Ljus i mörkret

”En ljushårig flicka uppfattas som god, mild, hjälpsam, oskyldig och snäll – av någon anledning. Därför väljer man helst blonda flickor till Lucia”. En annan teori är att luciatraditionens rötter finns i de gamla tyska julspelen, där små ljuslockiga barn med ”ljus i håret” (föreställande Jesusbarnet och änglar) fördrev de onda mörka makterna. Även lussekatterna lär ha sitt ursprung där. Ho vet.

I Finland har ”officiell” Lucia valts genom röstning och samarbete mellan Hufvudstadsbladet och föreningen Folkhälsan sen 1950. Över två tredjedelar av valda lucior har varit ljushåriga. De allra flesta har haft långt hår. Och största delen har kommit från landets sydliga delar. Men i år jublar brunögda, f.d. naturligt mörkhåriga OrdOdlaren! Finlands ”rikslucia” den hundraåriga mångkulturella republiken till ära:

Bilden från Hufvudstadsbladet

Anna Kajsa Edström från Jakobstad, adopterad som mycket, mycket liten från Colombia. Liknar kanske rätt så mycket en flicka som levde för ca 1700 år sedan på Sicilien…

Luciatraditionen infördes i Finland av smått legendariska Runa Melander från Skåne, hushållsläraren som kom till Högvalla i Karis 1918/19 och byggde upp utbildning för husmödrar och hushållslärare i sisådär 40 år. Skolan flyttade till Borgå 1923 (en eldsvåda var orsaken, tycker sig OO minnas) och bosatte sig 1927 på Boe gård, en dryg kilometer från OO:s förra hem. Numera bor det hästar på gården, inte alltför illa valt… De utbildade husmödrarna och lärarna tog med sig de nya sedvänjorna till sina hemtrakter, och på så sätt kom luciatraditionen att bli finlandssvensk. Nuförtiden har Lucia effektivt ”exporterats” till finska trakter. Speciellt ”språköar” med svensk skola har anammat traditionen med hull och hår.

Första luciatåget ordnades i Helsingfors 1930, med fackelryttare, tomtar, musikkår och Lucia i hästdragen vagn, efterföljd av tio ridande tärnor. Det ni! Fortfarande forslas Lucia i Helsingfors från kröningen i storkyrkan/domkyrkan (hon får ett vackert specialdesignat halssmycke) med hästvagn. Men tärnorna och de övriga går till fots. En verklig folkfest, ljusfest, i staden. I Jakobstad hade man också luciatåg 1930. Med julbock (så heter det i de trakterna), tomtar, sångare, hornorkester – men ingen Lucia. Vasa var något senare, med början 1936.

Så gott som varje stad, varje ort idag har sin egen Lucia, de flesta kopplade till välgörenhet. Kandidaterna presenteras i lokaltidningen (om sådan finns), folk röstar och ger en liten penningsumma för varje röst. Lucia besöker fester, sjukhus, hem för seniorer m.m. och överallt ges bidrag till insamlingen. Det handlar ofta om ett verkligt digert program för de unga flickorna, som på många orter efter all festivitas deltar i utdelandet av bidrag till hjälpbehövande. Det behövs en eller flera ”luciamammor” från arrangörsföreningen för att hålla ihop det hela.

Även i OO:s hemstad väljs Lucia, i år Cecilia Kronberg. Med… ja, se själva!

Bilden från tidningen Östnyland

Förr fick hon också åka hästskjuts, men numera går hela följet till kröningsplatsen, gamla rådhusets trappa, med fackelbärare från frivilliga brandkåren, tomtar och hela köret. Hennes två tärnor är de två kandidater som fått nästflest och nästnästflest röster. Jobbstaden gör det ännu mer demokratiskt: alla kandidater deltar i luciaföljet: På så sätt garderar man sig mot sjukdomsfall och andra eventualiteter.

Bild Carita Liljendahl, tidningen Nya Östis

Lovisas Lucia  – i år heter hon Ina Nygrén – kröns på rådhusets balkong, och då är hela huset invaderat av småtomtar och stjärngossar, de skymtar i varje fönster. Efteråt blir det transport till kyrkan som ligger två-tre stenkast borta. I år lär det ha varit en lastbil från 1937 som hade äran att kurva runt torget.

Skämtlucior fanns vid universitet i Sverige redan i slutet av 1800-talet. Studenterna (manliga) gick hem till sina professorer med konjak och glögg tidigt på luciamorgonen. Inte i Finland? Joho. Sagesmannen på andra sidan köksbordet berättar att svenska teknologföreningen drack varm punch och åt ärtsoppa hos sin kurator tidigt på luciamorgonen på 1960-talet, och efter diverse andra förberedelser var det (års)fest på kvällen…

Nummer tretton!

OrdOdlarens utsända är inte att räkna med. Han är fortfarande nästan i trans efter sin starka upplevelse. De tretton rackarna tar inte kontakt med folk spontant. Åtminstone inte i nutid. Han har undanbett sig all uppmärksamhet i media.

20151223_213250_resized_1

Men här sitter rackare nummer tretton, som OrdOdlaren höll på att glömma i sin skrivariver. Kertasníkir, Ljustiggaren. Kallas också Ljustjuven, Ljussnattaren, men jag har för mig att sníkja mera handlar om att tigga än om att stjäla. Ett ljus är en traditionell julgåva, och Kertasníkir tassar i hälarna på barn som har fått ett eller flera ljus i julklapp. Men vad som händer sen är lite höljt i dunkel.

Förr gjordes ljusen av djurfett, och Kertasníkir åt ljusen med god aptit. Stearin är knappast bra för matsmältningen (hepp! Min biologilärare i gymnasiet sade med skärpa att det heter matspjälkning!) inte ens för varelser av troll-tomte-alv-huldresläkte, så han kan i varje fall inte slafsa i sig alltför många. Men även han faller i fröjden. Han tycker att ljuslågan är så vacker så han bara sitter och tittar, kan inte bestämma om han skall äta eller ej.

Hela brödraskaran håller sig annars i skinnet på julafton, gör inget annat än beundrar och tittar längtansfullt på alla ljus. Därefter försvinner de, en efter en, från och med juldagen. Först kommen går först. Och snön täcker deras spår. Tydligen håller de sig informerade om människornas göranden och låtanden från sina bergshålor året runt!

För människorna i Island börjar julen klockan 18. Då klär man upp sig och samlas till middag. Fågel, gris eller lamm är huvudrätten, men även här dignar bordet av andra godsaker också. Juldagen är en latdag, såsom i huset där jag bor (om inte BJR:s kör skall sjunga i julottan, tack och lov inte varje år…)

En av mina bekanta i Island har (hade) en trevlig julsed. Alla julkort som kommer före helgen samlas i en korg utan att man tittar närmare på dem. Efter julaftonsmiddagen tar man upp korten, ett och ett, tittar, läser, talar och berättar om avsändaren, berättar om händelser, o.s.v. Någon minut för varje kort, hela familjen tillsammans. Har själv praktiserat samma kutym dock inte mera. Känns som en omtänksam tradition.

GOD JUL, alla läsare!

från OrdOdlaren med medhjälpare.

12 / 12 tomtar och helgon

Håller skorstenen på och vittrar sönder? Sotare på taket i skymningen? Det rör ju på sig! Jag stod småchockad, tills tioåriga Anita upplyste mig:”Det är ju Ketkrókur!” Hur kunde jag ha glömt det? Där stod han och påtade med sin långa stång med krok i ändan, månen lyste på hans blankslitna bak – och bäst som det var halade han upp en ordentlig klump, ett rökt fårlår. Och på ett förunderligt och imponerande sätt svingade han sig ned från taket, rullade runt några varv på marken, och stannade precis framför mig!

20151222_225055_resized

– Godafton, människa! Jag ser att det är du som språkade med min lillebror häromdagen. Präktig bit jag fick tag i, eller hur? Jag måste ju dela med mig till några av mina tafatta bröder…

– Goafton, goafton, äh… liksom, ja, det kom så hastigt… Dähääran…

– Haha! Visste det! Vi som har varit med länge förvånas just inte alls mera, som ni! Roligt att du är här i Skálholt idag! Ska du fira den där filuren Þorlákr? En riktig karlakarl, tills han helt släppte sig till den där nya tron och vi förlorade kontakten – ja, det var tider det…

– Har du…? Var du med då? Kände du…? Äh…

– Oj, oj, ni människor med era korta liv! Klart det! Allt sen dess håller jag mig här i trakten och följer speciellt med ert firande av hans dödsdag. Låt mig se…. nu är det visst 822 fnuttår sedan. Och Alþingi helgonförklarade honom en kort tid efter hans död, den där institutionen i Rom hade inte monopol på den processen då ännu. Jón Ögmundsson gick ju samma öde till mötes. Men den där polacken i Vatikanen såg ju nog sen till att Þolákr Þorhallsson blev helgon på riktigt – vänta nu… Det var visst 1984, om jag inte minns fel.

– Hur vet du just sånt där?

– Oj, vetdu, jag har rört mig i trakten i sisådär 1000 fnuttår, det här är ju kulturbygd med Njál och Gunnar och alla fina gamla historier, och sen kom biskopar och skolor – vet du inte det du? Du ser ju annars ut att vara en trevlig prick, så sa min lilla lillebror också. – – Varsågod, ta dig en bit fårlår!

– Men inte ska jag…

– Joho! Om en av oss bjuder måste man ta! Annars kan det hända dig något hemskt. Visste du annars att Þorlak grundade nunneklostret i Kirkjubær? Du har väl sett vackra Systrafoss? Själv var han ju chef för augustinerklostret nära nuvarande Reykjavik innan han blev biskop. Och före det studerade han i nuvarande Frankrike, England, Norge… Man borde ha hängt med för att få se något av världen. Men vi måste hålla oss till familjen… Aj, fasingen, nu skriker nog en och annan efter mat. Trevligt att träffas! Kom igen när det passar!

– Ja, tack detsamma, jag ska… Nä, jag vet inte…

Han försvann med några skutt! OrdOdlarens utsända är fortfarande totalt förvirrad. Tioåriga Anitas sinnesnärvaro är beundransvärd. Hon kröp ner i en skreva och bandade med telefonen. Hennes pappa skrev ut och skickade, den utsända är handlingsförlamad. Och i morgon kommer ju nummer tretton!

11 / 12 doftberusad?

OrdOdlarens utsända skriver:

”Tjo va de va livat i holken i Skálholt, farmor blanda’ degen och stekte med schwung… – – Nä, någon poet blir jag inte. Men livat och trevligt var det i storstugan igår, då tre generationer skrattade, tjoade, skriade och pratade. Ibland var ljudnivån så hög att mina tankar blockerades, däremellan jobbade alla i så stor koncentration att man kunde höra armbandsklockornas tickande. Vad vi gjorde? Vi bakade laufabrauð till julbordet.

20151222_095725_resized

I många familjer bakas brödet ifråga bra mycket tidigare, kanske för att undvika besök av nattens/dagens filurtomte, Gáttaþefur. Han känner doften (notera hans näsa!) på långt håll, och orienterar sig sen snusande och sniffande fram till huset där det bakas eller nyligen har bakats laufabrauð. Sen ställer han sig i dörrspringan och njuter, med ljudligt luftintag, av aromen. Det verkar räcka, uppgifter om att han skulle ta för sig av det nybakade finns inte. Tydligen hör han till de oförargliga i brödraskaran också. Men kollar förstås barns snällhet, delar ut t.ex. legobitar eller små potäter i barnens skor…

Jag var alltså med i tillverkningsprocessen, och min klumpighet bidrog till muntrationen åtskilliga gånger. Allra först blandades degen av farmor med stort allvar: vetemjöl, rågmjöl, bakpulver, salt – och varm mjölk. Följande arbetsskede var flera inblandade i, degklumpar kavlades ut till tunna lövtunna plattor (så att man kan läsa bibeltext genom dem), varefter varje deltagande fick en platta framför sig. Och så inföll tystnaden och koncentrationen: beväpnade med små knivar och andra små privata specialverktyg (bitar av sugrör, pincetter, bl.a.) började alla åstadkomma mönster på sin degplatta. En del höll benhårt på traditionella mönster, andra strävade till att överträffa släkten med högst kreativa skapelser. Och så jag då, som lyckades skära sönder så mycket att ‘konstverket’ inte alls höll ihop. Bland andra klumpigheter.

Därefter tog farmor över igen, nu med ännu större allvar, och stekte (friterade?) skapelserna i olja. Det gäller verkligen att vara tarkka, några sekunder för länge kan ha förödande konsekvenser, fick jag lära mig. Bröden radades sen upp under lätta tyngder en stund, varefter de radades upp i stiliga högar i väntan på julen och julbordet. Men en av de minsta bagarna smet ut med ett bröd, satte det på trappan…

20151222_100129_resized

Ja, och sen blev det mat. Först fick jag blóðmör, svið, lifrarpylsa och súrsaðir hrútspungar i små portioner på en tallrik, serverat med rúgbrauð… En sorts pudding på fårblod och ister, en svedd fårskalle som också kokats, fårleverkorv och fårtestiklar, kokta och mjölksyrade… Jag betraktades koncentrerad av alla närvarande, lyckades smaka på allt, men… No comments. Sen blev det björkrökt lammstek, som tröst…. Jag överlever…”

Ordodlarens anmärkning: skriv in ‘laufabraud’ på google, och du får fram bilder, bloggar och små artiklar att njuta av!

10 / 12 tittin och tittut

Måndag morgon, telefonsamtal till OrdOdlarens utsända:

– Hur är det med dig, du har inte sänt rapport som du har lovat…?

– Radioskugga, huldrefolk, alver, dessa så kallade tomtar – du skulle bara ha sett i fönstren i natt! För att inte tala om maten i förrgår och igår… Jag är proppmätt, övermätt, stinn, mår inte så bra…

– Jo, frestelserna är många, jag borde inte ha sänt iväg dig, medveten som jag är om din svaga karaktär vad gäller mat… Men, för det första var exakt är du nu?

– Jag tog flyget från Akureyri, körde sen österut Skálholt, stannade till i Hveragerðipå vägen och åt bananer – sjuttons goda, allt jag köpte for på en gång, säkert för mycket av dem också – Och sen efter Selfoss har det varit stört omöjligt att få någon som helst nätkontakt, jag beklagar å det innerligaste…

– Okay, men i natt då?

20151221_002552_resized

– Mardrömmar? Ser jag i syne, eller är det den myckna maten? Vetdu, jag vet snart inte vad som är dröm, inbillning eller verklighet. Jag såg en ful fan i varenda fönster inatt. Gluggagægir fanns ju överallt! Kanske familjen jag bor hos är rik, det sägs ju att nattens ”tomte” söker efter saker att stjäla, att han inte är så mycket efter mat som bröderna – och så skrämmer han ju barnen till snällhet, förstås. Fönstertittaren, ha! Han glor och gapar och rapar och trycker sitt fula tryne in mot glaset så man tror att han kryper genom det, usch… Han hade kanske ätit av de korvar som brodern tog hand om senaste natt och ätit för mycket – precis som jag, usch – och var kanske på jakt efter någon återställare i någon form, vad vet jag. Men ganska så obehagligt var det. Fy sjutton, min kropp är inte överens med min själ idag…

– Ja, islänningar är humoristiska och gästfria och bjuder gärna förstagångsbesökare på speciella maträtter, hur är det med rutten – jag menar surnad – –

– — haj, alltså, hákarl, jo janejtack! Det bjöd familjen på som välkomst’aperitif’ igår. Och den skall ju sköljas ner med brennivín… Annars första gången jag smakade ”starkt” här! Vattnet är ju så förbaskat gott i det här landet, inte behöver man annan dryck alls! – – – Och snart får jag får, sa matmor i huset. ”Allt” på ett får, sa hon, vad hon nu menar…

– Hähä, jag tror jag vet! Lycka till! Ät dej nu bara inte fördärvad idag igen, ny ”maträtt” väntar i morgon, av snällare slag! Ringer på nytt, om du inte får nätkontakt. Snart är ditt uppdrag slut! Hejdå!

20151221_002733_resized

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.