Hoppa på tåget 8 – rör

Nu tänker OrdOdlaren ägna sig åt kopplingsverksamhet! Ändå inte koppleri… Rör kopplas ihop, jo, men rör kan kopplas ihop med annat också, koppla mera, koppla mera…

Rör. Massor av rör. 16 centimeter i diameter. Spännande. På ett sjukhus! Och här kommer kopplingen: rörpost! Många stora sjukhus använder såna här kommunikationskanaler, cirka 2000 gånger per dag. OO tror att den här bilden är från Södersjukhuset i Stockholm, där rörpostnätet är 3,5 kilometer långt och förnyades 2015. Som e-post, men roligare, sa någon. Allsköns prover som tas ”här och där” i sjukhuskomplexet sätts i en speciell transporttub och tryckluft sköter resten. Vips, om någon minut är vävnadsprovet klart för analys. Utan en massa spring med kärror, i trappor, i hissar…

Gissa om OO blev nyfiken. På ett apotek i Helsingfors kommer medicinerna också med rörpost, i genomskinliga rör. Kunden OO måste bara fråga farmaceuten om fenomenet, väl hemma surfade hon en god stund…

Nånstans läste OO att systemet fungerar som ett sugrör, tryckluften kan både suga och blåsa. Hähä, en koppling till: sugrör i ett stabilt finländskt vardagsvattenglas, design Aino Aalto (kändisarkitektens hustru), som på 1930-talet såg en yxa kastas i en sjö och bildade ringar på vatten och fick idén till den stabila glasformen.

Rörpostsystem i större skala har funnits i flera stora städer från och med 1850-talet. I Paris omfattade systemet 467 kilometer (med över 30 miljoner försändelser per år), i Berlin 400, i London, i Prag… I alla system torde försändelser på upp till 500 gram ha transporterats.

Människor då? Jo, försök har gjorts, men… Kommer ni ihåg en James Bond-film där en smått förskräckt person transporterades över en gräns i ett liknande system?

Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör…? En gammal bäck, numera ett dike, går tvärs över domänerna. Det fylls varje sommar av ogräs, där samlas lera… Kort sagt, servicekrävande. Hösten 2021 var tiden mogen. Diket skall kamoufleras (hihi), rör skall grävas ner. Det tog till 25 november innan grävmaskinens krånglande slangar (rör) kom till skott. Lera, lera, klofs, klofs… Uppe till vänster i bild ses 50 meter rör med 50 centimeter i diameter som hädanefter leder vattnet från skogen på andra sidan vägen i kringelikrokar till Illby å.

Grävmaskinen malde sakta men säkert sönder gräsmattan, hämtade rör, hämtade jord från hopen vid vägen som folk hade undrat över hela hösten. Bara mera klafs.

Uppe till höger fortsätter det öppna diket genom skogen till grannarnas tomter, första röret på plats vid odlingslådorna, men oj så vått och blött och obehagligt. Vad månde blifva…

Vintern kom och gick, och först mot slutet av juni kom grävmaskinen på återbesök, gjorde ”salsgolv” ovanpå leran och satte ner ytterligare ett rör i den nästan vilda sommargrönskan. OO har ingen bild av hur gräset växte..

Rören som bär runt värmande vatten i hus brukar vara kamouflerade inne i golv och väggar, men det ändrades på här i huset, för säkerhets skull. Rören i tak och väggar lägger vi knappt märke till mera i vardagen.

Varsågod, lokförare Karin! OO trodde inte att hon skulle tota ihop det på det här sättet, med både kamouflage, glas, post och rör. Det blev nu bara så. OO försöker hålla sig kvar, trots att annat börjar tränga sig på och ta upp tid i hjärnan. Prenumeration nästa!

Hoppa på tåget 7 – Post

Post office Tree. Wit-melkhout. Umakhwelafingqane. Ximafana. Sideroxylon inerme. Flera vagnar i OrdOdlartåget idag, ändå ett och samma. Det här sydafrikanska trädet kan bli femton meter högt – bredden är en annan historia. Trots namnet är virket synnerligen hårt.

Jo, hela bladverket är ett enda träd, OO har själv i egen låg person hukat sig och inspekterat. Här finns/fanns då också ett postkontor… Jovisst:

Formen är något originell, och som kontor känns det lite smått. Allt har sin förklaring. Portugisisk post från och med maj – juli 1501. Finns i Mossel Bay, ungefär halvvägs mellan Kapstaden och Port Elizabeth, där sjöfararna bunkrade färskvatten och ”handlade” med urinvånarna.

Den 9 mars år 1500 avseglade Pedro Alvares Cabral med 13 skepp och 1200 sjömän. Bartolomeo Dias basade för ett av dem. De hamnade i blåsväder och upptäckte Brasilien och vindarna som bar dem österut blev värre och värre vid Stormudden (som en portugisisk kung döpte om till Godahoppsudden), och fyra fartyg, bland annat Dias förliste. Nio skepp nådde Indien och fem kom tillbaka fullastade med kryddor. På hemvägen, i maj 1501, seglade flottan in i Mossel Bay och där lämnade Cabral ett budskap om Dias död i en gammal sko som hängdes upp i ett träd. Eventuellt samma träd som på bilderna, det lär vara cirka 500 år gammalt.

Hur i sjutton visste Cabral att João da Nova hade avseglat 5 mars 1501 med fyra fartyg mot Indien och att fartygen verkligen skulle ”landa” vid samma källa, hitta skon och få meddelandet om Dias död redan 7 juli, samma år? Snabb postgång, kanske sju veckor… Efter det här blev det i varje fall sed att utbyta ”pappersnyheter” där, det ordnades säkert nån låda…

Nu får man specialstämpel om man postar kort där. Förstås gjorde OO det, sen fick hon också ta nyckelkedjan, låsa upp och vittja och bära iväg det hela i plastlådan…

Farbrorn som annars sköter uppgiften överlämnade gärna arbetet åt turisterna, men ville inte själv figurera på bild.

Ett raskt hopp till 1900-talets Finland:

De gamla plåtpostlådorna avvecklades i slutet av årtusendet, och efter roliga förhandlingar fick den här ett nytt liv i ett företag där de anställda kommer och går med oregelbundna arbetstider. Här lämnas meddelanden till kontoret, kanske ännu idag, OO vet inte med säkerhet. Observera den snygga logon!

Här postar OO sin avgående post idag, brev, kort, korsordslösningar. Postlogon har blivit ett ord, post på finska. Hm. På de flesta österbottniska dialekter säger man ”påstin”, ”Ha do varit ett påstin?” (har du tagit in posten).

På 1950-talet fanns dagens post i en låda i bybutiken, där alla plockade genom allt, läste, kommenterade och visste vilka tidningar man prenumererade på, vem som fick kort varifrån. Posthemlighet? Följande årtionde fanns en rejäl låda med stadigt lock utanför bybanken, samma grävande. Hembärning till enskilda lådor startade på 1970-talet. I slutet av det årtiondet hade OO blivit stadsbo och lärt sig att inte vakna av morgontidningsdunsen på hallgolvet.

Morgonutdelningen här på landet upphörde för drygt fem år sedan. Hit går OO numera, till tomtgränsen vid byvägen, vittjar en gång per dag.

Den gröna lådans namnskylt demolerades på bilden när namnet skulle göras oläsligt. Ser lustigt ut.

Roligt minne från tandemcykelresan 1993. Redan då ironiserade man över vad som komma skulle, postkontoren sammanslogs, minskade, krympte och försvann. Lövö post i Åbolands skärgård. Dörren var låst…

Postskörd från veckan som gått. Brevpost delas numera ut på måndag, onsdag och fredag. Fredagens skörd till vänster, fröbeställnngar, pensionärsförbundets tidning, Allers… Torsdagarna förgylls av ultralokaltidningen Nya Östis, på tisdagar kommer endast rätt tunna lokaltidning (som utkommer också på tisdagar). HBL, ”rikstidningen” Hufvudstadsbladet med helsingforsbetoning, kommer i postlådan de dagar Östnyland inte utkommer.

Trädets namn på engelska, afrikaans, zulu och xhosa i början, samt det vetenskapliga namnet.

Hoppa på tåget 6 – glas

Glasdrömmen är klar, utan att vara en klardröm: Hyllor av glas med glasföremål på lämpligt ställe i ett fönster, där de ofta kan betraktas i olika ljusförhållanden. Idag blir det en sallad av prydnadsglas och glasminnen, inga vassa kanter.

OrdOdlaren förälskade sig i det här förälskade paret, för stort för kappsäcken, en gång i Venedig där ”M och M irrade från M till M”, och inte alltid visste ”va-vi-va-va”, som är såå intressant i den staden. Kartor är till en viss hjälp, men inte alltid. Rutten var från Markusplatsen till ”Monteverdi”, kyrkan Santa Maria Gloriosa dei Frari, där kompositören är begravd. Vi kom fram, till och med snabbare än OO trodde. Följande dag, vid en annan kyrka, tjoade M till: ”Här har du, i lämplig storlek! 11 centimeter hög, 80 gram.

Glas ger spännande reflexer och OO kunde inte låta bli att förstora upp höftpartiet och dessutom svänga upp och ner på det. Snöhögen på altanen i förgrunden, Lilla garaget med sina snömassor i bakgrunden och klematisklätterställningen mittemellan.

Den gången i Venedig lärde sig OO åka Vaporetto, ressällskapet bodde på Lido och förstås ville glasgalningen också besöka Murano. Den här vasen, 3,2 kilo tung och 30 centimeter hög, är äldre än OO i det här huset, men tillverkad just där på glasön i Venedig.

OO:s nyaste leksak, snurran som är 4 centimeter hög och väger 50 gram. Inköpet gjordes på en julmarknad för ett drygt år sedan. Samma unga glastillverkare har också gjort värmeljuslyktan som för effektens skull borde få sällskap.

Upphängningsanordningen är gjord av glaskonstnärens bror som är konstsmed. Båda har studerat på Konstindustriella högskolan i Helsingfors, där OO-studiehandledaren en gång blev långt efter sin guidade grupp eftersom hon fastnade i glasblåseriet. Det är något visst med det hantverket: hetta upp, rulla, blåsa, rulla, hetta upp, forma, klipp, rulla… Hur får de det att fungera, hur blir det som de vill? En seg, superhet massa som inte får bli för kall. OO funderar på hur en glasblåsares första steg på yrkesbanan ser ut…

Skansens glasblåseri fick bidra med de här en gång på det förra årtusendet:

”Kantarellerna” är i störst behov av en glashylla.i fönster med varierande ljusförhållanden. OO vände och vred och belyste för att få bilder, Inte lätt med bara två händer. Undrar om en tandläkare kan borra upphängningshål i dem? Skulle vara spännande med de här upphängda i diskreta tunna nylonlinor…

Två tunga klumpar, fult sagt. Den röda, en vändbar ljusstake, 344 gram på 10 centimeter, är dansk design från Bornholm, Pernille Bülov. OO har fått den av B, som inte alls kommer ihåg vare sig glaspjäsen eller överräckandet.

Det lilla djuret, svårfotograferat så att man skall se att det faktiskt är glas, 223 gram på 7 centimeter, är en äkta koala från Australien, Mornington-halvön söder om Melbourne. Där stod också OO och begapade glasblåsning, tillverkning av en stor skål – tror hon – som sprack i 1000 bitar ögonblicket innan den var klar. Vi åskådare brast ut i en stor gemensam suck, glasblåsaren med medhjälpare ryckte på axlarna och sa ”Sådant händer mest varje dag”. Glömde fråga om de mångfärgade spillrorna kan bli glasmassa igen och formas till något i prydnadsväg. Eller lämnar man glasberg till eftervärlden, för ensamma kvinnor att sitta på…?

Vad är glas, förresten? Allvetande Wikipedia ger en icke-lättfattlig förklaring, inget att återge här. Världens äldsta funna glasföremål är cirka 8000 år gammalt, en persisk amulett. Redan på 1500-talet var Venedig världsledande. OO har flera glasfavoritområden, finländskt bruks- och prydnadsglas, rosettfönster och glasmålningar i kyrkor, tiffany, glasögon… Hon väljer dock att avsluta med en åländsk salladssås, även om den är uppdrucken…

En flaska Röd Granit, körsbärslikör. De här flaskorna är värdefulla även utan innehåll, vet inte om de finns i handeln mera. Tillverkas knappast i vanliga glasflaskmassfabriker. Skulle också passa på en glashylla… (Jo, vanlig granit är rödare på Åland än hos oss…)

Glad glasdag till er alla! Beundra också ert vanliga vattenglas!

Hoppa på tåget 5 – kamouflage

Vad har dykt upp utanför köksfönstret? Kolla ögonen, de konstiga öronen… En hattifnatt, något/någon som kamouflerat sig och snart hoppar till och ropar ”buuu”? OrdOdlaren slogs av synen på morgonen 27 februari. En gren av hängsyren måste först forceras av spektaklet.

Kamouflage är veckans ord, nu är det Karin/Äventyret framtiden som är lokförare. OO fick under veckan som gick ett och annat uppslag, inlägget blir en sallad av bland annat snö

… och gran. 28 februari började träd och buskar skaka av sig snön, 2 mars var dubbelgranens kamouflage helt borta. I skrivande stund har vi (än en gång denna vinter) ”julkortslandskap” därute. Vi står inför minst en vecka med minusgrader, just nu ändå +2,7…

En finsk Facebook-vän (som OO kommunicerar med på svenska) som är en verklig morgonkoffeinist levererade den här bilden. Gissade att det ser ut så här när… Ja, är det kaffeburken eller soffan som är tom? Tyvärr är bilden inte hans egen.

Svårkorsordslösande BJR utbrast: ”Nyckelordet är kamouflerad vattenvarelse”. Minen avslöjade att han visste. ”Vad blir det då?” Med hjälp av korsande bokstäver och lite fantasi blev det flikfisk. Finns sådant? Tydligen.

Familj Syngnathiformes, kantnålsfiskar. Släktet är Phycodurus och den här varelsens artnamn är eques. Häst. Avlägset släkt med sjöhästar och den förekommer på grunt vatten vid Australiens syd- och västkust och fångas för att folk vill ha denna algkomouflerade fisk i akvarium. Den kan bli 35 centimeter lång. Utrotningshotad.

Mera naturkamouflage: björkmätaren. Undrar om en icke-fjärilskännare (OO, till exempel) skulle få syn på såna här i naturen. OO är ändå tränad tack vare sin psykologilärarkarriär (över 30 år) där det där med allt som påverkar oss i hur vi uppfattar vår omvärld är en viktig del (Med avsikt krångligt skrivet, det är så roligt att inte alltid behöva vara så klarformulerande).

En av de viktigaste perceptionslagarna är att vi vill gestalta vår omvärld, både den visuella och den auditiva, i figur och bakgrund. Auditiva exempel är att vi söker melodier, ord – hur låter språket hindi i dina öron jämfört med norska? Det är lättare att påvisa visuellt.

En av de bilder som är vanliga i undervisningen. Kamouflage bygger på att just denna ”omedvetna vilja” hos oss störs. OO har sett den här bilden alltför ofta för att kunna föreställa sig hur en person som ser den första gången reagerar och söker sammanhang.

Ett sidospår från kamouflage, en växelbild. OO höll sitt livs första kurs i psykologi som 24-åring, för blivande förmän inom industrin. Den yngsta av de idel manliga eleverna var 27 år, den äldsta något över 50. De vägrade se den ena kvinnan i bilden, hur än flicksnärtan till lärare försökte ge tips. Hela kursen var en positiv upplevelse, tänk att få samtidig uppmärksamhet av över tjugo karlar på en gång! Det är man inte bortskämd med, precis.

Figur och bakgrund, jo. Den här bilden är alltför uppenbar, tycker OO. Gå in på mcesher.com. Omöjliga figurer, växelbilder, nästan kamouflage… Med hälsningar till en kvinna som heter -son i efternamn – i Island!

Hoppa på tåget – 4. Symbol

”En representation av ett abstrakt begrepp, en idé, en sak, en egenskap…”. Hur skall vi tackla det här då, fundrar OrdOdlaren med sin penna och sina små grå. ”Används i heraldik, matematik, kemi, logotyper, trafikmärken…” Just de! Ett uppslag! Skjuta skott och ta till tassen…

(Oj, så stora bilder….) Enligt en lag från 1949 skulle varje kommun ha ett vapen. Oravais (OO:s hemkommun) var blått med två kanonkulor som symboliserar slaget vid Oravais 14 september 1808 och en stångjärnshammare som symboliserar industrin i jordbruksbygden, Kimo bruk började med en sådan 1706. Tyvärr hittar inte OO förklaringar till björntassen och klöverbladskorsen i Vörås vapen. Båda vapnen är nu historia till följd av kommunsammanslagningar. Krogen i Oravais fick namnet Två Kanoner, följaktligen hette motsvarande i Vörå Björntassen (finns ännu?). ”Vi åker iväg och skjuter några skott”, kom någon på att symbolisera en krogkväll med.

Hädanefter blir det endast lånade bilder, eftersom OO:s hjärna var för trög i lördags. Domkyrkan i Tammerfors, byggd 1902-1907 med tinnar och torn och gråsten – nationalromantiskt så det dundrar om det. OO minns sitt första besök i kyrkan för lääänge sedan, hon stannade förstummad innanför dörren. Interiören bara slår emot den ovana besökaren. Visserligen hade hon läst, men… Målningarna av Hugo Simberg (1873 – 1917) skapade debatt både innanför och utanför kyrkliga kretsar under byggnadstiden

Simberg räknas som en av Nordens främsta symbolister (jfr. Edvard Munch, Gustav Klimt). Symbolismen ville, kort och förenklat sagt, befria konsten från fotografisk återgivning av verkligheten, ansåg att konsten var till för konstens egen skull, motiven, färgen och målningarna gavs symboliskt innehåll. ”Kransbärarna”, de tolv nakna ynglingarna som bär upp girlanden runt minst halva kyrkan var svåra att ”svälja” för allmänheten, ”Folket Krävde Kläder”! Med stöd av kända konstnärer, bl.a. Akseli Gallen-Kallela, fick dock pojkarna förbli nakna. En återgång till tidig, tidig konst, sades det. Närbilder kan ses på nätet.

Ormen mitt i kyrktaket väckte också debatt. om Simberg också står för rosgirlanderna har OO inte fått reda på.

Simberg ägnade sig också åt återanvändning. I hans målningar förekommer ofta dödssymbolen, ett skelett, i svart kåpa. Hos honom ser figurerna mera vänliga ut än hos andra konstnärer. I Paris 1876 åstadkom han en liten tavla, 16 x 17,5 cm, ”Dödens trädgård”, i gouache/akvarell. Den återanvände han som en fresk i kyrkan. Jämför!

Gouachen till vänster. Det finns små humoristiska inslag i de flesta av hans verk. En handduk på tork till vänster… Döden sköter om de döda (växterna), kan de sen gå uppåt längs vägen? Ho vet.

Samma här. Jämför. ”Den sårade ängeln”, Oljemålningen som rönte stor framgång på Ateneums höstexposé 1903, till vänster. Den återanvända fresken på domkyrkans läktarvägg målades 1905-1906. Målningens bakgrund är Tölöviken i Helsingfors, pojkarna bär den sårade ängeln till de Blinda Vännernas hem för blinda flickor. Ängeln med blod på vingen håller en bukett snödroppar i handen, symbol för återvunnen hälsa och återfödelse. Diket finns kvar i den dag som idag är, kallas i folkmun ”Simbergs dike”. Målningen utsågs 2006 genom en omröstning till Finlands nationalmålning.

En fransk filmmakare, Jean-Michel Roux, såg bilden på ett vykort, han tyckte den var mystisk och lite störande. Sen fick han veta tavlans hemvist, och imponerades på konstmuséet Ateneum. Han gjorde en film om hur folk reagerar på motivet, mycket olika reaktioner. ”En nyckel till den finska folksjälen”, påstår han. Den symboliken får ni fundera på! ”Jag skulle aldrig göra en film om Mona-Lisa”, sa han också…

Symbolismens symbolik får betraktaren själv fundera över. I ”Kärlek” (1895) hittar OO många symboler, humoristiska. ”Frost” från samma år gör att denna skribent känner odlarens oro: Fryser allt i natt? Borde jag gå ut och blåsa värme?

”Bryggdans” från 1899 är kanske inte lika känd som de övriga målningarna OO presenterat här, inte finns den i kyrkan heller, hähä. OO ser på den med blandade känslor, undrande ”vad händer sen”…

Hoppa på tåget 3 – tudelad

Ett löst-mellankokt ägg med hemmablandat chilisalt, det skall OrdOdlaren ha varje morgon. Hon måttar med kniven och hugger till – vips, ett tudelat ägg! Kanterna skall helst vara icke-raka.

Den ena halvan balanserar på bordet lutad mot den som får vila i äggkoppen. Hur skulle det vara med en tudelad äggkopp? Finns sådana? Jovisst, man kan ha två äggkoppar på bordet, men tandem skulle vara liksom lite skojigt. Dessutom läste OO nånstans att Sveriges tidigare statsminister Magdalena Andersson alltid hade/har ett kokt ägg i väskan. Hur förvarade hon det? Finns det ”äggfodral” i likhet med bananfodral? Johodå, hittar på nätet, betydligt dyrare än banandito. En var verkligt elegant med både sked och saltkar. En sådan önskar sig OO, skulle sitta bra redan nu, 18 februari…

Det här är mera ett prydnadsföremål, cirka 8 centimeter i diameter, för stort för ett hönsägg och kanske för skört för väskan. Kom en gång med en användbar present inuti.

Vilken väg skall man ta? Fotot taget 15 februari 2023 klockan 13.04. Skogsväg i hemknutarna, motionsstråk för många både på skidor och till fots. I ett vägskäl blir det konfliktartat. Man blir tveksam, osäker, ambivalent, vacklande, tvehågsen… OO tog vänster, mera sol, vackrare berg.

”Två lika lockande omständigheter, väljer du den ena förlorar du den andra”. Man velar; den ena bra, men den andra… Hur resonerar man? En diskussion som förts på ett flertal psykologilektioner. ”Hur tänker du när du har valt det ena?” ”Det är säkert roligare på den andra festen”, var ett vanligt svar av de östnyländska eleverna. ”Med såna tankar arbetar du inte positivt på din psykiska hälsa, du gör dig själv både surare och mer missnöjd”. ”Det du har valt är ju det bästa”, replikerade läraren. Om och om igen.

Nico Laurilas fantastiska drönarbild över en del av evenemanget Borgå Ljus (OO ogillar namnet…). Gamla rådhuset, numera stadens museum, vid gamla torget. Kyrkan bjöd på fantastiskt ljusspel, likaså några andra objekt. OO lockades. Samtidigt, på lördag kväll, ordnades en liten konsert på kulturhuset Grand vid Borgå ”nya torg” med Carita Holmströms tonsättningar, med henne själv på scenen. Båda var möjliga, men OO:s tidsdisposition för att betrakta fenomen utomhus är inte alltid densamma som BJR:s. Dilemma. Onödigt att åka in till stan med två bilar i dessa tider. Parkering i Borgå är också ett kapitel för sig. Det fanns intressanta ”ljuspunkter” utspridda över stan. Folk i rörelse. Det blev konsert.

Carita Holmström, 69, förekom i popmusikbranschen i sin ungdom. Hennes meritlista i allsköns musikkomposition är numera nästan överlång. En hejare på gitarr, har varit lektor i pianospel vid Sibelius-Akademin (vår musikhögskola) i över 30 år. Härlig, kraftig sångröst.

Det blev nästan som tudelat här också! Sångaren Minna Nyberg och multiinstrumentalisten Esko Grundström på kontrabas (nja, han vilar visst lite här, trakterade också dragspel och kantele under konserten). Vid första ögonkastet hör de två intimt ihop klädda i samma färger, men ändå inte…

Emelie Adolfsson, borgåflicka, dirigent för barbershopkören Lady Shave, verksam i flera musikgrupper, skicklig pianist (pianoläraren stod på scenen…) har en scenutstrålning som tog OO med storm. Synd att man i Borgå oftast ser bara ryggsidan av henne på konserter!

När konserten var slut var evenemanget på stadens nuvarande torg i full gång. Folk stod, stod i korvköer, kaffeköer, popcornköer, pratade – och några spännande klädda figurer rörde sig på det öppna utrymmet i varierande belysning till en ”musik” som inte var gjord för OO:s öron. Antiklimax från konserten. Nä, lusten att söka upp de stiligare programpunkterna försvann med en gång. Grillkorvlukt och popcornsdito är inte bra blandning. Hemresa med hämtmat från en nepalesisk restaurang lockade betydligt mer. Ingen tudelning där, inte!

OrdOdlaren löste ”tudelad” så här. Läs gärna vad de andra har skrivit, kläm in t.ex. ”äventyret framtiden”, ”toviska54”, ”paulaz” eller ”Ankis bildblogg” på Google så kommer du vidare.

Lördag = delvis äventyrsdag, delvis mötesdag för OO, om inte förväntat oväder sätter hinder i vägen. Därför tidig publicering.