Och idag är det…

… Valentin! Nä, nu får det verkligen vara nog med döa gubbar. OO vänder på steken, det passar bättre med en kvinna som föddes idag. Två, förresten. Får se var vi landar, pennan och OO. Kanske t.o.m. tre…

Dagens 197-åring föddes som åttonde och yngsta barn i Jakobstad (ser hur BJR myser…). Alla syskon förblev barnlösa. Totalt tre av systrarna ägnade sig åt musik, och denna yngsta blev sångare. Betty Boije af Gennäs, 1822 – 54. Hört om henne? Tyvärr, ingen bild går att uppbringa. En av de tidigaste operastjärnorna. Mezzosopran eller alt.

Hon debuterade i Åbo 1847 i operan Tancredi (Rossini, lyssna på Teresa Berganza: Tu che accendi…), gav konserter bl.a. i Helsingfors innan hon flyttade till Stockholm och sjöng två mycket rosade roller på operan 1850-51: Nancy i ”Martha” och Cherubino i ”Figaros bröllop” (lyssna på ”Voi, che sapete…”). Sen gifte hon sig med sin sånglärare, barytonen Isidor Dannström, lämnade operan och sjöng enbart konserter. Tyvärr tog det snabbt slut, under deras stora konsertresa till USA (med ena systern som pianist) insjuknade hon och avled vid hemkomsten.

Märkligt? Jo, det passade sig inte med ett liv på scenen för en ”kvinna av börd”. Hennes man nämner inget om hennes tid på operan när han skrev sina minnesanteckningar. Var det liksom mer acceptabelt att sjunga konserter? Livet bakom scenen som var opassande, troligen.

Varför har OO fastnat för det här då? Hon har haft en elev med detta efternamn, denna flicka var något irriterad över svansen ”af Gennäs”, lämnade oftast bort den, ville inte höra… Nu, igår, sökte OO och fastnade i en stor släkt med förgreningar ”hit och dit”; Sverige, Livland, Ryssland… Massor av orts- och gårdsnamn här i trakterna swishade förbi. Än Gennäs? Jo, finns i Pojo, längre västerut. Anders Karlsson (Bjurböle, Borgå!) ärvde frälsegodset och sköldmärket av sin svärfar på 1500-talet. På detta märke fanns och finns tre elliptiska figurer, bojar:

På 1980-talet, när OO ännu var bussig, åkte tre beskäftiga unga pojkar då och då de sista tio kilometrarna in till staden. Härliga, glatt pratande och förklarande för alla och envar. ”Vi” gör det och det, ”vi är trillingar!” Boije av Gennäs. Åtminstone en av dem bor kvar i barndomshemmet, Illby gård (i-l-l-by), ca fem kilometer från denna skrivplats. Skönt att ha en förklaring på namnet, som i flera år känts skönt gungande…

En annan kvinnlig artist, allkonstnär, Britt G Hallqvist, föddes idag, för 105 år sedan. Avled 1997. Hört om henne? Bilder sällsynta på nätet. Kommer ni på något av hennes otaliga verk? ”Var bor du lilla råtta? I din hatt….. Vad har du i din ficka? Fyra hål!” En av systerdotterns favoriter på 1970-talet.

Britt G Hallqvists verklista är ”lång som fatiååre”. OO har alltid beundrat hennes ordpåhittighetsförmåga; det verkar så lätt. Barnböcker, musik, psalmer, kyrkodiktning… Psalmerna ”Måne och sol” och ”Det finns djup i Herrens godhet” har knappast undgått någon. Men ett saknas:

En bild av noterna på pianot här i huset. Laci Boldemann, född i Helsingfors, död i München, tonsatte dikter av James Krüss, Britt G översatte. Underbara, roliga texter, borde framföras mera!

OO:s favorit är Tanten och papegojan, som träter varje torsdag vid tedags. Tanten vill lyssna på marschmusik, papegojan föredrar svepande vals. Gojan röker pipa, tanten en rysk papyross. Så spelar de kort, gojan fuskar, tanten bannar och gojan skäms…

Tredje kvinnan: Renée Fleming, amerikansk sopran, född 1959. Verksam inom flera musikgenrer. Lyssna gärna…

Idag, 75 år senare…

Rubriken syftar på föregående inlägg. Lovar att skriverierna hädanefter inte skall handla om enbart döa gubbar, men nu blir det så igen. Den här folkkära personen avled en och en halv månad före sin 86-årsdag. Känd av alla och envar inom det svenska språkområdet, garanterat.

Författare, kompositör, trubadur och lutspelare, konstnär. Fjärde barnet i en skara på 13. Ansågs dödfödd, lades åt sidan – men en märkte något senare att det minsann fanns liv i den lille. Som knappt 30-åring överlevde han spanska sjukan. Evert Taube.

Som 16-åring rymde han till Stockholm (från Göteborg) för att slå in på den konstnärliga banan, levde bohemliv där. Vad skulle ni, mödrar och fäder till 16-åringar göra i likartat fall? Everts pappa stod ut ett år, sen ställde han pojken inför ultimatum: internatskola eller gå till sjöss. Det blev ”Eldarevalsen” och annat båtjobb; Ceylon, Röda Havet, Sydafrika… 1910 mönstrade han på hjulångaren ”Princess of Wales” som hade sålts till Buenos Aires, och så gjorde han Argentina den äran i fem års tid, med spännande karriärer – Carmencita, Fritjof Andersson, förman vid kanalbyggen, adjutant hos presidenten, gaucho – kunde han allt? Förutom att rida lärde han sig spanska, italienska, spela gitarr, dansa tango…

Inte långt från Rio de la Plata… I La Boca i Buenos Aires vistades han garanterat, en europeisk arbetarstadsdel med ättlingar från Genua i Italien, hamnområde. Tangons ursprung finns här. Den 100 meter långa gatan El Caminito går snett genom ett kvarter, numera med turistiskt tingeltangel och dansande tangopar än här, än där. På balkongen klädd i vitt finns numera Jorge Mario Bergoglio, mera känd som påven Franciskus. Han har ersatt Maradona, som tronade där länge… Statyer, alltså…

Det är tradition att måla husen i allsköns färger. Förr berodde det på de skvättar som blev över i färgburkarna efter att båtarna fått sitt, numera är det mera ett sätt att fånga turister. Som fotar och fotar…

25-åringen fick lov att återvända till Sverige på grund av första världskriget. Han började etablera sig som författare, konstnär, visdiktare och -sångare. ”Som betald vissångare kände jag mig prostituerad”. Som 30-åring träffade han Astri och en konstnärsväninna i Paris, bad dem följa med till San Remo (där de tydligen träffade en glad bagare), de förlovade sig på domkyrkotrappan i Florens (Här skulle det komma ett egenhändigt knäppt foto av den byggnaden, men… Alla foton från den resan 2011 är och förblir försvunna!). Hennes pappa blev förbannad och förlovningen fick läggas på is till 1924. Då dög Evert när han sakteliga blev etablerad, berömd och välbeställd inkomsttagare.

Evert var med i två (åtminstone) karlfolkssällskap: Pax Aurea eller ”Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman” (vad de sysslade med vet inte OO, men anar…) och i Pelarorden, som hade sin högborg på Håtö Svansar (två sammanväxta öar), där de hade träff en vecka varje år. De här holmarna ägdes av en viss Karl von Schewen – de ligger i Roslagens famn, rätt så nära Kappelskär, Norrtälje. OO har besökt trakten och fått sig historier berättade, Håtö gård och holmarna pekades ut, sällskapet sjöng också ”Jag minns en stund, i Furusund…” (Och just där, i butiken vid ortens brygga fick OO tag i de sillinläggningar hon förälskade sig i den sommaren). Pelarorden var ett sällskap för att ”sprida vänskap, kamratskap och förståelse mellan de svenske män som plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur”. Härligt. Skall vi bilda ett sällskap för ”något”?

Evert hade 12 syskon, i stället för att leta fram deras namn och äventyr har OO idag letat försvunna bilder och en försvunnen bok med Evert Taubes teckningar. Hon vet att hon har boken, men inte var… Den borde ha stått i hyllan mellan ”Birgit Nilsson” och ”Martti Talvela”… MEN: en av hans systrar hette Märta, även hon en tid ganska kringresande, skulptör och målare – och också utbildad gymnastikdirektör. Så blev det också sagt…

Turistguidande gauchos på den argentinska slätten, den här platsen inte långt från Rio de la Plata den heller. Turisthästarna är inte precis spruttiga, så det gick bra att fota från hästryggen…

 

Dagen idag, tredje söndagen i januari

OrdOdlaren slog sig. En tankeställare. Lådorna i garaget! In med dem från kölden, nu skall det skannas diabilder från januari 1996! Ojdå. Sex lådor, 600 bilder… Trots 23 år är resan i Indien i gott minne, så optimistiskt satte urvalsprocessen igång. ”Hinduism” (så kallas ju den variation av gamla religioner som utövas i Indien), sikhism och baha´i. Världsreligionerna Dag.

Förstås ville inte datorn och skannern samarbeta. Efter sju sorger och åtta bedrövelser och utan att veta vemsomhargjortvad fick det tekniska för sig att det skall fungera, i alla fall. Det blev många bilder, många roliga minnen…

”Turisttemplet” framom alla andra i Delhi: Laxminarayan eller Birla Mandir, byggt under 1930-talet av familjen Birla (det påstås att det i den släkten heter att varje generation måste bygga ett tempel, för att söner skall födas… ). Rent, glänsande, massor av marmor, snyggt – området är ungefär tre hektar stort med parker, föreläsningssalar, stora avbildningar av gudar och heliga män..

Vår guide förklarade den urgamla lyckosymbolen och andra visuella framställningar.

Nandi, tjuren som är Shivas följeslagare, fanns väl synlig nära huvudporten. Det är han som spelar på flöjt när Shiva dansar sin förstörelsedans.

Den här Shiva-figuren fanns vid vägen till ”begravningsplatsen” i den heliga staden Haridwar, alltså platsen där avlidna människor bränns och askan strös i Ganges. Där tillbringade vi en intressant timme. Folk berättade gärna och var i sin tur nyfikna på oss. En för dem helt främmande tanke var att begrava avlidna djupt ner i jorden…

Den absolut heligaste platsen i denna heliga stad är Har Ki Pauri. Här anses både Shiva och Vishnu ha vistats under Veda-tiden. Ett fotavtryck av Vishnu lär ännu finnas kvar – förstås inte en plats som skall besudlas av turister. Ligger nedströms från ovannämnda plats – men det finns en stark ”renande” ström däremellan. De heliga renande baden tas till ackompanjemang av stoj, skratt och skrik, kvinnor går i vattnet iklädda sari, karlfolk har enorma badbyxor. Strömmen är rätt kraftig, det finns ordentligt fästa grova kedjor att hålla i medan man doppar sig.

Heliga män av olika slag finns. Denna man börjar varje dag med att smörja in sig i olja och aska (”då fryser man inte”, borde kanske provas?). Dagen tillbringar han med offerceremonier, häller vatten från Ganges över några Lingam, fruktbarhetssymboler för Shiva. Sen badar han i floden, går hem till sin koja  – och räknar de pengar han fått av turister som vill höra hans historia…

Sikhtempel, en Gurdwara i Delhi. Sikhismen, som är mest koncentrerad till Punjab, har ca 25 miljoner anhängare. En monoteistisk religion som betonar jämlikhet. ”Alla manliga sikher har turban och heter Singh” gäller inte till 100%, varianter finns. de som har turban klipper aldrig sitt hår, visar det endast för familjen. Små pojkar börjar med ”Lilla My-frisyr” som täcks av ett litet gult tygstycke.

Alla som går in i en Gurdwara skall ha huvudet täckt (lite ditåt…), det gäller också finländska religionslärare… I templet idkas högläsning ur den heliga skriften Adi Granth, man umgås, äter mat som serveras där. Fötterna skall vara bara och rena. Det gick bra med ”tempelstrumpor” för västerlänningar. Tempelgolv kan vara verkligt heta.

1800-talsreligionen baha´i (uttalas ba-haa-i-i) instiftade denna Dagen Idag, och den firades första gången i det utmärkta året 1950. Det här templet, format som en lotusblomma, finns också i Delhis nuvarande utkanter. Så fort som någon trampade ack så litet på planteringarnas kanter hördes en ilsken ”gymnastiklärarvisselpipa” och personen fick en åthutning. Templet är helt tyst, tomt så när som på sittplatser. Inte ens en viskning fick förekomma.

Templet var då helt nytt. OO nämnde om det vid hemkomsten för en bekant som i sin tur berättade för en bekant tillhörande baha´i, från Iran. ”VA, har hon fotografier? Arkitekten är min kusin!”

OO fick ett oförglömligt möte med två sikh-familjer i Haridwar. Yaswinder Kaur (alla kvinnor heter Kaur) här på bilden berättade att hon är lärare i psykologi. OO:s haka föll ner, sedan hennes. Vi brevväxlade i några år, men sen flyttade hon till Kanada och kontakten bröts.

Dagens jubilarer

Nu sällar sig OrdOdlaren till gänget ”Nu skall jag avslöja något om mig själv”-skrivarna. Ett sätt att locka nyfikna läsare? I varje fall är OO på grund av Dagen Idag föranledd att erkänna en brist i sin bildning: Hon har inte läst 1920-talsböckerna om Nalle Puh, än mindre sett någon Walt Disney-film om denna håningsälskande björn i Sjumilaskogen.

Det är den internationella Nalle Puh-dagen idag. Passar bra med anledning av att en av OO:s litteraturkunniga vänner har födelsedag idag – och OO har inte gratulerat! Ännu. Hoppas detta fungerar som delgratulation, personen ifråga brukar läsa… A A Milne, författaren, föddes idag, för 137 år sedan. Efter hans död 1956 sålde änkan Winnie-the-Pooh-rättigheterna till Walt Disney Company, och 1966 började det komma filmer. OO har sett noll av dessa.

Orsak? Tja, inte skylla på någon. Internationella barnböcker, barnböcker överhuvudtaget, insöps inte på 1950-talet. Och när OO kom igång med läsandet blev det Fem och Äventyr och Kitty och W&W:s röd- och grönryggade i skolbiblioteket, för hela slanten. Det kommer säkert dagens jubilar ihåg! Bio, film och tecknat i den genren har inte heller hört till de inrutade vanorna.

Men korsord! Där dyker Ior upp titt som tätt, likaså Ru och Nasse. Och idag har OO studerat. Nalle Puh, Nasse (Piglet), Kanin (Rabbit), Ior (Eeyore), Kängu (Kangu), Ru (Roo), Uggla (Owl), Tiger (Tigger) och den enda människan i Sjumilaskogen (Hundred Acre Wood, 0,5 km²), Christoffer Robin. Milnes son och hans kramdjur inspirerade till böckerna, som utkom 1925 och 1928.

Inspirationskällorna

Milne var inte odelat glad över framgången. Hans författarregister var brett (debut 1917), med minst sex romaner, en mängd artiklar och minst 25 skådespel. Allvetande Wikipedia (AW) meddelar att hans vuxenlitteratur knappast alls lästes efter 1930-talet. Alla skrivare vill ju att deras alster skall läsas, OO förstår honom…

OO har bekanta som kan en mängd Nalle Puh-citat. Inte heller de fastnar så bra i den här hjärnan, kanske det finns lite ludd i den? Att folk ibland har ludd i öronen är allom bekant. Och att man skall veta vad man letar efter innan man börjar söka; att det inte lönar sig att ha bråttom om man inte vet vart man är på väg – allt det är ju så sant så. Sagt av en liten björn med en liten hjärna. Heffaklumpar är inte verkliga.

Författaren, sonen och björnen

Beskrivningarna av karaktärerna är underbara. Enligt AW verkar Tiger tilltala OO mest, han som älskar att göra woopsi-doppsi-lopp-di-loppsi-alli-hopsi-studs! Kanin passar också denna skribent; hittar på saker men trillar ofta dit själv – och odlar morötter. Nasse, han älskar hållon på svenska, på engelska ekollon (haycorn – acorn). Smarta översättare!

Borde planera in ett biblioteksbesök. Läsa först på svenska, sen på engelska. Och därefter kanske dags för filmer på något sätt.

Grattis, dagens födelsedagsbarn!

Filmstjärnan

Karriären blev kort, men framgångsrik. Två dagar, 8 + 12 timmar. Intensivt, tröttsamt, ensamt och en massa väntande. Men Laisa, knappt 6 år, skötte sig över förväntan. Hon verkar att ha tagit det mesta med ett stoiskt lugn i sitt liv. Även då, för lite på 18 år sedan.

Det kom ett telefonsamtal 21 februari vid tolvtiden. ”Har ni släde?” ”Joo…” ”Bra, kan ni komma till Davidsnäs på Emsalö till klockan fyra?” ”Häh…Ja… Jo… Må int…” Action direkt: släden dammades av, Laisa in i bilen och släden efter. Filmscen: folk kom till en fest i skymningen, med häst och släde. Facklor lyste upp vägstumpen, av någon anledning fanns det några burkar med äkta djurblod där, Laisa trampade i en… Vi var lite oroliga för hur hon skulle reagera på ljusförhållandena – reaktion noll. OO stod vid hennes huvud och berättade sagor (oj, så hon lyssnade), RCS fick finna sig i att utrustas i kuskkläder á la 1850-tal. OO fick också hux flux hoppa in som en gäst på väg uppför trapporna. Alla tre kom hem vid tolvtiden på natten. Piggast var Laisa.

19 april ringde telefonen igen:”Har ni en lämplig enkel kärra, helst trähjul?” ”Kan ni komma till Lappvikens sjukhus och sen till Tusby i morgon?” Okay, hästbilen lastades än en gång. 20 april var solig och varm, skärtorsdag.

De sista scenerna i filmen om Aleksis Kivi skulle filmas, när hans bror avhämtar honom från mentalsjukhuset Lappviken, hem till sin lilla stuga (liten storstuga + kammare) i Tusby. Han som spelade brodern – kusken – hade aldrig sett en häst bakifrån förr. Det blev snabbkörinlärning; Laisa fick trampa alla vägar runt det stora vita sjukhuset, om och om igen. Inlärningen framskred till någorlunda godkänt.

Lappvikens sjukhus, Laisa konstrar lite. Regissören Jari Halonen till höger

Scenen där Aleksis kommer ut ur sjukhuset och skjutsen väntar utanför vid trappan togs om otaliga gånger. Laisa stod för det mesta med hängande huvud, stilla, lugn – och så vände hon plötsligt på huvudet och såg sin spegelbild i ett fönster. Ett glatt, förväntansfullt gnäggande följde: ”Hurra, äntligen en vettig typ i det här sällskapet”, verkade hon tänka. Storskratt av hela filmteamet, och scenen togs om. Än en gång.

Körundervisning på gång

Serviceteamet var utrustat med spade, kvast, ämbar o.dyl för alla utsläppseventualiteters skull, men nej. Laisa släppte inte en fis, ens. Efter flera timmar var scenerna godkända, dags för transport till Tusby. OO tog in Laisa i bilen – då kom det! Liter på liter på liter, munk på bulle på munk och flera till! Nytt storskratt av filmteamet när vi berättade!

Övning utan häst. Den längsta i gruppen på fyra är ”Aleksis Kivi”.

I Tusby sände RCS iväg ekipaget med Aleksis, bror och bror och brorsdotter i ena ändan, höll tummarna – jo. Laisa stannade under själva filmningen på rätt ställe vid trappan, lät passagerarna stiga av i lugn och ro, brodern körde vidare, svängde till höger. Och där bakom huset stod OO med en brödbit eller en morot. Laisa lärde sig under övningarna vad/vem som väntade, och den stumpen avverkades snabbare och snabbare… OO var med i filmen, bakom huset, och ryggen i samband med festen skymtade visst också under bråkdelen av en sekund…

Filmen Aleksis Kiven elämä, regi Jari Halonen, premiär 10.10 2001.

Iloinen Salama, Laisa, född 23.6 1994, lever ännu som synnerligen kär och omtyckt ridhäst, 24 år gammal.

Aleksis Kivi, 10.10 1834 – 31.12 1872, författare, en av de första som skrev dramatik, romaner, dikter på finska i Finland. Hans dag idag, 10 oktober. Likaså den finska litteraturens dag.

354, 365, 384 eller 445?

Idag, för prick och precis och exakt och jämt 436 år sedan proklamerade påven en nyordning i världen: ny tideräkning! (om det nu är så säkert när du har tragglat dig genom den här krian). Gregorius VIII hette han, och förändringen gjorde att hans namn blev ”odödligt”. Men det gick inte över en natt, alla länder ville inte dåförtiden följa påvens order. Helt plötsligt hade västvärlden två kalendrar. Den ena, julianska, med 365,25 dygn per år och ”den nya stilen” med 365,2425 dygn per år, skottdag vart fjärde år utom utom vid jämna århundraden – förutom när seklet är jämt delbart med fyra. Lätt som en plätt? År 2000 var således storskottår, missade du det? Säkerställt med det astronomiska året? Hm, det blir ett dygn fel på 3000 år, men jorden lär ju bromsa in sin snurrning, så… Den som lever får se!

Det gick mera häftigt till när den julianska kalendern infördes, år 46 f.Kr (eller fvt, som OO föredrar). Julius Caesar hade hjälp från Egypten för att reda upp i kalendertrasslet som prästerskapet lär ha åstadkommit med att tillföra dagar här och där nu och då. Kalendern stämde bara inte med tidpunkter för sådd och skörd och för de fester som hörde till! Det blev ett annus confusionis av det hela, ett år som innehöll hela 445 dagar. Dessutom lär man ha placerat de nya skottåren fel, så man var i otakt nästan från början. Efter 1600 år hade även den tideräkningen gått närmast åt pipsvängen. Trots att både kejsar Augustus och kyrkomötet i Nicaea (325 evt) hade doppat sina fingrar i tideräkningssoppan.

Elva dagar slopades 1582, efter 4 oktober följde datumet 15.

Katolska länder som Spanien, Italien, Portugal anammade påvens order direkt. Värre var det med de protestantiska länderna, som dåförtiden var skarpt på kant med påven. Två tideräkningar i Europa fungerade dock inte så bra, så 1699 beslöt Sverige att gå med sådär lagom (!) sakteliga, genom att slopa de elva närmast kommande skottåren. Det gick bra år 1700, men sen glömdes det hela 1704 och 1708, på grund av det stora nordiska kriget, och kungen Karl XII flyktade till Turkiet. Men därifrån kom ett brev 1711, med skarp order om att återställa den julianska kalendern! Där blev det slut på den egna svenska tideräkningen, i otakt med allt. Det gick lätt att åtlyda konungens order: Hux flux bestämdes att februari år 1912 har 30 dagar. Frid och fröjd.

Fler och fler länder anammade dock den nya stilen (Storbritannien 1752), så Sverige ”kröp till korset” och beslöt att göra processen kort den här gången. Februari månad avbröts i och med den sjuttonde dagen år 1753, följande dag var det första mars. Någonstans har OO läst att detta ingalunda skedde utan sura miner och bittra protester; ”Staten har stulit elva dagar från oss!”

Ett roligt exempel serverar en källa. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt då gällande svensk tideräkning. 1732 skriver han själv att han är född 12 maj, ”gamla stilen”. Han avled 1778, och hans minnesdag firas numera på hans födelsedag – 23 maj.

354 dagar? Islamskt och judiskt månår. Muslimerna halkar alltid lite efter solåret, även om de flesta muslimska länder har s.a.s ”parallell årsbokföring”. Just nu lever de i år 1440. 384? Judarnas tideräkning har alltid fascinerat OO. Den judiska lunisolarkalendern innebär att på en period på 19 år finns sju år som är 13 månader långa, alltså 384 dagar. Allt här sagt i yttersta korthet. Judarna lever nu i år 5779.

Kalender för 2019, med femton egenfotograferade rosor, lokalt växande. Bl.a. OO saluför!

Diskussionen om sommartid eller ej ter sig onekligen något liten just nu. Värst är det för korna och mjölkproducenterna. Och det astronomiska året är 365,2422 dygn långt.