Språk och svenska på Svenska Dagen

Det är vokalerna det handlar om. Hur dina vokaler formas och färgas avslöjar dig. Verkligt intressant för sångare – och andra. Exakt så sa inte kvällens svenskadagsfestföredragshållare Sören Lillkung med många titlar, bl.a. CVT-lärare, men något ditåt.

Fick inte med solvargsgrinet…

Provexempel fick åhörarna också, vi kunde inte låta bli att fnissa till när Sören tog sig ton och levererade ”Aavan meren tuolla puolen” med finska mörka vokaler, Jakobstads ljusa och allfinlandssvenska mittemellan – ”muminspråk”, som en del icke-insatta påstår. Tove Janssons och Erna Tauros ”Skynda dig älskade, skynda…” blir nästan alltför rolig med norska ljusa vokaler… Kom mitt under festtalet att tänka på när samma Sören presenterade musikutbildningen i Jakobstad för ”OO:s” gymnasieelever och fick hela församlingen att bli uppmärksam när han drog till med ”rockröst”. ”Int´ kund´ vi tro att han kan sånt!” Men han kan.

Parentes: CVT, Complete Vocal Technique, på svenska komplett sångteknik, har utvecklats av den danska sångaren och röstforskaren Cathrine Sadolin. Många har gått hennes utbildning och för den vidare. OO vill tro att hennes (och även andras) vokaler förändras spontant, åtminstone en aning, beroende på i vilken språkmiljö hon/de vistas, vilket språk hon/de pratar. Dock absolut inte medvetet. Hur som helst, intressant. Parentesen slut.

På Svenska Dagen pratade Sören förstås om svenska, men också om att ”ett språk är mera än ett språk”; det ger identitet, sammanhang och ”rötter”. Och det skall få höras varifrån man är – på rätt sätt. Vi finlandssvenskar talar inte muminspråk eller bryter på finska…

Nu halkade OO ur lite. Sörens festttal på svenskadagsfesten i Borgå var roligt och informativt. Han berättade om en stor mängd med projekt med språket i fokus som snart kör igång – direktören Sören för Svenska Kulturfonden nöter sin byxbak på möten och jobbar för finlandssvenskans överlevnad, sådär kort sagt.Kvällens komiker Alfred: ”Komiker är bara en omskrivning för ‘vara arbetslös och bo med mamma'”. Han berättade bl.a om att hugga av ord – en pitebo far´ int´ ti Lule, precis – och helsingforsbon hugger av och förlänger: prattaaaaa… (pratar). Han gjorde en musical på stående fot: bad publiken om en historisk person och ett aktuellt tema. Det blev Runeberg och flygskam. Hur han riktigt fick ihop det blev nästan ett mysterium, men en av OO:s konklusioner är att vi skall låta skarvarna stå för transporten. Ungefär.

Här ovan sjunger han sin egen sång som ingen nånsin bett honom sjunga, men som han framför ändå. Melodin är ”Bye, bye, miss American pie” och texten handlar om dagen när svenskfinland dör. Dystra och deprimerande och roliga framtidsvisioner på komikers vis. Alfred Backa har en hel del strängar på sin lyra! Men vi håller inte med i visionerna – och det var väl också meningen.

OO var också fräck nog att gå fram och byta några ord med honom på vår så gott som exakt gemensamma språkvariant, hoppeligen med rätt klingande vokaler och avhuggna ord på rätt ställe.Festen var kort, och det utannonserade minglet var inte så livligt. Folk i trakten talar ju enbart med folk de känner från förr. Bakom bardisken stod en glad grupp elever från folkhögskolans invandrarlinje med bakverk från sina hemtrakter. OO köpte av de här, den gröna färgen tilltalar och känns lagom spännande:Saknades kvinnor? Nej. Maria Malin stod (som vanligt) som arrangör och hälsningstalare (biträdande rektor för huvudarrangören, stadens medborgarinstitut), Jenna Romberg (språklärare vid samma institution) var programledare, en kvartett från Akademiska damkören Lyran sjöng.Könskvot på scenen: 6 – 2 i kvinnlig favör. I antalet använda minuter vann karlfolket. Men kvinnfolket övervägde i publiken. Så he så.

 

Doktorn, Damen och du

”Has det hund?” kommenterade läromedelschefen när språket i översatta läroböcker (från finska) diskuterades. Det är lättare (tycker OO) att uttrycka sig opersonligt och i passiv form på finska, men i svenska blir det nästan ett avståndstagande – och en förskräcklig ”man-sjuka”. Och den sjukan har många – också män. Man använder man om sig själv och man om mycket annat. ”Jo, man har nog hund”. ”Man borde ta sig i kragen och dammsuga nu!”

Men vad säger man till andra? Säger man ”du” eller ”ni” eller något annat? Omskrivningar? OO åhörde en intressant föreläsning på SLS häromsistens (= ett av favoritorden, skönt att få använda det!).

Nyhet för OO: ”ni” ansågs/anses något nedlåtande i Sverige. Tilltalsorden var där rätt så reglerade på 1800- och in på 1900-talet: ”Du” endast i den närmsta kretsen – i dess strängaste mening mellan man och hustru på tumanhand. Kamrater emellan. Barn sa: ”Far, jag fryser om händerna. Kan far be mor att ge mig ett par vantar?” Personer i högre ställning än man själv tilltalades med titel. Om butiksbiträdet inte kunde kundens namn sa hon ”frun” – ”Vill frun prova kappan?” varpå ”frun” kunde svara ”Kan ni hjälpa mig?” ”Ni, liksom nedåt på den sociala rangskalan.

Svenska i Finland lär inte ha varit lika strikt, i talspråk. Hur man nu kan veta det… När finlandssvenskar pratade med varandra kan det ha varit ”du” och ”ni” i en salig hullerombuller-blandning. Titlar användes, men inte lika strikt som i grannlandet. ”Ni” sade – och säger – man till äldre och mera obekanta, utan någon som helst nedlåtande klang. Men OO känner sig gammal och rynkig och antik om hon tilltalas med ni… Det där med efternamn till karlfolk och förnamn till kvinnfolk var visst ganska vanligt på många håll – kallar någon OO ”Vesterback” tänker hon alltid på pappa Anton. Om någon säger ”frun” tar hon det med glimten i ögat och svarar kanske ”än herr kassören då?”.

Däremot har OO svårt för de finlandssvenska dagstidningarnas förkärlek för enbart efternamn på sina intervjuobjekt. Pia Andersson-Furuhjelm (fiktivt påhittat här) kallas om och om igen ”Andersson-Furuhjelm”, inte Pia. Tänk, så lång artikeln blir, jämförelsevis… Veckotidningen från grannlandet ”kör” med enbart förnamn. Några tidningsskrivare använder hela namnet artikeln igenom. Är det måhända dags för en ”namnreform”?

Du-reformen i Sverige sägs ha inträffat 3 juli 1967, då Bror Rexed, chef för Medicinalstyrelsen meddelade att alla där nu är ”du”. Men Dagens Nyheter hade visst infört ”du” tidigare… OO minns att det raljerades en hel del om reformen i hemlandskapet Österbotten, där alla av hävd är ”du”. Psykologiprofessorn på 1970-talet i Åbo, världskänd, var Kirsti. Pedagogikprofessorn, karl, tilltalade sina studenter med titel: ”fröken kandidaten Svensson” eller ”fröken studeranden Vesterback”. Hm.

Forskaren Maria Fermer har undersökt reklamfilmer och annonser från svenska NK och finlandssvenska Stockmann. Ett intressant rön har stannat i OO:s minne: på 1940-talet användes direkt tilltal, du, i annonseringen oftare i Finland än i Sverige. På 1950-talet ökade ”ni” igen. Trolig orsak: karlfolk. Under kriget var det mest kvinnor som skötte reklamarbetet, sen kom ”gubbarna” tillbaka. Vad lära vi härav… I övrigt kommer Svenskfinland ca tio år efter Sverige med förändringar.Det var svårt att hitta gamla annonser. Har lånat den här bilden från gammalstorp.se. Torde vara 1940-tal.

SLS, Svenska Litteratursällskapet i Finland, grundat 1885, är ett vetenskapligt samfund för finlandssvensk litteratur, kultur och forskning. I några år har ett 40-tal forskare varit engagerade i en storsatsning, en bokserie om det finlandssvenska språket. Det som skulle bli tre bokvolymer blev dubbelt fler. OO har (hittills) bara köpt två. Men har lyssnat på fyra föredrag i ämnet, två till på kommande. Det senaste handlade alltså om titel, ni och du, med många humoristiska exempel för nutida öron. Ja, vad använder du? Du som bor i Sverige, säger du det som vi i Finland uppfattar som synnerligen ”rikssvenskt: ”Du, Märtha, kan du…”. Här säger vi antagligen: ”Höödu, kan du…”

Ordmanier

Hemmets Veckotidning, Eos och Boken om vårt land. Kanske inte precis i den ordningen, men alla har de varit inblandade i OrdOdlarens ordutveckling. Kryddat med en hel del sällskapslekar som man ägnade sig åt på 1950- och 60-talen.

Bland annat hängde vi varandra. Ett streck för varje bokstav i ett ord, en krok under. För varje ”fel” bokstav spelaren föreslog ritades en kroppsdel på kroken – en streckgubbe. Något ditåt. Sen var det ju också ”fågel eller fisk” eller ”tjugo frågor”. Eller något annat. Gick i varje fall ut på att en i sällskapet beskrev ett föremål i rummet, vanligtvis med färgerna.  De andra skulle sen ställa ja- och nej-frågor och lista ut vad som avses. Placeringen avslöjades med fågel eller fisk, om det bränns eller blir kallare. Den lilla flickan lär ha sagt ”Svart och vitt och katten”, men det vägrar hon erkänna. Det handlar om en skröna som någon tyckte om att sprida. Tänk, före TV, egna telefoner, Facebook, Twitter, Instagram och hela nätfaderullan.

Pappas lärobok i skolan, Zacharias Topelius Boken om vårt land, användes flitigt. Sextonde upplagan, tryckt 1926. De mest nötta sidorna innehåller gåtor. Vi tränade associationsförmågan utan att veta om det med att gissa gåtor. Visst fanns sådana samlingar även på annat håll? Klarar ni de här? Någon har skrivit in svar och sedan suddat ut…Eos. Tidning för barn, grundad 1893, lever ännu, har fått flera utmärkelser som barnkulturtidning. Utges av nykterhetsförbund, som nuförtiden heter Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik. Innehåller ”allt” som barn i årskurserna 1 – 6 kan vara intresserade av: knep, knåp, pyssel, frågespalt, djur, pyssel, vitsar, frågesporter, motionskampanjer… Där fanns starkt moralisk nykterhetspropaganda under många år, nu har den stöpts om i nutida, lättare form. Tyvärr hittade OO ingen tidningsbild från ”sin” tid. Vi fick den gratis i skolan, nykterhetsföreningen finansierade, kanske? Förstasideskillnaderna är uppenbara:Och sisådär 100 år senare…Via den tidningen blev det anagram, ordgåtor, ordflätor och mera ordvändningar. Vi umgicks kring tidningens klurigheter, försökte göra egna. Hängde över den ensam också, men spara ett exemplar för framtiden?, Nä, det gjordes inte.Mamma prenumererade i åratal på Hemmets Veckotidning. Hur hon som mest finskspråkig hittat på det, det får vi aldrig veta. Om det var hon som förklarade hur korsorden fungerar, det minns inte den yngre dottern. Kanske det var Storasyster i alla fall… Biten blev OO inte, men med stigande ålder växte korsordsintresset till återkommande epidemier.

Studietiden på 1970-talet. Rumskompisen och OO tillbringade flera nätter på golvet bland minst två korsord på samma gång, omgivna av högar med uppslagsböcker. När ett korsord låste sig tog vid det andra – och vips, dök en lösning till det första upp.

Andra epidemin kom i samband med upptäckten av den svenska eftermiddagstidningens roliga korsordsbilaga. Flera konstruktörer blev kära besvärliga utmanare, associationerna snurrade i yriga kullerbyttor. Måste som Pippi Långstrump knycka i den egna flätan för att inte fastna en helkväll i korsordsträsket. Hade ju ett utmanande lärarjobb att sköta, plus djur och odlingar, med mera.

Men nu! Nu lever pensionären i ett kroniskt korsordslösningsberoende. Enda trösten är att BJR är ännu mera drabbad. Delvis beror det kanske på att OO skriver så mycket annat. Och nu är ju hjälpmedlen av helt annan kaliber. Inte enbart Farbror Google, sajten webbkryss utnyttjas – och SAOL:s webbupplaga har korsordshjälp där man slår in bokstäver och tomrum och får förslag. Känns som fusk. Men ”farbror” behövs, speciellt för namn. OO hänger inte med i den svenska och internationella nöjesvärlden och är lite historiskt bunden. Nyckelordet ”Olof” associeras direkt till Skötkonung, men det var närhistoria: Palme. ”Jocke Berg” skrev hitlåten? Kretas mest berömda ravin?

Låneinstitut? Svar: sparbank, det var ju lite roligt. ”Dambas” och ”Ryssja” är lite uttjatat. Alt och Da. Men ”ses i ring” krävde tänkande i flera led, blev ananas!Sudoku? Nä, ger inga roliga ordassociationsupplevelser att smaka på. Den delen sköter mer logiska BJR. Krypto är inte heller stor höjdare, men går. Sommartid ratas varannan korsordsbilaga bort, men vintertid blir det ibland nästan för lite. Hufvudstadsbladets kryss? Dem sköter också BJR, de korsord som finalndsvenskar verkar älska att hata…

Några nyttiga (njaa) nyord

OrdOdlaren är sällan den som tar till sig nymodigheter på direkten. Nä, det skall funderas och prövas lite först. Mycket, till och med. Och nu när nyordslistan för 2018 kom, då log OO. Hon har ju använt det ena ordet i över två år! Och inte bara ordet, gärningen också.

Bokashi. ”En japansk fermenteringsmetod…”. Det bästa som OO kommit på för köksavfallet sen hon var hästägare och allt biologiskt avfall sattes på sitt speciella ställe, omgivet av hästskit. Effektivt.

Ett föredrag i oktober 2016 var starten på det hela. Här har experten Marina radat ut lite attiraljer, flera av dem åkte hem med OO och BJR samma kväll, och sen har det rullat på.

Och bl.a. så här serverade hon förklaringen. Visst ”luktar” ströet med sina bakterier lite, men det är övergående, eftersom allt sker ”bakom lyckta dörrar”, lufttätt. Vintertid får den fermenterade massan frysa i olika säkra (för diverse djur) behållare, på våren grävs allt ner i odlingslandet och växterna exploderar. Nästan.

Andra nyord. Flossa? Dansrörelse? Nä. Vad säger kaiman Måås-Fjetterström (1873-1941) till det? En urgammal vävteknik i vilken hon designat fina värdefulla mattor. Har nyordslanserarna tappat det? En matta med lugg, dock kortare än rya. (Kaima = namne. Finskt ord med svensk ändelse. Så blir det ofta i korsspråkande. Se nedan.)

Intryckssanera? Det behövs då och då, och den verksamheten praktiserades redan på 1980-talet. Gymnasieläraren satt tyst i tysthet och blundade och tömde hjärnan. Fungerade faktiskt också rätt så bra i bussen. Nollavfall (eller i två ord), bra i stället för det nästan enbart mediasexiga zero waste. (Bokashi hjälper…)

Hur många nyord överlever och blir vardagliga? 34 lanserades. Vad minns ni av gamla nyord? Använder ni dem?

Döstäda (2017), används. #metoo… Alternativa fakta, fejkade nyheter… Och dabba är en dansrörelse! Ojdå. I äldre ungdom dabbade vi oss när vi gjorde bort oss. Ploggar ni? Joggar och plockar skräp samtidigt…

Korsspråkande (2016) – samtidig användning av en persons samtliga språk vid t.ex. inlärning. Oj, vad vi finlandssvenskar korsspråkar, vi vet ju knappt om vi pratar svenska, finska, slang eller dialekt när vi är igång. OO höll danskurs för både svenskspråkiga och finskspråkiga elever på samma gång: Nyt otetaan första steget vasemmalle, siis flickorna alkavat med höger… Det blev en rolig sekamelska (hi!). Och vid det här köksbordet blandas och svängs på många språk och dialekter. ”Kors” räcker inte. Läslov – dåligt. Läs = plugga, lov = ledighet.

Ögonkramp (2015) – när man tittat för länge på mobiltelefon (eller annan skärm). ”Inled varje lektion i skolan med att ha eleverna att blinka, blinka” – så sa optikern. När man stirrar på elektronisk skärm blinkar man mera sällan. Ögonen mår inte bra.

2015 kom också mansplaining – när en karl förklarar för en ”ovetande” kvinna hur saker och ting förhåller sig. Och så visar det sig att hon verkligen är en större expert än han, men hon är ju kvinna, så han förutsätter… Ordet finns också på isländska, att hrútskýra. Útskýra = förklara, hrútur = bässe… Informationen kommer från synnerligen tillförlitligt håll. På sätt och vis så kan man se vem som har en viss benägenhet att mansplaina. Eller vad sägs om den här bilden från en uteservering i Plettenberg Baai? Vem har måhända större benägenhet för det?

(Stavnings)lektion i hjärnan

Hjärna, hjärna, som OO så gärna ger järnet… Denna manick som vi bär med oss hela livet, som vi inte alltid vet – styr den oss eller vi den? Här har det levts i en månad med hjärna som intensiv partner, skrivits och funderats, och verkligt gärna. Lober och kärnor och nerver ihopbuntade hit och dit – och oj, så mycket det kommer, när det finns MEG och PET och MRI och EEG och reduktion och kombination och afasi, ataxi och bortsopade minnen. ansiktsblindhet, förändringsblindhet, distraktionsblindhet och heta handen därpå. OO har hållit på med psykologi . Igen. Roligt. Jobbigt. Ingen resursfördelning. Allt eller inget.

Och äfven via massmedia. Sini Hämäläinen, som undersökt och kommit fram till att om man lärt sig två (eller flera) språk före fem års ålder, då har man skaffat hjärnförsäkring. Hjärnan ser annorlunda ut, och drabbas du av stroke så klarar du dig bättre än om du har bara ett språk sen små barnsben. Annorlunda, hm. Hur? Och vad är två språk? Hur bra?

OO har haft finska i hemmet från förstaste början. Mammas umgängesspråk, känslospråk, fadersmål. Även hos OO dominerar fadersmålet. Räknas dialekt? Räcker det för en ”annorlunda” hjärna? Som bearbetar språk på flera ställen i hjärnan. Frivillig försöksperson anmäler sig härmed.

Kaj Kunnas, 52, mångårig sportredaktör i vår TV. Lika elegant på både svenska och finska (sen krypåldern). 24 maj 2016 dog en halv miljard av hans hjärnceller. I dagarna, som så gott som 100% återställd, tar han emot Hjärnförbundets hederspris, för att ha gett stroken ett ansikte.

                                                                           Det fullständigt tvåspråkiga ansiktet

Knud Möller. Född 1919 av danska föräldrar, uppvuxen på några ställen i Svenskfinland, finsk ”småbarnsskola” (vad det nu hette på 1920-talet), svensk skola med undervisning i finska (behövdes det?) , tyska och latin. ”Har man tyska och latin som grund, då är det lätt att lära sig andra språk”, hävdade han. Som 20-åring inledde han sin journalistiska bana, krigsreporter. Och så rullade det på till pensionen 1982. Utrikeskommenderingar, inrikesjobb. Engelska, franska, spanska – och nynorsk (nära danskan). Åtta kommunicerbara plus latinet. ”Ju fler språk du kan, desto lättare är det för dig att lära dig ett till”, har OO hört honom säga. En av journalistfröets idoler… Hon hörde honom växla mellan danska och finska en gång. Imponerades. Hur såg hans hjärna ut?

Och H då? Latin och klassisk grekiska i skolan. Forskade ofta och rätt länge i Genua, skulle en dag berätta om sina rön inför ett auditorium av andra forskare där. Strax innan han klev upp på podiet fick han veta att de flesta inte förstår engelska – ”kan du ta det på italienska?” Varpå han, finlandssvensken, läste sitt på engelska skrivna föredrag på italienska. Allt i närvarande form, i presens. ”Jag har aldrig haft så glada åhörare”. Svenska, finska, engelska, tyska – och så jobbade han i Frankrike i flera år. Plus ett rasande snabbt och rörligt intellekt och ett obehagligt ”onödigt” gott minne. Kort och långt, deklarativt, episodiskt, semantiskt, proceduralt (nej! procedur-), prospektivt. Stopp. Nu är OO i psykologiboken igen. Jobbet är ju gjort! Till 90+%. (Men hur såg H.s hjärna ut? På alla tänkbara insidor…)

Påskveckospråk

Påskveckan. Stilla Veckan, Stora Veckan, Piinaviikko (~Lidandets Vecka) – tänk efter: vi firar en helg med världshistorisk betydelse, oberoende av vad man har för tro. Tideräkningen, världshistorien gång, kulturella uttryck i alla former… Helt enkelt svårt att försöka sig på ett sådant tankeexperiment. Men veckodagarna…

Palmsöndagen. En processionsgudstjänst med palmkvistbärande människor beskrivs av pilgrimen Egeria på 380-talet, i Jerusalem. Den lilla flickan OO lärde sig sent ordet videkissor. Hon trodde verkligen att det hette palmer.

Mulimåndag, Krååkmååndaain. Mulen? Kråkor? Ansåg man att de började ”sjunga” då…? Ingen förklaring hittas. Har också förlänats flera färger; svart, grå, blå. Finskans Malkamaanantai talar om malka, bjälke. Rent kristet, se bjälken i ditt eget öga. En vecka av självrannsakan inleds, förmodligen.

Tränotisdag. Kulitisdag. Vit tisdag. Nej, varken tranor eller kulit, kyligt. Från tyskan, påstås det. Tårar. begråta vems öde? Finskans tikkutiistai är betydligt mera världsligt. Den här dagen skulle man spänta stickor för framtida brasor. De stickorna ansågs föra god tur (eld?) med sig.

Dymmelonsdag, fornsvenskans dymbil, stum. Kyrkklockorna skulle dämpas, antingen byttes kläpparna ut mot trä (måste ha varit tungt jobb…) eller så lindade man tyg runt metallkläpparna. Finskans Kellokeskiviikko handlar också om klockor, men på nästan motsatt sätt. Korna fördes ut på bete och förseddes med koskällor, klockor. Undrar vad de åt en tidig påsk… Å andra sidan var tydligen vinterfodret slut och kalvningstiden inne.

Uppenbar påskbildsbrist. Krokusarna kurar i skärtorsdagskölden.

Skärtorsdag, Kiirastorstai. Inte rosa, inte skära vare sig som verb eller substantiv. Ren, rena. Till åminnelse av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter. I ortodoxa och åtminstone en del katolska kyrkor står biskoparna för tvättandet och prästerna blottar sina skitiga (?) tånaglar och fötter. Äsch. OrdOdlaren påminns precis nu i skrivande stund om långa tånaglar på de egna trettisjuorna. Finskans kiiras kommer från samma ord, men Kiira var också en ond varelse (före kristendomens intåg i Finland, troligen) som man jagade iväg från gårdsplanen med eld. I OO:s barndomstrakter brändes påskbrasor, men på lördag…

Långfredag. samma på finska, Pitkäperjantai. Lång gudstjänst, lång predikan, långt och torrt. Lång dag för lilla OO, som måste sitta hemma, inte fick göra något som innebar ett vasst verktyg. Trist för tonåringen: nöjesförbud. Vi ställde till med folkdansövning en gång, sippa bysbor larmade polisen som snopet kom och tittade vad som var på gång – och rann iväg som vatten längs väggen. ”Tjiii…”, tänkte vi och övade vidare. En dag som är heligt helgad i Norden, men vanlig arbetsdag i katolska länder. Trots en hel del processioner längs gator och vägar. Good Friday, ingen vet varför.

Lördag, lankalauantai (lanka = garn, tråd). Dags att tvätta och färga det garn man spunnit under vintern. Torkväder, jo, men, dagens växtfärgare – vad hittar man att färga med den här tiden på året? OO är bara okunnigt nyfiken.

Och julen varar intill påska… Endast de vita julrosorna trotsar vädret. De färgade låter vänta på sig, men de kommer!

I den ortodoxa världen lever man nu i Stora Veckan. Efter helgen kommer Påskveckan, eller hellre Klara Veckan (Kirkas Viikko). Klar, renad, upplyst. Troligen.

OrdOdlaren är ingen påskpyntare. Snarare ätare. Ägg, lamm och memma står på menyn. Och blåbärsris i vas. Och några körkonserter. BJR sjöng/sjunger tre, OO avlyssnar två.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 41 105 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.