Underhållning på tryggt avstånd

Dag ett av undantagstillstånd i Finland, 17 mars. Tillställning efter tillställning efter konsert ställdes in på obestämd framtid. Alltför många musiker, sångare, skådespelare med mera stod helt plötsligt inför veckor, kanske månader, med inkomst noll. Kalle Katz i grannkommunen var en av dem, frilansmusiker inom genren pop-jazz. Ungefär. Denna OO:s fd elev skrev ett inlägg om situationen på Facebook.

Biografägaren i staden hörde av sig. Mycket snabbt också chefredaktören för den finska lokala tidningen, tidningen som sysslar med lite streaming och har videoutrustning. Den lokala ljudfirman (fd elev, jo…) – och på några dagar hade Club Quarantine sett dagens ljus. Levande musik på biografens scen, streamat på tidningens hemsida, Youtube – senare anslöt sig också ultralokala svenska tidningen. Hemmatittarna betalar en frivillig inträdesbiljett på biografens konto. Pengarna går oavkortat till artisterna.

Genialt! Första kvällen, 21 mars, lär ”biografsalongen” ha varit överfull (hoppas folk betalade också, därom berättas inget…). Dessutom anslöt sig en tecknare till gänget, det han plitar ner projiceras på filmduken ovanför musikerna, i bakgrunden.Kalle är inte solbränd, det är lampan ovanför datorskärmen som ger hudfärgen… Skärmfoto från första klubbkvällen. Trion bestod av kontrabas, trummor och tangentinstrument, uppblandat med lite småroligt småprat och improviserande. Glimten i ögonen var påtaglig. Tittarna kunde skriva in låtönskemål på Facebook.Här läser Kalle upp något önskemål, och musikerna försöker få ihop det… Ytterligare glad förundran spred statyn till höger om Kalle, visar på andan i gruppen, vill OO tro. En riktigt gemytlig kväll!

Följande lördag, 28 mars, tre nya musiker. Saxofon/klarinett, trummor och sousafon. Tyvärr inte helt och hållet jazzmusik i OO:s smak, dessutom också en betydligt stelare tillställning. (Ingen torso-staty…)Det finns program för två lördagar till, kanske fler. Klart att OO kollar. Världsstjärnan, i trakten bosatta musikgränsöverskridande Pekka Kuusisto lovade ställa upp, men däckades av – ja, ni kan ana. Han som har fått hela Royal Albert Hall att sjunga en ”nonsensrefräng” på finska; ”Hei luulia illalla”! En verklig humoristisk violinvirtuos, värdig arvtagare till Victor Borge… Skall snart börja jobba i Norge (förlåt, OO kunde inte hålla sig från rimmet). Men först måste möten omfattande fler än en person tillåtas, som Pekka själv uttryckte det. Pekka talar både finska och svenska ”som en inföding”, förresten.

Många musiker och övriga ”underhållningsexperter” ställer nu upp på sociala medier och ger ljusglimtar i de fysiska avståndens tid. Hur mycket tänker vi på att dessa personer har underhållandet som levebröd? Dansorkestern Guns Rosor (härligt namn) streamade dansmusik i två timmar, folk dansade hemma, t.o.m med kvasten, och orkestern gladdes åt att det fanns följare också på andra kontinenter. Inkomst av det? Vad gör nu alla artister för att få ”smöre po bröö”?Musikgymnasiet Vaskivuoren lukio i Vanda (Helsinge, granne till Helsingfors) jobbar på distans, och gymnasiets körresa till Irland inställdes. Med en hel del teknisk kunskap, som OO inte begriper ett skvatt av, bjöd de sjungande eleverna på ett för kören specialbeställt verk. Alla hemifrån! Då och då blev bilden av någon sångare större för en stund, som här nere till höger med bilden ”Våren kommer”. Andra visade upp sin katt, eller vissa figurer:Verkligt välklingande kör! Men, på tal om att utnyttja tekniken: OO känner sig som en person från antiken. All världens möjligheter till gruppsamtal och möten via ”nätet” är totalt okända och outnyttjade. Ringer till en person per dag, på gammaldags sätt. Om inte , mot förmodan, OO:s telefon ringer (som den faktiskt gjorde för en timme sedan!). Vanlig rösttelefon duger riktigt bra. OO har inget behov av att visa sin antika nuna via elektroniska rackerier. I morgon till butiken, då ser hon levande människor för första gången på fem dagar – på fysiskt avstånd, men av kött och blod, inte på skärm.

Som ni förstår, bilderna är foton som tagits av datorskärmen. Beklagar kvaliteten.

Dagarna nu – enligt almanackan

9 månader till jul, det påminner oss almanackan om. Notre Dame, La nostra signora, Vår Fru, Vårfrun, våffru – våffla. OO som nuförtiden alltid verkar vara dagen efter snurrar kanske ihop en våffelsmet – i morgon.

Enligt Lukasevangeliet besökte ängeln Gabriel jungfru Maria och berättade att hon skall föda en son. Datum vet man ju inte, men 25 mars har det blivit, av en viss decemberanledning, förstås. Och i profetboken Jesaja (kapitel 7) står det att det skall födas en son, som skall få namnet Immanu El (Gud är med oss).

NU tycker OO att ”namnsdagsmakarna” har ordnat till det perfekt: Gabriel har namnsdag 24 mars (till råga på allt har en viss Michaela födelsedag också), sen är det då 25 mars – och 26 mars är det Emanuels dag! Har inte forskat vidare och djupare, men det verkar verkligen som en tanke…

OO:s tanke går sen till namnen -el och -ella. Slutdelen står för ett av gudsnamnen som används i främst Moseböckerna. Ja, ja religionsläraren poppar upp, det är bara att låta henne hållas en stund… Gabriel = Guds kämpe, Mikael = han som är som Gud, Rafael = Gud har helat. Och där har vi ärkeänglarna, enligt kristen tradition. Även om endast Mikael nämns som sådan, i superkorta Judas brev i Nya Testamentet. Uriel (=Guds eld, förknippas med åskan och regnbågen) får ibland höra till gänget också. Eller tre till. Så är det med traditioner. Här si, där så.

Förstås har traditionen och konstnärer också tagit fram bilder – oj, så det finns. Men de kan inte användas här. Så ni får googla själva. Konsten visar ingalunda våra vita ljuva kvinnliga julänglar. Eller grå, som den som vakar över oss här i huset från sin höjd under taket uppe på CD-hyllan:Nej, änglarna – budbärarna – är karlfolk, färggranna. Som de här två, tillsammans med Jungfru Maria och barnet – och en något tafatt Fransiskus av Assisi till höger. Bilden finns i nedre kyrkan i den väldiga St. Fransiskus-kyrkan i två våningar i Assisi, byggd omedelbart efter hans död, målningen är något senare, daterad till 1280.Bilden är förstås på två sidor i boken. Jaa-a, den kyrkan är en verklig ”bilderbok”, väldigt intressant…

Traditionen har också klassificerat den himmelska härskaran, tre klasser med tre kategorier i varje. Tänk, vad man kan bara man håller på… I varje fall, högst står seraferna. De har sex vingar. Två håller de för ansiktet, två täcker de kroppen med. Två är alltså flygvingar. De nämns endast en gång i Bibeln, när Jesaja kallas till profet, ”i det år då kung Ussia dog”. En stark händelse. Den som vill kan läsa den i Jesajas bok, kapitel sex och föreställa sig scenen!

Sen kommer keruberna. Men stopp: de är inte knubbiga småbarnslika varelser. Barockkonstens ”putti”  har åstadkommit en krumelur här. Rafaels målning Sixtinska madonnan (1513-14) kan kanske anses som medskyldig, vad vet OO. Målningen finns nu i palatset Zwinger i Dresden, tyvärr blev OO:s bild av utställningsaffischen lite sned i farten. 200-talspåven Sixtus, Maria och St Barbara (vars dag är 4.12, kommer att tänka på en annan bloggläsare!) – och de två berömda putti med vingar, de som flugit iväg självständigt och blivit mera berömda än självaste målningen:Äsch, de syns inte så bra… Men ni känner kanske igen barndomens glansbilder/bokmärken?

Kerubernas gestalter är ett mellanting mellan människa och djur, nämns i profeten Hesekiels bok. De vaktar bl.a. paradisets port, Guds tron. De har fyra vingar, en mänsklig arm under varje. I en syn har de fyra huvuden: människa, lejon, tjur och örn (nu kan OO lätt fortsätta med de symbolerna, men det gör hon inte. Nu stängs religionslärarens mun!).

Ärkeänglarna står näst lägst. Under dem finns bara fotfolket, den stora hopen vanliga änglar.Allt det här bör nog smältas med en hög med våfflor. Idag eller i morgon. Fotot är från trädgårdsföreningens höstmarknad 2019 utanför Runebergs, nationalskaldens, hem, där våfflorna tog slut! Nej, nej, OO stod inte för trakteringen.

Avstånd och revir

1973, kanske. Åbo, ett studentcafé. Psykologistuderanden inmundigade dagens måltid tillsammans med en lugn och sansad väninna. Psyk.stud. hade insupit lite ”lärdomar” om revirtänkande hos människor och beslöt att prova i praktiken. Skuffade det tomma glaset över bordets mittlinje, lite senare även vattenflaskan. Följande i tur aningen över mittlinjen var den använda servetten. Vi pratade. Märkte att hon flyttade ben och fötter under bordet. Skuffade sen tallriken mot henne.

Till slut kom det: ”Vad håller du på med?” ”Invaderar ditt revir, provar om lärdomarna håller i praktiken”. Psyk.stud. förklarade, och det hela ändade i ett gott skratt goda vänner emellan. 13 år senare inhandlade psykologiläraren den här boken, utgiven på originalspråk 1970:Ingen kan bli expert på kroppsspråk, dialekterna är för många – otaliga. Det kan ändå finnas vissa saker som är intressanta och kan ge vissa fingervisningar; till exempel det här med avstånd, när man samtidigt mer eller mindre måste se på varandra. Sida mot sida och rygg mot rygg är inte lika känsliga. Systemet förändras också om den ena höjer sig 1,50 meter över golvet och den andra närmare två meter…

Edward T. Hall (1914 – 2009), antropolog, myntade termen proxemics (proxemik) 1963; hur människan använder rummet (space) och de kulturella skillnaderna och likheterna däri (OO:s egen förklaring). Hur vi skapar, hanterar och utnyttjar våra revirzoner. Verkligt intressant att iaktta människor med sådant i bakhuvudet – passar också i dessa tider.

ETH delar in vår rumsanvändning – våra revir – i fyra zoner, baserat på avstånd och folks reaktioner: intimt, personligt, umgänges- och offentligt. Varje kategori har dessutom en närzon och en fjärrzon, plus en hel del nyanser, som kroppsställning, benställning, armarnas placering m.m. indikerar. Tro´t om ni vill, men roligt är det! En illustration i den svenska boken:OO har vissa egna bilder, men känner sig obekväm med att publicera dem, även om de är gamla. Då och då under psykologilektionerna hade vi möjlighet att ”leka” med de här avstånden. Den relativt korta läraren kunde ”sätta skräck” i en sittande elev med att komma riktigt nära och ”tala uppifrån”…

Intimavståndet. Närzonen 0 – 15 centimeter; kramar och pussar. Känna den andras andedräkt, hm… Fjärrzonen 15 – 45 cm. Strikta beteenderegler om man tvingas till det här avståndet, i en hiss. t.ex. Blicken helst i väggen bakom! Stå stelt, säcka inte ihop närmare… Blicken kan uppfattas som en invit… OO:s relativt korta underarm, från armbågen (pricken) till fingertoppen = 40 cm.Det personliga avståndet. Närzonen 45 – 75 cm. Gå inte annans man/hustru närmare, om ni inte är goda bekanta! Man kan skaka hand, prata nästan hemligheter… Fjärrzonen 0,75 – 1,2 meter – man kan ännu röra vid den andra, men ger en viss avskildhet. Kolla avståndet när ni stannar och pratar på gatan, i butiken… Längdskillnader har en viss betydelse, förstås.Tvåpersonerssoffan i marssolsken. 98 centimeter, visade måttbandet. Man sitter ju sida mot sida, men oftast sitter endast en person i den när det finns flera personer i huset. Svårt att sitta ”på en armslängds avstånd”.

Umgängesavstånd, närzonen 1,2 – 2 meter, fjärrzon 2 – 3,5 meter. Avstånd för opersonligt umgänge. Affärsavståndet, avståndet till butiksanställda, chefens avstånd…Trepersonerssoffan är precis som måttbandet, 1,5 meter. Tja, här ”ryms” s.a.s. två personer som är rätt så bekanta med varandra. En försäljare som vill att du skall komma och bekanta dig med hans/hennes broschyrer, och sen makar sig närmare? I fjärrzonen blir det mer formellt. Högste chefen betonar gärna det här med ett stort skrivbord och en stol vars ryggstöd är både högt och brett. Besöksstolen är oftast lägre och mindre. Men man kan se varandras ansikten utan att det känns obekvämt.

Det offentliga avståndets närfas är 3,5 – 7,5 meter. Läraren till gruppen, guiden som förklarar. Ett tryggt avstånd ifall något går åt skogen. Fjärrfasen, från 7,5 meter och uppåt, är mest reserverat för politiker (präster i kyrkan!). Man kan fly – man kan göra paralleller till djurs flyktbeteende. När är du för nära ett djur som du inte är bekant med, t.ex. en häst?

Skådespelare på scen och filmskådespelare har lite olika arbetsredskap, det finns de som behärskar båda. Verkligt intressant, men besserwisser bör man inte försöka vara. Men experiment i trygga relationer är ganska så roliga. Det var lärorikt för elever att få ärlig feedback på när avståndet kändes obekvämt, olika för olika personer. ”Bekvämt” avstånd till andra människor varierar!

 

Dagen idag, 18 mars

Sjutton, sån tur att det är idag, och inte igår, som OrdOdlaren trodde igår! Idag är det dag 2/28 enligt nutida finländsk tideräkning (tills OO hittar på något annat uttryckssätt), men annars är det 18 mars. OO är på rätt dag, inte fördröjd. Dagen idag är Busschaufförens Dag!

Vi glömmer 2/28 för resten av inlägget. OO har minsann varit bussig i sina dar, åkt buss närmare 500 kilometer per vecka, men aldrig dokumenterat i bild eller i skrift. Allt som finns är lagrat i den stackars arma enda hjärnan, och de små grå tjänarna där förändrar vissa minnen, det är deras uppgift…

Varför just idag Busschaufförens dag? Världens första buss lär nämligen ha rullat just denna dag. I Paris. För 358 år sedan. Hästdragen. Idé: Blaise Pascal. Sant! Ingen succé. Sen tog det ”några år” till följande försök. I Finland försöktes första gången 1827. Gick inte bra. 1837 försöktes på nytt, mellan Helsingfors och ST. Petersburg. Tre hästar, kusk, konduktör (vet inte hans uppgift), fyra passagerare plus gods. 48 timmar. Inte heller succé. Idag tillryggalägger tåget Allegro samma sträcka på 3,5 timmar…

Dagen uppmärksammades för första gången i Seattle 2009 och kom till Sverige 2014. Har inte hittat uppgifter om firande i Finland eller andra länder.

De bussar som togs in till vårt land i början av 1900-talet hade stora problem. Först för 100 år sedan, efter första världskriget, kom bussar på allvar. De första busstationerna uppfördes  snart, den första som planerats speciellt för busstrafik byggdes i Viborg 1932. Frågade guiden vid besöket i staden 1986 om varför texten är på ryska och svenska:Hon visade en förlägen min. Minnesgubbarna i hjärnan vill påstå att guiden mumlade något om att det är engelska… I övrigt inga kommentarer om bilden.

Massor av bussbolag grundades både före och efter andra världskriget i vårt land. Många har gått ihop till större koncerner. Här i trakterna finns tre – fyra små kvar, och de har främst specialiserat sig på gruppresor, precis som bussbolaget från barndomen. Det är i stort sett lika gammalt som denna skribent, lite äldre ändå. Tyvärr har OO inga bilder på Hermansson och Granholm från 1960-talet… Här ett stulet foto (från 2012) på en av dagens delägare/chaufförer (han vet om det):Tänk, ingen bild på en busschaufför i det enorma bildarkivet! Tänk på dem idag, när du läser det här, och när du stiger in i en buss!

De trevliga busschaufförerna som kuskade gymnasieläraren de sista (eller de första) nio jobbkilometrarna spanade om hon kom för sent till busshållplatsen, stannade på gatan och hojtade ”är du på väg hem”, undrade var hon varit om hon steg ombord på en främmande hållplats… Minns chauffören som alltid kammade sig innan han startade från busstationen, han som gärna berättade om sitt fågelfotograferande, och han som med oss passagerare kom på lockbeten för att få fler passagerare: en liten konjak som välkomsthälsning, levande sång och musik på bakbänken, annan underhållning – oj, så roligt vi hade!

Det finns chaufförer som avvikit från sin utstakade linje i slutet av rutten och kört sista passageraren till den egna trappan, chaufförer som väckt passagerare när hållplatsen närmar sig, otaliga exempel. De flesta chaufförer hälsar glatt när passageraren stiger in i bussen, men svaren de får är minst sagt varierande nuförtiden. Motsatsen finns också. En pladdrande chaufför svarade ”ursäkta” på OO:s hälsning, men nej, det ordet var till den hon pratade i telefon med. Lånade ett halvt öra till OO, skötte betalningen utan ett ord – och fortsatte sitt telefonsamtal. För att inte tala om chauffören som svor svavelosande när hon missat en ”jagskallstigaavhär-signal” och fick höra högljudda rop av passagerarna. Hon talade i telefon hon också… Även passagerare tycks ibland tro att chaufförens uppgift är att lyssna på allsköns högljudda historier.

Vi finländare säger alltid ”tack” när vi lämnar bussen. Tyvärr blir den uppskattande kontakten med chauffören lidande med tilltagande betalningsautomatik och flera bussdörrar.Bussresa i Estland i somras (busschauffören syns!). Den här backspegelstypen heter ”snigel” hos OO, lite besvärlig i trånga situationer. Platsen är Aibolands, estlandssvenskarnas museum i Hapsal (Haapsalu). Minnesmonumentet, båten av enkla stenar, byggdes till minne av flyktingströmmarna 1944, starkt talande i sin enkelhet. Rosen har kommit dit av sig själv, som vresrosor präglar göra. Invasiv. Borde knyckas bort.

Förskjutning på grund av corona

Så blev det. Hann inte på fredagen den trettonde, kvällen ägnades åt en annan sammanställning, av anledning enligt rubriken. Blev i varje fall redo för söndagen redan 24 timmar i förväg. Sen behagade datorn konstra på två olika sätt. Nej, skyller inte på vir – -. Skriver inte mer om det. OrdOdlaren har högtidligt för sig själv svurit på att inte skriva om stora aktuella samtalsämnen.

Men om små. Dock ändå stora. Internationella sömndagen inföll fredagen den trettonde mars. Undrar hur många som firade på natten med att inte sova eller sova stumpvis? WASM, World Association of Sleep Medicine har instiftat dagen. För att informera om sömn, kort sagt. Och för att synliggöra den stora grupp människor som har sömnsvårigheter av olika slag.

OO har livslång erfarenhet. Är en dålig sovare. Den unga psykologiläraren fördjupade sig teoretiskt i ämnet, läste första och bästa och roligaste boken om sömn. Pärmen var lila, boken nästan fyrkantig, mjuka pärmar. Författare? Namnet försvunnet, men sömnforskare och definitivt humorist. Citatet som sitter kvar: ”Sömnlös? Förhåll dig likgiltigt till det, tänk inte ‘måste somna, måste somna'”. Det rådet har OO följt genom livet, med varierande framgång.

Alla ni som knappt hinner sätta huvudet på kudden innan kontoret är stängt, ni vet inte riktigt hur det känns. Att ligga vaken, vara hur trött som helst, men John Blund vägrar göra sällskap. Och det handlar alltför ofta inte om oro, nervositet, problem eller liknande. Verkar sitta i generna, enligt OO:s erfarenhet.En av OO:s ”favoritillustrationer” (sned, som de flesta skanningar hon gör). Sömnens rytm. Fd elever, suckar ni? Stadium ett, i gränslandet, när man inte säkert vet om man sovit eller inte. Stadium två, svårare att väcka. Stadium 3 och 4, den djupaste hjärnsömnen, som synes mest förekommande under de fyra första timmarna efter insomnandet. Efter en period stadium fyra vandrar sovaren uppåt igen, och efter 100 minuters sömn kommer det intressantaste. Sovaren vänder sig, kanske sparkar lite, mumlar eller grymtar eller suckar. Sen blir andningen snabbare och ytligare, pulsen ökar och ögonen flackar av och an under ögonlocken. Paradoxalt, sa de första sömnforskarna. Paradoxal sömn. När de märkte att den är ”helt normal”, sa de ”parasömn”. REM-sömn (Rapid Eye Movements) blev vanligt, en del säger drömsömn – vilket inte är helt rätt, alla sovare rapporterar inte drömmar om de väcks. Sömnstadiet avslutas oftast på samma sätt, de perioderna blir längre mot slutet av sovperioden. OO har iakttagit många medsovare under årens lopp. Ibland så intressant att hon har glömt sin egen sömnlöshet, mot morgonsidan så slött att hon somnat… Sömnstadierna visar upp helt olika EEG-kurvor:Studera denna sneda skanning i lugn och ro… En gång hade OO tillfälle att iaktta en sovares EEG i realtid. Ingalunda ser man alltför klara kurvor som amatör, nää-ä. Vetenskapscentret Heureka hade en gång en manick med vilken du kunde förändra en figurs utseende med dina hjärnvågor – om du kunde få dem ”att slappna av”. Då var OO tränad i medveten avspänning, det var lätt. ”Publiken” (en grupp elever) var imponerad. Undrar om hon skulle klara det nu…

Små sov-vilosnuttar under dagtid rekommenderas på olika håll, speciellt om nattsömnen varit skral. Pappa var expert, efter högst en halvtimme på golvet var det full fart igen. Han var också den i familjen som hade bäst nattsömn. Tupplurar är inte OO:s grej. Inte ännu, i varje fall. Det beror förstås på vilka uppfattningar man har om sådana…Elisabeth Ingvarsson, som står för företaget Gladakossan, hävdar att ”Leka-med-ord-sjukan” är smittsam och glädjande. Låtom oss alla smittas lite mer!Pensionären OO försöker, blott försöker, hålla dygnsrytmen helig. Det går – sådär. Vill inte vara klockbunden, hellre lite regelbunden i de 24 timmar som tilldelas. Helst uppstigning från sängen och nedläggande i densamma vid samma tid varje dag, oberoende av sömnkvalitet. En lagom lättsam och fängslande bok i sovrummet (och bara där!) är ett sätt. God natt, alla läsare!

Hälsa hälsosamt!

OrdOdlaren har vuxit upp med få handskakningshälsningar, ännu färre hejpådejkramar och utan några som helst kindpussvördnadsbetygelser. På 1950- och 60-talen sa man ”Hej” när man sågs och ”Hejdå” när man skiljdes åt, inga större krumelurer med det. Men hälsade, det gjorde man. Om inte annat så slängde man hurtigt och käckt upp handen när man passerade med bil (de var inte många i byn, man kände igen alla), med traktor (dem kände man också), från skördetröskan eller om man satt vid fönstret och såg någon komma förbi. Så fort man såg liv nånstans tog man till en hälsning, det hörde bara till.

Så gör Runda Rabattkryparen också. Hon hojtar ”Hej” när nån går förbi eller höjer handen till hälsning om det passar bättre. En del blir förskräckta. Det kan ju förstås bero på att en buske skymde sikten…

På 1970-talet blev OO på ett och annat håll ansedd som oartig och ouppfostrad när hon inte gick laget runt och tog alla i hand – speciellt på höstens skolplaneringsdag, när många inte hade setts på drygt två månader. Sakteliga vande hon sig vid tassandet (och att komma tidigt, så behövde man inte gå runt alltför länge…), även om det inte alltid var förknippat med ögonkontakt och en del händer var ”hafsiga” och inte gav det minsta tryckmotstånd. ”Hej”, ”Välkommen”, ”Trevligt att ses”, ”Så roligt” och liknande halvtomma fraser mumlas fram.

Senare kom kramarna. Ibland kändes det bara fel. Vill int! Speciellt de där kramarna som bara är rutin, ”hör till” – kalla, slafsiga, synnerligen snabba, nästan kontaktlösa. Men många var/är ju så att man först tar in hela människan med blicken, sen kommer händerna, den stadiga, hårda tvåarmarskramen – och huvudet hamnar där det hamnar.

Kindpussar hör till i vissa kretsar. Ska de vara så ska de vara tre, tycker förra religionsläraren, eftersom ursprunget ligger i treenigheten. Därom råder ju olika åsikter, och ibland slutar den ceremonin med fnissande, huvudkrockar och andra tassigheter – ”Jag tänkte två, du tänkte tre…”

Hur som helst, bättre att hälsa flera gånger per dag än ingen gång alls! OO vill visa att hon noterat och uppskattar den andra och ger kontaktmöjlighet. De allmänna reglerna om att man hälsar först på kvinna, yngre först på äldre osv kan kringgås – men om det inte blir en spontan ögonkontakt först är det lite knepigt. Alla gör inte som R, som med låg men hörbar röst sa ”Hej, Märtha” på stort avstånd i butiken häromsistens. Och de fd eleverna som jobbar där hälsar alltid så glatt…

Nu lever vi i högsmittoriskens tid, och OO har inga problem med att hälsa utan kroppskontakt. Men andra har små svårigheter. En lågstadielärare i Sundom utanför Vasa har länge lärt ut alternativa sätt, som visades i en kort video: armbåge mot armbåge, höft mot höft (Boomps-A-Daisy), fot mot fot, high five där händerna åker glatt uppåt på 30 centimeters avstånd från varandra. just den sista blev OO:s favorit, men på skoj hälsade kurskompisen och OO på varandra i den skolösa skolan så här:En av de vackraste hälsningarna i världen är enligt OO ändå namaste. Man bugar lätt av vördnad för den man möter, efter att ha sett varandra i ögonen och de egna handflatorna håller man vackert mot varandra. Passar i alla sammanhang och lägen och också på längre avstånd. Bildbrist ledde till lite poserande:Sen blev OO slö och började fotografera vissa dammsamlare på hyllorna:

Man kan kramas sött, man kan smälta in i varandra (den senare är ett ljus!)Jo, här står vi och gömmer händerna på vårt sätt, men välkomna in bara, bordet är dukat…Jo, serni, ja krafsar lite på min gumma jag, hon e så gooer och lagar så gooa smörgåsar, å snart blir e kaffe också (Å tu ska nu allti pota på mej, tänker hon…)Och den snälla ängeln vakar över allt och alla, ”Jag har just tvättat händerna, gör så och allt blir bra inom några veckor…”