Dagen idag, 15 oktober

15 oktober, en rejäl kvinnodag! Sarah Ferguson, ”Fergie”, fyller 60 år idag. Undrar hur hon firar, hur hon lever och bor nuförtiden. Förr skrevs det spaltmil om henne… Och tänk, det är bara två år sen det här:#MeToo startade i och med den här tweeten, och det blev ju både dunder och brak och klappjakter, befogade och mindre befogade. OO har inte deltagit, hon har aldrig blivit utsatt. Eller – ja, hon är bra på att bita av och ge tillbaka i början, så den som en gång har gjort en antydan har lärt sig att hålla käften och händerna på rätt plats. Ett kramförsök av en okänd smålullig typ på öppen gata resulterade i en spontan örfil. Det kändes i handen en god stund efteråt, den träffade rätt! Hoppas nu att kvinnor lärt sig att ge tafsare på käften, att även ge tillbaks på förnedrande ordval – det är tyvärr ofta alltför automatiserat i en del människors språkbruk.Hela oktober är rosa, men Dagen, den är idag. Rosa band, rosa överallt. Bröstcancerkoalitionen Europa Donna har en aktiv grupp i grannstaden Lovisa, och de kvinnorna har spridit ut rosa prydnader i hela staden. Bloggvännen (& in Real Life), bloggmentorn, chefredaktören och fd eleven Carita har fotat och lånat ut den här rosa höstgulgröna bilden. Mera, bl.a. ett rosa band i trä, finns på hennes blogg, http://www.debutsky.wordpress.com. Fotograferade i matbutiken. Retrorosa ficklampor, pannlampor, rosa led-belysning för nycklar – t.o.m. revirpinnen på varubandet påminner kunderna om vad som är på gång (OO älskar ost):OO har varit i bröstcancerkarusellen. Kirurgerna och radiologerna var synnerligen oense i nästan tre år om vad som fanns på bilderna av OO:s vänstra bröst. I ett skede bad OO om att få alla bilder och sända dem som julkort, men så långt sträckte sig inte experternas humor. I ett annat skede satt hon och funderade över läkarnas personligheter – allt från struntviktiga strebrar till vardagliga och kamratliga bohemer. Speciellt en kvinnlig radiolog, förklarande, pedagogisk och omtänksam, har stannat i minnet. Operationen i slutändan visade – ingenting.Det är inte slut på dagens tema ännu! Återstår fem… Nej, det räcker med ett till i den här krian. Idag är det också Landsbygnadskvinnornas Dag, och det är något att betona det! Vad skulle vi äta om dessa kvinnor inte fanns? Kickan, vars kor finns här på bilden, har övertagit sitt jordbruk efter sin mamma Henrika. Ladugården är från 1999, för ca 70 kor – och nu torde Kickan bygga en ny, för 150 mjölk-ost-kött-hud- och gödselproducenter. Höns, får och diverse andra varelser finns också på gården, en gårdsbutik likaså. Och båda kvinnorna har varit elever till OO… Minns att Kickan begärde lov från skolarbetet för harvning, sådd, plöjning. Beviljades, förstås.En annan är Anna, som sköter ett megastort jordbruk, tionde generationen i släkten på Mörby gård. OO känner sig lite osäker, hon har inte fått svar på förfrågan om att få publicera den här bilden som har funnits i en finsk veckotidning. Anna odlar ekologiskt spannmål, har köttboskap, har gårdsbutik, arrangerar marknader, har nyligen övertagit en kvarn – och skriver då och då fantastiska tidningskolumner om livet som bonde. En engagerad ung kvinna som, precis som Kickan, älskar det hon valt som sin livsuppgift! En bild från en kortfilm om Anna, så suggestiv att den bara måste få komma med:GB, mera jämnårig med OO, kör hellre skördetröskan än trixar med traktorn, backar och fyller på i torken. L körde skogsavverkare och andra skogsmaskiner tills åldern kom emot. Stadsflickan M älskar köra traktor och hann lära sig både harva, så och bearbeta och samla in torv innan hennes insatser behövdes på annat håll.

Kvinnor på lantbrukslägenheter är inte, har aldrig varit enbart ”husmor med ansvar för köket och hemmet”. Mamma ansvarade för mjölken, pappa eller OO gjorde allt annat ”in och ut” i föusi. Mamma hanterade traktorn med diverse redskap efter. I skördetider använde alla alla sina människokrafter till det som behövdes, oberoende av kön.

Men OO lärde sig aldrig att backa med traktor och släpvagn. pappa skrattade för mycket…

Äppelfrossa!

Ett regn som varade i ungefär tolv timmar blötte ordentligt ner höstnaturen, trots futtiga fem millimeter. Råkall, mulen förmiddag. OO hoppades på lämpligt mjukt fotograferingsväder, greppade Canonen och skuttade (nåja, lite får man överdriva) ut. Äpplets dag 25 september, det skall vi fira och dokumentera. Med vattendroppar på äpplen. Så he så.

Vinter- och några höstäpplen hänger kvar, de övriga finns redan i burk och flaska eller har gått genom en stor mängd människokroppar. Antonovka dignar:Ett basäpple, som har odlats i Finland sen mitten av 1800, troligtvis framtaget i Ukraina eller mellersta Ryssland. Ett enda träd kan ge 150 kilogram frukt – borde man börja väga alla? I stort sett vartannat år går husets alla krattor och klykor åt till styttor.Cirka fyra drygt tio liters ämbar plockades i måndags. Trädet verkar lika fullt trots det. Frukten bör sparas nästan till jul för att bli ätgod, här blir den – som i de flesta hushåll – främst till mos. Tack och lov i flera kök. Tack, andra plockare och mottagare! Vid spisen väntar en blandning på åtgärder. I morgon!Renet Chernenko (Tshernenko, Tjernenko) är helt underdimensionerat för sin äppelmängd i år. Gott, verkligt gott att äta om en liten tid. Kommer från Mitjurinsk sydost om Moskva i jämnhöjd med – hmm – Berlin, till exempel. Kom med i äppelregistret 1986, rekommenderas för nordvästra Ryssland. Tål en hel del kyla. Det har vi märkt här också. finns i få plantskolors sortiment, mystiskt.Så har vi Eppulainen, som faktiskt skulle förtjäna ett ”vackrare” namn. OO har smaskat i sig två idag (plus några andra). Verkligt gott, milt syrlig, frisk smak.

Kommer från en frösådd (intressant ord, sår man annat än frön?) i Kangasala nära Tammerfors, 1925. Ett sensommaräpple som hade kastat ner fyra fina frukter medan det regnade. Korister får i morgon njuta av härligheten.Favoriten! Härlig färg, som bara blir juligare och juligare. Skall ännu hänga i trädet en tid, men sen! GBH, som skiver en östnyländsk äppelbok, beskriver smaken som exotisk… Söt, krispig – just nu känns det i munnen som på de här regnvåta exemplaren:Ett äpple som är synnerligen populärt ute i världen, Fuji eller Tohuku. Fuji är vanligare. Ett av de femton populäraste i USA, till exempel. Men försök hitta en planta till försäljning i Finland. Har sökt på nätet i två plantskolor, den ena med drygt 100 sorter, den andra med över 200. Inte. Som namnet säger, framtagen i Japan. Introducerades 1962.

Hur finns de här träden hos oss då? Fråga BJR, han vet inte svaret på varför han valde just dem. Han har köpt dem för sisådär 15 – 17 år sedan.

Äppeltillgången i trakten har varit synnerligen varierande i år. En och annan har fått i det närmaste ingenting, andra massor. Flera faktorer inverkar på skörden; pollinerarna skall kunna flyga i lämplig temperatur, i lämplig vind. Och sen skall inte hällregn eller blåst förstöra deras arbete. Senare behövs regn för att frukten skall växa. Och allra först skall det ju finnas blomknoppar. Vi får bara hoppas på att allt samverkar, mycket annat kan inte människan göra.Här väntas också på åtgärder. Många skall klyftas och frysas för att senare bli till Bernts Bästa Äppelpaj. Och den, den är smaskig den…

Gårdagens jubilar, 13 september

Hon blev helt tydligt förälskad i sin blivande man när hon var 9 år ung (han var då cirka 19). De brevväxlade innerligt åtminstone när hon var 14, de gifte sig när hon var 21 minus en dag. Hon födde 8 barn på 13 år (plus ett missfall). Änka blev hon vid 37, levde därefter 40 år och var en av sin tids mest uppburna konsertpianister. född Wieck, 13.09 1819 – 20.05 1896.

200-årsdag idag, när OO började skriva. Den dagen blev igår innan det här är i publicerbart skick. Men ändå. Clara började spela piano för sin mor när hon var 4½, men det blev skilsmässa och den orubbliga och bestämda fadern tog över. Han hade sitt eget sätt att undervisa och den lilla flickans dagar var fyllda av lektioner och övningar, musik, musik.

När hon var nio år hade hon sin debutkonsert i hemstaden Leipzig. Bland åhörarna fanns Robert Schumann (1810 – 1856), han ville bli pianist, ville ha lektioner av Claras pappa – och bodde ett år i det Wieckska hemmet. Han övergav sina juridikstudier (mammans vilja), men pianisten i honom fick ett abrupt slut, han drabbades av förlamat höger ringfinger. Det blev komposition i stället, och det var inte lite han åstadkom under tjugo år.

Clara var megastjärnan på 1830-talet, prisades överallt. När hon var 18, 1837, friade Robert. JA, men ett bestämt Nää-ä! från pappa Wieck. Dotterns karriär var viktigare. Turbulens, Clara flyttade hemifrån, kontakterna bröts och 12 september 1840 ingicks äktenskapet. Pappan veknade efter ca tre år. 1840-talet var banafödandets och komponerandets årtionde. Gissa vem som gjorde vad… Clara var också utbildad i komponerandets konst, hade idéer  – och maken beklagade att hon inte kunde fullfölja dem på grund av ”störande faktorer”. Barnfödsel 1841, 1843, 1845, 1846, 1848, 1849, 1851 och 1854, samt missfall 1852. Tufft, det är väl det minsta man kan säga. Och artisten i henne ville till scenen, vilket hon också hann med då och då.

Dessutom började Robert, enkelt sagt, lida av tungsinthet och andra tecken på psykisk instabilitet. Hans kompositionstakt var enorm under 1840-talet, familjelyckan producerade så det stod härliga till, han blev överansträngd – och Clara återupptog sitt konserterande för att försörja familjen. Det blev han varken gladare eller friskare av. Såna var tiderna. Det gick så långt som till självmordsförsök 27 februari 1854. Han bad om att bli inlåst på mentalsjukhus – vad det nu kallades på den tiden. Han var rädd att hans skulle göra sin familj fysiskt illa. Clara fick besöksförbud, han blev alltför upprörd av att se henne. Två dagar före hans död besökte hon honom, han kände knappt igen henne. Hur kändes det för henne, att se sin stora kärlek brytas ner? Vad som orsakade hans psykiska störning är omdiskuterat.

Mycket stöd hade hon av den unga Johannes Brahms (1833 – 97), det sägs att deras förhållande balanserade mellan vänskap och kärlek. Makarna träffade honom 1853, ömsesidigt tycke uppstod.

Redan innan Robert avled återupptog Clara sina konsertresor, nästan i hela Europa. Den äldsta dottern  tog mer och mer över hushållsansvaret, men hon bistod också sin mamma på andra sätt. Till exempel Edward Grieg yttrade att Clara var den mest själfulla och berömda pianisten som fanns i världen. Hon utvecklade speltekniken, konsertuppläggningarna – ja, nästan allt.

Så berömd var hon, att när hon blev pianolärare i Frankfurt 1878 kunde hon diktera villkoren: endast långt hunna begåvade elever, undervisning högst 1½ timme per dag, 4 månader semester, ledigheter för konsertresor däremellan. Två assistenter som tag hand om elever som inte hunnit så långt; döttrarna Marie (född 1841) och Eugenie (född 1851). Till hushållet hörde dessutom några föräldralösa barnbarn från och med 1872 och 1879.

En tuff brud, inte alltid lyxförpackad. En oöverträffad konstnär och även kompositör, även om verken långt underskrider makens i antal så lär de i kvalitet vara likvärdiga.

Mycket finns att berätta om henne, om hennes konsertuppläggningar – över 1300 konsertprogram mellan 1831 och 1889 har bevarats – om hennes sätt att stötta sin man utan att förringa sig själv, med mera. Hon gav sin sista konsert 12 mars 1891. Det har gjorts flera filmer om hennes liv, 1944, 1947 (med Katherine Hepburn), 1983, 2008 (Geliebte Clara). OO har inte sett en enda.

Hon var avbildad på 100-markssedeln. Svt hyllade henne i Kulturstudion i lördags, vår finlandssvenska radio uppmärksammade henne i tisdags och spelade ett helt verk av henne…

Fonografen uppfanns 1877, men något med henne torde inte finnas bevarat. Synd.

Dagen idag, 19 juni

19 juni. Rojalister gottar sig kanske i bernadottebröllop, en och annan annan släntrar iväg till frisören. Borde kanske göra allt detta idag – ”Nej!” skriker Runda Rabattkryparen…

2010, bröllop mellan Victoria och Daniel. 1976, Carl Gustaf och Silvia. Av någon lättförståelig anledning kommer OO i bägge fallen bättre ihåg galakonserterna kvällen innan. Kungliga TV-bröllop blir lätt småtråkiga. 1976 tittade hon en stund i ett skyltfönster i Helsingfors, 2010 var det en massa annat som kom i vägen. Kjerstin Dellerts ”Åh, Karl Gustav” kan väl ingen som sett och hört glömma, och finalen på galakonserten 2010 lämnade inte ett öga torrt. Plus allt annat.

Två tidigare bernadottar har också ingått äktenskap 19 juni, prins Karl (XV) med Lovisa av Nederländerna 1850 och prins Oscar (I) med Josefina av Leuchtenberg 1823. Men inga bröllopsbilder på dem kan hittas.

Släntra iväg, flanera till frisören? Nä, det är ännu inte riktigt dags för den varannanmånatliga upputsningen, och det är 34 kilometer motorväg dit, bil bör användas. För, gott folk, det är Frisörens Dag idag, för andra gången i världshistorien. Sveriges branschtidning Hair Magazine lanserade Dagen 2018, med lyckat resultat, enligt tidningen själv. Man uppmanar både frisörer och kunder att fika tillsammans, gå på afterwork många frisörer tillsammans, lägga upp bilder… OO lyckades t.o.m. informera den fd eleven, ”frissachefen” om Dagen idag!

OO började gå hos sin nuvarande frisör M-na när denna kom från mammaledigheten efter sin yngre son. Och den sonen – ja, han är ca 25 år nu! En gång, i Nyslott, har OO varit otrogen, dock inte här, men har flanerat förbi hårvårdsinrättningen ett flertal gånger. Monsieur.

Nöjd med otroheten? Nää-ä. M-na känner OO:s hår, vet hur kärringen vill ha det. Bara att sätta sig i stolen och blunda om så känns, och vara nöjd med resultatet. De mörka slingor som tillkommer då och då har beundrats av många. Lite galna blev vi senast när vi började spekulera i lite lila och fd eleven blev nästan överivrig!

Grand Hotel på Mackinac Island i Michigan, med världens längsta veranda, ca 200 meter. Wilmer T ”Bill” Rabe fungerade som PR-chef (sägs det) här på 1970-talet, en härligt innovativ figur, som ”gjorde galenskapen representabel”, enligt en bedömning. Han såg bekymrat på bekymrade stressade joggare, den nya trenden. Han gav igen med en halvgalen idé: han instiftade World Sauntering Day 1979, att firas 19 juni. Internationella flanerardagen. Kanske man började med flanerandet på verandan?

Flanera eller släntra eller strosa eller spankulera. Härliga ord, men hur gör man? OO föreslår att man ger sig ut till fots, utan egentligt mål, man ser sig lugnt omkring, doftar på blommor, lyssnar på fågelsång och andra ljud. Joggande med hörlurar varde förbjudet denna dag (och annars också, fingrarnas egna tillägg).

Kan du läsa människobokstäverna?

Det ville denna Bill också. Ta det lugnt, uppskatta och njut av världen omkring dig, håsa inte, för en gångs skull! Gör det hela lite galet, tänk inte på vad andra tänker. Det behövs fler människor som denna Rabe. Som hittar på små tokigheter som andra anammar. Filar på något eget, men genomslagskraften är ett problem. Den här dagen har funnits i 40 år, hur många vet om den? Man kan ju spexa till det också, när man spankulerar, lite i Mr. Bean-stil:

Lovar göra lite rörelser i den här stilen som Runda Rabattkryparen i Äppelgården idag, 19 juni. Välkomna på spontan föreställning mellan klockan 11 och 19 – men var förberedda på att det kan drickas antingen ettte, tvåte, trete eller femte, och då är det arbetspaus!

Rita och riita

Nyårsafton 2006. Piazza Santa Maria Maggiore i Rom,  en liten katolsk ”souvenirbutik” invaderades av ett gäng finländska religionslärare. En finskspråkig ämneskollega gav ett tips: ”En sån här figur behöver varje studiehandledare! De omöjliga fallens skyddshelgon”. Det blev köp, och helgonfiguren ”tjänstgjorde” i nästan 8 år. Placerade henne på bordet när någon elev kom med ett knivigt problem. Sen löste vi det tillsammans, vi tre, med ett leende på läpparna.Rita av Cascia. Figuren har nu gått i arv till följande studiehandledare, som snällt ställde upp och tog en bild och skickade för användning här. Vem var denna Rita – Margherita? Det har faktiskt gjorts två filmer om hennes liv, 1943 och 2004, och hon förekom också i filmen ”The Rookie” från 2002 (men kanske lite fel, som de omöjliga önskningarnas skyddshelgon). Hon levde 1381 – 1457, avled 22 maj, så det är hennes dag idag. Ja må hon leva – hennes kropp i sin sarkofag lär vara intaktoch den finns förstås i kyrkan tillägnad henne, basilikan Santa Rita i staden Cascia.Hon blev saligförklarad 1627, helgonförklarad 1900. Inga snabba ryck i sådana processer, nej. Och inte var det lätt för henne att vinna inträde i kloster heller, hon fick nej tre gånger! Redan som liten flicka drömde hon om ett liv som nunna, men hennes föräldrar arrangerade äktenskap med en äldre man. Så var brukligt på den tiden. Hon var knappt tolv år då, och födde sin första son innan hon fyllde tretton. Hennes man var våldsam och häftig, och hon ägnade mycken tid till att lugna ner hans eldiga temperament, lyckades delvis. Han var tyvärr insyltad i en lång blodshämndshistoria med en annan familj, och han mördades. Rita förlät den andra familjen, och bad sina söner att inte fortsätta med hämnden. Tyvärr tog pojkarnas farbror över deras uppfostran, men det ses som ett svar på Ritas böner att pojkarna dog i dysenteri innan de gått vidare i hämndaktionerna. Rita blev familjelös vid lite på 30 års ålder.

Tredje gången hon bankade på klostrets dörr fick hon en uppgift (klostret ville inte bli inblandat i familjefejden). Hon skulle åstadkomma fred mellan familjerna. Hon lyckades, trots att det var en mission impossible. Samtidigt idkade hon välgörenhet, som fortsatte när hon blev en innerlig bedjande nunna, förblev så i 40 år. Hon tillbeds förstås också av folk med äktenskapsproblem. Dessutom åkallas hon av våldsoffer, änkor, kroppsligt illamående och sjuka människor. Ofrivilligt ensamma människor ser henne också som skyddshelgon.Ett av hennes attribut är ett sår i pannan. Illustreras här ovan, hon fick det när hon var försjunken i bön inför ett krucifix, ett törne från Kristi törnekrona sköts rakt emot henne. Rosor finns ofta på avbildningar. Det berättas att hon fick besök av en släkting i klostret, och hon bad om att få en ros från barndomshemmet. Och det fanns en blommande ros där, i januari. Idag, 22 maj, får de som besöker mässan i hennes basilika alla en av prästerna välsignad ros med sig hem.

Ser ni flygfän på bilden ovan? Bin. När hon låg i vaggan svärmade vita bin runt henne, men gjorde inget illa. Sågs som ett gott omen.

Mireille Mathieu håller Rita som sitt personliga skyddshelgon, säger att hon utvecklat psykisk styrka och målmedvetenhet tack vare Rita.

Men Rita kunde inte finska. Riita (långt i, kort t, kort a) betyder bråk, gräl. Egentligen ett passande ord i det här sammanhanget. Finska kvinnor bär även samma namn, men då stavas det Riitta. Och uttalas med långt i och långt t.Den heliga Rita med Cascia i bakgrunden. Vet inte vad pelaren föreställer.

Och idag är det…

… Valentin! Nä, nu får det verkligen vara nog med döa gubbar. OO vänder på steken, det passar bättre med en kvinna som föddes idag. Två, förresten. Får se var vi landar, pennan och OO. Kanske t.o.m. tre…

Dagens 197-åring föddes som åttonde och yngsta barn i Jakobstad (ser hur BJR myser…). Alla syskon förblev barnlösa. Totalt tre av systrarna ägnade sig åt musik, och denna yngsta blev sångare. Betty Boije af Gennäs, 1822 – 54. Hört om henne? Tyvärr, ingen bild går att uppbringa. En av de tidigaste operastjärnorna. Mezzosopran eller alt.

Hon debuterade i Åbo 1847 i operan Tancredi (Rossini, lyssna på Teresa Berganza: Tu che accendi…), gav konserter bl.a. i Helsingfors innan hon flyttade till Stockholm och sjöng två mycket rosade roller på operan 1850-51: Nancy i ”Martha” och Cherubino i ”Figaros bröllop” (lyssna på ”Voi, che sapete…”). Sen gifte hon sig med sin sånglärare, barytonen Isidor Dannström, lämnade operan och sjöng enbart konserter. Tyvärr tog det snabbt slut, under deras stora konsertresa till USA (med ena systern som pianist) insjuknade hon och avled vid hemkomsten.

Märkligt? Jo, det passade sig inte med ett liv på scenen för en ”kvinna av börd”. Hennes man nämner inget om hennes tid på operan när han skrev sina minnesanteckningar. Var det liksom mer acceptabelt att sjunga konserter? Livet bakom scenen som var opassande, troligen.

Varför har OO fastnat för det här då? Hon har haft en elev med detta efternamn, denna flicka var något irriterad över svansen ”af Gennäs”, lämnade oftast bort den, ville inte höra… Nu, igår, sökte OO och fastnade i en stor släkt med förgreningar ”hit och dit”; Sverige, Livland, Ryssland… Massor av orts- och gårdsnamn här i trakterna swishade förbi. Än Gennäs? Jo, finns i Pojo, längre västerut. Anders Karlsson (Bjurböle, Borgå!) ärvde frälsegodset och sköldmärket av sin svärfar på 1500-talet. På detta märke fanns och finns tre elliptiska figurer, bojar:

På 1980-talet, när OO ännu var bussig, åkte tre beskäftiga unga pojkar då och då de sista tio kilometrarna in till staden. Härliga, glatt pratande och förklarande för alla och envar. ”Vi” gör det och det, ”vi är trillingar!” Boije av Gennäs. Åtminstone en av dem bor kvar i barndomshemmet, Illby gård (i-l-l-by), ca fem kilometer från denna skrivplats. Skönt att ha en förklaring på namnet, som i flera år känts skönt gungande…

En annan kvinnlig artist, allkonstnär, Britt G Hallqvist, föddes idag, för 105 år sedan. Avled 1997. Hört om henne? Bilder sällsynta på nätet. Kommer ni på något av hennes otaliga verk? ”Var bor du lilla råtta? I din hatt….. Vad har du i din ficka? Fyra hål!” En av systerdotterns favoriter på 1970-talet.

Britt G Hallqvists verklista är ”lång som fatiååre”. OO har alltid beundrat hennes ordpåhittighetsförmåga; det verkar så lätt. Barnböcker, musik, psalmer, kyrkodiktning… Psalmerna ”Måne och sol” och ”Det finns djup i Herrens godhet” har knappast undgått någon. Men ett saknas:

En bild av noterna på pianot här i huset. Laci Boldemann, född i Helsingfors, död i München, tonsatte dikter av James Krüss, Britt G översatte. Underbara, roliga texter, borde framföras mera!

OO:s favorit är Tanten och papegojan, som träter varje torsdag vid tedags. Tanten vill lyssna på marschmusik, papegojan föredrar svepande vals. Gojan röker pipa, tanten en rysk papyross. Så spelar de kort, gojan fuskar, tanten bannar och gojan skäms…

Tredje kvinnan: Renée Fleming, amerikansk sopran, född 1959. Verksam inom flera musikgenrer. Lyssna gärna…