Utmanande utmaning, del 3/3

Inspirationen rann till med besked när den sista lilla knuten på v löste sig. Vänster hjärnhalva har i natt gjort ett imponerande arbete och organiserat det kreativa kaoset i högra hemisfären, och här kommer de fem sista på v, alla snuddar vid ”resa” – på ett eller annat sätt.

Yrke: växeltelefonist.

Fint ord. Tidsresa till barndomsbyn på 1950- och 60-talen. Där sade man bara ”Hilma”, och alla visste. Kanske hon visste allt…? Nä. Hon var snäll, skvallrade inte. Hilma ”po sentraalin”. Här sitter hon vid det för den lilla flickan fantasieggande centralbordet, där luckor ploppade upp och förenades med spännande pluggar som alltid hade tillräckligt lång sladd…Hilmas säng stod strax bakom centralbordet – kom det nattsamtal gällde det att reagera snabbt, då var det ofta fara å färde. Ruth jobbade också där, hon var OO:s kompis´ moster, och de små flickorna satt ofta helt fångade och iakttog verksamheten. Tänk, så telefonin har utvecklats och invecklats…

Kvinnonamn: Vanessa.

2009 flyttade Vanessa in i samma by som ovan, och OO måste resa 450 kilometer för att träffa henne. Tur att det finns andra möjligheter. Hon är nu minst sagt etablerad i trakten och har ”importerat” en och annan godsak,bland annat romkakan. OO fick receptet och här är detta köks andra någorlunda lyckade försök. Rom – drycken, inte små ägg – ingår i smeten, och den ugnsvarma kakan skall dränkas i en smör-socker-romblandning. Smaskens. Har gjort succé på tebordet, fler blir det.

Mansnamn: Valio.

Va? Tänker säkert en och annan av er. Namn? Snarare smör, ju! (Oj, så OO har blivit bra på att hitta röda trådar…). Elva personer i Finland, lika många i Sverige, bär det förnamnet. Samt lite, lite här och där i världen. På en svensk namnsajt sägs det att man inte vet vad ordet betyder. Jaha. Rena rama finskan (uttal: valiå, alla ljud korta, betoning på a-et), betyder elit, champion. Och en gång på 1990-talet blev OO skjutsad från Strasbourg till järnvägsstationen på tyska sidan av ESF:s (European Science Foundation) chaufför Valio (Valiåå). Kände sig allt lite ”förnäm” i baksätet på den svarta bilen. OO:s väninnas man jobbade inom organisationen ifråga.Valio, det är ju annars mjölk och mjölkprodukter för hela slanten. Grundades 1905 som ett kooperativ för smörexport, endast de bästa mejerierna fick vara med, eliten. Sen utvidgades det ”hit och dit”, blev marknadsledande och dominerar ibland för mycket i branschen. Artturi Ilmari Virtanen (1895 – 1973, nobelpristagare 1945) var innovativ laboratoriechef i företaget sen 1921, även om han hoppade till universitetet lite då och då…

Något som beskriver en människa: visuell.

Svårast. Tills OO kom på att hon kort kan beskriva sig själv! Ser det mesta i bilder. Ibland skapar hjärnan lite väl konstiga sådana. Behöver bilder – och associationer – för att komma ihåg saker och ting. Kan utbrista: ”Jag minns inte vad/hur, men minns att jag tänkte/såg… Ja just ja!” Och minnesbilden är klar. I den här ”grovindelningen” av hur människan fungerar är OO mest visuell, ganska mycket kinestetisk och ytterst lite auditiv. BJR (med gott musiköra) lägger patiens och ”ser” på film samtidigt, ”jag hör ju!” Fungerar inte för OO.Apropå ingenting så fick OO nyligen den här bilden. Tagen 1916. Farfar sitter framför ”bodan”, byvägen syns, likaså det kära träsket bakom. Stockdelen fanns kvar i OO:s barndom, utan ”veranda”. Den var knappeligen byggd ”till lyst”, även om farfar hade vistats i Amerika. OO ser samma småfinurliga leende i mannen som dog 1928 som i sin pappa och i systersonen som hämtade Vanessa från Amerika. (Igen en ihoptråcklad röd tråd!) Bilder är bra och intressanta, speciellt de gamla. Visst har ”kamerakonsten” utvecklats, men man tog ack så skarpa fotografier för över 100 år sedan också!

Något som finns i varje hem: virknål.

1978. Två veckors resa till Tyrolen med avsikt att njuta av utsikt på vandringar och utflykter. Fungerade bra, tills byn drabbades av hällregn i två dagar. Boken slutläst, vad göra? Beslut: ha alltid virknål eller stickor i bagaget, garn får man alltid på plats. Dock är det mest påbörjade virkningar och stickningar som medföljt på de flesta resor. Skön sysselsättning. Och redskapen har också kommit till annan användning på resorna. Osagt vad.

Skrivet tisdag förmiddag, det regnar. Skönt för naturen, luften, OO…

Utmanande utmaning, del 2

Nu är det plats för en plats, ett djur och en blomma. Kunde ha tagit det närmaste, det faarliga och ett vanligt ogräs – Veckjärvi, varg och vitplister, men det blev nu inte så. Lite resande skall rymmas in!

Plats: Venedig

2000 och 2013. Första gången med en grupp elever på skolbesök i Legnago, med utflykter i trakten. ”Det är trevligt att gå vilse i Venedig”, sa OO:s värdinna som stannade hemma den dagen. Två italienska lärare skulle ta hand om de två finländska, men busungarna i oss tog över, vi ville inte sitta inomhus i två timmar och äta italiensk långlunch. Vi smet i ett obevakat ögonblick, helt enkelt. Vi upptäckte piazzor, små kanaler, gränder och hus. Och så vi njöt av buset!Hur högt uppe måste man bo?

2013. Medföljande på körbesök. Hela gänget bodde på Lido, Vaporettonätet och -systemet blev bekant, likaså större delar av staden än förra gången. Vaporettohållplatser:Höjdpunkten för kören var att delta med körsång i mässan i Marcuskyrkan, där den officerande prästen tog upp en spontan applåd!Kören gav en konsert i Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari, där Claudio Monteverdi (1567-1643) är begravd. M, som inte har mycket till orienteringsförmåga att tala om, gjorde gärna OO sällskap på en ”gå vilse”-vandring från Marcusplatsen till den kyrkan. Då och då visste OO verkligen inte ”va vi va va”, men efter att ha korsat Canal Grande över Rialtobron blev det ganska så lätt att hitta. Köpte glass på italienska (det behövs inte många ord) också!

Djur: vikunja

2014, Peru. på en sydamerikansk odyssé. Kameldjuren på den kontinenten gäckar.Vilken som är ursprunglig, vem som härstammar från vem finns det olika åsikter om, de lär dessutom kunna para sig med varandra, så det finns minsann varianter. Lama, alpacka, vikunja och guanaco – de två sistnämnda anses ”otämjbara”.Vikunjan lär ha den finaste ullen. Baby-alpacka är silkeslent och skönt, men mama-alpacka duger också bra åt OO. Resegruppen besökte ett traditionscenter med djur, garn, färgning av desamma, människor som spann med slända, vävde på olika sätt. Där fanns också majs- och potatisutställning. Majs i ett otal olika färger, potatis i likaså en mångfald av former.Högt uppe betade troligtvis vikunjor, bilden är starkt uppförstorad. Och en av dem formligen sket i verksamheten där nere!De här två skönheterna fanns på närmare håll, varken spottade eller nafsade eller bet. Sort? Vet ej. Det vänstra örat är lite roligt, eller är det något annat?Den här färgvarianten tilltalar OO:Det sägs att inka-folken drev in vikunjorna i stora inhägnader, klippte dem (hur klipper man icke-tama djur?), sen fick djuren leva i vild frihet igen. Sen kom conqvistadorerna och sköt med gevär. Nuförtiden försöker man bevara dem. Guanacon är ännu mera sällsynt, finns mest längst söderut på kontinenten.

Blomma: vallmo

Nu blev OO lat. Här ses två rader av fem i BJR:s och OO:s äppelgård. Det är bara att resa knappt 150 steg för att nå den. Själva blomman har rest mycket och länge. Vallmo odlades i Mesopotamien för åtminstone 5000 år sedan, den har också påträffats i egyptiska gravar. Visst har OO också påträffat vallmo på resor, kommer just nu ihåg fälten i Polen på 1980-talet…Stora ”flaiskor”… I grekisk mytologi förknippades vallmon med Demeter, fruktbarhets- och skördegudinna. Om det växte vallmo på fälten ansågs det bli stor skörd. Tydligen äppelskörd även i år, vallmoplantorna blir fler och fler för varje säsong – barnen bosätter sig i mammans grannskap, barnbarnen flyttar lite längre…

Avsnitt 3 anländer om någon dag. Det finns små knutar att lösa innan det kommer på pränt…

Utmanande utmaning, del 1

Klädesplagg, dryck, mat, plats, djur, blomma, yrke, flicknamn, pojknamn, beskrivning av en människa, något som finns i varje hem. Alla skall börja på första bokstaven i ditt efternamn. Vad kommer du först att tänka på?

Den här ”utmaningen” fiskade OrdOdlaren upp hos sin finska bloggväninna Päivi. Eftersom Päivi är resebloggare har OO fått för sig att det mesta hon skriver om skall ha nån form av reseanknytning. Det blev en del funderande, inte minst vad gäller illustration, som for rakt åt fanders emellanåt. Häng gärna på, det har varit lagom jobbigt att tänka ut! Det här blir dessutom i tre-fyra delar, OO har ju sina historier som blir längre än planerat…

Klädesplagg: väst.

Indien, religionslärarresa ca 1995. Vår indiska reseledare Harsh tillhörde brahminkasten, och på de heliga orterna Rishikesh och Haridwar klädde han sig traditionellt, hade kastmärke i pannan och visade vattenceremonioch offerceremoni vid Ganges. Viktigt att ge och ta emot med båda händerna, för att visa bl.a. god vilja och tacksamhet.Harsh verkade högdragen, men satt ofta i bussen tillsammans med OO, pratade, frågade, lyssnade och småskrattade åt finländskans tokigheter. Han beundrade foton av de två finska hästarna som OO då ägde. I Agra ville han visa bilderna för en hästpolospelare, då var han verkligt ivrig att få tag i OO, som sen visade och förklarade för den synbarligen smidiga unga mannen. ”Spelar många personer hästpolo i Indien?” frågade hon. ”Nej, enbart vi som är av kunglig börd”. Jaha… OO höll god min – tror hon.

Men väst??? En av medresenärerna, Matti, hade en skinnväst, ihopsydd av olika stora och oregelbundna bitar i olika bruna nyanser. Harsh beundrade den många gånger. Matti beslöt att vi skall ge den som tackgåva åt Harsh, en bekant till Matti hade sytt den och han kunde lätt få en ny. Gåvan överräcktes med båda händer, Harsh tog emot med båda sina händer, sade avmätt, med lite, lite darr på rösten: ”I thank you”. En nordbo skulle ha hoppat och kramat och tjutit och gråtit… Vi visste ändå att Harsh uppskattade gåvan. Bild? Nää-ä.

Dryck: Vatten

2019, Estland. OO har länge hävdat att världens bästa vatten finns på Island. Nu finns en allvarlig konkurrent: Kärdla på Dagö. Ett meteoritnedslag för länge, länge sedan har gjort att det finns artesiska brunnar i en viss del av den lilla staden, bara att sätta ner ett rör i marken och börja bygga upp en trädgårdsdamm:Och förstås fick vi smaka på vattnet – brunnsvattnet, alltså. Verkligt friskt, fräscht, klart och gott. Kan man säga ”gott” om vatten?

Maträtt: Valkött

1990-talet, Island. Bild saknas, förstås. Så vi börjar med isländskt vatten, nästan frusna Gullfoss i februari 2010. En gång har OO stått på den låga udden på bilden, i sommarregn…Mera vatten: Strokkur, som OO har otaliga bilder av, är helt fängslad av fenomenet med uppsprutande hett vatten. En bättre bild finns i OO:s bildsamling, från första islandsresan för sisådär 30 år sedan. Så här ser det ut någon sekund innan bubblan först liksom spricker i bitar, och sen kommer vattenkaskaden.Väninnan B var med på en resa till den spännande ön på 1990-talet, hon ville prompt smaka på valkött. Snälla reykjavikväninnan S ringde till sin kompis som var kock på en liten restaurang i närheten. Jovisst, det fanns valkött, men inte på menyn. Bara att komma dit och berätta vem man var. Sagt och gjort, finländskorna traskade iväg och fick sina valköttsportioner, en grytliknande rätt. Mörkt kött, konsistensen påminnande om lever. Inte någon speciell smaksensation, men… I varje fall roligt att ha smakat!Nej, här är inte valkött. Bara en fjärdedel av en fiskdisk i Reykjaviks utkanter, 2010.

Tillbaks till restaurangen. En reslig mansperson kom fram: ”Ursäkta, men jag kunde inte hålla mig när jag hörde finlandssvenska”. Skådespelaren/trubaduren trevliga Arto dök upp! Han var på visturné med manliga trubadurer från alla nordiska länder, och allt tydde på att de ville ha nattsuddarsällskap. Därav blev intet, B och OO firade sista kvällen på Island, väckning klockan fyra på morgonen…

”Fortsättning följer i nästa nummer”!!!

 

Medlem nummer 3500

Plats: ett lokalt företags relativt stora gårdsplan. En viss tid varannan fredag anländer bilar. En del kör in och öppnar sina bakluckor, andra parkerar på vägen/gatan utanför och kommer gående med tomma korgar och kassar. Producenter och konsumenter träffas öga mot öga.Solen skiner från en klarblå himmel, det är hett – men lite rester av de präktiga åskvädren som drog över trakten (och ställde till det för en del) kan skönjas till höger. Reko-utdelning.

Reko-rörelsen i Finland grundades våren 2013 av jakobstadsbon (förstås därifrån, säger BJR, som… ja.) Thomas Snellman. Idén tog han från franska AMAP, men lär ha förenklat systemet. Reko-ringar finns i flera länder nuförtiden. Producent och konsument möts i en Facebook-grupp. Konsumenten beställer där, betalar ofta på förhand och utdelningen sker snabbt och smidigt på en halv timme varannan vecka. Reko står för Rejäl konsumtion, ordet betyder ju också schysst, trevlig och rättvis. Grupperna här i trakterna började grundas 2016, men först i juni i år gick det här huset med, BJR som producent (hans minifirmas, Baccatum´s, unika chiliprodukter, gör inte mera reklam här…) och OO som konsument. Det har i dagens läge kommit 16 medlemmar till sen OO blev nummer 3500. Ingen ära och berömmelse för det talet, men privat roligt är det ju.Varorna är färska. Det mörka skärgårdsbrödet på bilden var ugnsvarmt när det togs emot. Potatisproducenterna tog upp potatisen under de tidiga hällregniga morgontimmarna ”Vi höll på så länge som vi kom framåt i den tilltagande gyttjan”.Den ena fiskförsäljaren erbjöd rökt regnbågsfilé och tre olika ”röror” i sitt paket. Tillsammans med det härligt grova skärgårdsbrödet blir det bara liksom smaskens smaskens, förstås…Den här kön är just nu på bilden inte så lång, men ni skulle se hur den korvar sig emellanåt! Målet är tyvärr inte BJR:s bil vars baklucka skymtar över axeln på killen närmast fotografen. Kön gällde grannen:Ägg. I parti och minut. Hela billasten var inte reserverad för utdelningen här, producenten hade ännu tre utdelningar att besöka. Reko-ringarna är samordnade och en viss samtransport av små beställningar fungerar smidigt. Men den här chauffören skall köra lugnt och undvika krockar, annars blir det en festlig äggröra… Ägg är en av de mest populära produkterna.Jeanette från Robbes har full men lätt last. Sallat och skott i praktiska lådor. Allt odlas supermodernt inomhus och smakar… Robbe – Robert – är (förstås) fd rolig elev till OO, skådespelare till utbildningen. Med rötterna och fötterna stadigt förankrade på hemgården, precis som brodern. De två systrarna flyger och far runt i världen, den ena som pilot… Och Robbe är i det närmaste världsberömd i odlarkretsar.Konsumenten köper för smidighetens skull en låda med fast innehåll: Isbergssallat och örter enligt utannonseringen. Ärtskott, basilika och dill fanns i OO:s låda, till ett fast jämt pris. Vid den här fotograferingen märkte OO en perforering, delade lådan i två och funderar på tilltänkt återanvändning… En supergod salladsblandning ingick också, ”uppdukad” på ett pappersfat vars botten ser ut så här:Och här poserar storsmilande Robbe med en annan ”superkändis”, Robinson-Micke, rund och goo (före Robinson). Härliga killar som i samråd komponerat ihop olika varianter av gourmet-mix – den här gången fanns där isbergssallat, ärtskott och lupinskott (ät upp de invasiva – men tror inte att fröna samlas in längs landsvägarna). OO minns inte så väl, eftersom blandningen, klar att hällas i salladsskålen, försvann illa kvickt, nästan i provsmakningen.

Det finns mera att prova på och bli stamkund i. Bara att läsa producenternas uppdateringar inför varje utdelning, klicka och reservera. Nami.

Uteliggarens färska memoarer, del ett. Kanske.

En sommar i början av årtusendet var vidrig. Ofta hett, stillastående luft, åska som hotade men sällan kom. OO råkade få syn på ett myggnät att hänga över sängen, köpte, och började drömma om att ordna ihop en uteliggarplats på lillstuguns lilla veranda. Lillstugun, som då fungerade som lagerplats. Följande sommar blev en nära bekant sommarstugelös, och snälla OO erbjöd lillstugun. Dit for det, och mer uteliggarplaner blev det inte. På några år.

Nätet togs ur sin förpackning sommaren 2019. Tala om snabba ryck… OO tillbringade nån natt under linden, nån under eken, underlaget en tjock matta och en madrass. Och solspektaklet tände sin strålkastare rakt i OO:s ansikte vid sjutiden på morgonen. I höstas kom följande lyckträff. OO kom över en säng/soffa i metall. Köpet gick ganska så snabbt.Sängen placerades för nån vecka sedan nära ett av insektmegahotellen i sovskogen, den skog som OO lovade presentera vad det lider (se tidigare inlägg). Hotellet byggdes när skogen putsades i höstas. En hängstolhållare utan funktion som sådan har nu fått byta yrke, myggnätshållare. Stadig skiva i botten, en gammal madrass, bädda, klart. Anrättningen toppas av en pläd, behövs för värmeregleringen.Uppåtsikt efter första natten, klockan 05.40. Madrassen befanns vara för tunn. Korrigerades med att beskatta en sällan använd sitt-liggplats på dess mjukdelar. Morgonunderhållningen stod grannen, grå flugsnapparen för. Vilka akrobatiska insektluftfångarkrumbukter!Följande natt var perfekt. Ni kan skymta ett hus mellan trädstammarna, obebott ca 97% av årets dagar och nätter. Kyligt, officiell temperatur var som lägst +7,2. Huvudförflyttning kändes verkligt kall – men, men: en pipo (stickad luva) finns därför i skogssovningsberedskapslagret, bara att dra på vid behov. Uppvakningen skedde under överinseende av en stor fågel högt uppe i en tall. Om en stund flaxade den tungt, ljudligt och snabbt iväg. När yrvakenheten lagt sig klarnade det: en duva.Morgon nummer tre väcktes uteliggaren av ett ljud som efter en stund var verkligt välbekant. Precis där i ena stortallen. En ekorre som fått hepuli/fnatt/glädjeanfall. Sprang runt på stammen, av och an på grenar, smackade och rev med klorna, med en sjujäkla fart. Sen bara försvann den. Ingen lekkamrat syntes till. De brukar ofta vara två vid såna tillfällen, säger OO:s ekorrerfarenhet. Sen återkom duvan, nu närmare. Promenerade av och an på gran- och tallgrenar. Verkade som om den tog en pinne, flofsade iväg, återkom i samma ärende flera gånger. Bygger bo????? Nu????Det ser ut som ”sängen mitt i skogen”, men det är endast 40 steg till hemmets ytterdörr, dels för att ”rhododendronskogen” måste rundas. Visst finns där en spännande björkstam till vänster. Sparades vid städningen, få se vad den blir när den blir stor! På bilden syns faktiskt fem av de åtta olika rhododendronbuskarna, samt den brandgula azalean.

Fjärde morgonen fungerade en fågels varningsskri som väckarklocka. Vet inte vem eller varför, men det pågick länge. Sen somnade OO om!

Femte morgonen. Tyst. Varmt. Tunn pyjamas var nästan för mycket i klädselväg, täcke och pläd hade nästan i sömnen förpassats till utkanterna. Åska i luften. Bara att packa in alltihop i lådan som skymtar på en del bilder. Allt rymdes elegant, förutom den extra madrassen. Men regn – nä. Jo. 171 droppar på lika många minuter. Följande natt = innenatt. Tryckande luft, inget regn.Inte regn på dagen heller. Åkte iväg och köpte en ny madrass. 90 x 200 x 12 cm. Industriförpackad som en cylinder, 35 cm i diameter! Den måste få minst ett dygn på sig för att få sin rätta form och konsistens. Men sen! Observera den grå flugsnapparens hem i tallen.

Fläkten får surra i sovrummet även i natt. Klockan är ungefär 00.30 just nu, utetemperatur +18.

Parker och liknande – del två

”Staden” i barn-ungdomen var Vasa. Där finns minst fem esplanader: sandgång i mitten, omgiven av träd, och på båda sidor bilfiler, enkelriktat, två åt vart håll. Där tog OO körkort och esplanadkörningsen satt snart i svanskotan.

Så kom OO till Lovisa, jobbstaden. Infartsgatan Mannerheimgatan, höger om den träd i dubbla rader, sandgång med bänkar emellan. Sen kommer parallellgatan, Brandensteinsgatan. Enkelriktat?. Nej. Två helt skilda gator. Tur att OO inte hade bil innan hon blev van. Grupperade ofta ”esplanadartat, enkelriktat” i början med cykeln. Ett kvarter söderut finns Karlskronabulevarden som fungerar precis som en esplanad i Lovisa. Man vänjer sig. Även om de internationellt bevandrade hävdar att en bulevard består av trottoar, en rad träd, två eller fler bilfiler, träd, trottoar. Och så finns ”prospekt” i Ryssland, som… nej, bättre bevandrade får ta hand om det.

Nu till Borgå! ”Stora Bulevarden” börjar vid Viborgsskvären, stärcker sig ca 600 meter och minst 200 ekar söderut. OO försökte räkna lite ditåt medan hon rattade Lilla Mhy från ”Viborg till Sibelius, först över Mannerheim, sen över Alexander”. (Mannerheimgatan, Alexandersgatan). ”Alla” skall ha sin bit av Sibelius, 1960 godkändes namnbytet, Bulevarden är sen dess Sibeliusbulevarden. Jean Sibelius har säkert sett den, men nån längre tid torde han inte ha tillbringat i Borgå.Ni kan ju låtsas att det är Lilla Mhy som är den röda bilen, på väg att korsa tsarernas (Alexander) gata här, ca 400 meter från Viborgsskvären.En grön plätt väster om Bulevarden, knappt 30 x 30 meter, blev Sibeliusskvären. Få stadsbor vet om att den heter så! Några träd, två gångar som kryssar varandra. Gräs som klipps. Nån gång.Men det här då? Borgås eget ”Sibeliusmonument”. Det går att frambringa dova toner på det, OO har inte provat. Någon berättade att hon hört små pojkar spela ”Gubben Noak”. En liten anvisning om hur man gör skulle kanske inte skada… Kom på plats 2018, ganska så nytt.Här finns också Ester, Ivar och Love, stadscyklar. Där står de och väntar på någon sällsynt presumtiv cyklist som har laddat ner öppningsappen och suktar efter en cykeltur. Av det icke-nedtrampade gräset att döma är det här inte en plats där fotgängare plötsligt kommer på en cykelidé…Parken snyggades till våren 2016, och OO var med – bakom kameran. Gunnar Flakholm, fd stadsträdgårdsmästare, fd ordförande för Borgå Trädgårdsförening hade avlidit i början av samma år och föreningen ville hedra honom. Spadarna svingas här av Gunnars hustru och Gunnars dotter, medan dottersonen granskar arbetet. BJR är den manliga spadanvändaren.OO besöker skvären då och då för att titta till parklinden, och den ser ut att bara må bra, efter fyra år på platsen. En namnskylt är fastskruvad i stenen vid trädets rot. Det svarta till vänster i bilden är en fd kiosk som numera saluför supergod thaimat. Tyvärr har den varit stängd en tid av pandemiorsaker. Ägaren har en större restaurang närmare stadskärnan, borde besöka. Man får hämtmat därifrån också. Det vattnas i munnen…