AB-i-tu-ri-ent!

Vi tappade fem pojkar på vägen till avgångsklassen. Endast tre av de ursprungliga åtta hängde kvar. Men hela åtta av tio flickor kämpade sig genom gymnasiet på tre år. Vi var sjutton abiturienter och – tamme sjutton – samma antal studenter våren 1970!

Händer och fötter sista skolåret

Händer och fötter sista skolåret, klassens alla fem pojkar.

Prestationskrav fanns, skolans första studentklass hade klarat sig superbra, alla olyckskorpars uttalanden till trots, och vi skulle sannerligen inte vara sämre. Men kände vi av trycket och pressen? På någon nivå, jo, och visst kämpade vi på i våra studiekammare. I klassrummet såg vi till att må bra på vårt sätt. Vi hade ju tidsaxeln i kyrkohistoria (se tidigare inlägg om Baba), och snart nog hade vi ett skyddshelgon i form av en förgrenad björkvedsklabb. Den ställdes i rummets vänstra främre hörn, prydd med ett i ett skåp upphittat julgubbsskägg och med en krita i den förmodade munnen. Isak Rothovius, som vi läst om i – kyrkohistoria. I samma skåp upphittades en gammal tavla med JL Runeberg, upphängdes i brist på spik i en väggventils reglage, till höger i rummet.

Eller var det Gezelius? Nä, Rothovius passade bättre. Han som kom från Sverige, var biskop i Åbo 1627-1652, och tyckte att det finska språket var vulgärt. Han såg ändå till att hela Bibeln kom på finska 1642, och lär ha lärt sig språket någorlunda. Han sörjde även för att det grundades ett gymnasium i Åbo 1630, det som tio år senare blev universitet, Kungliga Akademien i Åbo. Det passade oss väl. Våra diskussioner om rätt och fel i finskan resulterade bland annat i en skylt ovanför klassrumsdörren:”Ibo-heimon jäsenet (jäseniä)”. Och över hälften av oss började studera i Åbo.

Att Rothovius sen stod för synnerligen sträng kyrkotukt och införde noggranna kyrkböcker må vara honom förlåtet. Vi var inte på den linjen. Skoltukten var minimal, vi var ju roliga!

Då hade man abi-mössa. Som studentmössan, men med svart kulle som skulle broderas med allsköns ”visdomsord”, förses med svart tofs och bäras varje dag. Tofs – nä, alla hade inte tofs, och en del hade röda sådana. Förutom bohemen i vardande, som löste det där med tofs med säkerhetsnål, en snörstump och en prislapp av det stadigare slaget. Limmade dessutom några tyglappar på kullen. Snabbt jobbat!

Suddigt bildbevis: snabbt tillverkad abimössa och JL Runeberg i ventilreglaget. tidsaxelns början kan anas.

Suddigt bildbevis: snabbt tillverkad abimössa och JL Runeberg i ventilreglaget. Tidsaxelns början kan anas.

Fredagen den 13 februari inföll sista skoldagen, gott omen? Vi har klädda som sjuåringar, gick runt och förde oväsen. Skoldagen avslutades med att vi körde med häst och kärra genom Vörå City (ja, så kallades centrum i Vörå, trots vår engelskalärares milda protester). Tänk, att någon lånade ut två rejäla arbetshästar åt oss! Och de hästarna förblev lugna och sävliga trots våra tjoanden och plakatviftanden. Den församlade menigheten längs kortegerutten fick sig säkert goda skratt av våra demonstrationsskyltar:”Ner med spriten! (genom halsen)” ”Åsnorna blir allt fler” ”Gör vi bort oss nu igen?” ”Visst känns det – frågan är: hur mycket” och ”Det blev bom, faderAllan!” Vår nya rektor hette Allan…

Iväg från skolan med häst...

Iväg från skolan med häst…

Och jag var dagens Pippi Långstrump, med en brun och en grå stickande hemstickad strumpa (och rejäla strumpeband…), plus en lånad leksaksapa, som mammas frissa (frisörska) bidrog med!

solig stämningsfull vintervöråvy.

Solig stämningsfull vintervöråvy.

 

Vi gick vidare – också med händer…

Januari, 1968. Pojkarna i klassen berättade med illa dold förtjusning om sina julklappar: rakapparater. killen med de mjukaste fjunen under näsan satt i allsköns ro lite vid sidan om, masserade sig på bröstet och ropade plötsligt till: Ajjj! Jag luggade mig!”

S var snabb i tanken och minst lika snabb i repliken, och i humornivå slog hon de flesta. Långrandiga lärarpratlektioner blev långtråkiga – en gång vände hon sig helt resolut till B som satt bakom och väste:”Har du tuggummi?” B dök in under sitt pulpetlock, kollade läget och väste tillbaka:”Begagnat eller obegagnat?” Jag som satt alldeles bredvid kunde inte hejda början på ett skrattanfall, och det var ju mig läraren märkte, och hon gav mig en mördande blick…

Här va de händer...

Här va de händer…

Och så vart det vår, det vart sommar och det vart höst det året. Andra året i gymnasiet, uppflyttning till andra våningen – men två flickor lämnade skutan. Där uppe väntade ett tillskott på två pojkar och fyra flickor. Summa tjugotvå. De första studenterna skulle koras våren 1969, landsortsgymnasiet med ”ovana” lärare hade ögonen på sig. Några elever kände sig inte mogna att delta i den processen, valde att ta ett år till som förberedelse för vad som komma skulle.

Nya lärare ramlade in på löpande band. Finskan och modersmålet togs om hand av en lång man som flyttade in norrifrån, och det blev många häftiga diskussioner, inte enbart i finsk grammatik, utan även i politik, ajabaja. En lugn och bestämd bygdens dotter med båda fötterna på jorden tog hand om oss varierande korta matematiker, och hon lotsade oss stadigt och konkret mellan plus och minus, x och y, vinklar och potenser. Men vid integraler sade vi nej, och hon lydde! I tyska kom också en med vörådialekten som bas, och hon gav oss rådet att kolla med just det språket om vi tvekade mellan der, die och das. Chansen att få rätt var/är över 50%.

Det händer mera...

Det händer mera…

Och stora stöddiga Strandström, vikarie i geografi och biologi, ja. Hans bullriga humor vågade vi inte alltid lita på, men innerst inne var han inte alls så grym som han ville verka. Han lovade tio i geografi till den som vågade svara – och rätt – på en speciell fråga om havsvatten. Jag vågade, hans ögon blev klotstora när han såg min uppräckta hand, han tog fram sin vitsordskalender – och han höll sitt ord! Jag minns inte vare sig exakt fråga eller exakt svar, tyvärr. Blombuketten till klassföreståndaren fick jag äran att överräcka, och det var min första kindnärkontakt med skägg, han tackade med en bamsekram.

Ännu mera händer...

Ännu mera händer…

En dag kom Baba i byxdräkt till skolan! Första kvinnliga läraren i långbyxor. Sensation! Korta Iris höll dock kvar sina korta kjolar, och pojkarna kollade in både underkjol och strumpeband och kantänka annat också när hon sträckte sig till högsta hörnet på tavlan. För skrevs på tavlan, det gjordes det. Otydliga ”stenciler” vevades fram till prov, overheadapparater fanns inte, kritor gick åt minsann.

Och engelsk grammatik kämpade Iris fram genom  tavlan full med exempel, och sen skulle vi stackars små varelser komma på reglerna. De relativa pronomina who, whom, whose, which, what och that fastnade elegant för evigt av den aha-upplevelsen. Och mycket annat också, som kanske är för vanligt för att väcka minnen just nu.

Första gymnasiestegen

Tio unga damer och åtta unga herrar tog sina första stapplande steg på den gymnasiala banan hösten 1967. Lärarna i det blivande Vörå samgymnasium (det året hette det ännu samskola) var också rätt så nya i sin roll, läroplanen var också färsk. Vi flickor som hade kort matematik måste försöka förstå fysik, om jag inte minns helt fel. Följande år fanns det i varje fall inte mera fysik för oförstående på schemat. Och tyska, ja. Det språket började vi med från noll. För tredje året i rad.

Några gymnasienybörjarben...

Fem flickors gymnasieben…

Vi var två M och två B i den relativt lilla klassen. Vi två M följde läraren med blicken och var uppmärksamma på vem som förväntades svara, men de båda B-nas  livsfilosofi var lugnare. När läraren sagt ”B” utbytte B och B blickar och bestämde på så sätt så småningom vem som skulle leverera det förväntade svaret. Dessa två pojkars lugna livsfilosofi märktes i det mesta de gjorde.

Desto mer hektisk var den gästspelande läraren i modersmål och finska. Hon stod med ”Hugo Bergroth” i högsta hugg och betonade med all den kraft hon kunde uppbåda hur fel det var att säga ”Vi for med Hugo till stan”. Vi förstod ingenting. För oss betydde uttalandet att det var två eller flera som förde Hugo till stan, av någon anledning som hade med Hugo att göra. Nu, boende drygt 400 kilometer söderöver, har jag lärt mig att uttalandet betyder att det var prick två som for till stan. Den som berättade och Hugo; jag och Hugo for till stan. Viktigt för en lärare att känna till lokala språkvarianter och vilka fel som görs…

Följande fem. Pojkarna stod bakom, som brukligt var...

Följande fem. Pojkarna stod bakom, som brukligt var…

Vi lärde oss också finskans smarta ”-ton” och ”-maton”. Neuvo = råd, neuvoton = rådlös. Kastella = vattna, kastelematon = ovattnad. Dags för prov och blackout. Den något klumpiga översättningsmeningen ”En hund gör ofta sin husse oersättliga tjänster” blev för knepig, eftersom ordet för ”ersätta” tillfälligt raderats ur mitt minne. Jag gav upp och lämnade upp provpapperet, skrev dock rätt ändelse i den tomma luckan, ”-mattomia”. S kom ut strax efter mig, jag dök på henne och frågade efter ordet. ”Korvata”, sa hon ”så jag skrev korvattomia” – och så fattade hon vad hon hade skrivit. Öronlösa! Storskratt, okontrollerat hejdlöst. Och klassrumsdörren åkte upp med en smäll:”Om ni skall skratta åt mina prov kan ni åtminstone vänta tills ni är ute på gården!” Vi rusade iväg, med ännu mera skratt i kroppen. Av någon anledning är det inte svårt för mig att ännu idag komma ihåg korvaamaton…

Och bygdens egen son, den blyga, smarta matematikern hade det svårt med oss flickor i kort matematik och korta kjolar. Våra små matematikhjärnor fungerade inte som hans. I stället roade vi oss ‘fula’ flickor med att distrahera honom och placera G (med klassens snyggaste ben) på bästa synliga plats från katedern sett. Sen följde vi med vart hans blickar sökte sig… Berömt blev också hans uttalande:”Såhär blir sen svaret, med kilometer bakett.” ”Efter, määra ja.” ”Menar jag, määra ja”.

Fortsättning följer…

Klassresan

A är en bokstav, B en annan. Likvärdiga. Skriv A-klass och B-klass, och associationerna blir annorlunda. Klass VA, klass VB landar hoppeligen nånstans mittemellan. Ibland gjordes förr ändå klassindelning i skolan så att A-klassiterna kände sig förnämare!

Vad jag minns började jag i en B-klass, tillbringade ett år i en A-klass, indelningsgrunderna var jag inte bekant med. Gick dit jag anvisades. Men sista året i mellanskolan tillbringades i VB, säkert som amen i kyrkan. Vi var 25 flickor, alle man och kocken med. Undervisningsköket bestämde. Hälften av oss kunde kocka senare på dagen, var inte beroende av skolbussar. En av oss hette Kock i efternamn. Klass VA bestod av alla pojkar och ”resterande” flickor. Pojkarna kockade inte på den tiden i den skolan.

Var A-klassen bättre? Hade de det bättre? Ja, flickorna där hade ju alla pojkar som direkta klasskamrater – kanske vi kunde koncentrera oss bättre? Tro det den som vill. Men vissa saker var verkligen bättre i A-klassen.

Hälfen A, hälften B, men klassfotot gemensamt. Rätt!

Hälften A, hälften B, men klassfotot gemensamt. Rätt!

Tavelsvampen, till exempel. Det ändrade vi på. Bytte sämre mot bättre. Snart nog märkte vi att pekstickorna också kunde byta plats. Sagt och gjort. Återintagningsraider gjordes, men flickklassen gav inte upp. Stor glädje när en löstagbar lucka i klassrumsgolvet upptäcktes, dit åkte klenoderna inför rasten. När gömstället upptäckts av spanande spioner placerades en stol på luckan. I stolen satte sig den lovande spjutkastaren (som sedermera blev muskelbyggare). Henne rubbade ingen, och hon hade flyktväg genom det närbelägna fönstret ifall högre makter uppenbarade sig.

Hur äventyret slutade? Minns inte. Visste lärarna om det? Jag antar att de hade hjärtligt roligt åt oss. Speciellt när en delegat från VB stegade in i VA mitt under pågående lektion  – ”Jag skulle bara ta den här” – tog svampen och lämnade förvånade elever och lärare tysta och gapande. Perfekt anfall!

Vår något torra och sura och oftast reaktionslösa lärare i finska kom en dag in till lektion i VB, beredd att stänga dörren med en speciell knyck, eftersom den aldrig gick ordentligt fast. Hon blev stående förvånad, tittade i några sekunder – dörren gled nämligen elegant in i sin ram, passade perfekt. Men hon sade inget. Vi hade däremot svårt att hålla ansiktsmusklerna i styr. Några handlingskraftiga flickor hade nämligen i något obevakat längre ögonblick gjort ett utbyte av dörrar, A-klassens mot B-klassens. Hur den eskapaden avgjordes är också höljd i dunkel. Tycker mig minnas att vaktmästaren Erik blev inblandad…

Rätt så oskyldiga men kreativa nöjen! Kanske vi också påverkade anskaffningsprocesser och byggnadsvården, ho vet. Aderton (arton lär vara ‘rätta’ formen…) av oss fortsatte följande år i gymnasiet i nästan samma utrymmen i Vörå. Vi bildade en ny klass med nya småtokiga eskapader, alla ingalunda ihågkomna, men…

Spontan skyltsöndag

Inte trodde jag att jag skulle delta i bloggvärldens skyltsöndag, men här är jag nu. Sprang nästan konkret på den här skylten i Helsingfors häromdagen:

20151015_163632_resized

Det behövs bara lite större tillgångar för ett spontaninköp av det kalorifria, men kanske något att tänka på för en chokladoman…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 18,141 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.