Dagen idag 29 – den tjugonionde juli!

Fredag. Firas förmodligen med färgsprakande fantasifullt fyrverkeri. OrdOdlaren med följe fördjupar sig först i Othello – på Olofsborg, men sen firas Olof. Sedvanligt, som alltid när man firar staden Nyslotts förmodade födelsedag 29 juli, Olsmäss.

Olav, Olof, Olov. Sankt, den helige, den hellige. Olof II Haraldsson. Namnvarianter på svenska, norska – och Olavi på finska. Pyhä Olavi. En viking som levde 995 – 1030, framgångsrik sådan. Plundrade på och i Östersjön, i Mälaren, på Danmarks kuster, deltog i tronstridigheter i England, och förstörde London Bridge sådär i förbifarten. Men man skall inte tro på allt, säger källkritikerna. Verkliga meriter för en helgonförklaring – men det handlade om ungdomssynder. Verkligt unga. Tonårssynder – men man började ju tidigt den tiden. I Normandie lär han ha omvänts på två sätt (men även därom tvista de lärde), till kristendomen och hemåt.

En pytteliten bild på den helige Olav, OrdOdlarens första försök att plocka en bild från nätet. Källa: Mats Medeltid. matsmedeltid.se, en sida som kommer att få flera besök av OO…

Vid 20 års ålder, 1015, landsteg han, måhända som färsk kristen, i Norge och tog makten. Han grundade staden Borg, som snart nog började kallas Sarpsborg. Har inte funnits på OO:s mentala karta förrän nu. Mellan Oslo och Göteborg, rätt nära landsgränsen.

Olav lär ha fortsatt med att kristna Norge med rätt så hård hand, blev kung och omkom i slaget vid Stiklastad. Detaljer utelämnas här. Liket gömdes undan, men ett stort antal under skedde i närheten av det. Hurudana under? Ja, en blind blev seende, övriga detaljer verkar utelämnas överallt. Nidarosdomen i nuvarande Trondheim började byggas snart därefter, och relikerna placerades där – torde finnas ännu, nånstans, men… Ja, tro inte på allt… Vallfärder till dessa heliga kvarlevor skedde – och sker allt fortfarande, från alla håll i Norden. Gamla pilgrimsleder rustas upp för brinnkära livet i nutiden. Och – plups – så var han kändis. Populärt helgon, fanklubben blev tydligen bara större och större. Kyrkor tillägnade honom dök upp som svampar efter regn, i Norge, i det svenska riket – och förstås, Olofsborg.

Han blev skyddspatron för resande på Östersjön – han som gjort den osäker… Sankt Olofs kyrka på Österlen i Skåne blev snart en populär vallfartsort, på något sätt fick man ihop det att den Helige Olav varit där och mer eller mindre helgat en källa. Vattnet ansågs hälsobringande, man offrade både i källan och i kyrkans kista för hälsa och välgång, för bröd för dagen. Kyrkan kunde således både utvidgas och förskönas gång på gång. Bilder av St Olof dök upp i kyrka efter kyrka. Den tidens idoldyrkan… Och historierna är många, varierande, olika och intressanta, med mer eller mindre sanningshalt.

                                                                           Källan. Samma bildkälla som ovan.

Fortfarande har vi Olsmässor, Olofsmässor här och där, så säger Allvetande Wikipedia. På din, kära läsare, hemort? Berätta! Tycker annars att det passar bra att fira honom med fyrverkeri, även om krutet inte var bekant i vår del av världen under hans livstid…

I Pellinge, i skärgården i min hemkommun, där finns St Olofs kapell. Byggt på 1950-talet. Olof där? Fråga den som vet.

Dagen idag 28 – 25 juli

Idag har det hänt. I Finland. Inte i Sverige. För att inte tala om i Jakobstad, där man firat namnsdag med dunder och brak och musik och marknader och vetevad. Och förresten firar man i en hel vecka. Skall det firas så skall det ske med besked. För att inte tala om vad OrdOdlaren så smått firar idag – hoppsan! I skrivande stund har det faktiskt blivit 26 juli, men låt gå!

25 juli, Jakobs Dag. enligt finländsk folktradition är det just Jakob som kastar den kalla stenen i sjö- och åvatten. Efter den här dagen blir det farligt att simma (bada)! Faster hade födelsedag just precis den dagen (skulle ha blivit 96 idag), och var fast övertygad om farligheten med att bege sig ut i vattnet idag eller senare. Ibland serverades ordentliga utskällningar till brorsdöttrarna när de klev upp ur vattnet… Vi fick simma i smyg för henne i augusti…

De här stenarna tillhör på sätt och vis B Jakob R, men de kastas inte i vattnet – om hustrun får bestämma. Ingen panik, han hade inte ens planer på att företa något så drastiskt. Dessutom ligger stenarna i solgasset, de är alltför varma för att svalka av vatten i den värmebölja som råder nu.

Varför inte i Sverige? Jo, där säger folktron annat. Det kommer hela tre stenar. Olof (29 juli) kastar den första, Lars (10 augusti) den andra, och Bartolomeus (24 augusti) den tredje. Efter det är det kört – kylt. Skriver en som företagit flera sköna septembersimturer. Kallstenarna går ur på våren, men hur, när, var, varför…. Nä. Inga som helst uppgifter.

Här är det. OrdOdlarens bedrift idag. Siffran 10000 i visningsfrekvens har sprängts! OO startade 5 februari 2015, så det tog knappt ett och ett halvt år. Härmed avlevereras bugningar och nigningar och hjärtinnerliga tack till er alla, alla läsare! Små siffror för storbloggare, men OO är liten. Fastän det skulle vara skönt att spränga den där nollan vid varje inlägg… Tack för de kommentarer som kommer på Facebook också. Och alla skrollar knappast ner till Flagcounter, så därför en några dagar gammal bild på den också. Förstår alla läsare i alla länder svenska…?

OrdOdlaren fortsätter, stilen hålls kanske ungefär så här också framöver. Hoppas ni hänger med!

Nyslott-medley 2. Savonlinna, staden.

Vääräsaari. Dit flyttade folk som på ett eller annat sätt var involverade i byggandet av och funktionerna i Olofsborg. Varifrån kom de? Savolaxare, karelare? Trakten var ju tydligen bebodd av fiskare/jägare/svedjebrukare/odlare, troligtvis glest, men dock. Men bosatte de sig på fel ö? Väärä = fel, saari = ö. Nä. Det finska väärä betyder också krokig, krum. Ganska snart kallades bosättningen Nyslotts malm – Olofsborg var det nya slottet. Stadens svenska namn förblev Nyslott i alla tider.

Men OrdOdlaren kan ha lite fel. Dagens Vääräsaari = Kasinosaari, en ö med hotell, studentbostäder och ”vanlig” bosättning. Där som folk rimligen borde ha bosatt sig ligger direkt västerom borgen (ön med tre röda prickar på kartan här under). Kanske det i det här sammanhanget inte är såå viktigt. Dags att läsa på om Nyslotts lokalhistoria? Nåja, allt behöver man kanske inte veta… I varje fall uppkom ett stadsliknande samhälle, men ingen stad med sådana rättigheter, förrän…

Stadskarta. Ett hotell heter Tott, förstås. Olofsborg är den röda pricken som leder till den gröna textrutan ”herkuttele linnassa”. Kasinoön norrom den gula omfartsvägen.

… det blev grevens tid. Han som kom i grevens tid, just innan det var för sent. Per Brahe (1602 – 1680). Jo just han, han med Brahehus, Gränna, Visingsborg. Han lät grunda flera städer i östra riksdelen, och Nyslott fick stadsrättigheter 1639 – men inget namn. Stad nummer 21 inom dåvarande ”Finlands” gränser. I folkmun också Savolax (Savon) Nystad som senare troligtvis blev just Savonlinna (Savolaxborg/slott). Tyvärr tyckte någon myndighet att orten inte har rätt att vara stad, 1683 ströks staden från stadslistan. Varför? Ja, så verkar ha skett lite här och där på den tiden. De flesta stadsinvånare vräktes från sina hus, 100-150 blev kvar. Stora ofreden i början av 1700-talet var ytterligare förödande. Stadsrättigheterna återficks 1784, och då var området ryskt.

Under 1800-talet, som stad i storfurstendömet Finland, upplevde staden en blomstring. Saima kanal (kom 1856) gjorde staden till ett viktigt centrum för insjötrafiken. Det märks ännu idag för en vanlig turist i form av talrika typiska kryssningsångare och motorångare i stadshamnen vid torget (bild kommer senare, åker snart dit igen och lovar fotografera!). En badinrättning (på Kasinoön) grundades 1896, och järnvägen kom 1907. Närheten till Finlands första stora turistmål, den 7 kilometer långa sandåsen Punkaharju, kan inte ha gjort saken sämre.

Andra världskriget innebar några bombningar även här. Och i slutet på 1940-talet revs gamla trähus, nya våningshus byggdes i stället. Men mot slutet av förra årtusendet gick befolkningsantalet stadigt nedåt, trots skolor, industri – och operafestivalen. Men det blir en tredje historia.

Nyslott, Savonlinna, består idag av 3598 kvadratkilometer, varav en tredjedel är vatten och små öar. 35646 invånare, men då bör man veta att grannkommunerna har involverats med staden under detta årtusende. I själva stadskärnan bor troligtvis inte alltför många tusen människor. 0,1 procent av invånarna är svenskspråkiga…

Nyslott-medley, 1. Borgen/slottet/linna

Freden i Nöteborg 1323. Den unga tonårsskoleleven – som då ännu inte visste att hon skulle bli OrdOdlare – trodde att det var tyrckfle (tryckfel) i historieböckerna. Nöteborg? Nej, Göteborg, var det ju. Att den staden inte fanns vid den tiden, det reflekterade hon inte över. En båtresa sisådär 25 år senare, Petersburg – Ladoga gjorde slut på tvivlen. Nöteborgs fästning är fotograferad. Mitt i natten, mörka och oklara bilder, men det lönade sig att vaka. Nöteborg finns alltfortfarande!

Kärt barn: Pähkinälinna, Schlüsselburg, Sjlisselburg, Oresjek, Noteburg, Petrokrepost… Sjöfästningen lär allt fortfarande kallas Oresjek (=nöt), kanske på grund av riklig förekomst av hasselbuskar på ön.

1323, ja. Den första gränsen mellan öst och väst, mellan Novgorod och det Svenska Riket drogs då, tvärs, snett eller rakt i det nuvarande Finland. Från Systerbäck på Karelska näset (västerom nuvarande Petersburg, numera en halvtorr fåra, sägs det), och mot nordväst. Eller norr. Eller först det andra, sen det ena. Troligtvis i kringelikrokar genom stora ödemarker. Historiker har forskat och ältat och debatterat den här gränsen i årtionden, kanske mer. Trots gränsen förekom det en hel del raider och handgemäng från bägge sidor. Vem visste var den gick?

Så myndigheterna västeröver tyckte att det behövdes ett nytt gränsslott (Viborg fanns, men inget annat). OrdOdlaren skulle gärna göra en tidsresa och följa de spanande gubbarna i spåren. Hur rörde de sig, vad gav de akt på – hur visste de var de var? Hur och var övernattade de? Och hur hittade de därifrån? Vilka meddelanden sände de, och hur? Inte att undra på att det tog 150 år…

Ollofsborg från östra stranden

1475 började man hur som helst bygga på en klippa i Kyrönsalmi (Kyrosundet?). Strömmande vatten på båda sidor, en naturlig vallgrav som inte frös vintertid. Igen en tidsresa: Hur fraktades stenar, virke, ”murbruk”, människor, mat med mera över de starka strömmarna? Dessutom ansåg grannarna i öster att byggplatsen låg på deras domäner och försökte störa byggarbetet så mycket som möjligt. Bygdens folk byggde, mästarna kom från Estland. Byggherre var Erik Axelsson Tott, och han bestämde att fästet tillägnas Olav den helige, alla riddares skyddshelgon. Olofsborg.

Olofsborg från väster. Pontonbryggan som numera leder till borgen kan skönjas längst till höger

1495 inträffade den första bataljen, och den skulle följas av fler. Gustav Vasa beordrade förstärkning och modernisering på 1500-talet, Gustav II Adolf besökte befästningen på 1600-talet. Då blev Sverige stormakt, och fästningen låg inte mera vid gränsen. Sen kom Stora nordiska kriget i början av 1700-talet, ryssarna intog – och efter hattarnas krig blev Olofsborg ryskt, 1742. Även ryssarna utvidgade och befäste och byggde ännu mera. Sen kom 1809, Sveriges östligaste del blev storfurstendömet Finland. 1812 kom även de delar som varit ryska sen 1742 att höra till storfurstendömet, så även borgen med omnejd. Rysk militär höll till där, sen blev det fängelse, bränder, tomt och öde – men en fest firades 1875.

Sen kom 1900-talet. Men det är en annan historia.

Dagen idag 27 – 17 juli

Jo, bryggan är rätt. Nakenheten likaså. Människan är däremot fel. Föreställer inte OrdOdlaren, även om bilden torde ha över 20 år på nacken. Idag, tredje söndagen i juli, är det nämligen Baddräktsfria Dagen. Utlyst av en naturistorganisation i Spanien 2007. Lär också firas i Italien. Behöver vi fira den i Finland? Varför inte?

Bryggan i ån var ett hemmabygge, en specialkonstruktion som tillät ådopp i rätt så kyligt/strömmande vatten. Den hade Holken. Flickan på bilden är just på väg ut ur Holken för att simma vidare. Som skrivet, man var trygg i den meterdjupa holken, där det lätt gick att doppa hela sin lekamen och svalka av sig både nattsvett och annan värme. Ibland, på senhösten, var det ofta farligare på den av nattfrosten hala bryggan. Då var det bara att krypa… Vattendjupet direkt utanför bryggan var ca 2 meter vid lågvatten.

Morgondopp, varje morgon. Nakna sådana. Såklart, när man bodde vid simbar åstrand. Vanligtvis fem månader i året. Alla andra dopp – det kunde bli många per dag – var ju också nakna. Eventuella manspersoner på de två närbelägna bryggorna inom synhåll vände diskret ryggen åt och försvann när OrdOdlaren dundrade nerför stigen och plaskade i. Reflekterade aldrig över vad som eventuellt syntes uppifrån tills en granne längre bort överraskade med att befinna sig på påtagligt nära avstånd. Båt med tystgående elmotor… Storskrattande påpekade han att det syns. Dock ingen tittare, följande gång han kom hojtade han till. I övrigt också en rätt hygglig typ.

Vid Siljans strand. Gick ner i vattnet med baddräkt på, krängde av den när ingen annan syntes till i den arla morgonstunden. Plaskade runt och njöt med klädesplagget på släp. På väg upp – såg en mansperson på stranden. JO. Det lyckas, även om det är något krångligt. Ta på sig baddräkt under vattnet. Tyst fnitter gör det inte så mycket lättare, precis…

Simmar numera sällan. Känns som att gå ner i vattnet i full klädmundering. Är numera hänvisad till främst officiella badstränder. 25 år av nakenbad sätter sina spår! Det finns ändå en plats där det kan lyckas. Är tyvärr inte i närheten av denna idag, Baddräktsfria Dagen. Bada naken och njut!

Dagen idag 26 – 15 juli

Svanstein. Så heter en by i Övertorneå. Det namnet låter inte så värst tornedalskt, och det är det inte heller. Steinholtz, gift med Svanberg, grundade ett bruk dr 1753. Och då blev Turtola på västsidan om väylän Svanstein. På östsidan finns Turtola kvar. Då var det fråga om ett och samma land. Nu, sen 1809, går riksgränsen mitt i väylän, Torne älv. Idag är det Tornedalingarnas Dag, för andra gången i historien.

En detaljkarta med röda vandringsleder. Notera ortnamnen…

Där i Svanstein hörde okunniga och oupplysta OrdOdlaren två karlar prata. Vad? Lät som om hon borde förstå, men det var något okänt i mångt och mycket. ”Vad pratar ni?” ”Meänkieli”, var svaret, och de förklarade och upplyste med stor och glad vilja. Då, i början av 1990-talet, var denna dialekt ännu inte klassad som minoritetsspråk i Sverige, men 1999 hände det. Enligt OrdOdlaren en härlig blandning av gammal finska, nutida finska, svenska och äldre svenska med inslag av samiska. Och helt egna konstruktioner. Så tycker OrdOdlaren, som tyvärr inte har haft alltför många fler möjligheter att bekanta sig med språket. Trots Bengt Pohjanen och Mikael Niemi.

Väylä (som som finskt ord närmast betyder farled) är ordet för älv. Biili är förstås bil. Plakkari = ficka, ett ord som också används i slang-dialektal finska, åtminstone i överförd betydelse. Kläppi = barn (kläpp, säger man i viss svenska). Man är ingalunda ummikko, som betyder enspråkig!

Men det ville konungariket Sverige ha, enspråkighet, alltså. På 1880-talet pågick en stark försvenskningskampanj i tidens anda. I skolan var finska förbjudet, även på rasterna. Målet var nått 1920. Trodde man. Men meänkieli hade överlevt i stugorna, och 1957 tilläts finska på rasterna i skolorna. 1960 fanns finska med som ett ämne i skolan i Haparanda (Haaparanta = Aspstrand).

Tornedalingarna rör sig obehindrat över älven – väylä i den dag som idag är. ”Vi plockar det bästa från båda länderna”, hävdade de två karlarna ovan med ett stort smil. ”Det må sen gälla mobiloperatörer, matvaror, tågbiljetter – ja, en gång i tiden var det betydligt lättare att ta sig härifrån till Stockholm via Finland!” En kvinna berättade att hon en gång hade en palestinsk gäst, hon ville visa sina hemtrakter. Tills en bekant tulltjänsteman vid återkomsten till Sverige försynt påpekade:”Jag tror inte att din vän har visum till Finland”. ”Men vi har inte…” var hennes första tanke, tills det slog henne: andra sidan väylän är faktiskt ett annat land, trots det mina hemtrakter!

Sverige till vänster, Finland till höger. Torne älv med den berömda Kukkolaforsen i mitten

Idag, på Tornedalingarnas Dag, borde vi kunna hissa Meänflaku, flaggan som vågrätt är indelad i tre fält, uppifrån och ned i färgerna gult, vitt och blått. Tervetuloa fiiramhaan!

OrdOdlaren i Sverige. Skogen i bakgrunden är finsk.