Trädbild 2

SAMSUNG CSC

Besökte ett (på den tiden) nybyggt hus med intressant, genialisk och samtidigt enkel arkitektur för x antal år sedan. Invånarna hade planerat huvuddragen, nån expert hade förstås ritat, och en av byggarna var pappa till frun i huset. Han hade planerat utsmyckningen av en vägg alldeles själv, och han lär ha lovat en stor flaska konjak till den som kunde säga vad ornamenteringen bestod av. Mig veterligen har flaskan inte utdelats.

Väggen bestod av ett träd, itusågat på mitten. Tycker mig minnas några förgreningar också. Två ”plankor” bredvid varandra, det var allt. Men ådringen, färgerna…! Mina ögon ville bara inte sluta betrakta och beundra. Den leende ”husfrun” bad mig gissa. Inte kunde jag. Inte för något i världen. Till slut berättade hon. Sälg.

"Vacker" nu, sen faller skräpet ner och bildar en matta på vägen...

”Vacker” nu, sen faller skräpet ner och bildar en matta på vägen…

Sälg?? Skräpträd?? Skräpvirke? Tjuvjägarved (värmer bra, ger inte mycket rök)? Föga vacker?? Läser i Jan Danielssons lilla utmärkta bok ”Träd i marker och myter” och inser att sälgen fyller sin plats, för många små varelser i skogen. Virket hos gamla sälgar kan ha ett intressant utseende (sic!), skriver han. Blir till vackra prydnadsföremål. Och älg älskar sälg! Hjortar också. Så om det finns sälgar, kanske de låter andra träd vara i fred…

Ganska så reslig bland andra träd

Ganska så reslig bland andra träd

Den här sälgen som jag mer eller mindre lyckades knäppa denna gråregnmulna dag står vid vår postlåda. Jag har gett den dödsdom, men den är lika knepig att fälla som att fotografera. Enda sättet tycks vara att blockera vägen (privat) under arbetets gång. Och grenarna högt uppe spretar åt alla håll i motljuset. Borde vi, när dödsstöten kommer, ta virket tillvara?

spretar var det, ja

spretar var det, ja

Trädbild 1

20150414_164759_resized

OrdOdlaren odlar annat än ord. Därför blir det inte så tätt mellan inläggen när vädret medger vårbruk av varierande slag. Beslöt därför införa en serie med något annat som jag gillar: träd. Är också TrädBetraktare. Solitära träd, som får växa helt fritt, är vackra, det må då vara vilken sorts träd som helst, till och med aspar. Bara de inte växer i vår gräsmatta eller i våra rabatter eller på ett annat område som det skall växa andra träd på… En enda asp kan täcka flera hektar, visste ni det? Var och en som slåss med uppstickande aspar här och där kan minsann bekräfta rötternas otroliga utbredning.

Torra träd kan vara snygga också. Jag kopplade på ”trädblicken” när jag körde bil rätt så mycket idag, och jag hade kunnat stanna nästan varannan kilometer för att fotografera. Det går tyvärr inte så bra på motorväg. Men på den egna tomten och alldeles i närheten finns det också många träd jag kan bjuda på. Få se hur lång serien blir!

Inleder med en björk jag fotograferade på Drumsö i Helsingfors 14 april. Vad som förorsakar de ”täta kvistanhopningarna” vet jag inte. Det finns en liten björk på den egna tomten som har två-tre sådana också. Det ser ganska roligt ut, hoppas att trädet inte har hälsoproblem.

 

Det här är (nästan) inte sant – men ack om det vore!

Blogginläggsinspirationsmaterial

Blogginläggsinspirationsmaterial

Kulturtanten traskade iväg till en konsert. En bekants bekant som sjunger i kör hade tipsat om en gästande kör som heter Klorofyll, från en tvåspråkig ort lite längre ifrån. Det var en vacker vårkväll. När hon gick upp mot kyrkan, konsertlokalen, såg – och hörde – hon hur folk satt på sina balkonger och terrasser med paddor och poddar och datorer och apparater, med glänsande glas och fyllda fat inom räckhåll. ”Gynnar social samvaro och befrämjar kilon och kondition”, tänkte hon medan hon klev pustande i uppförsbacken, leende åt sin egen tankeformulering.

Inne i kyrkan var det svalt, rätt så tomt. Grönklädda korister stod utplacerade två och två här och där, glatt leende, småpratande med varandra och med den anstormande publiken. Det kändes mysigt, och med det inköpta programbladet i handen satte sig Kulturtanten i kyrkbänken, på sin vanliga plats, en halv timme innan konserten skulle börja.

Programbladet, ja. Pärmen var inte svart! Första plustecknet. Där fanns en artificiell blombild, gröna blad i samma färg som kördräkten, rödstrimmiga blommor med ett hjärta i mitten. ”Tack för att du gläder oss med din närvaro ikväll. Iloitsemme läsnäolostasi tänä iltana. Kören Cuorefyll”. Aj, det var inte Klorofyll..

Nu blev nyfikenheten stor. Kulturtanten läser ju gärna programblad med en kritisk inställning. Dags för granskning… Första uppslaget:”Det här bjuder vi på ikväll:” Och sen en nästan vanlig programpresentation med namn, kompositör, textförfattare, arrangör, årtal – hela köret. Svenska verk = helt på svenska, finska = på finska, utrikiska = på engelska. Inte en massa ”text/san, arr/sov, musik/musiikki”… Kulturtanten log: Här undervärderar man inte publiken!

På följande uppslag berättar dirigenten om programmet, varför det här verket, varför ordningsföljden, vad speciellt med detta, små anekdoter – igen inte allt på två språk, inte översatta versioner. Det växlas mellan svenska och finska även här. Bra. Intressant läsning. Kulturtanten följde med under konsertens gång, en upplevelse rikare.

På de följande sidorna presenterar sig dirigent, solister, ackompanjatörer med egen text, i jag-form. Inte med långt och tråkigt uppräknande av alla utbildningar, lärare, solistuppdrag, utrikesengagemang, utan precis som i en modern CV, med det som passar in i det aktuella sammanhanget. Eventuellt med hänvisande till egen hemsida. Hälften på svenska, hälften på finska, Tanten märkte inte alltid att språket växlade. Dessutom fanns några rader om deltagandet just i den här konserten. Nöjd Tant läste vidare…

En sida hade rubriken ”En körsångare har ordet”. Kören har som vana att en sångare skall presentera sig i varje programblad. Den här gången hade lotten fallit på en av altarna, en norska, som berättade om sin kära hobby som körsångare. På sitt modersmål.

Mot slutet kom alla sångtexter, endast utrikiska översatta till svenska eller finska. Alla texter med bibehållande av poesirader, inte ihopträngd prosa för att spara utrymme. Och allra sist:”Vad tyckte du om det du såg och hörde? Berätta gärna för oss på adressen…” Det gjorde Tanten när hon kom hem, och hon fick svar inom ett dygn!

Själva konsertprogrammet framfördes med ett leende på läpparna, i varierande uppställningar, ibland med lite rörelser – det behövs inte mer än att hela kören stiger ett steg till vänster för full effekt. Ibland steg en korist fram och sade något med fullt hörbar röst. Varje solist presenterades med namns nämnande innan hon/han tog ton. En sång avbröts av dirigenten:”Det här tar vi om. Alla var inte riktigt med.” Applåder, och nytt, lyckat försök.

Efter konserten gick en glad och upplyft Kulturtant hem, hon hade pratat med några hon inte pratat med förut, stegen löpte lätt i nedförsbacken. Podd- och paddmänniskorna hade flyttat inomhus, de hade säkert förgyllt sin kväll med Facebook, Instagram, Twitter – och ivrigt läsande och kommenterande bloggar…

Sköna samlingar

– Jag skall hälsa på en karl ikväll, deklarerade min reykjavikväninna Didda när jag var och hälsade på en gång.

– Vad roligt, hann jag tänka, hon har levt ensam alltför länge. Men…

– Du skall följa med, sa hon. Du får umgås med hans hustru medan han och jag stänger in oss i ett rum och sköter vårt!

??? Nä nu? Men det var bara att sätta sig i hennes bil och åka iväg. Hon, och andra bekanta isländskor med henne, är så. Oftast blir det något oväntat i slutändan.

Vi kom fram till ett stort hus, omgivet av träd och buskar. Inredningen fick mig att brista ut i flera Ah och Oh – ägaren är möbelhandlare. Didda sköter bokföringen. Hon och herrn i huset försvann, som aviserat var. Hustruns språkkunskaper var på samma nivå som min isländska, men vi klarade oss bra i hennes revir, samlingsrummet. Hennes samling av fingerborgar var enorm och imponerande, minns inte hur många hundra. Ännu mer tagen blev jag när hon plockade fram kartoteket. För varje fingerborg fanns ett kort, med uppgifter om var, när, hur (köpt eller fådd), samt uppgifter på vad som fanns på bilden på den lilla emaljplattan. Turistfingerborgar tar inte stor plats i vare sig resväska eller grunda skåp. Och kameran hade jag inte med!

Potttupp

Potttupp

Andra hörnhyllan på tuppen

Andra hörnhyllan på tuppen

I Åbolands skärgård finns en stor samling pottor – var annars än på utedasset, tuppen. De här bilderna är fem år gamla, och jag misstänker starkt att antalet hyllor och pottorna på dem har ökat sen dess. Där kan man sitta och titta och tänka och trycka i långa tider… Kartotek torde inte finnas, men troligtvis ett gott minne.

Samma samlare samlar också på snapsglas. Åtminstone två glasskåp är fulla. I mina/våra skåp finns också en hel del, de har samlat sig dit själva, och står nu och samlar damm. Vi snapsar sällan och samlar inte systematiskt.

Dammsamlare, men glittrar ändå i solen

Dammsamlare, men glittrar ändå i solen

Läste för en tid sedan om en som samlar på dyra, fina, sällsynta viner i sin fina vinkällare. Där finns flaskorna till beskådande, inte att avnjutas via munnen. Och i dagens östnyländska avisa kan man läsa ett reportage om en person som samlar på dataspel från förra årtusendets slut. Andra samlarobjekt är ju frimärken, knivar, fågelägg (aja baja), vykort och och och… Och om ingen vill ta över samlingen, om man inte klarar av att sälja medan man kan? Kommuner och städer drunknar nu i konstsamlingar. Vilka samlingar drunknar de i ”sen”?

Någon hävdar att alla barn går genom människans utvecklingsstadier under sin uppväxt. Man är samlare, jägare, fiskare… Som liten ”samlade” jag förstås också. Halvdant. På filmstjärnebilder, glansbilder, minnesverser, sångtexter – det blev aldrig någon mani. Inte blev det så mycket pilbågar eller gummisprättor (slangbellor) heller. Och pilkastning – nä… Jag hoppade direkt till odlingsstadiet, och verkar ha fastnat där.

JA, jovisst ”samlar” jag. Sju uppringande telefonförsäljare enbart denna vecka. Tre låneerbjudanden per e-post bara idag. Hittills.

Dagens fynd. Inte samlarobjekt, inte planterad . Den ville bara komma...

Dagens fynd. Inte samlarobjekt, inte planterad. Den ville bara komma…

Fem-två, fem-två, fem-två…

 

… Förr sade man ”ett-två, ett-två” när man testade mikrofoner. Jag skulle säga fem-två idag, bara för att få testa eventuella publikreaktioner…

Fem-två. 5 och 2. 5:2. Hur jag än skriver presumerar jag att cirka 99 procent av er som läser associerar till fem dagar mat, två dagar fasta. Michael Mosley åstadkom en verklig boom när han lanserade systemet 2012. Man kunde ju knappt öppna en tidning de två följande åren utan att siffrorna 5:2 slog en i ögonen. Det nya, undergörande, efter GI och LCHF… Och nu, när ville ha en bild fick jag lov att fota en skärmbild från en nätbokhandel…

20150414_101742_resized

Först var han definitivt inte. 5:2 fanns med från kristendomens början, i samma bemärkelse. Fastedag varje onsdag (Jesus förråddes) och varje fredag (Jesus dog). Och inte var kristendomen först med att rekommendera fasta heller. Fasta i otaliga former har ”alltid” förekommit i det vi kallar hinduism (ayurveda, MM ovan föddes i Indien), till exempel. Med religiösa motiveringar, jovisst, men vem skötte hälso- och sjukvård till långt in på vår tideräkning? Religionen. Kyrkan. Framförallt klostren, med kunniga munkar och nunnor med örtagårdar med medicinalväxter…

Siffrorna ger associationer och möjligheter. Det Stora Tidningsbolaget i svenska södra Finland avlivade lokaltidningarna Östra Nyland och Borgåbladet, förlöste en ny femdagarstidning med namnet Östnyland, och erbjöd oss läsare ett helt nytt prenumerationskoncept: Fem dagar ÖN och två dagar rikstidningen Hufvudstadsbladet. Oh, la la: 5+2!

Husis i skuggan av ÖN...

Husis i skuggan av ÖN…

Vi har ju 7-dagarsvecka. Fem plus två. Etruskerna lär ha haft en vecka med åtta dagar. Den Store Kejsaren Konstantin som ville förenhetliga Romarriket på 320-talet slog fast att veckan har sju dagar (och gjorde kristendomen till mest gynnad religion). Solen, månen och fem synliga planeter gav veckodagarna namn. 5+2. Kristendomens skapelseberättelse, ja. Sex dagar jobb, en dag vila. Allt det där har långtgåendebakitiden rötter. 7 var ett heligt tal för bl.a. sumererna, som befolkade en stor del av nutida Irak för ungefärligen 5000 – 3000 år sedan. Vår världs kulturvagga i allra högsta grad…

7+-2 (tecknen borde stå ovanpå varandra, matematiker, hjälp!) är uppfattande- och minnesheligt. Så många enheter kan vi vanligtvis uppfatta och hålla i minnet en kort stund. Släng ut sjutton eller sju tändstickor på bordet och be någon kasta en blick och säga hur många stickor där finns. Kolla referensnumret på närmsta räkning: 115153056391 eller 11-51-530-56-391, till exempel. Suggestopedin (kort sagt, en pedagogisk metod) framhäver att man inte skall skriva fler än sju ord eller uttryck på en och samma rad. Bra regel när man skriver anteckningar, PowerPoint, PM…

Suggestopediskt hållen lärobok i italienska

Suggestopediskt hållen lärobok i italienska

Nu tycker jag att Statliga Spelbolaget Veikkaus (började på 1940-talet som Suomen Tippaustoimisto) skall införa en ny vinstklass, 5+2! För övrigt, när det från svenskan inlånade tipata (tippa) blev veikata vet jag inte, men min lingvistiska väninna berättade en gång att det ordnats tävlingar för att få fram ”äktfinska” ord i stället för låneord. Hoppas på repetition av uppgifterna, så vet jag när du läst, min språkochmeraväninna!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.