Dagen idag, 19 juni

19 juni. Rojalister gottar sig kanske i bernadottebröllop, en och annan annan släntrar iväg till frisören. Borde kanske göra allt detta idag – ”Nej!” skriker Runda Rabattkryparen…

2010, bröllop mellan Victoria och Daniel. 1976, Carl Gustaf och Silvia. Av någon lättförståelig anledning kommer OO i bägge fallen bättre ihåg galakonserterna kvällen innan. Kungliga TV-bröllop blir lätt småtråkiga. 1976 tittade hon en stund i ett skyltfönster i Helsingfors, 2010 var det en massa annat som kom i vägen. Kjerstin Dellerts ”Åh, Karl Gustav” kan väl ingen som sett och hört glömma, och finalen på galakonserten 2010 lämnade inte ett öga torrt. Plus allt annat.

Två tidigare bernadottar har också ingått äktenskap 19 juni, prins Karl (XV) med Lovisa av Nederländerna 1850 och prins Oscar (I) med Josefina av Leuchtenberg 1823. Men inga bröllopsbilder på dem kan hittas.

Släntra iväg, flanera till frisören? Nä, det är ännu inte riktigt dags för den varannanmånatliga upputsningen, och det är 34 kilometer motorväg dit, bil bör användas. För, gott folk, det är Frisörens Dag idag, för andra gången i världshistorien. Sveriges branschtidning Hair Magazine lanserade Dagen 2018, med lyckat resultat, enligt tidningen själv. Man uppmanar både frisörer och kunder att fika tillsammans, gå på afterwork många frisörer tillsammans, lägga upp bilder… OO lyckades t.o.m. informera den fd eleven, ”frissachefen” om Dagen idag!

OO började gå hos sin nuvarande frisör M-na när denna kom från mammaledigheten efter sin yngre son. Och den sonen – ja, han är ca 25 år nu! En gång, i Nyslott, har OO varit otrogen, dock inte här, men har flanerat förbi hårvårdsinrättningen ett flertal gånger. Monsieur.

Nöjd med otroheten? Nää-ä. M-na känner OO:s hår, vet hur kärringen vill ha det. Bara att sätta sig i stolen och blunda om så känns, och vara nöjd med resultatet. De mörka slingor som tillkommer då och då har beundrats av många. Lite galna blev vi senast när vi började spekulera i lite lila och fd eleven blev nästan överivrig!

Grand Hotel på Mackinac Island i Michigan, med världens längsta veranda, ca 200 meter. Wilmer T ”Bill” Rabe fungerade som PR-chef (sägs det) här på 1970-talet, en härligt innovativ figur, som ”gjorde galenskapen representabel”, enligt en bedömning. Han såg bekymrat på bekymrade stressade joggare, den nya trenden. Han gav igen med en halvgalen idé: han instiftade World Sauntering Day 1979, att firas 19 juni. Internationella flanerardagen. Kanske man började med flanerandet på verandan?

Flanera eller släntra eller strosa eller spankulera. Härliga ord, men hur gör man? OO föreslår att man ger sig ut till fots, utan egentligt mål, man ser sig lugnt omkring, doftar på blommor, lyssnar på fågelsång och andra ljud. Joggande med hörlurar varde förbjudet denna dag (och annars också, fingrarnas egna tillägg).

Kan du läsa människobokstäverna?

Det ville denna Bill också. Ta det lugnt, uppskatta och njut av världen omkring dig, håsa inte, för en gångs skull! Gör det hela lite galet, tänk inte på vad andra tänker. Det behövs fler människor som denna Rabe. Som hittar på små tokigheter som andra anammar. Filar på något eget, men genomslagskraften är ett problem. Den här dagen har funnits i 40 år, hur många vet om den? Man kan ju spexa till det också, när man spankulerar, lite i Mr. Bean-stil:

Lovar göra lite rörelser i den här stilen som Runda Rabattkryparen i Äppelgården idag, 19 juni. Välkomna på spontan föreställning mellan klockan 11 och 19 – men var förberedda på att det kan drickas antingen ettte, tvåte, trete eller femte, och då är det arbetspaus!

Rita och riita

Nyårsafton 2006. Piazza Santa Maria Maggiore i Rom,  en liten katolsk ”souvenirbutik” invaderades av ett gäng finländska religionslärare. En finskspråkig ämneskollega gav ett tips: ”En sån här figur behöver varje studiehandledare! De omöjliga fallens skyddshelgon”. Det blev köp, och helgonfiguren ”tjänstgjorde” i nästan 8 år. Placerade henne på bordet när någon elev kom med ett knivigt problem. Sen löste vi det tillsammans, vi tre, med ett leende på läpparna.Rita av Cascia. Figuren har nu gått i arv till följande studiehandledare, som snällt ställde upp och tog en bild och skickade för användning här. Vem var denna Rita – Margherita? Det har faktiskt gjorts två filmer om hennes liv, 1943 och 2004, och hon förekom också i filmen ”The Rookie” från 2002 (men kanske lite fel, som de omöjliga önskningarnas skyddshelgon). Hon levde 1381 – 1457, avled 22 maj, så det är hennes dag idag. Ja må hon leva – hennes kropp i sin sarkofag lär vara intaktoch den finns förstås i kyrkan tillägnad henne, basilikan Santa Rita i staden Cascia.Hon blev saligförklarad 1627, helgonförklarad 1900. Inga snabba ryck i sådana processer, nej. Och inte var det lätt för henne att vinna inträde i kloster heller, hon fick nej tre gånger! Redan som liten flicka drömde hon om ett liv som nunna, men hennes föräldrar arrangerade äktenskap med en äldre man. Så var brukligt på den tiden. Hon var knappt tolv år då, och födde sin första son innan hon fyllde tretton. Hennes man var våldsam och häftig, och hon ägnade mycken tid till att lugna ner hans eldiga temperament, lyckades delvis. Han var tyvärr insyltad i en lång blodshämndshistoria med en annan familj, och han mördades. Rita förlät den andra familjen, och bad sina söner att inte fortsätta med hämnden. Tyvärr tog pojkarnas farbror över deras uppfostran, men det ses som ett svar på Ritas böner att pojkarna dog i dysenteri innan de gått vidare i hämndaktionerna. Rita blev familjelös vid lite på 30 års ålder.

Tredje gången hon bankade på klostrets dörr fick hon en uppgift (klostret ville inte bli inblandat i familjefejden). Hon skulle åstadkomma fred mellan familjerna. Hon lyckades, trots att det var en mission impossible. Samtidigt idkade hon välgörenhet, som fortsatte när hon blev en innerlig bedjande nunna, förblev så i 40 år. Hon tillbeds förstås också av folk med äktenskapsproblem. Dessutom åkallas hon av våldsoffer, änkor, kroppsligt illamående och sjuka människor. Ofrivilligt ensamma människor ser henne också som skyddshelgon.Ett av hennes attribut är ett sår i pannan. Illustreras här ovan, hon fick det när hon var försjunken i bön inför ett krucifix, ett törne från Kristi törnekrona sköts rakt emot henne. Rosor finns ofta på avbildningar. Det berättas att hon fick besök av en släkting i klostret, och hon bad om att få en ros från barndomshemmet. Och det fanns en blommande ros där, i januari. Idag, 22 maj, får de som besöker mässan i hennes basilika alla en av prästerna välsignad ros med sig hem.

Ser ni flygfän på bilden ovan? Bin. När hon låg i vaggan svärmade vita bin runt henne, men gjorde inget illa. Sågs som ett gott omen.

Mireille Mathieu håller Rita som sitt personliga skyddshelgon, säger att hon utvecklat psykisk styrka och målmedvetenhet tack vare Rita.

Men Rita kunde inte finska. Riita (långt i, kort t, kort a) betyder bråk, gräl. Egentligen ett passande ord i det här sammanhanget. Finska kvinnor bär även samma namn, men då stavas det Riitta. Och uttalas med långt i och långt t.Den heliga Rita med Cascia i bakgrunden. Vet inte vad pelaren föreställer.

Och idag är det…

… Valentin! Nä, nu får det verkligen vara nog med döa gubbar. OO vänder på steken, det passar bättre med en kvinna som föddes idag. Två, förresten. Får se var vi landar, pennan och OO. Kanske t.o.m. tre…

Dagens 197-åring föddes som åttonde och yngsta barn i Jakobstad (ser hur BJR myser…). Alla syskon förblev barnlösa. Totalt tre av systrarna ägnade sig åt musik, och denna yngsta blev sångare. Betty Boije af Gennäs, 1822 – 54. Hört om henne? Tyvärr, ingen bild går att uppbringa. En av de tidigaste operastjärnorna. Mezzosopran eller alt.

Hon debuterade i Åbo 1847 i operan Tancredi (Rossini, lyssna på Teresa Berganza: Tu che accendi…), gav konserter bl.a. i Helsingfors innan hon flyttade till Stockholm och sjöng två mycket rosade roller på operan 1850-51: Nancy i ”Martha” och Cherubino i ”Figaros bröllop” (lyssna på ”Voi, che sapete…”). Sen gifte hon sig med sin sånglärare, barytonen Isidor Dannström, lämnade operan och sjöng enbart konserter. Tyvärr tog det snabbt slut, under deras stora konsertresa till USA (med ena systern som pianist) insjuknade hon och avled vid hemkomsten.

Märkligt? Jo, det passade sig inte med ett liv på scenen för en ”kvinna av börd”. Hennes man nämner inget om hennes tid på operan när han skrev sina minnesanteckningar. Var det liksom mer acceptabelt att sjunga konserter? Livet bakom scenen som var opassande, troligen.

Varför har OO fastnat för det här då? Hon har haft en elev med detta efternamn, denna flicka var något irriterad över svansen ”af Gennäs”, lämnade oftast bort den, ville inte höra… Nu, igår, sökte OO och fastnade i en stor släkt med förgreningar ”hit och dit”; Sverige, Livland, Ryssland… Massor av orts- och gårdsnamn här i trakterna swishade förbi. Än Gennäs? Jo, finns i Pojo, längre västerut. Anders Karlsson (Bjurböle, Borgå!) ärvde frälsegodset och sköldmärket av sin svärfar på 1500-talet. På detta märke fanns och finns tre elliptiska figurer, bojar:

På 1980-talet, när OO ännu var bussig, åkte tre beskäftiga unga pojkar då och då de sista tio kilometrarna in till staden. Härliga, glatt pratande och förklarande för alla och envar. ”Vi” gör det och det, ”vi är trillingar!” Boije av Gennäs. Åtminstone en av dem bor kvar i barndomshemmet, Illby gård (i-l-l-by), ca fem kilometer från denna skrivplats. Skönt att ha en förklaring på namnet, som i flera år känts skönt gungande…

En annan kvinnlig artist, allkonstnär, Britt G Hallqvist, föddes idag, för 105 år sedan. Avled 1997. Hört om henne? Bilder sällsynta på nätet. Kommer ni på något av hennes otaliga verk? ”Var bor du lilla råtta? I din hatt….. Vad har du i din ficka? Fyra hål!” En av systerdotterns favoriter på 1970-talet.

Britt G Hallqvists verklista är ”lång som fatiååre”. OO har alltid beundrat hennes ordpåhittighetsförmåga; det verkar så lätt. Barnböcker, musik, psalmer, kyrkodiktning… Psalmerna ”Måne och sol” och ”Det finns djup i Herrens godhet” har knappast undgått någon. Men ett saknas:

En bild av noterna på pianot här i huset. Laci Boldemann, född i Helsingfors, död i München, tonsatte dikter av James Krüss, Britt G översatte. Underbara, roliga texter, borde framföras mera!

OO:s favorit är Tanten och papegojan, som träter varje torsdag vid tedags. Tanten vill lyssna på marschmusik, papegojan föredrar svepande vals. Gojan röker pipa, tanten en rysk papyross. Så spelar de kort, gojan fuskar, tanten bannar och gojan skäms…

Tredje kvinnan: Renée Fleming, amerikansk sopran, född 1959. Verksam inom flera musikgenrer. Lyssna gärna…

Idag, 75 år senare…

Rubriken syftar på föregående inlägg. Lovar att skriverierna hädanefter inte skall handla om enbart döa gubbar, men nu blir det så igen. Den här folkkära personen avled en och en halv månad före sin 86-årsdag. Känd av alla och envar inom det svenska språkområdet, garanterat.

Författare, kompositör, trubadur och lutspelare, konstnär. Fjärde barnet i en skara på 13. Ansågs dödfödd, lades åt sidan – men en märkte något senare att det minsann fanns liv i den lille. Som knappt 30-åring överlevde han spanska sjukan. Evert Taube.

Som 16-åring rymde han till Stockholm (från Göteborg) för att slå in på den konstnärliga banan, levde bohemliv där. Vad skulle ni, mödrar och fäder till 16-åringar göra i likartat fall? Everts pappa stod ut ett år, sen ställde han pojken inför ultimatum: internatskola eller gå till sjöss. Det blev ”Eldarevalsen” och annat båtjobb; Ceylon, Röda Havet, Sydafrika… 1910 mönstrade han på hjulångaren ”Princess of Wales” som hade sålts till Buenos Aires, och så gjorde han Argentina den äran i fem års tid, med spännande karriärer – Carmencita, Fritjof Andersson, förman vid kanalbyggen, adjutant hos presidenten, gaucho – kunde han allt? Förutom att rida lärde han sig spanska, italienska, spela gitarr, dansa tango…

Inte långt från Rio de la Plata… I La Boca i Buenos Aires vistades han garanterat, en europeisk arbetarstadsdel med ättlingar från Genua i Italien, hamnområde. Tangons ursprung finns här. Den 100 meter långa gatan El Caminito går snett genom ett kvarter, numera med turistiskt tingeltangel och dansande tangopar än här, än där. På balkongen klädd i vitt finns numera Jorge Mario Bergoglio, mera känd som påven Franciskus. Han har ersatt Maradona, som tronade där länge… Statyer, alltså…

Det är tradition att måla husen i allsköns färger. Förr berodde det på de skvättar som blev över i färgburkarna efter att båtarna fått sitt, numera är det mera ett sätt att fånga turister. Som fotar och fotar…

25-åringen fick lov att återvända till Sverige på grund av första världskriget. Han började etablera sig som författare, konstnär, visdiktare och -sångare. ”Som betald vissångare kände jag mig prostituerad”. Som 30-åring träffade han Astri och en konstnärsväninna i Paris, bad dem följa med till San Remo (där de tydligen träffade en glad bagare), de förlovade sig på domkyrkotrappan i Florens (Här skulle det komma ett egenhändigt knäppt foto av den byggnaden, men… Alla foton från den resan 2011 är och förblir försvunna!). Hennes pappa blev förbannad och förlovningen fick läggas på is till 1924. Då dög Evert när han sakteliga blev etablerad, berömd och välbeställd inkomsttagare.

Evert var med i två (åtminstone) karlfolkssällskap: Pax Aurea eller ”Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman” (vad de sysslade med vet inte OO, men anar…) och i Pelarorden, som hade sin högborg på Håtö Svansar (två sammanväxta öar), där de hade träff en vecka varje år. De här holmarna ägdes av en viss Karl von Schewen – de ligger i Roslagens famn, rätt så nära Kappelskär, Norrtälje. OO har besökt trakten och fått sig historier berättade, Håtö gård och holmarna pekades ut, sällskapet sjöng också ”Jag minns en stund, i Furusund…” (Och just där, i butiken vid ortens brygga fick OO tag i de sillinläggningar hon förälskade sig i den sommaren). Pelarorden var ett sällskap för att ”sprida vänskap, kamratskap och förståelse mellan de svenske män som plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur”. Härligt. Skall vi bilda ett sällskap för ”något”?

Evert hade 12 syskon, i stället för att leta fram deras namn och äventyr har OO idag letat försvunna bilder och en försvunnen bok med Evert Taubes teckningar. Hon vet att hon har boken, men inte var… Den borde ha stått i hyllan mellan ”Birgit Nilsson” och ”Martti Talvela”… MEN: en av hans systrar hette Märta, även hon en tid ganska kringresande, skulptör och målare – och också utbildad gymnastikdirektör. Så blev det också sagt…

Turistguidande gauchos på den argentinska slätten, den här platsen inte långt från Rio de la Plata den heller. Turisthästarna är inte precis spruttiga, så det gick bra att fota från hästryggen…

 

Dagen idag, tredje söndagen i januari

OrdOdlaren slog sig. En tankeställare. Lådorna i garaget! In med dem från kölden, nu skall det skannas diabilder från januari 1996! Ojdå. Sex lådor, 600 bilder… Trots 23 år är resan i Indien i gott minne, så optimistiskt satte urvalsprocessen igång. ”Hinduism” (så kallas ju den variation av gamla religioner som utövas i Indien), sikhism och baha´i. Världsreligionerna Dag.

Förstås ville inte datorn och skannern samarbeta. Efter sju sorger och åtta bedrövelser och utan att veta vemsomhargjortvad fick det tekniska för sig att det skall fungera, i alla fall. Det blev många bilder, många roliga minnen…

”Turisttemplet” framom alla andra i Delhi: Laxminarayan eller Birla Mandir, byggt under 1930-talet av familjen Birla (det påstås att det i den släkten heter att varje generation måste bygga ett tempel, för att söner skall födas… ). Rent, glänsande, massor av marmor, snyggt – området är ungefär tre hektar stort med parker, föreläsningssalar, stora avbildningar av gudar och heliga män..

Vår guide förklarade den urgamla lyckosymbolen och andra visuella framställningar.

Nandi, tjuren som är Shivas följeslagare, fanns väl synlig nära huvudporten. Det är han som spelar på flöjt när Shiva dansar sin förstörelsedans.

Den här Shiva-figuren fanns vid vägen till ”begravningsplatsen” i den heliga staden Haridwar, alltså platsen där avlidna människor bränns och askan strös i Ganges. Där tillbringade vi en intressant timme. Folk berättade gärna och var i sin tur nyfikna på oss. En för dem helt främmande tanke var att begrava avlidna djupt ner i jorden…

Den absolut heligaste platsen i denna heliga stad är Har Ki Pauri. Här anses både Shiva och Vishnu ha vistats under Veda-tiden. Ett fotavtryck av Vishnu lär ännu finnas kvar – förstås inte en plats som skall besudlas av turister. Ligger nedströms från ovannämnda plats – men det finns en stark ”renande” ström däremellan. De heliga renande baden tas till ackompanjemang av stoj, skratt och skrik, kvinnor går i vattnet iklädda sari, karlfolk har enorma badbyxor. Strömmen är rätt kraftig, det finns ordentligt fästa grova kedjor att hålla i medan man doppar sig.

Heliga män av olika slag finns. Denna man börjar varje dag med att smörja in sig i olja och aska (”då fryser man inte”, borde kanske provas?). Dagen tillbringar han med offerceremonier, häller vatten från Ganges över några Lingam, fruktbarhetssymboler för Shiva. Sen badar han i floden, går hem till sin koja  – och räknar de pengar han fått av turister som vill höra hans historia…

Sikhtempel, en Gurdwara i Delhi. Sikhismen, som är mest koncentrerad till Punjab, har ca 25 miljoner anhängare. En monoteistisk religion som betonar jämlikhet. ”Alla manliga sikher har turban och heter Singh” gäller inte till 100%, varianter finns. de som har turban klipper aldrig sitt hår, visar det endast för familjen. Små pojkar börjar med ”Lilla My-frisyr” som täcks av ett litet gult tygstycke.

Alla som går in i en Gurdwara skall ha huvudet täckt (lite ditåt…), det gäller också finländska religionslärare… I templet idkas högläsning ur den heliga skriften Adi Granth, man umgås, äter mat som serveras där. Fötterna skall vara bara och rena. Det gick bra med ”tempelstrumpor” för västerlänningar. Tempelgolv kan vara verkligt heta.

1800-talsreligionen baha´i (uttalas ba-haa-i-i) instiftade denna Dagen Idag, och den firades första gången i det utmärkta året 1950. Det här templet, format som en lotusblomma, finns också i Delhis nuvarande utkanter. Så fort som någon trampade ack så litet på planteringarnas kanter hördes en ilsken ”gymnastiklärarvisselpipa” och personen fick en åthutning. Templet är helt tyst, tomt så när som på sittplatser. Inte ens en viskning fick förekomma.

Templet var då helt nytt. OO nämnde om det vid hemkomsten för en bekant som i sin tur berättade för en bekant tillhörande baha´i, från Iran. ”VA, har hon fotografier? Arkitekten är min kusin!”

OO fick ett oförglömligt möte med två sikh-familjer i Haridwar. Yaswinder Kaur (alla kvinnor heter Kaur) här på bilden berättade att hon är lärare i psykologi. OO:s haka föll ner, sedan hennes. Vi brevväxlade i några år, men sen flyttade hon till Kanada och kontakten bröts.

Dagens jubilarer

Nu sällar sig OrdOdlaren till gänget ”Nu skall jag avslöja något om mig själv”-skrivarna. Ett sätt att locka nyfikna läsare? I varje fall är OO på grund av Dagen Idag föranledd att erkänna en brist i sin bildning: Hon har inte läst 1920-talsböckerna om Nalle Puh, än mindre sett någon Walt Disney-film om denna håningsälskande björn i Sjumilaskogen.

Det är den internationella Nalle Puh-dagen idag. Passar bra med anledning av att en av OO:s litteraturkunniga vänner har födelsedag idag – och OO har inte gratulerat! Ännu. Hoppas detta fungerar som delgratulation, personen ifråga brukar läsa… A A Milne, författaren, föddes idag, för 137 år sedan. Efter hans död 1956 sålde änkan Winnie-the-Pooh-rättigheterna till Walt Disney Company, och 1966 började det komma filmer. OO har sett noll av dessa.

Orsak? Tja, inte skylla på någon. Internationella barnböcker, barnböcker överhuvudtaget, insöps inte på 1950-talet. Och när OO kom igång med läsandet blev det Fem och Äventyr och Kitty och W&W:s röd- och grönryggade i skolbiblioteket, för hela slanten. Det kommer säkert dagens jubilar ihåg! Bio, film och tecknat i den genren har inte heller hört till de inrutade vanorna.

Men korsord! Där dyker Ior upp titt som tätt, likaså Ru och Nasse. Och idag har OO studerat. Nalle Puh, Nasse (Piglet), Kanin (Rabbit), Ior (Eeyore), Kängu (Kangu), Ru (Roo), Uggla (Owl), Tiger (Tigger) och den enda människan i Sjumilaskogen (Hundred Acre Wood, 0,5 km²), Christoffer Robin. Milnes son och hans kramdjur inspirerade till böckerna, som utkom 1925 och 1928.

Inspirationskällorna

Milne var inte odelat glad över framgången. Hans författarregister var brett (debut 1917), med minst sex romaner, en mängd artiklar och minst 25 skådespel. Allvetande Wikipedia (AW) meddelar att hans vuxenlitteratur knappast alls lästes efter 1930-talet. Alla skrivare vill ju att deras alster skall läsas, OO förstår honom…

OO har bekanta som kan en mängd Nalle Puh-citat. Inte heller de fastnar så bra i den här hjärnan, kanske det finns lite ludd i den? Att folk ibland har ludd i öronen är allom bekant. Och att man skall veta vad man letar efter innan man börjar söka; att det inte lönar sig att ha bråttom om man inte vet vart man är på väg – allt det är ju så sant så. Sagt av en liten björn med en liten hjärna. Heffaklumpar är inte verkliga.

Författaren, sonen och björnen

Beskrivningarna av karaktärerna är underbara. Enligt AW verkar Tiger tilltala OO mest, han som älskar att göra woopsi-doppsi-lopp-di-loppsi-alli-hopsi-studs! Kanin passar också denna skribent; hittar på saker men trillar ofta dit själv – och odlar morötter. Nasse, han älskar hållon på svenska, på engelska ekollon (haycorn – acorn). Smarta översättare!

Borde planera in ett biblioteksbesök. Läsa först på svenska, sen på engelska. Och därefter kanske dags för filmer på något sätt.

Grattis, dagens födelsedagsbarn!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 36 104 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.