Hej! Del 2/2 från HUI

Hon heter Ingrid. Hon pratar Sverige-svenska. Därför får hon alltid prata på (trots att hon inte behövs) under hemresan från Nyslott, åtminstone till St Michel, där hon uppmanar att svänga in på KUU-Å-PIION-TIIE – alltså Kuopiontie, Kuopiovägen. Hon har gett oss många goda skratt här i hemlandet, i Spanien, i Sydafrika, vår GPS-tant. Denna Årets Julklapp 2007 inhandlades 2011. Här avbildad heltyst på parkeringen på Borgå torg 30 december, i småregn med bussar och julbelysning.2006: Ljudbok. OO:s lästakt är tyvärr sådan att hon blir irriterad när hon inte får bestämma hastighetsvarianterna själv. Det har bara blivit ett försök hittills, tyvärr. Medger fördelarna, men så länge som ögonen håller, så… 2005: pokerset. No comments. 2004: Platt-TV. Tänk, så många som fick möblera om i sina TV-rum när tjockapparaterna slängdes ut. Oftast till det bättre. 2003: mössan. Var det det året när ungdomen trodde på att värmen far ut genom huvudet och en viss överstorstilsmössor blev populära?

2002: kokbok. Då uppenbarade sig TV-kockar i mängder i olika program, folk blev inspirerade till att kocka själva, experimentera. Nu översvämmas kanalerna av kokabakatävlingar i ”hela världen” enligt utslagningsprincipen. Tar vi nu också kockandet till oss, eller blir vi utröstade av ätarna? Vet inte om någon av dessa kommit som julklapp, här är endast en del av en hylla:2001: verktyg. Har inte behövts som julklapp. Alla OO:s hem har i det närmaste varit översvämmade av sådana prylar, även om OO:s hemmasnickar- och bilskruvarförmågor är på låg nivå. 2000: DVD-spelare. Finns, men hur ofta används sådana nuförtiden? Här mycket, mycket sällan. Men 1999 var det överlevaren mot alla odds som var Årets Julklapp: boken! Den där med pärmar och sidor med text, som skulle vara död för längesen. Finns det skönare än att bara sjunka in i en bok, läsa i egen takt (se ovan) och strunta i allt annat? Läste någonstans att ungdomar av idag gillar ”en riktig bok” alltmer, elda på! Alltså, bränn inte böckerna… Här kommer förslaget till Årets Julklapp 2020: 1999 i repris!En minimal del av sträckläsningsböckerna i hemmet. De flesta lästa. En gång. En del kan (och bör) läsas flera gånger, finns så mycket att njuta av…

1998:dataspel. Inga kommentarer. 1997: Tamagotchi. Kommer ni ihåg? OO:s erfarenhet kommer från diverse skolklasser. ”Oj, nu måste jag mata min Tamagotchi”, kunde en och annan elev utbrista mitt under arbetet på lektionen. En kort dagslända? Men hör här: Den glada kocken/restaurangägaren från Åland reser just nu omkring i Japan och uppdaterar sig med filmer (tyvärr inte stillbilder), och ve och fasa, han hade filmat en elektronisk hundvalp! ”Borde man skaffa sig…”, frågade han på Facebook, och OO:s svar var klart: ”Nä”. Han gillade kommentaren.

1996: internetpaket! 1995: CD-skiva. Tänk, bara för 24 år sedan! Hur många CD-skivor har du spelat/inhandlat 2019? Och 1994: mobiltelefonen! OO var som vanligt lite sen i tändningen, förärade först 1997 dåvarande maken Nokias ”banan”:Men tror ni han lärde sig att ringa hem och berätta var han var och när han kommer? Nä. Svarade ändå när frugan ringde… Men visst var telefonen härlig! Också systersonens första telefon. OO inspirerades till köpet av en svensk humorserie i TV, om en ensamstående man och hans dotter. ”Jag valde mellan den och en fotboja”, grymtade han när dottern blev själaglad över sin julklapp.

1993: en doft. Nej tack, överkänslig. 1992: TV-spel. Ingen erfarenhet. 1991: CD-spelare. Allt är inte helt ”ute”, men onekligen har förtjusningen dalat i och med teknisk utveckling på gott och ont. Så också med 1988, den första Årets Julklapp, bakmaskinen. OO var verkligen intresserad, med avvaktade och insåg till slut att det är roligare att blanda, knåda och forma själv.

JO, jo, två återstår. 1989 videokameran – är troligen mer eller mindre onödig nuförtiden. Däremot står sig 1990, wok-pannan! Den torde användas rätt så flitigt här och där, även då och då här. Problemet är endast det stora hyllutrymme den upptar.

Gott Nytt År, bästa läsare! Det finns hopp, fotot togs klockan 11 på nyårsafton, nästan vid stuguknuten:Avslutar med att låna lite från bloggväninnan Ingrid: Kom ihåg att det är en källa till stor glädje och tillfredsställelse att få märka att någon bryr sig och uppskattar det vi bloggare skriver. Visst skriver vi också för vårt höga nöjes skull, men kommentarer och gillanden sporrar oss att fortsätta! Visa er under 2020, tack!

 

Julklappen (och konstiga bilder)

”Vad önskade du, vad fick du, vad gillade du bäst?” Det fanns en tid när sådana frågor var på tapeten den här tiden på året. Mera sällan ”vad gav du?” Visst har OO fått uppskattade klappar genom åren, men att klassificera ”den bästa” går bara inte. Beklagar bara att ett och annat i smyckesväg används alltför sällan.

Nä, här kommer inga privata avslöjanden om årets julklappar. Men Årets Julklapp – det fenomenet roar. Utses i grannlandet av Svensk  Handels forskningsföretag HUI (varsågod, säg det högt, huihui!) och bygger på ”en oberoende analys av konsumtionstrender”, skall vara ”en aktuell produkt som tros sälja bra, skall kunna anses tidstypisk och representera nutiden”. Och nej, titeln skall inte uppmana till konsumtion – men skall sälja i stora mängder. OO:s hjärna har svårt att få det att gå ihop…

I år var det mobillådan. ”Sätt din telefon här så kan vi umgås”. Det är verkligen inte länge sedan åtskilliga föräldraskaror hånade lärare för att dessa hade sådana lådor på lektionerna… OO är ju ingen kuta-runt-i-affärer-typ, följaktligen har hon inte kunnat uppbringa en enda låda för mobiler. Otrend i Finland ändå? Utom i skolor.

OO går bakåt i listan. 2018: det återvunna plagget. Nej tack, fick alldeles tillräckligt av sådant under uppväxten. 2017: elcykel. Jo tack, men alldeles för dyr. 2016: VR-glasögon. Va? För OO är VR=Valtion Rautatiet, alltså Statens Järnvägar, skilda glasögon för dem kan kanske behövas, men OO intresserar sig ändå mer för den verkliga verkligheten än för en virtuell. 2015: robotdammsugaren. Skulle inte fungera här. En höna kunde kanske vara bättre…2014: aktivitetsarmband. OO är inne på sitt tredje. Bra att ha, speciellt när det är ihopkopplat med den tysta telefonen. Om någon mot förmodan ringer märks det på armen. Stegräknare? Tja. Att stå och hacka ett kilo vitlök ger över 10000 steg (provat med två armband). Ger ändå en viss aktivitetsindikation. 2013: råsaftcentrifug. Va? Redan då var OO:s dito undanstoppad i ett mörkt skåphörn. Gott, jo, men diskandet efteråt… Nutida tandläkare uppmanar: ät och tugga frukten, det är mycket bättre för mun och tarm och allt däremellan. 2012: hörlurar. Jo, bra att ha. Här snabbt avbildade (med blixt) med OO:s silvriga, färskklippta, för för länge sen färgade bättre sida:2011: den färdigpackade matkassen. Finns företagen kvar idag? De där som packade råvaror och recept, körde hem – och alla var så nöjda och glada så. Passar sällan bra för den som odlar och delvis lagrar själv. Fördelarna var många; en omväxling i kökslunken, nya smaker, nya kombinationer. Få talar om det systemet numera. Närodlat, Reko-utdelningar m.m. är troligen mera trendigt idag.

2010: Surfplattan. Aha… Det hände sig vid den tiden att plattor också uppenbarade sig på bordet här. De plattor som snart åtminstone kommer att åtnjuta deltidspensionDen här lilla gamla plattan (bredvid den något mindre mer moderna smarttelefonen) innehåller två nödvändigheter: hundratals patiencespel och Svenska Akademins Ordlista med korsordshjälp. Risken finns att den degraderas till skärbräda om dessa två kan innefattas i den nya plattan.

Nu kommer det: 2009:Spikmattan. OO:s har betydligt fler år på nacken. Det avbildade liggandet är endast spel för kulisserna, hela nakna ryggen får behandling, nästan varje kväll. ”Behovet” går i vågor, men ger åtminstone inbillad hjälp åt hårda och stela muskler, stimulerar blodcirkulationen – och gör att OO då och då somnar med ”spikarna” i ryggen. Sen får experterna säga vad de vill. Skönt är det.

2008: en upplevelse. OO både ger och tar gärna emot. Det har blivit en och annan konsertbiljett eller på förhand köpt behandling under årens lopp. Kommer osökt att tänka på sexåringen som ville ge mamma en upplevelsemorsdagspresent: det blev tetermos, smörgåspaket och kikare och utflykt till ett fågeltorn tillsammans med den drygt 60-åriga fågelskådarmentorn, en av OO:s vänner. Strongt av killen!

Årets julklapp har utsetts från och med 1988. Fortsättning följer. Slö avslutning som inte hänger ihop med annat än julen: Granorkestern är något decimerad och utspridd i år, men spelar på…

Julkortstradition – än finns entusiaster kvar

OrdOdlaren gillar julkort. Både att skriva och sända och att få, läsa och begrunda. Redan som rätt liten tulta var det viktigt för henne att få ge kort och små julklappar till för föräldrarna helt oväntade personer. Julkortsmanin sitter stadigt kvar.Även nu i nådens år 2019 har hon inte varit miljövänlig, hon har understött den förhatliga, slöa och slarviga Posten (vars personal strejkade i november) med pengar. Hon har sänt kort även till Facebook-vänner och sådana hon har telefonnummer och/eller e-postadresser till. Hon har inte understött någon obestämd välgörenhetsorganisation (förutom traditionen med Frälsningsarmén). 119 kort skickades iväg. Hon får ingalunda lika många, ”ursäkterna” finns nedskrivna här. Men ingen påstår att den inte vill, inte har lust, inte har råd, inte tycker om att sända julkort. Inte heller att det tar tid, är jobbigt, stressande eller är ett onödigt ont att skriva julkort.Den här avsändaren har verkligen bemödat sig. Grankvisten är broderad! Till 99% lika snygg på baksidan. OO kan bara inte få till stånd något liknande. Full av beundran och mycket glad över att få ett sådant kort.Sådana här kort är sköna och serverar juldrömmen. Snö, röd stuga, katt i fönstret, stjärnor, kärve, domherre – och tomten som sakta smyger sig på. Bara att njuta och drömma (i regnväder och plusgrader).Virpi Pekkala är en kortkonstnär med glimten i ögat. Hennes enkla och ”slående” kort är BJR:s favoriter. Han sänder av hennes kort, skriver en kort vers med utgångspunkt i motivet, och ger kortet ytterligare en dimension. Och årets avsändare av det här kortet är – Posten! Förstås undertecknat enbart med ”Postinkantajasi”, inte på svenska ”Din postiljon”/”din brevbärare”. Lite Goodwill-frieri…En annan synnerligen lokal kortmakare är Inge Löök. Men det enda kort med hennes härliga gummor som kunde uppbringas här i huset är ett nyårskort. Gå in på http://www.ingelook.com och le och skratta åt gummornas upptåg! Förebilderna har funnits i verkligheten, och konstnären provar ut idéerna på olika platser med sina frikostiga vänner – men OO tror inte att de haft picknick vid en stor klocka…En del gör egna kort. Humoristen konstnären Stigo som inte vill kallas konstnär ritar varje år med glimten i ögat och lite småironiskt. Årets version är mycket typisk – turborenen har tappat sugen, turbon, och hjälpen med det tunga lasset verkar vara nästan ouppnåelig.En av OO:s rosvänner är en verkligt skicklig fotograf. Hon har hundratals rosor hemma att avbilda, hon har byggt upp ett enormt arkiv med rosbilder – och hon har systematik i det! Om OO saknar en rosbild och kontaktar henne kommer ofta rätt bild i ilsnabb retur på e-posten. Vi glömmer alltför ofta att även nyponen är vackra och varierande. Här rugosarosen ‘Moje Hammarberg’.OrdOdlarens bidrag 2019. 75 bilder samlades i en fil, med några dagars mellanrum gallrades fler och fler bort tills det återstod ca tio vid besöket på fotoaffären, där ”pojkarna” bidrog med att få in bilderna i given ram (och ändra ramen lite), för att till sist godkänna slutresultatet.

Syrenerna är ‘Krasavitsa Moskvy’, alltså ‘Beauty of Moscow’, lanserad 1960; längst uppe till höger är Vippsyren (Syringa sweginzowii), Ungersk syren (Syringa josikaea) och ‘Andenken an Ludwig Späth’, lanserad 1883. Sonen hedrade fadern, botanikern och plantskoleägaren i Berlin med namnet.

Det är julafton. Klockan är halv sju. Skinkan är snart klar, sprider en angenäm doft. GOD (i dubbel bemärkelse) JUL till alla läsare, hör av er! Och – använd Posten. Vi behöver den, trots allt… 🙂

Ljus i mörkret

”En ljushårig flicka uppfattas som god, mild, hjälpsam, oskyldig och snäll – av någon anledning. Därför väljer man helst blonda flickor till Lucia”. En annan teori är att luciatraditionens rötter finns i de gamla tyska julspelen, där små ljuslockiga barn med ”ljus i håret” (föreställande Jesusbarnet och änglar) fördrev de onda mörka makterna. Även lussekatterna lär ha sitt ursprung där. Ho vet.

I Finland har ”officiell” Lucia valts genom röstning och samarbete mellan Hufvudstadsbladet och föreningen Folkhälsan sen 1950. Över två tredjedelar av valda lucior har varit ljushåriga. De allra flesta har haft långt hår. Och största delen har kommit från landets sydliga delar. Men i år jublar brunögda, f.d. naturligt mörkhåriga OrdOdlaren! Finlands ”rikslucia” den hundraåriga mångkulturella republiken till ära:

Bilden från Hufvudstadsbladet

Anna Kajsa Edström från Jakobstad, adopterad som mycket, mycket liten från Colombia. Liknar kanske rätt så mycket en flicka som levde för ca 1700 år sedan på Sicilien…

Luciatraditionen infördes i Finland av smått legendariska Runa Melander från Skåne, hushållsläraren som kom till Högvalla i Karis 1918/19 och byggde upp utbildning för husmödrar och hushållslärare i sisådär 40 år. Skolan flyttade till Borgå 1923 (en eldsvåda var orsaken, tycker sig OO minnas) och bosatte sig 1927 på Boe gård, en dryg kilometer från OO:s förra hem. Numera bor det hästar på gården, inte alltför illa valt… De utbildade husmödrarna och lärarna tog med sig de nya sedvänjorna till sina hemtrakter, och på så sätt kom luciatraditionen att bli finlandssvensk. Nuförtiden har Lucia effektivt ”exporterats” till finska trakter. Speciellt ”språköar” med svensk skola har anammat traditionen med hull och hår.

Första luciatåget ordnades i Helsingfors 1930, med fackelryttare, tomtar, musikkår och Lucia i hästdragen vagn, efterföljd av tio ridande tärnor. Det ni! Fortfarande forslas Lucia i Helsingfors från kröningen i storkyrkan/domkyrkan (hon får ett vackert specialdesignat halssmycke) med hästvagn. Men tärnorna och de övriga går till fots. En verklig folkfest, ljusfest, i staden. I Jakobstad hade man också luciatåg 1930. Med julbock (så heter det i de trakterna), tomtar, sångare, hornorkester – men ingen Lucia. Vasa var något senare, med början 1936.

Så gott som varje stad, varje ort idag har sin egen Lucia, de flesta kopplade till välgörenhet. Kandidaterna presenteras i lokaltidningen (om sådan finns), folk röstar och ger en liten penningsumma för varje röst. Lucia besöker fester, sjukhus, hem för seniorer m.m. och överallt ges bidrag till insamlingen. Det handlar ofta om ett verkligt digert program för de unga flickorna, som på många orter efter all festivitas deltar i utdelandet av bidrag till hjälpbehövande. Det behövs en eller flera ”luciamammor” från arrangörsföreningen för att hålla ihop det hela.

Även i OO:s hemstad väljs Lucia, i år Cecilia Kronberg. Med… ja, se själva!

Bilden från tidningen Östnyland

Förr fick hon också åka hästskjuts, men numera går hela följet till kröningsplatsen, gamla rådhusets trappa, med fackelbärare från frivilliga brandkåren, tomtar och hela köret. Hennes två tärnor är de två kandidater som fått nästflest och nästnästflest röster. Jobbstaden gör det ännu mer demokratiskt: alla kandidater deltar i luciaföljet: På så sätt garderar man sig mot sjukdomsfall och andra eventualiteter.

Bild Carita Liljendahl, tidningen Nya Östis

Lovisas Lucia  – i år heter hon Ina Nygrén – kröns på rådhusets balkong, och då är hela huset invaderat av småtomtar och stjärngossar, de skymtar i varje fönster. Efteråt blir det transport till kyrkan som ligger två-tre stenkast borta. I år lär det ha varit en lastbil från 1937 som hade äran att kurva runt torget.

Skämtlucior fanns vid universitet i Sverige redan i slutet av 1800-talet. Studenterna (manliga) gick hem till sina professorer med konjak och glögg tidigt på luciamorgonen. Inte i Finland? Joho. Sagesmannen på andra sidan köksbordet berättar att svenska teknologföreningen drack varm punch och åt ärtsoppa hos sin kurator tidigt på luciamorgonen på 1960-talet, och efter diverse andra förberedelser var det (års)fest på kvällen…

Nummer tretton!

OrdOdlarens utsända är inte att räkna med. Han är fortfarande nästan i trans efter sin starka upplevelse. De tretton rackarna tar inte kontakt med folk spontant. Åtminstone inte i nutid. Han har undanbett sig all uppmärksamhet i media.

20151223_213250_resized_1

Men här sitter rackare nummer tretton, som OrdOdlaren höll på att glömma i sin skrivariver. Kertasníkir, Ljustiggaren. Kallas också Ljustjuven, Ljussnattaren, men jag har för mig att sníkja mera handlar om att tigga än om att stjäla. Ett ljus är en traditionell julgåva, och Kertasníkir tassar i hälarna på barn som har fått ett eller flera ljus i julklapp. Men vad som händer sen är lite höljt i dunkel.

Förr gjordes ljusen av djurfett, och Kertasníkir åt ljusen med god aptit. Stearin är knappast bra för matsmältningen (hepp! Min biologilärare i gymnasiet sade med skärpa att det heter matspjälkning!) inte ens för varelser av troll-tomte-alv-huldresläkte, så han kan i varje fall inte slafsa i sig alltför många. Men även han faller i fröjden. Han tycker att ljuslågan är så vacker så han bara sitter och tittar, kan inte bestämma om han skall äta eller ej.

Hela brödraskaran håller sig annars i skinnet på julafton, gör inget annat än beundrar och tittar längtansfullt på alla ljus. Därefter försvinner de, en efter en, från och med juldagen. Först kommen går först. Och snön täcker deras spår. Tydligen håller de sig informerade om människornas göranden och låtanden från sina bergshålor året runt!

För människorna i Island börjar julen klockan 18. Då klär man upp sig och samlas till middag. Fågel, gris eller lamm är huvudrätten, men även här dignar bordet av andra godsaker också. Juldagen är en latdag, såsom i huset där jag bor (om inte BJR:s kör skall sjunga i julottan, tack och lov inte varje år…)

En av mina bekanta i Island har (hade) en trevlig julsed. Alla julkort som kommer före helgen samlas i en korg utan att man tittar närmare på dem. Efter julaftonsmiddagen tar man upp korten, ett och ett, tittar, läser, talar och berättar om avsändaren, berättar om händelser, o.s.v. Någon minut för varje kort, hela familjen tillsammans. Har själv praktiserat samma kutym dock inte mera. Känns som en omtänksam tradition.

GOD JUL, alla läsare!

från OrdOdlaren med medhjälpare.

12 / 12 tomtar och helgon

Håller skorstenen på och vittrar sönder? Sotare på taket i skymningen? Det rör ju på sig! Jag stod småchockad, tills tioåriga Anita upplyste mig:”Det är ju Ketkrókur!” Hur kunde jag ha glömt det? Där stod han och påtade med sin långa stång med krok i ändan, månen lyste på hans blankslitna bak – och bäst som det var halade han upp en ordentlig klump, ett rökt fårlår. Och på ett förunderligt och imponerande sätt svingade han sig ned från taket, rullade runt några varv på marken, och stannade precis framför mig!

20151222_225055_resized

– Godafton, människa! Jag ser att det är du som språkade med min lillebror häromdagen. Präktig bit jag fick tag i, eller hur? Jag måste ju dela med mig till några av mina tafatta bröder…

– Goafton, goafton, äh… liksom, ja, det kom så hastigt… Dähääran…

– Haha! Visste det! Vi som har varit med länge förvånas just inte alls mera, som ni! Roligt att du är här i Skálholt idag! Ska du fira den där filuren Þorlákr? En riktig karlakarl, tills han helt släppte sig till den där nya tron och vi förlorade kontakten – ja, det var tider det…

– Har du…? Var du med då? Kände du…? Äh…

– Oj, oj, ni människor med era korta liv! Klart det! Allt sen dess håller jag mig här i trakten och följer speciellt med ert firande av hans dödsdag. Låt mig se…. nu är det visst 822 fnuttår sedan. Och Alþingi helgonförklarade honom en kort tid efter hans död, den där institutionen i Rom hade inte monopol på den processen då ännu. Jón Ögmundsson gick ju samma öde till mötes. Men den där polacken i Vatikanen såg ju nog sen till att Þolákr Þorhallsson blev helgon på riktigt – vänta nu… Det var visst 1984, om jag inte minns fel.

– Hur vet du just sånt där?

– Oj, vetdu, jag har rört mig i trakten i sisådär 1000 fnuttår, det här är ju kulturbygd med Njál och Gunnar och alla fina gamla historier, och sen kom biskopar och skolor – vet du inte det du? Du ser ju annars ut att vara en trevlig prick, så sa min lilla lillebror också. – – Varsågod, ta dig en bit fårlår!

– Men inte ska jag…

– Joho! Om en av oss bjuder måste man ta! Annars kan det hända dig något hemskt. Visste du annars att Þorlak grundade nunneklostret i Kirkjubær? Du har väl sett vackra Systrafoss? Själv var han ju chef för augustinerklostret nära nuvarande Reykjavik innan han blev biskop. Och före det studerade han i nuvarande Frankrike, England, Norge… Man borde ha hängt med för att få se något av världen. Men vi måste hålla oss till familjen… Aj, fasingen, nu skriker nog en och annan efter mat. Trevligt att träffas! Kom igen när det passar!

– Ja, tack detsamma, jag ska… Nä, jag vet inte…

Han försvann med några skutt! OrdOdlarens utsända är fortfarande totalt förvirrad. Tioåriga Anitas sinnesnärvaro är beundransvärd. Hon kröp ner i en skreva och bandade med telefonen. Hennes pappa skrev ut och skickade, den utsända är handlingsförlamad. Och i morgon kommer ju nummer tretton!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 43 502 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.