Halva födan?

Andra halvan då? Sällskapet. Tillagningen – gärna tillsammans med andra. Uppskattning efter ett lyckat kockande. Ett enkelt kort tack. God sömn, Hwijla och Roo. Utseendet på det tillagade. Uppläggningen. Färgvariationen, färgharmonin. Drycken. Kreativiteten. Rena lokala råvaror. – – – Joo, OrdOdlaren googlade och fick många svar. – – Ja just, ja. Utgående från ett gammalt (skånskt?) ordstäv: Maten är halva födan, resten är sill och potäter (!?)

Komihåggråvarelserna i hjärnan hämtar upp minnet från 1970-talet, Studentbyn i Åbo. Psykologistuderanden bodde i de äldsta delarna, 12 cellbostäder i en korridor med gemensamt kök innehållande dubbel uppsättning spisar och diskutrymmen, 24 skåp för torrvaror och kärl, två kylskåp med 6 korgar i varje. I korridoren i kvarter 3, del C, andra våningen bodde tio finska killar, en finsk flicka och psyk.stud OO i cell 24, mittemot köket.

Alla diskbaljor var ofta fulla. Gjutjärnsstekpannor låg i blöt bland andra smutsiga koppar och fat. Flera ansåg att alla kärl var socialiserade och inga var privata, så bl.a. de sex snygga glasen från skåp 24 var ofta på villovägar och hittades bokstavligen här och där. Om de hittades. Vid utflyttningen återstod visst två. Städerskan – till vars uppgifter inte hörde att diska – slet sig i håret. Till slut satte någon upp lappar: ”Muistakaa, puhtaus on puoli ruokaa!” (Kom ihåg, renhet är halva födan!). Några som möttes i köket den morgonen när städerskan diskat alltihop log, kommenterade och var optimistiska. Och på kvällen fanns nya skyltar: ”Kansainvälinen laihdutusviikko. Motto: jätetään puoliruoka pois!” (Internationell bantningsvecka. Motto: lämna bort halva födan!) Resignation…

Juletider. OO måste bara göra det som hör till i matväg: morotslåda och kålrotslåda. Halva mängden kunde räcka… Köpa? Nä. Vill blanda och krydda själv, av så lokala råvaror som möjligt, från grunden. Riset i morotslådan har bytts ut till korngryn, smakar fylligare. Muskotnöt, ingefära, salt, vitpeppar efter eget behag. Hela proceduren tar inte många timmar, men några.

Den goda sötnade potatislådan (potatis, en skvätt vetemjöl, lite smör, mjölk, salt, ev sirap) köps halvfärdig, fryst, dock hemmagjord av en bekant som tillverkar större satser. Den skall sötnas i 55 – 60 grader i minst fyra timmar, kollas upp, avsmakas under tiden. Gräddningen efter upptinandet tar 2-3 timmar. Således inga dyra ingredienser till någon låda, enbart tid och ”pysslande”. Och köket doftar. Juldoft, lådor och skinka. Mer behövs inte. Eller…? Korvar, patéer, köttbullar, leverlåda, Janssons frestelse, rödkål… Inte här, för två personer.

Sillsallad! Men om den råder det olika uppfattningar – rödbetssallad, rosoll eller rosolli (från rysk dialekt, sägs det. Rossól = salt vatten). Och vilka ingredienser skall ingå? Och hur och när skall den ätas? I OO:s barndom serverades sådan kall mat på tröskankalas, då det behövdes många människor som jobbade. Rödbeta, morot, potatis, lök, saltgurka och saltströmming i kubikcentimeters bitar.. Både namnet, den ljusröda ”såsen” och platsen på julbordet var helt ny för OO för halva livet sedan. Årets köpta variant smakade noll. Gör själv nästa år, balndar då också i äppelbitar. Äter med sill, utan saltströmming, utan ”sås”. Oberoende av andra lärosatser.

Julmat… Den finska lärarföreningen i jobbstaden stod en tid för ”julfesten” vartannat år, den svenska vartannat. Och då förfinskades ordet vad gäller uttalet. Julma (korta vokaler, u uttalas som o) betyder grym. Julmat blir pluralt, grymma. Häftiga sammankomster…

Halva födan? Ja, vad i ingressen röstar ni på?

Bara vanligt vatten… (jul?)

Den lilla flickans minnesbilder är dunkla, men det fanns en vattenkran i köket, en i källaren/tvättstugan/bastukammaren, och en i föusi för kornas dricksvatten. Allt byggt och installerat 1948. Brunnen fanns en god bit från huset, några meter högre upp i terrängen. Ännu några meter uppe fanns en källa som användes i kristider – och uppe på berget fanns ytterligare en källa.

På 1950-talet slösade man inte med vatten, inte en droppe fick tappas i onödan, alltid ett kärl under kranen. Varmvatten värmdes på den stora vedspisen. Än i denna dag använder OO kallt vatten för den uppfriskande morgontoaletten. Tala om vanans makt… I det tidigaste barndomshemmet fanns ingen dusch, inget badkar, inget badrum  – förutom i källaren. Alla uttömningsbestyr skedde i hyschjon utomhus, oberoende av temperatur och (o)väder.

I slutet av årtiondet vände det. Nästan överflöd av vatten. Orsak: nymodigheten bergsborrbrunn! Borren duntade på länge för att ta sig genom lite på tio meter berg, som till slut gav vatten i mängd. Platsen var nogsamt utvald av en eller fler slagrutemän, dessutom av mammas specialmetod: guldring hängande i en tråd som började röra sig i häftig cirkel ovanför en ”korsåder”.  Och i det nya huset som murades upp under samma tider fanns nymodigheten vattenklosett. Inomhus. Dock lät dusch och badkar vänta på sig i åratal. Tyvärr saknas alla bildbevis.

Detta i övrigt ojuliga inlägg får illustreras av julgransorkestern med  lyssnande tomtar. OO skriver och lyssnar – på radio. Eventuellt kan en basröst skönjas i den direktsända julbönen.

Åren gick, och på 1980-talet aktualiserades vattenbristen igen, i OO:s dåvarande hem. Lågvattennivån i brunnen blev allt mer ofta förekommande. Ingen tvättmaskin kunde köras förrän en brunnsgranskning utförts. En och en halv brunnsring var oftast tillräcklig, men tillrinningen blev allt långsammare och slöare.

De sammanslagna bankkontona (OO blev oskyldig från studieskulderna 1988) tillät vatteninvestering. En vidunderlig manick kom in på gården, borrmaskin, i nådens år 1991. ”Vatten finns överallt”, sade borraren. ”Var vill ni ha brunnen?” ”Tja, hm… Dä-äär” – och apparaturen körde igång. Den borrade in sig i berget 55 meter, på nolltid. Allt medan OO befann sig på annan ort i sitt undervisningarbete, inga bildbevis här heller – förutom när allt var klart:

Röret som gav vatten. Ser ganska så anspråkslöst ut där vid husknuten. Men efter någon dag var det fullt fräs i kranarna och vattenoron var för alltid borta. Dock, knappt tjugo år senare installerades av nödtvång kommunalt vatten och avlopp. Men det egna brunnshålet har en egen kran på verandan, för stallets invånare, för biltvätt, för gräsmattor och andra odlingar. Ändå fortsatte regnvattensamlandet, även i det nuvarande hemmet med kommunala kranar. Nä, nu slänger skrivaren in en bild av utsikten just nu:

En vecka i närheten av Kapstaden aktualiserade barndomens vattensparande. ”Direktiven” väntade i logementet:

Egentligen är 70 liter rätt så mycket, OO översatte mängden till ungefär två ”meijahinkar” – de som levererades med producerad mjölk till mejeriet rymde 35, 40 eller 50 liter. De minsta hanterade tonåringen suveränt…

Äggkokningsvattnet återanvändes som värmningsvatten i tekannan, kokta ägg kan avsvalkas i ett kärl, det vattnet kan tas till vara som diskvatten, o.s.v. I duschen fick boarna umgås med en spann/hink/ett ämbar, och det vatten som samlades in under den proceduren slängdes som spolningsvatten i behövlig bytta. Och vem borstar tänderna med kranen rinnande under den verksamheten? Det duschades inte där (heller) varje dag. Och inte gjorde man så här heller:

GOD JUL, kära läsare! Det kommer juligare inlägg, tror OrdOdlaren – i varje fall just nu. Lyssnar på Borgå kammarkör ännu en stund!

Kameliadamen

Marie Duplessis, kurtisan, avled i tuberkulos som 23-åring 1847. Hon hade tydligen ett visst samröre med Alexandre Dumas d.y, som inspirerad av hennes öde publicerade romanen Kameliadamen 1848. Marguerite Gautier heter huvudpersonen där. Giuseppe Verdi insöp romanen som ugnsfärsk, ville göra opera men var upptagen med annat. Librettisten FM Piave (eller Verdi själv) satte namnet Violetta Valéry, och på kortare tid än två månader 1853 var operan klar för premiär 6 mars samma år. Efter lite omarbetning blev den en succé, och är så fortfarande.

Puh, det var en spaktafäckad inledning (placera om sp och f…). ”Hear my Song, Violetta…”. Kommer ni ihåg Ray Adams och hitlåten från 1960-talet? Redan tre årtionden tidigare plockades den melodin ihop i Österrike av Verdis vackra melodislingor. Det finns otaliga varierande inspelningar, alltifrån Frank Sinatra 1940… Och teateruppsättningar, filmer (bl.a. med Greta Garbo) har gjorts på Kameliadamen genom åren. Ja, i Frankrike får hon oftast gå under namnet Camille…

OO avnjöt operan som bioföreställning från Metropolitan helt nyligen En fantastisk produktion med Diana Damrau och Juan Diego Flórez i huvudrollerna. En underbar upplevelse för ögon och öron, sällskapet på fyra personer var helt tagna ännu ett dygn efteråt. La Traviata betyder ”den vilseförda”, men det är ju ingen mediasexig operatitel, så… Bilden är ”lånad” från The Met:

Men varför just kameliadamen? Tja, en källa påstår att kurtisanen ifråga alltid bar en kameliablomma. Vit betydde ok,

Från botaniska trädgården, Hobart – obs ”kotteknoppen” uppe till vänster

en röd att hon hade sin månatliga paus från sexuella aktiviteter.

Den gamla kamelian i Vergelegen

Ett smart signalspråk, eller påhittat i efterskott? Som tur var bar hon kanske inte en kamelia som såg ut så här:

´Grace Albritton’, Vergelegen

Linné gav blomman namnet, för att hedra G J Kamel (1661 – 1706), upptäcktsresanden tjecken, jesuitmunken, apotekaren (m.m.) som undersökte floran och faunan på Filippinerna och grundade botanisk trädgård och apotek där. Kanske kamelian också växte där högt uppe i bergen, annars anses Japan, Korea och delar av Kina vara dess naturliga hemvist. Linné fick ihop det på något sätt, antar OO. Camellia japonica, släkt med tebusken. Blommar på vårvintern.

Även ”fallna blommor är vackra, som från ”gamla kamelian” i Vergelegen

Hos oss i Norden var kamelian förr en populär krukväxt, när ”vi” hade bostäder med högre luftfuktighet än nu och dessutom ofta ett svalt ljust rum där den trivdes med jämn jordfuktighet utan vändande och vridande och med kalkfattigt vatten. Numera är den ”svår”.

I det fria och det vilda blir busken/trädet flera meter hög. Här ser ni en annan kameliadam i kameliaskogen i Vergelegen i Sydafrika.

Där blommar det värrigare i juli-augusti, men några blommor kunde ändå upptäckas i slutet av oktober. Den vilda, ursprungligen enkla blomman med fem kronblad har korsats och förädlats i det oändliga, här kommer en liten kameliakavalkad på mer eller mindre lyckade knäpp:

Botaniska trädgården, Hobart

Också från Hobart

‘Nuccios Gem’, Vergelegen

‘Debbie’, Vergelegen

‘Donna Herililia de Freita Magalheas’, Vergelegen

Marknader

Ingredienser: En knapp modell större, en knapp meter björntråd eller liknande. Beredning: Träd tråden genom två hål i knappen, knyt ihop ändarna. Användning: snurra, snurra och dra – magi! Ljud och tråd som reagerar som ett gummiband. Vanlig sysselsättningsleksak på 1950- och 60-talen. På Saturday Market i Harkerville, mellan Knysna och Plettenberg Bay, fanns leksaken till salu:

Gissa hur kvällen tillbringades… Ljuva barndomsminnen och -ljud!

Ser man en sån här skylt kan den bara inte negligeras. Närproducentmarknader, byamarknader och liknande skall besökas, både hemma och utomlands. Det har blivit något av ett måste på resor, ett sätt att komma i kontakt med lokala människor, få prata om likartade erfarenheter, hitta inspiration till egna försäljningar, med mera. Tyvärr är det inte lätt att fotografera och få helhetsbilder.

Det skrattande paret som tillhandahöll snurrleksaken hade många kreativa galenskaper på sitt bord. De här finns hemma nu, väntar bara på rätt lagom galet tillfälle för att få komma till nya ägare: (förstora upp bilden)

Lördagsmarknaden verkade vara traktens samlingsställe. Mat (det fanns massor av den varan att inmundiga) , sittande vid bord och umgänge var minst lika viktigt som att köpa något att ta med sig hem. Kläder, tavlor, tyger, smycken…

Och bland annat ett stånd med snidade inhemska fåglar. Förstås blev det köp, eftersom tillverkaren stod för försäljningen. Det fanns en massa annat roligt av olika afrikanska trädslag också, men som flygresenär bör man ju tänka på vikten, och de trevligaste föremålen kändes något väl tunga. Tyvärr.

Det fanns också en gästbok, där man som brukligt är skrev namn, hemort och land. Men här gick arrangörerna ett steg vidare, besökarna överfördes ortsvis med knappnålar till världskartan. Nu finns det fler än två nålar på Finland. En idé som kunde förverkligas lite här och där, eller…?

Förstås finns det också regelrätta ”African Markets”, vid varje turistfälla

– och öppethållningstiderna verkar vara nästan 24/7. På sådana ställen kan man botanisera hur mycket som helst, och alltid finns det ”a special price for you”. En megastor, inte alltför tung rund träskål kom med från första resan. Diameter ca 42 cm. Synnerligen välbehövlig i ett tvåpersonershushåll, vacker och lagom ”heimlaga”.

Ibland hittar OO riktigt nyttiga, användbara saker. Den snygga läderväskan på Salamanca Market i Hobart, Tasmanien, linnehatten på onsdagsmarknaden på Mornington Peninsula i – ja, vad byn/orten heter är bortglömt. Marknadsstånden var där placerade i en stor cirkel, smart. Och visst blev det en nyttig ”grej” i Harkerville också: ett förkläde för chilitomtemor med texten ”Too hot to handle”. Det syns kanske inte så bra på den här inte alltför skarpa bilden, och den bildkvaliteten är den konformade figuren så nöjd med, så!

Malmgårds julmarknad i Pernå/Lovisa står för fotot. Där stod BJR och OO helt nyligen i dagarna två och krängde chiliprodukter. Mer av den varan inkommande veckoslut, troligen i mindre format. Malmgårds julmarknad är en av de större i södra Finland, och folk kom, trots att vädret inte var det bästa med regn, snö och blåst i en inte så salig blandning. En del försäljare ute, en del inne, en del mittemellan. Chiliprodukterna såldes inomhus, tack och lov. Foto: Malmgård.

Sydlig udde 2/2

Från varma skogar till kalare (nej, inte stavfel!) trakter. Så kan man halvslarvigt beskriva vägen från Plettenberg Bay till trakten kring Kapstaden – om man undantar de höga bergen och bergspassen strax före False Bay.

Vägen vindlar genom varierande landskap, upp och ner, över floder, nere i dalar, uppe på kullar – och däremellan spikrakt, dock sällan i platt terräng. En ”skogsfinne” börjar så småningom inse att stora skogsområden är nästan unikt.

När nu ändå sträckan skulle tillryggaläggas med bil i vänstertrafik (svårast är att vid instigning komma ihåg vilken sida som är förarsida) så kunde man ju ta en avstickare till vänster på samma gång. Sagt och gjort. Den fina breda N2 byttes ut mot lika raka, smalare och nästan enformiga R319 med sikte på och förbi Bredasdorp. Och då kördes verkligen genom en ”kornbod” med stora fält i kuperad terräng, med kor, får, strutsar med mera. Men mest gult? Torrt? Nä, tröskning på gång! OO:s odlarhjärna var totalt förvirrad. Det är ju försommar här, inte tröskar man… Joo-o. Handlar tydligen mera om att tillvarata fukt och väta än att tänka i termer av nordeuropeiska årstider.

Målet var L’Agulhas, Cabo das Agulhas, som portugiserna slog fast kring år 1500. Nåludden. Vadå för nål, den liknar inte precis, udden är ju nästan trubbig. Joho, dessa skickliga sjöfarare konstaterade att just där och då fanns ”äkta norr” och ”magnetiska norr” åt exakt samma håll. Fråga inte OO mera, geodesi (eller vad det nu kallas) är inte hennes grej.

Inte havsströmmar heller, ställ inga tilläggsfrågor, tack. Agulhasströmmen forsar fram från ekvatorn och ger Afrikas östkust riklig och fuktig och frodig vegetation, medan ”Benguelaströmmen” skickar upp kallt näringsrikt vatten från 200 – 300 meters djup till Afrikas västkust, och där frodas fiskar. Aldrig möts de två strömmarna, men här, vid Afrikas sydspets, möts Indiska Oceanen och Atlanten enligt Internationella sjöfartsorganisationen.

Det är inte så lätt att ta sig upp på stenkolossen, många skulle föreviga denna mans bravad, så det blev lite snett bland alla andra ”paparazzier”. Har absolut ingen aning om människomotivets identitet. Rakt norrom denna plats finns Afrikas karta i sten:

Redan på långt håll ser man att ”något” finns här i den låga fynbosvegetationen.

Imponerande i Sydafrikas nationalparker är gångarna-stigarna-spångarna. Välbyggda i trä, i behagliga kurvor, vackert anpassade i omgivningen. Ibland med fastnitat hönsnät som halkskydd.

Havet är inte lika elegant farbart. Om det ser ut så här också under vattenytan,

plus vindar som kommer ”från alla håll”, kombinerat med Agulhasströmmen som rasar fram i 3-4 knop och andra strömmar härs och tvärs, då förstår man att de här vattnen inte hör till sjöfararnas favoriter. Minst 150 vrak under ”de senaste några hundra åren”, läste OO. Fyren byggdes 1848, och den ser verkligen pampig och stabil ut, se ovan.

OO började fundera: finns det liknande markeringar och manifestationer på andra ställen? Skärgårdsfinlands sydligaste ö, fastlandets sydligaste, nordligaste, med mera. Europas sydligaste och nordligaste punkt? Måste medges att OO inte varit så värst intresserad av sådant förr. Gäller kanske att börja ta reda på och besöka och dokumentera och ”samla på platser”? Nollmeridianen i London är besökt, men annat kommer hon i skrivande stund inte på.

Sydlig udde 1/2

Nånting hade skolflickan fått om bakfoten. Egna föreställningar, inexakta kartor eller oprecisa lärare? Ho vet. Först för tre år sedan började det klarna, och nu är uppgifterna uppordnade och uppdaterade, i ord och handling.

Godahoppsudden heter inte så för att man efter den kunde styra sitt fartyg mot norr. Då hade man ganska så snabbt gått på grund i False Bay, även om Simonstown länge hyste flottans flotta (?) fartyg. Kungen i Portugal gillade ju inte namnet Stormarnas udde, och udden ifråga ligger inte längst söderut i Sydafrika, som av bifogade karta synes. Detta är klarläggning nummer ett.

OO har ritat en pil och streckat under på kartan, Strand är den ort där OO och BJR vistats två gånger en vecka. En något klar morgon (31.10 2018) knäpptes ett kort från hotellet vid Strands strand:

Här syns den blåtonade udden i i princip hela sin längd. Kan vara bra att förstora upp och notera allt, ända ut till vänster, där finns uddens udde. Det är nästan så man vill sjunga: ”Först så går det opp, så går det ner, så går det 0pp…”. Vägen längs uddens västkust är rätt så häftig, tur att här inte alltför ofta bildas snö och is och halka och slask. Namn: Chapman´s Peak Drive. Avgiftsbelagd.

På halvön dominerar fynbosvegetation, och sådana växter finns i parti och minut och i olika höjder, här främst lägre arter av ljung (Erica) och protea (enbart här finns 24 olika arter), och mycket mera därtill – över 1000 olika sorter och arter. Så säger de allvetande broschyrerna. Många växter är också endemiska. Och färgskalan är rik – men den här bilden går händelserna lite i förväg.

Från Kapstaden till yttersta udden är det ca 50 kilometer fågelvägen. När ca 20 kilometrar återstår börjar naturreservatet, inträde 65 ”ränder” per person. Det välutrustade informationscentret vid sista parkeringsplatsen förblev outforskat, det var nära stängningsdags.

Så det var bara att slänga sig in i den Flygande Holländaren som går på skenor (jo, man kan gå också…) och låta sig transporteras upp till den gamla fyren som tronar på ungefär 250 meter över havsytan och fungerade 1860 – 1919. Fyren hade bara ett fel, och det tog ungefär 50 år att inse det och komma till skott: Den ligger för högt. Moln och dimma gjorde att vraken, trots det intensiva skenet, ökade i sakta mak. Där i vattnen finns åtminstone 26 före detta fartyg identifierade. 1911 hade man fått nog, och en ny fyr byggdes, den ljusstarkaste i Sydafrika:

Det gick att få en bild av den, från västsidan, om lekamen med vidhängande armar sträcktes ordentligt. Och OO undrar om den betraktas nerifrån av en dinosaurie… Turistbroschyrerna påstår att man kan gå ned till den fyren – det är det som personerna på ”färgbilden” ovanovanovan håller på med, på östsidan. ”Vägen är lätt, sluttar nedåt”. Jaha. De har liksom inte räknat med att man skall gå tillbaks också, i uppförsbacke… OO och BJR gick inte ned till denna klippa med namnet Dias Point, 87 meter över havsytan. Det var ju nära stängningsdags och lite onödigt att ta reda på vad som händer ifall om… Nä.

Där finns en restaurang, också obesökt, ”Two Oceans”. Klarläggning nummer två: det är inte sant. Indiska Oceanen och Atlanten möts inte här enligt nutida bestämd uppfattning. Återkommer.

Den Flygande Holländaren rullar upp och ned med tidtabell. Det är rätt så brant.

 

Bloggstatistik

  • 39 480 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.