Dagen idag 35 – 29 september

Nä. Tror int. OrdOdlaren firar inte idag. Men kan delta i andanom, uppmuntra till att njuta ordentligt, precis som man själv vill. I soffan, på ett café, hemma i köket… Det är Soffpotatisens Dag idag. Samtidigt också Kaffets Dag. Välj vad som behagar. Finns annat också. Men ovannämnda räcker.

OO är gärna Soffpotatis. Ibland. Mera sällan motsatsen, Hurtbulle. På grund av omständigheter njuts det inte i soffan med en god bok idag. Tar dock igen det hela på söndag. Lovar!

Kaffe… Nån gång i tonåren satte drickandet igång. Kaffe, socker, mjölk… Sen skulle kaffet vara svart. Ytterligare sen föll sockret bort. ”Bra, då sparar jag disk”, utbrast Faster och plockade bort skeden från kaffefatet när hon upplystes om den nya rena dryckesdieten.

ja, de fina kaffekopparna borde ju användas, men… Duger också för te! Bryggt.

Ännu senare sen föll kaffet bort. Det torde ha varit när drycken inmundigats i ganska så exakt två årtionden. Efter en fasta smakade det bara inte. Doftade – och doftar fortfarande – gott, men OO:s smaklökar i munnen säger nej. Dock har det blivit tre koppar och en slurk på i runt tal tre årtionden:

Den första hos en tant som ville så väl. Kunde bara inte säga nej. Den andra på en tandemcykeltur som bl.a. omfattade Hitis-Rosala. Halvvägs fanns ett café, obemannat. Bord, parasoll, kaffetermos, kakburk, fastkedjat kassaskrin. Det något exotiska i sammanhanget, godistanden (läckra kakor!) och det mer eller mindre inbillade vätskebehovet vann. Den tredje hos en väninna vars man kort och koncist deklarerade:”Den som inte dricker kaffe efter maten blir utan efterrätt”. Man offrar sig gärna för den goda sakens skull… Slurken intogs rätt nyligen på södra halvklotet på en tangotillställning. Ett infall som inte gav mersmak.

Kaffe… OO vägrar lära sig alla sorter som nu finns. Åtminstone på italienska. Kaffe är nyttigt och hälsosamt, jo. Bränner fett, minskar risk för parkinsons, demens, skyddar både blod och hjärta och hjärna, höjer humöret, motverkar depression, bra för trög mage, med mera. Det finns ju hälsoeffekter i annat också. Choklad, till exempel!

Finländarna lär toppa kaffemosterlistan, konsumerar 9,6 kilogram kaffe per år och person. Enligt den listan ligger svenskarna på sjätte plats med 7,9. Andra listor placerar grannfolket på andra plats, men alltid är vi finländare i topp. OO bidrar alltså inte, inte BJR så mycket heller.

Kaffekokare finns, samlar damm inklämd mellan andra sällan använda attiraljer…

Dyraste kaffet, kopi luwak, kan kosta ca 50 engelska pund per kopp. Bönorna ifråga har då gått genom palmmårdens tarmsystem, renats och rostats. En i övrigt helt pålitlig person påstår att han druckit kaffe med en underbar arom i Thailand – där lär en katt ha bidragit med sitt tarmsystem.

Nu är det dags för påstår – nej, bryggt te. Skål! Om man kan skåla i te, och i så fall på just Kaffets Dag?

Dagens äppel – Äpplets Dag

Rakt på sak, utan krusiduller: Det är Äpplets Dag idag. Första gången i världshistorien. I hela Sverige. Inte i Storbritannien. Där har Dagen uppmärksammats sen 1990, men i oktober. Inte i Finland. Här har man inte börjat samordna än.

Rött och saftigt… från Fruticetum.

Men äpplen odlas och har odlats i Finland sen 1500-talet, minst. Det började i Sjundeå, på Svidja gård några tiotal kilometer västerom vår nuvarande hufvudstad, då gårdsägaren importerade äppelträd från Estland. Ägaren till Sjundby gård, Tott, ville inte vara sämre och importerade han också. Platsen var inte bra, så något ljushuvud kom på att försöka på Totts andra gård,  Gerknäs i Lojo, ytterligare några mil i västnordvästlig riktning. Mikroklimatet och den kalkrika marken var ypperlig, och innan århundradets slut växte träden så det knakade, och Sigrid Vasa (dotter till Erik XIV och Karin Månsdotter) var husfru på båda gårdarna. Men det är en annan historia…

Stort! Från Alitalos odlingar på Lojoön

”Alla” skulle sen ha äppelträd i Lojo, hög som låg. Medveten och omedveten sortförädling skedde under årens lopp. Och idag marknadsför sig staden som just Äppelstaden. Kommersiella  odlingar varvas med hemäppelgårdar – och Fruticetum.

‘Pekka’ blir nästan svart i solsken! Från Fruticetum

Entusiasten, forskaren, pensionerade odlingsdoktorn och lojobon uppväxt-med-äppelträd m.m. Meeri Saario har skapat ett 4 hektar stort frukt- och bärodlingscenter, en utställningsträdgård, på Lojoön. Det hela började 2008, och nu har hon en handfull ivrare i sin krets som  får det hela att rulla på föreningsbasis.  Hon strävar till att samla och visa allt i frukt- och bärväg som går att odla i Finland. Vindruvor är en av specialiteterna, men äppelträden tar en betydande del av utrymmet – där finns långt över 200 sorter. Traditionella, lokala, nya, finska, ryska, estniska, svenska… Alltsomallt sisådär 2000 träd och buskar. Det, ni!

Det går inte att fånga hela Fruticetum på en bild. Här ”några” av äppelträden…

Syftet med Äpplets Dag är att lyfta fram de lokala sorterna, ge råd i allt från odling till matrecept, bjuda på besök, lära ut nytt… Vi har en lokal entusiast också, lappträskbon GBH. Hon letar upp, samlar, smakar, identifierar, låter identifiera, planterar, ordnar äppelutställningar och är helt ”såld” på äpplen. ”Jag väntar bara på att det skall gå över, det här också”, säger hon. Få se… Det blir säkert mera samordnat på Äpplets Dag så småningom! Tror OO.

Äppelutställning på Kycklings i Lappträsk för två veckor sedan (bild: Eva Rosas)

Här, på ultralokal nivå, inleddes Dagen med Åkerö Hassel-äppelmos på morgongröten. Sen blir det äppelträdsbeskärning, smaskande på ett och annat äpple i förbifarten – och vinterförberedelser. Ved och vinterträdgård väntar på åtgärder…

Äppelblom i våras, hos BJR och OO. Jo, klätterhortensia till höger…

 

Liten och naggande god…

Det är över nu. slut, finito. Man ack så roligt det var så länge de varade! Visst blev man lite övermätt, ibland smakade det trä, men mitt i allt kom igen någon spännande ljuspunkt, och så var man fast igen. Några timmar i värsta fall. Dygnsrytmen gick åt fanders, men det är den oftast annars också, så… Ja, de senare var faktiskt nästan bättre än de tidigare. 5 – 21.8 och 7 – 18.9. I Rio de Janeiro. Olympiska och paralympiska spelen.

Inte enbart alla dessa kamper var intressanta, utan även vyerna. Vyerna som länge varit en dröm, en ouppnåelig sådan – nu uppfylld, 2014. Helt otroligt!

Här står OO uppe vid Kristusstatyn och förevigar Sockertoppen…

Dessutom en solklar insikt. Har upptäckt friidrottarnas bästa vän!

Inte ens Usain Bolt klarar sig utan – säkerhetsnålen! Något bättre system för att hålla fast nummer/namnlappar på tunn och/eller minimal klädsel verkar inte ha hittats. Inte ännu. Skidåkare m.fl har ju ‘västar’, men såna på friidrottare? Nä…

Boltbilden blev liten. Sandra Eriksson, finlandssvensk, ”springer hinder” – och säkerhetsnålen syns…

 

En urgammal låsanordning (fibula) som både fäster och fäster ihop. Som ännu inte har en egen dag! Borde man… Eller kanske den – dagen – ändå finns, något som OO inte upptäckt?

Den runda öglan – fjädern – patenterades så sent som 1849, Walter Hunt, New York. Han blev inte rik på den. Han hade en skuld att betala och sålde patentet, för att göra en något längre historia aningen kortare.

OO genomlevde ett kort men dock kallt krig med läraren i finska i mitten av 1960-talet. Hjärnan levererade inte den finska motsvarigheten (hakaneula, sitter numera som gjutet…) tillräckligt snabbt i ”radförhöret”. Resultat: utskällning. Reaktion: pluggade alla läxor som rinnande vatten, ”markerade” varje gång en fråga ställdes, följde läraren intensivt med blicken. Det tog två veckor innan OO fick ordet på finskalektionen nästa gång…

Säkerhetsnålar skall alltid finnas med på resor, långa som korta. Ävenså på tillställningar som OO ansvarat för – t.ex. har en balklänning räddats, några andra ”förbättrats”. Eminent hjälpmedel när byxor skall kortas av – likaså gardiner. I det senare exemplet blir nålarna ofta permanent kvar, ger ett bättre fall… Har dragsnöret i jackan/byxorna tappats i ena ändan? Säkerhetsnål är det enda fungerande hjälpmedlet, det lärde OO sig tidigt i livet. Då var det oftast gummiband som det handlade om, men systemet är likadant.

Och så kan man ju leka punkare och dekorera sig här och där… Dock inte inpå OO:s bara skinn.

Länge leve säkerhetsnålen!! Och det gör den också.

Mera bokstavsskötsel och ordodling…

”En del är långa, andra korta, en del är hemma, andra borta – men alla har de någonting att ge…” Så sjöng sig Christopher från den musikaliska familjen Romberg in i finlandssvenskarnas hjärtan som tioåring 1991. Sången handlar om människor, ack så lämpligt i idag. Men…

… nu handlar det om ortnamn. Korta och långa. Nästan.

Under det senaste årtusendets sista år, på sommaren, besökte OO Tornedalen tillsammans med en ickebilkörande väninna. Bilen hamnade följaktligen i en tågvagn en natt, resenärerna likaså. De tre återförenades i Uleåborg, efter ett något sömndrucket sökande. Med mera tur än skicklighet hittades rätt väg norrut. Efter knappa 50 körda kilometrar utbrast chauffören, allt fortfarande utan en på topp fungerande hjärna:”Varför finns här en massa vägskyltar med romerska tvåor på?”

Nä. Ii. Det kortaste ortnamnet i Finland. Ijo på svenska, men orten torde vara enspråkigt finsk sedan länge. ”Var bor du?” ”I Ii”. (Iissä på finska). Finska språkets skriv- och uttalsregler hör till de enklaste i världen: kort ljud = en bokstav, långt ljud = två bokstäver. I Sverige finns orter som heter Å eller Ö, och i hela världen finns ett trettiotal orter (upplyser allvetande Wikipedia) vars namn skrivs med två bokstäver men som ofta uttalas som en. Många franska. Ja, en gång, trött på sitt sextonbokstäversnamn, ville OO heta Pa Ek och bo i Ii… Nu vill hon inte byta till kortare, även om chans hade funnits…

Långa namn, ortnamn? Äteritsiputeritsipuolilautatsijänkä. Så heter ett kärrområde i norra Finland, i Savukoski. Fråga inte vad det riktigt på riktigt betyder… Kan vara både dialektal och  samisk inblandning i ordet. Fram till 2006 fanns den här lilla baren i Salla, i grannkommunen (i telefon svarades ”Äteritsi-baari):

Undrar hur Ingrid, hon som hjälper oss att hitta fram på okända vägar och som varnar för plåtpoliser, skulle uttala ordet? Hon talar Sverige-svenska och det råder alltid andäktig tystnad i bilen nära S:t Michel (jo, så heter en stad i Finland – Mikkeli på finska) när Ingrid skall lotsa in på Kuopiontie. Låter ungefär som Kuuopiiontiie – med betoning på det understreckade. Svenskan har inte diftonger… Hon har också lotsat i Sydafrika, och där blev skratten också många, inte för att vi heller på långt när kunde alla uttal, men ändå…

Ingrid har en annan återkommande egenhet. ”Runt” hufvudstaden finns två bågformade ringvägar, ett och tre. Dessutom finns en stump av den planerade Ring två. Skrivs Ring I, Ring II och Ring III. Enligt Ingrid ”Ring i” och ”Ring Li”. Kände en gång en häst som hette Jam Vitsi II (lite egendomligt namn, här är II verkligen en romersk siffra). Travreferenten utbrast ”Jam Vitsi i i”. Inte är det lätt med namn, inte…

Jo, Lena i Wales, jag försöker skriva:Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Undrar om alla bokstäver blev på rätt ställe… Men hur Ingrid skulle hantera det här har jag ingen aning om. Borde man komma och prova?

Och en resa som företogs av en för OO numera mycket kär person fick benämningen osa-aikaeläkkeellesiirtymiseniitsenipalkitsemismatka. Bindestrecket behövs för att uttalet skall förstås rätt, inte alltså långt a. Dock inget ortnamn. I finska kan man få ihop långa ord utan större ansträngning, även enbart med ändelser… Epäjärjestelmällistyttämättömyydellänsäkäänköhän? Allt från de två bokstäverna l är ändelser – och lite till i ordet. Översättning kan kanske ges, men ordet är oftast endast ett exempel på hur man kan ordodla på finska…

Etermedia-aktiviteter

Finlands radio firar. 90 år. De första sändningarna från AB Finlands Rundradio (OY Suomen Yleisradio) gick ut i etern 9 september 1926. Två år senare kunde man lyssna på radio i hela landet.

”…att befordra folkbildningen, att utbreda nyttiga meddelanden, att förskaffa förädlande och oskyldigt tidsfördriv. Vid sammansättandet av programmen skall landets vardera språkgrupp beaktas.” Så sade direktör Viherjuuri 1926.

Väder, musik, diskussioner, idrott, språkkurser i engelska, barnprogram, gudstjänster, radioteater… Bredare och minsann mera lössläppt i dagens läge. De som var med då när det begav sig skulle inte känna igen sig alls idag. Inte i studion, inte tekniken – eller i ordval. Tyvärr blir det lite väl flamsigt i dagens flödesradio.

Logo

OO:S mamma traskade i tioårsåldern till handelsmannen i byn för att lyssna till underverket, tillsammans med hela halva byn. Byns enda radioapparat var lite knepig att ställa in, morfar lär ha klarat det. OO cyklade i samma ålder till olika grannar för att se på TV. Sveriges TV, med prinsessbröllop och olika trevliga ”shower”. Ibland var vi över tjugo personer i Gerdas och Ragnars vardagsrum i början av 1960-talet. När OO var tolv kunde hon få se på TV hemma. Den hette Monark och kom med i flyttlasset till sydligare nejder fjorton år senare. Då behövde apparaten ett kraftigt slag i höger sida för att gå igång med myrornas krig. Efter en dryg halvminut klarnade bilden.

Fota vardagsföremål, som TV-apparater? Nej, här var den livliga katten huvudsaken, zoom fanns inte 1970, så Monarken och lite till fick komma med…

Verkligt radioaktiv var OO en sommar, som sommarfågel på lokalradion i Vasa. Rattade en bil med rattväxel (aldrig tidigare, aldrig senare i livet), parkerade på smala ställen, intervjuade bönder, 4H-ledare och ringde polisen om heta tips. Och TV-fotografens arbete fascinerade allt mer. Men nej – den killen övertygade:”Studera färdigt! Fota och filma och klippa kan du göra på fritiden!” OO åkte till studiestaden, fick sin fil.mag – och blev lärare. För första lönen köptes bästa radiogrammofonen i affären!

TV-erfarenhet? Några. Den första i slutet av samma gyllene årtionde, med namn och titeln ”dansdemokrat” i rutan. Intervjuades av Kalle Sahlgren, lång som en stör och lite till. OO, då som nu, 1,58 i strumplästen. Vi stod på samma golv, och det märktes när intervjun kunde beskådas i burken. Logistiken till inspelningsplatsen, dansbanan i Rejpelt, sköttes av en vänlig bysbo. Han var, som alla andra i byn, på bröllop i Maxmo den kvällen. OO:s familj hade inte bil. Så var det då. Och att vara med i TV var stort. Mycket stort.

Radioaktiviteten i form av lyssnande är mindre nuförtiden, synd nog. Därtill finnes många orsaker, bl.a. se ovan. TV-apparaten dominerar. På gott eller ont. Nåja. Man behöver inte stirra på skärmen hela tiden. Man kan samtidigt t.ex. skriva blogg, handarbeta, lösa korsord, diska – nästan. Men inte när Hercule Poirot löser mysterier! Lyssna på radio och köra bil, det går. Så göres alltid. Och en radio kan man lämpligen ha med sig när man skurar krukor, städar i vinterträdgården, putsar lök, ordnar till med dahliarötter m.m. inför vintern. Inte TV då, inte.

Och så har man allt i den där apparaten i fickan som fortfarande kallas telefon. Om man ids installera appar, knappra fram… Annat var det med etermedierna för 90 år sedan!