Mera bröllop!

Finland har fått en ny kulturminister. Sådant brukar inte OrdOdlaren gå igång på, men nu gjorde nyheten att hon åkte med expressfart i tidsmaskin till 1950-talet, till grannkommunen Ylihärmä, den nyutnämnda amatörteateraktiva ministerns barndomstrakter. Den lilla nyfikna flickan, då föga finskkunnig, besökte ”Kruunuhäät”. Rakt översatt blir det ”Kronbröllop”, på svenska talas oftast om bondbröllop. Spännande var också att Terttu, mammas syelev, deltog.

”Häijyt tulevat!” skrek folk (dessa häijyt är från en betydligt senare föreställning, på en annan ort). Lillflickan hade just fått syn på Terttu, hon bar en bricka med drycker. Ungkarlarna häijyt kom, ropade, bröstade upp sig, stampade, helavyöt (bälten, se på bilden) glimmade och klingade – lillflickan beundrade männens synkroniserade rörelser. De hoppade och sparkade allt högre, och plötsligt sparkade en av dem ner Terttus bricka! Varför? ”Det är inte på riktigt, de spelar, Terttu visste om det på förhand”, tröstade mamma. Lillflickan var dock sårad i själen. Terttus bricka…

Den finska ungdomsföreningen hade gjort ett enormt arbete. Det var mat, det var dans, scener och tablåer som etsades in i lillflickans hjärna. Folkfest. Har önskat delta i något liknande senare, det ordnas då och då i barndomstrakterna. Lyfta sig själv i kragen, ta reda på, få ändan ur vagnen…

Häijyt var 1800-talets ungdomsbrottslingar, slagsbultar, gäng – – kallades också puukkojunkkarit, knivjunkrar. Mera om dem en annan gång.

Kruunuhäät utvecklades från slutet av 1700-talet. Bönderna i trakten blev rikare, tog intryck från högreståndsmiljöer. Bröllopen kunde vara i fyra dagar. Byns folk och släktingar skänkte matvaror, kalaskockarna jobbade, gästerna åkte i kortege med hästar och kärror från kyrkan till festplatsen, spelmännen trakterade instrumenten oupphörligt. Alla bjudna gäster fick en specialdesignad pappersblomma att bära på bröstet. De som kom som kuokkavieraat (snyltgäster, objudna) fick lov att betala för maten. På många håll måste alla betala för att få dansa med bruden.

Bruden var första dagen klädd i vitt, med en silverkrona (ofta kyrkans) på huvudet, en hederskrona. Den utstyrseln symboliserade hennes rena oskuld. Kronan på bilden är en släktkrona, tillverkad i Vasa 1877, och den har hållits i samma släkt, förvaltas nu av Ulla. Tyvärr är det inte så populärt med brudkrona nuförtiden, berättar hon. En brud föredrog att ha den som bordsdekoration på brudparets bord. Synd. En verklig släktklenod! Unga flickan OO var allt lite avundsjuk på den, så vacker…

Ullas mamma och moster var både brudkläderskor och kalaskockar. Dag två kläddes bruden i svart och silverkronan täcktes av storkronan, och den var en verklig skapelse. Stommen utgjordes av järntråd, och den pryddes av blommor av tyg och papper, smycken, pärlor, metallbitar, glas… Hela härligheten hölls på en del håll på plats med ett band under hakan, ofta inte. Mysterium.

Ett bondbröllop (svenskt, alltså) hölls 1968 i både kronans och OO:s hemtrakter. Tyvärr är bilden av storkronan ovanpå släktsilverkronan för otydlig för publicering. OO mjölkade från nätet:

Verkar den stora bilden bekant? Från TV-serien Stormskärs-Maja, verkligt populär på1970-talet. Följaktligen en storkrona av åländsk typ. Den första bilden är från ett ”äkta” bröllop i Kaustby för några år sedan. Storkronan på bild tre är en rekonstruktion på ett museum 2010. Brudkläderskan var mästare, hon hade alltid en yngre kvinna som hjälpreda som tog över när den den äldre ansåg sig ”för gammal”.

Nu hoppas alla, både kulturarbetare av alla slag och vi vanliga människor på öppning av denna superviktiga beståndsdel i samhället. Fram för fester, konserter, teater, opera med mera i sommar!

Sommarhögtid – hög tid för sommar

”Högt över land och vatten sig kvällens stjärnor tänt, och sången doftar i natten som man kostelig rökelse bränt…”. Bekant text? En del av ett ord är bortlämnat. Den här sången ekar i OrdOdlarens huvud varje gång hon hör namnet på högtiden nu. Pingst. Pingstkvällens stjärnor. Text Oscar Levertin, musik Oskar Lindberg. Ett klassiskt, mäktigt, kort körverk. Hör troligen till standardrepertoaren för de flesta blandade körer.

(Vet tyvärr inget om bildens ursprung, men lagom dramatisk). ”Hänryckningens tid”, skrev Esaias Tegnér (1782 – 1846). Visst blir man hänryckt i dessa tider, men vem använder det ordet numera? Han tänkte förstås som bl.a. biskop på Pingstens ursprung, när Jesu lärjungar drabbades av den Heliga Anden, fylldes av entusiasm och språkkunskap och förkunnade och döpte i Jerusalem. Kyrkans födelsedag.

Nuförtiden är man väl mest begeistrad av naturen som vaknar och förändras dag för dag och däremellan bromsas av illasinnade (behövs, ständig sol gör öken) kyliga och våta lågtryck, läs 20 – 21. 5 2021, snygg sifferrrad… Ordet ”pingst” är också vackert. Ursprunget är lite simpelt, från grekiskans pentecoste, den femtionde. 50 dagar efter påsk. En liten almanackekonsultation ger vid handen att denna numera av myndigheterna raderade helg kan infalla nån gång mellan 10 maj och 13 juni.

Häggen blommar ofta under pingsten, så också nu. Jovisst, ordet pingst ger häggdoft i näsan. I gammal svenska pratade man om ”haelgho dager”. Det uttrycket vändes och svängdes i olika munnar på olika platser vid olika tider, och snart uppstod det finska ordet för helgen: Helluntai. Före 1773 bestod denna viktiga högtid av Afton, Dag, Annandag, Tredjedag och Fjärdedag. Det året strök man de två sista. 1973 försvann annandagen i Finland, 2005 i Sverige. Norge, Danmark och Island har ännu helgdag på måndag 24 maj.

Lite om ursprunget: Judarna firade Shavuot när Andens eldtungor dök upp (eller ner). Jerusalem var fyllt av högtidsfirare. Måste har varit en häftig händelse. Tusentals människor drabbades av det nya. Kyrkan fick en rivstart. Judarna firade minnet av lagens (de tio budordens) utgivande på Sinai berg, men Shavuot är också en ännu äldre skördefest (veteskörden), sommarens ankomst.

Eken är försommarblomgrön! Här i den något kyligare nord innebar vårfesten kanske främst att ett nytt liv börjar – någon matfest var det inte. Förråden var oftast tomma efter vintern. Ut med boskapen, ungdomar och tjänstefolk kunde flytta ut i bodar och fäbodar och umgås friare. ”Jos ei ole heilaa helluntaina, ei ole koko kesänä” – har man ingen partner på pingst så har man ingen på hela sommaren. Det finns en mera optimistisk variant som slutar ”niin juhannuksena jono” – då finns det kö på midsommar!

Umgås friare – – i OO:s dialekt har en flicka ”friare” när hon har fast sällskap. Mycket unga OO fick inte ihop det. Är man fri när man har friare? Sen friade friaren och då var det slut på friheten, eller… Svåra funderingar för en ung hjärna.

Hoppas på chokladkörsbär, om pollinerarna har fungerat i regn och blåst. Såg en humla… Pingstbröllop var supervanligt ännu på 1970-talet. Ofta delvis utomhus. Stora matkalas ordnades, maten fick inte ta slut. Därför uppkom kanske seden med ”gålvstandare” (golv och stå, tror OO), på småtimmarna var det fritt fram för icke-bjudna att komma och ta åt sig av bordets håvor. Byns kalaskockar som stod vid grytorna fick stå med skammen om maten tog slut. Ungdomarna serverade, iförda prydliga vita förkläden (som man sydde åt sig under de sista folkskoleåren). Flickorna, alltså. Serverande pojkar hade inte förkläde! Minnesbilderna är otydliga, men…

Stora tillställningar, det var fest, presenter, mat, dans, gamla och nya bekanta – och en och annan besökte ”buskarna” och blev allt rundare under fötterna. Får vi uppleva sådan fester i framtiden?

Hoppas på plommon!

”… Som solsken den dimmorna skingrar, den stiger från världarnes ort, och klappar med vitaste vingar på himlarnes stängda port”. En text man får fundera över.

Glad Pingst! (här i rabattkrypandets tecken…)

Smådjur i närnatur?

Spretig rosenbuske, sekatör och bara armar… Räkna med stick och bloddroppar, det är oundvikligt när rosorna skall tuktas. Nu var rosen ‘Minette’, som också kallats/kallas ”Nordisk ros”, ”Svearnas ros”, i Finland dessutom ”Mustialaros” – men det mest säkra namnet är ”rosen vars knoppar blir bruna och ruttnar om det är regnigt och fuktigt innan de hunnit öppna sig”.

Regn när blommorna slagit ut är däremot bara vackert. Blommorna kan ha olika utseende. OrdOdlaren jobbade på med busken, plötsligt stack det till i höger underarm, nära den nariga armbågen. Rosarbetaren slog till med vänster arm, ett intensivt surr hördes, ”jäkla pörriäinen” småsvor hon (=stor surrande insekt).

Kollade. Ingen gadd syntes eller kändes på det onda stället. Alltså inte bi, inte geting. Började klia. Kliade mer. OO fortsatte med rabattkrypandet. Två timmar senare såg hon på sin arm. Ojdå. Röd, svullen, tjock. Kvällsnöjet lösa korsord fungerade inte. Armen kunde bara inte vila på bordet, det gjorde ont. Diverse smörjor provades. Bäst fungerade den finska salvan av grankåda som dessutom var superbra för den nariga armbågen!

Började studera den här nya, nyinköpta och supertunga boken om ”smådjur i närnatur” (lähi = nära, luonnossa = i naturen). Ötökkä är ett fantastiskt fungerande ord för något smått som kryper och/eller flyger, samtidigt berättar ordet om att detta kryp är obehagligt. Ett så kallat expressivt ord som bara genom hur det låter uttrycker en stämning – om ö och ä ingår betyder det oftast något obehagligt.

Lude (luteet i pluralis) är ett talande exempel på ötökkä. Absolut inte OO:s favoritdjur. Bärfisar. Finns över 6000 arter, 32 torde ha påträffats i Finland. Uäk för lukten de sprider i försvarssyfte.

Ett svenskt ord? Småkryp, flygfän (flygfan…). I OO:s hemtrakter talade vi (jo, även idag, gjorde en förfrågan på Facebook) om skråttar. En skrått, flera skråttar. En skrått kryper och/eller flyger, insektsvärldens UFO, oidentifierat flygande objekt. En del sageskvinnor säger att skråttar främst kryper. Ett mycket, mycket väl fungerande ord i OO:s vokabulär.

Pokadjur är också bra. Verkar användas främst i OO:s nuvarande livsmiljö. Stavar med o, skall sägas så, med alla ljud korta, POKA. Finlandssvenskar tenderar att skriva med u, pukadjur, men uttalar ändå u-et på finska, som o.

Är ett bi (mehiläinen) ett pokadjur, en skrått? Det finns nästan ett otal andra bin än tambiet, alla är duktiga pollinerare. En stor del av dem har sitt lilla bo i marken. Inte hinner en vanlig människa identifiera dessa i flykten. De jobbar i dessa dagar med fruktträd och bärbuskar så det bara ryker…

Sa någon något om getingmidja? Östlig krukmakargeting presenteras här ovan. 43 olika arter har påträffats i Finland, en stor del av dem lever ensamma. Takgetingen irriterar oss mest med sina runda bon vid hus, i uthus, under bryggor – nära oss för att få mat. Bålgetingen är störst, 1,8 – 2,4 centimeter lång. OO klarar sitt liv helt bra utan getingar.

Humlor är söta. Deras släktnamn likaså, Bombus. I Finland har man påträffat 37 arter. Goda, utomordentliga pollinerare som flyger i kallare väder än bin, som behöver tidigt blommande växter, bland annat sälg och vide (hugg inte ner alla sådana!), för att komma igång. Bumblebee, kimalainen. En nyfiken liten varelse.

Det kan ha varit en större nyfiken humla som irriterades av OO:s rivande och slitande, hennes armbåge doftade dessutom ingefära och kamfer av smörjan hon då använde. OO förlåter, armen är helt normal två dygn senare. Och nu doftar den kåda. Största hatobjektet just nu är liljebaggen. Söker, hittar, klämmer…

Vill ha kvar!

Det är med våren som med kattungar (hundvalpar, kalvar, föl…). I ett visst skede vill man trycka på stoppknappen, bevara ögonblicket. OrdOdlaren måste bara gå omkring på ägorna idag och trycka på ”fotoknappen” i stället. Vem vill inte behålla lönnen så här:

Då skulle man ju få njuta av skirgrönskan hela sommaren, och slippa de där våta bladansamlingarna på hösten…

Behövs en golfklubba? Nja, det går kanske inte så bra att drämma till bollen med en uppförstorad uppsprickande lindknopp. Men visst är det spännande att se utvecklingen?

Sorbus. Den kommer att blomma ordentligt i år, trädet visar upp många såna här kompositioner. Det är inte vilken rönn som helst, utan en som genomgått lite namnförändringar på sistone. Här får den allt fortfarande heta gonggong – nej, alltså Dodong, Ullungrönn. De lärde får stava som de gör. OO förvånas över att vattnet i dammen blänker klart…

Alldeles bredvid är blomningen i full gång. Forsythian står i ett skuggigt läge, och har fått växa alldeles orörd av människohand, den är något spretig.Varför den heter Onnenpensas, ”Lyckobuske” på finska begriper inte OO. Färgen gör sig bra mot den gröna hemlocken – som växer som om den inte hade annat att göra. Runda Rabattkryparen har inte ännu hunnit hit i sin våriver.

‘Beauty of Moscow’, världens vackraste syren. Startar som mjukt rosa, blir vit. Fylliga, dubbla blommor. Syrenerna har flyttats i vår, orkar knoppen?

Bär den bär i år? Den självsådda svartvinbörsbusken laddar. En gammal sort som har placerats här, långt från de andra buskarna. Troligen med vingförsedda hjälpredor. Hoppas…

Magnolian kastar sina ullvantar och slår ut i blom. Verkligt sköna knoppar. Vinterns snö gjorde att en stor gren brast, och den serverade de flesta av sina blommor i vas inomhus. Nu kommer resten.

Bärtrybuskarna blommar, humlorna är flitiga. (Och idag anlände medhjälparna, två bisamhällen!) Bären mognar vid midsommar. OO glömmer dem nästan, bärplockarsinnet har inte riktigt vaknat då ännu.

Dagens blomma är ändå bergkörsbäret. Det rosa började visa sig igår vid tolvtiden. Japanska Hanami är en fest som visar oss på förgängligheten (helt i buddhistisk anda), blomningen varar en kort tid, ta vara på den! Facebook översvämmas nu av ljusröd körsbärsblom. OO nöjer sig med sina egna. Har faktiskt inte alls åkt in till ”stan” för att titta på parkernas träd med tätare blomställningar. Bättre en fågel i handen…

Dagens jobb. Rabatten ”njuren” med rosor kring stenen, kullar av aklejor (som själva bestämmer sin plats) och pioner är putsad från tallbarr och ogräs. Fler rabatter står i kö…

”Gå in och sätt på kokvattnet, jag tar sparrisen”. Årets första. Inte många, men vad smakar bättre än superfärsk sparris? Inga krångligheter. Koks, äts med smör. Mmmmmm…

Må dessa dagar vara länge… Alltid kan man önska…

Tredjedag Pärla idag!

Pärldag tre, även kallad Lilla Påhittarpärldagen, kommer nästan direkt på Annandag Pärla. Orsaken är Sveriges namnsdagslängd, där Märta och Märit har huserat denna dag, i 120 år. Allt fortfarande finns de kvar, trots sviktande antal Märtor och Märitor. I svenskfinland firas Kent, på finska Osmo, i Norge Magda.

Kent, ja. 1986 jobbade svenska Kent i hösvängen i Finland. Han kan fira finlandssvensk namnsdag idag, OrdOdlaren firar svensk i Finland! Grattis, Kent! (Han är förvarnad).

Dagens Margareta är Margaret Rutherford, född 11 maj 1892, avled 1972. Här som Agatha Christie-figuren Miss Jane Marple. Hon gestaltade den skarpsinta damen i fyra filmer på 1960-talet, ”löst baserade på A.C:s böcker”.

Annat att fira: Karl XIV Johan kröntes idag 1818. Irving Berlin (Annie Mästarskytten, White Christmas…) föddes 1888 och Salvador Dahli 1904. Alvar Aalto, designern och arkitekten, avled 1976 och året därpå föddes mästarflygaren, bakhopparen Janne Ahonen. Lämplig blandning för pärlor, musikpärlor, målade pärlor i avvikande form, träpärlor och ispärlor!

Före 1901 var dagens namn Mamertus. Vem kan heta så? Den nymornade nyfikenheten resulterade i en intressant upptäckt. Biskopen, Sankt Mamertus avled cirka år 475. Han är den första av de fem ”Eismänner” i mellaneuropeisk tradition. Knappast har han gjort något annat stort för odling än råkat dö på lämplig dag under vårens och sommarens framfart. Han verkade som biskop i Vienne, nära nuvarande Lyon i Frankrike.

Här är hela raden av ishelgon, frosthelgon. Pankratius led martyrdöden ca 304, han anropas bland annat vid huvudvärk. På vår vårdag, Floradagen 13 maj, står Servatius i tur. Som ni ser, biskop, och han anropas om man har problem med fötterna (borde bli husgud för OO:s högra fot, och hos några kära väninnor…). Bonifatius avrättades som martyr ca 306, och sist kommer Kalla Sophie, martyr 304. Hon tillbeds (förstås) för goda skördar, troligtvis vill man också vädja till henne att hon inte skall blåsa sin kalla andedräkt på grödorna.

Efter 15 maj anses faran för frost vara över. OO har googlat och stavat ihop ord enligt sin skoltyska, die Eisheiligen verkar vara mest framträdande i tysk folktro, tysk bondepraktika. Det finns flera rim att ta till, till exempel ”Vor Nachtfrost du nie sicher bist, bis Sophie vorüber ist”.

OO kan bara inte släppa Kent i hösvängen! Visst svänger han bra! En stilig hövirvel!

Tänkte någon ”järnnätter”? Teorin är att man blandat ”Eis” med ”Eisen” och tagit det senare ordet, järn. Bondepraktikan både i Finland och i Sverige pratar om de farliga järnnätterna i vårt nordligare klimat i början av juni, då frosten allt som oftast anses slå till. Men NÄR i juni? Det varierar. 2 juni är ett säkert datum. 10 – 13 juni lär också vara något att akta sig för.

I Norrland är 8 juni ett viktigt datum. Man sätter inte mandelpotatisen före den dagen. Å andra sidan är ju inte potatisen känslig för frost förrän den grott och visar grönt ovanom jordytan. ”De gamla” brukar hålla hårt på järnnätterna, ”Hur vågar du? Före järnnätterna?” OO har inte fört någon egen statistik över frostnätter i juni.

I skrivande stund, när dygnet 11 juni är 30 minuter gammalt, visar termometern +8,1 grader. Mamertus gör inte skäl för sitt namn. Kanske Kent och Märta passar bättre…

Annandag Pärla idag!

På med pärlhalsbandet! Idag, 7 maj, är det Pärldag två, även kallad Mamma-pärla. Och pärla på riktigt, Helmi och Kastehelmi har namnsdag. Helmi = pärla, och Kastehelmi är snäppet vackrare, Daggpärla. Huruvida namnet tänkts ut från Margareta eller Vilhemiina är däremot oklart. I ärlighetens namn bör nämnas att Tua har namnsdag i svenskfinland, Carina och Carita i Sverige och Mai och Maiken i Norge.

OrdOdlarens mamma hette Helmi Lempi Heinola (1920 – 2006). Lempi betyder kärlek, ”mest gillad”, favorit. Förekommer oftast i sammansättningar, till exempel lempijuoma = favoritdryck. Elli var 14 månader yngre, Ester 16 månader yngre än Elli. Tripp trapp trull på en planka! Knappt fyra år senare kom Laina, två år efter henne Enok.

Morfar Kaarlo kom från staden Heinola och hette Hurri i efternamn, gifte sig med Ida Johanna Simonsdotter Österblad och fick snart veta att ”hurri” är ett öknamn på finlandssvenskar på finskt håll. Därför blev det det vackra efternamnet Heinola i stället. Tyvärr blev det senare också något så ovanligt som skilsmässa mellan de två, på 1930-talet.

Ida Johanna, hennes far och de fem barnen levde vidare på torpet i Alikärri, sex kilometer från OO:s barndomshem. Platsen var blott och bart en beteshage när OO var liten, inte ett spår av ”torpet” kunde skönjas. Nu vet också OO varför mamma varken visade eller berättade. Det håller hon för sig själv. Torpet såg inte ut som man föreställer sig ett torp:

Mamma till höger, Ester till vänster framför barndomshemmet på en och en halv våning, med hörnfönster på farstuutbyggnaden. OO såg många sådana i sin barndom, och ville ha – med hennes barndomshem var av 1950-talssnitt…

När bilden togs hade mamma troligen inlett sin kära bana, sy kläder. Hon gick i lära i Vasa, blev skräddare under kriget och några år senare småbrukarhustru. När den yngre dottern var på gång var Etel i sylära i stugan och var med vid födseln, 17 år ung. Hon och hennes man återkom ofta som kära ”lekkamrater”. Terttu som troligen senare var i sylära fick springa efter den lilla flickan som lär ha varit förvånansvärt bra på att kuta iväg på egna äventyr.

De flesta foton av mamma som äldre finns i hennes egna samlingar, nu nånstans i Storasysters (1946 – 2019) gömmor. Stolen och bordet på bilden lever vidare hos systerdottern! Mamma var inte precis den som stortrivdes framför kameran (släktdrag?), här poserande och ”stylad” till max på sin femtioårsdag 1970 inför yngre dotterns kamera.

Helmi var ett populärt namn för 100 år sedan. I det stora klassrum där mamma inhämtade sin grundläggande lärdom på 1930-talet fanns sju Helmi. Läraren Kattelus använde uttrycken ”Sinnepäin Helmi, tännepäin Helmi” (Ditåt-Helmi, hitåt-Helmi).

Helmi idag? Känner du någon, ung eller gammal? Säg Helmi till en borgåbo, och svaret blir något i stil med ”caféet, ja!” Kaffe- och tehuset Helmi är ett underbart café i ett gammalt hus i gamla stan i Borgå. Gottigottiga bakverk, härlig miljö… OO har upplevt ett viktigt möte där!

Om det här inte räcker för att plocka fram pärlhalsbandet så kan ni kanske hylla några av dagens födelsedagsbarn med att pärlbepryda er. Dagens Margaretha är onekligen skådespelaren med Rösten, Margaretha Krook (1925 – 2001). Men också Johannes Brahms, Gary Cooper, Tore Vretman, Eva Perón, Elisabeth Söderström samt Ewert Ljusberg, president i Republiken Jamtland inte att förglömma! Och så finns ju den roterande restaurangen Perlan i Reykjavik…

Fram med pärlorna! Och redan på tisdag är det Tredjedag Pärla!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 62 656 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.