Förlåt, jag hade fel, men…

… jag är så glad! Nu har jag skrivit tjugo inlägg i den här bloggen, och på söndag kväll 29 mars klev den här sidan upp till över 1000 visningar! Nu när jag sitter och knackar ner mitt tjugoförsta inlägg sitter jag bara och är överväldigad. Jag vet att många läser ett inlägg flera gånger, både med avsikt och utan, så gör jag ju också när jag läser bloggar. Jag vill ju kolla om min kommentar har godkänts, om andra kommenterat – och om min kommentar har kommenterats… Men ändå! Jag började på Runebergsdagen, 5 februari. Tack, läsare. Kommentera gärna!

Felet, ja. Den idébalkong på trädgårdsmässan i Stockholm som jag publicerade i mitt senaste inlägg heter ”Brodera mera”. Här kommer nu OrdOdlarens favorit vad gäller namnet. Nu är det rätt. SPAlkong med NJUTsikt. Var så god och betrakta!

Varannan vatten… Här gäller samma princip som vid groddodling i flera lager, fyll på vatten överst, låt det sippra ner. Kräver lite pyssel och en hel del tomflaskor. Kan bli en snygg inredningsdetalj på en balkong, man behöver inte ha så många linjer i bredd, och färgen och grödorna kan varieras.

Blommor i överflöd… Den glada danska killen har vi köpt julrosor av flera gånger, och dessa helleborus trivs hos oss. En del sprider sig i gräsmattan, andra ger upp, i år var det dags att inhandla några för att ”täppa till hålen” i rabatten. Fem olika färger och fasoner. Tyvärr syns inte variationen så bra på den här bilden, med en ”prylförsäljare” framför. Och så blev det lite icke-vita vitsippor också…

”Pelargonfönstret” är en liten ”butik” vi alltid måste besöka. Där finns alltid något nytt och spännande i skottväg (roligare ord än stickling), nya och gamla pelargoner och fuchsior. Där blir det också mycket prat – en av dem som jobbar där har studier i finska som hobby… Vi fick också en liten planta, den har namnsdag 19 april i Finland, 20 augusti i Sverige. Fotograferar när den blommar, kommer att sköta den väl. Enligt officiell stavning uttalas namnet på tyska..

Och vatten… och hängande trädgårdar… Vatten har/behöver vi alla, och varför inte göra något vackert och kurvande och porlande av det, om man har möjlighet. Biodynamiska föreningen har fler kurvor och ”kluckor” och krusiduller på sina, för effektiv vattenrengörning. Men redan de här vore något!

I sommar skall jag försöka komma ihåg att också själv hänga i hängmattan och i hängstolen under icke nyvattnade hängande blomsteramplar!

En mässa värd en mässa

Kungsängslilja i Linnés lummiga salar

Onsdag. De senaste numren av trädgårdstidningar genombläddrade, webbsidan småkollad, idéer noterade, frölagret inventerat, minneslappar skrivna, kameran tömd, biljetterna framplockade, pengar växlade, väskan packad – klar! Lite bil, mycket båt och lite bil igen, och så är vi framme. Nordiska trädgårdar på Stockholmsmässan.

Idéträdgård ”Uti vår hage..”

Där finns allt – och lite till. Idéträdgårdar, ”rösta-på-bästa-balkongen” (sjutton, glömde!), litteratur, växter, redskap, maskiner (karaleksaker som automatiska gräsklippare, en ljusgrön kombinationsmaskin…), idéer, kreativitet så det står härliga till. Ja, för att inte glömma trädgårdsresetips och diverse pinnar och prylar att placera ut i trädgården. Puh. Visst finns också sådant som kanske inte direkt förknippas med trädgård, som t.ex. fårfiol, småtillverkare av kläder, snask, dynvar, säkerhetssystem, badrumsinredning och diverse korvar – men en bra, diskret vaxduk till vårt rätt stora altanbord inhandlades.

Eventuellt balkongen SPAlkong med NJUTsikt, tilltalar en ordodlare…

Och i ett stort hörn finns föreningarna För pioner, pelargoner, chili, orchidéer, äpplen, dahlior med mera. Och en skråttförening sålde bl.a. en bok om bärfisar (köpte inte). Det fanns också böcker om humlor (det finns flera tiotals arter i våra länder) och om fjärilar, t.o.m. landskapsvis. Och fåglar. Och hur du sköter om att dessa finns i din trädgård.

Några pelargoner…

Oj, vad man kan gotta sig! Tyvärr tycker man också att man behöver så mycket. Denna man och kvinna behöver också tid. Efter några timmar greps jag av förtvivlan: vi har hittills bara sett en fjärdedel! Det finns så många människor att slå sig i slang med, många har blivit som goda vänner under årens lopp – vi tycks vara ett kännspakt par med intressanta intressen, chili, t.ex…. Det var bara att glömma mässtidningen med den ologiska numreringen av utställningsbåsen, ta några fixpunkter för orienteringen och traska på. Efter sju timmar på torsdag och nästan sex på fredag började jag hitta ganska så bra. En dag till, och jag kunde ha fungerat som guide!

Här, bland ”piskplantorna” talas äkta grundsprååtji

Lördag. Lyckligen hemkommen Lucko-ägare, sågägare, sekatörägare. De två sistnämnda av speciellt märke som passar mina händer. Lucko är mitt favoritredskap, mer säger jag inte! Och nät, bush-up (hemlighetsfullt även här…), helleborus, pelargon, fuchsia, orchidé, ”mylla” åt orchidébäbisar, och mycket mer. Som till exempel frön. Bankkontots gnisslanden låtsas jag inte alls höra.

Hmm…

Mera kan du inom kort också läsa på http://www.snack-i-rabatten.fi, hoppas jag lyckas sätta in bilder där också.

Skrått = småkryp, insekter

Djuren i mitt liv 1: kor

Kossor. Koddor. Sippor. Kåona. Kärt djur har många namn. Förser oss med mjölk, kött, hudar. Utan dem ingen ost, yoghurt, grädde i alla deras varianter. För att inte tala om allt som görs av hudarna. Och korna föder kalvar som blir kvigor, nya kor, stutar, tjurar, oxar – och vårt (nästan) dagliga kött på tallriken. Det finns ju olika uppfattningar om vad som är en tjur, vad som är en oxe, men för mig är de tjurar, de där som blir till kött (oxkött?) efter ett antal månader av tillväxt.

På 1960-talet hade jag den tvivelaktiga (?) äran att sköta och uppfostra två sådana kreatur per sommar, utflyttade ur föusi. Jag tog över efter pappa, som under våren hade skämt bort dem med varmt vatten färgat med meijamjölk. När jag satte igång med fostrandet efter skolavslutningen, då serverades enbart kallt vatten. Tjurarna tjurade. De välte ämbaret, satte till och med huvudet i spannen och lyckades blåsa ut en stor del av innehållet. Mitt motdrag var att kasta resten av vattnet på trilskande tjurens huvud. Efter den kallduschen klagades det inte mera på menyn. När jag städade deras utrymme stod de som tennsoldater, annars fick de ett stick med grepen i skånken. Grymt, men sådant läder skall sådan smörja ha. De var då i värsta tonåren, ca ett år gamla.

Tidigare på våren ville jag gärna sitta i en kätte med ett fat nymjölkad råmjölk och försöka få den någon dag lilla kalven att förstå att huvudet skall nedåt, inte uppåt när man dricker. Situationen väcker minnen i näsan, i händerna… Skinnet på fingrar och knogar nöttes effektivt av den sträva kalvtungan, av munnen som suger och suger. Det blev också mycket kram, klapp och kel. En färsk kalv doftar, är mjuk och len och kan nästan somna i en människofamn…

Hallon och Leja, 1962

När kalven blivit kviga (och kunde springa i råmpiili nästan hur långt som helst) tog min vilja och mitt tålamod nästan slut. Kor är farliga framtill och obehagliga baktill. Min syster träffades av häftiga Hejas horn, och en kosvans i ansiktet är inte världens mest behagliga upplevelse, precis. Alla kossor är dock inte som Heja, som alltid skulle ha och vara först. Respekterad av sina gelikar, även de hade fått smaka på hornen. Enligt mig var hon bara sur, ilsken, grinig och lättirriterad. Kor är individer. Godmodiga gamla halta Glada var snäll, Leja lojal, Hallon ful och kantig och en god producent, och sen stora Blomma, ja. Blomma som kom springande med huvudet lågt så fort en människa närmade sig hagen. Såg hotfull ut, men ville bli kliad på huvudet. Och många, många fler…

Blomma, 1972

På ett värmeljus…

Den här lilla kossan då? Hon kom på biffen på, som det påstås, världens bästa köttrestaurang i Buenos Aires. Och restaurangen finns i ett gammalt upprustat (till tänderna) hamnmagasin. Där serveras köttbitar på 400 gram. Så det blev fyra biffar på åtta personer. Gott. Gottigottgott. Och en sommelier valde vinet…

Vore jag köttproducent idag skulle jag låta tillverka figurer av liknande slag som restaurangerna skulle sätta på biffar av mitt kött. Ser gärna sådant som konsument också. Men idag är jag inte sådan producent. Jag har bara en egen ko i diket. Oma lehmä ojassa.

Föusi = fähus, ladugård   meijamjölk = skummjölk   råmpiili = …tja, skentrav, skengalopp…

KAJ, EEJ, UGS, FG, HP…

Det skall ju vara förkortningar nuförtiden…

Kan man jämföra KAJ och Emma Engdahl Jägerskiöld? Svårt är det åtminstone, eftersom EEJ avled 1930 och KAJ lever i högönsklig välmåga och i stor popularitet i Svenskfinland. Och du som läsare känner bara till den ena, kanske inte någondera. Inom ungefär tre dygn har jag nu suttit på publikplats och upplevt båda. Joo, EEJ var också populär, fick fina recensioner, uppvaktades med blommor av både Franz Liszt och av kejsar Alexander II – av den sistnämnde fick hon också örhängen med briljanter. Och av teatervänner i Helsingfors det här:

hyllningsgärd af teatervänner i Helsingfors

KAJ har också överhopats med utmärkelser, alltifrån årets talang 2012 via finlandssvenska nöjesgalans pris 2013 och Vörå kommuns kulturpris 2014, och stikkasåkkor och bullabitar. De tre pjasapåjkarna hinner få en hel del ännu… För..

…pojkarna i KAJ kan man bara inte låta bli att falla för. Att de dessutom pratar mitt känslospråk, min barndoms dialekt, gör ju inte saken sämre, precis. Ni som ännu inte känner till det här fenomenet får lov att googla. Ni hittar bilder och mycket därtill om ni bara slår in ”kaj humor”. Fungerar. Har provat. Bra fördjupningsstudier.

Kevin, Axel och Jakob är spontana, inte rädda att göra bort sig – lyckas de med det får de ändå skrattarna på sin sida via någon lämplig ordvändning. De skämtar med fenomenet KAJ och med varandra. Dessutom behärskar de sina instrument: sångröst, gitarr, bas, fiol, dragspel av det mindre slaget, historisk melodica, rytminstrument – och dator och mikrofoner med alla vidhängande trassliga sladdar.

Emma Engdahl Jägerskiöld behövde inga mikrofoner, och ingen nu levande person vet hur hon lät. Men hon sjöng på flera scener i Europa, och hon lär enligt recensionerna haft både dramatisk förmåga (=KAJ) och spontanitet och charm (=KAJ) som hjälpte henne när hon t.ex. hade svårt att hålla tider (vet inte om KAJ är tidsoptimister). Hon är verkligen Finlands mest bortglömda operastjärna, aktiv 1875-1890. 1890 ingick hon äktenskap med Jägerskiöld och den livssituationen tog över. Men hon fortsatte som pedagog och som inhoppare.

I Finland sjöng EEJ på Nya Teatern (nuvarande Svenska teatern), som hade en operaavdelning. Och på vår Nationaloperas hemsidor läser jag att operan i Finland började 1911.. Jaha. Så EEJ och andra med henne är verkligen bortglömda. Tills Ulla Grönvall-Streng hittade henne i sina guidestudier. Jag är glad att jag hade möjlighet att uppleva den sista av fem konserter till hennes minne som UGS arrangerat, tillsammans med Hedvig Paulig som solist och Folke Gräsbeck som ackompanjatör. Njutbart att höra både sång och prat – kanske det blir mera EEJ och UGS?

Mera KAJ blir det säkert. Jag fortsätter att jämföra och förutspå: det blir ännu sisådär elva-tolv år till, tills eventuella äktenskap tar över… Hoppas att de inte efter det blir bortglömda i över 100 år tills någon ivrig forskare börjar damma av arkiven. Spara, pojkar! Inte enbart digitalt, se till att det finns kistor att gräva i!

programblad för konserten 2015

KAJ = Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård från Vörå i Österbotten.

Namnskyltar

Rödbladig smällspirea, en vårligare bild än den tidigare publicerade.

En stor trädgård med många, många växter ställer stora krav på minnet.Och den stackars ynkliga mänskliga förmågan klarar det inte. Det finns ingen som helst chans. Man kan ju rita en karta med alla växter. Hm. Kräver en hel del pennkonstnärlig förmåga, saknas. Lantmäterikunskaper med sådant som höjdkurvor, saknas. Böjelse för systematik, tja… Man bör ju göra en lista också. Och växter dör, förnyas, ersätts, placeras om, förflyttar sig. Visst skulle det vara en roligt påtande, om jag bara gav mig ordentligt med tid. Men ge mig en karta först! Finns nog nånstans, men…

Det blir att försöka med lappar av olika slag och material. Många av den sorten kommer med när man köper växter. En del håller i en halv evighet – åtminstone baksidetexten, med inköpsstället. Andra går sönder efter första vintern bara du petar på dem med lillfingret. Trästickor blir mossiga, bleka och de ruttnar. Vita eller färgade plaststickor får rabatterna att se ut som…. tja, laboratorium?

Inte så estetiskt…

Nu har jag gjort några experiment, påhejad av en del, betvivlad av andra. Prövotiden bör ju sträcka sig över flera år, men ett resultat är redan klart. Det visste jag egentligen direkt: tusch på plastskylt försvinner inom ett år. Sådana skyltar lämpar sig bäst för tillfälligt bruk, bra vid trädgårdsvisningar, evenemanget ”öppna trädgårdar” (i år 28.06).

Inte så lyckat med tusch på plast…

I Rosendals trädgård i Stockholm såg jag för några år sedan grönmålade vackert formade  träskyltar som hängde i de gamla äppelträden. Den åsynen resulterade i att det nu hänger grönmålade skyltar här och där i vår trädgård, skyddade med båtlack. En lokal hantverkare målade och skrev med pensel, BJR stod för lackering och upphängning. Första vintern har gått bra.

De här skyltarna tycker jag om!

Hur jag kom på idén att skriva på stenar vet jag inte. Ibland blir jag helt överraskad av vad min hjärna hittar på, förmodligen fanns nog en liten stulen idé nånstans inne i någon liten undanskymd hjärnvrå. Första försöket skedde med en ”målfärgspenna”, men den var klumpig att använda. Den stenen har förblivit väderopåverkad i förslagsvis tre år! Inte är det lätt att skriva med tusch på oftast skrovliga stenar heller, men alla försöksstenar som gjordes senaste sommar har övervintrat oskadda.

Kinesiska pioner har härliga namn..

Nu gäller det bara att bli stenrik. På relativt släta stenar.

Dass med humor och konst

Skrev dass i rubriken, även om det inte är det vanligaste finlandssvenska ordet. Det finns ju en massa ord för utrymmet ifråga, dessutom verkar det ibland vara olika ord beroende på om det ligger ute eller inne. Tupp, toa, WC, tryckeriet, hemlighus – eller Jussila! Men Jussila finns bara på ett ställe, på en sommarkoloni i Österbotten. Där lär ha funnits en populär köksa som barnen alltid ville följa med så fort som hon visade sig utomhus. ”Vart ska du gå?”, frågade någon ”Åt Jussila till”, svarade hon. Jussila är, vad jag minns, en liten grannby till kolonin, och i den byn tar man inte illa vid sig av den mycket länge legendariska benämningen på ”stället där man vill vara ensam”. Vet inte ens om kolonin finns kvar.

För mig blir det oftast vessan. Helst skulle jag använda barndomens dialektord, ”hyysschon”, men jag vet inte hur ordet stavas, så det använder jag inte här. Eller hur det nu blir. Ni som vet, ni vet, och andra får sväva i okunskap. 🙂

Men konst skulle det handla om. Den här tavlan kom alldeles nyligen upp på tegelväggen i husets minsta rum. Första gången såg jag den hemma hos konstnären som målat den, och jag bara skrattade och uttryckte mitt gillande. Några år senare förärades jag den på min födelsedag, av konstnären och hans hustru. Sedan dess har den hängt i mitt arbetsrum i skolan, och nu pryder den denna kabyss, med hopp om att det blir flera glada skratt. Adam, han begriper ingenting, han bara äter och äter… Konstnären funderade länge på om paret skall utrustas med navel eller inte.

Förr var det ju populärt att pryda utetupparna med allsköns pappersbilder. Allt från Oscar II med familj, via filmstjärnor och naturbilder. Har själv levt med en sådan, även om jag inte frekventerade den ofta. Den förra husägarens dotter hade tecknat, klippt ut bilder med olika motiv, satt roliga historier på strategiska ställen, med mera. Numera verkar det som om folk gärna vill göra dessa fristående små hus till romantiska ställen, med blommor, dukar, dynor, prydnadsföremål, m.m. Medan man i lägenheter får tränga sig in bland handdukar, skönhetskrämer, badkar/duschutrymmet och tvättmaskin. Vessapapperet når man oftast efter en hel del akrobatiska övningar. Jag skall bli vessapappersplaceringsplaneringskonsult när jag blir stor.

Och i denna här nämnda tavelprydda kabyss finns också två olika exemplar i serien ”Dassboken”. Man skall hålla på traditionerna. I tonåren pluggade jag ämnet historia på vessan. Inte populärt i familjen.