Julböcker och sånt

OrdOdlaren förberedde sig ordentligt inför den här julen. Först köpte hon en bok i bokhandeln. Sen beställde hon fyra luntor (nåjaa…) från det sammanslagna finlandssvenska förlaget, de kom med berömvärd hastighet på posten.Till råga på allt blev det ett inköp till (från ett antikvariat i Sverige), och en pocketbok fick hon överta, en bok som var tio sidor längre än flygresan Funchal – Helsingfors – nåja, OO läste inte hela tiden…

På gång är nu den här boken av denna glada och unga Alfred, komisk historiker/historisk komiker, han är informerad om bildstölden från faderns facebooksida. Hans pappa känner troligen till OO, och hon vet om honom. Känner varandra? Nä. OO växte upp i de sydligaste södra delarna i den gemensamma hemkommunen Oravais, familjen Backa nästan i nordligaste norra. Alfred gjorde succé 2017 med boken om Finland 100 år, och nu har ”Backas backbok” kommit, om storfurstendömet 1807 – 1917. Ett bokuppslag för varje år, med både in- och uthemska notiser och bilder med för författaren typiska roliga/småironiska/underfundiga formuleringar och kommentarer.

Ett exempel från 1847: Wilhelm Klinckowström får Geheimråds titel av furst Mensjikov (efter den här rubriken har vår korrekturläsare sagt upp sig).

Bilden till höger har en bildtext som OO lite förändrar (1818): Att tala ett språk som inte är landets eget vore helt upp-och-ner. Medveten om att elektroniska rackerier inte går att vända, alternativt ser till att bild och text alltid är rätt vända tog sig OO friheten att vända bilden. En av de bättre i genren!

Allt är inte så lätt att hänga med i. Alfred har avlagt universitetsexamen i historia, tamme sjutton om han inte har lärarutbildning också… Så plägar vissa lärare säga, nämligen…

Typisk Alfred-kommentar. Det här huset nötte OO trapporna i på 1970-talet, varje pjäs som sattes upp sågs minst en gång. Då kändes huset snett, vint, sprucket och gammalt. För några år sedan besöktes huset på nytt, renoverat, lyxigt, elegant… Omgivningen har genomgått en rätt stor förändring. Torget finns kvar, även om man grävt parkeringsgrotta där.

Lantdagen sammanträdde 1863, efter en något lång paus, den så kallade statsnatten. Lång natt från 1809… Diskussionsklimatet blev något friare, och då debatterades en fana för storfurstendömet. Topelius dikt handlade visst om färgerna blå och vit.

Ett återkommande tema i boken är jakten på Finlands folksjäl. Här presenteras tre försök till fångst, med redan nu känd Alfred-kommentarer. OO instämmer!

Återanvändning. OO träffade Alfred 6 november 2019, skrev ett blogginlägg. Killen har många strängar på sin – gitarr. Borde kanske byta till tolvsträngad.

Boken om rågen har OO tröskat genom. Luften gick tyvärr lite ur den när det blev dags för OO:s hemtrakter, skolkommunen Rågens Rike, Vörå. När det gäller rågodling och Österbotten och halmanvändning var författaren definitivt inte på sin mammas gata, hon var på okända stigar, faktiskt. Trots att hon delvis lotsades av en av OO:s klasskamrater, SS.

Förresten, den första inköpta boken och den fådda boken har redan vandrat vidare till nya läshörnor, de två andra här nämnda flyttar inte. Knappast heller Anna-Lena Lauréns Ukrainabok, knappt påbörjad. Och varför skulle hon avstå från den antikvariatanskaffade Madeiraboken, hon vill gärna besöka ön om och om igen, men man vet ju aldrig hur det går.

Övriga julsysselsättningar har varit hosta och dålig sömn och mastig mat och korsord och en del TV-program – och kan ni tro, OO tröttnade på en Wallander-bok! Hittade den i hyllan. Tar nu deckarnystart med Hjorth-Rosenfeldt, verkar lovande.

Det har varit för få konserter i TV, de flesta repriser. Priset tog Finlands TV, som sände en konsert från 2007. Nyårshelgens TV-program är ännu okollat, men sportfånen vet ju att skidsporten kör igång på nyårsaftonen. Bara hostan ger sig sportar hon själv i gångtakt i små bitar… Skriva kan man alltid, tack och lov.

Helgfröjder – en julsaga (?)

Julegranen vår, den är så fin i år… Den är köpt, odlad, klippt och formad av odlaren, jämn, snygg – och dricker som bara den. Här står den och förgyller tillvaron. För cirkus två personer i cirkus två veckor. Eller tre.

Förr i världen hade man julfrämmande, främmand med klart ä på barndomsspråket. Man gästade sina bästa bekanta, kände varandra väl… Inbjudningarna skedde enligt ett visst mönster. På något sätt. ”De bjöd först förra julen, nu är det vår tur”, och så vidare. Kaffe, te, kakor, småbrö (småkakor) och fyllkako (tårta). Allt hembakt. Julgran, julklappar och eventuella nyförvärv inspekterades och diskuterades, nya recept likaså. Föräldrarna umgicks i ett rum, barnen lekte, spelade Svarte Petter och brädspel, gjorde anagram, frågesporter och annat till diverse åldrar hörande skoj.

En gång kom en familj med häst och släde, familjens döttrar i vita pälsar (äkta eller fusk okänt, oomdebatterat på den tiden) och muffar! Den lilla flickan blev överförtjust. En muff, det vore något det, vill ha, vill ha… År 2021 läste hon i pensionärstidningen om en kvinna som stickar muffar som är bra för folk som t.ex. sitter i rullstol. OO började med ett eget projekt. Utan beskrivning, utan att veta hur långt garnet räcker, utan att veta om det finns mer av samma sort, utan att minnas från vilken butik nystanet är köpt, utan att veta om det blir något som kan användas överhuvudtaget. Roligt. Lek…

En ung och glad marknadsförsäljare/glasblåsare har gjort snurror av glas En av mänsklighetens äldsta leksaker. Den här är dessutom vacker. Snurrar bra. Heter hyrrä på finska. Den kan OO snurra om och om igen, titta, ta tid, snurra på nytt, om och om igen på en tallrik. Roar. Lek…

Äntligen, efter årtionden av väntan, har OO ett eget fortunaspel. Spelet som sådant är ungefär 200 år gammalt. Inspirerad av Tour de ski har OO hittat på egna ensamspelvarianter: Masstart = alla kulor körs iväg på samma gång. Jaktstart: kulorna skjuts iväg en och en, med cirka tre sekunders mellanrum – det var kreativt lite knepigt att få ihop en jaktstart på basen av intervallstart som innebär att hon låter en kula landa i ett bo (eller missa totalt) innan följande kula får sig en knuff. OO har funderat på att försöka få ihop tio olikfärgade kulor, men vet inte hur. Tips? Btw, intervallstart har hittills gett bäst resultat. Med hälsning till FIS. Roligt.

OO kan stirra på stjärnor även under dygnets ljusa tid – de är nästan vita, men via kameralinsen blir de gulare. Föremål för fysiskt filosoferande. Inga fåglar ville ha förplägnad i fotograferingsstunden. Men snö finns. Skottdag idag, säsongens andra.

Och undret har skett! Tydligen hjälpte nothäftet med basarior. De har fått till det på pianot, tomtepojken och tomteflickan! Vi ska gå hand i hand… OO lovade att icke-jultiden i påsen får tillbringas på tumanhand, hand i hand eller mer. Spännande att se vad som har hänt julen 2022…

Till och med stjärnorna rodnade av tanken mot kvällen, den ena blev till och med lite darrig…

Aphelenchoididae, Pratylenchus, Meloidygne, arbuskulär mykorrhiza, mycel, Yggdrasil och andra askar – det finns mycket man kan roa sig med i helg- och efterhelgtider. Om nu rundmaskar och svamprötter och trädkåserier räknas till sådant. Det blir roligare om man tänker så: lek som roar… God fortsättning på 2022, alla läsare!

Upp-, i-, in- och undanstoppat (bland annat)

Det behövdes en ny omslagsbild på Facebook, tyckte Ordodlaren. Lite vintrigare, varför inte smälla till med jul direkt. Valde övre delen av årets obligatoriska julgransbild, blir säkert roligt med den ena stjärnan och fågeln, profilbilden sen mittemellan. Så tyckte hon.

I den belysningen blev det en guldfågel! Tyvärr har den inte värpt guldägg under de drygt 40 åren som OO umgåtts med den. Förra svärfars far var något som idag kunde kallas viltvårdare – huruvida han konserverade fåglarna själv (det finns fler i släkten) har OO ingen aning om, inte hur gammal den här uppstoppningen är heller. Tippar dubbelt upp!

Nä, guld är den inte. Arten? OO står inte för OrnitOlog…

Ekorren är av något yngre datum. Den lär ha varit halvtam, men en dag låg den på vägen, stendöd, till det yttre oskadd. Familjetraditionen innebar att den skulle bevaras för eftervärlden. Under åren som gått har åtminstone tre katter visat stort intresse, rivit ner och försökt leka/äta. Och fått bannor som sjutton…

En tid var det pop att stoppa stoppning i strumpbyxor och vrida till lämpliga former. Det här på det sättet uppkomna sura tomteparet måste bara varje år få sitta vid julgranen och visa sina känslor. Årets övriga dagar ligger de instoppade i en vacker papperspåse (vit på insidan) och är kanske sura för att stora tomten får sitta framme hela året med två björnar (även om han bleknat av sommarsolen).

De sällskapsbjörnarna är inte vilka som helst! Den till vänster inköptes på 1980-talet i Bern, vid Bärengraben. De övriga deltagarna i bussresan förfärades över OO:s ”råhet”: hon plockade fram en tunn liten tubväska och stoppade in björnen i den! Visserligen fick han titta ut på varje hotell, fick puss och kram. Han hölls hel och fin, som av bilden synes. Björnen till höger heter Eddie, kom med namnlapp och röd väst julen 2011 från Sydafrika, juveleraraffären Browns. Tioårsjubileerna börjar…

Många nutida tomtar är instoppade i sina luvor. Den till höger behövde ett lyft, stoppades i en ”glaskropp” för värmeljus. Flugsvampsnögubben är också en julprydnad, även om han också kunde få stå framme året om. Men behöver en tomte solglasögon? Misstänker att hans ursprung är något söderöver, vet inte. Häftig är han, i varje fall…

Tomtepojken har försökt få till det med tomtetösen i ett flertal år, men blygheten är troligen för stor på bägge håll. I år beslöt sig OO för att ge honom råg (noter) i ryggen, kanske han lyckas? Bara att stampa an rätt ton (tangent). Noterna är ett omen, ”Letzte Hoffnung” ur Winterreise. Hoppas det ”tänder” nu!

17 juli 2021. +27 grader. BJR och OO på sommartorg, en deadline var nära förestående, mycket annat program också på gång, det var bara att sätta sig på en sten och skissa upp inlägget. Om det sen var RR eller VL som var i farten, det minns OO inte. Den bilden blev ny profilbild på Fb. Otroligt många Facebook-vänner har klämt till på gilla-knappen. Kanske för att kölden och mörkret känns alltför påtagliga nu. I skrivande stund -15,5. 42,6 graders skillnad. Skriver av någon anledning inomhus idag…

Julhandel

”Hej på dej!” rungade det mellan de tio bruna kioskerna. OrdOdlaren såg sig något förvirrat omkring. Hennes vita quiltade rejäla vinterjacka med blommor och blader har liksom blivit lite kändis tack vare en bild i den lokala värlsdspressen, var det någon som ville veta…. Nä:

Där satt hon, glada Vivan med sina alster: stickat, tovat, keramik och limpor. Köpte förstås en smaklig limpa, fick en liten ängel. Några dagar senare blev det ett påtvingat återbesök. Tre änglar till och ytterligare en limpa behövdes. Samt en massa prat, bekanta emellan.

Borgå stad har ordnat med ett minijultorg. En liten hörna av ”salutorget”, ständigt statt under planering av höga herrar. En försöksvrå med tio stadsägda kiosker som lokala aktörer får hyra in sig i för längre eller kortare tid. Fortsättning önskas å det bestämdaste.

Den här glada filuren Hunajafillari (Honungscykeln, fillari är ett slangord för polkupyörä, cykel) verkar stå där varje dag; han har inrett sin kiosk med hyllor både inne och ute, han säljer varm honungsglögg, gjord av en annan honungsproducent, pratar på med välsmort munläder. Glöggen går åt i decemberkylan, men caféborden (se bilden ovanovan) används inte alltför flitigt. Vad han gör på bilden? Rev sönder en duk, men varför, det hade han flera förslag på…

En annan pratglad spjuver hade hyrt in sig för några dagar, fiskaren och fiskförädlaren Rikhard Tillman. Det blev en flera minuter lång pratstund i kylan, har aldrig träffat honom förut, men vi hittade snabbt en gemensam våglängd. Gott gott, tur att han återkommer – även om hans fisk då och då också finns i OO:s matbutik. OO kommer att återkomma.

Det var troligen Pellinge-dag den dagen! Jordbrukaren, jägaren, mathantverkaren, innovatören m.m. Gunnel Englund stod också där med ett utbud av produkter. Hinner med allt, verkar det som. Härom året planterade hon 2000 äppelträd, skörden blir must av olika slag – och glögg. Glöggen är prisbelönt och innehåller både äpplen och rönnbär, muskotblomma, apelsin, ingefära. En flaska inhandlades, har avsmakats och befunnits god. Det är ett högt betyg, OO är ingen glöggälskare. Fråga inte varför, hon vet bara inte. Gunnel på gården Smeds verkar sprudla av idéer som hon inte tvekar att förverkliga.

Karusellen går till kvällen, om där finns hugade åkare. I kylan som rådde vid OO:s besök snurrade den med några kunder – som förstås fanns utom synhåll på den bästa av några tagna bilder. OO längtade efter två småtokiga väninnor, som skulle ha gått med på att sjunga ”Tre små gummor” medan vi snurrat runt ätandes karameller! ”Vi äter karamell, åker karusell, och fröjdas hela dagen uti Borgå!” Trevligt påhitt, men kommer karusellen på nytt ett annat år?

Andra försäljare hade åstadkommit fyndiga och fullastade ”julkiosker”. Glad keramik, hemlagade juldelikatesser, stickat… OO bekantade sig inte närmare med dem, känns lite snopet att bara titta och inte köpa alls. Skåpen är fulla, sockor och mössor finns, mycken mat gör OO själv…

I övrigt är det glest med julmarknader i år. Förstås. I övermorgon lördag är det både premiär och final på sådan verksamhet med chilijulgumman bakom försäljningsbordet. Men först en konsert med sydamerikanska julrytmer, BJR i kören och OO i publiken. Det svänger…

Nummer tretton!

OrdOdlaren

OrdOdlarens utsända är inte att räkna med. Han är fortfarande nästan i trans efter sin starka upplevelse. De tretton rackarna tar inte kontakt med folk spontant. Åtminstone inte i nutid. Han har undanbett sig all uppmärksamhet i media.

Men här sitter rackare nummer tretton, Kertasníkir, Ljustjuven, Ljussnattaren – eller Ljustiggaren, eftersom OrdOdlaren har för sig att sníkja mera handlar om att tigga än om att stjäla. Ett ljus är en traditionell julgåva, och Kertasníkir tassar i hälarna på barn som har fått ett eller flera ljus i julklapp. Men vad som händer sen är lite höljt i dunkel.

Förr gjordes ljusen av djurfett, och Kertasníkir åt ljusen med god aptit. Stearin är knappast bra för matsmältningen (hepp! OO:s biologilärare i gymnasiet sade med skärpa att det heter matspjälkning! Maten spjälks upp för att kroppen skall kunna tillgodogöra sig ämnena däri!) inte ens för varelser av troll-tomte-alv-huldresläkte, så han…

Visa originalinlägg 277 fler ord

12 / 12 filurfigurer och helgon

OrdOdlaren

OrdOdlaren fick ett spännande ilbrev på ett mycket konstigt sätt i december 2015. Ni får ta del av innehållet:

Håller skorstenen på och vittrar sönder? Sotare på taket i skymningen? Det rör ju på sig! Jag stod småchockad, tills tioåriga Anita upplyste mig:”Det är ju Ketkrókur!” Hur kunde jag ha glömt det? Där stod han och påtade med sin långa stång med krok i ändan, månen lyste på hans blankslitna bak – och bäst som det var halade han upp en ordentlig klump, ett rökt fårlår. Och på ett förunderligt och imponerande sätt svingade han sig ned från taket, rullade runt några varv på marken, och stannade precis framför mig!

– Godafton, människa! Jag ser att det är du som språkade med min lillebror häromdagen. Präktig bit jag fick tag i, eller hur? Jag måste ju dela med mig till några av mina tafatta bröder…

– Goafton, goafton, äh… liksom…

Visa originalinlägg 393 fler ord