Hej! Del 2/2 från HUI

Hon heter Ingrid. Hon pratar Sverige-svenska. Därför får hon alltid prata på (trots att hon inte behövs) under hemresan från Nyslott, åtminstone till St Michel, där hon uppmanar att svänga in på KUU-Å-PIION-TIIE – alltså Kuopiontie, Kuopiovägen. Hon har gett oss många goda skratt här i hemlandet, i Spanien, i Sydafrika, vår GPS-tant. Denna Årets Julklapp 2007 inhandlades 2011. Här avbildad heltyst på parkeringen på Borgå torg 30 december, i småregn med bussar och julbelysning.2006: Ljudbok. OO:s lästakt är tyvärr sådan att hon blir irriterad när hon inte får bestämma hastighetsvarianterna själv. Det har bara blivit ett försök hittills, tyvärr. Medger fördelarna, men så länge som ögonen håller, så… 2005: pokerset. No comments. 2004: Platt-TV. Tänk, så många som fick möblera om i sina TV-rum när tjockapparaterna slängdes ut. Oftast till det bättre. 2003: mössan. Var det det året när ungdomen trodde på att värmen far ut genom huvudet och en viss överstorstilsmössor blev populära?

2002: kokbok. Då uppenbarade sig TV-kockar i mängder i olika program, folk blev inspirerade till att kocka själva, experimentera. Nu översvämmas kanalerna av kokabakatävlingar i ”hela världen” enligt utslagningsprincipen. Tar vi nu också kockandet till oss, eller blir vi utröstade av ätarna? Vet inte om någon av dessa kommit som julklapp, här är endast en del av en hylla:2001: verktyg. Har inte behövts som julklapp. Alla OO:s hem har i det närmaste varit översvämmade av sådana prylar, även om OO:s hemmasnickar- och bilskruvarförmågor är på låg nivå. 2000: DVD-spelare. Finns, men hur ofta används sådana nuförtiden? Här mycket, mycket sällan. Men 1999 var det överlevaren mot alla odds som var Årets Julklapp: boken! Den där med pärmar och sidor med text, som skulle vara död för längesen. Finns det skönare än att bara sjunka in i en bok, läsa i egen takt (se ovan) och strunta i allt annat? Läste någonstans att ungdomar av idag gillar ”en riktig bok” alltmer, elda på! Alltså, bränn inte böckerna… Här kommer förslaget till Årets Julklapp 2020: 1999 i repris!En minimal del av sträckläsningsböckerna i hemmet. De flesta lästa. En gång. En del kan (och bör) läsas flera gånger, finns så mycket att njuta av…

1998:dataspel. Inga kommentarer. 1997: Tamagotchi. Kommer ni ihåg? OO:s erfarenhet kommer från diverse skolklasser. ”Oj, nu måste jag mata min Tamagotchi”, kunde en och annan elev utbrista mitt under arbetet på lektionen. En kort dagslända? Men hör här: Den glada kocken/restaurangägaren från Åland reser just nu omkring i Japan och uppdaterar sig med filmer (tyvärr inte stillbilder), och ve och fasa, han hade filmat en elektronisk hundvalp! ”Borde man skaffa sig…”, frågade han på Facebook, och OO:s svar var klart: ”Nä”. Han gillade kommentaren.

1996: internetpaket! 1995: CD-skiva. Tänk, bara för 24 år sedan! Hur många CD-skivor har du spelat/inhandlat 2019? Och 1994: mobiltelefonen! OO var som vanligt lite sen i tändningen, förärade först 1997 dåvarande maken Nokias ”banan”:Men tror ni han lärde sig att ringa hem och berätta var han var och när han kommer? Nä. Svarade ändå när frugan ringde… Men visst var telefonen härlig! Också systersonens första telefon. OO inspirerades till köpet av en svensk humorserie i TV, om en ensamstående man och hans dotter. ”Jag valde mellan den och en fotboja”, grymtade han när dottern blev själaglad över sin julklapp.

1993: en doft. Nej tack, överkänslig. 1992: TV-spel. Ingen erfarenhet. 1991: CD-spelare. Allt är inte helt ”ute”, men onekligen har förtjusningen dalat i och med teknisk utveckling på gott och ont. Så också med 1988, den första Årets Julklapp, bakmaskinen. OO var verkligen intresserad, med avvaktade och insåg till slut att det är roligare att blanda, knåda och forma själv.

JO, jo, två återstår. 1989 videokameran – är troligen mer eller mindre onödig nuförtiden. Däremot står sig 1990, wok-pannan! Den torde användas rätt så flitigt här och där, även då och då här. Problemet är endast det stora hyllutrymme den upptar.

Gott Nytt År, bästa läsare! Det finns hopp, fotot togs klockan 11 på nyårsafton, nästan vid stuguknuten:Avslutar med att låna lite från bloggväninnan Ingrid: Kom ihåg att det är en källa till stor glädje och tillfredsställelse att få märka att någon bryr sig och uppskattar det vi bloggare skriver. Visst skriver vi också för vårt höga nöjes skull, men kommentarer och gillanden sporrar oss att fortsätta! Visa er under 2020, tack!

 

Julklappen (och konstiga bilder)

”Vad önskade du, vad fick du, vad gillade du bäst?” Det fanns en tid när sådana frågor var på tapeten den här tiden på året. Mera sällan ”vad gav du?” Visst har OO fått uppskattade klappar genom åren, men att klassificera ”den bästa” går bara inte. Beklagar bara att ett och annat i smyckesväg används alltför sällan.

Nä, här kommer inga privata avslöjanden om årets julklappar. Men Årets Julklapp – det fenomenet roar. Utses i grannlandet av Svensk  Handels forskningsföretag HUI (varsågod, säg det högt, huihui!) och bygger på ”en oberoende analys av konsumtionstrender”, skall vara ”en aktuell produkt som tros sälja bra, skall kunna anses tidstypisk och representera nutiden”. Och nej, titeln skall inte uppmana till konsumtion – men skall sälja i stora mängder. OO:s hjärna har svårt att få det att gå ihop…

I år var det mobillådan. ”Sätt din telefon här så kan vi umgås”. Det är verkligen inte länge sedan åtskilliga föräldraskaror hånade lärare för att dessa hade sådana lådor på lektionerna… OO är ju ingen kuta-runt-i-affärer-typ, följaktligen har hon inte kunnat uppbringa en enda låda för mobiler. Otrend i Finland ändå? Utom i skolor.

OO går bakåt i listan. 2018: det återvunna plagget. Nej tack, fick alldeles tillräckligt av sådant under uppväxten. 2017: elcykel. Jo tack, men alldeles för dyr. 2016: VR-glasögon. Va? För OO är VR=Valtion Rautatiet, alltså Statens Järnvägar, skilda glasögon för dem kan kanske behövas, men OO intresserar sig ändå mer för den verkliga verkligheten än för en virtuell. 2015: robotdammsugaren. Skulle inte fungera här. En höna kunde kanske vara bättre…2014: aktivitetsarmband. OO är inne på sitt tredje. Bra att ha, speciellt när det är ihopkopplat med den tysta telefonen. Om någon mot förmodan ringer märks det på armen. Stegräknare? Tja. Att stå och hacka ett kilo vitlök ger över 10000 steg (provat med två armband). Ger ändå en viss aktivitetsindikation. 2013: råsaftcentrifug. Va? Redan då var OO:s dito undanstoppad i ett mörkt skåphörn. Gott, jo, men diskandet efteråt… Nutida tandläkare uppmanar: ät och tugga frukten, det är mycket bättre för mun och tarm och allt däremellan. 2012: hörlurar. Jo, bra att ha. Här snabbt avbildade (med blixt) med OO:s silvriga, färskklippta, för för länge sen färgade bättre sida:2011: den färdigpackade matkassen. Finns företagen kvar idag? De där som packade råvaror och recept, körde hem – och alla var så nöjda och glada så. Passar sällan bra för den som odlar och delvis lagrar själv. Fördelarna var många; en omväxling i kökslunken, nya smaker, nya kombinationer. Få talar om det systemet numera. Närodlat, Reko-utdelningar m.m. är troligen mera trendigt idag.

2010: Surfplattan. Aha… Det hände sig vid den tiden att plattor också uppenbarade sig på bordet här. De plattor som snart åtminstone kommer att åtnjuta deltidspensionDen här lilla gamla plattan (bredvid den något mindre mer moderna smarttelefonen) innehåller två nödvändigheter: hundratals patiencespel och Svenska Akademins Ordlista med korsordshjälp. Risken finns att den degraderas till skärbräda om dessa två kan innefattas i den nya plattan.

Nu kommer det: 2009:Spikmattan. OO:s har betydligt fler år på nacken. Det avbildade liggandet är endast spel för kulisserna, hela nakna ryggen får behandling, nästan varje kväll. ”Behovet” går i vågor, men ger åtminstone inbillad hjälp åt hårda och stela muskler, stimulerar blodcirkulationen – och gör att OO då och då somnar med ”spikarna” i ryggen. Sen får experterna säga vad de vill. Skönt är det.

2008: en upplevelse. OO både ger och tar gärna emot. Det har blivit en och annan konsertbiljett eller på förhand köpt behandling under årens lopp. Kommer osökt att tänka på sexåringen som ville ge mamma en upplevelsemorsdagspresent: det blev tetermos, smörgåspaket och kikare och utflykt till ett fågeltorn tillsammans med den drygt 60-åriga fågelskådarmentorn, en av OO:s vänner. Strongt av killen!

Årets julklapp har utsetts från och med 1988. Fortsättning följer. Slö avslutning som inte hänger ihop med annat än julen: Granorkestern är något decimerad och utspridd i år, men spelar på…

Julkortstradition – än finns entusiaster kvar

OrdOdlaren gillar julkort. Både att skriva och sända och att få, läsa och begrunda. Redan som rätt liten tulta var det viktigt för henne att få ge kort och små julklappar till för föräldrarna helt oväntade personer. Julkortsmanin sitter stadigt kvar.Även nu i nådens år 2019 har hon inte varit miljövänlig, hon har understött den förhatliga, slöa och slarviga Posten (vars personal strejkade i november) med pengar. Hon har sänt kort även till Facebook-vänner och sådana hon har telefonnummer och/eller e-postadresser till. Hon har inte understött någon obestämd välgörenhetsorganisation (förutom traditionen med Frälsningsarmén). 119 kort skickades iväg. Hon får ingalunda lika många, ”ursäkterna” finns nedskrivna här. Men ingen påstår att den inte vill, inte har lust, inte har råd, inte tycker om att sända julkort. Inte heller att det tar tid, är jobbigt, stressande eller är ett onödigt ont att skriva julkort.Den här avsändaren har verkligen bemödat sig. Grankvisten är broderad! Till 99% lika snygg på baksidan. OO kan bara inte få till stånd något liknande. Full av beundran och mycket glad över att få ett sådant kort.Sådana här kort är sköna och serverar juldrömmen. Snö, röd stuga, katt i fönstret, stjärnor, kärve, domherre – och tomten som sakta smyger sig på. Bara att njuta och drömma (i regnväder och plusgrader).Virpi Pekkala är en kortkonstnär med glimten i ögat. Hennes enkla och ”slående” kort är BJR:s favoriter. Han sänder av hennes kort, skriver en kort vers med utgångspunkt i motivet, och ger kortet ytterligare en dimension. Och årets avsändare av det här kortet är – Posten! Förstås undertecknat enbart med ”Postinkantajasi”, inte på svenska ”Din postiljon”/”din brevbärare”. Lite Goodwill-frieri…En annan synnerligen lokal kortmakare är Inge Löök. Men det enda kort med hennes härliga gummor som kunde uppbringas här i huset är ett nyårskort. Gå in på http://www.ingelook.com och le och skratta åt gummornas upptåg! Förebilderna har funnits i verkligheten, och konstnären provar ut idéerna på olika platser med sina frikostiga vänner – men OO tror inte att de haft picknick vid en stor klocka…En del gör egna kort. Humoristen konstnären Stigo som inte vill kallas konstnär ritar varje år med glimten i ögat och lite småironiskt. Årets version är mycket typisk – turborenen har tappat sugen, turbon, och hjälpen med det tunga lasset verkar vara nästan ouppnåelig.En av OO:s rosvänner är en verkligt skicklig fotograf. Hon har hundratals rosor hemma att avbilda, hon har byggt upp ett enormt arkiv med rosbilder – och hon har systematik i det! Om OO saknar en rosbild och kontaktar henne kommer ofta rätt bild i ilsnabb retur på e-posten. Vi glömmer alltför ofta att även nyponen är vackra och varierande. Här rugosarosen ‘Moje Hammarberg’.OrdOdlarens bidrag 2019. 75 bilder samlades i en fil, med några dagars mellanrum gallrades fler och fler bort tills det återstod ca tio vid besöket på fotoaffären, där ”pojkarna” bidrog med att få in bilderna i given ram (och ändra ramen lite), för att till sist godkänna slutresultatet.

Syrenerna är ‘Krasavitsa Moskvy’, alltså ‘Beauty of Moscow’, lanserad 1960; längst uppe till höger är Vippsyren (Syringa sweginzowii), Ungersk syren (Syringa josikaea) och ‘Andenken an Ludwig Späth’, lanserad 1883. Sonen hedrade fadern, botanikern och plantskoleägaren i Berlin med namnet.

Det är julafton. Klockan är halv sju. Skinkan är snart klar, sprider en angenäm doft. GOD (i dubbel bemärkelse) JUL till alla läsare, hör av er! Och – använd Posten. Vi behöver den, trots allt… 🙂

Grevlig Blandning?

Utcheckning från logementet klockan tio, flygets avgång först 18.05. Hur slå ihjäl sex timmar, förutom de två som bör tillbringas på flygplatsen? Alltid något av ett problem. Hyrbil hjälper (och kostar en hel del), bagaget finns tryggt och inom räckhåll. Att den inbyggda GPS-apparaten just den dagen drabbades av akut förkylning innebar en intressant utmaning. Bara att konstatera att de beprövade metoderna fungerar: två par ögon, karta och vägskyltar (med hjärnan inkopplad). Låt vara att vägarna gör fler kurvor än vad som kan visas på kartan, och vägskyltarna varierar i storlek, placering och höjd.

Joho, BJR och OO hittade fram till det i en hast påkomna utflyktsmålet: Quinta do Palheiro Ferreiro. ”Smedens lada” enligt den lilla guidehandboken; enligt Google Translate är palheiro = höstack och lada = celeiro. Var och en får själv välja vad som verkar trovärdigare. Inget av de nämnda har ändå funnits på länge, länge. 1801 köpte João Esmeraldo, count of Carvalhal platsen, byggde en jakt”stuga”, anlitade en fransk landskapsarkitekt och allt utvecklades tills det var dags för hans hädanfärd 1837. Ett kapell byggdeslikaså vägar, troligtvis även den här:Träd planterades, och från och med 1826 kamelior. Deras blomstertid var i startgroparna i slutet på novemberOO klickade över 100 gånger med kära Canonen, hälften av klickresultaten är just kamelior…Jaktstugan utvidgades, över 200 personer jobbade med planteringar, fruktträd och service av olika slag. När greven avled var han en av de största jord- och husägarna på ön, en skicklig affärsman. Och arvingen, brorsonen, var sex år gammal.

Denna contar nr 2 (trippelkoll för portugisiskan på ovannämnda GT, ho vet ändå…) valde ett liv i ”sus och dus”, använde allt han ärvt och mera därtill. Det bjöds på fester, soaréer, bröd och skådespel var än han vistades: Madrid, Paris, Madeira… Underhållning, jo, men inte underhåll. Ett hus åt en älskarinna byggdes på Palheiro, men livet ledde till att egendomen fick lov att säljas på auktion 1885, i skraltigt skick.

John Burden Blandy, redan då etablerad vinhandlare/producent, köpte trots att många ansåg att köpet var en usel investering. Hustrun utvecklade trädgården, så gjorde även sonhustrun från USA och sonsonhustrun från Sydafrika. Växter från hela världen planterades, trädgårdar i olika stil existerar i denna dag alltjämt sida vid sida i en skön, stor harmoni. En verklig upplevelse, t.o.m i november!

Grevens jaktstuga lämnades åt sitt öde, fick förfalla. Redan på 1880-talet byggdes den nya bostaden, där nu senare generationer Blandy torde husera.Familjen hör intimt ihop med Madeira-vinet, men är även inblandad i en hel del andra sammanhang på ön. Trädgården öppnades för allmänheten i ett tidigt skede på 1900-talet. Enkla skyltar med ”privat” finns här och där, inga staket eller kedjor eller andra hinder stör trädgårdsupplevelsen. Och kameliorna blommade…Redan före 1885 fick en anställd en dag i uppdrag att räkna kameliabuskarna (enligt en bok från 1920-talet). Mot kvällen tillfrågades han om räkneresultatet. ”Jag har inte hunnit räkna alla, har kommit till 9000. Låt oss säga att det finns 10000”. Kameliadamen och kameliamannen bara gapade nästan 200 år senare. En del buskar har tydligen omkommit i bränder, nya och fler har planterats. Ingen räknar, enligt en trädgårdsarbetare som tillfrågades.

Och sen, när andra växter – rosor, till exempel – visar sig i sin fulla blomprakt… Å andra sidan behövs inte blommor för att få färgvariationer:Och så kan man ju snickra till lite roligheter också, vad sägs om den här fågeldammen?Nuvarande familjeöverhuvudet Adam Blandy, gift med svenska Christina (som har ägnat sig speciellt åt rosorna), pensionerade sig från familjeföretaget 1985 och har sedan dess utvecklat Palheiro. Halvruinen jaktstugan (spännande lekplats för unga Adam) har restaurerats till ett lyxhotell. Trädgårdsbesökarna får förfriska sig i ett mysigt tehus, en golfbana öppnades på 1990-talet, likaså en lyxig semesterby.

Tror att första greven av Carvahal myser över hur hans ca 200 hektar har förvaltats. Första mannen Blandy instämmer, han som grundade vinföretaget 1811.

Elegantte

Här i huset förekommer både femte, fyrte, trete, tvåte och ettte. Allt avgörs efter en kort behovsprövning, och det beror på humöret, dagen, sysselsättningen o.s.v. vilket/vilka det blir. Plus vid övriga lämpliga tillfällen vid andra tider på dygnet. TE-ologer i vårt hörn av världen är kanske inte lika strikta med ”Afternoon Tea” som på andra platser här och där. I varje fall inte här.

Någon gång blir det ändå så att man vill lyxa till det. Om man bor mittemot Reid’s Palace på Madeira tar man bara och klampar in, reserverar plats och återkommer något mera uppklädd dagen därpå till hotellets berömda Afternoon Tea. Lite känsla av elefant i porslinsbutik var det allt…Ärevördiga Reid’s öppnade som The New Hotel 1891. Visionären, som såg klippan och satte igång med bygget, William Reid, avled strax innan bygget stod klart. Sen dess har byggnaden vuxit åt tre av fyra håll, många kändisar har suttit på teverandan, i restaurangerna, bott i rummen, vandrat i trädgården, badat… Roger Moore, Gregory Peck, Winston Churchill, Bette Midler, Stephanie av Monaco, Sissi av Österrike, med flera. Nu även BJR och OO…

På grund av ljudliga och störande renoveringsarbeten åtnjuts teet i en av restaurangerna, men tjusningen var inte mindre för det. Först fick man välja tesort från en liten meny, sen kom kannorna sakteliga på bordet. Första koppen ihälldes elegant av servitören, Sen fick man hantera den personliga tekannan själv.Mjölk fanns på bordet, men servitören varken frågade om eller rörde den; han serverade te. OO har hört att konservativa (?) engelskkvinnor och -män kräver mjölken först, annars blir det fel – någonting. Vet inte vad. Kanske något förlegat idag?Sockret var intressant. Vitt, brunt – och på pinne. Sen kom tilltugget.Det känns som att svära i kyrkan, men för en bondedotter från Österbottens slätter med rågbrödshålkakor i bagaget kändes sandwichbrödet som gubbbröd. Just det. Gubbbröd. Som man kan äta och tugga i sig utan tänder. Men fyllningarna var smaskens! Här med räkorNami, nami – sen kom scones. Två per man och kvinna gick åt. Låt vara att sylten serverades i små burkar.

Den vita smörjan (förlåt igen), troligtvis Clotted Cream, den föll inte alls i smaken. OO är ingalunda någon van scones-ätare, men de smakade mer, något mellan kaka, bulle, nybakt bröd (inte råg) och något annat. Skall kanske försöka vända ihop något själv. Någon gång.Tekannorna byttes ut till nya och heta precis innan tidpunkten för de små konstverkens förstörelse obönhörligen närmade sig. Vilka skönheter! Minimala – men visst var det synd att äta upp sådant som konditorn – hoppas OO – lagt ner själ och hjärta i. Här elegant frukt…Blott blått verkar inte såå aptitligt, men ojdå så den också slank ner…Rosenknoppen var verkligen helt äkta…OO planerar en egen variant av Afternoon Tea. Tidpunkten inte fastslagen. Men då blir det kanske ändå som vid det första försöket, BJR:s chilisemlor! Visst var det roligt att leka lyxtant.

På kvällen ordnades en konsert med klassisk musik i hotellets ”spegelsal”. Kameran fick vila på logementet. OO:s stolgranne var en mycket engelsk lady, som ”alltid” bor på Reid’s. Härligt engelskt språk, mycket sofistikerad. Och rolig. Undrar hur hon intar sitt Afternoon Tea? Sak samma. Allt var intressant.

Varde juleljus!

”Jag började verkligen undra om något hänt! Andra advent, och ni har inte satt upp en enda julbelysning!” OO träffade en granne vid postlådan, det var 8 december för några år sedan, och ingenting lyste i fönstren i huset. Trädgårdsägarna hade begått en något längre novemberresa och anlände till fosterlandet först på detsammas födelsedag. Där ser man: julbelysning är en signal om att allt är ok…

I år var det snudd på igen. Hemkomst 3 december i arla morgonstund, förmiddagssömn och eftermiddagsstadsbestyr. Mot kvällen sattes ändå de sedvanliga fönsterljusstakarna fram, de som syns för förbipasserande (och sprider ett skönt nattljus i hemmet). Den i Jakobstad uppväxta BJR såg förstås till att stadens symboler kom på plats i ett fönster som lite kan ses mot vägen. Av många praktiska skäl placeras de så här, Tro, Hopp och Kärlek:OO njuter av det mjuka ljuset från en av de fem stjärnorna, något som möter ögat direkt när hon blickar upp från denna skrivplats:Och dessutom snö på syrenerna utanför fönstret – vacker utsikt en stor del av året…

Hemkomst från vad? Jo, Madeira. OO:s första besök i livet, gav synnerligen stor mersmak. Inte hinner man med allt man vill på en vecka, man skall ju simma också! Förstås ta det lugnt. Läsa den tjocka boken. Uppleva en ny holme, en ny stad, lära sig geografin. Ta det lugnt mellan varven. Men oj, så det pyntades inför helgen som stundar!Madeira upptäcktes officiellt 1419, och det har firats och firas. En enorm julklapp på strandpromenaden i Funchal. Men inget tändes förrän på kvällen första advent – och då hade OO och BJR inte så mycket tid kvar. Och de foton som gavs som lån godkändes inte av systemet. Synd, de var verkligt fina. Man kan ju tyvärr inte få allt här i världen. Den här julklappen är verkligt mäktig när den är tänd – ser ni den fina rosetten uppe?Nya hotell Savoy bjöd på färgsprakande vattenkaskader, kanske är de igång året om, vem vet? Vackert så det förslår, fängslande. Härliga växlande färger i två nivåer.Gatan utanför – varje träd var behängt med stora lampor i varierande färger. Bilarna är ju lite onödiga, förstås, men man kan ju låtsas att baklyktorna/bromsljusen är till för att förhöja färgstämningen.De här bollarna fanns på plats långt på förhand. Ser redan så här intressant och kreativt ut, men vem hade anat att de blir så här när de tänds?Bilderna är inte tagna från exakt samma punkt, men OO garanterar att det är samma träd och samma bollar!

Inne i den gamla stadskärnan var det pyntat hur mycket som helst. Det glittrade värrigare redan i solskenet mitt på dagen, här fanns t.ex. massvis med änglar – aj sjutton! En ängelbild blev bortglömd i hastigheten, en verkligt fin och elegant en! Den får ni se någon annan gång. Kanske. Många änglar i den här stilen vakar över fotgängare och bilar:Och hur skulle det smaka med pepparkaksgummor? Nja.. .de här är inte gjorda av sådan deg, blir kanske lite torrt och knastrigt att äta…Jo, kontraster för en nordbo, en blomampel trivs riktigt bra bland julprydnaderna. När nu temperaturen inte sjönk lägre än till ca +15 på natten, så…Mera julklappar över gatan…Smarta julgranar, faktiskt!

Ögonbedövande, det är vad det är. Att strosa omkring i ljum kvällsvärme är inte helt fel, precis. Bara att hoppas på lika god tidpunkt och vädertur nästa gång. Och med mera möjligheter att fotografera ännu fler belysta underfundigheter.