Utflykt österut, del 1

BJR:s och OO:s superveckoslut fortsatte 11 juni, lördag. Bilens nos svängdes då österut och så rullade den i vidpass 112 kilometer. Då återstod det endast 12 kilometer kvar till staten i den riktningen, fågelvägen. Harjun oppimiskeskus, ”Harju (=ås) lärcenter”. Härifrån är det cirka 85 kilometer till staden Viborg, längs landsvägen.

Harjun Hovi, herrgården, här från ”baksidan”, stod klar 1816. Orsaken till besöket från ni läsare vänta på i några dagar. En ny ägare till platsen och jordbruket tillträdde 20 år senare och byggde upp ett mönsterjordbruk. De första ayrshirekorna i Finland bodde här från och med 1846 och 1860 grundades ett mejeri som bland annat tillverkade högklassiga ostar för export österut. Man täckdikade, hade egen kvarn, ett brännvinsbränneri och mycket annat. Konkursen var ett faktum 1873. Följande ägare förolyckades och den unga änkan sålde till staten-storfurstendömet. Det söktes nämligen en plats för en jordbruksskola i området. Skolan startade 1889, skola är det fortfarande. Numera mest hästar och trädgård, men med många olika inriktningar inom landsbygdens yrken.

Området är stort och byggnaderna är många och den här kartan förstår man egentligen först när man besökt platsen. Av de byggnader som finns där nuförtiden uppfördes åtminstone sju på 1890-talet, främst elevbostäder för högst tjugo personer i varje hus.

OO:s foton är lite hipp som happ, huset till vänster från 1890-talet hyser nu bl.a. studiehandledare. Internathuset till höger byggdes 1979. Stilskillnad, förstås.

Rektorsbostad kanske? Nä. Huset uppfördes1907 i bästa träjugendstil 1907 och inhyste klassrum! Och klassrum är där i den dag som idag är. Tänk, om man nuförtiden… Observera de 16 hålen högt uppe i gaveln, i övre kanten av det vita ”brädet”. Här finns de mest långvariga hyresgästerna, tornseglare. De var flitigt i farten under superveckoslutet, många undrade hur så många högt seglande fåglar fanns just här, förklaringen kom så småningom. Dessutom fanns där myggor. Stora. Högklassig mat för de seglarna. Redan i byggnadsskedet kom hålen till, forskarna kan gå in i utrymmet och göra sina studier. Och det gör de, varje år.

BJR och OO tillbringade en lyxig natt i ”Agronomernas hus” (namnets ursprung obekant), byggt 1893, i en ”svit” med vardagsrum/kök och sovrum. En gång på 1970-talet övernattade cyklande OO i ett rum och i en säng som president Kekkonen sovit i, och nu slog hon till igen:

President Tarja Halonen har övernattat i samma svit, 2006. Så nu får OO vara på jakt efter fler ”presidentsängar” att sova i, men nån stress att hitta dem blir det ändå inte.

På ett så här pass stort område med en massa människor slits byggnaderna. En del rivs, nya byggs, restaureringar är vanliga. Den här byggnaden, Aura, med matsal, kök, tvätteri, fritidsutrymmen och elevinternat planerades på 1930-talet i då rådande ren funktionalism, men det blev byggstopp, eftersom 1939-1945 kom emellan med all slags brister i material och byggare. 1954 kunde byggnaden invigas.

De röda husen är numera kafé, museum och festlokal. Har tydligen fungerat som bland annat tork för spannmål, vagnslider och hölager/spannmålslager. ”Pelargranen” i mitten (abies) gav OO många roliga associationer. Utropstecken, bland annat.

Det färskaste byggprojektet på området är ännu inte helt klart. Fem dammar i tripp-trapp-trull-ordning, vattnet rinner tydligen från den översta och pumpas tillbaks från den lägsta på nytt. Återanvändning… Trädgårdseleverna bygger under ledning av den person som varit stadsträdgårdsmästare i staden Kotka. Han har skapat nästan världsberömda parker i den staden, många med vatten som viktigt och spännande element.

Följande inlägg handlar om orsaken till besöket.

Kringlande jugend och kringlor

”Kör ditåt, rakt genom två rondeller – när ni ser kyrkan till höger, sväng då strax därefter till ett gult hus med lite speciellt tak- Där skall vi äta lunch och utbyta erfarenheter”. Så vi gjorde så.

Euran pirtti. ”Pirtti” betyder inte alltid bara en liten stuga med ett enda litet mörkt rum, ofta kallas storstugan på en gård just ”pirtti”. Och här är det stort. Observera värdinnan som hälsade välkommen i sitt speciella ”euranpirttivärdinneförkläde”.

Huset stod färdigt 1908, planerat av den lokala konstnären Jalmari Karhula. Ett ungdomsföreningshus i jugend-stil (nationalromantik) så det hinner till och blir över. Bilden som dyker upp här ar OO lånat från hembygdsföreningens webbplats

Speciellt tak, jo… Huset såldes till friluftsmuséet Fölisön i Helsingfors på 1970-talet, det var tänkt att det skulle bli huvudbyggnad där. Men så tänkte invånarna i Eura tydligen va fan, bildade en förening, samlade medel, köpte huset, restaurerade det till ursprungligt skick med alla detaljer, och nu är det förstås en av Euras 100 pärlor.

Ett av scenens hörn, samt läktarens skrank. Observera att de här dekorationerna gjordes i början av 1900-talet, den lokala konstnären tog garanterat sina intryck av Akseli Gallen-Kallela som tog upp bl.a. svastikan i sin första Kalevala-illustration från 1889, Aino-triptyken. Det finns två versioner av den, förresten. Det tog ytterligare något årtionde innan svastikan började associeras med annat. Den över 3000-åriga lyckosymbolen kunde kanske få ett eget inlägg. Få se.

Serveringsdisken med en annan värdinna i likartat förkläde. Till vänster det fullt utrustade och moderna köket, med kapacitet för åtminstone 200 personer. I övre våningen (som OO inte hann besöka) finns flitigt utnyttjade utställningsutrymmen.

Gardinerna i festsalen är troligen nyvävda, men med det mönster som planerades för 120 år sedan. Dukarna/löparna på borden är specialdesignade senare, går harmoniskt in i helheten. Vi fick avnjuta sommarsoppa i Eura-stil, med Eura-bröd och smör från butiken.

OO försökte fotografera de mycket nationalromnatiska utsmyckningarna i ankomsthallen, men de bilderna – ja de for på kakka-pelles rullona, som man plägar säga i Östnyland. Så det blev ett självporträtt via spegeln, dock rättvänt, i stället. Observera klädkrokarna i bakgrunden, också de valda med omsorg.

Vi lyssnade på små föredrag om garantisamlingar av växter (OO står för rosor), hur 2023 skall firas, om syrener (garantisamlingen i Eura) och om vissa traditioner i Eura. Eurakringlan, till exempel. Den finns med på Finlands nationella förteckning över levande kulturarv, tilslammans med bland annat den finska tangon, Laihelas sparsamhet/snålhet/nuukuus (som OO skrivit om tidigare), bastubadande…

OO översätter inte texten. Kringlan är Satakuntas landskapsdelikatess. Sådana kringlor finns alltid på bordet när det är kalas eller fest i Eura. Receptet lär ha kommit med en konditor från Petersburg nån gång i början av seklet, kanske tidigare. De allra flesta kringlorna bakas i Euran pirtti och säljs där till förmån för föreningen. 2021 bakades nästan 10 000…

Ingredienserna är grädde, smör, mjöl – och jäst! En degklump på 11 gram rullas ut till en 33 centimeters längd (måttet finns inristat på bakbordet i Euran pirtti), den rullas i socker och vrids till och gräddas. Video med finska instruktioner finns på Youtube, som synes.

Klart att OO köpte kringlor. De har bara ett fel. De försvinner. För fort.

Grattis, direktören Sören!

Det vimlade av lillkungar, wingrenar, mycket gamla bekanta, yngre gamla bekanta, nya bekanta, fd elever och en och annan ”släkting” på något sätt. OrdOdlaren njöt och vimlade utan kamera. Hon vill ibland ha händerna fria och lediga på tillställningar. Telefonen fanns ändå i fickan, den ger inte alltid bästa bildkvalitet, så OO börjar med klipp från programbladet:

Sören fick tonen av pappa Carey. Fadern fick beklagligtvis beskåda den 60-årskonsert han själv var lite med och planerat från ovan. Han avled i höstas.

Här, under detta tak, hölls konserten, till förmån för en fond för finlandssvensk körmusik. OO har ingalunda fotat själv, hon kommer inte att köpa en sådan manick, trots allt. Men visst är Tempelplatsens kyrka i Helsingfors spännande. Blev klar 1969. Mamma Lillkung, en farbror och en hel del yngre ”lillkungar” var på plats när Svenska Kulturfondens VD, kördirigenten, operasångaren m.m Sören Lillkung firade uppnådda 60 år i lördags.

”Int´ kommer de´ så många”, sa Sörens hustru nån vecka innan konserten när OO undrade hur tidigt man bör komma för att rymmas in. Så fel hon hade. Kyrkan som officiellt rymmer 750 personer var närapå full. Här är det ännu 10 minuter kvar till avspark. (Lika fullsatt kyrka vände OO ryggen åt här)

Sören sjöng i den ena kören ibland, var solist ibland, lyssnade ibland – och dirigerade däremellan. ”Pappa”, sa han när OO påpekade hans speciella dirigentstil. Med en superkort faderslektion i hur man visar två-, tre- och fyrtakt åkte han för fyrtio år sedan till sitt livs första körövning som dirigent. Sen blev det Sibeliusakademin och en massa fortbildning – men dans framför kören, stampar och sparkar och t.o.m hopp sågs i glädjen på jubelkonserten.

På den här bilden finns en ämneskollega till OO (i ett annat gymnasium), en ”släkting”, en fd elev och några halvbekanta kändisar i Svenskfinland. Och Sörens sympatiska solvargsgrin. Kvinnan han just sjungit duett med är en Wingren, Tove, tror OO. Hon är bra på att blanda ihop namn och utseenden.

Sjungande systrarna Wingren, Tove och Birthe. Här är OO säker på att den ena är just Tove, förstås. Uppvuxna i Jakobstad. ”Nästan mina systrar”, sa Sören. Deras kusin, Patrik Wingren, har länge varit Sörens vapen- och rytmdragare på flygel och piano, han komponerar, arrangerar, stämmer instrumentet, bland annat. Men fånga nu en pianist vid flygeln på bild när det finns en massa huvuden att forcera. Jonte Wingren uppträdde också som solist i Leonard Cohens ”Suzanne”, honom får någon annan placera på släktträdet.

Kvällens trummis, Sörens förstfödda, var också utom räckhåll för en bild. Men här framträder sonen Erik och döttrarna Anna och Alva, längst till höger deras kusin Joel. De framförde en medley från ”familjens musical”, Les Misérables. Familjens? Jo, Sören har gjort polisen Javert i tre uppsättningar mellan åren 1999 och 2014, först på finska i Helsingfors, sen på svenska i Åbo, och på nytt på finska i Tammerfors. 384 gånger! ”Jag höll på att somna på de sista föreställningarna, hade blivit för van”, sa Sören. OO och BJR såg en föreställning i Tammerfors.

Sörens söner har valt musikinriktning i sina liv, den kortare dottern kommer vi att höra en hel del av i höst. Hon blir vår finlandssvenska radios nya Rysslands-bevakare. Den längre och yngre dottern har ännu tid på sig att slå fast sin livsbana.

Kvällens körer var Amigo Choral, den enda kören som Sören numera ägnar sig åt, samt Wegeliuskören som OO inte vet något annat om än att den sjunger sjutton så bra. Kvällens pärlor enligt OO var Azisenzenina från Sydafrika (började som ppp, gick till f och ff och sen samma väg tillbaka), Sydämeni laulu (Sibelius) som OO har gillat i femtio år, Bridge over troubled water (solist Alexander Lycke, arr Patrik Wingren), Just a closer walk with thee (solo Sören) och sen när bägge körerna klämde i med ”signaturmelodin” till Les Misérables, då var det ståpäls och tårrinn för hela slanten!

Roger Wingren, pianistens pappa, i publiken, har komponerat en otroligt vacker melodi till Ole Jakobssons (jo, även han jakobstadsbo, chefredaktör på Jakobstads tidning i tiden) lyriska text, Aftonens sång. Den torde finnas på nästan alla finlandssvenska körers repertoar. Nu tolkades den lyhört och med känsla av Tove Wingren, sen stämde körerna in i sången. Inte ett öga i kyrkan var torrt, lovar OO.

Någon bra närbild på 60-åringen gick inte att få. Bjuder på en av 58-åringen med solvargsgrinet i stället. med glada hustrun halvt bortvänd. Hur skulle det vara, direktören, med lite skägg och någon centimeter längre hår? Grattis, Sören! Lycka till med ytterligare sex år i ”fonden”!

Pärlor, pärlor och Pärldag!

Årets fjärde pärldag 15 juni! På med pärlorna och ut och putsa i rabatterna – OrdOdlaren har ett och ett halvt stort projekt kvar. Men först skall hon bjuda på några andra pärlor. Vad sägs om sisådär tusen år gamla?

Gissar att de är nygjorda, men modellerna är garanterat av gammalgammal modell. De har grävts fram i Finlands mest kända och och största och mest utforskade fornlämning från järnåldern, gravfältet Luistari i Eura, 1969.

OO åkte Finland tvärs 10 – 12 juni. Först till Eura, som ni ser i väster, vid den stora ensamma sjöns norra ända. Sen bar det av i österled, det kommer senare.

Traktens minst 3000-åriga historia är en stor bit att svälja på en gång. En samling syrener var den direkta orsaken till att OO och BJR (och några andra, från sina håll) tog sig längs femton vägar dessa drygt 250 kilometer – OO fick ett plötsligt pippi på att samla på vägnummer. 1571, 11863, 55, 1403, 10, 2, 12679…

‘Katherine Havemeyer’, förädlare Victor Lemoine (1823 – 1911), Frankrike. Inför Finlands 100-årsjubileum var det någon som föreslog att Eura kommun skulle plantera 100 syrener, men det blev ”endast” fem gånger 14 olika, i Finland etablerade sorter, främst ädelsyrener och norrlandssyrener. I stället kom man på att lista upp ”Euras 100 pärlor”, platser värda ett besök, och göra ”geocaching-bana” av dem. Det torde inte ha varit svårt att få ihop listan. I Kauttua, någon kilometer söderut, finns t.ex över 300 år av brukshistoria, där de nyaste byggnaderna är verkligt speciella, planerade av Alvar Aalto.

Fick ingen perfekt bild av den gamla bruksherrgården, byggd 1802, utökad med flyglar ungefär 20 år senare. Numera hotell och restaurang med spökande Vita Jungfrun, en ung guvernant som brukspatron ville ha lite kuckeliku med, men hon sprang undan och kastade sig ut genom ett fönster här i andra våningen till vänster. Patron försökte föra hennes lik i smyg till gravgården nattetid, men alla kyrkklockor började ringa och folk samlades på vägarna för att se vad som hände. Senare lär han ha låtit mura in henne i stenfoten till ena flygeln.

År 1911 kunde brukets chef flytta in i den här bostaden. Byggnaden till höger är garaget, han ägde traktens första bil. Garagedörrarna, två stycken, blir strax utanför bilden. Den sista chefen ordnade ett party innan han flyttade ut 2007. Partyt började med plantering:

Han hade skaffat rhododendronplantor, alla framtagna i Finland. Gästerna fick äran att gräva ner dem i skogsdungen nära huset. Alla buskar lever och blommar, kunde vi trädgårdsmänniskor konstatera.

Den största geocache-platsen är ändå gravfältet Luistari som upptäcktes när kommunen byggde avloppsledningar 1969. Plötsligt hade en grävmaskin ett svärd med silverdekor i skopan och avloppsplaneringen fick göras om. Ett stenigt område, som uppodlats endast i vissa kanter. Vetskapen om att det handlade om ett gravfält hade gått förlorad. Många gravar är från åren 600 – 1300.

Ett myller, minsann. OO åkte tyvärr inte förbi den på sin Eura-session. Cirka 400 gravar är undersökta. Det ”hedniska” gravskicket i Finland var bränning, men här är hela kroppar begravda, med kläder, smycken och andra förnödenheter. Unikt för Finland, alltså.

Tidigt hittades en speciell grav, från ungefär 1050. De många bronssmyckena hade troligtvis hindrat vissa bakteriers verksamhet, man kunde även se textilt material. Forskare jobbade i några år, till slut hade de rekonstruerat dräkten, Eura forndräkt. Åtminstone hundra dräkter har tillverkats. Den avlidna, en kvinna med makt, i 40-årsåldern, kallas ”Euran Emäntä” eller ”Luistarin Lempi”. Alla smycken fanns i en och samma grav.Vår president 2001, Tarja Halonen, bar den på självständighetsmottagningen det året.

”Tänk, vilken hustru jag har”, tycks Pertti Arajärvi tänka. Elegant och lämpligt, tyckte OO, men många kläd- och stilexperter ansåg klädvalet opassande. En kvinna med makt på 2000-talet i samma dräkt som en motsvarande cirka 100 år tidigare ger OO vibbar av uppskattning, historiakunskaper och en gnutta humor, som Tarja Halonen verkligen har. Så kallade modeexperter får säga vad de vill.

Fotnot: Euran Emäntä brukar översättas till Eurafrun på svenska. Hmmm… Isäntä är husbonde, emäntä är hans jämlike. På en fest säger man värd och värdinna.

Luistarin Lempi kan översättas till Luistaris käresta. Lempi är också ett namn, OO:s mammas andra namn, förresten. I bägge fallen handlar det ju om allitteration på finska.

-ologier, kända och okända

Ogräsen växer och asken blir grön… OrdOdlaren diktar små sångfraser till bekanta melodier där hon kryper fram. Det är fart på i växtvärlden, erfarenheterna och de praktiska kunskaperna i ogräsologi är av nöden. Den läran handlar inte om namn, endast om utseende på småplantor och underjordiska delar, delfacket rotologi, mycket väsentligt.

Asken, ja. Bild ett togs på dagtid 5 juni, bild två tidig kväll 7 juni. 52 timmars utveckling. OO fotograferar trädgården den femte och den tjugonde i varje månad, enligt en viss inrotad rutt. Inga konstfotografier, inget onödigt siktande och effektsökande, bara rakt av. Det finns tusentals bilder, är nu på tionde året och OO har fördjupat sina kunskaper i exakt vårologi, sommarologi, höstologi och växtologi.

Ungefär lika stor tidsskillnad här, men blomklasarna sitter på olika träd. OO företar små äppelgårdsvandringar för att höja blicken från ogräsen, för att räta på ryggen, för att se på blombesökarna. Humlologi vore intressant, det finns 37 sorter i Finland. OO nöjer sig med ”stora, små, snabba, långsamma” – det räcker. De anställda bina är också verkligt flitiga. OO drömmer om ‘Huvitus’, ‘Sandra’, ‘Eppulainen’, ‘Tohoku’….. Mumsologi, lite pomologi… Vädret har varit relativt gynnsamt hittills.

Vitlöken har fått sina första gödselransoner, guldvatten och gräsklipp. Klippen liknar nu mest torrhö, smått och gott kalvhö, men torde förbrukas av underjordiska varelser, underlättade av regn och ytterligare påfyllningar. Vitlöksdoft blandat med doft av torkande gräs – doftologi…

Rhododendron ‘PMA Tigerstedt’ uppvisade hårda blomknoppskottar 5 juni. Tre dagar senare spretade kottarna ”åt alla håll”, och snart, snart är den enorma busken översållad av blommor. Det koreanska arvet syns i bladen, som är blekare än ”vanliga” rhodoblad och något hängande. Vintertid kan den nästan se död ut, bladen hänger ännu mera – likaså när det är torrt. Då kommer OO med vattenslangen! En del andra rhododendron har också börjat, t.ex lilla söta ‘Hellikki’,

som trivs bäst i nästan helskugga och vars blad är aningen luddiga, har arv från Rhododendron smirnowii eller vresrhododendron, från Kaukasus. En söt rackare som växer långsamt. Det här faller visst under kategorin dendrologi…

Pionologi. Dillpionen blommar tidigare och snabbare än andra pioner. Den kommer inte med på bild varje år. Liten, söt och rufsig en tid, den syns just ingenting av den.

OO och BJR gjorde en trädgårdsbutiksutflykt, ”för att se om vi hittar något”. Målet var Mustila, ”tigerstedtarnas” hemvist. Det milsvida arboretet och den underbara rhododendrondalen negligerade vi helt, besöket skulle bli kort, ogräsologin hemma väntade. Två rosor, två klematis, en tujabuske – och OO blev förälskad:

… i den här rönnen, arnoldsrönnen ‘Kirsten Pink’, med rosa bär. Varför Arnold är inblandad är inte klarlagt ännu, OO innehar en viss insikt i rönnologi, men den bör förbättras. Nu dök en ny dröm upp. Pärlrönn med vita bär, rönn med gula bär… Vanlig rönn finns, likaså sötrönn ‘Granatnaja’, ullungrönn ‘Dodong’. Ny runda till Mustila, eller…?

Så blev det rosologi, reda upp en av 45 rosor i rosariet. Snöröjarna hade trots roder och tillsägelser kört med sitt skuffblad över den sällsynta rosen ‘Leda’, brutit av en hel del grenar. Kirskålen gjorde sitt bästa i att dölja de små äkta skotten och de kraftiga vildskotten. 90 minuters arbete visade att små ‘Ledor’ växer upp. Här behövdes en hel del grundstammologi och rotologi också. Varje gammal ros (den här är planterad 1997) verkar ha sin egen grundstam, den här verkligt stickig – kolla vänstra handen på den förklädda ordOdlaren!

Ogräsologin fortsätter, med sköna avbrott under veckoslutet.

En Linnélärjunge

Den första europeiska vetenskapliga studieresan till Nordamerika, den första beskrivningen av Niagara-fallen (som direkt publicerades av Benjamin Franklin och flera europeiska tidningar), första professorn i naturaliehistoria och ekonomi vid Åbo Akademi, kyrkoherde i S:t Marie församling, grundare av Åbo Akademis Hortus oeconomicus, ”trädgård” för ekonomiskt nyttiga växter…Plus mer på meritlistan:

Pehr Kalm, 1716 – 1779 och kalmiasläktet inom familjen ljungväxter (fotade på hans gamla domäner) som han fått ge sitt namn åt – förstås fixade Linné det åt honom som tack för hans insatser. Han föddes i Själevad nära Örnsköldsvik, hans föräldrar hade flytt undan krigstillståndet (Stora Ofreden) på Finlands västkust, från Korsnäs. Pappan dog innan Pehr föddes, och efter freden 1721 flyttade mamma och son till Vörå (!, OO:s skolkommun 1963 – 1970, det visste hon inte förrän nu…). Sen blev det trivialskolan i Vasa för den vetgirige pojken 1730 – 35, därefter blev det Åbo Akademi för hela slanten med diverse utflykter i världen.

Tack vare hovrättsrådet Sten Carl Bielke, granne med Carl von Linné, kunde Pehr studera i Uppsala, och de två gjorde också en gemensam forskningsresa via de baltiska länderna till Moskva, hemresa via Ukraina. Linné gillade tydligen hans iakttagelseförmåga, snabbtänkthet och förmåga att systematisera och han sändes på diverse resor inom riket. Till slut ”skickades” han iväg på den resa som gjorde honom berömd, till Pennsylvania, New York, Hudsonfloden, Montreal, Qubec.

Resan startade i Göteborg i oktober 1747 till England, där han stannade i ett halvt år och lärde sig engelska och studerade brittiskt jordbruk. 15.12 1748 anlände han over there, forskade, reste runt, antecknade, samlade – och ingick äktenskap med en änka till en svensk präst med en tvåårig dotter. Hem kom familjen i slutet av maj 1751. Då kunde Pehr först ägna sig åt att redigera sitt material, sen sköta sin professur och sin kyrkoherdetjänst – och odla sina växter i sin stadsträdgård, vid sin prästgård och på gården Sipsalo i Hirvensalo (dit han tog sig roende från Åbo). På den gården torde det fortfarande finnas växter som kort sagt har anknytning till Linné och som inte mera finns på annat håll.

1757 påbörjades ÅA:s ”odlingsfält” vid Biskopsgatan, några entusiaster planerade, sådde och planterade. Mest Pehr. På den platsen vistades OO en hel del under sin studietid på 1970-talet, totalt ovetande om vilken mark hon trampade på. Ovetande om Pehr Kalm också, förresten. Betongkolossen Sibeliusmuseum stod klar 1968, omgiven av sten och betong. Foto från domkyrkans torn 1947 och en nutida kartbild:

Trots olika kameravinklar torde det vara relativt lätt att orientera sig. Dödsstöten för odlingarna kom vid Åbo brand 1827, de växter man kunde flytta fick åka med universitetets flyttlass till Helsingfors. Sen låg fältet där länge och väl. Ibland lär något ha odlats, hus byggdes och revs, men ännu 1947 kunde odlingsfälten skönjas.

Under åren 1930 – 1954 höll man igång en ”fjällträdgård”, det fanns en entusiast för sådant i Akademin, och så såg den ut, enligt ett foto från just 1954, med ”Pehr Kalms ek” tronande i mitten. För tio år sen skedde en nytändning, Åbo-miljökonstnären Jan-Erik Andersson tog sig an området mellan muséet och ån. OO besökte platsen 2017, en pelare visar lite historia, men det blev alltför många kvällssolsreflexer så OO valde att låna bilder av konstnären i stället. Gillar ändå bilden ovan, träffade min finska bloggväninna Päivi för första gången då, till vänster på bilden.

Det gröna området på kartan från 1760 visar var dagens miljökonstverk finns. Kalmior i mängder finns i de raka raderna, plus annat som Pehr torde ha hämtat hem. Längs kanterna finns rosor, dedikerade till hedersdoktorer vid Akademin under 2000-talet – det projektet startade en verklig rosentusiast. Kalmiasläktet lär inte må så bra i våra förhållanden (men OO har sett prunkande sådana också i Australien!), kanske de förnyas varje år.

Eken finns kvar, och har blivit något av en symbol för symbiosen mellan trädgård och musik, som ju utövas i Sibeliusmuséet. Enligt traditionen planterade Pehr den år 1760.

Det bästa till sist: På Sibeliusmuséet pågår en utställning om Pehr Kalm, ända till årets slut. Ni som bor i närheten eller har vägarna förbi, besök, ta bilder, berätta. Med dagens resekostnader lägger OO inte iväg 220 kilometer (samt hem, dubbelt upp) enbart för en utställning. Intresserade av gruppresa?

Pehr hedrades på 200-årsdagen med ett frimärke, 2011 kom en jubileumsmedalj med kalmior på ena sidan och en forskningsresande på andra sidan. På finska är Pehr omdöpt till Pietari i de finska texter som OO läst inför det här inlägget, något som hon har svårt att svälja. Dessutom påstås det att han jobbade vid ”Turun Akatemia”, något sådant har aldrig funnits. Åbo Akademi har aldrig haft ett finskt namn. Smakar historieförfalskning…