I backspegeln: 2003

Det var kallt. November-december 2002 bjöd på högst tio dagar med plusgrader, enligt OrdOdlarens horisont. Januari och februari stod för 28 dagar kallare än minus fem. I mars var det åtminstone 22 morgnar med minusgrader. Brrr.

Tosca var redan nästan tre år gammal och hade hittat många nöjen. Ett var att hoppa in i den tomma butikskorgen och se bestämd ut. Matte skulle gunga den med häftiga rörelser. Där låg han sen och spann, satt efteråt länge kvar, det kunde ju bjudas på en åktur till…

Mitt i kölden, 3 januari, hördes konstiga ljud, eventuellt mårdhund. Byns jägare konsulterades, han kom med en fälla som slog fast redan efter två timmar. Han var förvånad, mårdhundar går inte i ide men rör sig mycket lite under vintern. Är en igång så är också en annan resonerade han, och följande dag hade vi ovanstående i buren. Den första var skabbig och ful, den här helt ok. En sån här stod och skrek åt uteliggaren sommaren 2022…

Så gick det en fredagskväll i slutet av januari. Den unga mannen som hade ärvt ett litet skogsparti skulle avverka träden och sen sälja marken som tomter, få ut det mesta av arvet, avverka själv. Det gick inte så bra. Ett träd föll lite fel och flera hus blev utan trådtelefoner och internetförbindelser ett helt veckoslut. Den som söndrar betalar.

Snödjupet var inget att skryta med den vintern, och åisen var stark som bara den. Häggarna vid lillstugubastun och lite skräpvegetation fälldes rakt på ån och forslades bort med människo- och hästkrafter. OO skidade otaliga gånger på ån, till och med skate. Den bastu som OO använde längst till vänster.

En svängom i klassrummet! OO i sin ”dansledaruniform”, den dag då de elever som blivit äldst i skolan klädde upp sig till tänderna och dansade salongsdanser, De Gamlas Dans. Några veckor senare upplevde OO ytterligare en höjdpunkt: hela skolan på nationaloperan, Trollflöjten. Kändes som en storvinst på många sätt, något OO jobbat för i månader.

Den i all hast i förbifarten inköpta brudbuketten granskas av Tosca efter att den fullgjort sitt värv. På dagen 25 år efter första träffen blev det vigsel. Väninnan som stod för bilskjutsen från studentskrivningarna i Lovisa till magistraten i Borgå var något stressad, men den pressade tidtabellen höll utan överhastighetsböter. Roligt och fnittrigt och allvarligt på samma gång. Många av orsakerna till att ta vigselsteget är förborgade. Kanske ett släktfel. En kusin gjorde nästan samma sak något senare.

23 april skars en hård nippa (växt) bort under höger öga. Några celler torde ha blivit kvar, en ny operation gjordes 5 juni. Så här såg OO ut efter 45 minuter i operationsstolen. Frisyren får nu, 20 år senare, inga stilpoäng. Följande dag på jobb igen, rektorn undrade och fick förklaring, datorn sade ingenting. Dropp i ögat varannan timme, och..

.. så var hon fit for fight för TV-inspelning fem dagar senare. Kameran zoomade inte in på henne en enda gång, själv var hon tidvis helt uppslukad av kameramännens arbete. Men, ärligt talat, det var den här roligmusikaliska gruppen som lockade starkast, Östen med Resten. Mest fascinerades OO då av gitarren till vänster. En basgitarr, fick hon veta. Och vad det är – ja, det vet inte OO helt och hållet i den dag som idag är. Hur spelar man på den? Som en bas eller som en gitarr?

Minns ni gruppens ”caféprogram” i TV? Tittarna fick bland annat ringa in och be dem sjunga någon låt. Det kunde blir precis hur som helst, OO gillade och beundrade musikaliteten. Med var då också Bengan Jansson, som i ett program på fullt allvar kompade en solist på piano, med killen mitt i bilden ovan som koncentrerad och hyperallvarlig bladvändare. I slutet av numret zoomades notbladet in – Kalle Anka.

Början av 2003 var kall, våren var kall. Morgondoppen började först 27 maj, då blommade häggen, OO sådde grönsaker – allt samma dag. Juli var varm, men inte för torr. Sista morgondoppet 29 september, sen blev ån för lerig och grumlig.

Just så. Ibland si.

Bakett. Det är just jämt och precis vad OrdOdlaren är. Ganska ofta, faktiskt. Hon tänder sällan på det nyaste nya, men kan acceptera det när andra gått vidare till nya trender. Men nu gäller det Dagen idag – ursäkta, i förrgår.

Världens mest kända namnteckning. 4 juli 1776. Det visste inte OO förrän 22 januari 2023. Höjden av att vara sen… 246 år, plus ungefär ett halvt. Vet ni? Kanske OO inte är ensam… Den första som undertecknade självständighetsförklaringen i Amerika, 13 stater/kolonier som deklarerade sitt oberoende av England. John Hancock levde 23 januari 1737 – 8 oktober 1793.

”John Hancock” är nästan synonym till namnunderskrift i USA. Redan 1977 utnämndes 23 januari till Handskriftens Dag i USA.

Sånt lär man sig i korsord! OO löste korsord i söndags, 22.1. Men en massa skriverier skulle klaras av innan hon kom till skott med det här. Nu. Sent omsider. Fira med att skriva – jo, det gör OO varje dag…

Hur lär man sig att skriva? Idag, alltså. Korsordets bild ger lite antydningar. I årskurs tre skall man kunna skriva läsligt i Sverige. Kraven i Finland har OO inte grävt fram. Några modeller för hur man skall skriva lär inte finnas. Det hade man förr. Sida upp och sida ner med bokstavsmodeller som skulle kopieras. Tråkigt? Jovisst, men bläckhornet, stålpennan, pennskaftet, penntorkaren och plumppapperet var spännande ceremonier. Dem minns OO. Sen kom reservoarpennan som sög upp bläck i sin behållare, sen kom bläckpatronerna – och så anlände kulspetspennan som inte alls är kul mera.

Vi lärde oss också det rätta penngreppet. Det sitter i. Fastgjutet.

Namnteckning, underskrift, autograf… Numera tar man selfie med kändisar. Hur sparar man dem? (Lägger ut på Facebook: se vem jag träffat!). En bok med författarens namnteckning, det är någo de! Leif Blomqvist, Blomqvists plantskola, har skrivit böcker om äpplen, andra frukter, bär och rosor. Böcker värda att äga för en odlare.

Exempel på namnteckning med nästan 50 års mellanrum. Lite vildare och mera självsäker med åren, eller…?

OO skriver sina översättningar och ”artiklar” med blyertspenna på papper. Inget förslag raderas, allt skall bli kvar tills granskningsgenomläsningen görs. Då blir det nya krumelurer, ibland med kulspetspenna för att skribenten i nedknackningsstadiet skall ha ett tidsperspektiv. Jobbigt? Njaääee… OO skriver snabbt som tusan med penna. Kan läsa sina bokstäver. Om man arbetar enbart på dator ser man inte de tidigare kreativa ordplaceringsidéerna. Marita Lindqvist, barnboksförfattare, började med att vässa alla pennor, sen skrev hon. För hand. Hur gör Nilla Kjellsdotter? På datorer med många skärmar?

som lärare skrev OO på svarta tavlan, som var grön. Det gnisslade, händerna blev torra av kriteländet, att putsa tavlan var en konst som vaktmästaren Ruth lärde ut. Skolan invaderades av overheadprojektorer, sen datorer – men då var inte OO så värst aktiv i klassrummet mera. Så här kan det se ut idag. Datorn startas, läraren har en special”penna”, trycker med den på panelen nertill: skriva, radera, tömma… Texten finns inte på den vita tavlan, den finns i datorn… Det som här har skrivits med ”datorskrift” är resultatet av italienskagruppens irriga och skrattiga associationer för en tid sen!

En hel del tecken (HA!) tyder på att vi går tillbaks till bomärken för att intyga något på papper. Här några från OO:s hemtrakter. Storkäskis är hembyn, så stavade man förr.

Aktuellt: idag har det varit bokrelease i Stockholm! Oravaisförfattaren Nilla Kjellsdotters tredje (andra på Norstedts) utkom. Den har inte hunnit till bokhandeln här ännu, men endera dagen, så… Lästips, Himmelsgården heter den. Den förra, Flickan i stenparken, är också läsvärd, om du till äventyrs inte har läst den. OO har ännu inte författarens namn i nån av hennes böcker. Arbetar på det.

Bakett, baaket, bakefter.

Kyrkliga bekännelser

Det är något med OrdOdlaren och kyrkor. Arkitekturen, symboliken, syftet, sammanhanget, satsningarna, med mera. En och annan av OO:s fd elever torde läsa det här, en och annan av dem kanske reagerar med ett snett leende i det här skedet. Bra, bra…

Här tillbringade OO tre timmar i torsdags. Kan ni identifiera kyrkan? Vi har ett dussintal av dessa medeltida kyrkor med gavelornamentik i södra Finland, lätt att blanda ihop dem.

Logistiken den dagen var något speciell. Först rätt långt västerut, till storkommunen Raseborg. Av vägskyltarna kan vi dra slutsatsen att kommunen har svensk språkmajoritet, det svenska ortnamnet står överst. Staden Hangös finska namn brukar väcka munterhet, Han-ko? Borde det inte vara tjur… Ni som inte är finlandssvenskar får träna uttal: loojo, låhja, och så vidare.

Sen var det dags för körövning för bilens förare i Esbo (essbo, inte esboo, som GPS-tanten säger), i domkyrkan, nästan exakt mittemellan Karis och hemmet i Borgå. Och vad gör OO? Jo hon kliver in i kyrkan (kören övade första timmen i ett litet kapell) med sin bok i handen och bananer i en påse – mitt i en finsk nattvardsmässa. Åhå.

Bokens miljö passade kanske inte i läsmiljön, men… OO satte sig i den på förhand utvalda bänken (kyrkan är synnerligen bekant), lutade ryggen mot den stadiga tegelpelaren, slängde upp fötterna på bänken -jojo, plastpåsen under – och tilltalades vid mässans slut av den finska kyrkvaktmästaren. Han log och godtog förklaringen om att sitta så att kören inte ser henne när de börjar öva på läktaren. Inte såg han (skulle kanske inte ha förstått heller) bokens genre och titel… Sen skenade OO:s fantasi, påverkad av all deckarlitteratur hon konsumerar: tänk om hon glöms kvar i kyrkan, blir inlåst, får tillbringa natten där i totalt mörker… Allt gick bra, få körsångare vet att OO varit där…

OO kunde bara inte låta bli att ”låna” den här drönarbilden från Yle, har aldrig sett Åbo domkyrka ur det här perspektivet. Omgivningen väcker minnen. Teologiska fakultetens hus nere i vänstra hörnet, därefter kommer ÅA:s bibliotek, skymt av träd. OO trodde hon skulle kunna tentamensläsa där. Tji. Domkyrkans klocka sade pling kvart över, plingpling halv, och plingplingpling kvart före och plingplingplingpling vid jämn timme, plus ett vist antal dongdong…

Kyrkan invigdes år 1300, är numera 89 meter lång, 40 meter bred och tornet når 95,6 meter över marken nedanför. Den vita byggnaden längst uppe till höger är observatoriet på Vårdberget, nära där låg OO:s institution. Kyrkan – ett lämpligt utrymme att vänta på bussen i, tyckte tre religionslärare en gång. Rösterna testades på olika sätt, bl.a…

I december i år blir det 50 år sen vi frös och sjöng, sjöng och frös och spelade in den här skivan… OO dansade några turer hambo i domkyrkans mittgång för att få upp värmen, andra gjorde alla möjliga gymnastiska övningar. Sen var det fest när bandningen var över, OO blev sur, hon fick städa nästan ensam efteråt, det blev omslag i väderleken, hon halkade omkull på hemvägen – och fick ringa en väninna som hjälpte henne med påklädningen följande morgon. Höger hand uppvisade ett vackert färgspel, inget brutet, men sargat och stukat.

Hemmakyrkan, Oravais kyrka. En typisk österbottnisk korskyrka från slutet av 1700-talet. Till mandomsproven bland dem som gick i skriftskolan hörde att klättra upp och sätta sig på tuppen ovanom korset. Tror att modet svek de tuffaste när det begav sig 1966. Men vi lyckades reta kantorn så pass mycket att han körde hem oss i förtid från lektionen. Det var ju det vi ville! Inte speciellt pedagogiskt.

Flera år tidigare deltog den lilla flickan i söndagsskolornas julfest med att deklamera dikt till orgelackompanjemang. Carita spelade och presenterade dessutom sin blivande man, Gustav Björkstrand. Han var glad, snäll, rolig och präst och blev senare både minister, rektor för Åbo Akademi och biskop. 60 år sedan, tanken hisnar…

Grannförsamlingskyrkan, också från 1700-talet, inte korskyrka från början. Tornet sticker upp 42 meter över marknivån. Här har tonårsflickan lärt sig gapskratta utan ljud, som medlem i ungdomskören. På repertoaren hade vi bland annat ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans”, men när vi skulle sjunga på ett bröllop tyckte kantor Fride att vi inte tar den sången… Då gapskrattade vi så det ekade i kyrkan, vi var bara vi där då. OO gillade Fride, hans humor, hans sångröst och hans musikalitet. Bilden är från 1918.

Nu får ni chans att jämföra gavelornamentiken. Borgå domkyrka, drönarfotograferad av skickliga Nico Laurila. Här rör sig OO mest. Säljer biljetter, fotograferar för eget bruk och ibland för annat, småpratar med folk, skrattar, går på flera konserter per år. Inga större klavertramp, förutom – nä, censuren ingriper.

Det blå i bakgrunden? Vattentornet, som i några år har bjudit på färgspel i mörkret under vintern.

Ska vi ta en till? Bara för gavelornamentikens skull. Pernå kyrka, som OO kan bäst, har undervisat en hel del om och i.

Uttalsövningar och om -om

Gymnasieläraren överraskade rätt ofta sig själv med sina infall. En gång när hon informerade en grupp om studentexamen och dess uppbyggnad hörde hon sig själv säga ”Om ni vill bli studenter bör ni för det första kunna säga ‘Tjeschis'”. Ljudet när eleverna började öva var så pass tilltalande att uppmaningen upprepades flera gånger. Försök själv: tje-ljud, direkt efter ett sje-ljud och klart s i slutet!

Jo, det flesta blev studenter, med goda betyg, även om den konstiga studiehandledaren spädde på med: ”Om ni vill få riktigt goda studentresultat bör ni kunna säga ‘Ja ha sima i Tjeschis träschi'” En gång fick hon ett meddelande av en fd elev: ”Jag har sett Tjeschis träschi!”

Till festtraditionerna i gymnasiet hörde att de yngre eleverna skulle åstadkomma en festlig inramning för studentmössorna. Ofta var den lantlig, som här. Snyggt. OO har beskurit bilden, vill inte visa idrottshallens stora reklamskyltar.

Många av studenterna kom från landsbygden, flera från byar med de typiska östnyländska namnen på -om. Rudom, Drombom, Embom, Eskilom, Labbom, Tetom – och från de fem byar som syns på kartan. Förklaringen är enkel i de allra flesta fall, en gammal dativform. Eskilom – hos Eskil. Andra förleder är lite, lite svårare att härleda, diverse munnar har förändrat uttalet. Mycket intressant att formen har överlevt så pass starkt i de här trakterna. Man glömmer lätt att det finns Sundom, Bötom och Pörtom i Österbotten, till exempel.

När alla studenter fått sina betyg och sina mössor klämmer man i med studentsången, Herman Sätherbergs text till prins Gustafs melodi. Den framfördes för första gången 18 mars 1852. Hur börjar den? Sjung om eller sjungom? Följande rad börjar på samma sätt, hur blir det – låt om oss fröjdas. Det låter ju märkligt. Alltså låter sjungom och låtom mera logiskt. Imperativ i första person pluralis, som dessutom inbegriper talaren/sångaren själv. Vissa gamla grammatikkunskaper sitter grundmurade i hjärnan. ”Låtom oss bedja” sa en präst förr. ”Vi ska be” heter det nu. Avveckling eller utveckling… Povel Ramel gjorde det på sitt sätt: ”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl, låt honom…”

Jaha, OO invecklade sig igen. Egentligen handlar det här om ortnamn…

OO företog en hastig sväng i lördags till köpcentret Östra Centrum i Helsingfors. Det byggdes upp mellan Botbyhöjden (som byggdes som ett höghusområden på 1960-talet) och Botby gård (känd från 1500-talet), heter Puotila på finska. Det megastora köpcentret (enligt OO), Itäkeskus på finska, kallas oftast Itis på båda språken. Häng med om du kan. Så rumsterar urbaniseringen om i våra gamla namn.

Vad har skyltarna med det här att göra? Söder om motorvägen vi körde på finns det stora industriområdet Sköldvik, i Borgå. OO beslöt sig för att regnet till trots fota vägskylten. Vindrutetorkaren var av en annan åsikt. Det blev faktiskt roligare så… Sköldvik är också en gammal gård, platsen nämns i ett dokument redan 1476. Oljeindustrin etablerades på området på 1960-talet, och snart nog var namnet rakt översatt på vägskyltarna, ordagrant. OO minns att urinvånarna rasade, men namnet står kvar.

Alla namn översätts ändå inte. Rudom har i vissa fall blivit Rutumi, men de andra namnen har inte förfinskats.

Till slut lite oviktig lokalinformation. Ett skogs-buskområde i nämnda Tjeschis heter Sikalukt. Sika är finska, svin. Namnet översätts inte åt något håll. Ett gäng unga män i OO:s barndom kallade sig Kasoljengi från Sikalukt, med stora solvargsflin. Överrocksgänget, trenchcoatgänget – nej, kasoljengi är mycket bättre. Uttalas med korta vokaler, tjockt l. Gunvald i Beck sjavade omkring i en kasol… Det blev lite uttalsövning i slutet också… Trevlig gråvinteroxvecka!

Ortnamnsdjungel – hm…

Hadd dom int i Haddom så har dom i Hardom… Det återvänder OrdOdlaren till framöver. Idag följer hon humorgruppen KAJ till de gemensamma hemtrakterna (mest för en av dem), bjuder er att följa med!

Byarna och bosättningarna i trakten har speciella namn, ibland på tre språk, ibland på endast ett. Hon snavade för en tid sen över en karta från 1856, och där var namnen och terrängen lite annorlunda:

Nutid och 167 år tidigare. Ett träsk – som vi kallar insjöarna – har blivit större, två har försvunnit. Kaurajärvi träsk torrlades på 1880- och 90-talen, man fick cirka 500 hektar odlingsbar jord i stället för besvärlig sankmark på det sättet. Kaurajärvi är finska, men ingalunda säger vi Havresjön på svenska. Vi säger Kaujä eller Kaujärv. Svenskspråkiga har alltid dominerat där, så det känns lite konstigt… Där finns också Juudäbackan, som på kartan blir Judrabacken eller Ljudrabacken. Hm.

När Agnisträsk torrlades har inte gått att få reda på, garanterat av samma orsak. Agnisbäck med åtta (snabbt räknat) bostadshus får numera också heta Gamla Kvarnen på kartan, Gambäkväänin, säger vi. Var har kvarnen funnits? Sen ser ni att det blir mera finskt österut, någon tydlig språkgräns existerar inte, man pratar det man kan och förstår det man förstår. Och lär sig mer.

Tålamods utsågs för inte så länge sen till Svenskfinlands vackraste byanamn. Namnet härstammar från dragonen Tholamodh, vars son flyttade till trakten efter stora ofreden (1720-talet) och hans söner i sin tur odlade nån kilometer österut och norrut. Och namnet levde kvar här, och inte i Aknus eller i Käskis/Keskis. Har bysborna (ca 40 idag) tålamod? Åtminstone kan de dra på det. Den nedlagda skolan köpte de i ett aktiebolag, och där finns ett byagym, där ordnas fester och kurser. Och fotbollsmatcher, med speciella och roliga laguppställningar. Med Tim Sparv, till exempel…

Namnet Keskis kommer inte från finska keskus (centrum), det är något annat, men ingen vet. Storkäskis och Käskis fanns på 1700-talet. Tjeschis, säger vi. Återkommer… I OO:s barndom fanns ett dussintal jordbrukshemman i byn, en brand 1956 och storskifte på det spred ut gårdarna över en större yta, bl.a. till Töurin. Familjen Vesterback flyttade redan 1948 till Kväänhjäälon. Vyn över träskets södra ända, fortfarande rätt sumpigt med markerna Pelkurin (Pelkurmossen) och Lissbettjin. Ingen bebyggelse.

Vy norrut från nästan samma plats, fotografen vadade ut i vattnet. Folkskolklasskamratens sommarstuga och längre norrut åtminstone en facebookväns sommarparadis.

En bit strand finns fortfarande kvar i OO:s utsträckta familj, storasyster med man ville ha en liten grillstuga där. Och så blev det. De äldre husen fanns lite högre upp, sex står kvar, ett är bebott året om.

Bekant? Här är huset hundra år äldre än på fotot i förra inlägget…

Kanske det har idkats svedjebruk i trakten, eftersom namnen Svedars (Svejdas) och Brännars (Brännona) finns, samt den lilla platsen Nysvedin. Men vad har funnits i Gullberget? Kuckus och Kalapi (Kalapää)… Kangan?

Ollhugg eller Ollhugget (Ållhojji, svårt att stava rätt) var en vacker bosättning på stranden längre norrut. Oll? Någon säger att det kommer från ulv, varg. Huggit varg? Auras fanns strax norr om, en mycket gammal boplats som länge har varit en finsk församlings lägerområde. Heter knappast Auras mera. Röyks hemman, också gammalt, fanns intill, och Röukas blev en by på träskets andra sida. Intressant.

KAJs rytmiska pratsång handlar om deras hemorter. Först skärgården Maxmo: ha do int vari förr ere dags no: Maxmo! OO:s favorit i den delen är ”haavi ha vi havi i allon vääl” (havet har vi haft i all världen). Sen kommer Komossa (trakten där kor betade på myrmarkerna), byans (byarnas) number one: Kåomåsan. sist byn som är ”besta stelli po all vis, Palvis, halvvis (halvvägs) från Vörå till Maxmo. Finns på Youtube med härliga bilder. Lovar inte att ni förstår allt, men sista repliken sitter som en smäck!

Över hundra – verkligt och fiktivt

100-åringen som klev ut genom fönstret och… Oj, så OrdOdlaren skrattade när hon läste boken för rätt så länge sen. Beundrade och förundrade sig över författarens kunskaper i historia – och hans förmåga att skarva ihop det hela.

Filmen är ju minst lika dråplig. Det mesta ordnar sig på något förunderligt sätt. denna synnerligen dyra film rullade i TV för en tid sedan, OO kunde inte låta bli att titta lite. och skratta. Det sägs att Robert Gustafsson tillbringade två timmar i sminket för att bli cirkus två gånger äldre än sin egen ålder då, 2013 spelades visst filmen in. Och visst är sminkörerna skickliga.

I uppföljaren från 2016, om 101-åringen, gjorde ju också bloggaren Dagny filmdebut, 104 år gammal. OO påmindes om allt det här när Facebook-vännen A visade bilder från sin fars 105-årsdag. Alfons, pappas kompis, född en månad senare än pappa Anton som avled för 30 år sedan.

Den här bilden är cirka 100 år gammal. Gården där Alfons växte upp med tre bröder och tre systrar. En lillasyster, nu 93, lever. OO kan tyvärr inte berätta om Alfons är med på bilden. Hon kände två av Alfons bröder, ingen kunde tvivla på att de ingick i samma syskonskara. Trevliga och vänliga alla tre. OO:s föräldrar ”gifte bort” en av dem, förresten. Huset står kvar, sköts pietetsfullt av OO:s barndomskompis och hennes man, brorsdotter till Alfons. Sommarbostad.

Den lilla flickan dök ofta upp i Alfons hem, en solid tegelbyggnad som fortfarande är året om-bostad. Där fanns på 1950-talet en radiogrammofon och en svart tramporgel som fascinerade. Minns att mamma och storasyster skämdes över flickungens framfart och byaspring. Nu är då Alfons 105… Som yngre och innehavare av körkort och bil ägnade han en stor del av sin tid till att hälsa på alla bysbor som hamnat i kommunal vård. Faster (avled 2006) berättade om det och uppskattade stort. Minns också Alfons syster som bodde i byn. Alla alltid lika vänliga.

Tyvärr kan OO inte servera bilder nu, men… Ragnar blev 108 år och 40 dagar gammal. När han firade sitt 100-årskalas tyckte brorsdottern att han blivit gammal. Han frågade ständigt och jämt ”Vem är det där?” Senare kom det fram att hans ögon var kraftigt angripna av gråstarr, han skulle opereras. ”Va?” var hans reaktion. ”Det är ju bara gamla människor som opereras för sånt!” OO opererades för den åkomman när hon var 54…

OO tror att Ragnar var över 100 när han en dag bara var försvunnen. Svarade inte i telefon, fanns inte hemma, inte på något bekant ställe. Folk gick på stan och letade. Brorsdottern ringde om och om igen. Plötsligt svarade han! Han hade tagit bussen till grannstaden och hade hittat ett par passande och snygga byxor, var så glad så att alla förebråelser som brorsdottern hade tänkt servera bara rann bort… Han tillbringade också en hel del tid på stadens apotek – där träffade han ju sina bekanta! OO såg honom sista gången där. En tid innan han avled bodde han på ett vårdhem.

Verkligen tervaskantoja, som man säger på finska. Tjärstubbar. Krutgubbar och -gummor låter inte lika – segt. OO har planer för den här granstubben vid trappan, planer som håller på att förverkligas… Längre bak kan ni skymta en aspstubbe, som är verkligt vacker…

Svea somnade in i november 2022, 108 år och 317 dagar gammal, om OO har räknat rätt. Denna kvinnas minne var oklanderligt långt upp i åren. OO har aldrig träffat henne, men fått värdefulla uppgifter via ena dottern, jämnårig med OO. ”Jag minns inte, skall fråga mamma”, sa hon ”hon minns bara hon får tänka lite och läsa i sina häften”. Hon torde ha varit 105 när hon flyttade från sin bostad i tredje våningen, utan hiss. Och hon var ute så gott som varje dag… I början av sommaren 2022 gick hon också till matbordet för egen maskin, stödd på rollatorn.

Här då? Munken Akaki i Nya Valamo, avbildad på 110-årsdagen 1983. Han avled 1984. Hans syn var bra, han åt inga mediciner, men hörseln blev med åren skralare. OO läste att han en gång under en födelsedagsintervju bad journalisterna att inte använda så starka röster: ”Gud har glömt mig på jorden, och om ni ropar så där högt hör han och märker sitt misstag!” Som en orsak till att han levt så långe sa han att han under största delen av sina 86 år i kloster skött hästar. Det tog dåvarande hästägaren och -skötaren till sig. Återstår att se om de 25 åren med hästar haft effekt….

Finlands äldsta hittills är Lempi Rothovius. Avled år 2000 i en ålder av 112 år och 259 dagar. Det påstås att en person levt längre, men uppgifterna kan inte verifieras. Äldst hittills i Sverige är Astrid Zachrisson som avled på dagen när hon skulle fylla 113 år 2008. I dagens läge finns långt över 1000 levande personer i vartdera landet som är 100 år gamla eller mer. OO minns fortfarande en notisrubrik i dagstidningen: ”Över hundra över hundra”. Den hängde länge med i utvecklingspsykologiböckerna som hon undervisade ur.