Ritande skolminnen – och lite annat

Den nya läraren kom med en frisk fläkt till byarna i slutet av 1940-talet. Så berättade OO:s sageskvinna, som då var tonåring. Han var social, hade motorcykel och kamera, han målade tavlor – och hittade snabbt hustru åt sig (eller hade han spanat in henne tidigare?) i byn. OO minns motorcykeln på 1950-talet, ”plastcylindern” för ansiktet, ljudet när cykeln startades, for iväg… Garanterat den första motoriserade tvåhjulingen den lilla flickan kom i kontakt med.

Om läraren målar, då blir det sådant för eleverna också. Vi lärde oss en hel del om hur man komponerar och gör bilder. När vi fick vattenfärger var den gröna färgplattan bortpetad. ”Grönt blandar man själv, det finns så många olika sorters grönt”, sa Kempe och lärde oss att iaktta olika gröna färger i naturen. Blått, gult och en gnutta rött i olika proportioner var det som gällde. Ibland svängdes pulpeterna mot fönstret med uppmaningen ”måla något av det ni ser”. Storasyster klarade det betydligt bättre än lillasyster. Hon, storasyster, fick minst 85% av ”handens och ögats skicklighet” som delades ut i familjen. Minns många av hennes vattenfärgsmålningar, beundrade dem, då de egna försöken… Nåja. Hon sydde, broderade, stickade, virkade, vävde (både mattor och ”konstväv”) och hantverkade i hela sitt liv. Här är berlocken och broschen i min ägo. Skulle aldrig klara av att så konstifikt arrangera ihop minimala tygbitar med nål och tråd (inte lättfotograferade!):

Vi hade smörpapper på våra skolböcker. Under lektionerna fick vi sitta med penna i hand och rita, ”klottra”, på de stängda böckerna, sen sudda ut, börja på nytt… Kempe förstod redan då att många lyssnar bättre om handen får syssla med något. Genialt.

Vi hade också ett vanligt rutigt häfte som ”uppgiftshäfte”. Då och då (en gång i veckan?) dikterade Kempe en hemläxa där: ”skriv om” (skönt!) eller ”rita” (suck…) något från historia, biblisk eller världs-. ”Martin Luther spikar upp de 95 teserna…”. Ni får inte se OO:s stela och fula gubbar, även om de finns kvar. En del människor minns bilder bra, speciellt dem man gjort själv, det hade Kempe tydligen insett och inlemmade i pedagogiken. Klasskamratens bilder var av helt annan kaliber. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att teckna och måla, ivrigt påhejad bl.a. av min Faster. Den här teckningen – inte riktigt klar – har fångat henne på pricken:Och stränga farmor ritade han från ett fotografi:Båda tavlorna hänger nu lite besvärligt för fotografering, men eftersom ”vinkelrätt, vågrätt och lodrätt” inte är det roligaste enligt OO så blev bilderna såhär.

En dag såg han – hos Faster – ett foto av OO. ”Får jag måla…?”, frågade han. Smarta Faster svarade: ”Jo. Om hon får köpa tavlan sen!” Nu har den hängt på OO:s vägg i nästan exakt 40 år. Något narcissistiskt att ens enda oljemålning föreställer en själv, men…Fotot togs av lärarens mellandotter, en av OO:s bästa vänner, vid Aura å i Åbo. Instruktionerna var noggranna: ”Glasögonen bort! Ryggen rak! Hakan upp! Nej, inte sååå högt! Två centimeter nedåt!” Och så vidare.

Sång hade vi också i skolan. Psalmer inledde och avslutade skoldagen. ”Bred dina vida vingar” hade två melodier. Ofta önskade vi att få sjunga den, och nästan lika ofta började Kempe spela ”fel” melodi, den vi inte gillade. Då åstadkom vi en unison protest, läraren log och tog rätt melodi. ”Vår sångbok” sjöng vi ur på sångtimmarna, OO föll för ”Under rönn och syren” (Blommande sköna dalar), favorit än idag. En stammande skolkamrat fick ofta sjunga solo, då stammade han inte. Körsångare ännu idag. Minns majkvällen då han vältade pappas åker med häst, sjöng ”Jag svävar, å-åå…” så hela byn hörde och undrade hur vältresultatet blev…

Dejoursystem hade vi också. Uppgifterna var att ringa in från rasten med ”koskällan”, stå i skolsalen och vänta tills läraren kom, och då ge ordern ”intåg”. De andra eleverna hade stått i kö och väntat. Under ”intåget” ställde sig dejouren framför katedern, när alla nått fram till sin plats serverades ordern ”sitt ned”. Sen började lektionen. Samma system på matrasten, men alla stod då med sina mjölkflaskor och smörgåspaket och väntade tills lärarn kom och sade ”intåg”. Stående lästes bordsbönen i tur och ordning av en elev – tarantatantaranta taa – varpå maten intogs sittande under ganska så stor tystnad.

Då och då ordnades kvällsföredrag med ”ljusbilder” för allmänheten. Ofta Kempe själv, men en minnesvärd gång var det en biodlare. Binas sociala liv fängslade den lilla flickan (troligen hennes pappa också) totalt. Det blev två bikupor hemma, med lärarens hjälp. Det är följande historia.

Modern pedagogik förr i tiden

”Årskursintegrerad undervisning, årskurslös nybörjarundervisning”… OO läste i lokalbladet om att lärare informerats om sådana nymodigheter. ”Oj, så fina ord”, tänkte OO, ”sådant var man ju med om som skolelev på 1950- och 60-talen, och det var inget annat än vanlig skoldag!” Undrar om läraren Martin Kempe hade gått på kurs och lärt sig allt det där, eller…?

I Brännars folkskola följdes en reducerad läroplan – tja, hette det så? Ingen skolchef av idag kan näppeligen förklara ordets innebörd. Men det fungerade. Vi hade ingen finska under våra 6 eller 7 skolår, men Kempe dunkade i stället i oss svensk grammatik. Och den sitter kvar, många torde vara överdängare i den dag som idag är!

14 augusti 1957 inledde tre 7-åringar sin skolgång. De två pojkarna hade sällskap av sina mammor första skoldagen, medan flickan fick nöja sig med fyra år äldre storasyster. Ingen av de två var överförtjust i arrangemanget. Lilla OO hade helst gått ensam, men hon kunde inte cykla och de dryga två kilometrarna var den dagen för långa för att gå ensam. Klass två bestod av en pojke. Vi var på fyra olika nivåer från första början. Kempe öppnade läseboken ”Vi på Solgård” på måfå nånstans i mitten, och där fick den lilla flickan börja läsa. Pojkarna började på sida ett, ”mor ror och far är rar” (det var visst så det stod där? 🙂 ) och fick sen avancera i egen takt. Lika med skrivning, räkning. Fyra elever, fyra olika ”individuella läroplaner”, årskurslös nybörjarundervisning.

Fram till mitten av september tillbringade de fyra varje dag i skolan, sex dagar i veckan, fyra timmar per dag. Då tog ”storskolans” elever vid, klasserna 3-7, och tillbringade fem dagar per vecka i skolan. Ettorna och tvåorna hade då enbart lördagsskola. I mitten av maj ändrades ordningen igen, och skolavslutning med betygsutdelning skedde i mitten av juni. En enda lärare för alla, Martin Kempe, född 1907.

Inne i skolsalen ca 1960. Biblioteksskåpet bakom unga OO. Pulpeterna flyttade närmare varandra för fotograferingens skull.

Men det var inte riktigt sant. Hans hustru Edit var också lärare, och arbetade i en annan skola, men handarbete (syslöjd) höll hon för oss flickor. Och pojkar, åtminstone första året. Alla tre stickade vi en pannlapp. OO:s liknade en kjol, med linning och allt. Sen fick vi flickor kämpa med korsstygn, broderi på lakan och dynvar, hålsöm på ett vitt förkläde, en stor docka med utstyrsel… Och pojkarna höll till i slöjdsalen.

Elevantalet i hela skolan var alla OO:s år cirka 20. Något år efter att OO gått sitt sjätte år drogs skolan in. Men hur klarade Kempe av fem klasser på en och samma gång? En nioåring skiljer sig ändå från en trettonåring vad gäller tänkande och intressen. Årskursintegrerad undervisning, förstås. Växelkurser. Tyst arbete varvat med ”läraren berättar, undervisar, föreläser och förklarar. Klasserna 3-4 bildade en grupp, 5-7 (senare 5-6) en annan. Först introduktion till tyst arbete, sen var det bara att koncentrera sig på sitt och stänga öronen för alla intressanta geografi-historialektioner. Svårt. Ibland hade någon i ”tysta gruppen” svårigheter med något, t.ex. i räkning, då fick en som hunnit längre order att hjälpa och förklara. Ibland hjälpte man varandra utan att Kempe inblandades. Han torde ha noterat det i positiv anda.

Skolfoto framför skolan 1962. Lärarbostaden rakt bakom eleverna, slöjdsalens tre fönster och skolsalens fönster längre till höger.

Ibland var det naturlära ute, då var alla likvärdiga. Nja, en del var bättre och mer intresserade; svårigheterna bestod oftare i att hitta rätt ord på ”högsvenska”. ”Brännheksla”, kläckte en elev – det heter ju ”brännheksLo” på dialekt (klart ä, tjockt L). Kempe hade svårt att hålla sitt ansikte neutralt. Kempe förstod inte dialekt, han skulle alltid tilltalas på normalspråk. När han väl blivit pensionerad hörde OO honom tala precis samma språk som alla andra bysbor i butiken. Hans sätt att lära oss att skilja på språkvarianterna.

Gymnastiken var ingalunda könsindelad. Kalla dagar avbröts lektionerna av ett ”håll värmen”-rörelsepass. Skolans gårdsplan var stor, och där spelades en enkel variant av boboll. Alla var med, OO hörde till de sämsta. Bollsport har alltid varit konstigt. Vi lekte i ”Elviras hagan”, sluttningen mot bäcken som ledde till träsket. På vintern gjorde vi skidspår i skogen. Kempe skidade först, sen kom alla elever och spåren blev lämpligt hårda på en gång.

Kempe hade bin också, kuporna fanns precis utanför bilden nedan, längst till vänster. Vi lärde oss lite om dem också. Undrar om sådant skulle tillåtas inom en skolgård idag… Bin blir en annan historia här, i ett senare skede.

Brännars folkskola, invigd 1925, avvecklad 1964. Den gamla kärrvägen och Elviras hagan syns bra. Bilden ur Oravais sockens historia.

Den lilla skolan på landet gav en mångsidig fostran, den var årskursintegrerad, nästan årskurslös, var och en hade sin inofficiella läroplan, långt innan sådana ord introducerades i pedagogiken. Och OO hann lösa sista uppgiften i räkneboken aningen före pojken i den högre klassen.

Rita och riita

Nyårsafton 2006. Piazza Santa Maria Maggiore i Rom,  en liten katolsk ”souvenirbutik” invaderades av ett gäng finländska religionslärare. En finskspråkig ämneskollega gav ett tips: ”En sån här figur behöver varje studiehandledare! De omöjliga fallens skyddshelgon”. Det blev köp, och helgonfiguren ”tjänstgjorde” i nästan 8 år. Placerade henne på bordet när någon elev kom med ett knivigt problem. Sen löste vi det tillsammans, vi tre, med ett leende på läpparna.Rita av Cascia. Figuren har nu gått i arv till följande studiehandledare, som snällt ställde upp och tog en bild och skickade för användning här. Vem var denna Rita – Margherita? Det har faktiskt gjorts två filmer om hennes liv, 1943 och 2004, och hon förekom också i filmen ”The Rookie” från 2002 (men kanske lite fel, som de omöjliga önskningarnas skyddshelgon). Hon levde 1381 – 1457, avled 22 maj, så det är hennes dag idag. Ja må hon leva – hennes kropp i sin sarkofag lär vara intaktoch den finns förstås i kyrkan tillägnad henne, basilikan Santa Rita i staden Cascia.Hon blev saligförklarad 1627, helgonförklarad 1900. Inga snabba ryck i sådana processer, nej. Och inte var det lätt för henne att vinna inträde i kloster heller, hon fick nej tre gånger! Redan som liten flicka drömde hon om ett liv som nunna, men hennes föräldrar arrangerade äktenskap med en äldre man. Så var brukligt på den tiden. Hon var knappt tolv år då, och födde sin första son innan hon fyllde tretton. Hennes man var våldsam och häftig, och hon ägnade mycken tid till att lugna ner hans eldiga temperament, lyckades delvis. Han var tyvärr insyltad i en lång blodshämndshistoria med en annan familj, och han mördades. Rita förlät den andra familjen, och bad sina söner att inte fortsätta med hämnden. Tyvärr tog pojkarnas farbror över deras uppfostran, men det ses som ett svar på Ritas böner att pojkarna dog i dysenteri innan de gått vidare i hämndaktionerna. Rita blev familjelös vid lite på 30 års ålder.

Tredje gången hon bankade på klostrets dörr fick hon en uppgift (klostret ville inte bli inblandat i familjefejden). Hon skulle åstadkomma fred mellan familjerna. Hon lyckades, trots att det var en mission impossible. Samtidigt idkade hon välgörenhet, som fortsatte när hon blev en innerlig bedjande nunna, förblev så i 40 år. Hon tillbeds förstås också av folk med äktenskapsproblem. Dessutom åkallas hon av våldsoffer, änkor, kroppsligt illamående och sjuka människor. Ofrivilligt ensamma människor ser henne också som skyddshelgon.Ett av hennes attribut är ett sår i pannan. Illustreras här ovan, hon fick det när hon var försjunken i bön inför ett krucifix, ett törne från Kristi törnekrona sköts rakt emot henne. Rosor finns ofta på avbildningar. Det berättas att hon fick besök av en släkting i klostret, och hon bad om att få en ros från barndomshemmet. Och det fanns en blommande ros där, i januari. Idag, 22 maj, får de som besöker mässan i hennes basilika alla en av prästerna välsignad ros med sig hem.

Ser ni flygfän på bilden ovan? Bin. När hon låg i vaggan svärmade vita bin runt henne, men gjorde inget illa. Sågs som ett gott omen.

Mireille Mathieu håller Rita som sitt personliga skyddshelgon, säger att hon utvecklat psykisk styrka och målmedvetenhet tack vare Rita.

Men Rita kunde inte finska. Riita (långt i, kort t, kort a) betyder bråk, gräl. Egentligen ett passande ord i det här sammanhanget. Finska kvinnor bär även samma namn, men då stavas det Riitta. Och uttalas med långt i och långt t.Den heliga Rita med Cascia i bakgrunden. Vet inte vad pelaren föreställer.

Kultur i kubik

Nu är det bevisat. Det finns 367 frackar i Helsingfors med närmaste omnejd. Och lika många par väl blankade lackskor. Här är bildbeviset:Det torde vara Paavo Hyökki som just skall ge ton åt skaran på Musikhusets scen. Det begicks en stor ”jubileumskonsert” 14 maj med anledning av att manskörssången i Finland firar 200 år av existens. Åtta manskörer blev 360 sångare (OO räknade varje kör) plus deras dirigenter, 367. Inte 368, nej. Lite färg skall det vara i frackfesten. En kvinnlig dirigent, klädd i blått. Och tre av dirigenterna var far och söner; Matti, Paavo och Pasi Hyökki.

OO har inte kunskap och skicklighet och öra att recensera alla körers framträdanden, men helhetsintrycket var till 87,37% positivt. Är dessutom partisk, eftersom en av favoritkörerna deltog, så… Så därför åkte hon med maken, parkerade i Musikhusets/Finlandiahusets underjordiska hall – han vandrade iväg till övningar och OO tog sig en egen sväng, egna svängar i solen. Kosan styrdes förstås först till Ode:Ode, här är det! Helsingfors nya centralbibliotek där man kan göra så mycket mer än låna böcker. OO gillar den böljande arkitekturen, alla de kreativa sitt- och umgängesplatser som finns där. Alla ljud dämpas. Symaskinernas surr kändes avstressande! Huset har blivit ett favoritställe för OO. Färskast på plats, invigdes 5.12 2018.

”Men får de aldrig mitten färdig?” tänkte OO spontant. Mitten? Ja, här står man ju mitt ibland monumentala kulturhus av olika slag och tid – bara man aktar sig för cykelkulturen. En livligt frekventerad cykelled sveper förbi, och pedarna har gasen i botten, minsann.

Här finns Sanoma-huset, fyllt av media, affärer, kontor. Invigt 1999. Utseendet? Tja. Ett av de första ”glashusen”, här skall man inte kasta sten, även om det blåser om tidningarnas innehåll ibland.Museet för nutidskonst, Kiasma, vänder ryggen åt. Invigdes 1998, och byggandet var verkligt omdebatterat. Framsidan en hel del glas – är just nu övertäckt av plast, ingen bild av det, tack. OO som föredrar kurviga linjer framom räta vinklar tycker att huset är ok. Men hon har inte besökt det!Och här radar de upp sig: Musikhuset, som invigdes 2011, har en utsida som är ”glasig” och kantig, men väl inomhus mår OO bra. Våningarna under markytan är många, där huserar Finlands högsta musikutbildning, Sibelius-Akademin. Siffror: golvytan är 30700 m², stora konsertsalen rymmer 1704 åhörare. Hem för Helsingfors stadsorkester och RSO, radions symfoniorkester. Där finns också en handfull mindre konsertsalar.Följande hus på bilden innehåller idag, sjuttonde maj, Europarådets utrikesministrar, som firar ifrågavarande råds 70-årsjubileum. Finlandiahuset, kongress- och konserthus som invigdes 1971. Numera är det mest kongresser som gäller, akustiken i salen (1700 platser) är mera lämpad för prat än för musik och sång. Alvar Aaltos skapelse.

Sockerbiten längre bak i bilden är vårt operahus, invigt 1993, har lite figurerat i denna blogg tidigare. Tornet till höger representerar idrottskultur, det drygt 72 meter höga stadiontornet, som invigdes 1938 inför tilltänkta olympiska spel 1940. De blev av 1952. Stadion ombyggs och renoveras, rymmer numera inte över 70000 människor som när det begav sig vid invigningen 1952.

Med en lite annan bildvinkel hade ett torn till kommit med, nationalmuseets, ca 100 år gammalt. Men det lyckades inte nu.

Och över alltihopa lyser moder… Riksdagshuset på Arkadiabacken. Invigt 1931, med tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar under årens lopp. Huset breder ut sig ”åt alla håll”, men det är det här utseendet vi tänker på när vi talar om det.

Det finns skäl att återkomma till några av husen, bör samla lite fler bilder först. Avslutar med Musikhusets mäktiga (fula…) informationstavla, där fotograferande OO lyckades ikläda RSO:s dirigent Hannu Lintu i grävskopsarm…

Rabattrapport

Hacka och handskar och på huk i rabatten? Runda Rabattkryparen organiserar och laddar värre än så. Hon kryper, och det är roligare med allt som eventuellt behövs i närheten. Först: två bitar av ett gammalt liggunderlag och en – helst två – behållare för ogräs, gamla växtdelar, mossa, barr, kottar och annat som helst inte skall etablera sig i odlingarna.

Handskar, jo. Några stycken fungerande brukshandskar, handskreservdelar och roshandskar. När handskpekfingerändan är slutsliten klipps ett ring- eller långfinger av på en sliten handske, träs på pekfingret och sen handske på… Så sax behövs också, även till andra rabattklipp.

Hacka – nä. Lucko och därmed besläktade verktyg, här prydligt upphängda på väggen. De två korta används under största delen av krypartiden, de skaftiga används i ett senare skede när kryptillståndet inte är hyperaktuellt mera.

Saxen nämndes redan. Ofta, och mycket ofta, behövs också andra klippverktyg. Minsta lilla Silky sitter bäst i handen. En med större käftar kan också behövas. Och om längre skaft är av nöden. då är det bara att stiga upp och ta en av ”gäddorna” på bilden. För långa för att rymmas i korgen utan balansbesvär.

Diverse farligheter och styrkegivare strös ut där behovet är uppenbart. Bra att ha nära till hands, de små krypande krypen är inte snälla mot en stor krypande bostadsmarodör med mördarinstinkt. Minnena av tidigare anfall på händer och i knäveck är alltför påtagliga. Därför också alltid långa benkläder, oberoende av temperatur. Igelkotten och björnen fick komma med på bilden, platsen i rabatten är inte klar än.

”Målfärgspennor”. Behövs för att förbättra texten på namnskyltstenar. Stenarnas mineralsammansättning varierar, därmed också textbeständigheten. Olika tuscher har visat sig vara mer eller mindre hållbara; en del är fullt läsbara år efter år, andra klarar knappt en säsong. En del blir helt oläsbara, och minnet, det sviker. Skyltningen varierar, helt enkelt. inget att sörja alltför mycket över. Och en del stenar måste kasseras när växten dör. Så har nu hänt med pionen ‘Passionerad Älskare’ som stod bredvid rosen ‘Midsummer’. Den brukar blomma först i augusti-september, ingen oro för att den ännu är rätt så liten. Solen kom fram i knäppögonblicket!

När allt är samlat i den väl använda lilla korgen och vädret är ok (inte blåst efter 25 mm regn igår) är det bara att välja en rabatt med lämpligt mikroklimat, se till att telefonen är med, inne i en plastpåse, och sätta igång. På knä på den ena liggunderlagsbiten, fortsätt på den andra, ta sen den bakre och sätt den framför, kryp vidare på den… Superbra system, har kommit på det själv, alldeles själv…Trots de tidigare genomlidna vackervårvädret återstår en hel del krypande. Här har ännu inte Runda Rabattkryparen kommit till skott och fått syn på alla nya skott. Aklejor, maskrosor, dagliljor och den där förunderliga ”kvickrotsrabatten” är alltid raskare i sin tidtabell!

Här drog RR fram för två dagar sedan. Bäst att njuta innan ogräset hunnit ikapp:

Hälsningar från OrdOdlaren, som inte heter Barbara Rapaport. Då hade rubriken blivit mera svårläst: Barbararapaportsrabattrapport. Nu endast RR:s rabattrapport. Räcker. Lämpligt krypväder ute, dags igen!

 

Hus med historia (uppenbarligen del 2)

Stugan är tillgänglig endast en timme per år, så det gällde att raska på när öppenhållningsannonsen uppenbarade sig i morgontidningen – som dimper ner i postlådan vid tvåtiden. På eftermiddagen. Knapprade in på datorn… sex platser kvar! Hurraa, ryms med!

Körde iväg på rätt datum, 4 maj – i snöväder. De stora lapatåssona, hankmoharvorna, vad man nu kallar de där stora snöflingorna, landade som våta fläckar på marken, åstadkom vått och slask. Borde man ha tagit inneskor med sig? Nä vi fick gå med skorna på. Det finns städerska. En gång i året.

Platsen, egendomen, omnämns första gången 1327, när Flaxöga sålde den. Flaxöga, jo. Undrar om någon ”får” ha ett sådant namn idag… Ägarna växlade, vad sägs om t.ex. Slang, Ille, Hästesko? 1721 blev det äktenskap mellan Hästesko och Rotkirch (som uttalas Rottjirk) och den släkten hölls kvar, med inblandning av en stor mängd andra adelssläkter, som brukligt har varit. Det blev fideikommiss. OO har äntligen fått förklaring på det speciella ordet. ”Går odelat i arv på ett bestämt sätt, oftast till äldste sonen”.

Vad, var? Oj, förlåt. Stuga? Det blev (o)medvetet lite fel ord. Här har vi en bild:

Stensböle, ca sex kilometer söderut från Borgå stads centrum. I slutet av 1920-talet gick de nästan 700 hektaren, uthusen och bostadshuset på ungefär 14 rum (beror lite på hur man räknar) lite ”snett” i arv till med.lic. Edward Wallensköld-Rotkirch, hans hustru Gunvor och deras tre små barn. Huset, byggt 1815, moderniserades. Det blev vatten, avlopp, centralvärme, elektricitet och linoleummattor på golven. Det mesta av husets anda, herrgårdshem på1800-talet, bevarades.

Strömbrytare…

OO vet inte hur paret resonerade om hur Stensböle skulle fortsätta sitt liv. Stora konstnärer har alltid funnits inom släkten Rotkirch, men de framstående jordbrukarna började ta slut. Den kanske största av dem alla, under 1700-talets senare hälft, odlade den nya grödan potatis och vurmade också för äppelodling, som tydligen inte lyckades på Stensböle. Så han köpte en gård i närheten där det passade bättre med äppelträd. Den gården ingår inte numera i egendomen.

Fru Gunvor bodde kvar på gården till sin död 1997, maken hade avlidit ungefär 40 år tidigare. Och gården donerades till Svenska Litteratursällskapet i Finland. Den inrättningen bevarar, sedan det här årtusendets början, bostadshuset som ett museum över 1800-talets herrgårdskultur. När besökaren går in genom dörren stiger hon in i ett högreståndshem från ”förr i världen”, med små ingredienser från senare år: trådtelefon med knappar,

radio från 1960-talet (inte TV!), en elspis i köket… CA 500 hektar skog är naturskyddsområde (en del betas av får sommartid), åkrarna, ca 80 hektar är utarrenderade.

Väggarna är fyllda med tavlor (ca 500) från olika tider, konstnärerna är många, bl.a. Matilda Rotkirch (1813-1842), som ofta betraktas som landets första kvinnliga konstnär. Här avbildad av en av sina lärare:Lungsjukdom blev orsak till hennes alltför förtidiga död, hon efterlämnade knappt 70 verk, många porträtt av släktingar. En av sönerna avbildade mamman Gunvor, tavlan hänger ovanför ett skymmande skåp:

Fotografier finns på så gott som varje bord, en hög med noter finns bredvid pianot/flygeln, kaffekoppar finns framme – och en massa prydnadsföremål av olika slag. Försöker en besökande stoppa något i sin ficka tjuter och blinkar det vid utgången! Föremålens antal är över 5000. Och därtill alla böcker, många värdefulla.

Det ordnas en finskspråkig och en svenskspråkig visning varje år. Visst får man komma dit på andra tider, en grupp kan reservera tid och få en visning. Sådana brukar ordnas 15- 20 per år. Man vill inte att gården skall slitas ner av tusentals turistartade besökare. Bra eller mindre bra, nu har OrdOdlaren i varje fall fått sin nyfikenhet något stillad. Nu vet hon vad som finns bakom bommen på Bjurbölevägen. Och så finns det en bok att låna/köpa, där bl.a. bortgångna kollegan Olle Sirén skrivit ett avsnitt. Få se…

Nu tar vi en lite tassig bildkavalkad:

1815 byggdes huset närmare vattnet, man ville ha havsutsikt. Landhöjning och växter…

Bilden ovan är tagen från ett av fönstren på övre våningen. Granen är densamma.I flickrummet finns en speciell möbel, tillverkad vid smått legendariska Iris-fabriken i Borgå:

I gästrummet på övre våningen finns husets äldsta möbler. Observera också golvets linoleummatta, kolla också golvet på den övre bilden. I så gott som varje rum finns det olika mönster.Och köket sen. Först vedspisen, med ved som bars in 1997:Men vem var den färgrika person som målade köket en gång? Fick med en av besökarna, så blev det en färg till…Och det viktigaste förr i tiden: Signalsystemet. Fungerar inte mera, men när det plingade till kunde tjänarinnan i köket se vilket rum som påkallade uppmärksamhet. Smart, va?