Helg med utsvävningar

En gammal vits på sociala medier, men rolig ändå! Många av oss tantbloggare har deklarerat: ”Jag är ingen Halloween-människa”. Inte är OrdOdlaren någon sådan heller, inte på långt när. Men man kan ju skriva på temat i alla fall. Hall å vin, alltså…

Det är ändå äppelmust, av egna äpplen, i glaset… Vinflaskorna är tomma.

Staden Borgå har börjat profilera sig som spök(eri)stad. Biblioteket hade en kväll om oförklarliga upplevelser på torsdag, talare var en socialpsykolog som forskat i ämnet och en som upplever sig som en nutida häxa. Följande kväll, fredag, hölls spökkväll på Gamla rådhustorget, två byggnader är museum. En finsk lokaltidning skrev att ”siellä kummitelittin ja kummasteltiin” man både spökade och förundrades (oj, så platt på svenska). Många hade klätt ut sig, andra gick och tittade på märkligheterna. Muséets människor hade än en gång överträffat sig själva, deras kreativitet, kunskap och klurighetsintresse är – ja, bäst i stan?

Här hälsar Ragata Rottenstein – välkommen? Hon ser inte så värst inbjudande ut, precis… Den här museiarbetaren och guiden gör alla sina roller som OO sett med en suveränitet värdig vilken skådespelare som helst. OO har tagit fotot från lokaltidningen. Hon var själv inte ute på stan, hon hade halva dagen traskat på bokmässan i Helsingfors. Där pratade hon dialekt på dialekt med chefen för Vasa teater, Ann-Luise Bertell och med KAJ-medlemmen Axel Åhman – honom hade hon inte planerat in, han bara stod där, gemytlig och social som vanligt. Fd ämneskollegerna Niklas och Sture var det roligt att träffa och babbla med, och med många fler på normalsvenska. Längsta pratstunden, på finska, fördes med bloggväninnan Päivi, för dagen både guld och blå.

Det har nästan blivit tradition att hon och OO skall ses på bokmässan. Våra bloggar är nästan exakt lika gamla.

Nu blir det en tidsresa till en operapremiär i Prag för jämt och precis 235 år sedan, 29 oktober 1787! Där spökade det också. Ett medvetet drag av den 31-åriga Wolfgang Amadeus Mozart, vem kan veta? Operan Don Giovanni, en strålande blandning av kvickhet, satir, fars, dramatik och tragedi, säger större bedömare än OO.

Kära läsare, ni får vänta på spöket. Fyra av don Giovannis erövringar förekommer i operan; donna Anna, donna Elvira, ”flickan av folket” Zerlina och donna Elviras kammarjungfru, men det finns fler. Dem nämner don Giovannis tjänare, Leporello, i sin berömda ”katalogaria”, som han visar donna Elvira, ”leggete con me”, läs med mig. Scenen broderas ut med en tjock bok, en lång lista som nästan ”rymmer”, och andra attribut. Erövringarna är 640 i Italien, 231 i Tyskland, 100 i Frankrike, 91 i Turkiet och i Spanien (där man befinner sig i operan) redan 1003. Det är till att vara flitig… Leporello får vara behjälplig på många sätt…

Den arian lever ett eget liv, sjungs på fester med diverse attribut och iscensättningar. Basbarytonen Juha Uusitalo framförde en gång en bejublad version på en gala under operafestspelen i Nyslott, på savolaxdialekt. I stället för länder hade man placerat in finska städer, och för att få ihop rytmen blev det ”Savonlinnas´ 1002”. Snabbt som tusan klämde han sen in de talade orden ”yks puuttu” – en saknas. Och publiken i Olofsborg jublade.

Själva operan kan också varieras på ett otal sätt. Den kan utspelas i nutid, ett och annat kan ändras, scenografin kan förvåna. Slutet är många gånger ändrat. Och nu kommer spöket, vålnaden!

Mika Kares, Chicago 2019. I början av operan ropar donna Anna på hjälp, hennes pappa, kommendören, rusar till. Det blir duell mellan honom och don Giovanni, och med mera tur än skicklighet (tror OO) sticker förföraren ned militären, som avlider. I slutet av operan dyker pappan/kommendören upp som ett monument, en stenstod, kräver att förföraren skall göra bättring och ändra sin livsföring. Don Giovanni hånskrattar, och slutet blir att det öppnas ett helvetiskt gap på scenen, don Giovanni dras dit och – ja, förkolnar. Men varianterna på det här temat är många, många…

Mika Kares civil, sommaren 2022. Tänk, vad smink med mera kan göra… Bilderna har OO tagit från hans Facebook-sida (och han skall få veta om det). Regissörer formligen älskar att göra sin egen version av slutet, lämna öppna frågor, eventuella förklaringar eller ”hur-gick-det-sen”. Ibland förekommer ”statyn” endast som en dov basröst, syns inte. Inbesparing?

Spökerierna, mystiska varelser, fortsatte i Borgå på lördag. Barbershopkören Lady Shave, damkör, höll konsert på temat. Passade inte alls in i OO:s göranden och låtanden, tyvärr. bilden är från körens Facebook-sida. Annars brukar det vara glitter och blingbling på deras konserter, men nu… Tre kvällar i rad med konstiga figurer och fenomen i en och samma stad…

OO hittade ett lämpligt kort på temat på bokmässan, från en nyutgåva av Zacharias Topelius sagor. Fotograferat av en fluga i taket, eller en drönare? Passar bra för en spökskrivare, men kolla tangenterna! Bilden föreställer stenografen. Kanske en spökhistoria nedtecknas, ho vet. Lite hall-o-vin-artat ändå. Så ser det ut när det är spännande och bråttom…

Häran!

Häran hägrar. Hösthäran, om en sådan finns. Sååningshäran, enjishäran, pääronhäran och tryskanhäran finns, och roligt skulle det vara med haavrahäran, men… Blev det för svårt? Häran (alla ljud korta) har/får man när ett jordbruks/odlingsarbete är färdigt, avklarat. Och snart, bara vädret är tjänligt…

Den dag OrdOdlaren skulle ta sig an det här området med namnet garagerabatten, då hade Farbror Frost varit på besök på natten, och arbetet fick vänta. Det mesta skall bort, förutom busken (jännä ljus) längst till vänster. Busken i mitten, en hortensia, skall befrias från sina torra blommor. Blötsnö som fastnar i de torra blommorna kan utvecklas till tunga klimpar som tynger ner grenarna med förfärliga följder. Erfarenheten talar.

En del entusiaster talar med strålande ögon om Den Stora Höststädningen i trädgården och går nästan fram med dammsugare och rakapparat. Andra Hyllare av Naturen säger att alla småkryp ovan och under jord livnär sig på och drar nytta av höstlöv och andra döda växtdelar. OO som aldrig varit böjd för extremiteter (visst heter det så…) slarvar lite mittemellan. Det mesta som kan tänkas sticka gråbrunt upp över den förmodade snön tas bort, likaså sådant som kan tänkas bli slemmigt när våren nalkas. Ena bilden är före, andra efter. Ena bilden med lite lite sol, andra på kvällen.

En ek, en valnötssläkting (stammen på bilden), en lind och några plommonträd behövs inte för att hålla gräsmattans underjordingar vid liv. 95% skall bort, annars dör både gräs och mossa och det som finns där under. Skottkärran, världens bästa och största sopskyffel, är till stor hjälp. Det här bruna bortforslades för ett drygt dygn sedan. Linden är fortfarande halvfull och seg, det som finns på marken förs bort endera dagen.

OO har i varje fall morotshäran. Här under i den djupa sanden finns en del av säsongens morotsskörd, i ”korttidsstuka”. Fungerar perfekt, bättre än källare. Blasten fungerar som lock, håller bra ihop vid minusgrader. Sen är det bara att krafsa fram lämplig mängd som behövs, täcka över… Tar garanterat slut innan jul. Några rödbetor står fortfarande på sin födelse- och uppväxtplats och väntar på att bli mat. De klarar några minusgrader.

På tal om ingenting och helt apropå fick OO nyponfnatt. ‘Hurdal’ till vänster, dockros, Rosa nitida, till höger. Nypon skiljer sig verkligt från varandra. Putsas bort på våren om inte fåglarna funnit behag.

Varför häran? Den finlandssvenska dialektordboken ger ingen förklaring och påstår t.o.m att det heter ”hären” i OO:s barndomstrakter. Någon påstår att haren (djuret alltså, ifall du blivit bortkollrad av OO:s svador) inte har någonstans att gömma sig när åkrarna är tomma, och så är den lätt att fånga – eller flyr till skogs. Här öster om hufvudstaden har ordet ändrats till ”hasi”, även det med korta ljud, men när, var och hur och varför vet ingen. Hur som helst, folk från landsbygden förstår.

Hortensiahäran ligger ännu fjärran. Den till vänster är nu klippt och skuren, men den stora till höger blir aldrig helt tom på torra blommor. Verkar ha sega grenar, minns inte att någon skulle ha brustit under snön. Och sen finns det några buskar till…

Grillen ser ensam och övergiven ut, bordet (med hål för parasollet) har redan gått i vinteride, grillen gjorde ännu en sista säsongstjänst innan den sällar sig till sällskapet. Sen återstår bara att se hur hög snödrivan på altanen blir när vintern kommer – om den kommer.

Halloween – alla helgons afton – betyder att vintern gör sitt intåg, 31 oktober. Sen kommer Alla helgons dag. Fester, spökerier, pumpor? Nä. Men konserter, rapporter utlovas i denna spalt. Skall bara ha häran först. På det mesta. Dahliahäran väntar också.

enjishäran – från äng, höskörden är bärgad

tryskanhäran = säden är tröskad.

jännä = jännittävä = spännande

Resten får ni klura ut själva. Om ni behöver.

Namn, kort och gott…

”Nu drar vi ut på rövarstråt, nu ska vi ut och röva – men bara sånt vi kommer åt, och sånt vi kan behöva…”. OrdOdlaren har nynnat på den sången i ett dygn nu. Hon råkade se att Kasper och Jesper har namnsdag idag, 20 oktober, i den finlandssvenska almanackan. Jonathan får vänta till 26 januari.

Boken Folk och rövere i Kardemomme by, som blev Kamomillastad på svenska, utkom redan 1955 och är still going strong ännu idag, eller… Författare Thorbjörn Egner. Hur det nu kom sig så kom GeGe in i mina tankar. Han sänder ut över tusen namnsdagsgratulationsmejl per år till folk han känner. Det finns också andra som då och då sänder namnsdagskort. Det skulle bli ett sjå för OO, hon tycker, som GeGe, om att jämföra namnlängder i grannländer.

Och i Finland har vi två – nej, egentligen fyra – olika namnlängder. Här är de finlandssvenska ovanför, de finska under. Varför två av de vise männen uppmärksammas just 20 oktober hittade OO inget svar på, Baltsar har tappats bort i det finlandssvenska (tror att namnet inte använts på länge i vår del av världen, uttalssvårigheter för majoritetsbefolkningen…). Alla tre firas i Sverige 6 januari, och det passar ju bra det… Ursula togs till heders igen 1986, efter att ha varit struken hela 1900-talet.

Dagens namn under åren 1620 – 1680 är så mycket mer intressant: Elvatusen jungfrur. Före 1620 hette 21 oktober så, 1680 flyttades den tillbaks till sitt förra datum, 1753 slopades den. Det var kanske inte precis någon NAMNsdag, men varför var lätt att hitta. Ursula var enligt en på 900-talet utformad legend en kungadotter som på 300-talet bortlovats till en furste men som ville förbli jungfru och levde tre år på ett skepp som åtföljdes av elva flytetyg, vart och ett med tusen jungfrur ombord. Konvojen nådde Köln, och där föll alla offer för vilda hunner. Högst sannolik berättelse, till alla delar… I St. Ursulas kyrka i nämnda stad finns den här stenen

och den lästes lite fel så att elva blev elvatusen. Det blev en häftig martyrhistoria att berätta vidare.

Två kalendrar till i Finland? Jovisst, den samiska och den ortodoxa. I den samiska är namnet 20 oktober Guhtur (ursprung, betydelse hittas inte). Artemi, Arttu och Arvo är dagens ortodoxa namn. Artemios av Antiokia led martyrdöden på 360-talet, namnet betyder frisk, oskadad.

En ikon, i ordets egentlige betydelse. Artemios var krigare för Konstantin den store, men dödades när Julianus ville återställa den gamla romerska tron (religionsläraren skriver…).

Den ortodoxa namngivningstraditionen har alltid fascinerat OO (läs religionsläraren). När ett barn föds avgör dagens heliga person namnet. Passar inte könet går man en dag bakåt eller framåt. Ofta används ett smeknamn (vår tidigare storstjärna Kirkas dopnamn var Kiril). Man firar dagen i hela sitt liv, inte som traditionell födelse- eller namnsdag, man hedrar den heliga personen. Ett andligt släktskap råder mellan de två, helgonet är människans andliga beskyddare, och man lär sig mer och mer om hans/hennes liv. Tyvärr har man delvis frångått det här systemet nuförtiden.

Och i Sverige firar ni prinsessan Sibylla sen 1934, hon och prins Gustav Adolf ingick äktenskap den här dagen 1932. Hon ser så allvarlig ut på alla bilder, hittade en där hon ler…

Firar OO namnsdagar? Njaeä, sådant uppmärksammades inte alls under hennes uppväxt. Som lärare i Lovisa drabbades hon av traditionen att man bör bjuda på kaka på sina namnsdagar. Det var svårt, 24 augusti serverade Bertel nästan en kakbuffé, hon som hette Lovisa i andranamn bjöd på läckerheter följande dag, och så kom Märtha med sin ofta hembrända hallon-blåbärspaj 26 augusti… Tyvärr dog traditionen ut i och med omorganiseringar av mat-kaffesystemet. Går att införa var som helst!

Namnsdagarnas grund finns i den helgonkalender som dominikanmunkarna utarbetade, både i Åbo och i Uppsala stift. Ändringarna har kommit med olika mellanrum. Ingen har behov av att fira (eller ha namnet) Caprisius eller Felicianus idag. 1810 fick Åbo Akademi ensamrätt på namnsdagslistan i det färska storfurstendömet, första namnlängden innehöll 271 mansnamn och 69 kvinnonamn. Va tusan… Republiken införde skilda språkliga namnsdagskalendrar 1929.

Vi borde göra något av namnsdagarna. Det finns såna som har öppet hus, bjuder på enkelt t.ex. ”Ulla-kaffe”, ”Saras kaffekalas” på namnsdagar, speciellt såna vars födelsedag infaller olämpligt, krockar med annat. OO:s ”dagar” infaller 20 maj, 4 augusti och 26 augusti, i flera år i arbetets tecken. Och hon har inte riktigt klarat av pärldagarna heller. Årets sista i den genren infaller förresten 25 oktober, Märtha har namnsdag i Norge! Fira med pärlor! Eller sätt igång med att skicka namnsdagsgratulationsmejl, som GeGe. Gamla och nya traditioner är välkomna.

”Men annars så tar vi så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Jonathan…”. Och Nordens mest berömda Melker…

Vi på Saltkråkan Så går det till på Saltkråkan 1964 Torsten Lilliecrona som farbror Melker Kajsa Dandenell som Skrållan

Insnöad på mark och vatten

Det var en gång en sjö som hette Flevo. Så skrev i varje fall kartografen Pompenius Mela sisådär år 43. Eventuellt handlade det om flera sjöar och sumpmark.

Allt ska man då nörda in sig på, säger en av varelserna på OrdOdlarens axlar… Flevo låter ju nästan som flow, flöde… Andra källor säger Flevum, som anses hänvisa till dagens Vlie, Vlieland. Va? Var? En av de västfrisiska öarna utanför Nederländernas kust.

800-talet. Vlieland, brun, längst uppe i mitten. Vid den här tiden torde sjön ha kallats Almere – det låter ju nästan som italienskans al mare, vid havet, eller franska, som OO inte har så stora kunskaper om. Sen, på 1200-talet, kom den stora stormen, Nordsjöns vatten vällde in och sjön blev en stor grund vik som fick namnet Zuiderzee, södra sjön (havet, borde det ju vara – sjöen på norska är hav, vatn är sjö…).

1400-talet. En 4-5 meter bred vik med stora översvämningsrisker i ett land som behöver odlingsmark. Redan på 1300-talet byggdes skyddsvallar på många ställen. Ibland höll de, ibland inte alls. Nordsjön är kraftig när den får det för sig. På 1600-talet blev man mer systematisk och började göra poldrar – bygga rediga vallar och pumpa bort vattnet. Riktigt så enkelt är det inte att göra mer åkermark, det behövs en hel del ingenjörskonst också. Mitt i Zuiderzee fanns öarna Urk och Schokland (första och nästsista bokstaven kunde tas bort…) med mycket gamla bosättningar. 1859 hade den senare nämnda ön minskat så pass mycket av vattnets inverkan så kungen bestämde att alla måste flytta bort, utan pardon.

Då var Cornelis Lely fem år gammal. Drygt 30 år senare hade han sin plan för Zuiderzee klar, som utbildad ingenjör. Först när han blev minister, 1913, kunde den presenteras. Njää, de andra var inte riktigt med på noterna. Så kom den förödande stormen 1916, stora områden översvämmades, hus i mängder förstördes i grunden. Då passade det att ta fram Lelys plan, godkänna den 1918 och arbetet med Afsluitdijk påbörjades 1920, blev klart 1932. Statyn ovan står där.

Dijk betyder inte dike, som OO först trodde, utan vall. Afslutdijk här ovan är 32 kilometer lång, 90 meter bred, höga Nordsjön till vänster och lägre IJsselmeer till höger. Motorväg med slussar däremellan. Vore häftigt att ta en åktur med pauser… Hur gjorde de…?

Och så började man poldra, bygga poldrar… Wieringermeer torrlades först, marken var klar för odling 1934. Nordoostpolder torrlades 1942. Urk blev en kuststad och den långsmala ljusa ”korven” är Schokland när den var som minst, numera naturskyddsområde. Centralort är Emmeloord, grundad 1943, namnet från den nordligaste byn på nämnda ö under dess storhetstid. Det som på kartan är Flevoland (obs, återanvändning av namnet!) torrlades i två omgångar, östra delen 1957, resten 1968. Lelystad är huvudort (Lely!). Staden Almere (just det!) bildades 1986 av tre bosättningsområden, en snabbt växande stad. Lite av den från Floriade Expos entré:

Husen tilltalar inte lantlollan OO… Vallen som går från Lelystad till Enkhuizen byggdes 1963 – 1975 och är en 27 kilometer lång motorväg. Samma år beslöt man att avvika från planen och inte göra den till en polder. Man behövde inte mera odlingsmark. På Flevoland finns också stora naturområden. OO hisnade. Hon har rört sig på mark som är yngre än hon själv – och marken var ställvis bevuxen med stora träd. Har man liksom levt länge, eller…

Äpplen och päron… Vi besökte en fruktodlare nära Emmeloord. Nordoostpolder är ren och skär odlingsmark, nästan så långt ögat når. Nuvarande odlarens farfar var en av dem som utvaldes för att få bosätta sig i den nygrundade byn år 1950. Det gamla hemmet hade bombats under kriget, familjen levde mycket enkelt, men myndigheterna ansåg att de var ”ordentliga” nog att få en ny torva att odla på. Största delen av odlingsjorden ägs av staten, man får arrendera tilläggsjord, men det är ingen billig historia, att köpa är några gånger dyrare. Det växer bra där, några meter under havsytan. Visst finns hotbilder för odlare under havsytans nivå, men dem lämnar vi åt andra att grunna över.

OO måste bara få skriva det här, kommer ihåg biologi-geografiläraren Allan, som på 1960-talet sa att sjön IJsselmeer kommer att vara ett minne blott när vi blir stora. Inte helt, men ändå…

Gymmet som försvann och annat soligt färgglatt

Solen sken och juglansträdet, valnötssläktingen, gnistrade gult mot den klarblå himlen. Som upplysning: nötterna är stora och många, men inte ätliga för människor. Skall bara krafsas bort. Snart. Eken till vänster ser något dystrare ut, som tallarna och grantopparna i bakgrunden.

Skönt väder, men OrdOdlaren hade ingen koll på utetemperaturen, hon var varm i hela kroppen, tränade diverse muskler i armar, lår, rygg och buk i utegymmet, det bara krympte:

Vähiin meni ennenkuin loppui – på svenska, hm… Det blev ganska lite innan det tog slut… Passade på att ta en bild av det sista. Vågar påstå att dessa armar har radat in 10 kubikmeter brännbart under de senaste veckorna. En snabb beräkning med stora ögonmåttet med skaft sa att fyra kubikmeter till hade fått rum.

Vedliderbilden till vänster är blåtonad i vedvinkeln! Blandved från egen tomtomgivande skog. Knastertorr, en stor famn på vänster arm vägde lätt, jämfört med den köpta björkveden i vedskjulet till höger. De klabbarna är också torra, men tätheten är så mycket större. Eldar i spisen som värmer vattnet i de vattenburna elementen.

Vedhopen täcktes av en presenning som en sen kväll absolut ville förverkliga sin innersta önskan och bli ett segel, upptäcka världen med egen kraft. Även när OO snyggt brett ut den på gårdsplanen protesterade den, den ville prompt visa att den vill ha andra uppgifter i sitt liv.

Det hjälpte inte. Nu utför den sin vinteruppgift, skyddar sommarsängen i skogen från regn, slask och snö. Stadigt fästad vid marken, ingen chans att flyga iväg.

En maskin med tvätt fick snurra med hjälp av den egenproducerade elen på taket. Torkningen sker med utnyttjande av den moderna tekniken, sol- och vindkraft. Den senare nämnda verkade dock behöva en andningspaus efter löv- och äppelrivet de senaste dagarna, som av lönnlöven på bilden kan synas.

OO gillar färger, naturen och trädgården levererar ännu. De två japanska lönnarna utkämpar sin årliga kamp om kameralinsen, fråga inte deras sortnamn. Sirligt växtsätt, spännande bladflikighet, blir sällan högre än tre meter. Rekommenderas.

Körsbärsbenveden har kastat sina urblekta löv, men örhängena hänger kvar. Det lilla trädet (busken?) är översållat av prydnader i år. Har inte försökt spara till julgranen…

Dagens nyförvärv har legat i skogen i ett otal år, en dryg kilometer från OO:s plats på jorden. Hon har sneglat på den på flera vandringar i byn. Nu tog hon mod till sig, ringde den fastighetsansvariga som sa ”ta bort, ta bort” och kontaktade sen ”Snö-Sebbe” som är en mycket vänlig själ och som hämtade hem den tunga pjäsen – även om han först inte hittade traktorn! Svärfar hade farit iväg med den… Nu skall den här gamla brunnsringen hysa det expansiva jordgubbshallonet som skickar sina rötter hur långt som helst. Rotskotten sköts av gräsklipparen.

Favoritträdet levererar nu mogna frukter. Tohoku eller Fuji, ett av de godaste och fräschaste och vackraste och friskaste äpplen OO känner till!

Det är nästan farligt att äta det vid datorn, saften sprutar åt alla håll när en tugga tas. Mmmmm…

Äppellivet fortsätter ännu en tid. Antonovkaäpplena har mognat, det bästa för mos, säger många. OO vill ha ett mera färgrikt mos, slänger i några röda äpplen i varje kokning. Kom på att ha antonovka i stora kastrullen och färgade äpplen i den mindre. Mosar dem skilt för sig, häller allt i en större kastrull och rör om djupt och försiktigt. I bästa fall blir det ett randigt mos! Ja, OO skalar aldrig mosäpplena…

Flytta till smått (?) och gå på gång (Floriade 4)

När man ser det lite grann från ovan… Det tycker ju OrdOdlaren om. Såklart åkte hon linbanan snett över utställningsområdet. Den stora Fruktodlarens paviljong, med bl.a. äppelträd i stora lådor, är här i fokus, men kolla gångarna/vägarna!

Alla gångar, oberoende av bredd, har en mjukt rundad fåra i mitten, ity ifall om regn skall tydligen den del av vattnet som inte sugs upp i marken direkt rinna iväg i ett uttänkt system i de här rännorna.

Huruvida systemet kunnat provas denna torra sommar vet OO inte, men tydligen fungerar det och blir bestående. Det ser elegant ut och rännorna var inte alls obehagliga att hamna med ena foten i.

Men va i alla dagar är det där? OO:s nyfikenhet väcktes till några hundra procent, hon måste bara gå dit, det ser ju för tokigt ut! Från en annan vinkel:

Strykjärn på fot, det var den omedelbara intuitiva bedömningen. Smart med förvaring i benen! Rebellhuset, kallas det. Trappan upp verkade inte passa in, borde vara lite ”mjukare”. Där uppe finns både en liten köksavdelning, toalett och dusch, ett litet bord med stolar och en speciell säng:

Vad sägs om att somna och vakna upp här? Det beror också på var huset placeras, intressant sådär mitt i skogen, som bilden på planschen till höger visade:

Det gäller bara att hitta en plats och en skicklig byggare. Undrar om kommunernas byggnadsnämnder ger ”placeringstillstånd”… Företaget som står för den här konstruktionen har fritids- och semesterbyar, så övernattningschans finns för den som börjar söka, nånstans i Nederländerna! EuroParc, tror OO det heter.

Ena ändan av det mera ”jordnära” grannhuset, som synes. Ni ser trappan upp till strykjärnet i fonden till höger. Samma företag. Elegant uteplats. Följande bild tog OO från TV-soffan, mot fönstret som syns ovan:

Köksförvaringen till vänster med det obligatoriska vinskåpet, kombinerat matbord och spis (ser ni stekpannan?) i mitten, diskavdelningen dold till höger.

Sovrumsändan, utifrån och inifrån. Mellan dessa ändor rymdes ytterligare ett rum, inrett som spännande barnrum, mittemot fanns både badrum (med badkar) och garderob. Och långsidan från ”gatan” var idyllisk med växter och fönster. Va tycks?

Där kunde man bo… men det behövs en yttre container för diverse böcker, material och kläder som man tror att man behöver. Trots allt ett fritidshus, men två människor behöver inte större boyta. Bara man lär sig att prylar i massor inte är nödvändiga. Lär man sig?

Floriade Expo i Nederländerna avslutas om några dagar, 9 oktober. Undrar hur det känns för dem som varit engagerade sen 14 april när det hela öppnades. och alla som byggt och haft sig under flera års tid. Nu skall bland annat de här husen nedmonteras och byggas upp igen i någon fritidsby – om ingen har köpt dem.

Den här spiralformade regnbågsträdgården med fjärils- och pollinerarväxter i rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett blir knappast heller kvar, men har garanterat gett många människor idéer, fått dem att inse att gräsmattor och asfalt inte är det optimala att omge sina hus med. Och att mycket ryms!

Ytterligare ett land finns nu på OO:s harbesöktlista. Hon är fortfarande fascinerad av landet som sådant, på många sätt. Inte enbart av Floriade Expo. Läser om landet… Få se…