Gillar öar!

Bruni d´Entrecasteaux hette han, den franska konteramiralen som utforskade ön 1792. Som tur fick den inte hans efternamn som namn. Förnamnet användes. Men även det ordet vållade huvudbry, så år 1918 blev det Bruny Island. Engelsk stavning och engelskt uttal. Lättare så för en välkuperad ö utanför och österom Tasmaniens sydligaste delar.

Som synes, en tvådelad ö. Det sammanhållande ”bandet” är några hundra meter brett, fem kilometer långt och höjer sig åsaktigt flera tiotals meter över havsytan. OO avstod från att benöta alla 279 trappsteg upp till den högsta toppen, knappt halvvägs fick räcka i blåsten. och bilden får duga.

En minnestavla ber besökaren komma ihåg Truganini här, enligt en uppgift den sista renrasiga tasmanska aboriginen, avled 1876 – en annan källa påstår att två levde längre, alla kvinnor. Hennes hårda öde må här förbli oberättat. Innan konteramiralen dök upp kallades ön Lunawanna-Alonnah (namn på två tätorter idag). Många andra orts- och naturnamn har namn som härstammar från nuenonne-aboriginerna, t.ex. Mount Mangana, Isthmus, Killora….

Den starkt växande småskaliga turismen satsar på jordbruk och jordbruksprodukter. Whisky jordbruks-? Jovisst. Ett flott och glassigt whiskysmakhus besöktes, produkter från hela Australien. OO smakade på ostron första (sista?) gången i sitt liv, odlade en bit från ostronsmakhuset.

Australiens sydligaste vingård bestod på smakprov. Choklad på ett annat ställe. Jordbruksprodukt där? Den lokala speciella (mums!) honungen av mer eller mindre endemiska växters blommor är och förblir outförbar. Men sen: ostar!!! Mmmmmmm… Hårda och krämiga, mer eller mindre lagrade. Och favoriten som hade legat i lokalt vin och packats in i lokala vinblad – om det omgivande snöret också var lokalt kan inte berättas. Och logon är underbar:

Lamm eller lax som lunch. Får får gå så gott som överallt, laxen odlas i ”burar”. Enligt turledaren/chauffören/guiden festar sälar på förrymd lax, välgödda sälar fångas och förpassas till norra Tasmanien – och efter en kort tid är de tillbaka och äter upp sig igen. Får liksom inte avlivas. Där heller.

Hela ön är ca 100 kilometer lång. Till ytan lika stor som Singapore. I den staden bor ca 600 000 människor. På Bruny Island sisådär 600. I Singapore 50 000 poliser. Polis finns också på denna härliga och minnesvärda ö. Han heter Justin. Finns i Alonnah, bredvid de två andra viktiga serviceställena, apoteket och posten.

 

 

Grön jul

Halva världen – minst – firar grön jul. Hela världen drömmer om ”White Christmas”. Också där det i princip är omöjligt. Och julskyltningen börjar i tid. Gågatan i Hobart, Tasmanien 13 november:

Dessutom strävar man till att hälsa God Jul på många språk. Svenska och finska är inte alltför stora och välkända tungomål.

Nu denna gröna och naturljusfattiga julafton önskar Ordodlaren alla som läser detta en

                                                                          Fridfull Jul!

Irrande och virrande

Den lilla flickan var fascinerad av labyrinter. Sådana fanns i en och annan tidning på 50- och 60-talen, och alla skulle genomgås med en lätt linje med blyertspenna – och sen skulle strecken suddas ut. Följande steg var sen att klara dem med enbart koncentrerad blick. Det fungerade ibland, senast strax före skrivande stund i den dag som idag är. På en barnsida i en veckotidning.

Men häromsistens stod den lilla flickan i pensionärsgestalt vid Den Stora Labyrinten. Tre meter höga och två meter tjocka cypressväggar tornade skrämmande upp sig, formande två labyrinter nära varandra. Trots tre klippningar per år (var och en tar en månad om regn eller hetta inte omöjliggör arbetet) är gångarna smala. Så smala att man på flera ställen blir tvungen att backa in i en gränd för att släppa fram mötande irrare. Den ena labyrinten är något lättare än den andra, men klaustrofobikänslan infann sig. Hu…

Skuggorna nästan omöjliggjorde fotograferande

Följande: roslabyrinten. Betydligt roligare. Befriades från cellskräcken. Sex koncentriska cirklar som kunde genomskådas, men konstifikt placerade öppningar och blindgångar försvårade genomfarten. Garanterat knepig även utan alla de beundransvärda och färgrika och doftande (många!) rosorna. 1200 plantor/buskar, 217 olika sorters rosor. Betraktandet, fotograferandet och snusandet och pratandet gjorde att det irrades av och an. ”Den här har vi sett förut!” ”Nää-ä!” ”Jo!” ”Okay, men då från andra sidan!” ”Men sidu den här då!” ”Kom hitåt!” ”Nä, kom du hit först!” Och så vidare.

Några flickor påkallade OO:s uppmärksamhet. De räckte över sin mobiltelefon:”Could you please take a photo of us?” Jovisst, det ordnade sig. De hade nått den eftertraktade mittsittplatsen och ville förevigas. Bevisligen fanns då den eftersträvansvärda soffan på drygt två armlängders avstånd – dock tog det tamme skjutsningen tid att kurva sig dit. Till slut hatt vi! (Hitta – hatt – huttat…). Sen återstod ”bara” att ta sig ut igen…

Mittpunkten till höger i bilden

Där fanns också en lavendellabyrint. Trots makrostorlek på buskaget var den ändå överskådlig. Verkade inte helt färdigbyggd. Vi hade irrat nog.

En del av det australiska äventyret. Ashcombe Maze and Lavender Gardens, på Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Cypresslabyrinterna är ca 40 år gamla, roslabyrinten byggdes 1988, men har förändrats och utökats ett par gånger.

Flygfoto från broschyren. Roslabyrinten döljs av pelarträdens skuggor uppe till vänster

Förstås fanns där också andra planteringar: träd av alla de slag, nyttoväxter, några meter höga rhododendronbuskar (-träd), med mera. Ett av paradisen för trädgårdsmänniskor. Fler fanns. Besöktes, betraktades och beundrades. Med en viss avundsjuka. Vinter där innebär temperaturer på +2 – +12 grader. Såå… Nåja.

Spontan Skyltsöndag

Har känt till citatet i tiotals år, men inte sett det användas. Hos den här kvinnliga försäljaren på Salamanca Market i Hobart, Australien fanns det på alla produkter, verkade det som. Och förstås sålde hon sådant som ansiktsvård hos män kräver.

JO, för er som inte vet det: BJR har skägg. Och nu blir det ägg som morgonmål. Med salt.

Ankdammar

Briljant marknadsföring! En reklamskylt med det här innehållet kan bara inte förbiköras, den automatväxlade högerstyrda svängde nästan av sig själv till vänster i vänstertrafiken. För att se om prognosen håller.

Jovisst, det blev en lämplig smakbricka av ”husets viner” och traktens ostar, med lite lokal sylt och internationella smaklösa kex (bra här…). Avnjöts i lugn och ro under småprat med först herr, senare fru Ägare.

Platsen, ja. Namnet lockade verkligen också:

De nuvarande ägarna köpte ‘godset’ i mitten av 1990-talet, planterade vinstockar, grävde en damm och skaffade ankor. När det första vinet sisådär tio år senare fanns på flaska saknade vingården fortfarande ett slagkraftigt namn. Ägarna satt och slappade och tittade på ankorna som med stjärten i vädret ”dök” för att skaffa mat. ”Min mormor kallade det där ‘puddling'”, utbrast fru Ägare. Och så kom namnet till, Puddleduck. Kolla logon närmare! (Det här husets ordböcker säger att puddle är ett substantiv, pöl. Ankorna pölade?)

En finlandssvensk i tasmansk ankdamm ser ut över vinranksfälten

Men för OO blev det ändå en ankdamm. och med gemensamma krafter informerade vi om den finlandssvenska ankdammen, där alla känner alla. Och om man träffar på en obekant reder man snabbt ut grann-, bekantskaps- och släktförhållanden och vips, så har man gemensamma bekanta, är nästan släkt, t.o.m. ”Så är det här i Tasmanien också”, påstod fru Ägare. (Finlandssvenskarna är ca 300 000, tasmanierna ca 200 000 fler) Hon hämtade papper och penna, skrev upp ordet ankdamm bokstav för bokstav, för att kanske hitta på något som fångar skandinaviska besökare. Sådana kommer i allt större skaror, tack vare danska kronprinsessan Mary, tasmanier. Humorn och ”ankstilen” flödar på Puddleduck, några exempel till slut:

Hur hög är igenkänningsfaktorn, finlandssvenskar?

Tvåldoseraren på toaletten

Bakom skylten skymtar levande ankor. De håller ett och annat otyg borta från vingården

Skyltar – plåtar – brickor – eller något annat?

Småflickor och småpojkar satt ofta på mjölkpallar på 1950- och 60-talen med penna och anteckningsblock i hand, skrev upp bilars registernummer. Ibland kunde det ta ganska länge att få ihop några tiotal, det var ganska så glest mellan bilarna. Sen kunde man jämföra och se vilka helt främmande nummer man fått i sitt block, bilarna i byn var inte så intressanta. Dem kunde man ju.

På 1980-talet idkade några unga ungdomar i OO:s dåvarande hemby nästan samma sport. De noterade inte antal, utan frekvens. Och de var definitivt säkra på att knarksmugglare rörde sig i byn! En speciell bil, ibland en annan, konstiga registernummer, stannade vid en lada vid ändan av byavägen…

Hur gör australiska unga ungdomar? De har mycket mer att notera än enbart tre bokstäver och tre siffror. Ett urval:

Alla sex delstater i landet kör sina ”deviser” på bilarna. Lekte med tanken att man kunde göra det i andra länder också, till exempel landskapsvis. Vad kunde det bli då? Österbotten – öppna landskap. Hämeen hitaat (Tavastlands tröga?). Västerbotten – ost framför allt. Jaa, det finns osttillverkning i Östnyland också… Ostens östnyland?

Inväntar trevliga förslag!