fotfolket, den stora hopen vanliga änglar.Allt det här bör nog smältas med en hög med våfflor. Idag eller i morgon. Fotot är från trädgårdsföreningens höstmarknad 2019 utanför Runebergs, nationalskaldens, hem, där våfflorna tog slut! Nej, nej, OO stod inte för trakteringen.

Dagen idag, 18 mars

Sjutton, sån tur att det är idag, och inte igår, som OrdOdlaren trodde igår! Idag är det dag 2/28 enligt nutida finländsk tideräkning (tills OO hittar på något annat uttryckssätt), men annars är det 18 mars. OO är på rätt dag, inte fördröjd. Dagen idag är Busschaufförens Dag!

Vi glömmer 2/28 för resten av inlägget. OO har minsann varit bussig i sina dar, åkt buss närmare 500 kilometer per vecka, men aldrig dokumenterat i bild eller i skrift. Allt som finns är lagrat i den stackars arma enda hjärnan, och de små grå tjänarna där förändrar vissa minnen, det är deras uppgift…

Varför just idag Busschaufförens dag? Världens första buss lär nämligen ha rullat just denna dag. I Paris. För 358 år sedan. Hästdragen. Idé: Blaise Pascal. Sant! Ingen succé. Sen tog det ”några år” till följande försök. I Finland försöktes första gången 1827. Gick inte bra. 1837 försöktes på nytt, mellan Helsingfors och ST. Petersburg. Tre hästar, kusk, konduktör (vet inte hans uppgift), fyra passagerare plus gods. 48 timmar. Inte heller succé. Idag tillryggalägger tåget Allegro samma sträcka på 3,5 timmar…

Dagen uppmärksammades för första gången i Seattle 2009 och kom till Sverige 2014. Har inte hittat uppgifter om firande i Finland eller andra länder.

De bussar som togs in till vårt land i början av 1900-talet hade stora problem. Först för 100 år sedan, efter första världskriget, kom bussar på allvar. De första busstationerna uppfördes  snart, den första som planerats speciellt för busstrafik byggdes i Viborg 1932. Frågade guiden vid besöket i staden 1986 om varför texten är på ryska och svenska:Hon visade en förlägen min. Minnesgubbarna i hjärnan vill påstå att guiden mumlade något om att det är engelska… I övrigt inga kommentarer om bilden.

Massor av bussbolag grundades både före och efter andra världskriget i vårt land. Många har gått ihop till större koncerner. Här i trakterna finns tre – fyra små kvar, och de har främst specialiserat sig på gruppresor, precis som bussbolaget från barndomen. Det är i stort sett lika gammalt som denna skribent, lite äldre ändå. Tyvärr har OO inga bilder på Hermansson och Granholm från 1960-talet… Här ett stulet foto (från 2012) på en av dagens delägare/chaufförer (han vet om det):Tänk, ingen bild på en busschaufför i det enorma bildarkivet! Tänk på dem idag, när du läser det här, och när du stiger in i en buss!

De trevliga busschaufförerna som kuskade gymnasieläraren de sista (eller de första) nio jobbkilometrarna spanade om hon kom för sent till busshållplatsen, stannade på gatan och hojtade ”är du på väg hem”, undrade var hon varit om hon steg ombord på en främmande hållplats… Minns chauffören som alltid kammade sig innan han startade från busstationen, han som gärna berättade om sitt fågelfotograferande, och han som med oss passagerare kom på lockbeten för att få fler passagerare: en liten konjak som välkomsthälsning, levande sång och musik på bakbänken, annan underhållning – oj, så roligt vi hade!

Det finns chaufförer som avvikit från sin utstakade linje i slutet av rutten och kört sista passageraren till den egna trappan, chaufförer som väckt passagerare när hållplatsen närmar sig, otaliga exempel. De flesta chaufförer hälsar glatt när passageraren stiger in i bussen, men svaren de får är minst sagt varierande nuförtiden. Motsatsen finns också. En pladdrande chaufför svarade ”ursäkta” på OO:s hälsning, men nej, det ordet var till den hon pratade i telefon med. Lånade ett halvt öra till OO, skötte betalningen utan ett ord – och fortsatte sitt telefonsamtal. För att inte tala om chauffören som svor svavelosande när hon missat en ”jagskallstigaavhär-signal” och fick höra högljudda rop av passagerarna. Hon talade i telefon hon också… Även passagerare tycks ibland tro att chaufförens uppgift är att lyssna på allsköns högljudda historier.

Vi finländare säger alltid ”tack” när vi lämnar bussen. Tyvärr blir den uppskattande kontakten med chauffören lidande med tilltagande betalningsautomatik och flera bussdörrar.Bussresa i Estland i somras (busschauffören syns!). Den här backspegelstypen heter ”snigel” hos OO, lite besvärlig i trånga situationer. Platsen är Aibolands, estlandssvenskarnas museum i Hapsal (Haapsalu). Minnesmonumentet, båten av enkla stenar, byggdes till minne av flyktingströmmarna 1944, starkt talande i sin enkelhet. Rosen har kommit dit av sig själv, som vresrosor präglar göra. Invasiv. Borde knyckas bort.