Krafsredskapen

”Och lilla Vicke Vire…”. Hon vägrade helt plötsligt vicka på sig som förr på lördag kväll nionde maj. OrdOdlaren såg helt plötsligt likheter med Lilla My, kanske Tove Jansson också hade stukat lillfingret när hon skapade den bestämda figuren?När, var och hur den lilla olyckan skedde är helt höljt i dunkel. Hon var svårböjbar. En rostagg? Det hade gått åt några timmar bland rosenbuskar den dagen, men det kändes inte så. Märkte att hennes (jo, helt tydligt en hon) huvudsakliga uppgift är att skriva ”a”, men nu spretade hon och gjorde stor bokstav i stället. Vissa handgrepp slutade i en mild svordom, hon verkar behövas till mer än ”a”, inte enbart för små varelser som lindar en och annan runt sitt lillfinger.En spretande hand kan täcka en stor yta… Men är det finare och förnämt att spreta med lillfingret (pikkurilli på vardagsfinska) när du håller i en kopp, ett glas? Enligt nu levande Twining-familjens överhuvud Stephen drack man förr hett te ur små koppar utan öra. Greppet var tummen under, de andra fingrarna, främst pekfingret på den heta övre kanten och lillfingret – – hade ingen uppgift. När man sen fick koppar med öra fortsatte man med (o)vanan. Ha. Ingen kan verifiera att lillfingerspretande är ett tecken på fina manér.

Tummen. Pollex. Peukalo. Tummetott. Skall inte finnas mitt i handen… Har en särställning, och behövs verkligen (han). Utan tumme står man sig ganska så slätt. Storasyster sög på sina, alltför ofta. Innan hon skulle börja skolan lindade pappa illasmakande tygremsor runt dem – han fick linda in alla fingrar till slut. Ovanan upphörde. Lillasysters ovana finns kvar i smyg. Hon niuvar. Vad det är behöver ni inte veta…

Index. Pekfingret. Etusormi, nenäsormi (nenä = näsa, etu = fram, före). Slickepott (hon). Precis så, peka och slicka/smaka. Behövs för samarbete med tummen, pincettgreppet och kraftigare tag. Har dansat polka med en som saknade det fingret på vänster hand – köttmästare. Han påstod att fantomkänslorna var så starka att han aldrig bommade i det vanliga experimentet: han satte handen på en stubbe, tittade bort, och en kompis slog med hammare på stubben. Slog han på pekfingrets plats gjorde det ont!En skrynklig halvspretande högerhand måste ju också få vara med… Medius, keskisormi, Långeman, långfingret stretar på höjd över de andra (han). Bilden ljuger. Det är längst även hos OO. Behövs för styrka. Är det det man har fingerborgen på? Roligt ord, förresten, fingrets borg? Kommer ihåg fingerborgssamlaren i Reykjavik. Vi umgicks i någon timme över hennes kollektion med dylika ting från olika delar av världen, varje fingerborg hade ett katalogkort med inköpsdatum, plats, pris, förklaring på motivet… OO:s isländska är inget att skryta med, hennes svensk/danska var ännu sämre, inte kunde hon engelska heller. De fingerborgarna var inte syredskap, utan turistiska små konstverk och samlarobjekt. Anularis, ringfinger, nimetön (=namnlös) – i det latinska namnet skymtar vi ”år”, annus (hon). Årsringar → ringfinger? Bilden ovan tagen på lördag kväll. Det mest spännande fingret, det med stark magisk kraft. Därför ”namnlös” på många finsk-ugriska språk, man skall inte nämna dess namn i onödan. Digitus medicus på gammal latin, roligt nog ”ara titri” på georgiska (av alla språk) = det onödiga fingret! Men, men… Man läker sår, gör folk friska med detta namnlösa!

Mellan ringfingret och lillfingret går en blodåder som ansågs vara superbra för åderlåtning, att ”tappa ut det sjuka ur kroppen”; en urgammal metod. Hålet i ådern verkar dock ha stuckits högre upp, mot armvecket. Är det från den man tar blodprov idag? Och ger blod??

Dessutom går det ”en nerv” direkt till hjärtat (Herzfinger är en benämning på tyska) från det här viktiga/oviktiga fingret. En ring av guld – Goldfinger (nu sjunger OO, hon är ensam i huset…) – på det fingret verkar stärkande och skyddande. Så nu vet vi det!Förrgårdagens bild, svullnad på nedåtgående. Idag, en knapp vecka senare, helt återställt. Barnramsor med fingernamn finns det ett otal av, på många språk. Roar barn, lär dem uppfatta språk. I en springer Vicke Vire och väcker Tummetott, han föll i vattenspann. Slickepott räddade, Långeman la i säng och Gullebrand sjöng en vaggsång.

Vilket finger använder du när du drar fingerkrok? Gör någon den kraftmätningen ännu?

Nu är OO fingerfärdig. För den här gången.

Dagen idag – i början av mars

Idag är det Smålands nationaldag! Nja – smålänningarnas, kanske. Det skall vi fira! Hur skulle det vara med en möök bäss? Nä. Det skall vara annan gota. Prinsesstååta, för de ska vara massipan!

Idag är det nämligen Fössta Tossdan i Mass, en dag som på tio år har gått från en liten facebookgrupp till rikskändis över landsgränserna och blivit verkligt stor! Enligt historien var det ett syskonpar i förskingringen (föschingringen) i Stockholm som startade det hela för att hedra smålänningars dialektala förmåga att skutta över r-et framför en konsonant. Undrar om det finns ett enda konditori i hela Småland som inte serverar massipantååta fössta tossdan i mass – muséet i Jönköping lär göra det.OO får också fira! Det har utvecklats en mängd ringar på vattnet, och dagen vill vara en festdag för alla som gillar dialekter. OO anmäler sig på stubinen! Hon vill försöka vrida till språket på kariska, sydösterbottniska, strömforsiska, pedesi, kokkola – och tjeschissprååtji, föståss. Såklaat har hon skaffat sig den här bokenoch flera andra böcker på österbottniska språk och östnyleendskå finns i hyllan. Den här har hon inte ännu riktigt fördjupat sig i, men läste för en stund sen att Agnetha Fältskog (från Jönköping) sjöng på sin debutskiva: ”Nu fösst fösstår jag…”. Och Fredrik Lindström berättar också om en sportreporter som talade om ”en falig höna” när han refererade en fotbollsmatch. Ingalunda gäller detta r-skuttande hela Småland, men det är ju verkligt roligt att det gjorts en ”grej” av det hela. Mera sådant!

I många andra delar av Sverige tenderar bokstavskombinationen bli ett sje-ljud: föschta, masch… Har förreschten en gång läst ett kåseri med anledning av att någon (på allvar?) föreslagit att alla sje-ljud i svenskan borde stavas sj. Vad skulle sjefen säga om det…

Möök bäss – har ni löst det? Mörk bärs. Mörkt öl. OO hoppas att hon hittar en liten, liten massipantååta på sina färder när eftermiddagen ”gryr” idag!

OO funderar: hur blir det på tjeschissprååtji? Fössta tåossdaain i mars? Tungan säger r i månadens namn. Rätta om det är fel! Än närpesiska då? Försökte ta reda på, men helt svar gavs icke till skrivande stund. Föschta, det är ganska så säkert. Men sen? Tåoschdaain eller -daan? Masch?

OO:s kunskaper utökades på köpet: Hon fick veta att det planeras en DialektFestival någonstans i Svenska Österbotten 15 augusti 2020!Kanske de här tre kreativa gossarna kommer att delta? Kevin, Axel och Jakob, KAJ? Inget yppas. Platsen och programmet är hemligt tillsvidare. Det är stämnings- och spänningsskapande att droppa lite information då och då! Anar en liten aning av en av dialektdyrkarna bakom det hela. I den landsändan finns en hel del dialektsångare, det finns artister att välja emellan KAJ är ju OO:s absoluta favorit, från barndomstrakterna, vi pratar till över 90% samma dialekt.Grattis idag, Småland och alla dialekter i det svenska språkområdet! Tulpanerna fick OO i tisdags, när hon berättade om en resa på Estlands öar (Dagö, Ösel, Moon) på finska. De finskspråkiga åhörarna fick bl.a. smaka på ordet ”lossi” som på finska är en liten färja, men på estniska betyder slott – jämför med tyskans Schloss, Sjutton, så intressant det är med allsköns språkvarianter…

Mål och tider på alla tider

”Mål, mål, mål, mera mål, och mål, det kommer det att bli…”, sjöng Markoolio (Marko Lehtosalo). Förfäras dock inte, lilla läsarhop. OrdOdlaren tänker inte börja skriva om fotbollsmål eller sådana i innebandy, inte i ishockey heller. Nä, inte modersmål heller. Däremot morgon-, mellan-, middags- och – nä, inte skrov-. Och lite annat. Intressant ord. Mål.

På 1960-talet kom målen tätt, sommartid. Hur hann vi arbeta? Å andra sidan blev det en rytm i arbetet. Väckning klockan 05.30, ett eller två glas vatten, ut i föusi och ge mat åt korna – den ko mamma just då mjölkade mådde bäst om hon fick äta samtidigt. Sen skulle kalvarna, som muade hungrigt och kraftigt åt tonåringen, ha sitt. Mamma släppte ut korna på bete, sen blev tonåringen ensam med städandet. Ut med skiten, in med halm (kornas bädd) och hö färdigt till kvällen, det skulle sopas och snyggas till, vädras. Under den tiden satte mamma fram ”mat” inne: te, bröd, smör, mjölk, eventuella pålägg, rester från gårdagen, kanske gröt. Målet hade inget namn, åts i lugn och ro, dagens skönaste.

Förmiddagskaffe, mat, eftermiddagskaffe följde sen på varandra med två-tre timmars mellanrum. Arbetet däremellan varierade säsongsvis och med vädret. Vid femtiden var det föusi igen, och efteråt, vid sju-åttatiden, lite mat igen. Rester, te, bröd – helst mammas hembakta hålkaka där mjölblandningen var enligt systemet ”skaka lite ur varje påse”.

Morgonmålet är fortfarande dagens bästa, även om det numera är ganska litet.En deciliter müsli (köpt) med frusna (eller färska) egna bär och eget äppelmos. Knastrar lämpligt mellan tänderna.Ägget med egenblandat chilisalt och det lilla pillret. Dagen blir inte rätt om OO inte får sin lilla chilidos med ägget. Vanligt salt passar bara inte.Och, förstås, te med lokalproducerad honung. Muggen har gjort en lite längre resa till bordet, men det var länge sen. Har lagom tjocka väggar och passar bra i handen.

Det här räcker för att bryta nattfastan – breakfast. ”Eftersom ordet är mera sällsynt i Sverige finns det inga starka skäl för oss i Finland att envisas med att äta morgonmål”, skrev den finlandssvenska språkgurun 2011. Det har inte sjunkit in i OO. Ät ”frukost” istället, ville nämnda guru framhäva. OO har envisats med att påstå att sådant är enbart för gifta kvinnor, men… Ordet kommer från lågtyskans vrokost (vro=tidig, kost=måltid), det man åt efter dagens första arbetspass (se ovan!). Förr i världen – för inte såå länge sedan – sa man frukost om det som kallas lunch nuförtiden. Dagens huvudmål i OO:s ungdom. Lunch, ja. Från engelskan, i svenska sen 1852. Troligen av spanskans lonja (=brödskiva, smörgås), enligt SAOB.

I Danmark äter man först morgenmad, senare spiser man frokost, påstår Allvetande Wikipedia. Än middag då? Mitt på dagen? Sen sover man middag – så gjorde pappa. På golvet. Efter ca 15 minuter flög han upp, sade ”jaha”, och så var det arbetsdags igen. Då var klockan sisådär två, och det var eftermiddag. Om man äter middag klockan 20, när är då eftermiddagen?

En hel del har ändrats, och målen varierar från plats till plats. SAOB om mål:

  1. avsett resultat av verksamhet (delmål, framtidsmål)
  2. avsedd slutpunkt för förflyttning (resmål)
  3. område avsett att träffa (stå i målet)
  4. poänggivande spel av boll eller puck över motståndarlagets mållinje
  5. (intagande av) mättande mängd föda (ett mål mat)
  6. juridiskt ärende som prövas inför domstol (civilmål)
  7. förmåga att tala (ha mål i mun, målbrott)
  8. dialekt (dalmål, gutamål)

Ack, om OO kunde teckna, vilka bilder hon kunde servera, roliga kombinationer surrar i huvudet, men kommer inte längre än så. Fantisera själva!Hoppas på att få träffa den här kreativa kortmakerskan om två månader, kanske hon redan har börjat rita målbilder?

Dagens mål var i alla fall skogsbilsvägsvarannandagsvandring. 4,88 kilometer. OO är nöjd med sig själv.

Språk och svenska på Svenska Dagen

Det är vokalerna det handlar om. Hur dina vokaler formas och färgas avslöjar dig. Verkligt intressant för sångare – och andra. Exakt så sa inte kvällens svenskadagsfestföredragshållare Sören Lillkung med många titlar, bl.a. CVT-lärare, men något ditåt.

Fick inte med solvargsgrinet…

Provexempel fick åhörarna också, vi kunde inte låta bli att fnissa till när Sören tog sig ton och levererade ”Aavan meren tuolla puolen” med finska mörka vokaler, Jakobstads ljusa och allfinlandssvenska mittemellan – ”muminspråk”, som en del icke-insatta påstår. Tove Janssons och Erna Tauros ”Skynda dig älskade, skynda…” blir nästan alltför rolig med norska ljusa vokaler… Kom mitt under festtalet att tänka på när samma Sören presenterade musikutbildningen i Jakobstad för ”OO:s” gymnasieelever och fick hela församlingen att bli uppmärksam när han drog till med ”rockröst”. ”Int´ kund´ vi tro att han kan sånt!” Men han kan.

Parentes: CVT, Complete Vocal Technique, på svenska komplett sångteknik, har utvecklats av den danska sångaren och röstforskaren Cathrine Sadolin. Många har gått hennes utbildning och för den vidare. OO vill tro att hennes (och även andras) vokaler förändras spontant, åtminstone en aning, beroende på i vilken språkmiljö hon/de vistas, vilket språk hon/de pratar. Dock absolut inte medvetet. Hur som helst, intressant. Parentesen slut.

På Svenska Dagen pratade Sören förstås om svenska, men också om att ”ett språk är mera än ett språk”; det ger identitet, sammanhang och ”rötter”. Och det skall få höras varifrån man är – på rätt sätt. Vi finlandssvenskar talar inte muminspråk eller bryter på finska…

Nu halkade OO ur lite. Sörens festttal på svenskadagsfesten i Borgå var roligt och informativt. Han berättade om en stor mängd med projekt med språket i fokus som snart kör igång – direktören Sören för Svenska Kulturfonden nöter sin byxbak på möten och jobbar för finlandssvenskans överlevnad, sådär kort sagt.Kvällens komiker Alfred: ”Komiker är bara en omskrivning för ‘vara arbetslös och bo med mamma'”. Han berättade bl.a om att hugga av ord – en pitebo far´ int´ ti Lule, precis – och helsingforsbon hugger av och förlänger: prattaaaaa… (pratar). Han gjorde en musical på stående fot: bad publiken om en historisk person och ett aktuellt tema. Det blev Runeberg och flygskam. Hur han riktigt fick ihop det blev nästan ett mysterium, men en av OO:s konklusioner är att vi skall låta skarvarna stå för transporten. Ungefär.

Här ovan sjunger han sin egen sång som ingen nånsin bett honom sjunga, men som han framför ändå. Melodin är ”Bye, bye, miss American pie” och texten handlar om dagen när svenskfinland dör. Dystra och deprimerande och roliga framtidsvisioner på komikers vis. Alfred Backa har en hel del strängar på sin lyra! Men vi håller inte med i visionerna – och det var väl också meningen.

OO var också fräck nog att gå fram och byta några ord med honom på vår så gott som exakt gemensamma språkvariant, hoppeligen med rätt klingande vokaler och avhuggna ord på rätt ställe.Festen var kort, och det utannonserade minglet var inte så livligt. Folk i trakten talar ju enbart med folk de känner från förr. Bakom bardisken stod en glad grupp elever från folkhögskolans invandrarlinje med bakverk från sina hemtrakter. OO köpte av de här, den gröna färgen tilltalar och känns lagom spännande:Saknades kvinnor? Nej. Maria Malin stod (som vanligt) som arrangör och hälsningstalare (biträdande rektor för huvudarrangören, stadens medborgarinstitut), Jenna Romberg (språklärare vid samma institution) var programledare, en kvartett från Akademiska damkören Lyran sjöng.Könskvot på scenen: 6 – 2 i kvinnlig favör. I antalet använda minuter vann karlfolket. Men kvinnfolket övervägde i publiken. Så he så.

 

Doktorn, Damen och du

”Has det hund?” kommenterade läromedelschefen när språket i översatta läroböcker (från finska) diskuterades. Det är lättare (tycker OO) att uttrycka sig opersonligt och i passiv form på finska, men i svenska blir det nästan ett avståndstagande – och en förskräcklig ”man-sjuka”. Och den sjukan har många – också män. Man använder man om sig själv och man om mycket annat. ”Jo, man har nog hund”. ”Man borde ta sig i kragen och dammsuga nu!”

Men vad säger man till andra? Säger man ”du” eller ”ni” eller något annat? Omskrivningar? OO åhörde en intressant föreläsning på SLS häromsistens (= ett av favoritorden, skönt att få använda det!).

Nyhet för OO: ”ni” ansågs/anses något nedlåtande i Sverige. Tilltalsorden var där rätt så reglerade på 1800- och in på 1900-talet: ”Du” endast i den närmsta kretsen – i dess strängaste mening mellan man och hustru på tumanhand. Kamrater emellan. Barn sa: ”Far, jag fryser om händerna. Kan far be mor att ge mig ett par vantar?” Personer i högre ställning än man själv tilltalades med titel. Om butiksbiträdet inte kunde kundens namn sa hon ”frun” – ”Vill frun prova kappan?” varpå ”frun” kunde svara ”Kan ni hjälpa mig?” ”Ni, liksom nedåt på den sociala rangskalan.

Svenska i Finland lär inte ha varit lika strikt, i talspråk. Hur man nu kan veta det… När finlandssvenskar pratade med varandra kan det ha varit ”du” och ”ni” i en salig hullerombuller-blandning. Titlar användes, men inte lika strikt som i grannlandet. ”Ni” sade – och säger – man till äldre och mera obekanta, utan någon som helst nedlåtande klang. Men OO känner sig gammal och rynkig och antik om hon tilltalas med ni… Det där med efternamn till karlfolk och förnamn till kvinnfolk var visst ganska vanligt på många håll – kallar någon OO ”Vesterback” tänker hon alltid på pappa Anton. Om någon säger ”frun” tar hon det med glimten i ögat och svarar kanske ”än herr kassören då?”.

Däremot har OO svårt för de finlandssvenska dagstidningarnas förkärlek för enbart efternamn på sina intervjuobjekt. Pia Andersson-Furuhjelm (fiktivt påhittat här) kallas om och om igen ”Andersson-Furuhjelm”, inte Pia. Tänk, så lång artikeln blir, jämförelsevis… Veckotidningen från grannlandet ”kör” med enbart förnamn. Några tidningsskrivare använder hela namnet artikeln igenom. Är det måhända dags för en ”namnreform”?

Du-reformen i Sverige sägs ha inträffat 3 juli 1967, då Bror Rexed, chef för Medicinalstyrelsen meddelade att alla där nu är ”du”. Men Dagens Nyheter hade visst infört ”du” tidigare… OO minns att det raljerades en hel del om reformen i hemlandskapet Österbotten, där alla av hävd är ”du”. Psykologiprofessorn på 1970-talet i Åbo, världskänd, var Kirsti. Pedagogikprofessorn, karl, tilltalade sina studenter med titel: ”fröken kandidaten Svensson” eller ”fröken studeranden Vesterback”. Hm.

Forskaren Maria Fermer har undersökt reklamfilmer och annonser från svenska NK och finlandssvenska Stockmann. Ett intressant rön har stannat i OO:s minne: på 1940-talet användes direkt tilltal, du, i annonseringen oftare i Finland än i Sverige. På 1950-talet ökade ”ni” igen. Trolig orsak: karlfolk. Under kriget var det mest kvinnor som skötte reklamarbetet, sen kom ”gubbarna” tillbaka. Vad lära vi härav… I övrigt kommer Svenskfinland ca tio år efter Sverige med förändringar.Det var svårt att hitta gamla annonser. Har lånat den här bilden från gammalstorp.se. Torde vara 1940-tal.

SLS, Svenska Litteratursällskapet i Finland, grundat 1885, är ett vetenskapligt samfund för finlandssvensk litteratur, kultur och forskning. I några år har ett 40-tal forskare varit engagerade i en storsatsning, en bokserie om det finlandssvenska språket. Det som skulle bli tre bokvolymer blev dubbelt fler. OO har (hittills) bara köpt två. Men har lyssnat på fyra föredrag i ämnet, två till på kommande. Det senaste handlade alltså om titel, ni och du, med många humoristiska exempel för nutida öron. Ja, vad använder du? Du som bor i Sverige, säger du det som vi i Finland uppfattar som synnerligen ”rikssvenskt: ”Du, Märtha, kan du…”. Här säger vi antagligen: ”Höödu, kan du…”

Ordmanier

Hemmets Veckotidning, Eos och Boken om vårt land. Kanske inte precis i den ordningen, men alla har de varit inblandade i OrdOdlarens ordutveckling. Kryddat med en hel del sällskapslekar som man ägnade sig åt på 1950- och 60-talen.

Bland annat hängde vi varandra. Ett streck för varje bokstav i ett ord, en krok under. För varje ”fel” bokstav spelaren föreslog ritades en kroppsdel på kroken – en streckgubbe. Något ditåt. Sen var det ju också ”fågel eller fisk” eller ”tjugo frågor”. Eller något annat. Gick i varje fall ut på att en i sällskapet beskrev ett föremål i rummet, vanligtvis med färgerna.  De andra skulle sen ställa ja- och nej-frågor och lista ut vad som avses. Placeringen avslöjades med fågel eller fisk, om det bränns eller blir kallare. Den lilla flickan lär ha sagt ”Svart och vitt och katten”, men det vägrar hon erkänna. Det handlar om en skröna som någon tyckte om att sprida. Tänk, före TV, egna telefoner, Facebook, Twitter, Instagram och hela nätfaderullan.

Pappas lärobok i skolan, Zacharias Topelius Boken om vårt land, användes flitigt. Sextonde upplagan, tryckt 1926. De mest nötta sidorna innehåller gåtor. Vi tränade associationsförmågan utan att veta om det med att gissa gåtor. Visst fanns sådana samlingar även på annat håll? Klarar ni de här? Någon har skrivit in svar och sedan suddat ut…Eos. Tidning för barn, grundad 1893, lever ännu, har fått flera utmärkelser som barnkulturtidning. Utges av nykterhetsförbund, som nuförtiden heter Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik. Innehåller ”allt” som barn i årskurserna 1 – 6 kan vara intresserade av: knep, knåp, pyssel, frågespalt, djur, pyssel, vitsar, frågesporter, motionskampanjer… Där fanns starkt moralisk nykterhetspropaganda under många år, nu har den stöpts om i nutida, lättare form. Tyvärr hittade OO ingen tidningsbild från ”sin” tid. Vi fick den gratis i skolan, nykterhetsföreningen finansierade, kanske? Förstasideskillnaderna är uppenbara:Och sisådär 100 år senare…Via den tidningen blev det anagram, ordgåtor, ordflätor och mera ordvändningar. Vi umgicks kring tidningens klurigheter, försökte göra egna. Hängde över den ensam också, men spara ett exemplar för framtiden?, Nä, det gjordes inte.Mamma prenumererade i åratal på Hemmets Veckotidning. Hur hon som mest finskspråkig hittat på det, det får vi aldrig veta. Om det var hon som förklarade hur korsorden fungerar, det minns inte den yngre dottern. Kanske det var Storasyster i alla fall… Biten blev OO inte, men med stigande ålder växte korsordsintresset till återkommande epidemier.

Studietiden på 1970-talet. Rumskompisen och OO tillbringade flera nätter på golvet bland minst två korsord på samma gång, omgivna av högar med uppslagsböcker. När ett korsord låste sig tog vid det andra – och vips, dök en lösning till det första upp.

Andra epidemin kom i samband med upptäckten av den svenska eftermiddagstidningens roliga korsordsbilaga. Flera konstruktörer blev kära besvärliga utmanare, associationerna snurrade i yriga kullerbyttor. Måste som Pippi Långstrump knycka i den egna flätan för att inte fastna en helkväll i korsordsträsket. Hade ju ett utmanande lärarjobb att sköta, plus djur och odlingar, med mera.

Men nu! Nu lever pensionären i ett kroniskt korsordslösningsberoende. Enda trösten är att BJR är ännu mera drabbad. Delvis beror det kanske på att OO skriver så mycket annat. Och nu är ju hjälpmedlen av helt annan kaliber. Inte enbart Farbror Google, sajten webbkryss utnyttjas – och SAOL:s webbupplaga har korsordshjälp där man slår in bokstäver och tomrum och får förslag. Känns som fusk. Men ”farbror” behövs, speciellt för namn. OO hänger inte med i den svenska och internationella nöjesvärlden och är lite historiskt bunden. Nyckelordet ”Olof” associeras direkt till Skötkonung, men det var närhistoria: Palme. ”Jocke Berg” skrev hitlåten? Kretas mest berömda ravin?

Låneinstitut? Svar: sparbank, det var ju lite roligt. ”Dambas” och ”Ryssja” är lite uttjatat. Alt och Da. Men ”ses i ring” krävde tänkande i flera led, blev ananas!Sudoku? Nä, ger inga roliga ordassociationsupplevelser att smaka på. Den delen sköter mer logiska BJR. Krypto är inte heller stor höjdare, men går. Sommartid ratas varannan korsordsbilaga bort, men vintertid blir det ibland nästan för lite. Hufvudstadsbladets kryss? Dem sköter också BJR, de korsord som finalndsvenskar verkar älska att hata…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 48 078 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.