Uteliggarens memoarer, drygt två år senare

Hur vågar du? Fästingar, ormar, hjortar, älgar och andra farligheter kan ju överraska! Sommarnätterna är ju så ljusa, får du sömn alls? Och om det börjar regna? Om det blir kallt? Vad säger din man?

Vad är ”kallt”? Natt 32 var det +9 grader, pläden över täcket garanterade skön värme i kombination med frisk inandningsluft. OrdOdlaren får en känsla av att vara en termosflaska… OO skrev del ett i memoarerna i juni 2020, med fem nätters erfarenhet. Den sommaren blev det 24 utenätter, 2021 blev det 36, nu står (sitter) hon inför natt 34 i år. hon har siktet inställt på summa 100 fullt totalt, gärna fler. BJR ler åt hustruns tokigheter, hon kollar väderrapporten och agerar enligt den.

”Sovrummet” är ingen städad skog, inte ens efter två år. Närmaste granne är denna 27 månader gamla risukasa – så länge sedan är det som platsen sa ”Välkommen, säng” när slyet röjdes bort. Rishögens nya grönska tämjs med sekatör till hösten. I gröna tunnan slängs sängkläderna om regn hotar. Stenen håller locket på plats. Ungefär där som blåbärsrisets ljusgröna färg upphör, där går vår lilla väg, vid vilken finns cirka tio hushåll.

Här skymtar grannens röda hus, invånaren är sällan här. Mellan de två trädstammarna i mitten, cirka tre meter från sängen, stod en natt en mårdhund och förde oljud. Många grannar har sett spektaklet under våren och försommaren, nu tror alla att mårdhunden blivit överkörd. Varken älgar eller vitsvanshjortar har sina stråk här. Fem ringduveungar flaxade ljudligt något högre upp här en morgon, där är stordjurrsskörden för i år. Lekande ekorrungar har lyst med sin frånvaro. Skråttar, insekter är också få trots många hål i myggnätet – det går i pension vid säsongens slut.

Den nu rätt väl upptrampade stigen till sängen bjuder på många farligheter. Talrikt med tallkottar, men också ett halvdussin stubbar, den största inringad. OO förvånas stort varje gång hon lyckas gå till sängs utan att trampa på någon av dem. Precis som betjänten i ”Dinner for one” när han inte snubblar på tigerhuvudet.

Det inritade lodräta strecket visar ungefärligen den stora, i vintras fällda, granens stam. Nu syns mera av gårdsplanen från sängplatsen, men rhododendron och andra buskar skymmer sikten för en på 1,58 meters höjd. Stubben borde nu bli ett tomtehus, men OO har ännu inte hittat någon som skulle snickra fönster och dörrar. Visionen är klar…

Nattutsikt. OO ligger ofta på rygg med läsbelysning och betraktar mandalan i all sin rufsiga enkelhet. Sen stänger hon ögonen och somnar snabbare än inomhus. Borde kanske göra en förstoring och placera den i sovrumstaket? För ljust att sova? OO:s mening är att sommarnätterna här i södra Finland är mörka. Annat är det i barndomstrakterna, cirka 400 kilometer norrut. Naturligt ljus stör inte OO:s nattsömn.

Sängen ligger inte ”långt hemifrån”, endast 52 steg (foto från 2021, den numera fällda granen till vänster). OO har skrivit om att sova ute i bl.a. ”Caritas tidning”, och då jämfördes denna sovplats med ”de luxe”-varianten:

Här sover Brita med sin man kanske åtta månader per år, vid behov under dubbla täcken och med värmeslinga (för mannen…). Vägg åt två håll, lätta konstruktioner. Genomskinligt verandatak, björnbärsbusken växer inåt till vänster i bild. Det vågrätt placerade tyget ovanför sängen motverkar fuktbildning, så också i stora inte så torra palats förr i världen. Brita har ägnat sig åt uteliggande i ungefär 20 år. Hon började i en ombyggd kärra på hjul som hon flyttade ”hit och dit” i trädgården. Den såg OO för flera år sedan, hon började drömma…

Prova på! Nu går OO till utenatt 34 för denna säsong. En regnskur för några timmar sedan fuktade luft och sängkläder, för tillfället under en presenning, men det hindrar inte…

De va den dosen de…

Det gick hett till i Nyslott. Känslorna svallade, åt alla håll. Fyra passionerade damer, två män och en kvinna med ren och äkta kärlek, ett fanstyg till människa som finner njutning av andras lidanden och ilska, en förhäxad korpral, en livrädd fånge på rymmen, en taktisk smugglarliga, en intrigerande tillfångatagen kung och en kringirrande traumatiserad soldat. Där har ni de största ingredienserna.

Carmen kom först. Förförerskan med temperament och brutal utmanande sexualitet som får korpralen don José att falla pladask, tända, bli älskogskrank – trots att den något blyga flickan från hembyn, Micaela, dyker upp och bedyrar honom sin kärlek. Carmen och hennes väninnor ”tar hand om” tullarna så att smugglarligan kan jobba fritt i bergspasset. OO har alltid funderat på vad de smugglar…

Carmen, Tuija Knihtilä och don José, Amadi Lagha

Sen förvrider Carmen huvudet på toreadoren Escamillo, och – ja. Så går det som det går. I slutet på en opera dör någon eller några. OO är inte någon lärd operakännare, hon bara konstaterar vad hon upplever i förhållande till vad hon eventuellt förväntat sig. Hur många gånger hon har upplevt Carmen vet hon inte, men toreadorarian tycker hon skall sjungas av en spänstig, fysisk, självsäker typ som har koll på varje muskel i sin kropp – hittills har ingen riktigt nått till OO:s förväntningar.

Tuija Knihtilä är ”den snälla flickan som gör sitt bästa i att spela stygg, men når inte fullt fram”, sa en tillfällig bordsgranne i festspelsstaden. Så upplevde OO det också. Carmens suggestiva melodier, habaneran och sequidillan är såna som bara fastnar i huvudet, och de gjordes melodiskt bra, lite mera glöd och ”jag gör vad jag vill” önskades. Carmen anses vara världens bästa opera enligt vissa kännare. George Bizét, franska.

Följande kväll, Tosca. Denna firade sångerska i Rom – Floria i förnamn – hyser stor kärlek till konstnären Mario Cavaradossi, blir svart av svartsjuka när hon ser en annan kvinnas drag i en målning han målat.

Cavaradossi hjälper den förrymda fången, och det leder i förlängningen till att polischefen Scarpia fängslar och torterar Mario.

Fanstyget till polischef har åtrått Floria Tosca länge, och hans ”villhadigisäng” blir bara starkare ju mera hat och ilska som Tosca visar. Miina-Liisa Värelä, på uppgång i sin europeiska karriär, blixtrade som tusan i alla känslor. Av sänggåendet blir ingenting, hon tvingar honom att skriva en passersedel för sig och Mario, och sen…

”E avanti a lui tremava tutta Roma!” ”And before this man all Rome trembled”, säger Tosca med förakt åt den döda kroppen. Vi operabesökare i Nyslott fick njuta av världens ”hetaste” Scarpia just nu, den sympatiska franska Ludovic Tézier. Den figuren är alltid maskerad så att OO förväntar sig att det skall växa horn ur hans huvud, se på bilden! Så vi njöt av hans sång och agerande.

Matthew Polenzani som Cavaradossi var också en fullträff, en mycket känslosam konstnär Mario. Honom har OO sett i sändningar från Metropolitan, tenor i världsklass. Giacomo Puccini, italienska.

Sista kvällen var det dags för rivalitetsdramat mellan Amneris, Egyptens prinsessa samt hennes slav från Etiopien, Aida, också prinsessa. Båda älskar härföraren Radamés, och han älskar blott och bart och ärligt Aida. Och så vinner han över etiopierna, kommer hem i triumf (triumfmarschen är också något som de flesta har hört), och Aidas känslor är minst sagt konfliktfyllda, speciellt eftersom en av fångarna är hennes far…

I den nya regin i Nyslott är allt avskalat, kriget är både nedtonat och närvarande hela tiden. Alla agerande bär ”nutida” kläder, förutom den traumatiserade soldaten, som knäar runt i många scener med en cirka 40 kilos packning på ryggen. Så sa han själv, Svenskfinlands gåva till tenorvärlden, Johan Krogius.

Scenbilden dominerades av 720 ”tallrikar”, alla med en lampa i mitten. De var monterade på flera rörliga ställningar och ibland lyste lamporna med ett för skarpt sken för OO:s ögon. Här Amneris, stolt som bara den (fenomenalt sjungande och agerande av Ève-Maud Hubeaux), och med ryggen mot publiken den stående översteprästen och Egyptens kung på sin tron/stol. Kungen lovade Radamés det bästa han har för sin seger, sin dotter. Hon var förstås nöjd, men…

Etiopiens kung, Amonasro (Tommi Hakala) och dottern Aida (Helena Juntunen) i scenen där han övertalar Aida att försöka få Radamés att avslöja härens rörelser för att Etiopien skall kunna gå till motattack, och då går det som det går. Kärleksparet möter döden tillsammans. Visst händer det mycket mera än så, men det här får räcka. Giuseppe Verdi, italienska.

Tosca var den absolut bästa av de tre, både vad gäller sångare, regi, musik, med mera. Den nya regin i Aida gav nya OO insikter, nu väntar hon på ett tillfälle att få se originaluppsättningen en gång till för att få lite bättre koll på det hela. OO:s första opera i Nyslott var annars Aida, för drygt trettio år sedan, då helt egyptisk och pompös.

Bilderna här har OO lånat främst från lokaltidningen Itä-Savo, som hon prenumererar på på nätet under festspelstiden, för att kunna läsa om allt som händer i staden. Nu väntar följande operaupplevelse i början av september, i Lovisa. Och det kommer att bli något helt tokigt. Skriver inte mer just nu, men sen…

Sommartraditionen återupptagen

Hur hittar man på ett sådant hotellnamn som Pietari Kylliäinen? Svar 1: Det finns i Nyslott. Svar 2: Han har hjältestatus. Fråga 2: Hette han verkligen så? Svar: Hm.

Många historiska svenska namn har förfinskats av olika orsaker. Tyrgils som blivit Torkkeli är nästan för roligt. STOPP, OrdOdlaren! Bryt! Det var inte detta du skulle skriva om…

Peder Nilsson Kylden (Kyldén?) var Sten Stures d.ä trogna tjänare, första kända fogden på Olofsborg. När den borgen byggts i cirka 20 år anfölls den österifrån, och nämnda fogde fick angriparna att ta till sjappen. Året var 1495. Han hade redan fått skattefrihet för stora egendomar – men annars finns hans liv i historiens dunkel Känd och okänd. Namnet Gyllenstierna fanns i trakterna, kanske… Ingen vet. Gyllen, Kylden…

Pietari Kylliäinen är det hotell som ligger närmast Olofsborg. Kanske han hade sin bostad här? Bekvämt beläget, sisådär i 70-talsstil. Små rum, men räcker. Torde bli stamlokus för BJR och OO. Åtminstone 2023.

Här finns ett annat ”måste-ställe”, stamställe sen många år. Torget till höger, mitt i bilden två vita tälttak. Muikkubaari, som heter så här officiellt:

Kalastajan Koju betyder ungefär fiskarens hydda. Här serveras stekta/friterade mujkor, full rulle från morgon till kväll – bilden är tagen vid tiotiden på kvällen, då är det lugnare. ”Alla” går dit minst en gång under sitt Nyslott-besök. Siklöja, säger man finare. Ännu finare Coregonus albula. Blikta runt Siljan, kutul i Larsmo (nära Jakobstad). uttalas med alla ljud korta, u-et är ett rätt ljust o. Muikku på finska. Den som steks och äts är sisådär fingerlång, men denna laxsläkting kan bli till och med 30 centimeter.

Portionerna är läckra, varianterna är många. Det här är nästan för vackert att äta upp. Men allt slank ner, förutom en potatis. Och, som märktes på bilden ovan ovan ovan, kan man få en känsla av att man befinner sig till sjöss. Största delen av restaurangen finns på en flytande – ja, vad kallar man det? Ponton, brygga…

Foto från OO:s bordsplats. Grannens restaurangbrygga har OO aldrig besökt…I mitten skymtar en del av det intressanta torget, där OO nästan alltid köper skor (specialbutik, fotriktiga) och kläder, oftast designade och sydda av lokala personer. I år blev det också en lokal bok, samt ett historiskt brädspel, Kungsvägen från Åbo till Viborg. Längst borta i fonden stora dyra hotellet. Länge sedan BJR och OO bodde där.

Restaurangen närmast borgen heter Sarastro, som översteprästen i operan Trollflöjten. I år lärde sig OO där vad en spritzer är. En läskande drink, gjord på ”hemgjord hallonlimoncello” – det låter lite motstridigt, men låt gå. Därtill bubbelvin och sodavatten. Hela härligheten pryds av stora frysta hallon och citronmeliss. ”Lite knepig att göra”, sa bartenderflickan. Inte illa att inta, inte alls! När det inte fanns annat än isbitar och hallon kvar i glaset satt OO och lirkade och petade med fingrarna för att få upp bären… Är man ett nyfiket barn så är man…

För läsare som funderar på ett Nyslott-besök 2023: Trollflöjtens speciella, glada Trollflöjten-regi fyller 50 år, och kommer att ges några gånger nästa sommar. Mika Kares, vår nutida stora bas på scenerna i Europa är Sarastro. 1,92 lång, men ”ursprungs-Sarastro”, Martti Talvela, vinner i längden: 2,01. Matti Salminen har också gjort Sarastro i Nyslott, 1,96 i strumplästen. Finland är expert på att producera långa och stora basar!

Efter mat och dryck (och besök på Sarastros fina toaletter) är det dags att bege sig på opera. Klädseln är fri och varierar, som synes. Vädret avgör. Visst ses en del kvinnor frysa i feststass och stappla i sylklackar, men de är ofta i minoritet. De här killarna klarade sig troligen utan att frysa. Det var rätt varmt den kvällen, även om solfjäder ändå inte behövdes. Ibland bör man rusta sig med en sjal eller två.

Publiken sitter under ett stadigt tak (som sätts upp och tas ner varje säsong, Museiverket tillåter in permanent tak, förstås). Det kom en regnskur varje föreställning, det hördes men alla var torra. Scenbilderna var överlag mörka i år, fotade endast Carmens scenografi innan operan började. Scenen är smal, orkesterdiket rätt så synligt under den blå kanten. Publikens stolar är nya, man orkar sitta på dem.

Borgen i höstfärger, från en turistbroschyr. Lagom trolskt för drömmar. Återkommer. Ja, och ni som inte ”bryr er om opera”, kan också läsa kommande avsnitt. Bifogar inga ljudfiler.

Det första jag såg

Idén är lånad, stulen, kopierad. Men så pass bra och användbar så jag tror att uppfinnaren tillåter ytterligare kopiering/lån/stölder. Kan användas hur många gånger som helst. Det första jag såg, det första jag såg som kunde bli en bild, det första jag lade märke till… Fyra morgnar:

Tavlan vid sängens fotända. Lite sned, men den är fotad liggande, så här ser OrdOdlaren den när hon slår upp sina brungröna. Lovisa stad begick 250-årsjubileum 1995, och beställde en bild av gymnasiets rektor, bildkonstläraren, konstnären Jasse. Bilden skulle bli en plansch som skulle delas ut till stadens officiella gäster. Vi lärare hade möjlighet att köpa provtryck av konstnären själv, bilden är rolig, speciellt när man sett staden. Jasse har avbildat många hus, placerat dem godtyckligt här och där, och över det hela flyger drottning Lovisa Ulrika som gett staden sitt namn. Gymnasiet, blekgult med grönt tak finns nästuppe till höger. Kyrkan tronar nästan i mitten, och stadens simstrand, fint kallad Plagen, med sina blå badhytter är med. De lär numera vara mera färgstarka de också, precis som gymnasiet. Söndagens första. Innenatt.

Måndag. Även här liggande fotograf. Utenatt. Kan ligga länge på morgnarna och lyssna till vindens sus i träden, följa myggnätets rörelser, känna den sköna morgonluften, njuta. Den morgonen packades sängen ihop, det utlovades regn till följande natt. Pyttsan. Inte en droppe kom, och OO var något sur på ”vädergubbarna” som tydligen vill göra alla odlare till viljes och lova regn. Kommer osökt att tänka på bonden som utbrast ett ”Satans Biström!” på lantbruksaffärens trappa när en häftig regnskur överraskade. Biström var finlandssvensk TV:s kändismeteorolog på den tiden. Hur som helst, ostadig väderlek gör att OO sover inne nu och i några nätter framåt. Åtminstone.

Det första OO gör, nästan 365 morgnar per år, är att öppna dörren och kolla morgonluften. Så också tisdagen den tolfte juli. Och leveransen fanns på trappan! Inhemsk honung. Det är till att ha service… Biodlarna hade kommit i arla morgonstund för att sköta de tre bisamhällena som är sommararbetare här, och levererade beställningen på samma gång. Trappan är annars belamrad med allt och lite till som har att göra med trädgårdsskötsel. Honungsåtgången är stor i dessa tedrickares hushåll.

Dagen var annars tung och åsktryckande, både räddningsverket och meteorologiska institutet gick ut med varningar: plocka in utemöbler, fäll ner eventuella parasoll, kolla allt löst som ligger ute… Jo, det började faktiskt regna sent på tisdagskvällen.

Nästan pinfärsk onsdagsbild. Tre hela millimeter visar regnmätaren. Regnet kom rakt ner. Inte en droppe på trappan som har tak. Alla utemöbler stod orubbade, det uppfällda solparasollet likaså. Alla växter står raka som statyer, om de inte vissnat i brist på vatten. Nu utlovas sisådär en millimeter regn per dygn. Gissa vad OO gör idag – vattnar. Efter ett dygn vankas två bortanätter, få se om det regnar här då…

OO måste bara knäppa en bild till, för att återknyta till Lovisa – pelargonen i ampeln köptes där för nästan exakt ett år sen, bara för färgens skull. Kolla en av krukorna till höger – samma färg. Nu skall alla krukor få vatten, i två omgångar. På bilden syns också det runda gårdsberget, som ännu inte fått ett fyndigt namn. Två stolar och två specialbänkar finns där, på marken ligger ett rep som man kan ta till hjälp för att ta sig upp. De två ensidiga enarna är inte vackra, de återhämtar sig kanske inte efter att ha levat åtklämda av den stora fällda granen. Tre sneda smala rönnar bör också avverkas. Är ändå inte så akut som vatten för växterna.

Fritidsproblem? Vem sa så?

Vandra bland bunkrar och stenar

Finlands största byggnadsverk genom tiderna. 1200 kilometer. som mest jobbade 35 000 man med byggnationerna, under några månader också flera hundra svenskar. Salpalinjen, Finlands lås, en mur mot öst. Har aldrig behövt användas som det befarades.

Utsikt från Harjun Hovi (se de två senaste inläggen). Ni kan skönja ett grönt band tvärs över bilden, bäcken Ravijoki. En massa grå ”tänder” kan anas längs den. Pansarhinder/stridsvagnshinder.

Här traskar gänget iväg längs hindren. Det är gamyhliad och två uppgifter väntar längre fram, vid det höga berget Vahtivuori (Vaktberget). Stenarna härstammar från det berget, varje sten väger cirka tre ton, två tredjedelar under markytan. Sammanlagt byggdes över 200 kilometer (=cirka 350 000 stenar) såna här hinder på utvalda delar längs linjen, mest i söder.

Plus olika slag av bunkrar och försvarspunkter, flera med inkvarteringsutrymmen för några tiotal soldater, på strategiska ställen i terrängen. Byggandet påbörjades redan i april 1940, efter vinterkriget, som avslutades 13 mars. 1100 lastbilar (hälften av alla sådana i Finland), 60 traktorer, en massa män och lottor deltog. Det behövdes ju mat, dryck, tvätt med mera också. OO vill tro att en del lottor gjorde byggnadsarbeten också…

Skyltar på Harjus huvudbyggnad. Den vänstra berättar att även svenskar deltog i byggandet, Svenska Arbetskåren. Övre skylten till höger berättar att Svenska Arbetskårens stab fanns i huset under angiven tid. Senare verkade staben för andra kustartilleriet här under hösten 1941. Svenskarna var cirka 900 man, de lär ha blivit verkligt chockade över att se det krigshärjade landet.

9 juni 1940 började man klyva Vahtivuori, för att bygga en ”bostad” för några tiotal soldater, utrustade med maskingevär. Konstruktionen i klyftan är av betong. De tävlande gamyhlerna 11 juni 2022 hade som uppgift att bygga en liten konstruktion av legobitar i mörkret i bunkern. Bitarna fanns i en förseglad påse, modellen utanför. Mission impossible. Skickligare personer än OO gjorde sitt bästa.

Betongen i många bunkrar hållfasthetstestades 2019. Befanns vara stadigare, bättre och mera hållbar än nyare konstruktioner. Det, ni!

Stenbrottet där ”magnetuppgiften” utfördes (se föregående inlägg) fungerar numera som allsångsplats och arena för andra program. Perfekt plats!

OO som är besatt av kartor har här försökt märka ut berget (lila) och pansarhindren, samt två bunkrar hon såg på skolområdet. Det finns fler, en del vet man inte alls om, men en var man tvungen att fylla med jordmassor, den hade blivit festtillhåll för eleverna, med en viss rasrisk.

Bunkern som är inringad med rött på kartan, nära djurstall och vagnslider.

Försvarsmakten basade över allt som hörde till Salpalinjen fram till 1980-talet. Nu har visst vissa kommuner fått överta, och nu händer det saker. Uppstädande, muséer, skylting – och vandringsled. Man kan starta vid Harju och gå denna Salpapolku (Salpastigen) i cirka 50 kilometer, via bunkermuséet i Virolahti till Salpalinjemuséet i Miehikkälä. Informationsbroschyren lockar med sevärdheter och övernattningsplatser…

OO har intill nu varit totalt okunnig om Salpalinjen, skäms nästan. Å andra sidan inföll skoltiden under den tid när man teg om såna här byggnationer, för säkerhets skull. Under fortsättningskriget, 16 juni 1941 till 19 september 1944 lyckades den finska hären stoppa fienden före Salpalinjen. Den utgjorde dock ett moraliskt stöd i ryggen och var bemannad med reserver och andra nyttigheter. OO:s pappa stred vid fronten under alla nämnda år… Om bara OO hade traskarsällskap och ork att vandra…

Utflykt österut, del 2 (orsaken)

Det var GT22, gamyhlträff, humpstock.Tree days of Peace and Music och Humpsvakars gamyhler med fruar, män, sambor, barn och barnbarn, glad och småslö och organiserad icke organiserad samvaro.

Alla hade namnbricka på bröstet – även om den inte alltid berättade så mycket, eftersom många går under sitt humpsvakar-smeknamn. Sen fick man en ”medalj” som bevis för att man deltagit. Alla som någon gång tagit ton i teknologorkestern Humpsvakar kan delta med sina närmaste i träffarna, som ordas med jämna eller ojämna mellanrum. OO deltog för första gången, även om hon bekantat sig med den intressanta studentikosa subkulturen vid några andra tillfällen. Jovisst, supkultur också, men inga stöttande åtgärder brukar behövas. BJR var orkestermedlem under största delen av sitt eget tjugotal, som Gigli.

Woodstock, flowerpower – varför det temat? Någon snabb förklaring gavs, men OO minns inte. Med gamyhler kan man aldrig vara riktigt säker. Eventuellt med en liten hänvisning till – ja, tänk själva. Några tog ut hippiestilen i stora svängar, och den gamla gula bubblan var utrustad med allt som behövs…

Singer-symaskinens kupa, återbruk. Som väntat med ett oväntat innehåll, dock förutsägbart.

Barn i alla åldrar deltog, och Sås och Kopp underhöll med flera av sina synnerligen kända låtar. Dessa två evigt unga musik- och språkbegåvade män stod för ett barnprogram i radion 1989 – 2002 (som den då 39 – 52-åriga OO sällan missade), Radio Fnatt. Ordlekar serverades i rask takt i programmet, en av OO:s favoriter innehöll frågor: Har du nånsin sett en apa som gorilla (läs i två ord), kossor som tjurar, hönor som tuppar (av), valar som hajar, lejon som tiger, flugor som bromsar?

Alla i gamyhlsällskapet var väl bekanta med alla evergreens och tjoade, sjöng, trallade och hoppade med. Stående Pasi Hiihtola, född 1958, radioredaktör, sittande Peik Stenberg, född 1960, skådespelare och sångare.

Arrangörerna av eftermiddagens gamyhliad hade ett visst sjå med att få de 14 (?) cirka åttapersonerslagen att uppfatta instruktionerna. Sen började det löpa i långsam gångtakt i hettan. Uppgifterna som skulle lösas var minsann varierande. Skriv en snapsvisa, identifiera en massa kändisar från de senaste 100 åren i ett bildcollage, gör en videosnutt med given rekvisita, ta en bild där gruppen gör en variant av Botticellis ”Venus födelse”, avgör vilken dryck som är viken av tre givna (alkoholhaltiga), lösa logiska uppgifter i stilen ”vilken figur kommer sen” – och så den här:

Plocka upp två muttrar och två skruvar med en magnet som är fäst i fyra linor som manövreras av fyra deltagare med de övriga som instruktörer: dra, släpp, spänn… När prylen nått stubben skulle den lösgöras och skruvas ihop av övriga deltagare. Det mesta redovisades digitalt via mobiltelefon av en kunnig i gruppen – i vårt fall lagledarens 13-åriga dotter.

På kvällen var det galamiddag i galautstyrsel. Humpsvakar klär sig i en väst i ett speciellt Marimekko-tyg (tyglagret förvaltas av orkestern), en frackrock med medaljer från diverse tillställningar – ”det har blivit en del”, medgav Plise när OO bad om att få fotografera hans bröst. Vit eller röd fluga och teknologmössa på axeln (om den finns kvar) hör också till.

Snapsvisor sjungs i rasande takt. OO kan inte låta bli att presentera två av de relativt nya från kvällens sånghäfte. Det blev en mäktig ”coronakanon”! Notera sånganvisningarna!

En stämningsbild från festen. Det handlar kanske just om det tillfälle när ”vissa personer” kallades upp för att ”gissa” vem som avses: född 1839, avled 1937… Gruppen knäckte gåtan, utbrast unisont ”Rockefeller!” – och vad händer då? Jo, alla i Humps-galaklädsel stiger upp och klär av sig frackrocken.

Kvällen avslutades med ett traditionellt fyrverkeri till musik (nu förstås 60-tals peace-music). Det finns några skickliga pyroma-, nej pyrotekn- nej, fyrverkerimästare i gänget. Undrar om det syntes och hördes över riksgränsen…