Färgade dagar

Black Friday. Nä. Inte för OrdOdlaren. Varför på engelska, varför svart? Visst har OO gått genom flera försök till förklaringar, både angående färgen och varför man inte kan säga ”Svart Fredag” eller ”Musta Perjantai. Tja, ”en svart dag i trafiken” blir visst något helt annat. Kanske ganska så mörklagt för den naiva konsumenten, som inte minns vad den nu ”billiga” apparaten kostade i juli, i oktober och – ja.

Det uppstod en lokal diskussion på Facebook, och många verkade eniga om att utse Grön Fredag i stället. Robbe med sin lilla (nåja…) trädgård ställde upp som frontfigur på det sociala mediet. Sen vågade han inte säga nej när f.d. läraren ville använda bilden… Han var en elev som man fick skratta med och åt, sen blev han skådespelare, som han anser är en verkligt god chefsskolning.

Produktionshallarna ligger 37 kilometer fågelvägen från denna skrivplats, med andra ord närproducerat. Året om får man denna smaskiga sallat och annat grönt godis (örter), det mesta växer högteknologiskt med ledlampor och vertikalodling, Robbe hör till pionjärerna med sådant maskineri. Förträffligt att ta till när de egna odlingarna går i vintervila.

Varannan fredag har vi reko-utdelning, och då, under vinterhalvåret, blir det en låda med gott grönt från Robbes. I varje låda finns den här blandningen, Gourmet Mix, med olika sallater, ärt- eller lupinskott – vad som finns just då. Plus sallat och örter, ibland efter eget val.

Ett förbehåll: är fredagen verkligen grön? Nja… men i varje fall inte svart! OO sökte och hittade två andra förslag. En blogg – vet inte vem, när, var eller hur – berättade om dagarnas färger i Thailand, bekräftades på andra webbplatser:

Du har din lyckofärg enligt din födelseveckodag, något man tydligen håller reda i Syostasien. Även för det fick OO forska, kom till att hon är född på en fredag – och blått är inte riktigt färgen som passar. Man ”skall” ha ett smycke i dagens färg… OO är född klockan 01.10, kanske torsdagen kan åberopas? Då duger ju bärnstenshalsbandet. Å andra sidan duger det med en tygbit i rätt färg, exempelvis i botten på handväskan.

Utveckla det här? Tja, det importeras ju en massa seder västerifrån, så varför inte? Här finns tyvärr också ett förbehåll. Dagar har olika färg också enligt ett ”påhittat” system som används flitigt i våra länder:

Det här systemet används när man jobbar med personer som behöver kognitivt stöd. Hur det har utarbetats har OO inte lyckats luska ut. Lila och rött stämmer överens med ovanstående, så… Kanske var och en kunde ta till sig det här, vi kan kanske råka ut för det på något sätt någon gång? Observera, torsdagen är brun!

Här serveras dagarna på finska, varsågoda! Färgnyanserna är inte förutbestämda.

Synestesier inte att förglömma! OO har en god vän som ”alltid” har sett siffrorna i färg. Lär underlätta komihåget. Och på tal om det så målade OO sina läsordningar, i flera år stod fyra färger/ämnen på schemat: blått, rosa, gult och grönt. Färgpaletten bestämdes enbart av stryköverpennornas färg och OO:s behov av att ha färger omkring sig – och systemet underlättade faktiskt vardagen på flera sätt. Färg behövs, alla månader, alla dagar. Och enligt vad som här skrivits blir det tre gröna dagar i veckan. Ät naturligt grönfärgat, men piffa upp med främst rött och brunt och…

Skrivet på grön måndag, av OO som hellre är född på en gul fredag – guldfärgade smycken för kanske tur och lycka med sig!

Festen avklarad!

Kronan på verket. Inte för att OrdOdlaren vet vad som kunde vara kronan, inte verket heller. Visst fanns både funderingsvärk, förslovärk, huvudvärk och armvärk med under resans gång, men sådana sätter man inte krona på, (kanske eventuellt på tandvärk…) Nä, festlig målgång i maratonloppet, kanske. 70-årsfest på Kiala gård, 20 november 2021. Borgå Trädgårdsförening, BTF.

(Bilden tagen 5 oktober 2021). År 1757 föddes här Carl Johan Adlercreutz, en av de sju officerare som 13 mars 1809 klev in till kung Gustav IV Adolf, avsatte och häktade honom för dålig ledning under kriget. Nästan 100 år senare, 1854 föddes Albert Edelfelt här, en av vårt lands absolut mest kända konstnärer, i denna gård (googla namnet…), besökte den flera gånger årligen under hela sin livstid. Det ”arvet” hyllas, känns och märks i gården idag, speciellt i övre våningens festlokal. Det var Edelfelt på väggarna och BTF på borden i vestibulen när man forcerat den ytterst bekväma trappan upp. Och i ett rum intill snurrade en kompletterande bildkavalkad på elva minuter om BTF, om och om igen.

BTF:s historia genom sju årtionden, små glimtar av större och mindre händelser. Här presenteras alltså den andra orsaken till OO:s oflitighet bland annat här sen slutet av september. Bordet med det första årtiondet blev ganska roligt:

Kan ni se vilken (annan) världskänd organisation som också uppnått 70 års ålder i nådens år 2021? Godisfirman Brunbergs i Borgå blev visserligen hela 150 år, men en av de grundande medlemmarna i BTF hette Brunberg, och en av firmans tidigaste karameller som ännu tillverkas heter Alku, som betyder början. Alltså bjöd vi på sådana. Tiggartanten begärde och fick en donation.

Spisen i festsalen som inte mera kan eldas i fick ljus som lite liknar eldslågor. Föreningens eget (gjordes 1991, 40-årsjubiléet) standar i mitten, svenska och finska trädgårdsförbundet till vänster, Borgå stad och ”inkorporerade” Borgå landskommun med fiskar till höger.

Gissa vem som bokat bordsplatsen längst till höger, vid dörren? Den figuren har så gott som alltid penna, papper och kamera i närheten. Här också en liten rund alpkoskälla, bra att annonsera programpunkter med. Observera blommor och dukning!

Jovisst, där skulle festens ”producent” sitta. Där står hon i dörren och kollar läget – minen är inte sammanbiten trots att munnen ser ut som ett streck. Funderingsmin…

Festtal i ordets egentliga bemärkelse hade vi inte. I stället berättade två medlemmar som varit med länge under rubriken ”BTF och jag”. Här ser ni den äldre, som delar OO:s humor. Gissa Solveigs ålder!

Två andra ”ålderskvinnor” deltog i festen. Längst till höger en av dem, hon pillar på sin telefon! Hon är fyra månade äldre än Solveig.

Festens yngsta deltagare var de inhyrda blivande musiklärarna, studerande vid Sibeliusakademin, Nelly och Valtteri. Verkligt skickliga, tror de kommer att gå längre än till musikrummet i en skola…

OO fotade inte maten! Den bestod nämligen av den bästa festmenyn som kan uppbringas i Borgå. Plus tårtbuffé av högsta klass. Chef för det hela är mamman till vår stora friidrottsspringare, flickan som bara förbättrade och förbättrade sina rekord vid OS i Tokyo, Sara Kuivisto. Det är liksom kvalitet i den familjen… blomsteruppsättningarna, ja de kunde ha placerats på presidentbalen. Förstås lokalt tillverkade, de också.

”Lösningar”:

Ni kände tydligen igen Marimekko-mönstret på bordduken (egentligen ett lakan). Marimekko, 70 år i år!

Solveig har nyligen påbörjat sitt tionde årtionde, blev 90 för någon vecka sedan.

Barbro Bergman-Robertz har också bidragit med bilder.

Pjas och nostalgi i Nikolaistad

Vasa (1855-1917 under ‘täcknamnet’ ovan). Stan för den unga flickan, staden som grundades 1606 av Karl IX och fick namnet från hans ätt, Vasa. Staden som brann det år som en sjömil (nautisk mil) är lång i meter, 1852, och sen flyttades någon kilometer närmare kusten. Landhöjningen gjorde att hamnen hamnade längre och längre bort från farbart vatten. Och nu har OO varit på kryssning där. Jo, du läste rätt. Där.

Det finns en tradition från 1970-talet, i en ytterst trång krets. När du kommer till stan skall du ”hälsa på gubben som står på torget och håller ena handen i luften”. Finlands frihetsstaty, 6 meter hög och 3,6 ton tung, avtäckt 9 juli 1938. Betydligt mera seriös än då tr – censuren ingrep!

Målet var detta, humorgruppen KAJ:s senaste pjas, de tre 28-åriga killarna som ”mårar å tutar ut lite småskryypt” med ojämna mellanrum. En musikal på/om ett lågpriskryssningsfartyg Botnia Paradise.

Så här ser de ut i det ”civila”, Kevin, Axel och Jakob (foto från programbladet, liksom de följande). Gossarna har hängt ihop i hälften av sina upplevda år och utvecklat och slipat sina oerhört många förmågor och sin kreativitet med hjälp av traktens skickliga musiker, scenografer, regissörer och annat scenfolk. Med mera. Ibland ställer hela hembyar upp – de har var sin av den sorten. (Kevin närmast OO:s barndomsby, cirka åtta kilometer). I musikalen har de också var sin huvudroll, vid sidan av andra inhopp:

Jakob, som vill bli (och blir) trubadur, men som får börja med att praktisera som Svanen Svante i barnens lekrum, inte precis förtjust, som av bilden synes. Han har guld i strupen, minsann (hans version av Nessun dorma, som heter Nissan bromsa, på dialekt, är legendarisk, inte med i musikalen). Kevin, blyg och tafatt fågelskådare som finner Henne, sin like, och spelar upp ett orrspel som få kan efterlikna. Hoppas det kommer att spridas som separat filmsnutt, det kan ses många gånger! Plastiken är helt otrolig, han kunde troligtvis också ha gjort karriär som höjdhoppare, att döma av ett snuttekort högt hopp i musikalen. Kevin är också skicklig gitarrist.

Axel som slimmig spelhaj, ”världsvan” företagare i plastbranschen. Uppvuxen i spelmansfamilj med alla de förmågorna. Har sett honom traktera flera instrument, också förstås fiol. Skriver elegant, har gett ut en novellsamling, bland annat.

Vanudå? Nej, huvudet med masken är inte huvudsaken, utan den oelektrifierade kristallkronan! Den hängde ovanför dansgolvet på restaurang Ernst då det begav sig, på 70-talet. Kändes häftigt och skrämmande när den började svaja av otaktfasta rörelser på dansgolvet, minsann! Den består av över 500 delar, 175 centimeter hög och 125 bred!

OO ”lånade” en bild från teaterns webbplats för att visa hela härligheten och proportionerna. Hoppas nu att hon inte får teaterns skattkisteskötare på halsen… Kristallkronan är gjord i Ryssland på 1800-talet, hängde på Stor-Abborfors gård i Pyttis (betydligt närmare OO:s nuvarande plats på jorden) och såldes på auktion 1954 och befanns inte passa på den plats köparen tänkt, så den deponerades på Wasa teater. Både den och restaurangen demonterades 1998, men bägge har nyligen fått återuppstå! Den verkade mindre, men det påstås att den kortats av en aning nu. Man tyckte nästan att man nådde den med handen från dansgolvet förr…

Uff, så mycket nostalgi på en kväll! Måste bara knäppa ”sagofarbrorn” halvvägs till hotellet. Även den kolossen bär på minnen från samma Vasa-sommar på 70-talet. Bodde alldeles i närheten.

Hotellmorgonfönsterutsikt över Vasaborg, där OO köpte symaskin på 1980-talet, och där hon tror att syateljén som mamma jobbade på under krigsåren fanns. Åtminstone pratade hon om huset på det sättet.

Dags att lämna Vasa följande morgon, fredagen den nittonde november, med den uppstigande solen rakt i ansiktet och stadens färskaste landmärke, rondellmonumentet, i blickpunkten, precis där Handelsesplanaden övergår i motorväg. Snyggt!

Torka torka torka bort…

Husliga Hulda börjar vakna så smått, när en och annan identitet går i ide eller i åtminstone lätt dvala. OO sprängde en hög tvätt (äntligen) och hittade handdukar att sortera, vika, stryka, vika, sortera… Filosofiska Fia funderade: när började man använda handdukar? Hur gjorde man förr? Hur gjorde romarna i sina bad – låg nakna i värmen tills kropparna torkade? Mera konkret: när skall de där två tjugofemcentimetershöga 30-50-tals hemvävda högarna i skåpet bli mogna att kasseras?

Svar: aldrig. OO har inte riktigt koll på varifrån alla har kommit och varför de landat precis just här. Den översta kan vara vävd av mamma på 1950-talet, åtminstone har den lilla flickan minnesbilder av en stor handduksväv i kammaren. Den mittersta torde vara en 40-talsprodukt. Men den högra… I varje fall, underbara handhanddukar i köket för handtork hundratals gånger per dag. (liten överdrift, kanske)

Disktorkhandduk, sydd av köpt tyg, men när? S som klippte och fållade och broderade var född på 1910-talet. Handdukstyg av det här slaget fanns troligen inte att få i Finland på 40-talet. Alltså förkrigstida…

OO ”kör” inte med enbart med fådda och ärvda handdukar. Hon har klippt, fållat och broderat själv också. Symaskinen som sydde sicksack införskaffades 1964. Att sy sånt var både roligt och imponerande. De här exemplaren har minsann fått jobba i diverse kök sen 1970-talet. Några lever inte mera, andra är synnerligen nära pensionen.

En del gamla är vävda i enkel tuskaft, torkar snabbt och känns rejäla. Och rurala.

Andra har varierande mönster och dubbla upphöjda broderier.

OO använder dessutom en glastorkningshandduk av köpt och modernt och österrikiskt snitt. De gamla (som ”S” och ”MV”) torkas andra kärl och bestick med. Minst två är i användning samtidigt. Fyra stycken handdukar i köket, av tre olika slag.

Men i badrummet hänger enbart frotté. Här Marimekkos mönster ”kivi” (sten). Vad i sjutton betyder frotté, varifrån, franska? Fia Forskare igång. Igen en gång. Förklaras på finska som hangattu, alltså skurad, skrubbad, gnuggad…

I de turkiska baden (hammam) användes tunna och lätta handdukar – redan på 1500-talet, hur gjorde vi här i Norden på den tiden? Nåja, de kallas peshtamal (peshtemal) och torkar snabbt. Och en gång när sådana vävdes i Bursa (ca 100 km söder om Istanbul) blev det lite fel, några trådar började tydligen leva ett eget liv och göra öglor – och det var början till frottén, småningom med grundväv och öglor på bägge sidor. Varför det heter just så och vad ordet exakt står för i det franska språket får OO säkert svar på via en e-post…

Hur som helst, frotté är svårt att väva för hand. Men så, 1805, hade Joseph Marie Jacquard (1752 – 1834) sin ”vävstol” för industriell vävning i mönster och krusiduller klar, i Lyon, sidenvävningens centrum. Den styrdes med hjälp av speciella hålkort, han kan faktiskt räknas som en av dem som jobbat fram datorer! Inom tjugo år fanns 10 000 jacquardmaskiner i Lyon och de spred sig med vindens hastighet, verkar det som.

Och dessutom hade folk blivit medvetna om att det var fiffigare att tvätta sig än att dölja odörer med behagligare lukter. Så står det i böckerna och på nätet… Och då ville man använda något fint och mönstrat och elegant. Om man hade råd. Frottéhanddukarna blev populära först i slutet av 1800-talet. I Finland var vi förstås lite bakett, här vävdes handdukarna (inte i frottéteknik) i vävstol av giftaslystna unga kvinnor som samlade i sin brudkista – och äldre kvinnor vävde likaså, gav gåvor till släktens flickor. Och pojkar. Köpta frottéhanddukar kom först på 1950-talet. Förstås, vi hade ju inte precis stor import under kriget och under efterkrigstiden.

Nyhet för OO var att frotténs kvalitet/täthet (och pris, antar OO) mäts i bomullsvikt per kvadratmeter. Väldigt täta är 600 gram, lätta 250 – 350. Hotellhanddukar har kortare öglor, eftersom tvätt på tvätt och tumling tär på trådarna och söndrar öglorna. Sååå – gör inte det med dina mjuka långögliga. Gör som OO, utnyttja den modernaste tekniken vid torkning: sol- och vindkraft.

De hemvävda, de håller för nästan vad som helst. Som upplysning meddelas härmed att OO kommer att avyttra några gamla så gott som oanvända till en för henne känd och kär person. Ändå finns de i skåpet i tiotal…

Bach, Brahms och Barbershop

Tre konserter på nio dagar – kulturtanten har kommit igång! Och mer blir det, snart skall… Nej, inte något i förväg. Man vet ju aldrig i dessa tider. OrdOdlaren startar med konserten i mitten.

Sjuttiosju pojkar, Cantores Minores, besökte Borgå och Konstfabriken (en halvfallfärdig fabrik som rustades upp och byggdes till) i början av november. En veritabel musikskola för pojkar; övningar tre gånger per vecka för de yngre och två gånger för de äldre, och konserterna är ungefär 60 per år. Nu gavs Bachs mässa i h-moll, ”mässornas mässa”, med Finländska barockorkestern, som använder tidsenliga instrument. Det bjöds på intressanta kombinationer av soloinstrument och människoröster, de flesta så njutningsfulla så… Men inte ens Bach har klarat av att få till första satsen, Kyrie, enligt OO. Den svänger hit och dit och melodislingorna känns obefintliga. Bara den är över så slappnar OO av…

Här en duett mellan intressanta alten Teppo Lampela sopranen Hedvig Paulig. Han är verkligen allt, inledde sina sångstudier som baryton och nu kallas han både kontratenor och alt. Basbarytonsolona sköttes av Tommi Hakala, Cardiff singer of the World 2003. När OO upplevde honom på operascenen första gången föll hon pladask direkt. Bosatt i Wien och talar finska med sin dotter, de har ett hemligt språk som österrikiska mamman inte förstår… Sa han i en intervju med glimten i ögat.

En av OO:s färskare favoriter skötte tenoravsnitten, mjuka och sköna, Johan Krogius. Lägg namnet på minnet och rusa till konserter där han sjunger! Gissa var han började sin sångarbana, jo i Cantores Minores…

Den oskarpa figuren till vänster i bilden är också en ”produkt” av ovannämnda pojkkör. Han är skarp, skärpt, sträng, trevlig, språkkunnig, styr musik och sång med hela kroppen. Han ser ut som en demon när han dirigerar så svetten rinner – eftersom det var allhelgonatid torkade han stilenligt bort det våta med en svart servett (duk/trasa/näsduk/handduk). Definitivt född till dirigent. Jonas Rannila, född 1989 med en meritlista som en tjugo år äldre människa. Började som elvaåring i CM.

Solisten är basbarytonen Juha Kotilainen, ”något äldre”.

Platsen är Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, en av hufvudstadens mest speciella helgedomar, insprängd i berget och med ett mycket speciellt tak. Brahms ‘Ein Deutsches Requiem’ – inte med den vanliga mässtexten, utan valda texter ur bibeln – inget ‘Kyrie’! Åttioåtta sångare ur två körer, manskören Manifestum och blandade kören Helsingfors filharmoniska kör. Med Jonas R:s förmåga att nyansera och att få sångarna med sig var det en upplevelse utöver det vanliga.

Ingen orkester, utan två pianister och en flygel stod för musiken. Brahms har själv arrangerat det hela för fyrhändigt klaviatur (på den övre bilden kan ni se pianisterna strax till höger om dirigenten). OO ångrar att hon inte satte sig så att hon kunde se handsamarbetet… Nu fanns också två pukor med, oklart vems idé det var.

Solisterna inväntar sina solopartier (och Jonas R är synnerligen rörlig…). Sopransolist var Marjukka Tepponen. Strax innan pandemin sjöng hon Tatjanas roll i operan Eugen Onegin i Seattle, blev direkt engagerad som ”cover” för samma roll på Metropolitan vintern 2022. Hoppas USA-operan är igång… Hon är bosatt i London.

OO går gärna och ofta på konserter av ovannämnda slag, även om de är visuellt ”stela, svarta och tråkiga”. Annat ”ljud” i skällan är det när Finlands enda kvinnliga barbershopkör ställer upp. Show och schwung och glitter och glamour! Emellanåt tycker OO att det är för mycket ”händerna-uppåt-utåt-sträck” på konserterna, men det är sist och slutligen inte så stor sak. Ofta har damerna flera klädbyten under sina shower, men inte nu på konserterna sista lördagen i oktober. Klädfrågan hade de ändå löst snyggt kreativt! Pandemin begränsar allt möjligt.

Dirigenten Emelie Adolfsson avvek, snyggt i svart. Mjuk i sina dirigentrörelser, hon närmast dansar när hon står framför kören. Konsertens namn var ‘My Hometown’, Lady Shaves bidrag till Borgås firande av uppnådda 675 år – även om det smågrälas om födelseåret. Bland annat framfördes ‘Basin Street Blues’ med finsk text, Jokirannan blues, strövtåg längs åstranden i Borgå. ‘Sakta vi gå genom stan’ passade bra in i sammanhanget, och vad vore en kvinnokörskonsert utan ‘It’s raining Men’ och ‘Big spender’? Allt framfört med koreografi, inget stelt konsertstående här inte!

Bruce Springsteens ‘My Hometown’ gav ytterligare hemkänsla och sen blev det lite ”bondbrudigt” med ‘Skyfall’. Så skönt med en sådan visuell konsert emellanåt!

Nu tar OrdOdlaren sats inför den kommande (17 – 20.11) veckans ”prövningar” i kultur och kommunikation. Nja, något skriveri kommer väl – nog – kanske – eventuellt, även om annat skrivande är överhängande…

Novemberrosen

Hon är allt lite knepig, ‘Louise Odier’. Tror hon vill ha mera kraft i roten och värme kring kroppen, hon växer i norra utkanten av sitt trivselområde. Mikroklimatet på platsen är dessutom lite mera krävt än kanske exempelvis hemma hos OO och BJR. Novemberrosen, ‘Louise Odier’.

Hon planterades hösten 2017 och är fortfarande ganska så liten. Men kanske hon vänjer sig… OO skulle vilja ge henne en ordentlig tillväxtsskjuts, men vad förmår man åt nordliga vindar på mark man inte kan bestämma över? Hon har ändå skjutit upp fräscha skott, knähöga. Vänta och se…

Namnet har förbryllat OO. Ingen som rosen till salu berättar, det görs annars också sällan. Det enda som nämns i någon rosbok är ”Louise Odier var en omtyckt balettdansös i Frankrike på 1800-talet”. OO vill vanligtvis veta mer, men de minimala rudimentära nästan obefintliga kunskaperna i det franska språket gör att sökningar inte kan utföras. Tyvärr.

Här har blommorna nått en viss ålder, kan man säga. En intressant ”sak” med rosor är att blommorna kan ha olika utseende beroende på väder och vind, likaså förändras blomman när den åldras. OO har sett bilder på blommor som är mera balettkjols-lika. Tror ändå inte att den egenskapen hos blomman gav upphov till namnet. Flera stora stjärnor har hedrats med rosor eller pioner eller andra vackra blomster. Förädlaren hette Jacques-Jules Margottin (1817-92), lanseringsåret är 1851. Ingalunda hans enda ros, måhända den mest kända.

Rosen hör till gruppen Bourbon-rosor, och det fick OO först att tro att den är av kunga-ätt, eftersom ordet bourbon fick rummet ”historia under skoltiden” i hjärnan att reagera med en pytteliten skakning. Skakningen väckte igen nyfikenhet som måste tillfredsställas.

Ile de Bourbon (det skall vara ett ”tak” på i-et, men det hittas inte här…) är ursprunget, på sätt och vis. Var i hela friden…? Sök, sök. Aha, den ön heter Reunion nuförtiden. Ligger öster om Madagaskar. 63 kilometer lång, 45 likadana bred. Upptäcktes (förstås) av portugiser på 1500-talet, erövrades av fransmän på 1600-talet och Ludvig XIII gav namnet, sin släkts namn, Bourbon. När franska revolutionens gäng skulle radera ut allt kungligt (och religiöst, rel.lär:s anm.) på 1790-talet fick den namnet Reunion (=samling) . Något mer spännande kunde de tydligen inte hitta på… Sen blev det Napoleons tur att ge nya namn, då blev det förstås Ile de Bonaparte, men det namnet varade inte i många år. Det blev Bourbon igen 1810, till revolutionsåret 1848, då Reunion återinfördes.

(Här ser OO helt plötsligt en ballerina…) Den här namnhistorien hänger synnerligen löst ihop med rosgruppen, men – ja, sån är nu bara OrdOdlaren.

Faktum är att bönderna på denna ö plägade markera sina markgränser med rosor. Den ena som var vanlig var högst sannolikt en kinesisk ros, en annan var, mindre sannolikt med dock en damascenerros med längre och återkommande blomning. 1817 hittade någon skarpögd växtintresserad en hybrid mellan dessa, tog frön och sände till det rosgalna Frankrike. Nya ”leksaker” för förädlarna som mer eller mindre tävlade om att få fram exklusiva rosor. Hundratals korsningar mellan den rosen och ett otal andra gjordes, men de flesta försöken blev kortvariga. Det finns inte många kvar.

I trädgårdsföreningens rosarium finns en bourbonros till, av helt annat utseende och kaliber, släktskap kan inte ens anas. Dessutom har OO ytterligare en bourbonros hemma hos sig, ‘Blomsterhult’, en svensk fyndros. Även den lever i utkanten av sin komfortzon. Busken är gles och spretig, men den har ändå presterat några blommor varje sommar den funnits här. Att odla är att prova och att leva på hoppet – kanske bättre nästa sommar?

Bloggstatistik

  • 71 214 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.