Exportvärd finska

Så kom den då. Takatalvi. Efter två nätter utan minusgrader började det finnas hopp, men så klämmer kung Bore till en sista (?) gång för säsongen. Väderprognos från igår:

Takatalvi. Alla ljud är korta: ta – ka – tal – vi (va de nån som sa någo om japanska?). OrdOdlaren gillar ordet, både för hur det ser ut, hur det låter och för smidigheten. ”Taka” i sammansättningar blir ofta ”bak-, som takatasku = bakficka, men här tror OO att det mera handlar om ”takaisin”, tillbaka. Motsvarande ord på svenska finns inte. Varsågoda och använd! Talvi betyder vinter.

Den kapade granen 26 och 28 mars. Den nattfallna snön smälter idag, och kanske talesättet från Storkyro, upptecknat 1934, gäller: Uusi lumi on vanhan surma = Ny snö är den gamlas (gamla snöns) död. Kanske den glashala stigen till vedlidret mjukas upp, en utflykt dit är av nöden inför de kommande nätterna.

Det som göms i snö – – göms på nytt. Här föll granstammen och putsades sedan ren från grenrester, och de återstående resterna av det arbetet skall putsas bort. Sen. Nån gång. I torrare väder.

Ett annat ”väderfenomen” har också ett exporvärt ord på finska: ruska. Den tid på hösten när naturen visar upp sin färgprakt i alla möjliga och nästan omöjliga gulrödbruna nyanser. Ordet torde ha stor släktskap med ruskea = brun, finns också i samiskan. ”Höstglöd” låter tamt i jämförelse. En klar, solig dag i ruska-tid, mm…

Sauna har ju ett ord på svenska, bastu, men sauna torde vara det internationella. Den romantiska bilden på frimärke från förra årtusendet. OO ”orkade” inte söka fram en bild av den i 30 år egna röda bastun vid ån (nästan tre hyllmeter med stora fotoalbum…), så… När nu sauna har slagit genom, varför då inte ruska och takatalvi? Och

… rappakalja! Att det finns ett spel som heter så lärde sig OO för mindre än ett dygn sedan. Det finns en teori som säger att ordet importerades till Sverige för kanske 150 år sedan eller mer, av folk som kom från Finland och tyckte att nån dryck där smakade illa: rapakalja. Rapa kan betyda gyttja, lervälling eller bottensats. Kalja är ett (bättre) ord för svagdricka. Av någon anledning används ordet nu i överförd betydelse, och med två p. Innebär dravel, struntprat, nonsens. Därför heter spelet rappakalja. Man har gått en bit från stavningen och betydelsen rapacallja.

Fler finska ord som har berikat svenskan: hyvens. Ett oböjligt ord som betyder bussig, kamratlig. Hyvä som adjektiv, hyvin som adverb = god, bra, väl. Och om man kolar vippen eller kolar av har man lånat från finskans kuolla = dö.

Väylä. Farled på finska, älv på meänkieli. Kukkolaforsen i Torne älv, fotad från Sverige, Finland på andra sidan. Att det går en gräns mitt i älven sen 1809 kommer man inte alltid ihåg i trakterna. Man är inte så kranttu (kinkig, kräsen, petig), ordet har samma betydelse på bägge sidor.

OO besökte Tornedalen sommaren 1999, och det var samtidigt hennes första och hittills enda levande kontakt med meänkieli. hon blev förtjust, tagen och road. Hon måste bara gå fram till två karlar och fråga vad de pratar. Det var finska, men ändå inte. Många ord från svenska men lite ”finskvända”. Hänger ni med: mupeeti, biili, ookata, hunteerata…

Ett ord irriterade, samtidigt som det var roligt. Knapsu. ”En man som gör kvinnoarbeten”. OO kokar! Att fotografera, vattna blommor, tvätta fönster – knapsu om en karl gör det! Att snusa, bada bastu och skotta snö är inte knapsu. För en karl. Än för en kvinna??? En man med örhängen och långt hår som städar och diskar, han är knapsu, så sade en 29-årig man från Överkalix. Men han tillade: nuförtiden är det mest på skoj, ingen skillnad på mans- och kvinnogöra. Hoppas det.

Ni som kan lite meänkieli: använd! Var ni än bor…

Gudaa på er alla, mitt namn är…

Hej, moro, morjens, moikka, ciao,, tjenare, näämen sidu, e du här å? Hur går det, hyvää päivää/iltaa/huomenta, ciao, salve, tere, terve, till och med namaste ibland. OrdOdlaren känner sig verkligt ordfull av alla hälsningasfraser hon nån gång använder. Frågan ‘hur hälsar du på folk’ ställer en ofta mot väggen. Tjoflöjt!

I korsord har OO lärt sig att även tja används som hälsning. Tja… Sen kan man ju ha specialhälsningar. På gamla goda trådtelefonens tid ringde M och G rätt ofta till varandra, när den ena svarade sa den andra ”God Jul”. Klart att sätta igång med ärendet direkt, om sådant fanns.

Det där med att svara i telefon har ju ändrats med tekniken. Visst finns det fortfarande folk som hojtar ett ensamt ”hallå”, trots att de kan se vem som ringer och lika väl kunde svara ”Hej, Andreas!” Då behöver han inte presentera sig…
OO praktiserade på 1970-talet på Vasa stads uppfostringsrådgivningsbyrå. Vilket monsterord, både i längd och betydelse. Kasvatusneuvola på finska. Det kom order frånstaden att vi i telefon bör svara ”Vasa stads…” i stället för endast ”kasvatusneuvola – uppfostr…”, med tillägget ”hur kan vi hjälpa”, på båda språken. Tar ungefär tio sekunder…

Och sen, hur presenterar man sig i telefonen? Vanligtvis hör den som svarar inte de första orden som uppringaren uttalar. Minns en som alltid sa ”De här är från [byns namn], goafton”. Hans efternamn var lite svårt att minnas, så i husets vokabulär fick han heta – goafton.

Finland hade ett duktigt curlinglag för något år sedan. Lagledaren hette Markku Uusipaavalniemi, vanligen kallad M15. OO ville en tid heta Pa Ek. På tal om ingenting.

När man möts, hm. Fortfarande förbjudet? Opassande? OO har inte vuxit upp i någon ”handskakarkultur”, inte svårt att avstå. Har ansetts oartig för att hon inte sträckt fram handen, ”i tid och otid”.

Däremot gillar OO ”namaste”, den indiska hälsningen med händer och en lätt bugning som brukar uttolkas som ”jag bugar för dig”. Mycket, mycket vackrare än ett utslängt ”mojn” utan ögonkontakt. Speciellt nu, när både OO och hennes umgänge börjar nå/har nått teflonåldern (=inget fastnar), uppskattar OO alltmer det hälsningssätt som praktiseras på många håll – man använder personens namn. En bekanting som bodde några månader i sydligare trakter lärde sig, enligt egen utsago, att känna ”hela byn och andra vinterfåglar” på grund av den seden, uppskattades. ”Miss Marple”.

OO hoppade alltid jämfota av irritation när folk i skolan pratade om ”städerskan, kanslisten, vaktmästaren…” ”De har ett namn!” Precis som folk i föreningsvärlden talar om och skriver sekreteraren, kassören, ordföranden… Utan att sätta namnet efter. Eller använda enbart namnet.

Hälsar sekreteraren Märtha. Inte mera om tre veckor. Tjoflöjt!

Tjugofem i veckan

Lyckas ni? OrdOdlaren räknar och räknar, och så har det ju att göra med vad som räknas också. Det går att tänja och skuffa och krypa och krumelura genom vissa hål, och det blev så här:

Morgonmålet. Här finns nio inhemska (nästan) ingredienser som räknas. Müslin innehåller havre, råg och korn. Därutöver solrosfrön (ukrainska?) och pumpafrön. Skålens (inhemsk förresten, Pentik) innehåll toppas den här gången med egna frysta bär, egenhändigt plockade på den egna egendomen: björnbär, buskblåbär och hallon (som växer nästan överallt där de får växa. Vilda, alltså). En klatsch (eller två) äppelmos, ihopkokat och fryst av egen trädproduktion bredvid. Summa sju. Eller nio.

En och annan frukt kläms också in var och varannan dag. Den här veckan både äpple och tja, mandarin. Äpplet svenskt, men citrusfrukterna har rest lite längre väg. Dock, frukt. Sjuan strängt taget kvar. Elva ändå.

Veckans köttsoppa blev inte fotograferad. Potatis, kålrot, morot, palsternacka, rotselleri, egenodlad lök och, tyvärr, utländsk purjolök. Till den åts bröd, i vilket ingick havre och vete. Summa fjorton, eller nitton.

På tallriken flera gånger per vecka: Morot, kålrot och broccoli (inte inhemsk den här tiden på året). Summa fjorton och tjugo.

Inhemsk hjort, potatisgratäng med vitlök (egen), rödlök (egen) och kålrot. Därtill sallad. På tallriken sallat från Robbes lilla stora speciella odling (hans firma heter Robbes lilla trädgård) med anpassade ljusförhållanden, producerad cirka 35 kilometer från denna skrivplats. Tomater från Närpes. Idag fanns också närpesisk gurka i salladen. Summa aderton och tjugofyra. Nära målet!

Marthorna i Finland har kampanj i mars: ät minst 25 inhemska grönsaker per vecka hela månaden. Definitionen på ”grönsak” är bred. Här ingår inhemska spannmål, förstås också bär, frukter, baljväxter och gryn. Aj baljväxter… En påse djupfrysta ärter hade ju kunnat hällas i köttsoppan. Så dags nu! Observera att det här är en redovisning i efterhand, medveten tanke på ”minst 25” har inte funnits…

Allt har inte varit inhemskt heller. Marthornas lista räknar upp vitkål, blomkål (dessa äts på hösten, egen produktion), persiljerot (OO har aldrig använt), aubergine (inhemsk?) och majrova (nää-ä, svampig den här årstiden). Brysselkål passar inte i OO:s mun, inte svartkål heller. Svamp – aj fasiken! Finns ju både fryst och torkad. Skall åtgärdas i veckan som kommer. Zucchini – nä och nä. Sen nämns endast hallon, blåbär och lingon. Hä! OO har betydligt fler egenproducerade bär i frysen…

OO tänjer på begreppen. Choklad, Kommer från kakaobönan, gudarnas föda. En malvaväxt som är ett träd, och bönan innehåller massvis med nyttigheter. Två bitar nästan varje kväll. 47% kakao i Fazers bruna. Produkt av en växt som är nästan 10 miljoner år gammal, sägs det. Sååå…

Veckoslutsskvätten. Vindruva är ett bär! Växer också här! (Outtänkt rim…) Även om denna förädlade druva har vuxit och bearbetats i Puglia, Italien. Det blir tjugofem, med lite utflykter och tänjningar och krumbukter… Friskt vågat, hälften – nej mer än hälften – vunnet!

Å andra sidan: det blir en hel del inhemskt, närproducerat och egenproducerat femtiotvå veckor i året, mycket odlas inom en radie på … hm… 62,62 meter från köket. Det jämnar garanterat ut sig.

År två. Eller tre. Eller…

Dyk ner i smyckeskrinet, alla ”tanter”! Det är dags för Pärldag ett, 13 mars, i morgon! Pärhalsbanden, örhängena, ringarna skall bäras – ta bild och sätt på Facebook… OrdOdlaren lanserade den här dagen och sakteliga sex stycken till under år 2021. Allvarligt försök att skapa en tradition..

Pärlhalsbandet, inhandlat i Nelspruit, Sydafrika 2011, har nu fått sällskap av ett filigranhjärta, inhandlat i Lima, Peru, 2014. Årets ”pärla” på altanen är imponerande. Inlägget för ett år sedan hade visst rubriken Dag ett av sju. Greta har namnsdag, i Norge.

12 mars 2022 i morgonsolen till vänster och 12 mars 2021, klockslaget oklart, till höger. Det blev vår och sommar för ett år sedan också… Nu tänker OO ta till lite bilder av varierande slag,

liksom som metaf(o)årer. Hoppas få träffa konstnären 31 mars i år, firmanamnet Gladakossan.

OO har köpt minst ett dussin kort med det här motivet sen det utkom, för sisådär 18 månader sen. Alla har sänts till olika håll, så nu fick hon lov att knycka kortet från ”tantkonstnärens” webbplats. En tripp till grannstaden där korten ritas och den förträffliga bokhandeln har det bästa urvalet kommer att företas i veckan. OO kan publicera på nytt, utan cirkel i mitten. Motivet står för ”tvåårsjubiléet”. Det var visst 11 mars 2020 som pandemin utlystes, och begränsningarna ramlade över oss.

OO har inte åkt tåg på över två år. Eventuellt om en vecka blir det en sväng, första trippen till grannlandet per sjöfartyg tas också inom knappa tre veckor, om inget oförutsett inträffar. Inte har hon talat i telefon alltför mycket heller. Satte som motto att prata med en gammal vän per vecka för två år sedan, men tyvärr finns det folk som inte svarar i telefon när numret inte är bekant. En del svarar att de just nu inte har tid att prata. Ännu färre ringer själva. ”Tantkonstnären” själv, Inge Löök, och hennes väninnor har för vana att ringa den som har födelsedag och sjunga. Många av hennes tantbilder har faktiskt verklighetsbakgrund.

Besöken i hufvudstaden har inte heller blivit många på två år, här syns domkyrkan i Helsingfors i bakgrunden. Egentligen har dessa besök inskränkt sig till två-tre konsertbesök. Hoppas det blir fler inom kort…

Evi Engström, naivistisk amatörkonstnär och mångsysslare i barndomstrakterna, ritade det här kortet 2001, ”Hembygdsfesten”. Här finns minsann detaljer att betrakta! Konsert på långfredagen finns inprickad.

Snart syns kanske vårtecken här också. Bakgrunden här är Borgå, kyrkan, ån, strandbodarna och gamla bron som nu skall renoveras ordentligt. Tallen är också berömd den fanns på asken med färgkritor som vi använde förr i världen. Kritorna tillverkades i Borgå.

Ytterligare förberedelser bör alla tanter sätta igång med. Det är fullmåne på påsklördag i år. Då ställer vi oss och skriker – hoppeligen av glädje. Det håller vi alla tummar, tår och tänder för!

Vintervårvandring

Måndag, 7 mars 2022. Första näsutsticket rapporterade: grårå dag. Andra försöket rapporterade: njaaa – ackompanjerat av fotografhjärnans utrop: bättre bilder än i sol! Termometerkoll visade -1 Celsius. Okay.

Varje byvandring startar vid postlådan och smällspirean vid tomtgränsen, och den här gången trampades först 40 meter Tågsbackaväg med försiktiga tomtesteg, därefter snabbt över den bara asfaltvägen och in på följande lilla isväg. Rutten är 2,5 kilometer, med stegräknare blir den minst 500 meter längre. Stegen blir korta och kurvande på is, skare och snövallar.

En ek med fjolårslöven kvar och en al med kottar i början av isvägen, Hagavägen. Enligt forskare vid Helsingfors universitet är den här trakten den nordöstligaste gränsen för ekens naturliga utbredningsområde, och visst finns det ekar här, i alla storlekar, former och längder, naturligt uppkomna och av människan planterade och/eller förbättrade.

En liten flicka planterade ekollon på 1930-talet, de två ”syskonekarna” vittnar om det. Stämmer, OO har frågat. Den andra eken är OO:s favoritek i byn, enligt ägaren har den startat sin livsbana i slutet av 1940-talet. Något formad av människohand, producerar skottkärrsvis med ekollon.

OO fortsätter Hagavägen till slut, ni kan se platsen där isvägen möter asfalten ovanför råskishusets tak. Alltså det lilla ljusgröna huset som skyddar ”soptunnan”.

Visst har vi service här i obygden 10 kilometer öster om stadskärnan! Vi kan både sända och ta emot snigelpost. Om bara någon skulle skicka… Dessutom är stora delar av byn livsviktig, som synes. Grundvattenområde. Observera plogvallarna, hoppas de har försvunnit till midsommar…

Bort från asfalt och bilar, in på den smått upptrampade skarstigen som leder till åstranden. Första bilden ner mot ån, för att ta andra bilden vände sig OO 180 grader. Samma stig, men så olika. Inte vatten i spåren, endast skuggor!

Ån har varit en viktig farled, både som havsvik och som å, redan för något årtusende sedan. Stenåldersboplatser finns längre norrut.

Skillnaden mellan å och åker är minimal denna årstid, den biten hoppar vi över. Uppe till höger syns kortändan av gula Sannäs gård, en verklig maktfaktor på sin tid, återkommer. Har skrivit lite om den och dess invånare i åtminstone ett inlägg, om händelser 1918. Den nuvarande ägaren lät plantera en hel del äppelträd för något år sedan, inhägnade, tack och lov.

Efter ytterligare en stump asfaltsväg är det dags att beträda Tågsbackavägens andra ända. Ingen risk för överhastighetsböter! Vägen svänger efter den lilla branta uppförsbacken till vänster, den har faktiskt varit huvudväg fram till 1930-talet, tro det den som vill!

Blicken fångades av något nytt till höger. Det är trädfällningsdags lite här och där, här har en björk fått ge sig. Men äppelträdet! Här har hararna försett sig med god bark. Inte alls roligt för ägarna, kan OO tro…

En plötsligt svajande kropp fick OO att mera koncentrera sig på underlaget, och upp för den glashala backen kom hon sig. Undrar hur många kullerbyttor den stora stenen till vänster har sett? Den skyms nu delvis av en gran och av snö.

Sista färgklickarna, vägens övriga postlådor. OO fick orsak att stanna upp och räkna de bebodda (alla är bebodda…) husen längs vägen. Nio, får hon ihop. Våra två postlådegrannar bor på asfaltsvägen.

När skall all denna snö smälta? Det utlovas sol och +7 till söndag, få se… Nu är det onsdag kväll, 9 mars. Klockan är i skrivande stund 19.12. Temperaturen ute är -6,9… Skaren bär i morgon. Planerar vandra på skaren längs en skogsstig – gammal motionsstig. Hoppeligen.

Garn, papper och rosor

Nu får OrdOdlaren allt tacka de så kallade algoritmerna, eller vad det nu kan handla om. Hon undrade över de små blombuketterna som medaljörerna i OS fick. Hon sökte på nätet. Hon fick ingen träff. Hon hörde ingen reporter i vår TV säga något om dem.

En tid senare hände något. I flödet på Facebook visades en artikel från veckotidningen Allas – sådant brukar verkligen inte dyka upp! Hur rubriken var utformad kommer OO inte ihåg. En beskrivning till rosen på bilden ovan fanns bifogad. Viktigare dock:

En OS-medaljbukett och en av tillverkarna. Den franska nyhetsbyrån AFP (världens tredje största) hade tydligen gjort forskning och Allas nappade på. Olika handarbetsföreningar i Kina, pensionärer, har suttit och virkat olika blommor. Den här kvinnan var med och tillverkade 4400 rosor. Gruppen köpte och formligen dissekerade rosblommor för att få till det. En ros virkades inte ens på en timme.

Andra grupper virkade olivkvistar, lagerblad, hortensior och liljor – så berättar artikeln. OO inbillar sig se andra blommor i buketterna, men säger ingalunda emot.

Det var svårt att få tag i en tillräckligt tydlig medaljbukett, här en som bärs av en svensk medaljör. Här skulle Storasyster ha haft en utmaning, hon var betydligt bättre på sånt här än lillasyster. Sammanlagt lär 1200 buketter ha tillverkats, OO har inte kollat vad medaljörerna i Paralympics får. Hoppas bara att medaljörerna förstår att uppskatta hantverket och inte så där annars bara slänger sina buketter. Sammanlagd arbetstid för en bukett uppges ha varit 35 timmar.

(Lite orolig bakgrund, men flytta nu på en parkeringsautomat…) 13 maj 2017 var det dags att fira rosariets (vid Borgå sjukhus) 20-årsjubileum. Någon månad tidigare producerade de små grå i OO:s hjärna minnen av de rosor av kräpppapper (jo, fem p!) som mamma och Storasyster gjorde på 1950- och 60-talen. Snabb telefonkoll, införskaffning av nämnda papper – och OO fick ihop något som kunde likna en ros.

Övning gav färdighet, och OO började känna sig mogen att lansera idén för styrelsen, lära ut hantverket för var och en som var villig att delta i ett rostillverkartalko. Ett tiotal föreningsmedlemmar (Borgå Trädgårdsförening) deltog och tillverkade rosor i olika stilar som OO sen sydde fast på ett långt tygband som en skicklig sömmare tillverkade. Bandet förvaras i en tillsluten låda och kunde användas på nytt 20 november 2021.

Bild från festens ”bjudningsbord” 13 maj 2017, med de snyggaste rosorna, verkligt superskickligt tillverkade av hantverkskunniga Mia. Hon använde lite tusch som sista touch i rosornas yttersta kanter. Birgittas rosbakelser med jordgubbar var en fröjd för både öga och gom.

(Bandet är klippt, men svävar ändå vågrätt i luften, vilken tajmning av fotografen – inte OO). De här snygga Mia-rosorna fick en speciell uppgift, de syddes fast på ett speciellt snyggt band och blev återinvigningsband som dåvarande sjukhusdirektör Leena Koponen klippte av. Hon har nu flyttat bort till andra uppgifter, undrar om hon tog sin halva av klippbandet med sig. Den andra halvan finns i tryggt förvar hos bakelsebagaren och kan beundras av bandhållarna på bilden, hennes barn.

Det långa bandet kommer ännu att användas vid sjuttiårsreprisutställningen på kulturhuset Grand 9 april. Välkomna, ni som kan! Tillverka gärna rosor och blommor av garn, olika sorters papper…