Prenumeration. Lokföraren Tove har gett ett besvärligt ord för första april. Hur skall OrdOdlaren koka en soppa på den spiken? Få till en hel tågvagn? Där satt hon vid/på sin
… och undrade. Vad göra? Hurra, hjälpen fanns i en monter på mässan Nordiska trädgårdar, i form av Elisabeth Ingvarsson och hennes Glada Kossan-kort. Därför tänker OO ägna sig åt
och tar till en
och vad kommer då? Jo pre-nu-mera-tion! Pre betyder ju för, så här har vi den:
Bloggaren OO blir ingalunda aldrig någonsin medlem i någon författarförening, men hon har fattat flera förar som yngre…
NU har OO liksom tagit till en och annan
och antar att ni läsare vill ha MERA av Elisabeths glada kossor, men tro inte att OO fått
för att göra reklam! Näädå. Men hon berättade både för Elisabeth och för hennes man (som varit Tjur-ko-herde) om vad hon tänker göra, och Elisabeth utbrast: ”Så roligt!” Däremot kan TION tolkas som tjeschisdialekt, även om man ändå sällan pratar om ”tion” (uttalas tiion), motsvarande normalsvenskan ”tian”. Det är nu bara så att allt är möjligt i den här soppan och OO är inte knusslig, hon tiodubblar och tar till
Så blir kanske ännu fler glada såsom fågeln i morgonstunden!
Det här verkar faktiskt bli en ordentlig
bland veckans tågvagnar, en kort sådan, med många fönster.
Prenumerationer är ibland både luriga och kluriga och besvärliga. OO har antingen glömt vad hon gjort, kruxat i fel eller ingen ruta – men ibland har hon tecknat (varför heter det ”teckna” en prenumeration, förresten?) en fortlöpande i stället för en tidsbunden prenumeration, och det är ofta besvärligt som tusan att bli av med en sådan.
De här tidningarna, och fler i samma genre, får gärna komma fortlöpande, även om de är mycket irriterande just nu i dessa dagar, när de innehåller vår, vår, vår – och ute är det snö, snö, snö… Man får hoppas att det tar sig.
OO prenumererar endast på tidningar. Tror hon, men hon kan ha fel. I varje fall prenumererar hon inte på
som det också går att prenumerera på. Liksom på mycket annat, t.o.m. glasögon…
En stadig revytraditionsrot finns här i trakterna, i Liljendal, över 40 år gammal. De övriga, äldre och yngre sitter i den österbottniska myllan. OrdOdlaren har avsmakat årets östnyländska skörd, ibland dubbelvikt, ibland lyckades hon t.o.m ta någon bild!
Lite riks- och världspolitik hör till. ”Vi ska gå hand i hand in i Nato, du och jag…”, med Finlands statsminister stilenligt klädd i läderjacka. Allmänfixaren veteranen Frej här som servitör, i en annan scen
…jobbar han som postpaketautomatpåfyllare, Amanda sjunger ”Hey, mr Postman…”. Blicken! Det går att sända med automaterna också, och föreståndaren för djurparken i Ähtäri ville sända två paket till Kina:
Pandorna i djurparken skulle/skall stanna där i minst 15 år, men de är dyra i drift, parken har inte råd utan understöd. Även här fascineras OO av blickarna. I revyn fick de snällt krypa in i automaten, om verkligheten vet OO inget aktuellt.
Bostadsmässan i Lovisa i sommar skall/skulle också ha flytande hus, Amandas verktygsback är anpassad för sådant byggande, det ser ju alla. Kalubakkin heter revyn, työkalu är verktyg på finska, och orden vandrar genom språk och dialekter på sitt eget sätt. Tage hade en och annan konstighet i sin något mer traditionella. Vetniva? Båda har varit elever till OO…
Veteranerna Katarina och Tor, pappa läser gonattsaga för det typiska dottern, som avbryter med frågor om de tre små grisarnas föräldrar, hur de bodde – och så visar det sig att hon vet en hel del med ett ordförråd som – ja. Hon framförde också en annan ”småbarnsmonolog” där hon berättade vilka alla dokusåpor hon skall delta i som vuxen. Hon lyckades röra till de finska dokusåpenamnen så betydelsen blev helt något annat, en verklig prestation! Ingen bild, OO var dubbelvikt…
Veteraner i alla ära, återväxten är tryggad! De här tre killarna, Jim, Andreas och Axel, ännu i tonåren, behärskar redan konsten att ta publiken, de kan hålla masken i dråpligheterna och får till och med liv i en ”sittscen” som den här. Begåvningar att ta vara på!
Aktualiteter: spara och och producera egen elektricitet, genom att trampa på egenkonstruerad cykelmanick. Hustrun fick tydligen nog, hon greppade en vedklabb som mikrofon och rev av en rocklåt! Vilken? Noll i OO:s hjärna. Skrattårarna rann.
Förvirrande dråpligheter i kubik, kreativa lösningar, främst föranledda av en relativt nyöppnad lunchrestaurang i grannbyn som har namnet menopaussi, och ordet är det samma som på skylten synes på svenska. Nu är det ju bara så att meno kan tolkas som finska, och betyder – ja hur uttrycker man det på svenska? Från verbet mennä, som betyder gå, ge sig iväg, och sådant. Menopaus kan följaktligen tolkas som att ta en paus i sina göranden och låtanden, om nu sen ”tanterna” Solveig, Katarina och Desiré var inställda på det… Hur det nu blev…
Kolla blickarna! Alla blickar!
Allvarligare världshändelser behandlades som i en trollfabrik, där trollkockarna blandade diverse konstiga ingredienser och slängde in i ugnen, och allt blev bara fel, fel, bland annat blev det en sotare!
Svart och glad och sotig kom Solveig ut och sjöng ”sotarvisan” Chim chimeney ur Mary Poppins! OO vet inte hur allmänt det är att säga ”det blev en sotare” när t.ex. en nyårsraket inte beter sig som den borde, i överförd bemärkelse något som misslyckas, men en ack så härlig ordsvängning som OrdOdlaren gillar!
Och sen! Klang och jubel på stekpannor och kastrull, igen är OO:s minne tomt på grund av skrattsalvor, skrattårar och dubbelvikning. Fixaren-konstruktören Frej till vänster och de tre unga killarna (en av dem var dessutom återkommande Pink Panther i flera scener) serverade klockrena toner (nästan) med att öppna rocken och knixa med knäna utåt (verkade det som) så att sleven slog mot gonggongen. Och där stod de, gravallvarliga inför en tjutande publik… Det lär ha tagit tid att fundera ut systemet, men alla hade lärt sig läxan väl. I skrivande stund bubblar skrattet ännu. Härligt!
Musiken var proffsig. Två musiklärare (en av dem Johan, fd kollega till OO) och en blivande sådan plus tre erfarna musiker. Johan tycks trivas med att hitta lämpliga kända snuttar som avslutning för varje nummer, orsakande en ny skrattvåg hos åtminstone OO och BJR.
Kultur är lyxvara, lär en politiker ha sagt i riksdagsvalsdebattens hetta. Nää-ä. OO kommer att leva länge tack vare de här skratten. Om inte ”leva länge” är lyx, förstås.
Nu tänker OrdOdlaren ägna sig åt kopplingsverksamhet! Ändå inte koppleri… Rör kopplas ihop, jo, men rör kan kopplas ihop med annat också, koppla mera, koppla mera…
Rör. Massor av rör. 16 centimeter i diameter. Spännande. På ett sjukhus! Och här kommer kopplingen: rörpost! Många stora sjukhus använder såna här kommunikationskanaler, cirka 2000 gånger per dag. OO tror att den här bilden är från Södersjukhuset i Stockholm, där rörpostnätet är 3,5 kilometer långt och förnyades 2015. Som e-post, men roligare, sa någon. Allsköns prover som tas ”här och där” i sjukhuskomplexet sätts i en speciell transporttub och tryckluft sköter resten. Vips, om någon minut är vävnadsprovet klart för analys. Utan en massa spring med kärror, i trappor, i hissar…
Gissa om OO blev nyfiken. På ett apotek i Helsingfors kommer medicinerna också med rörpost, i genomskinliga rör. Kunden OO måste bara fråga farmaceuten om fenomenet, väl hemma surfade hon en god stund…
Nånstans läste OO att systemet fungerar som ett sugrör, tryckluften kan både suga och blåsa. Hähä, en koppling till: sugrör i ett stabilt finländskt vardagsvattenglas, design Aino Aalto (kändisarkitektens hustru), som på 1930-talet såg en yxa kastas i en sjö och bildade ringar på vatten och fick idén till den stabila glasformen.
Rörpostsystem i större skala har funnits i flera stora städer från och med 1850-talet. I Paris omfattade systemet 467 kilometer (med över 30 miljoner försändelser per år), i Berlin 400, i London, i Prag… I alla system torde försändelser på upp till 500 gram ha transporterats.
Människor då? Jo, försök har gjorts, men… Kommer ni ihåg en James Bond-film där en smått förskräckt person transporterades över en gräns i ett liknande system?
Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör…? En gammal bäck, numera ett dike, går tvärs över domänerna. Det fylls varje sommar av ogräs, där samlas lera… Kort sagt, servicekrävande. Hösten 2021 var tiden mogen. Diket skall kamoufleras (hihi), rör skall grävas ner. Det tog till 25 november innan grävmaskinens krånglande slangar (rör) kom till skott. Lera, lera, klofs, klofs… Uppe till vänster i bild ses 50 meter rör med 50 centimeter i diameter som hädanefter leder vattnet från skogen på andra sidan vägen i kringelikrokar till Illby å.
Grävmaskinen malde sakta men säkert sönder gräsmattan, hämtade rör, hämtade jord från hopen vid vägen som folk hade undrat över hela hösten. Bara mera klafs.
Uppe till höger fortsätter det öppna diket genom skogen till grannarnas tomter, första röret på plats vid odlingslådorna, men oj så vått och blött och obehagligt. Vad månde blifva…
Vintern kom och gick, och först mot slutet av juni kom grävmaskinen på återbesök, gjorde ”salsgolv” ovanpå leran och satte ner ytterligare ett rör i den nästan vilda sommargrönskan. OO har ingen bild av hur gräset växte..
Rören som bär runt värmande vatten i hus brukar vara kamouflerade inne i golv och väggar, men det ändrades på här i huset, för säkerhets skull. Rören i tak och väggar lägger vi knappt märke till mera i vardagen.
Varsågod, lokförare Karin! OO trodde inte att hon skulle tota ihop det på det här sättet, med både kamouflage, glas, post och rör. Det blev nu bara så. OO försöker hålla sig kvar, trots att annat börjar tränga sig på och ta upp tid i hjärnan. Prenumeration nästa!
Det är 22 mars. Snöfall i plusgrader hela dagen, Då sitter OrdOdlaren hellre inomhus och tänker på blommor och på gubbar! Hon har fastnat i en bok som inte direkt tilltalade först, men sen…
Författaren är illustratör, Annika Silander Hökerberg. OO vet absolut inget om henne i övrigt, men en baddare på att rita är/var hon! Boken är utgiven år 2000. Hon gjorde ett illustrationstema för att kunna ställa ut på The Royal Horticultural Society i London 1998, vann guldmedalj och så kom boken till ”på köpet”. Växter som Carl von Linné (1707 – 78) namngett för att hedra män i sin omgivning. På pärmen Thunbergia grandiflora, efter Carl Petter Thunberg (1743 – 1828).
Först den fantastiska bilden av linnean, Linnéa borealis, släkt med paradisbusken (se förrföregående inlägg). Såna växte i skogen vid vilken OO växte upp, en hel del. Har inte sett linneor på länge. Liten, krypande, smått försiktig – men ack så vacker. Beundra nu hantverket i alla bilder!
Rudbeckiorna gäckar OO. Vad är rudbeckia, vad är solhatt, vad är läkerudbeckia? Torde bli nån ordning snart, nyfikenheten är väckt. Olof Rudbeck d.y, 1660 – 1740 fortsatte sin faders verk med botaniska trädgården i Uppsala och var en av de första som upptäckte Linnés botaniska begåvning och hjälpte honom på vägen. Rudbeckian härstammar från Nordamerika.
Alstromeria, eller inkalilja, som den nu ofta kallas. Också namngiven efter ”en stor mans stora son”, Clas Alströmer (1736 – 94), son till ”potatis-Alströmer”. Studerade också för Linné, satt på pengakistor och finansierade resor ut i världen. Han reste själv också 1760 till Spanien för att studera ullkulturen, såg en vacker växt på den svenske konsulns bord, beskrev den och skickade frön till Linné. Naturlig hemvist för den här liljan är Sydamerika. OO har haft den några somrar, i kruka. Vacker och blomvillig.
Kalmia latifolia, namngiven efter Pehr Kalm (1716 – 79). Växten växer vild i Nordamerika och på Kuba. Pehrs föräldrar var från Korsnäs och Vasa i Österbotten, de flydde till Sverige, bort från det stora nordiska kriget. Pappan dog i Sverige och mamma återvände med sin lilla son och han växte upp i Vörå (OO:s hemtrakter), gick i skola i Vasa, sen i Åbo, och 1740 träffade han Linné i Uppsala.
Pehr hade rest runt i den östra rikshalvan, han reste i den västra och Linné hade en plan: Kalm ska till Nordamerika! Enligt Linné var han ”nu i sina bästa åhr, då varken ambition eller wekligt lefwere försvagat honom”. Han kom sig dit, han träffade Benjamin Franklin, hämningslystna urinvånare, hittade en hustru, hade ögon och öron på skaft och pennan i högsta hugg, beskrev ”allt”. New York var enligt honom ”en stor underbar trädgård med anmärkningsvärt krokiga gator”. Han kom hem fullastad med erfarenheter och frön och skrev reseskildringar som blev verkliga bestsellers. Det gjorde han i Åbo, där han också grundade en ordentlig botaniska trädgård 1758 – och där står nu bland annat Sibeliusmuseum. En stor ek torde finnas kvar av hans planteringar.
Den grå långa rektangeln är muséet, fotograferat från andra sidan ån. När OO besökte platsen för några år sedan fanns där också en hel del kalmior, trots att de egentligen inte klarar klimatet så bra. Döm om OO:s förvåning när hon upptäckte kalmior i botaniska trädgården i Hobart, Tasmanien! Tänk, namngivna efter en som trampat i Vörå, bland OO:s förfäder…
Sparrmannia africana, en krukväxt som kallas rumslind. Den är en malvaväxt som växer vild i Sydafrika, och växer vilt som rumsväxt, påstår bokförfattaren, den fantastiska illustratören. Anders Sparrman (1748 – 1820), född i Tensta norr om Uppsala (OO har kollat på kartan!). Studerande vid Uppsala universitet som 11-åring, reste iväg som skeppsläkare till Kina som 17-åring 1765 – 1767, skrev bok om det 1768, sen reste han på något sätt till Kap-området i Sydafrika och fick erbjudande om att åka med James Cook på upptäcktsfärd 1772. Redan nu undrar man…
Med James Cook blev det Södra ishavet, Nya Zeeland, Tahiti (där han blev rånad) och Tonga, resesällskapet såg kannibaler och undkom, reste på hårdstormigt hav och nådde Påskön och sen Kaplandet igen. Slut där? Nähä. Med oxkärra reste han in i Afrika tillsammans med en ”annan galning”, lovade att de inte skulle klippa hår eller skägg förrän de träffat kristna flickor eller en flodhäst. Det blev flodhäst, Sparring var den första som beskrivit det djuret, likaså noshörning.
Tro det eller ej, han återkom till Sverige 1776 och hans insamlade material finns numera på Naturhistoriska riksmuséet och på Etnografiska muséet i Stockholm. Han skulle ansvara för Vetenskapsakademiens naturaliekabinett, han som rest på äventyr i drygt elva år. Nähä. 1787 blev det Afrika igen, resultatet var att han blev en hård motståndare till slaveri och slavhandel. Till slut blev han fattigläkare i Stockholm. Hans sista 30 år innehöll säkert äventyr och farligheter också. Häftig karriär.
Elias Tillandz, född Tillander (1640 – 93) levde inte på Linnés tid. En epifyt från Ecuador bär hans namn, Tillandsia cyanea. Namnet av Linné, förstås. Den här Elias färdades inte på haven, endast på Östersjön mellan Uppsala och Åbo. Efter ett skeppbrott beslöt han, aldrig mer på havet. Han red i stället runt Bottenviken, sägs det. Och ändrade sitt namn – till lands!!!
Han räknas som den finska botanikens fader, gav ut den första växtförteckningen i Finland, 1673, med 496 växter. Här ovan är den andra upplagan 1683 avbildad, med 536 växter med vetenskapliga namn, namn på svenska och på finska. Han grundade också en botanisk örtagård (den fanns en bit norrut från dagens Sibeliusmuseum, där lutherska ärkebiskopen i Finland numera bor). Här får ni stava på titelbladet!
Post office Tree. Wit-melkhout. Umakhwelafingqane. Ximafana. Sideroxylon inerme. Flera vagnar i OrdOdlartåget idag, ändå ett och samma. Det här sydafrikanska trädet kan bli femton meter högt – bredden är en annan historia. Trots namnet är virket synnerligen hårt.
Jo, hela bladverket är ett enda träd, OO har själv i egen låg person hukat sig och inspekterat. Här finns/fanns då också ett postkontor… Jovisst:
Formen är något originell, och som kontor känns det lite smått. Allt har sin förklaring. Portugisisk post från och med maj – juli 1501. Finns i Mossel Bay, ungefär halvvägs mellan Kapstaden och Port Elizabeth, där sjöfararna bunkrade färskvatten och ”handlade” med urinvånarna.
Den 9 mars år 1500 avseglade Pedro Alvares Cabral med 13 skepp och 1200 sjömän. Bartolomeo Dias basade för ett av dem. De hamnade i blåsväder och upptäckte Brasilien och vindarna som bar dem österut blev värre och värre vid Stormudden (som en portugisisk kung döpte om till Godahoppsudden), och fyra fartyg, bland annat Dias förliste. Nio skepp nådde Indien och fem kom tillbaka fullastade med kryddor. På hemvägen, i maj 1501, seglade flottan in i Mossel Bay och där lämnade Cabral ett budskap om Dias död i en gammal sko som hängdes upp i ett träd. Eventuellt samma träd som på bilderna, det lär vara cirka 500 år gammalt.
Hur i sjutton visste Cabral att João da Nova hade avseglat 5 mars 1501 med fyra fartyg mot Indien och att fartygen verkligen skulle ”landa” vid samma källa, hitta skon och få meddelandet om Dias död redan 7 juli, samma år? Snabb postgång, kanske sju veckor… Efter det här blev det i varje fall sed att utbyta ”pappersnyheter” där, det ordnades säkert nån låda…
Nu får man specialstämpel om man postar kort där. Förstås gjorde OO det, sen fick hon också ta nyckelkedjan, låsa upp och vittja och bära iväg det hela i plastlådan…
Farbrorn som annars sköter uppgiften överlämnade gärna arbetet åt turisterna, men ville inte själv figurera på bild.
Ett raskt hopp till 1900-talets Finland:
De gamla plåtpostlådorna avvecklades i slutet av årtusendet, och efter roliga förhandlingar fick den här ett nytt liv i ett företag där de anställda kommer och går med oregelbundna arbetstider. Här lämnas meddelanden till kontoret, kanske ännu idag, OO vet inte med säkerhet. Observera den snygga logon!
Här postar OO sin avgående post idag, brev, kort, korsordslösningar. Postlogon har blivit ett ord, post på finska. Hm. På de flesta österbottniska dialekter säger man ”påstin”, ”Ha do varit ett påstin?” (har du tagit in posten).
På 1950-talet fanns dagens post i en låda i bybutiken, där alla plockade genom allt, läste, kommenterade och visste vilka tidningar man prenumererade på, vem som fick kort varifrån. Posthemlighet? Följande årtionde fanns en rejäl låda med stadigt lock utanför bybanken, samma grävande. Hembärning till enskilda lådor startade på 1970-talet. I slutet av det årtiondet hade OO blivit stadsbo och lärt sig att inte vakna av morgontidningsdunsen på hallgolvet.
Morgonutdelningen här på landet upphörde för drygt fem år sedan. Hit går OO numera, till tomtgränsen vid byvägen, vittjar en gång per dag.
Den gröna lådans namnskylt demolerades på bilden när namnet skulle göras oläsligt. Ser lustigt ut.
Roligt minne från tandemcykelresan 1993. Redan då ironiserade man över vad som komma skulle, postkontoren sammanslogs, minskade, krympte och försvann. Lövö post i Åbolands skärgård. Dörren var låst…
Postskörd från veckan som gått. Brevpost delas numera ut på måndag, onsdag och fredag. Fredagens skörd till vänster, fröbeställnngar, pensionärsförbundets tidning, Allers… Torsdagarna förgylls av ultralokaltidningen Nya Östis, på tisdagar kommer endast rätt tunna lokaltidning (som utkommer också på tisdagar). HBL, ”rikstidningen” Hufvudstadsbladet med helsingforsbetoning, kommer i postlådan de dagar Östnyland inte utkommer.
Trädets namn på engelska, afrikaans, zulu och xhosa i början, samt det vetenskapliga namnet.
Kalas! OrdOdlaren har varit på kalas/fest/jubileum. Hon har ätit god mat, lyssnat, pratat och skrattat. Hon höll inget tal, överräckte ingen gåva – men gick hem, som alla andra 97 gäster – med en gåva!
Hur väl syntes det månne i mörkret att man var BOV 100… Verkligt påhittigt. Inne i tygpåsen (av god kvalitet) fanns en bok:
Dags för förklaring kanske? Trädgårdsföreningen Blomsterodlingens Vänner i Finland (ändå numera mest Helsingfors) firade 100 år av tillvaro, grundad för ”af för blomsterodling intresserade amatörer”. Föreningen har gett ut några mindre eller större publikationer under åren, med titeln ”Från Blomstergården”. Den påkostade boken (fint tryck, hög kvalitet på papperet) är både en bilderbok, en ”läs var som helst”-bok och en blomsterbok. Bland annat. En huvudförfattare, flera ”biförfattare”, flera fotografer och förstås historiska bilder. Pärmbilden är tagen av Henrika, lika skicklig med penna som med kamera som med växter.
BOV är inte äldst av föreningar. Aura Trädgårdsvänner (Åbo) firade 140 år förra året, med mottagning på trädgårdsmässa och trädgårdsfest för medlemmar. Bok? Nä, den föreningen har säkert hyllorna fulla. Den som lever får se vad Nylands Svenska Trädgårdssällskap hittar på år 2028!
Vi har också firat! Trädgårdsodlingens Vänner i Wasa (dubbelt W!) blev 100 år för fyra år sen och ”riktiga vi”, här i Borgå, firade med bok 2002 och 20 år senare med utställning, bildkavalkad, Borgås godaste festbuffé och med hälsningssång av dåvarande ordföranden BJR.. Allt i Albert Edelfelts (1854- 1905) barndomshem, Kiala gård norr om stan.
Stämningen fångades av Sanne, en av ”OO:s chefredaktörer”. I hennes tidning figurerar VL, Självutnämnda Växtologen…
Trolsk stämning på BOV-festen, ett snabbt skott med telefonen. Magnus höll ett lättsamt och lättsmält festtal, blom- och resebilder snurrade på den vita duken. Perfekt nog fastnade bilden av paradisbusken på OO:s bild. Maten var utsökt, vinerna väl valda.
Jubileumsskrifterna är viktiga trädgårdsdokument. OO öppnar, ”smakar”, bläddrar, läser här och där, ler, njuter. Vetni, de här föreningarnas första ledande personer hade titel och efternamn, men oftast endast bokstäver som förnamn. Professor, Doktorinna, Med.Dr, Friherre, assessor, fru, konsulinna, borgmästare, droghandlare. Hoppsan, droger? Även det ordet har genomgått en betydelseförskjutning. Hur skulle OO ha omnämnts på den tiden? Småbrukardottern? Krukomakardottern? (Pappa krävde o-et i telefonkatalogen…) Kvinnor hade liksom inte egna yrken då…
Verksamheten i alla föreningar var liknande: föreläsningar, träffar, filmförevisningar, utflykter och längre resor Precis som nu. En aktivitet har ändå tappats bort: trädgårdsutställningar. I stället besöker vi mässor (snart Älvsjö!) och en del tror att inget annat än det världsvida nätet behövs för att komma underfund med odlingens mysterier (om såna finns) på den egna täppan.
I ”Vasa-boken” berättas också om stora trädgårdsprofiler med anknytning till staden, först och främst Alexandra Smirnoff (1838 – 1913) framstående pomolog, folkbildare och kvinnosakskämpe, hon skrev också böcker om ”vanlig” trädgårdsskötsel, inte enbart om frukter och bär som pomologer plägar göra. Hon hade eget yrke!
Bilderna i BOV-boken är verkligen valda med omsorg och blombilderna är – – ja, OO nästan dreglar över det här sidan. Bergvallmo, Meconopsis, är något av en symbolblomma för föreningen. OO visste inte så mycket om den förr, nu vet hon mera.
En av de mest märkbara männen i Republikens historia har också varit BOV, blomsterälskaren C. G. E Mannerheim (1867 – 1951), Marskalk av Finland. Han finns med på medlemslistorna med olika titlar: general, friherre… Han hade tre hem, tre trädgårdar och brukade anteckna namn på intressanta växter som han ville bekanta sig med. Erik von Frenckell var finansman, politiker och far till Vivica Bandler.
Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från Wales, Spanien, Sverige och lite överallt, på ställen jag bott och arbetat i. lenadyche(at)gmail.com
OrdOdlaren 