Vila på vintern…

Den är här nu, oberoende av vad vi tycker. Vintern. OrdOdlaren har aldrig varit någon vinterhatare, gillar omväxling mera. Vår natur är ju också anpassad till temperaturväxlingar. Och snö.

För en vecka sedan kom den, snön. Lämpligt i tio centimeter. Riktigt lagom mängd. Temperaturen har varierat mellan -1 och -5, i skrivande stund varmare: -0,9. Så här får det fortsätta till mars – även om det blir enformigt, precis som hettan i somras.

Mera gräs i den här stilen i vissa rabatter finns på önskelistan, bara katalogerna kommer. Snyggt hela vintern, kan lysa ännu vackrare med solstrålar. Den lilla granen är vacker på våren, så kallad smultrongran vars årsskott är vackert röda. Den borde kanske få sällskap av en guldgran, som har lysande gula årsskott. Vacker färgbrytning några veckor i maj-juni, verkligen.

Träden i ”arboretet” och diverse annat har skyddats för eventuella fyrklövar och -tassingar. Nu går det att kolla vilka fyrfotade gäster som rör sig på domänerna. Spår av små klövar lite här och där, men de verkar inte alls ha stannat. Bra så. Harar har däremot hoppat, svängt, krumbuktat, krafsat fram gräs och ätit, lämnat gödsel, försvunnit och återkommit.

Linden envisas med att hålla kvar sina frön och frövingar. Inte att undra på, som den blommade i somras. Minns inte när den äntligen släpper sig, men det torde ske så småningom, under vinterns lopp. Få se. Lite ”hårt väder” kunde kanske hjälpa, men önskar inte…

Eldningsperioden är inledd (samt vedinsläpningsperioden…). Den unga sotaren gjorde ett gott arbete, och nu får OO brassa på som hon vill i två spisar. Den ”lilla” brasan (till höger) i köksspisen kör nu också en nyhet, rolig och åtminstone lite nyttig grej:

Står stilla till vänster, snurrar på de två övriga bilderna. Fläkten börjar snurra när underlaget – spisen – den står på når 50 grader. Sen tvinnar den på av värmen, spridande densamma. Genialiskt. Utforskning av effektiviteten här pågår, med den egna kroppen som objektivt mått. Visst finns en termometer också, men såna kan man ju inte lita på…

Ytterligare ett vintertecken. Olika cupper på skidor har satt igång, och OO hittar sig om och om igen fastklistrad vid televisionsapparaten lyssnande till fd eleven Chriso Vuojärvi som refererar och Matias Strandvall som är expert. De är lagom sakliga, fnissar och skrattar inte, talar inte i mun på varandra, noterar objektivt andra länders idrottare med namn, nämner dessas prestationer, inte enbart finländares. Bra. Men förra expertens uttalande om Jessie Diggins när hon stormade fram var beskrivande och stannar i minnet. ”Hon kommer som en helikopter”. Det var Glenn Lindholm det, pappa till vår hurtfriske och frispråkige skidåkare Remi Lindholm…

OO undrade över den vita skylten uppe till höger på den högra bilden. Det klarnade efter en timme. Bilderna är från tävlingarna i nordisk kombination, backhoppning+skidning. ”Vanlig” längdskidåkning sponsras av det schweiziska ostföretaget och reklambilder finns i mängd och massor i terrängen. När så de här tävlingarna går så skall reklamen bort. Nordisk kombination är en liten men intressant gren, dock stor i Tyskland, som av mellantidsskyltarna synes.

Det var julöppning i gamla stan i Borgå på lördag. OO var inte där, men förstås nog den eminente fotografen Niko Laurila med sin drönarkamera. Gamla rådhustorget med muséet, dvs den gamla rådhusbyggnaden i centrum. Gillar stort Nikos fotografier, han har både öga och teknik. OO satt vid TV…

Har hon chans att njuta i tre timmar av den underbara filmen från 1971, Fiddler on the Roof, så måste hon bara. Den filmens Tevje är minsann helt bedårande, han har visst gjort rollen 3500 gånger på scenen…

Söndag, första advent och skidning i TV, bakning i köket och på kvällen Bachs juloratorium, kantaterna 1 – 3 i Borgå domkyrka. Bach i all ära, men OO vill höra Ariel Ramirez Navidad Nuestra! Googla, speciellt satsen el Nacimiento, födelsen. Helst skall den sjungas av en mjuk alt, som när den framfördes av Borgå kammarkör för ett år sen. Men OO har bara hittat tenor och sopran… En tredje är okollad ännu.

Oj, det här blev ju nästan en veckorevy! Hej, Karin!

Ska vi säga tulipanaros?

Om fäderna på 1500-talet hade fått som de ville skulle världen vara fylld av jurister. Sönerna var snälla och försökte, men snart nog, så… Ja, så gick det i varje fall för flamländske Charles d´Écluse, som OrdOdlaren så många gånger snavat över i växtsammanhang. Han har gått latiniserad till historien, som Carolus Clusius.

Här är han 57 år gammal och har hunnit med en hel del. Studerade i Marburg och i Wittenberg, teologi och filosofi – och plockade växter. Till slut, som 25-åring, kom han ur skåpet och begav sig till Montpellier och blev läkare efter tre år. Någon annan ”växtutbildning” fanns inte då. Växter var hans liv. Han fick många likasinnade vänner och en hel del språk på köpet: flamländska (modersmål), tyska, latin, franska, spanska och grekiska. Dessutom lärde han sig portugisiska.

Hur vet man det? En stor mängd av hans korrespondens under åren 1560 – 1609 finns bevarad, det mesta på de sex förstnämnda språken. Cirka 1500 brev till och från 320 personer. Observera att då fanns varken kulspetspenna eller dator, frimärken eller logistik på hjul, skenor eller i luften som förde fram breven. Inte Facebook heller. Handen på hjärtat: ”korresponderar” du med alla dina facebookvänner?

Många av hans brevvänner var manliga akademiker, på latin. Flera av korrespondenterna var kvinnor, och då skrevs det på respektive modersmål. En av hans växtpassionerade väninnor (som samlade, odlade…) var Princess de Chimay, född Marie av Brimeu (grevlig släkt, ”prinsessa” blev hon senare, på något sätt…). 27 av hennes brev finns bevarade. Hon bodde på åtminstone sex platser (palats) i sitt liv, med trädgård på alla ställen. Hon lär ha påtat i rabatterna själv.

Det finns en hel del luckor i CC:s cv, OO borde kunna nederländska för att fylla dem. Det kan hon inte, så…

På 1560-talet levde och bodde CC i Augsburg, hos den stenrika familjen Fugger. Eventuellt som lärare, eventuellt för att få en resa till Spanien finansierad. Eller både och. Han noterade den naturliga floran i landet, men mest intresserade växterna från den ”nya världen”. Han lärde känna potatisen.

Hans följande drag? Vet inte, men 1573 fanns han vid Maximilians II mångkulturella hov i Wien, för att jobba med den medicinska trädgården. Senast där gjorde han två bekantskaper, Ogier Ghiselin de Busbecq och den turkiska tulpanen. Ogier hade tidvis vistats vid det Ottomanska hovet som diplomat, han var en ivrig odlare, iakttagare och samlare. Han är berömd för sin bok ”Turkiska brev”, ett värdefullt kulturellt-historiskt-språkligt dokument. Han gav CC tulpanlökar. Eventuellt hade CC sett någon lök tidigare.

Tulpanen blev Den Stora Passionen. Tyvärr avled Maximilian II 1576 och CC kunde inte fortsätta sitt arbete under den följande regenten. Varför? Ja, det vete fåglarna. CC levde vidare i Wien, lär ha haft en egen liten trädgård där han experimenterade med tulpaner och andra växter, ”slogs” med växttjuvar, han fick fram randiga tulpaner och kom underfund med att det torde handla om nån sorts sjukdom. Han reste också i det som nu är Österrike och är den förste som kartlagt floran i de trakterna. Men sen? Hm.

1587 hittar vi honom i Frankfurt am Main, i varje fall. Där beskrev han rosorna i staden som utan taggar. De fick senare namnet Francofurtana-gruppen. Utan taggar? Nää-ä. OO har tre av dem i rosbekantskapskretsen. Okay. Det finns taggigare rosor.

1593 kallas den då mycket berömde botanisten till Leiden, där universitetet byggde upp en Hortus Botanicus, men resultatet var inte tillfredsställande. CC var 67 år gammal, hade en skada i höften som gjorde att han inte kunde delta i det praktiska arbetet. Den kunniga hjälpredan. Dirck Cluyt, var apotekare som inte hade den formella utbildning som befattningen krävde. Men han har gett ut världens första bok om biodling! Tillsammans skapade de en liten (19 x 40 meter enligt vissa källor) botanisk trädgård med över 1000 växter. Numera lär den vara återskapad, tack vare noggranna listor.

Cluyt avled redan 1598, och efter det deltog CC inte i det praktiska arbetet, han hade fullt upp med sina tulpaner och sitt skrivande. Han producerade en hel del andra skrifter än brev under sitt liv, både översättningar och eget. Ett av hans viktigaste verk heter Exoticorum libri decem, quibus animalium, plantarum aromatum, alio rumque pere grinorum fructum historiae describuntur. Varsågoda!

Tulpan på turkiska: lale.

Turban på turkiska: tulipant.

Med en enkel tulipan, upppå bemärkelsedan… Tulipant skulle bli ganska så roligt…

Hyacint och herbarium och lite historia

Gudaa, på er alla, nu skall jag berätta om en karl och hans resa vars spår syns än idag… Nja, kanske inte så tydligt för alla, men det handlar om 1500-talet, en intressant tid. Det också.

OrdOdlaren har varit insyltad i hyacinter nu en tid, och väljer att illustrera med en tidig avbildning av växten, ritad av Basilius Besler som levde 1561 – 1629. Men det är inte honom OO skall skriva om, utan den här ”gubben”:

Leonhard Rauwolff, född i Augsburg 1535, död 1596 när han fick för sig att gå med i (det eviga) kriget mot ottomanerna (kolla den historien…), kanske ändå utövande sitt yrke, läkare. Men vi tar det liksom lite från början:

Leonhard kallas växtsamlare, botaniker, resenär och förstås läkare. Han var aktiv under den tid som en del kallar botanikens guldålder. Folk reste, samlade växter, upptäckte, försökte klassificera, hade kontakter, bytte växter, experimenterade… Alltså. Leonhard studerade i Montpellier och Valence (södra Frankrike), samlade och pressade växter ”som sjutton” där på 1560-talet. Han träffade Carolus Clusius 1564. (Vem? Kommer senare). 1565 började han med sin läkarpraktik i Augsburg. Och nu kommer det ”roliga”: Källorna nämner att han gifte sig samma år. Punkt, slut. Hustruns namn? Nä. Barn? Nä. Men svågern är nämnd vid namn! Han var tydligen apotekare och skickade ut och bekostade Leonhards stora resa ”genom Levanten och Mesopotamien”, 1573 – 1575:

Först reste han till Marseilles, tog sen båt till Tripoli, därefter besöktes Aleppo, Bagdad, Mosul (orter som vi hör om i tråkiga sammanhang idag) och Jerusalem. Hur han tog sig hemåt berättas inte. Alltså, för sisådär 450 år sedan! Hur långt 100 kilometer är kan ni se längst ner i högra hörnet. Hur reste han? Kamelrygg? Åsna? Till fots? Antecknade, skrev, samlade och ritade, hur såg de verktygen ut? Hoppas svågern blev nöjd.

Intrycken samlade han i sin bok, den kom 1582, en engelsk översättning 1693 på 340 sidor.

Och dessutom hade han med sig några hyacintlökar, några av dem fick ovannämnda spännande person CC. OO har snavat över honom otaliga gånger angående växter. Hyacinten då var blå med ett femtontal klockor på en stängel. Leonhard beskrev också folket, seder och bruk, trädgårdar, och

han var en av de första européerna som beskrev kaffedrickande, här i OO:s snabba översättning från engelska: ”En mycket god dryck som de kallar Chaube som är nästan så svart som bläck och är mycket bra vid sjukdomar, speciellt i magen (!!). Den här dricker de tidigt på morgonen på öppna platser inför vem som helst, utan rädsla eller hänsyn ur kinesiska koppar, så het som det bara går, i små slurkar om och om igen”. Intressant. OO dricker inte kaffe, så…

Han beskriver också trädgårdarna i Tripoli, omgivna av häckar av bland annat en form av hagtorn, bocktörn, granatäpple och hallonsläktingar. I dem odlades till exempel olika kålsorter, lök, vitlök, sparris, selleri, fänkål, sallad av olika slag, meloner, citrusfrukter… Dessutom noterar han att vattenbrist inte råder, många vattendrag når staden från bergen.

Boken finns kvar, tyvärr har OO inte hittat uppgifter om hur många exemplar eller tryckår, till exempel på det här exemplaret. Inte heller nämns det var det finns. OO tycker det är häftigt. Men sen blev det ännu häftigare:

Leonhards herbarium med minst 600 växter från 1560-talet finns kvar! Trots en hel del äventyr.

Leonhard var Luther-anhängare. Staden Augsburg proklamerade sig som katolsk 1588, och läkarpraktiken blev omöjlig. Han flyttade bort från staden och sålde sina fyra herbarieböcker. De hamnade hos habsburgaren Rudolf II i Prag och bevarades där tills svenskarna försökte inta staden 1648 (sista året av trettioåriga kriget). När den svenska hären inte lyckades inta staden plundrade soldaterna i stället slottet och lade beslag på bland annat herbarierna (och Silverbibeln). Drottning Kristina fick herbarierna. När hon abdikerade 1654 gav hon dem till sin lärare i grekiska, Isaac Vassius, född i Leiden, Nederländerna. Hans arvingar sålde herbarierna till universitetet i Leiden, där de fortfarande finns och utforskas med varsamhet. En superviktig källa till växtvärlden och dess utveckling.

Så kan det gå.

Dagen D som i diabetes

Vi är inte ”vänner”. Vi har aldrig träffats fysiskt. Men hon har en sida på Facebook, och OrdOdlaren är en ivrig följare. Hon är en vardagshjälte, hon kommer med kloka ord, hon har bestämda åsikter och hon är en snödrottning.

Namnet är Ariel – Kavamel Lumikuningatar. En labradortik, sex år gammal. Ariel är ett gammalt hebreiskt namn som betyder Guds lejon, hos Shakespeare en luftande som hjälper trollkarlen Prospero och Lumikuningatar betyder just snödrottning. Kavamel är eventuellt kennelnamnet. Ariel har vuxit upp på Axxell (en sammanslutning av yrkesskolor) och var tänkt till ”vanlig” assistenthund. Hon visade sig vara extremt bra på dofter, och så fick hon komma till familjen LK år 2019, i familjen finns en son med komplicerad diabetes. Efter en långsam och framgångsrik skolning som förstås pågår och upprätthålls ständigt fick hon sitt diplom, arbetsvästen, för ett år sedan. Hon är en hypohund.

Blott hon är vaken (hon tycks sova djupt nattetid, en nosarbetsdag är jobbig) markerar hon direkt när husses blodsocker är för lågt. Med tassen, som på bilden ovan. Även andra svängningar i blodsockret noterar hon. Eftersom hon också tränats för att plocka upp och hämta saker, stänga och öppna dörrar hålls även de verksamheterna vid liv, till nytta för familjen. Speciellt viktigt är att hon på ett visst kommando kan hämta söt saft (plockar själv fram ur skåpet!) eller blodsockermätaren, i akuta situationer. Eller en vuxen, om diabetikern själv inte reagerar.

Hon har sina bestämda åsikter om hur sovplatsen skall vara bäddad och hur hon skall fräscha upp sin kropp, som av bilderna synes. Hon älskar också att bada i kallt vatten, vilket kanske inte alltid uppskattas av familjemedlemmarna. En helt vanlig, småbusig och småenvis hund, alltså.

Mamma i familjen dokumenterar och gör uppföljningar, också till nytta för skolning av andra hundar. Hittills har det inte uppfunnits någon apparat som reagerar och larmar snabbare än en hundnos. Nattetid behövs ändå teknik och/eller utomstående hjälp för den tonåriga diabetikern, som numera går i samma skola som Ariel började sin bana i – Axxell. Han skall ändå inte bli hypohund…

Måndagen den 14 november 2022 firar vi världsdiabetesdagen. Logon för dagen är enkel,

och ett vanligt sätt att visa omvärlden att det är en speciell dag är att belysa byggnader med blått ljus. OO har inget sådant hemma, och den här boken verkar finnas på något annat ställe också:

Boken är skriven av deckardrottningen i svenska Österbotten, pseudonymen Nilla Kjellsdotter. Hon bor i andra ändan av OO:s hemkommun Oravais. I Nillas ända finns en stenpark, även om OO har svaga minnen av att det skulle göras något åt den, men hur, hmmm. Den finns/fanns vid ”Fjäälsändan”, vid den havsvik som skär in i kommunen, vid huvudstråket riksåttan. Här står författaren i stenparken, havet i bakgrunden:

Den här boken kan ni börja läsa i morgon, den handlar om diabetes på två sätt, och författaren vet vad hon skriver om. Den är dessutom utgiven på svenskt förlag, i Sverige, så det finns ingen ursäkt för undanflykter. Om ni fastnar på hennes deckarkrok kan OO meddela att följande bok med den något excentriska kvinnliga polisen kommer i slutet av januari 2023. OO skulle bara hoppas att hon skulle placera en del av handlingen lite österut, på såna exotiska platser som (skrivna på dialekt) Sveidas, Brännona, Tjeschis, Gambäkväänin, Acknosin, Kaujä…

Nej, nu spårade det ur med diabetesdagen. Se här en som inte ”spårar ur”:

Diabetesdagen idag, ägna några tankar åt personer som får dras med den livskamraten. En livskamrat som ständigt måste skötas. En hypohund underlättar, men forskning och ny teknik behövs också. Heja, Perra & co! Groop, alltså.

Luftandens nos är viktig. Guds lejon gör vardagen lättare, ger glädje. Även om inställningen till regnkappan är något vacklande. Hoppas ni får en bra dag, alla diabetiker.

Rameliana, ramelodier, ramelbarn…

Den här pennfäktaren/tangentknäpparen kan inte komma ihåg när hon föll för Povel Ramel. Sveriges radio och likaledes TV var det dominerande mediet under tonåren, och visst fasiken fanns fascinationen för orden, sångsättet (Knäppuppgänget), arrangemangen och uttrycksglädjen redan tidigt, det ser OO nu klart och tydligt i backspegeln.

14 oktober 2006 kunde OrdOdlaren (som då ännu inte blommat upp) avnjuta Povel Ramel live, i Finlandiahuset i Helsingfors. ”Gubben bra, tekniken urusel”, har hon antecknat i dagboken, men visst var det en upplevelse, är det faktiskt han, frågade hon sig om och om igen. Nämnda konsertlokal var förr akustiskt sett inget att hurra för förr, hur det är nu kan OO inte förtälja. Ingen kunde då ana att han inte skulle se fler höstar.

Ikväll, 16 år och nästan en månad senare, var det dags för en ny Povel-glädjevaccination. Platsen var Borgås kulturhus Grand mitt i stan, med sitt blåa scensken, resten nästan enbart kolsvart. Tekniken ypperlig. Povels naturbarn, Mikael och Lotta Ramel, med orkester = basen på bas, Backa Hans Eriksson. 90 minuter njutning.

En icke-blåtonad bild blev det, Lotta kom ut bland publiken, nära OO, som snabbt som attan slängde upp telefonen. En skådespelare och programpresentatör av rang, som debuterat i en julkalender med att sjunga ”Gubben Noak” baklänges. Med enkla medel blev hon ”far” i ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”,

även om hon nästan tappade mustaschen. Den incidensen fångade hon också med elegans. Storebror Mikael hanterar gitarren som fadern pianot, även om instrumenten var lånade – det är inte så enkelt att flyga med en kontrabas…

Utseendemässigt närmar sig sonen fadern med stora kliv, och berättelsen om femåringens svåra liv rörde publiken. En storasyster spelade sin favoritmusik på grammofon i grann-grannrummet, den andra storasystern spelade likaledes sin favoritlåt om och om igen i grannrummet, på pojkens krypins andra sida tragglade fadern på en komposition och i rummet inunder tränade körsjungande mamma sin röst. OO förstår fullt och fast att han tidigt fastnade för en el-gitarr med förstärkare med volymknappen i botten…

Och vem kan motstå sådana rubriker? Inte OrdOdlaren, i varje fall. Tänk, vad det huvudet producerade under ungefär 60 år, alltifrån ”Vårt eget blue Hawaii” 1942… OO har ingen favorit, kan lyssna på vad som helst, om och om igen. Gissa om hon njöt under konserten! Har ni förresten hört om Fulvia Fästing som droppade ner sig på Julia som ändå inte fick borrelia? Från sångsamlingen ”Djur i dur”, om djur som annars inte uppmärksammas i sånger. Som gråsuggor och tvestjärtar, till exempel…

Måste bara få med en bild med namnteckning också… En nästan helfylld festsal (rymmer 291 personer) njöt och skrattade, log och applåderade. Och sjöng med, när tillfälle gavs. Hög trivselfaktor, de flesta i publiken var i samma ålder, både fd lärare, präster, kontorister, mästarkördirigenter, diakoner, kantorer, musiker, kemister och andra företagare. OO saknade en

som ändå trängde sig på i hjärnan, vad sägs om utseendet? Kantor Dag-Ulrik, som enligt OO:s pålitligaste källa imiterar Povel så att åhörarna gapar och förstummas. Kanske han var på konserten i Helsingfors. Hoppas det. Härmed framförs önskemål om en Povelkväll om en tid, för först skall nu det här smältas.

När OO köpte biljetten sa hon att det kommer att bli Povel till 70%. Hon är nu böjd att höja insatsen. Nyskapandet, t.ex. att köra genom ”min fader hette Kurt” i expressfart var en underbar ny karamell av Povels naturbarn, helt i samma anda.

Kärlek och politik har inte stort utrymme i den nästan tusenhövdade (kan man säga så?) sångskatten. En annan ordkonstnär, Tage Danielsson, har sagt: ”Povels musikaliska härnadståg mot idiotmusik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk”. Webbplatsen http://www.povelramelsällskapet.se är en guldgruva. OO har fastnat där åtskilliga gånger.

Tack för orden och musiken! Håll musiken igång, så länge ni kan!

Novembers första

Konsert med handledning för lyssnande var nästan något nytt för kulturtanten. En kort, åskådlig och givande text i det annars tunna och föredömligt tvåspråkiga programbladet.

Plats och tid: Borgå domkyrka, 6 november. Foto: den tillfälliga programbladsförsäljaren. Huvudverk (inte med ä!) Gabriel Faurés (1845 – 1924) requiem från 1890. Den här tonsättaren tillbringade en stor del av sitt liv som organist (det hörs i sköna orgeltoner) och lär ha sagt att han alltför ofta spelat dyster musik på ett otal begravningar, därför ville han göra något ljust och hoppfullt. De katolska dödsmässorna verkar inte ha fallit honom i smaken, de som innehåller Dies irae, vredens dag, när domen kommer… Faurés requiem har ofta kallats ”Dödens vaggvisa”, en passande benämning. Aj, jo, handledningen! Den senare hälften av den:

De här raderna gjorde att upplevelsen av musiken, körsången och solona och hela arrangemanget blev mera intressant, OO förstod mer och fick större behållning av det hela. Fem sjundedelar av hela verket på tio rader. Förstås fanns också den sjungna texten på latin, svenska och finska i programbladet. Författare till texten är Tomas Takolander, ung musikmångsysslare. Mera sådant åt folket!

Övningsbild från den drygt 500-åriga domkyrkan. Den cirka 70-hövdade kören leds här av Eki Söderström, fenomenal dirigent. Längst till höger ovan nämnda unga man (dirigent för operan Cosí fan tutte i Lovisa för två månader sedan) som

dirigerade den här sammansättningen i Hyvinge/Hyvinkää en vecka tidigare. Tvåspråkigt så det förslår.

Programbladet till höger presenterar veckoslutets andra (eller första, hur man ser det) requiem. Förresten, ordet är ackusativform av requies, som betyder vila. ”Requiem aeternam dona eis domine – Giv dem evig vila, Herre”. Liksom lite olika ordföljd i latin och i svenska. Halva programbladet upptas av presentationer av de medverkande. På finska. Verdis verk presenteras på en sida. På finska. Verkets text, fyra sidor (av totalt 20) på latin, finska och svenska. Staden Pori är Björneborg på svenska. Inte mer om det, OO skall ju inte sprida elaka budskap.

Vi är nu förflyttade till Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, invigd 1969. Ett något ”yngre” utrymme. Här är uppsjungning på gång för de cirka hundra körmedlemmarna. Den situationen ser alltid något slö och okoncentrerad ut, tycker OO. Sångarna tittar åt olika håll, gräver i sina väskor och ser allmänt ointresserade ut – men producerar ljud av diverse slag. Bilden är från den ena körens, Helsingin filharmoninen kuoro, facebooksida. En grönaktig pil visar på en gråhårig typ i grågrön rock till höger i bilden, till vänster finns en lilaaktig pil som visar på en körsångare. Var och en får söka och gissa själv…

Det sägs att Verdis requiem är en av hans bästa operor. Hans eventuella förkärlek för dramatik och ”pukor och trumpeter” märks, OO hukade sig av ljudanstormningen några gånger under övningen. Orden är också häftiga, på vredens dag skall jorden upplösas till aska, alla bävar inför domaren, inget kommer att förbli ostraffat – en tårfylld dag. Förstås ber man med alla kraft om förlåtelse, allt sjungs på latin så man kan negligera orden. Men, musiken och volymstyrkan berättar ändå. Tröttsamt för körmedlemmarna att stå i de 90 minuter som verket varar. Alla var matta på olika sätt efteråt! En mäktig upplevelse till alla delar!

OO har alltid fascinerats av kyrkans tak, mörkret har lagt sig i novemberkvällen – notera de vita fläckarna i fönstren: koristernas notblad! Ingalunda ditkastade, helt enkelt intressanta speglingar. En stol fanns på dirigentpulten, Jonas Rannila hölls inte länge på den, han dirigerar med hela kroppen och lite till.

En glad och energisk kyrkvaktmästare gick runt i kyrkan och ”packade ihop” folk. Konserten var slutsåld, 750 personer ryms i kyrkan. Han lyckades också göra sig hörd i hela utrymmet utan tekniska hjälpmedel där han bad oss sitta närmare varandra, ”alla skall rymmas!”

Att sitta så här kändes ovant och opandemiskt. OO:s okända bänkgranne hade garderat sig med väska på ena sidan och tjock ytterrock på den andra, men hon fick ge sig. Kyrkan i Borgå var inte lika fullproppad. Googla gärna fram någon del av verken: ”Pie Jesu Fauré” (något av det vackraste som finns), ”In paradisum” eller till exempel ”Libera me Verdi”, med vackert och innerligt sopransolo med kör.

Början var häftig, novemberfortsättningen blir lugnare, men ändå…