Smarta idéer för händiga händer (Floriade 3)

OrdOdlaren slänger ihop risukasar här och där i den tomtomgivande skogen. De bidrar till det där som så fint heter biodiversitet, naturens mångfald, ett förstås lite gammaldags sätt. Men man kan göra det snyggare!

Tydligen är det risukonstnären på Floriade som gjort den här jässgåålin (gärdsgården) i skogen, mot sjön Weerwater inom poldern Flevoland (som var helt och hållet blå på kartorna vi hade i folkskolan…). OO skulle gärna vilja se den om sisådär fem år. Hennes risukasar tyngs ihop till pyttesmå av vinterns snö och småvarelsernas arbete inom något år. Och vad gör hon då? Jo, hon fyller på med färska risur…

En något skickligare byggare med mera tid och blick kan gömma både vattentunnor och komposter och vetevad med en sån här snygg konstruktion. Hur länge håller den då? Tja, bara att bygga på, slyet växer…

Vid den här åsynen stannade OO länge, hon gick till och med tillbaka för att försöka få bättre bilder. Vattendroppsskedstudsnerfart! Det krävs lite hantverksskicklighet för det här, och ett visst antal skedar… Ack så trevligt att se på när regndroppar dunsar ner med lämplig fart. Vattentillgången var rätt så knapp i den torra hettan på Floriade i början av september. En mer teknisk person kan kanske göra ett slutet system som fuktar torr luft? Skedarna kan, som synes, böjas och placeras på olika sätt så att vattnet sprids bredare eller smalare, kan OO föreställa sig. Blir det rusning efter gamla skedar på lopptorgen nu? Vinterpyssel?

Inte precis världens mest eleganta bilder i småregnet denna skrivdag, men idéer om hur man kunde göra de här regnvattenstyrande lavbevuxna kedjorna något roligare inför nästa säsong snurrar i OO:s huvud just nu. Gamla gafflar? Krokiga spikar?

Den lilla äppelpajen är uppäten, formen imponerade minst lika mycket. Här har den flitiga hemmabagaren och catering-företagaren något att fundera på, tillsammans med en träböjare! Flera restauranger/caféer hörandes till samma kedja skyltade med närbakt och hållbart och återanvändande. Både äppelkakor och salta pajer serverades i de här små runda träformarna (som hoppeligen återanvändes), med dubbelt bakplåtsliknande papper i. Fungerar kanske inte för större bakverk, men kanske något att efterlikna?

Det här då? Kanske något av det roligaste OO såg. Samla ihop överblivna rörstumpar och gör dem ljudproducerande – här var det bara att greppa den lilla veven och snurra på. OO trodde först att det handlade om en konstruktion som renar avloppsvatten… Ljudet påminde om en diggeridoo. Åstadkom glada skratt hos alla och envar. Här kom ju också en risujässgåål och lite stocksoffor med.

Det här musikinstrumentet var inte heller stämt i någon skala, men varje tangent hade sitt eget ljud. Flera personer med musiköra skulle kanske tillsammans få ihop melodier, BJR lyckades lite med den här xylofonen. Låter säkert lite olika under säsongens lopp, beroende på väder och grader.

Floriade Expo öppnades 14 april och avslutas 9 oktober. Mycket tas bort, av resten blir det en grön framtidsstadsdel, Hortus, för cirka 600 människor, plus arbetsplatser får troligen många fler. Och den svårgestaltade namn”skylten” skulle förstås avbildas med mannen eller hustrun sittande framför. Annars kan man ju inte bevisa att man varit där. Personerna är helt obekanta för OrdOdlaren. I bakgrunden huset med solpaneler hitåt, växter på de andra väggarna (se föregående inlägg), fungerar redan nu som tillhåll för universitetsforskning ock skall så förbli.

Hur många äpplen har du ätit idag?

”Varifrån har ni fått alla dessa äpplen?” Så undrade många besökare nä Äpplets Dag firades för första gången någonsin i Östra Nyland, förresten i en trakt som enligt en känd odlarprofil inte alls lämpar sig för äppelträd. Hihi, så totalt fel han hade…

En äppelutställning med minst 70 olika sorter hade traktens äppelmadam nummer ett, Gun-Britt samlat ihop. Hon har ägnat år åt att inventera äppelträdsbeståndet i kommunerna, hon har tagit till vara, ympat och planterat fullt på sin gård, fullt på Kycklings hembygdsgård i Lappträsk – och kunnat konstatera att här har odlats äpplen länge, och många träd är gamla, gamla… Ja, BJR har sisådär 40 sorter också, ett exempel är

Särsö, som hittades 1916 på ön med samma namn nånstans i trakterna kring Stockholm. Odlas flitigt här och där. Gott.

Äpplets Dag 25 september började högtidlighållas så pass sent som 2016 i Sverige. I Finland varierar dagarna, men det känns på något sätt trevligt att känna att man gör samma sak som på många andra platser! Meningen är att slå flera slag för inhemska äpplen; sortbestämning, ympning (nä, det gör man inte på hösten…), plantering, skötsel, skörd, användning… Egentligen började det hela redan 1988 i Kivik, där man i år dundrade på i dagarna två. Man hade i Sverige haft importstopp för utländsk frukt under fruktsäsongen, troligtvis i Finland också, och denna spärr var man tvungen att häva just det året, allt skulle vara så tillgängligt och så globalt… Men närodlat smäller högre! Det har skett en hel del sen dess, minsann.

Det hölls en liten närmatsmarknad samtidigt, ”å vi va mee”, eftersom BJR hade en lite speciell roll i den kurs som föregick söndagens jippo (om man får kalla det så), ett mellanting mellan elev och lärare. OO trugade gulkrikon- och blåkrikonsaft på folk, med en viss framgång. Roligt.

I den här hörnan var det full rulle mest hela dagen, men huvudpersonen har flytt, tom stol vid bordet i mitten! Äppelidentifiering. Många fick svar på sina undringar om vad det är för ett träd som har vuxit vid stuguknuten i ”eeviheitär”.

Här är hon! Gun-Britt skär, smakar, tittar, kollar i sin och andras äppelböcker, drar slutsatser… Äppelmadamen som kom med sitt stora projekt Äppelboken för ett år sedan, som enträget fortsätter med att lära folk ta hand om sina äppelträd, som hittar nygamla sorter, som ympar, som planterar, som… Fullt sysselsatt mest hela dagen.

Dagen innan, på lördag, tog sig OO en vandring på de egna domänerna i kamerans sällskap, fötterna gick automatiskt till äppelgården. Snart är Tohoku klar, äpplena rodnar och sötman tilltar i höstvädret. Kommer från Japan, kallas Fuji på många håll. OO:s höstsmaskensäpple. Äppelodlaren vi hälsade på i Nederländerna odlar också Fuji!

En annan överbelastad röding, Röd kanel. Kaneläppelsorterna kommer från Ryssland och är synnerligen omhuldade av finländare. Blir god must, tycker de här äppelträdsägarna. Många kanelvarianter finns, äldst är troligen Ananaskanel (kallas också Brun kanel), odlades redan på 1840-talet. Och så finns det Gul kanel och Rödstrimmig kanel, Barndomsäpplet för många människor. Frukterna avger faktiskt en svag kaneldoft. Vad månne det äldsta heter på ryska… bläddrar i Gun-Britts bok… Koritschnevoje ananásnoje! Nykomlingen i buketten är Vinterkanel, framtagen 2003.

Kameravandringen var uppvärmning. OO klev iväg mot gymmet…

Vedhopen med två hortensior i bakgrunden. Den har minskat betydligt, en pyttehop kvarstår till tisdagens motionspass. En ny hop skall beställas, vedförrådet skall bli proppfullt, har OO och ingen annan bestämt.

Var Äpplets Dag firades? Jo, på Kuggom Traditionscentrum, lite, lite norr om Lovisa stad. En fd folkhögskola som fått nytt liv, liv i många former. I byn Kuggom, ett typiskt östnyländskt byanamn. Hardom, Haddom, Hopom, Drombom, Eskilom, Porlom (som numera är mest finskt och kallas Porlammi) – det finns troligen många fler.

Härliga konstruktioner! Floriade Expo 2.

Storebror ser dig med sitt stora öga! OrdOdlaren vågar stiga på ögonbrynen på att det inte handlar om det onda ögat, det passar inte in i konceptet Floriade i Nederländerna. Obs att där står en fullvuxen människa till höger!

Så liksom, vad gör ögat här? Funktion? En ganska så finurlig sak, vill visa på att det mesta finns i naturen. Ögat är uppbyggt av tygbitar och lite annat material. Färgat med naturliga metoder. Ögats baksida är – nåja.

Byggnadsmaterialet i närbild, vilket jobb! Bakväggen då? Vi kliver in i ”ögat” och tittar på en närbild utåt, ljuset inverkar annorlunda då. Räkna gärna antalet burkar på bilden ovan, om du har intresse, tid och lust! OO har inte gjort det… inifrån:

Varje burk innehåller material från främst växtriket som åstadkommer färgen ifråga. Plus vätska. OO häpnar. Hur har de fått ihop det? Hur håller det? Eftersom OO inte är kunnig i växtfärgning beundrade och begrundade hon ögat en god stund, sen gick hon till en annan märkvidunderlighet:

Hon knackade lite här och där, konstaterade målade plåtbitar på utsidan. Något ihåligt på en del ställen. Förklaring fanns inte att se. En lagom halvgalen, rolig konstruktion. Något för den egna trädgården?

Den bruna sittplatsen på bilden till höger var rätt så bekväm – troligtvis ännu mera bekväm för en person av medellängd. Två kvinnor spexade och fotograferade varandra i olika positioner i konstverket. En avancerad form av växtkruka, trädgårdsprydnad och en härlig lek med material och form! Bara att börja bygga…

En riskonstnär fanns representerad på flera ställen. Hans idéer var också glada och inspirerande, överraskande. Ett horn, en fågel eller något annat på bilden till vänster? Snyggt med växande murgröna, avsiktligt eller ej. Området som kallades Skolgården hade de här gångarna eller portarna, OO associerar till agility för vuxna människor. Alla skolbarn som på något sätt verkat på området hade hängt upp sina ”visikort” där. OO kunde gå rak genom alla, nätt och jämt. En längre person fick lov att vara ödmjuk.

Ett område på skolgården omgavs av en kreativ mur. Jämför bilderna ”inifrån, detalj” och ”utifrån, översikt”! Sök nu fram alla gamla brunnsringar, takpannor, rör och annat byggnadsmaterial som ligger i knutarna och sätt igång! Det kan bli snyggt! Hur hållbart det är i våra förhållanden, i snö och slask, är en annan sak, och vad som händer när någon ”vedklabb” ger efter, det återstår att se. Men idéer får man…

En bänk, innanför muren ovan. En sådan skulle man ha! Garanterat skönare för både öga och kropp än de raka som är standard, men OO såg ingen provligga. Inte gjorde hon det själv heller. Varför? Tja, modet svek, Hon förstod liksom inte att hon kunde göra det… Harmar.

Men nu måste OO bara ta dig med tillbaks till Kina! Vad sägs om den här ingången? En sådan kunde man ju också ha…

OO är inte störtförtjust i rakt, lodrätt, vågrätt och nittigradiga vinklar. Men såna måste man ju ha, av praktiska skäl. Kommer osökt att tänka på den glade unge byggaren på 70-talet, vars halvbyggda ungkarlssommarstuga hon besökte en gång. Byggd just enligt principerna inget lodrätt, inget vågrätt, inga räta vinklar. En helt galen utflykt i skärgården utanför Vasa, undrar om stugan finns kvar… Nej, nu är det Kina som gäller! Ögat njuter…

Ord blir överflödiga… Så vackert, så harmoniskt… Att det pyste ut vattenånga över vattenpölarna med regelbundna mellanrum skapade ytterligare trolsk stämning i hettan.

Kanske troligtvis lite ”överkurs” för den egna täppan. Men ändå… Det finns mera att visa… Men först skall veden under tak. Basta! Och lite annat i skördeväg skall göras. Vi ses!

1500 kilometer hemifrån

OrdOdlaren har varit på vift. Med lift. Alltså med luft. Under vingarna. Tidigt uppe på måndag, sent i egen säng på onsdag. Däremellan Floriade Expo.

Människofigurerna heter Beehold. Granskar man dem i detalj ser man att de består av bruna bin. Tema för denna vart tionde år återkommande mastodontutställning var i år ungefär ”grönare städer”, vad man kan göra för det. Och flygfän fanns på mässan, i massor. Levande, alltså. Öppningsdag var 14 april, den stänger 9 oktober. Du hinner ännu. Var? Jo, 40 minuter från Amsterdam.

Området är endast cirka 60 hektar stort, och nu blommade dahlior längs huvudgatan. Man kunde också åka linbana snett över området, som synes. I april såg det säkert inte ut så här, dahliorna var nu verkligt trolska:

De stack liksom upp ur en grågrönbrun dimma. Kunde provas… Något som inte så lätt går att förverkliga är Huset, som OO beundrade ur många vinklar. Solpaneler på en vägg, och sen

fasadväxter så det stod härliga till. Bevattningen där fungerar. Hur – nä, det tog inte OO reda på. Såna projekt sätter hon inte igång med. Torkan märktes, och där var hett. Vi vandrade omkring i två dagar, sisådär sex timmar varje dag.

Jovisst, en bättre karta över området kunde ha plockats från nätet, men den här bilden är roligare. Ingången är till vänster, den runda cirkeln. De grå ränderna nertill är motorväg. Området nedanom det stråket besökte vi inte. Massvis med intressant fanns på den korvformade holmen, likaså på den uppe till höger. Återkommer med detaljer i sinom tid. Olika länder hade paviljonger där, till exempel Thailand så pass mycket att man trodde man var där,

och i Kina trivdes OO länge. Bambu och vatten, här kunde man styra vattenstrålen i mitten, kvinnorna till vänster i bild roade sig kungligt!

Och förstås måste OO få med Italiens paviljong, även om där pågick en privat tillställning när hon traskade förbi. Så det får bli från luften i stället.

Italien längst ner i bild, sen ser ni en mycket bekant flagga ovanför. Kanske ni kan förstå att det fanns mycket att se, fundera över, få tips av, utveckla vidare i våra förhållanden…

Ännu från luften, ”gubbarna” och huvudgatan. Till höger (det vita) en del av läktaren till en arenateater, expons huvudscen. Verkar inte att bli en bestående konstruktion, tyvärr.

Kolla lyktstolpen! Men OO orkade inte vänta till mörkret för att få se hur de lyste, verkar spännande… De här björkarna, vid ”gubbarna”, blev OO inte heller riktigt klok på. Liknade verkligt mycket finsk rödbjörk, men det stämde inte riktigt. De var torra och förberedde sig för en viloperiod. Massor med odlingslådor med insektfångande växter kombinerat med gräs i olika former fanns. Det skall bli mer och mer gräs hos BJR och OO, härmed varnas eventuella plantskolor som eventuellt läser det här…

Utställningens enorma växthus, ungefär en hektar stort, fotograferat från ”taxistolpen”. Hotellets service på den punkten var exemplarisk, liksom hotellet i övrigt. God mat, fin betjäning, stora rum. Sju minuter från expon.

Så hej för den här gången! Bloggaren OO återkommer med mera skriverier. Annars går dagarna nu till äpplen, krikon, plommon – och lite andra skriverier.

Premiär!

Röda mattan var utrullad, men inga paparazzifotografer var på plats. Premiärpubliken hade lämnat högklackat och blingbling hemma, det var höstkläder för kallt väder som gällde. Sitt själv i en hall där båtar vinterförvaras… Premiär , i varje fall!

Nej, man möttes inte av en stor kram, det visades endast klart och tydligt var man skulle parkera bilen.

Sen var det bara att gå in, på bilden till vänster, konstatera att foajén med förstorade bilder från badhustiden i Lovisa fanns till vänster, serveringen till höger, salongen rakt fram. OO intog sin plats.

Hoppsan, bilderna kom i fel ordning. Premiärpublikens klädsel syns till höger. Kvällens dirigent tomas Takolander hälsade välkommen, han hade lite, lite ändrat utseende. Han var Jean Sibelius. Den unge blivande kompositören underhöll badgästerna någon sommar på 1890-talet.

Spelet kunde börja. De unga männen har anlänt till sina käraste. Här med namnen Gustav och Frans, i originaloperan har de lite konstigare namn. De serveras en hutt, och Herr Iverus (Alfonso i originalet) kommer fram med sin idé. Njaa…

De förälskade flickorna får ångbad och massage, och alla beundrar de vackra medaljongerna med bild av deras moatjéer. Baderskorna i Lovisa hade rödvita dräkter, numera bärs sådana av Lovisas guider på uppdrag.

Killarna kallas ut i militärtjänst, enligt Herr Iverus idéer, och flickornas kammarjungfru Stina som gjordes av alltings upphovskvinna, Maria Linde, tycker att flickorna skall roa sig, ”så gör pojkar i krigstjänst också”. Flickorna gråter och gråter, men rycker upp sig, tar på sig de eleganta kläder som Stina kommer med.

Maskeradbalen till baderskornas ära får besök av en redare (till vänster) och en greve (till höger), och de uppvaktar Stina lite smått. Stina är förfärad och förtjust. Så tror OO att det var. Den som känner till operan vet att det är fästmännen som inte alls är i krig nångonstans… De skall förföra varandras fästmör…

Balen får besök av en dansgrupp med det nyaste nya från Paris, cancan. Badgästerna förtjusas och förfäras av det smått frivola, bensparkar så underkläderna syns…

Det går som det går. Flickorna informeras av dubbelagenten Stina, att allt handlar om ett vad. De beslutar att det får vara nog. Pojkarna skall få tillbaks med sin egen medicin! Slutet i ”Lovisa-così” är helt avvikande från hur operans slutdel vanligtvis går. Feministen i OO – och i Maria Linde – ville ha det på ett annat sätt. Och vem som får vem, ja det blir också lite luddigt.

OO utnämner härmed Maria till ett musikaliskt-dramatiskt geni. Hon började med att placera operan Carmen i Lovisa, med namnet Klara och flickor på fanérfabriken bland spritsmugglare 2019. Nu blev det en ordentlig omarbetning av Così fan tutte. Den hade premiär 1790, men spelades inte just alls på 1800-talet, den ansågs vara utan moral och lite väl lättvindig. Många försökte göra om den, men ingen lyckades. Nu har det lyckats. Det blev Lovisas egen opera – men den ges endast fyra gånger. Så östnylänningar: öppna datorn och köp biljett till tisdag, fredag eller lördag!!! På fredag träffar ni OO igen, hon vill ju se och uppleva allt två gånger!

OO räknar… Hon lyckades få endast fem fd elever på bild. Många fler fd elever och kolleger var på plats, och fd eleven numera filmvetaren var verkligt imponerad. Fd eleven vars make Fanny är i det verkliga livet, han hade tårar i ögonen. Precis som OO. Så bra tyckte vi att Fanny – Jeanette var. Men vi var ju jäviga. Inväntar andra recensenters åsikter.

Men nu blir det andra äventyr. Återkommer sent på onsdag kväll. Kanske.

Näromgivningsströvtåg

OrdOdlaren knyckte sig i den obefintliga flätan och tog sig i dito krage, begav sig på vandring. Hade två uttalade mål, men de hör inte hit. Styrde kosan mot ”gården”, Sannäs gård, numera kongresshotell.

Här odlades en massa trädgårdsprodukter på 1910- och 20-talen, för något år sen ville nuvarande (dåvarande? Ägoförhållandena kan ha ändrats…) återuppta bland annat äppelodlingen,

men det räcker inte med högprofessionell och påkostad plantering, tillsynen och skötseln har tydligen försummats. Trots nätstängsel runtom höll hararna kalas i vintras.

OO tog en genväg genom parken mellan hus av olika ålder och slag, bastu, simhall, frisbeegolfmål med mera och hittade rosen ‘Pink Grootendorst’ med stöd av ett äppelträd och en högstubbe av björk som bidrar till biodiversiteten. Parken är planerad av storheten Paul Olsson, kanske kring 1920. På gamla bilder från 1910 ser den annorlunda ut, och gårdens gamla storhetstid tog slut 1927.

Vandringsstigen går längs ån, Illby å (Illby ser konstigt ut i skrift. Först i, sen två L, förtydligande). Gårdens ”baksida”, här märks bättre att gården finns på åsen som istiden har skapat. Gästerna får tydligen prova på supbräde också. Ingenting för OO, precis. Ån är lugn och fin att röra sig på (och i),

men endast några hundra meter härifrån finns en besvärlig fors som har bearbetats på olika sätt genom åren. Ungefär här fanns bron över ån fram till 1930-talet, då vägen fick en ny sträckning. Sannäs gård finns nu en bra bit bakom fotografens rygg.

En hel del sand och sten i form av en tydlig ås finns här sedan istiden, San(d)näs. OO tror, men bara tror, att man via de här trapporna når en av de äldsta boplatserna i byn. Skulle gärna börja gå uppför de här trapporna en bit, följande gång några fler trappsteg, men… Trappan är privat, OO känner inte ägarna…

En del av den höga åsen, på norrsidan, mot herrgården, har i tiden grävts bort, prima sand. Titta noga mitt i bilden, det gula huset skymtar. På den andra bilden betraktar OO kullen och hus plus uthus från väster när hon sneddade över en nytröskad åker, plockade upp några förspillda ax, hittade vetekorn och tuggade på dem. Gott! Åsen ser inte såå hög ut härifrån som från åsidan, från öster.

En snutt av en regnbåge visade sig, intressant med tanke på att regn har varit ytterst sällsynt i denna supertorra korridor denna sommar. Alla åkrar i jordbrukslandskapet verkar vara tröskade, nu får regnet komma, tack!

På tal om vatten. Träden på bilden (söder om gårdarna som visats) växer längs den tydliga istidsåsen, en viktig del av Borgå stads vattenförsörjning. Det kunde vi läsa om i ett intressant reportage i lokaltidningen för inte så länge sedan. Vi får vara trygga.

OO vände helt höger om, tog ”vägen” genom skogen på höjden (mest berg och stora stenar) västerut och smaskade i sig gamla blåbär och nyare lingon de hundratals meter som återstod tills de egna domänerna tog vid. Där tog hon en runda, kollade plommon-, krikon- och äppelträden som är inhägnade:

Sandra, Sandra, dina och grannarnas äpplen skall bli saft/must och mos, men Voitto, Voitto… Vad skall vi göra med din börda, gulkrikonen? Och frugan Vilma är lika gulbehängd. Sylten är fräsch, men kärnplockandet… Bina kom i rätt tid i våras, vädret var tjänligt för pollinering, rötterna har hittat underjordiskt vatten. Den närmsta framtiden utvisar, krikonen börjar bli mogna. Gulplommonträdet har gett litervis med frukt också. 2023 blir troligen magrare på gulfrukt.