Filmstjärnan

Karriären blev kort, men framgångsrik. Två dagar, 8 + 12 timmar. Intensivt, tröttsamt, ensamt och en massa väntande. Men Laisa, knappt 6 år, skötte sig över förväntan. Hon verkar att ha tagit det mesta med ett stoiskt lugn i sitt liv. Även då, för lite på 18 år sedan.

Det kom ett telefonsamtal 21 februari vid tolvtiden. ”Har ni släde?” ”Joo…” ”Bra, kan ni komma till Davidsnäs på Emsalö till klockan fyra?” ”Häh…Ja… Jo… Må int…” Action direkt: släden dammades av, Laisa in i bilen och släden efter. Filmscen: folk kom till en fest i skymningen, med häst och släde. Facklor lyste upp vägstumpen, av någon anledning fanns det några burkar med äkta djurblod där, Laisa trampade i en… Vi var lite oroliga för hur hon skulle reagera på ljusförhållandena – reaktion noll. OO stod vid hennes huvud och berättade sagor (oj, så hon lyssnade), RCS fick finna sig i att utrustas i kuskkläder á la 1850-tal. OO fick också hux flux hoppa in som en gäst på väg uppför trapporna. Alla tre kom hem vid tolvtiden på natten. Piggast var Laisa.

19 april ringde telefonen igen:”Har ni en lämplig enkel kärra, helst trähjul?” ”Kan ni komma till Lappvikens sjukhus och sen till Tusby i morgon?” Okay, hästbilen lastades än en gång. 20 april var solig och varm, skärtorsdag.

De sista scenerna i filmen om Aleksis Kivi skulle filmas, när hans bror avhämtar honom från mentalsjukhuset Lappviken, hem till sin lilla stuga (liten storstuga + kammare) i Tusby. Han som spelade brodern – kusken – hade aldrig sett en häst bakifrån förr. Det blev snabbkörinlärning; Laisa fick trampa alla vägar runt det stora vita sjukhuset, om och om igen. Inlärningen framskred till någorlunda godkänt.

Lappvikens sjukhus, Laisa konstrar lite. Regissören Jari Halonen till höger

Scenen där Aleksis kommer ut ur sjukhuset och skjutsen väntar utanför vid trappan togs om otaliga gånger. Laisa stod för det mesta med hängande huvud, stilla, lugn – och så vände hon plötsligt på huvudet och såg sin spegelbild i ett fönster. Ett glatt, förväntansfullt gnäggande följde: ”Hurra, äntligen en vettig typ i det här sällskapet”, verkade hon tänka. Storskratt av hela filmteamet, och scenen togs om. Än en gång.

Körundervisning på gång

Serviceteamet var utrustat med spade, kvast, ämbar o.dyl för alla utsläppseventualiteters skull, men nej. Laisa släppte inte en fis, ens. Efter flera timmar var scenerna godkända, dags för transport till Tusby. OO tog in Laisa i bilen – då kom det! Liter på liter på liter, munk på bulle på munk och flera till! Nytt storskratt av filmteamet när vi berättade!

Övning utan häst. Den längsta i gruppen på fyra är ”Aleksis Kivi”.

I Tusby sände RCS iväg ekipaget med Aleksis, bror och bror och brorsdotter i ena ändan, höll tummarna – jo. Laisa stannade under själva filmningen på rätt ställe vid trappan, lät passagerarna stiga av i lugn och ro, brodern körde vidare, svängde till höger. Och där bakom huset stod OO med en brödbit eller en morot. Laisa lärde sig under övningarna vad/vem som väntade, och den stumpen avverkades snabbare och snabbare… OO var med i filmen, bakom huset, och ryggen i samband med festen skymtade visst också under bråkdelen av en sekund…

Filmen Aleksis Kiven elämä, regi Jari Halonen, premiär 10.10 2001.

Iloinen Salama, Laisa, född 23.6 1994, lever ännu som synnerligen kär och omtyckt ridhäst, 24 år gammal.

Aleksis Kivi, 10.10 1834 – 31.12 1872, författare, en av de första som skrev dramatik, romaner, dikter på finska i Finland. Hans dag idag, 10 oktober. Likaså den finska litteraturens dag.

354, 365, 384 eller 445?

Idag, för prick och precis och exakt och jämt 436 år sedan proklamerade påven en nyordning i världen: ny tideräkning! (om det nu är så säkert när du har tragglat dig genom den här krian). Gregorius VIII hette han, och förändringen gjorde att hans namn blev ”odödligt”. Men det gick inte över en natt, alla länder ville inte dåförtiden följa påvens order. Helt plötsligt hade västvärlden två kalendrar. Den ena, julianska, med 365,25 dygn per år och ”den nya stilen” med 365,2425 dygn per år, skottdag vart fjärde år utom utom vid jämna århundraden – förutom när seklet är jämt delbart med fyra. Lätt som en plätt? År 2000 var således storskottår, missade du det? Säkerställt med det astronomiska året? Hm, det blir ett dygn fel på 3000 år, men jorden lär ju bromsa in sin snurrning, så… Den som lever får se!

Det gick mera häftigt till när den julianska kalendern infördes, år 46 f.Kr (eller fvt, som OO föredrar). Julius Caesar hade hjälp från Egypten för att reda upp i kalendertrasslet som prästerskapet lär ha åstadkommit med att tillföra dagar här och där nu och då. Kalendern stämde bara inte med tidpunkter för sådd och skörd och för de fester som hörde till! Det blev ett annus confusionis av det hela, ett år som innehöll hela 445 dagar. Dessutom lär man ha placerat de nya skottåren fel, så man var i otakt nästan från början. Efter 1600 år hade även den tideräkningen gått närmast åt pipsvängen. Trots att både kejsar Augustus och kyrkomötet i Nicaea (325 evt) hade doppat sina fingrar i tideräkningssoppan.

Elva dagar slopades 1582, efter 4 oktober följde datumet 15.

Katolska länder som Spanien, Italien, Portugal anammade påvens order direkt. Värre var det med de protestantiska länderna, som dåförtiden var skarpt på kant med påven. Två tideräkningar i Europa fungerade dock inte så bra, så 1699 beslöt Sverige att gå med sådär lagom (!) sakteliga, genom att slopa de elva närmast kommande skottåren. Det gick bra år 1700, men sen glömdes det hela 1704 och 1708, på grund av det stora nordiska kriget, och kungen Karl XII flyktade till Turkiet. Men därifrån kom ett brev 1711, med skarp order om att återställa den julianska kalendern! Där blev det slut på den egna svenska tideräkningen, i otakt med allt. Det gick lätt att åtlyda konungens order: Hux flux bestämdes att februari år 1912 har 30 dagar. Frid och fröjd.

Fler och fler länder anammade dock den nya stilen (Storbritannien 1752), så Sverige ”kröp till korset” och beslöt att göra processen kort den här gången. Februari månad avbröts i och med den sjuttonde dagen år 1753, följande dag var det första mars. Någonstans har OO läst att detta ingalunda skedde utan sura miner och bittra protester; ”Staten har stulit elva dagar från oss!”

Ett roligt exempel serverar en källa. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt då gällande svensk tideräkning. 1732 skriver han själv att han är född 12 maj, ”gamla stilen”. Han avled 1778, och hans minnesdag firas numera på hans födelsedag – 23 maj.

354 dagar? Islamskt och judiskt månår. Muslimerna halkar alltid lite efter solåret, även om de flesta muslimska länder har s.a.s ”parallell årsbokföring”. Just nu lever de i år 1440. 384? Judarnas tideräkning har alltid fascinerat OO. Den judiska lunisolarkalendern innebär att på en period på 19 år finns sju år som är 13 månader långa, alltså 384 dagar. Allt här sagt i yttersta korthet. Judarna lever nu i år 5779.

Kalender för 2019, med femton egenfotograferade rosor, lokalt växande. Bl.a. OO saluför!

Diskussionen om sommartid eller ej ter sig onekligen något liten just nu. Värst är det för korna och mjölkproducenterna. Och det astronomiska året är 365,2422 dygn långt.

Dagen idag gick snabbt…

Grattis, alla som har haft anledning att fira idag, 29 september! Män, kvinnor, släkter, kyrkor, platser, orter, pigor och drängar. Onekligen kommer rektor A W Ekmans matematikprovsmorgonsamlingspsalm i tankarna: ”Jag kan icke räkna dem alla…”.

Allt (kanske) har att göra med ärkeängeln framom andra, Mikael. Han äras och ihågkoms i den västliga kristenheten denna dag. Namnet uttyds som en fråga: Vem är lik Gud? Och religionsläraren i OO poppar upp och måste bara få inflika att El, Elohim är ett gudsnamn som används i Gamla Testamentet. I utombiblisk tradition är Mikael himlens beskyddare och den som leder kampen mot den fallna ärkeängeln Lucifer.

Ärkeängeln Mikael på Uppsala domkyrka

Mickelsmäss. En stor helg! Skörden skall vara inne i ladorna, djuren tas in från sommarbetet, man får tända ljus inne – och lösveckan börjar, skördefester och marknader firas här och där. OO har inte fått in all skörd, men dagen tillbringades med att få all ved under tak, därför sent skrivande. Nu får pigor och drängar (och vedarbetare) semester, kan ladda batterierna och byta anställning vid behov. Det här systemet fanns troligen långt före dominikanermunkarna kom med sin helgonkalender, ursprunget till våra namnsdagar. Veterligen har ää Mikael inget med jordbruk att göra.

Släkter. Michelson (med olika stavning), Mickels, Mikkonen, kanske Mickos också, med flera. Har det varit släktkalas idag?

Och kyrkor! Hur många sådana är tillägnade/beskyddas av denna himmelska härskare? Pernå medeltida kyrka ligger närmast till hands för OO (ligger inom skolarbetsområdet, OO har tvingat åtskilliga grupper att lära sig något om denna speciella byggnad) – men att hitta en bild av korets glasfönster där ärkeängeln är avbildad med kyrkan på armen var omöjligt.

Här syns fönstret, alltför blekt ovanför det unika altarskåpet (krigsbyte…). Kyrkoherden Robert ser bestämd ut, men han är en verkligt ordsvängande filur, kan garanteras! Michael Agricola, Finlands reformator, gick sina första kyrkliga steg här, tänk er det!

Platser. Mest speciell är garanterat den här, Le Mont-Saint-Michel, i Normandie.

Världsarv med 44 (!) invånare och ca 3 miljoner besökare per år. Tidvattnet (på bilden högt) ger sin speciella prägel åt klippan. Ett befäst kloster som började som kapell på 700-talet och fungerade som fängelse under franska revolutionen.

Ön São Miguel, Azorerna. En spännande vulkanisk ö med sevärdheter av alla de slag trots futtiga 759 km² men med ca 140000 invånare.

Ett egenknäppt foto snett över ”visitkortet” i väster, Sete Cidades, tvillingsjöarna med kratrar i kratern. I öster finns kokande gyttjegrytor och ”ärtsoppan ungdomens källa”, i mitten teplantage. OO gör gärna ett återbesök…

För att inte förbise staden ca 200 kilometer nordost om denna skrivplats, S:t Michel (som vi finlandssvenskar uttalar ”santmikkel”). Staden som på finska inte är ”sankt” utan enbart Mikkeli – men i många evenemang är staden viktig med att påpeka sitt svenskspråkiga namn (antalet svenska invånare torde vara synnerligen litet). Över 50000 invånare, en stad som hyste krigsledningen under det senaste (sista!) i republikens krigiska historia. Stadens kyrka byggdes 1897 på det öppna fält där bl.a.  skarpskytte tränades… Granarna som omger kyrkan verkar vara speciellt för staden, observera topparna! Sevärdheterna i staden är flera små, och landets snabbaste travbana, rätt så rund till formen finns också här. Kanske Mickel Räv också raskar omkring där?

Mycket på (en) gång

Ge bilen en fridag – nu på fredag! Nollutsläppsdag! Minska på köttet i din diet! Minska matsvinnet, kasta inte bort de två köttbullarna och potatisarna som ingen orkade äta. Deltag i hungerdagen – det räcker med pengar i insamlingsbössan, sen kan du med gott samvete åka hem i din bil och äta din inre filé och slänga det du inte orkar med…

Det finskspråkiga veckogratisbladets artikel om ”fridag för bilen”.

Lilla Mhy och OrdOdlaren har varit kompanjoner i nästan elva år. Förhållandet kostar, mer och mer i euroväg och tid behövs till småkrämpor för båda två. Och båda signalerar med ojämna mellanrum om något som inte står rätt till; än halkar turbon ur, lilltån möter väl kraftigt ett skåphörn, tandläkaren upptäcker ett nytt hål, montörpojkarna ett läckande rör… Men de tröstar också, om en lampa lyser behöver det inte betyda katastrof.

Joho, det gick undan på motorvägen, intressant att ta bild utan att veta om hela instrumentbrädan kom med eller inte… En lampa lyser, ingen panik…

Vi två undviker ensaksrörelser, men ibland behövs sådana. Det går inte att kombinera tandläkarbesök klockan 11.45 med italienskakursen klockan 17.30; det blir obönhörligen två vändor till stan på samma dag, i runt tal sammanlagt 40 kilometer. Buss? Jo till tandläkaren med avfärd hemifrån 9.20, hemkomst 12.40. Eller med följande buss, 13.25. För 30 minuters behandling. Sista bussen (av sex, på vardagar) går mot staden kl 16.15, från stan går den sista (av sju!) kl 16.35. Så då blir det ingen italienska eller bio eller konsert eller annan kvällsunderhållning. Så är läget i denna glesbygd, med 8,3 kilometer till matbutiken – och den ligger knappt två kilometer från absoluta stadskärnan. Enkel bussresa kostar 3.50 i nuvarande europeiska pengar.

Cykla? Smal väg, livlig trafik och gång-cykelvägen börjar först halvvägs. 60-plussaren gör inte turresa till stan med returpapper, returkartong, återvinningsplast och glasburkar med den lilla astman och den medelmåttiga konditionen per cykel. Inga returresor med matkassar heller. Om posten eller apoteket kräver besök, då blir det dessutom 3+3 kilometer till. Och en hel del busspussel, om sådant är det enda att förlita sig till.

Så, kollektivtrafik- och cykelivrare och kompisåkare till trots är OO bilkörare i ensamt majestät. Hufvudstaden besöks oftast med BJR i hans bil. Buss dit? Först bil i tio kilometer till långtidsparkeringen (gratis, oövervakad), sedan bussväntande och väl framme skall ibland snårskogen av metro- lokalbuss- och spårvagnslinjer klaras av. Med god tid i bagaget blir det ett litet äventyr som kan ända på en helt annan plats än det var tänkt. Bara att försöka på nytt…

Lilla Mhys och OO:s gemensamma färder blir ändå inte så kilometerrika. Av någon anledning har OO börjat notera årets avlagda bilkilometrar just 24 september. Hör här: 2015 (första hela pensionärsåret) 5760, 2016 4167, 2017 4037 och idag resulterade räkningen i 5234. En bilresa per år till Malaga (bilväg via Baltikum ca 4260 kilometer), men inte helt hem igen. Halva ekvatorn avlagd på fyra år.

Matsvinn? Rätt så sällan, utan att skryta. Här i huset är man turvis hushållsgris. Och det är lite utmanande att komponera en maträtt utgående från rester (värm smör i stekpannan, sätt i en hackad vitlöksklyfta, stek potatis…), roligt. Ibland supergott, ibland – nåja. Allt i proteinväg inmundigas; nöt, gris, kyckling, vilt, fisk av olika slag, helst producerat så nära som möjligt, utan att gå till överdrifter. Allt någorlunda lyckat odlat tas tillvara. Personligen gillade OO ändå mera ”den gamla” hungerdagen. Med tips på menyer och ingredienser i tidningar, att rent konkret leva enklare en till tre dagar (avstå från godis, kakor, ”onödiga” resor..) räkna ut inbesparingen och ge till RK. Nu syns enbart röda västar och röda bössor – insamlingsbössor.

Jovisst, man får fråga varför tvåpersonershushållet behöver två bilar, men något vettigt svar erbjuds ej. Oftast är det verkligt praktiskt och bra. Så he så.

Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 136 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.