Årets sista dag

Just nu har du börjat läsa OrdOdlarens inlägg nummer 699, efter snart åtta års skriverier. OO försökte ha två inlägg per vecka som målsättning, men… Ja, du vet, det finns en hel del annat intressant att göra och att skriva i livet också. Saldot 2022 blev 79 inlägg, ganska exakt ett och ett halvt per vecka. Nyårslöfte att få ihop 1,65 per vecka 2023?

Ett av OO:s populäraste inlägg under året var om uteliggandet, publicerat för prick fem månader sedan. Såhär ser den presenningförsedda sängen ut idag. Hoppas fler personer låter sig inspireras och provar på att sova under bar himmel, med myggnät som enda tak. Tält eller inglasad veranda ger inte samma känsla. OO ser varje dag den övertäckta sängen genom ett av köksfönstren och suktar efter lämplig väderlek…

Maria Linde tilldelades Lovisa stads kulturpris 2022 för sina operasatsningar. OO:s inlägg om premiären på Cosí fan tutte i Lovisa-version samlade också bloggens största läsarskaror 2022, inlägget publicerades 4 september. Och ikväll, på nyårsafton, skall OO och BJR se en annan produktion signerad Maria och gänget – en nyårskabaré på biografen i Lovisa. Gissa om OO är utrustad med penna och kamera…

Här i huset finns både musik och romantik. Tomtekvartetten spelar, änglakvartetten sjunger, stödd av tre tomtebasar. Dirigenten, i grön dress och röd luva i mitten, tar i från tårna och viftar åt alla håll.

Lite högre uppe kvittrar fåglatrion fram de högsta tonerna. Det är bara för människorna att rikta in hörseln på rätt kanal.

Romantiken står de här två för. För ett år sedan försökte han slå an den rätta tonen för att få henne intresserad, och se vad som har hänt under årsvilan? Bilden är något otydlig, men där skymtar faktiskt två små tomtar bakom!

Inlägget ti arbeit ilaag den 18 februari 2021 drog också många läsare. Den bild som kom på Facebook var svartvit och föreställde föreningshuset i barndomsbyn – en och annan reagerade troligen och klickade till. De här bilderna är från sommaren 2021, en talkoförmiddag i rosariet. Massor klipptes bort, som sig bör. OO är speciellt nöjd med och stolt över bilden till vänster, den torde också duga för bestämmelserna i GDPR…

Megastora läsarsiffror kan inte OO ståta med. Hon delar inte inläggen i någon ”bloggargrupp”, hon använder sig inte av rubriker i stil med ”Nu skall jag avslöja…”, ”tre tips om…”, ”mitt bästa och värsta köp…” och så vidare.

OO fick också höra att hon skriver för långt. Hon försöker hålla sig mellan 500 och 700 ord, vad det blir i ”antal tecken med blanksteg”, det mer exakta måttet, r svårt att förutspå. Den gränsen ha OO framför sig i morgon.

Någon har också sagt att OO skriver för lite om sig själv, tankar och upplevelser. Mera sådant skulle öka läsarskaran. Jaha. Och en blogg bör ha ett tema för att ha genomslagskraft. Jovisst finns här ett tema! Temat är att det inte skall finnas något tema, det är väl ett tema om något det? Sidotema är att det skall smygas in lite kråkloga och heimlaga ord emellanåt.

OO är ingen ensakskvinna, , igen spökar det som läraren i gymnasiet sa: ”Slarvar i allt och är inte expert på någonting”. Det är riktigt eftersträvansvärt, tycker OO idag.

Så här såg årets första traditionella bilder ut 2022. Nya, liknande tas om ungefär åtta timmar. Hoppas vi ses och att du slänger iväg någon kommentar under 2023!

Julböcker och sånt

OrdOdlaren förberedde sig ordentligt inför den här julen. Först köpte hon en bok i bokhandeln. Sen beställde hon fyra luntor (nåjaa…) från det sammanslagna finlandssvenska förlaget, de kom med berömvärd hastighet på posten.Till råga på allt blev det ett inköp till (från ett antikvariat i Sverige), och en pocketbok fick hon överta, en bok som var tio sidor längre än flygresan Funchal – Helsingfors – nåja, OO läste inte hela tiden…

På gång är nu den här boken av denna glada och unga Alfred, komisk historiker/historisk komiker, han är informerad om bildstölden från faderns facebooksida. Hans pappa känner troligen till OO, och hon vet om honom. Känner varandra? Nä. OO växte upp i de sydligaste södra delarna i den gemensamma hemkommunen Oravais, familjen Backa nästan i nordligaste norra. Alfred gjorde succé 2017 med boken om Finland 100 år, och nu har ”Backas backbok” kommit, om storfurstendömet 1807 – 1917. Ett bokuppslag för varje år, med både in- och uthemska notiser och bilder med för författaren typiska roliga/småironiska/underfundiga formuleringar och kommentarer.

Ett exempel från 1847: Wilhelm Klinckowström får Geheimråds titel av furst Mensjikov (efter den här rubriken har vår korrekturläsare sagt upp sig).

Bilden till höger har en bildtext som OO lite förändrar (1818): Att tala ett språk som inte är landets eget vore helt upp-och-ner. Medveten om att elektroniska rackerier inte går att vända, alternativt ser till att bild och text alltid är rätt vända tog sig OO friheten att vända bilden. En av de bättre i genren!

Allt är inte så lätt att hänga med i. Alfred har avlagt universitetsexamen i historia, tamme sjutton om han inte har lärarutbildning också… Så plägar vissa lärare säga, nämligen…

Typisk Alfred-kommentar. Det här huset nötte OO trapporna i på 1970-talet, varje pjäs som sattes upp sågs minst en gång. Då kändes huset snett, vint, sprucket och gammalt. För några år sedan besöktes huset på nytt, renoverat, lyxigt, elegant… Omgivningen har genomgått en rätt stor förändring. Torget finns kvar, även om man grävt parkeringsgrotta där.

Lantdagen sammanträdde 1863, efter en något lång paus, den så kallade statsnatten. Lång natt från 1809… Diskussionsklimatet blev något friare, och då debatterades en fana för storfurstendömet. Topelius dikt handlade visst om färgerna blå och vit.

Ett återkommande tema i boken är jakten på Finlands folksjäl. Här presenteras tre försök till fångst, med redan nu känd Alfred-kommentarer. OO instämmer!

Återanvändning. OO träffade Alfred 6 november 2019, skrev ett blogginlägg. Killen har många strängar på sin – gitarr. Borde kanske byta till tolvsträngad.

Boken om rågen har OO tröskat genom. Luften gick tyvärr lite ur den när det blev dags för OO:s hemtrakter, skolkommunen Rågens Rike, Vörå. När det gäller rågodling och Österbotten och halmanvändning var författaren definitivt inte på sin mammas gata, hon var på okända stigar, faktiskt. Trots att hon delvis lotsades av en av OO:s klasskamrater, SS.

Förresten, den första inköpta boken och den fådda boken har redan vandrat vidare till nya läshörnor, de två andra här nämnda flyttar inte. Knappast heller Anna-Lena Lauréns Ukrainabok, knappt påbörjad. Och varför skulle hon avstå från den antikvariatanskaffade Madeiraboken, hon vill gärna besöka ön om och om igen, men man vet ju aldrig hur det går.

Övriga julsysselsättningar har varit hosta och dålig sömn och mastig mat och korsord och en del TV-program – och kan ni tro, OO tröttnade på en Wallander-bok! Hittade den i hyllan. Tar nu deckarnystart med Hjorth-Rosenfeldt, verkar lovande.

Det har varit för få konserter i TV, de flesta repriser. Priset tog Finlands TV, som sände en konsert från 2007. Nyårshelgens TV-program är ännu okollat, men sportfånen vet ju att skidsporten kör igång på nyårsaftonen. Bara hostan ger sig sportar hon själv i gångtakt i små bitar… Skriva kan man alltid, tack och lov.

Blott en blå tomte

Men först den röda, mysterietomten, den tuffa, den häftiga. OrdOdlaren väntar sig nästan att han river av sig luva, solglasögon och skägg och säger ”My name is Bond, James Bond” eller att han kliver ut som Ethan Hunt eller någon annan agent på hemligt uppdrag! Mystisk, jo. Hur länge han har funnits i huset vet ingen.

Han är välgjord, gjord med finess och omsorg, helt enkelt OO:s favorit. Inget fusk på något sätt, se på baksidan:

Tillsammans med OO:s väl kända tumme fick du också en uppfattning om storleken. Han står på en platta av björk, och undertill finns det här namnet:

Men vilken Iris? Inte för att OO känner många med det namnet, barndomsvännen är det inte, inte heller kollegan från skolvärlden. OO började fråga och fick några ”jag tror”-napp. Fick nöja sig med det.

BJR och OO tillbringade några sommarförmiddagar på ett sommartorg, sin vana trogen vandrade OO runt för att se vad andra säljer. Och, en lördag såg hon tomtar!!! Lika välgjorda som Mysterietomten, väntade tills hon stod i taltur och började fråga, fråga. Jo, samma tillverkare, men när Mysterietomten tillverkats kunde tillverkaren och försäljaren Iris inte minnas.

Den här blå tomten talade till OO direkt, det fanns ingen chans att gå därifrån utan honom, Mysterietomtens lilla unga kusin. Blåbärstomten. Han behöver inte tillbringa tid i någon påse, han får för sin blåhets skull stå framme året om! Kusinerna borde dessutom få namn, kom med förslag!

Blått är annars inte OO:s färg, inte OO:s julfärg heller. Även om blått är vackert och blåbär gott. Den inköpta granen hade en julprydnad på sig vid hemkomsten:

En blåvit ”vimpel” som OO inte blev klok på. Odlad i Finland? Avsedd för finsk marknad? Äh, den hamnade i spisen. Nu hänger där annat blåvitt, Finlands flagga i några exemplar. Bland annat.

Två chokladhjärtan med blått omslagsstanniolaluminiumpapper ingick i julgodispåsen. Smakade – mjölkchoklad. Här avbildad med guldpennan som det skrivits julkort med, och här får ni alla som inte fått julkortet per post se hur det blev i år:

Paradisbusken heter Kellokuusama på finska, anses nu vara släkt med den lilla linnéan och har fått det vetenskapliga namnet Linnaea amabilis, från att förr ha ståtat med namnet Kolkwitzia amabilis. Amabilis står för älsklig, älskansvärd. Kolkwitzia kommer från Richard Kolkwitz, tysk botanikprofessor (1873 – 1956). Då ansågs busken höra till kaprifolsläktet, tryar. Det finska namnet kuusama visar också på just tryar. Busken är en verklig uppenbarelse under sin blomningstid, översållad av blommor.

Juaftonsbilder klockan elva. Altanutsikt och stökigare köksfönsterutsikt med syrener, buskagen, några unga ekar – och en gammal parabolantenn. Den har OO velat få bort, tills hon drabbades av insikten att den stör endast hennes utsikt. Nån gång drabbas hon kanske av ”avverkningsiver”… Men solen!!! Den som steg upp 9.24 och går ner alldeles om en stund, 15.14. Dagen har blott blivit några sekunder längre sen vintersolståndet.

När skymningen inträder, klockan 16.12, skall granen vara helt klädd (lite saknas ännu). Då kurar OO ihop sig i soffan bredvid trädet med en bok, kanske den här som kom igår, eller den Wallanderbok hon började läsa för två kvällar sen. Alltför intressant…

Detta är min julhälsning till er, alla trogna läsare. Hoppas ni kommer med namnförslag! Ta det lugnt, vi ses snart igen!

Publiceringstid: 15.14, 24 december.

Det vänder, det vänder…

Idag är den på gång. Årets kortaste, mörkaste dag. I Helsingfors 5 timmar, 49 minuter och 4 sekunder lång. I morgon har vi några sekunder till i daglängd. Exakt tidpunkt för vintersolståndet är klockan 23.48 (finsk tid), gå ut och kolla det mörkaste mörkret då…

Auringonsäteet = solens strålar. Maan akseli = jordens axel. Pohjoinen napapiiri = norra polcirkeln. Kravun kääntöpiiri = kräftans vändkrets. Päiväntasaaja = ekvatorn. Kauris är stenbock, eteläinen = södra. Lite finsk ordbok… I Nuorgam, Finlands nordligast belägna by, gick solen ner 24 november och stiger upp på nytt 17 januari. Där råder kaamos. Bättre ord än svenskans polarnatt, tycker OrdOdlaren.

Polcirkeln går genom Rovaniemi, i stadens centrum är dagen idag en timme och 57 minuter lång. Staden är stor – som halva Ladoga eller tio gånger Madeira – och knappt tio kilometer norr om centrum går polcirkeln (66.33.45), och där finns förstås Jultomtens verkstad, turistfällan nummer ett,

där man kan hoppa över eller t.o.m gå under polcirkeln i underjorden. OO vill inte vara glädjedödare, men faktum är att nämnda cirkel rör på sig, cirka 15 meter per år, ibland hit, ibland dit, om nu OO förstod rätt. Här får man intyg och diplom på att man överskridit den…

”Höödd å tjend ni hor e dåssa tå vi tjöödd övä polcirkeln?”, undrade reseledaren när OO korsade nämnda linje i buss för första gången i sitt liv, i buss. Österbottningarna skrattade, nylänningarna förstod inte. Verbet dåssa är rätt så okänt, och översättningen är svår. Skaka, hoppa till, skumpa… Nä. Dåssa är perfekt.

Trotts att OO inte är någon flitig långtnorrutresare har hon korsat polcirkeln minst tio gånger. Utan diplom. Foto av ett överskridande finns i ett fotoalbum, men hitta nu rätt när året är höljt i dunkel…

Tomasdagen, tomastorg, sista dagen att fylla på förråden inför helgen – tack och lov, inte i nutid. Torgbilden från Helsingfors, med Engels domkyrka i bakgrunden har OO stulit av Vivica. Redovisas härmed.

Varför karuseller hör till jultorg vet inte OO. Till vänster i Helsingfors (stulen av Berra) med senatsbyggnaden till vänster, där vår regering huserar. Borgås karusell till höger. OO sprang genom jultorget i sin stad i jakt på potatislåda igår. Lyckades till en del.

Julbollen, från två olika håll, verkar vara årets attraktion i Borgå. Otaliga personer har låtit sig avbildas i/vid den. Det borde vi ha gjort när vi oförhappandes sprang på varandra, Janica! Trevligt att ses!

OO hann också i hastigheten knäppa en bild av Finlands äldsta gata, Mellangatan i Borgå. Åbo må vara en äldre stad, men den har flyttats. Borgå har funnits på samma ställe i – ja, ingen vet inte säkert hur länge. Sisådär 700 år… Dunkelt väder även igår, 20 december.

Tomas, ja. Aposteln, tvivlaren, begrundaren. Han är minst lika dunkel som gatan ovan. Han högtidlighålls på helt andra datum i den katolska och i den ortodoxa kyrkan. Hans kvarlevor flyttades idag, säger en källa. Tomas fylletunna var han inte, dagen kallas så för att julölet skulle avsmakas den dagen. Höstterminen i grundskolorna i Finland avslutas idag. Skönt och välförtjänt jullov, alla lärare och elever!

Nästan ljusaste stunden idag, klockan 11.52. Plus 3 grader, snön rasar från taken, solpanelernas nedrasade täcke i förgrunden, chilihusets ”solsida” är också snöbefriad. Halka och sohjo (uttal såhjå) råder. Snösörja, slask – men finskans ord är mera onomatopoetiskt beskrivande. I övermorgon är det minusgrader igen, säger de kloka meteorologerna.

”Hörde och kände ni hur det skakade till när vi körde över polcirkeln” – på normalsvenska.

De´ va´ som katten…

OrdOdlaren löper stor risk att bli anfallen och riven av en katt inom kort! Hon följer tidens trender (för en gångs skull) och har inget nytt klädesplagg att ta på sig när julen kommer. Den isländska katten anfaller ju folk med gamla kläder på julen,

här med fulingfamiljens mamma, grymma Gryla som samlar in icke-snälla barn i sin säck. Barnen som inte fått nya kläder till jul tar katten hand om, bäst som det är hoppar den ner från hyllan när OO går omkring i sina gamla paltor…

Så vad göra? Vetebröd har OO aldrig bakat, det vore dags nu, dags att försöka sig på lussekatter… Det kom nämligen e-post från webbplatsen synonymer.se (flitigt använd, både i skriverier, översättningar och i korsordslösning), och där kunde OO läsa att lussekattens ursprung är ett nederländskt högtidsbröd, duivekater, djävulskatt, som förknippades med en kattliknande djävulsfigur som straffade olydiga barn. Brödet, brödformen, importerades till Sverige och Göteborg med holländare, nån gång mot slutet av 1800-talet.

Målning av Jan Steen, 1658, enkelt uttryckt ”Bagaren och hans hustru”, med en lång duivekater nästan mitt i bilden. OO:S nyfikenhet väcktes förstås, sökte här, sökte där – och landade till slut i en kort men nederländsk artikel, äh… Förstod knappt hälften.

Bild från ovannämnda artikel, brödets form är intressant! Ändarna skärs i tre flikar som snurras. Bilden är tydligen inte plåtad på det här årtusendet (haha). Trots tjockheten på mitten liknar brödet ett ben, exempelvis ett vadben. Någon påstår att det handlar om en förändring av ett gammalt germanskt djuroffer. Om gudarna gillade offret hölls djävulen borta, han/hon/hen som i en katts skepnad gav olydiga barn stryk – lussekatt, luciferkatt? En tradition som vandrar jämsides säger att jesusbarnet delade ut goda gula bollar åt de snälla barnen.

En nutida ogräddad variant, som synes från en sida med namnet i bilden, skriver på engelska. Brödet äts i skivor, ofta som sådant eller rostat med en klick smör på.

Dövelskatt, dyvelkatt, lussebulle, lussekuse, julkuse, saffransbulle, saffranskuse – plus lokala varianter som dök upp i ett blogginlägg från 2011, Sarabakar, Solhaga stenugnsbageri:

Varken Lucia eller bakverket är tradition i finska Finland, på finska talar man oftast enbart om ”lucianpullat”, luciabullar. Många av de här formerna var inte så bekanta för OO heller. 1. Krans, 2. Prästens hår (Södermanland), 3. Lussekatt, 4. Hjulet, 5. Julgalt (Östergötland), 6. Kuse, 7. Lilja, 8. Julvagn (Gullvagn, Julkors), 9. Lindebarn (Skåne). Intressant!

Illustrativt och bra, när bullarna bullar till sig får de liksomså pass bulliga former att den tänkta bullformen nästan försvinner när ugnen gjort sitt…

Marja, som bor i Raumo, gav 2015 ut en bok som kunde översättas till ”Manna från himlen”, med underrubriken Matkultur i den kristna traditionen. Hon berättar om en hel del maträtter, öl, oliv, ärtsoppa, våfflor – och lussekatter. Marja är en mångspråkig och mångkulturell person, tyvärr har vi endast julkorts- och Facebookkontakt. Vi har träffats en gång, under en hel vecka. Marja bidrar till dagens tema med att saffran, en flertusenårig krydda, också användes för att bota ögonsjukdomar. Martyren Lucia har bakats in i bullen, kanske, kanske russinen symboliserar ögon? Ingen aning…

Förresten staden Raumo heter så på svenska, Rauma på finska. Stämmer det att gotländska orten Roma uttalas på nästan samma sätt???

Duivekater känns nästan som en vanlig vetelängd, smaksatt med citron. Hur ofta och exakt var den är levande tradition kan OO inte uttala sig om med säkerhet.

Men, men… OO har sparat ett recept som den gode maken följde när han bakade lussekatter härom året. Ett knep är ju att se till att det finns ingredienser hemma, ifall om… Annars får OO köpa ett par sockor, sådana räknas väl också som klädesplagg?

Utomlands och hemma

Det lilla kapitalet av basiviruskor som OrdOdlaren tog med sig söderut förräntade sig kapitalt. Sakteliga. Hon brydde sig inte så mycket, det milda klimatet gjorde att lite ont i halsen och lite hosta inte inverkade så mycket. Sömnen fungerade någorlunda. En dag satt hon på en servering vid en pool vid Atlantkanten och – nä, inte drömde, men närapå.

Drömmen, Marinen och Soluppgången. OO satt längst till vänster, MT som inmundigade Marinen fotograferade. Luften var i rörelse den dagen, fuktigheten hög hela veckan – vilket ingalunda betyder regn varje dag och hela tiden. Håret var mjukt och OO mådde bra, läste, traskade, träffade trevliga människor, åt och drack gott.

Hon borde ha provat på poncha, drycken som botar allt, även om ”blandningarna” lär variera. Flygfältsflaskan har provsmakats, känns skönt när den gula drycken rinner ned. En hutt varje kväll som hoppeligen hutar åt hostan hör nu till dagordningen. Verkar bra (ta de orden som ni vill…).

Ytterlighetsmiljöer, minsann. Jovisst, simmaren/badaren till vänster är OO i egen hög (haha) person, plåtad från vistelsebalkongen. Den permanenta altanen inbjuder till en testund. Kanske. Imponerad av snökristallernas förmåga att hålla ihop, jo, men varför så mycket på en kort tid? Inget har ramlat ner från solpanelerna på taket, skulle ju gärna få åtminstone lite hjälp av sådana nu, men solen står lågt och syns sällan, så lika så bra. Elda, elda…

Utsikten från en annan balkong/terrass, kanske bekant för några läsare. OO är stolt nog över att ha letat upp adressen på kartan och traskat dit, även om en hel del små gator var namnlösa både i verkligheten och på kartan. Erkänner också med lika illa dold stolthet att det finns ett och annat liknande orienterande i den personliga livshistorien. Tack för allt KoU, säger MoB!

Samma Atlantkant som på inläggets första bild, samma båtkaj i bakgrunden som på föregående bild. Hotellen på området är stora och pompösa, det hotell som OO och BJR föredrar är mindre och äldre – och mindre blåsigt. Funchal är inte någon större storstad tycker man – men ack när man börjar gå… Ingen österbottnisk slätt, precis om man säger så (man, man , man – har OO drabbats av man-sjukan också?).

OO var delvis på jakt efter rosor, levande sådana. Så såg hon bara helt plötsligt ”äkta konstgjorda” sådana, på väggen mellan hotellets lobby och restaurang. Inget måttband i fickan, men ett verkligt stort stramaljarbete, som synes. Vilket jobb! Vackert, dessutom.

Utflykten till rosariet på öns norra sida, rosariet som OO av en händelse läste om i Norges Rosenblad, var intressant på många sätt. Ingalunda blommade allt, men en hel del ändå. Snart stängs portarna och de cirka 14500 rosplantorna/buskarna på det 8000 kvadratmeter stora området får vila – för att klippas i februari och börja blomma på nytt i april. Ungefär.

Rosariet sattes igång och planterades i årtusendets början av Miguel Albuquerque och hans dåvarande hustru Elisabete Andrade. Och: hela härligheten är dedikerad till Isabel de Herédia, hertiginna av Braganza, stormästare i den heliga drottning Isabels orden, en portugisisk högadlig (av börd) affärskvinna, förr 1965, som ingick äktenskap 1995 med Duarte Pio de Herédia, portugisisk prins, nuvarande pretendenten till den nedlagda portugisiska tronen… Puh, visst är det skönt att inte tyngas av traditioner, anor och titlar… Undrar hur stort rosintresse hon har?

Planteraren, Miguel Albuquerque, är däremot dokumenterat roshängiven. Han är jurist och numera Madeiras president – ön med några vidhängande holmar är politiskt självstyrande under Portugal. Passande plats för utflyttade ålänningar, eller hur? (Oder was, som vi till tyskalärarens förtret (hon hade humor…) envisades med att säga så fort vi hade möjlighet…).

Albuquerque (snart kan OO stava ordet automatiskt…) är annars också en stad i New Mexico, tonårsväninnan bor i närheten. Den husansamlingen har cirka 550 000 invånare, boarna på Madeira är ungefär 255 000. Huruvida släktskap mellan stad och president råder får andra grubbla över, rätt så intressant i varje fall.

Nog med dessa upplysningar och spekulationer. Snön ligger tjock på fur och gran, på mark och tak. Hyggliga snöröjaren hade sett till att semesterfirarna lätt kunde köra in på sin tomt efter två och en halv timmes nattväntan (kl 00.30 – ca 03.00) på resväskorna i Helsingfors. Luckorna (eller låsen) på flygplanens lastrum hade tydligen frusit fast. OO ville gå och ge ett råd: ta till finjusteraren, d.v.s storsläggan, men tyvärr är ju bagageutlämningssalen (sal?) ett nästan hermetiskt tillslutet utrymme och väskpersonalen synnerligen osynlig, precis som informationen.

Konstig bild? BJR:s arm plockar in talgbollar i fågelmataren. I skrivande stund är fågeltrafiken minst sagt livlig.

Hur som helst, ordningen börjar vara återställd. Även de isländska filurerna dyker upp, en ny varje dag.

Skål i poncha! Hostan ger sig. Sakteliga.