Idag, 75 år senare…

Rubriken syftar på föregående inlägg. Lovar att skriverierna hädanefter inte skall handla om enbart döa gubbar, men nu blir det så igen. Den här folkkära personen avled en och en halv månad före sin 86-årsdag. Känd av alla och envar inom det svenska språkområdet, garanterat.

Författare, kompositör, trubadur och lutspelare, konstnär. Fjärde barnet i en skara på 13. Ansågs dödfödd, lades åt sidan – men en märkte något senare att det minsann fanns liv i den lille. Som knappt 30-åring överlevde han spanska sjukan. Evert Taube.

Som 16-åring rymde han till Stockholm (från Göteborg) för att slå in på den konstnärliga banan, levde bohemliv där. Vad skulle ni, mödrar och fäder till 16-åringar göra i likartat fall? Everts pappa stod ut ett år, sen ställde han pojken inför ultimatum: internatskola eller gå till sjöss. Det blev ”Eldarevalsen” och annat båtjobb; Ceylon, Röda Havet, Sydafrika… 1910 mönstrade han på hjulångaren ”Princess of Wales” som hade sålts till Buenos Aires, och så gjorde han Argentina den äran i fem års tid, med spännande karriärer – Carmencita, Fritjof Andersson, förman vid kanalbyggen, adjutant hos presidenten, gaucho – kunde han allt? Förutom att rida lärde han sig spanska, italienska, spela gitarr, dansa tango…

Inte långt från Rio de la Plata… I La Boca i Buenos Aires vistades han garanterat, en europeisk arbetarstadsdel med ättlingar från Genua i Italien, hamnområde. Tangons ursprung finns här. Den 100 meter långa gatan El Caminito går snett genom ett kvarter, numera med turistiskt tingeltangel och dansande tangopar än här, än där. På balkongen klädd i vitt finns numera Jorge Mario Bergoglio, mera känd som påven Franciskus. Han har ersatt Maradona, som tronade där länge… Statyer, alltså…

Det är tradition att måla husen i allsköns färger. Förr berodde det på de skvättar som blev över i färgburkarna efter att båtarna fått sitt, numera är det mera ett sätt att fånga turister. Som fotar och fotar…

25-åringen fick lov att återvända till Sverige på grund av första världskriget. Han började etablera sig som författare, konstnär, visdiktare och -sångare. ”Som betald vissångare kände jag mig prostituerad”. Som 30-åring träffade han Astri och en konstnärsväninna i Paris, bad dem följa med till San Remo (där de tydligen träffade en glad bagare), de förlovade sig på domkyrkotrappan i Florens (Här skulle det komma ett egenhändigt knäppt foto av den byggnaden, men… Alla foton från den resan 2011 är och förblir försvunna!). Hennes pappa blev förbannad och förlovningen fick läggas på is till 1924. Då dög Evert när han sakteliga blev etablerad, berömd och välbeställd inkomsttagare.

Evert var med i två (åtminstone) karlfolkssällskap: Pax Aurea eller ”Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman” (vad de sysslade med vet inte OO, men anar…) och i Pelarorden, som hade sin högborg på Håtö Svansar (två sammanväxta öar), där de hade träff en vecka varje år. De här holmarna ägdes av en viss Karl von Schewen – de ligger i Roslagens famn, rätt så nära Kappelskär, Norrtälje. OO har besökt trakten och fått sig historier berättade, Håtö gård och holmarna pekades ut, sällskapet sjöng också ”Jag minns en stund, i Furusund…” (Och just där, i butiken vid ortens brygga fick OO tag i de sillinläggningar hon förälskade sig i den sommaren). Pelarorden var ett sällskap för att ”sprida vänskap, kamratskap och förståelse mellan de svenske män som plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur”. Härligt. Skall vi bilda ett sällskap för ”något”?

Evert hade 12 syskon, i stället för att leta fram deras namn och äventyr har OO idag letat försvunna bilder och en försvunnen bok med Evert Taubes teckningar. Hon vet att hon har boken, men inte var… Den borde ha stått i hyllan mellan ”Birgit Nilsson” och ”Martti Talvela”… MEN: en av hans systrar hette Märta, även hon en tid ganska kringresande, skulptör och målare – och också utbildad gymnastikdirektör. Så blev det också sagt…

Turistguidande gauchos på den argentinska slätten, den här platsen inte långt från Rio de la Plata den heller. Turisthästarna är inte precis spruttiga, så det gick bra att fota från hästryggen…

 

För 118 år sedan

Idag, 1901, avled han. ”Vittorio Emanuele Re d´Italia”. Inte kunde han något åt det att hans efternamn passade som slogan för folk som ville ha kungen av Sardinien som kung för ett enat rike på Apenninska halvön. Verdi, Italien.

Giuseppe Verdi föddes 1813 i Le Roncole, levde så gott som hela sitt vuxenliv i Busseto en bit därifrån, mellan Milano och Parma. Hans latinlärare sa ungefär: ”Du har talang för latin, du får ett bättre liv som präst än som musiker”, och konservatoriet i Milano ansåg att han saknade musikalisk talang och antog inte 19-åringen. En rikare familj ordnade med pengar, han utbildade sig, gifte sig med dottern i familjen, fick två barn och hans första opera Oberto spelades på La Scala 1839. Så kom katastrofen. Både barnen och hustrun dog i en sjukdom. Verdi ville inte mera.

Men så fick han librettot till Nabucco i sin hand, och då blev det musik vid första genomläsningen. ”Fångarnas kör”, ”Va pensiero sull´alli dorate…” (Flyg, min tanke på gyllene vingar) torde vara ganska så allom bekant. OO hade den som ringsignal på sin förrförrförra telefon. För att inte ens våga nämna hur mycket den sjungits/sjungs i Italien. OO har nynnat på melodin sen tonåren (Sveriges radios P2 bär skulden), men själva operan såg hon först för några år sedan. Och helt nyligen förstod hon något av texten!

En något yngre Verdi

Verdi tillbringade sitt liv med sångerskan Giuseppina Strepponi från slutet av 40-talet, hon hade enligt ryktet ”många barn med många män”. Inte så populärt i byn, de gifte sig dessutom först efter drygt tio år som sambor. Varför? Tja, barnen…? Och från ca 1870 tillbringade han en hel del tid med följande sångerska, Teresa Stolz, som gjorde många stora roller i hans operor…

En informativ bok, lättsamt skriven, verkligt rolig!

Hur många operor han komponerade? Tja, hm… Det kära operalexikonet ger inget klart svar. Hur många OO har upplevt? Nabucco, Ernani, Macbeth, Luisa Miller, Rigoletto, Trubaduren, La Traviata, Simon Boccanegra, Maskeradbalen, Don Carlos, Aida, Othello, Falstaff… Ojdå. OO börjar ju framstå som en operanörd. Nänä. Somliga har upplevts på nationaloperan, somliga i Nyslott, de flesta på bioduken från Metropolitan. Och flera flera gånger. En del minns hon inte alls.

En del påstår att Verdi skapat ”krimskramslåtar”. Som publiken nynnar när de går hem, fel med det? Någon säger att Verdi var hjärta och känslor, medan Wagner (1813 – 83) enbart var hjärna och intellekt. Tja. Wagner skildrade natur, det övernaturliga, vävde in en massa symbolik, medan Verdi ”tolkade mänskliga känslor från en litterär skiss till ren musik”. Han uttryckte lidelser, svagheter, (själv)bedrägerier. Så här kan man hålla på hur länge som helst.

Så här säger bokens författare, t.ex.

Operor som gjort intryck? Aida var den första OO såg i Nyslott, sittandes på rad 2 för ca 30 år sedan. Jukka-Pekka Saraste dirigerade, och vi kunde på nära håll följa med hur ena ärmen på hans frack höll på och lossnade. Ingen reparation utfördes under pausen. OO var helt tagen av allt hon hörde och såg.

Trubaduren har en intrig som man bara inte hänger med i. Men där finns en central roll för en mezzosopran, Azucena, en av operalitteraturens livligaste och mest mänskliga figurer. Hon har stannat i minnet. Och smideskören, där koristerna deltar i musiken med släggor och städ och andra verktyg.

Rigoletto, med slagdängorna ”Questa o Quella”, ”La Donna è mobile”. Slog helt knockout på OO sommaren 2017, återkommer i år. En annan stark ”knockoutopera” i Nyslott i somras var Othello, med Alexandr Antonenko från Lettland i den svåra titelrollen. Samma figur gjorde han på Metropolitan 2015, även den besedd. Ett superstarkt drama.

Alexandr Antonenko i Othello på Metropolitanscenen

Falstaff är Verdis sista opera, då var han 80 år! En komisk opera som kan göras hur rolig som helst. Falstaff är fet, fåfäng, skrytsam och feg och tror han kan få vilken kvinna som helst på fall. Det får han ”lida” för, han utsätts för spratt efter spratt. ”Tutto nel mondo è burla – allt i världen är ett enda skämt” – det är alla i operan överens om i slutet. Festligt! OO har sett tre helt olika uppsättningar…

Personliga körminnen med anledning av manskör

 

 

”Snöa in på” är enligt Slangopedia ”att bli [överdrivet (överdrivad, hähä)] engagerad av eller intresserad av något som ofta är mindre viktigt”. I det här sammanhanget tycker egensinniga OO att ”snö” är viktigare än ”viktigt”. Snön kommer, smälter bort, blir sällan evig, men återkommer. Och nu har OO snöat in på körsång. Manskörsång. Den fyller 200 år i Finland i år.

Folkskolflickan var med i religiös byaverksamhet där man knäppte några gitarrackord och sjöng. Inga kvalitetskrav, men irriterande när gitarren var så svår att stämma. Mellanskolflickan sjöng i Vörå församlings ungdomskör, och ca 15-åringen förundrades över den yngre killen som hanterade pianot suveränt. Uppfattningen om den egna förmågan fick sig en törn. Trots att hon på egen hand lärt sig noter med hjälp av storasysters blockflöjt, i smyg. Och kämpat med att få de blåsta tonerna så rena som möjligt, täcka ordentligt med fingrarna…

Och så kom Keskisnejdens (bort)blandade kör. En ung färsk dirigententusiast i byn ville pröva sin förmåga. Till och med pappa var med en tid. Det var verkligen bortblandat. Kort experiment.

Nyblivna universitetsstuderanden traskade iväg till Florakören, damkören vid Åbo Akademi. Där fick hon uppleva känslan att stå i en stor kör (med broderkören Brahe Djäknar) och sjunga bl.a. Vivaldis ”Gloria”. En upplevelse som känns ännu. Många roliga episoder på resor och fester, och psyk.stud fick användning för sina starkare sidor: hållas nykter och förestå baren, blanda drinkar på sitsar och fester, städa efteråt – och kommendera småfulla unga män att hjälpa till. Senare skrev hon informationsblad, det hade hon gärna fortsatt med, men studierna krävde vistelse på annan ort.

Florakörens altar övar i Århus 1972. Skribenten i burrhår till höger

I jobbstaden blev det blandad kör. Största innovationen: kören sjöng, och fyra danspar, inkluderande biträdande folkdansledaren dansade ”Fryksdalsdans nr 2” Sådant borde fler körer satsa på! Det var faktiskt roligare att dansa, kroppen hade lättare att lära sig sådant. Dansledandet ökade, sjungandet minskade.

Slutet av 1970-talet. Kavaljeren är ung, men dansade gärna med sin lärare…

Ytterligare en blandad kör finns på ”meritlistan”, men även det inhoppet blev kortvarigt och lämnade föga spår. Visserligen några roliga halvdramatiska uppträdanden, men övriga intressen tog över även det försöket.

Efter en lång skapande paus inleddes den aktiva lyssnareran som fortfarande pågår. Örat har skärpts, och det är verkligen lättare att få ordning på det organet än på stämband, lungor, tunga och tänder (och annat som behövs för att få till en bra ton). OO kan höra att något ”låter otroligt bra” eller ”verkar haltande”, men kan ofta inte sätta fingret på det. BJR kan ofta hjälpa, själv står han för det mesta i någon av ”sina” tre körer och basar medan hustrun lyssnar.

Att fota en manskör är inte lätt. Frack, mörk kostym eller åtminstone svart t-skjorta… Men dirigenten Jonas får gubbarna att ge sitt bästa! Manifestum 2016 i Smakbyn, Åland

OO har aldrig ägnat en tanke åt hur det hela började. Nu har det helt plötsligt uppenbarat sig en överdos. 1819, Pippingsköld, Kejserliga Akademien i Åbo, influenser från en vistelse i Uppsala. Men precis som i Tyskland vid samma tider, samhällsklassblandning var inte önskvärd. En kör för adliga, en annan grundade en för borgare… Sen kom Åbo brand 1827, Akademien flyttades till den nya huvudstaden Helsingfors och blev Kejserliga Alexanders universitetet. Sång- och musiklivet spretade åt olika håll tills Fredrik Pacius kom från Tyskland via Stockholm och satte igång som musiklärare. Då blev det ”Vårt land”, Finlands första opera ”Kung Karls jakt”, Finlands äldsta nuvarande kör, ”Akademen”, ur vilken trippelkvartetter bildades för att resa runt, sjunga och samla in pengar för att bygga ett studenthus, vilket också skedde. Så småningom kom det finska in i bilden, på olika sätt blossade språkkonflikter upp, och så kom flera körer… Idag finns ca 150 registrerade manskörer i landet. Väntar bara på en liknande dos om blandade körer, damkörer… Ja, de finska och de svenska manskörerna firar tillsammans.

Dagen idag, tredje söndagen i januari

OrdOdlaren slog sig. En tankeställare. Lådorna i garaget! In med dem från kölden, nu skall det skannas diabilder från januari 1996! Ojdå. Sex lådor, 600 bilder… Trots 23 år är resan i Indien i gott minne, så optimistiskt satte urvalsprocessen igång. ”Hinduism” (så kallas ju den variation av gamla religioner som utövas i Indien), sikhism och baha´i. Världsreligionerna Dag.

Förstås ville inte datorn och skannern samarbeta. Efter sju sorger och åtta bedrövelser och utan att veta vemsomhargjortvad fick det tekniska för sig att det skall fungera, i alla fall. Det blev många bilder, många roliga minnen…

”Turisttemplet” framom alla andra i Delhi: Laxminarayan eller Birla Mandir, byggt under 1930-talet av familjen Birla (det påstås att det i den släkten heter att varje generation måste bygga ett tempel, för att söner skall födas… ). Rent, glänsande, massor av marmor, snyggt – området är ungefär tre hektar stort med parker, föreläsningssalar, stora avbildningar av gudar och heliga män..

Vår guide förklarade den urgamla lyckosymbolen och andra visuella framställningar.

Nandi, tjuren som är Shivas följeslagare, fanns väl synlig nära huvudporten. Det är han som spelar på flöjt när Shiva dansar sin förstörelsedans.

Den här Shiva-figuren fanns vid vägen till ”begravningsplatsen” i den heliga staden Haridwar, alltså platsen där avlidna människor bränns och askan strös i Ganges. Där tillbringade vi en intressant timme. Folk berättade gärna och var i sin tur nyfikna på oss. En för dem helt främmande tanke var att begrava avlidna djupt ner i jorden…

Den absolut heligaste platsen i denna heliga stad är Har Ki Pauri. Här anses både Shiva och Vishnu ha vistats under Veda-tiden. Ett fotavtryck av Vishnu lär ännu finnas kvar – förstås inte en plats som skall besudlas av turister. Ligger nedströms från ovannämnda plats – men det finns en stark ”renande” ström däremellan. De heliga renande baden tas till ackompanjemang av stoj, skratt och skrik, kvinnor går i vattnet iklädda sari, karlfolk har enorma badbyxor. Strömmen är rätt kraftig, det finns ordentligt fästa grova kedjor att hålla i medan man doppar sig.

Heliga män av olika slag finns. Denna man börjar varje dag med att smörja in sig i olja och aska (”då fryser man inte”, borde kanske provas?). Dagen tillbringar han med offerceremonier, häller vatten från Ganges över några Lingam, fruktbarhetssymboler för Shiva. Sen badar han i floden, går hem till sin koja  – och räknar de pengar han fått av turister som vill höra hans historia…

Sikhtempel, en Gurdwara i Delhi. Sikhismen, som är mest koncentrerad till Punjab, har ca 25 miljoner anhängare. En monoteistisk religion som betonar jämlikhet. ”Alla manliga sikher har turban och heter Singh” gäller inte till 100%, varianter finns. de som har turban klipper aldrig sitt hår, visar det endast för familjen. Små pojkar börjar med ”Lilla My-frisyr” som täcks av ett litet gult tygstycke.

Alla som går in i en Gurdwara skall ha huvudet täckt (lite ditåt…), det gäller också finländska religionslärare… I templet idkas högläsning ur den heliga skriften Adi Granth, man umgås, äter mat som serveras där. Fötterna skall vara bara och rena. Det gick bra med ”tempelstrumpor” för västerlänningar. Tempelgolv kan vara verkligt heta.

1800-talsreligionen baha´i (uttalas ba-haa-i-i) instiftade denna Dagen Idag, och den firades första gången i det utmärkta året 1950. Det här templet, format som en lotusblomma, finns också i Delhis nuvarande utkanter. Så fort som någon trampade ack så litet på planteringarnas kanter hördes en ilsken ”gymnastiklärarvisselpipa” och personen fick en åthutning. Templet är helt tyst, tomt så när som på sittplatser. Inte ens en viskning fick förekomma.

Templet var då helt nytt. OO nämnde om det vid hemkomsten för en bekant som i sin tur berättade för en bekant tillhörande baha´i, från Iran. ”VA, har hon fotografier? Arkitekten är min kusin!”

OO fick ett oförglömligt möte med två sikh-familjer i Haridwar. Yaswinder Kaur (alla kvinnor heter Kaur) här på bilden berättade att hon är lärare i psykologi. OO:s haka föll ner, sedan hennes. Vi brevväxlade i några år, men sen flyttade hon till Kanada och kontakten bröts.

Dagens jubilarer

Nu sällar sig OrdOdlaren till gänget ”Nu skall jag avslöja något om mig själv”-skrivarna. Ett sätt att locka nyfikna läsare? I varje fall är OO på grund av Dagen Idag föranledd att erkänna en brist i sin bildning: Hon har inte läst 1920-talsböckerna om Nalle Puh, än mindre sett någon Walt Disney-film om denna håningsälskande björn i Sjumilaskogen.

Det är den internationella Nalle Puh-dagen idag. Passar bra med anledning av att en av OO:s litteraturkunniga vänner har födelsedag idag – och OO har inte gratulerat! Ännu. Hoppas detta fungerar som delgratulation, personen ifråga brukar läsa… A A Milne, författaren, föddes idag, för 137 år sedan. Efter hans död 1956 sålde änkan Winnie-the-Pooh-rättigheterna till Walt Disney Company, och 1966 började det komma filmer. OO har sett noll av dessa.

Orsak? Tja, inte skylla på någon. Internationella barnböcker, barnböcker överhuvudtaget, insöps inte på 1950-talet. Och när OO kom igång med läsandet blev det Fem och Äventyr och Kitty och W&W:s röd- och grönryggade i skolbiblioteket, för hela slanten. Det kommer säkert dagens jubilar ihåg! Bio, film och tecknat i den genren har inte heller hört till de inrutade vanorna.

Men korsord! Där dyker Ior upp titt som tätt, likaså Ru och Nasse. Och idag har OO studerat. Nalle Puh, Nasse (Piglet), Kanin (Rabbit), Ior (Eeyore), Kängu (Kangu), Ru (Roo), Uggla (Owl), Tiger (Tigger) och den enda människan i Sjumilaskogen (Hundred Acre Wood, 0,5 km²), Christoffer Robin. Milnes son och hans kramdjur inspirerade till böckerna, som utkom 1925 och 1928.

Inspirationskällorna

Milne var inte odelat glad över framgången. Hans författarregister var brett (debut 1917), med minst sex romaner, en mängd artiklar och minst 25 skådespel. Allvetande Wikipedia (AW) meddelar att hans vuxenlitteratur knappast alls lästes efter 1930-talet. Alla skrivare vill ju att deras alster skall läsas, OO förstår honom…

OO har bekanta som kan en mängd Nalle Puh-citat. Inte heller de fastnar så bra i den här hjärnan, kanske det finns lite ludd i den? Att folk ibland har ludd i öronen är allom bekant. Och att man skall veta vad man letar efter innan man börjar söka; att det inte lönar sig att ha bråttom om man inte vet vart man är på väg – allt det är ju så sant så. Sagt av en liten björn med en liten hjärna. Heffaklumpar är inte verkliga.

Författaren, sonen och björnen

Beskrivningarna av karaktärerna är underbara. Enligt AW verkar Tiger tilltala OO mest, han som älskar att göra woopsi-doppsi-lopp-di-loppsi-alli-hopsi-studs! Kanin passar också denna skribent; hittar på saker men trillar ofta dit själv – och odlar morötter. Nasse, han älskar hållon på svenska, på engelska ekollon (haycorn – acorn). Smarta översättare!

Borde planera in ett biblioteksbesök. Läsa först på svenska, sen på engelska. Och därefter kanske dags för filmer på något sätt.

Grattis, dagens födelsedagsbarn!

Fallande vatten

För en vecka sedan kunde vi i Den Stora Finlandssvenska Dagstidningen som utkommer i hufvudstaden läsa intressant om vatten. Mest minnesväckande var det som skrevs om vatten som bara rinner och rinner och aldrig ”tar slut”. Vattenfall. En av OO:s fascinationer, hon ville direkt skriva ett minnesblogginlägg. Men sen tog hon sig vatten över huvudet med andra skriverier, hon damp ner i minnenas brunn via en massa vattenfallsbilder, så det tog en vecka.

Hbl-artikeln handlade om Kaieuturfallet i norra Guyana. Svåråtkomligt, en timmes flygresa från landets huvudstad, flera dagar landvägen. 226 meter högt och 23 000 m³ vatten per sekund, väldiga massor (Hur många kubikmeter visar din vattenmätare per år?). Totalt oexploaterat. Inga räcken, inga asfalterade stigar, inga broar, inga souvenirbutiker.

Men sen: Några entusiaster har ägnat tid och energi åt att jämföra världens vattenfall med varandra och har på så sätt rangordnat de mest sevärda. Till OO:s stora glädje toppas listan av Iguazúfallen, för dem har hon och BJR sett! Före den Sydamerika-resan var en sådan plats totalt obekant. På den platsen på jorden rinner det vatten, minsann. En 2,7 kilometer lång ”sträcka” är full av fall. 700 av de metrarna finns i Brasilien, resten i Argentina. Vår argentinska guide började med att säga: ”Idag får ni se de stora scenerna, i morgon är ni själva på scenen!”

Först en bussresa på några kilometer genom den fredade regnskogen som sen öppnade sig och där stod ett fint gammalt hotell, och den fuktiga vandringen började. Gruppen utbrast både ”aah” och ”ooh” och ”näämen” – och reseledaren log och sa ”vänta bara!” På vissa ställen sträckte sig selfiepinnarna som en skog över folkmassornas huvuden. Och sen kom det. Djävulsgapet.

Man kunde gå ut på en ”utsiktsbro” och se fallet framifrån (Hur sjutton har betongpelarna byggts i de strömmande vattenmassorna? Av vilka våghalsingar?), men så gjorde inte OO, av omtanke om kameran. Och helblöta blev folk av den utfärden. Det räckte med att bli halvblöt, även om lufttemperaturen i övrigt var behagligt över 20 plus.

Följande dag var det dags för Argentina-delen. Långa vägar att traska, bryggor och broar att gå ut på, rakt över vattenmassorna, bredvid… Jovisst, vi var på scenen!

Titta på bilden, längst uppe till vänster kan en byggnad skönjas. Den förra bilden är tagen i närheten av den, och lite högerom byggnaden kan Djävulsgapets vattenmassor smått märkas. Antalet enskilda vattenfall varierar med vattenmängden under årets lopp. 19 fall beräknas som stora, totalmängden uppskattas till 160 – 270. Fallhöjden är allt mellan 40 och 80 meter, förutom Djävulsgapets 85.

Allt detta upplevdes i november 2014. I början av 2012 var OO och BJR på självpåhittad ”vattenfallsjakt” i en annan världsdel, i Sydafrika, delstaten Mpumalanga i nordöstra delen av riket. Närmare bestämt nära städerna Sabie och Graskop. Strax norrom städerna finns den väldiga Blyde River Canjon, ett erosionslandskap med ögonbedövande vyer. Ett tiotal vattenfall är utplacerade på kartan, ibland var dock vägarna av en svagt farbar kvalitet. Många fall fotades, men namnen noterades inte i kameran… Många fall hedrar gruvarbetarnas hemländer (guldfält!); där finns Lisbon falls och Berlin falls, roligast är Mac Mac-fallen, för att hedra skottar… Hästskon, Brudslöjan osv finns också. Fallhöjderna är oftast över 50 meter, vattenmassorna anspråkslösa – men snygga! Några bilder:

Torde vara Lisbon Falls

Det här fallet dök upp oplanerat, en annan dag…

Det här torde vara Brudslöjan

Bredare fall fanns också, Maria Shires Falls?

Det var i Island som OO förälskade sig i fallande vatten. Det är en annan historia.

Nyfiken på vattenfallslistan? Här finns den: http://www.worldvaterfalldatabase.com

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 38 515 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.