Dagen idag, 28 februari

”Kom ihåg att inte låta / siskan, fågeln du har fångat, /  tro att hon är ett slags piga, / har en tjänarinnas ställning.” Sång 24, Kalevala. Brudgummen får undervisning om hur han skall behandla bruden, varnas för att behandla henne illa. Från den nya översättningen till svenska, gjord av far och son Lars och Mats Huldén 1997-99.Det är Kalevaladagen idag. Den dag då vi hyllar det finska nationaleposet, insamlat och sammanställt av Elias Lönnrot (1802-84). OrdOdlaren beslöt att öppna boken på måfå, i blindo sätta ner fingret nånstans samt citera det som utpekas här. Rätt så lyckat, eller?

OO sökte som besatt i stadens bibliotek, där fanns minst en meter Kalevala-utgåvor på golvnivå (=svårfotograferbart) i olika storlekar, illustrerade (bl.a. Akseli Gallén-Kallela) och inte illustrerade, på Savolax-dialekt, på norska – men inte på svenska… Hann muttra ett och annat onedskrivbart ord innan hon kom på att ”folkdiktning på svenska” finns i byggnadens motsatta hörn. Kutade dit, hittade och rusade iväg till lektionen i italienska. Missade början med några minuter.

Den finska kulturens dag. Flera personer i storfurstendömet ville på 1820-talet bygga upp en finsk nationalitet och Elias Lönnrot började samla – OO återvänder till det här. 1828 började jobbet, 1845 (januari) hade han gjort sitt i resväg. Han hann med mycket annat också, OO brinner av berättariver!

Varför då 28 februari? Den dagen, år 1835, undertecknade Lönnrot företalet till ”Gamla Kalevala”, boken utkom i slutet av året. Savokarjalan osakunta (Savo-karelska avdelningen) vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors började på 1860-talet fira årsfest den dagen, sakteliga utvecklades dagen till en allfinländsk kulturdag med fester och dokumentationer. Senare utvidgade Lönnrot sitt verk, 1849 utkom ”Nya Kalevala”, det verk vi nuförtiden talar om. 50 sånger med en stor mängd ord, enligt uppgift 22 795 verser/versrader – det är alltid lite vagt det där med vers… Den svenska här avbildade upplagan är helt utan illustrationer och omfattar 365 textsidor. Stilen är finsk runometer, en mycket gammal versform med upprepningar och allitterationer (Vaka Vanha Väinämöinen…). 8 – 8 – 8 – 8… stavelser.

OO känner till många finskspråkiga personer som kan långa stycken ur Kalevala utantilll, och de kan deklamera med ett starkt typiskt finsk patos – sådant torde höras på alla fester runtom i landet idag. De finlandssvenska skolorna på 1960-talet gled tyvärr elegant förbi både Lönnrot och Kalevala. Skralt, rentut sagt. Senare i livet inser man att det inte går att förbigå verket. Två steg in i det finska,och du ”snavar” direkt över den gamle och vise Väinämöinen med magiska krafter. Snart nog kommer ”rivalen” Joukahainen in i bilden, sen den starka ledarkvinnan för schamanfolket i Pohjola, Louhi, för att inte tala om Ilmarinen, smeden som tillverkar pengakvarnen Sampo, Kullervo som härjar och hämnas, skrytmånsen, stiliga Lemminkäinen… Namnrikedomen är enorm, likaså berättelserna som behandlas på olika sätt inom kulturens olika sfärer. OO är ju helt betagen av operan Kullervo (Aulis Sallinen), symfonin Kullervo (Jean Sibelius) – för att inte tala om Akseli Gallén-Kallelas välkända färgrika illustrationer.

När OO har ärende till post eller apotek kör hon iväg till stadsdelen Vårberga och kör in på Sampovägen. En dag började hon titta på kartan:Stadsdelen byggdes på 1970-talet. En arkitekttävling utlystes 1966, och det vinnande förslaget (Olli Lehtovuori) förverkligades i tre på varandra följande etapper, i folkmun heter det nuförtiden Vårberga ettan, tvåan och trean. Vem som bestämt gatunamnen vet inte ens vår kunniga och supertrevliga museilektor Hannele Tenhovuori. ”Tvåan”, ovan avbildad, är värd att fira och firas idag, OO har räknat till minst 16 Kalevala-namn, många kvinnor!

Hur fira? Det finns tyvärr ingen typisk ”kalevaladagsbakelse” eller något liknande. Varför inte karelska pirogersom enligt EU-bestämmelse från 2003 skall bestå av ett tunt rågskal med fyllning av ris, korngryn eller potatismos. OO vill ha korngryn, fås sällan, så det bli ris. Äts uppvärmda med äggsmör, men kalla går också. Skrynklorna är inte lätta att få till, men ni skulle bara se de vana bakartanterna! Helt att jämföra med italienska pastatillverkande tanter.

I blåsten…

När man är i blåsten är man uppställd. Åppställd. Nästan råålöös. Försök själv ställa upp något i blåsten, det hålls inte. Glider iväg om det är halt (har hänt OO själv, skosulorna fäste inte, en absurd känsla…), ramlar omkull och blir blöt om det regnar. Och det har det gjort. Regnat. Nästan vågrätt. I sådant väder går OO inte ut med kameran.

Tillräckligt kontaminasammanblandat? Lördagen den 22 februari, vid 17-tiden, stod OO i blåsten vid järnvägsstationen i Böle (norra Helsingfors) och väntade på en buss som skulle ta henne hemåt. Bussen hade medvind, så glasögonprydda OO måste kolla upp mot både regn och blåst för att kunna ge stannatecken åt rätt fyrhjuling. Kände sig ändå inte vare sig i blåsten eller uppställd, bara blöt. Lösningen kom ju. Fina väskan, gamla ytterrocken och brillorna torkade(s) på den knappa timmen i bussen, tills – det var dags att kliva ut i eländet igen och gå till snällt väntande Lilla Mhy. Men hon var kall, efter nio ensamma timmar.

OO undrade om Ciara och Dennis fått barn som drabbade Finland på lördagen, medförande än en gång rekordhöga vattennivåer. Joho, finska vad-det-nu-är-för-myndigheter började tala om stormen Tuuli (=vind, blåst!) enligt namnsdagsbarnet 22.02. De kunde ju också ha valt det finlandssvenska namnsdagsbarnet Hilda, som kommer från fornsvenska Hildr och betyder strid, kamp. Hildr var dessutom en speciell valkyria som kunde hela och bota sårade kämpar på slagfältet – kanske genom att ge dem en blåsning?

På normalsvenska blir man ställd, rådvill, rådlös, handfallen (just det, i blåsten; man faller på händerna…) Något belägg för ”i blåsten” har OO inte hittat, men känner många som säger så (inklusive OO själv).

Nyheterna på söndag berättade om turister på Gran Canaria som på grund av blåsigt väder blivit blåsta på hemresan. Finfinfinaste sand har yrt in över holmarna, in i minsta lilla springa, i hus och hem, i flygplan… Nu skall alla metallfåglar granskas innan de får lyfttillstånd. Det tar tid. OO mötte en färsk bild på nätet, från välunderrättat, pålitligt och känt håll:Inte fotat genom något filter, det handlar om det verkliga semesterlivet 23.02 2020. Blåsten har lagt sig, men ännu inte sanden. Inte angenämt vara ute… Rapport dagen efter: inte mera gult dis, dags att sopa och sopa…Söndag morgon. Laddade för blåsigt förmiddagväder i hufvudstaden. Magert resultat. Solsken, lite vind, lite rått. Hur fångar man sådant på bild? Enda resultatet var flaggorna ovanför ingången till Balders husTvåvåningshuset byggdes 1813, en schweizisk konditor (det fanns flera sådana i landet då) som hette Clopatt (hur säger man det med finskt/tyskt/svenskt uttal…) ägde det 1851-1913, då det köptes av nykterhetslogen Balder och byggdes uppåt med en festvåning. OO har besökt mysiga konserter där några gånger.Måndag förmiddag, 24.02. Inget plåttaksskrammel på natten, däremot aningen minusgrader. Stenarna i gårdsrabatten är helt kala. Isig kätting som leder takrännevatten sommartid, ampelställningar. Inga stormspår på hela heimani. Träden gungar fortfarande i skrivande stund, skall vi drabbas av en lokal Matti?Gårdsgranen har fått nådatid. Planen var att fälla den över den snöfyllda gårdsrabatten 2020. Den börjar nå sin ålders senhöst, barrar alltför bra. En annan iskätting.Vallmon i samma nämnda rabatt inger lite oro. Nu utlovas temperaturer aningen under noll, kanske lite snö, så kanske…

Ciara (Chiara, tycker hon som kämpar med italienska på skoj) blev Elsa i Norge, Sabine i Tyskland och i Schweiz. Meteorologerna uttrycker en önskan om att de nationella namnsdagsalmanackorna skulle få ge vika för en internationell alfabetisk lista, som faktiskt finns. Efter Chiara kom Dennis, som fick hålla sitt namn i hela Europa. Nu står Ellen, Francis, Gerda och Hugh i tur. De må hålla sig lugna.

I Finland är vi ofta förskonade från de värsta stormarna, vi ligger ju lite ååsiides. Ibland får vi ändå små egna oväder, sommartid kan de komma från söder-öster. Då får vi ta till egna namn.

Dagen idag, 19 februari

Den unga småspralliga prästen hade varit på retreat första (enda?) gången i sitt liv. En sådan ”happening” är tyst. Mycket tyst. Svag lugn musik, läsning (ingen radio, ingen TV, ingen dator, ingen telefon…). Inga samtal, förutom enskilt med ledare. Även måltiderna är tysta. Det höll på att sluta i katastrof redan vid första måltiden. Minns fortfarande hans röst: ”Och jag som älskar knäckebröd!” Han var tvungen att rusa ut, ut i skogen och skratta, skratta…. Vem hade hittat på att duka med knäckebröd? Då för 40-50 år sedan hittade man inte så lätt spröda knäckebröd i Finland.

Pröva själv! Är knäckebröd i alldeles tyst omgivning. Det låter en hel del. Även om du inte har paketet ”För hästar och beväringar” framför dig. På 1950-talet fanns det sådant. Stenhårt, krävde starka tänder. Enligt tillförlitliga uppgifter.

Knäckebrödets Dag idag! Alla har vi troligen det smarta födoämnet i något skåp. Nuförtiden nästan enbart det här hos OO, eftersom tandläkaren så snällt påpekade: ”Du har inte precis hårdknäckebrödständer mera…” (Inte segbrödständer heller, för den delen…). Den här triangelformen torde vara bekant för många läsare:OO har tyvärr inte sett de små runda med hål i mitten på länge. Köpte den här burken i Dalarna, en i byn inflyttad norska målade, och den var gjord för just de svenska bröden som också såldes i Finland. Nordisk samarbete. Här fanns alltid knäckebrödet förr, numera har burken andra uppgifter.Kvaliteten och sprödheten på de ovan avbildade bröden (samma tillverkare) är densamma. När saltsuget slår till blir det ofta Kalles Kaviar på en bit. Den lilla flickan, för sisådär 60 år sedan, doppade knäckebrödsbiten (med smör på) i temuggen och slafsade i sig. Inte det mest estetiska, precis, men munnen gillade blandningen.Enligt Knäckebrödsakademin är det blå på kartan ovan ”knäckebältet”. Njaa, lite längre norrut i Finland, tack! Här lär det ha bakats och torkats och lagrats sådana tunna knastrande bröd redan för 1500 år sedan. Lika bra ”katastrofmat” då som nu…

När OO för ca 35 år sedan var borta hemifrån två veckor i stöten på grund av studier, och man, hund och kattor fick ta hand om sig själva saknades alltid knäckebröd när hon kom hem. Mannen såg något skuldmedveten ut, men fyrfotingarna avslöjade: De satte sig på parad i köket på kvällen och inväntade godis, de vek inte undan förrän utdelningen var överstökad. Hunden skulle ha en bit knäckebröd, kattorna lite ”för gott” torrfoder. Och tvåfotingen bredde smör på sin bit. Snart nog deltog alla i kvällsceremonin, flera år.

I Frankrike har det utbrutit knäckebrödsboom i vissa kretsar. Ovan avbildade cocktailknäckebröd är eftertraktade – och de tillverkas ca 8 kilometer från denna skrivplats! Finns alltid i skåpet här också. Johanna som är tillverkare hittade ett gammalt recept och gjorde en variant till en byamarknad – och det blev succé. Hon har gjort en hel del produktutveckling, smaksätter rågdegen på olika sätt och har deltagit i olika mässor ute i Europa. Fransmännen föll bl.a. för lakritsbröd! Svarta. Såg exotiska ut, men… Nåja. De som är gula är smaksatta med gurkmeja. Det är ändå de här, med kummin eller vallmofrön, som är de vanligaste. Fänkål är också ok. Inför jul fanns pepparkakssmakande, gott med blåmögelost, förstås. De som görs inför kräftsäsongen, med dillsmak, har OO ännu inte smakat.Lämplig storlek, lite skålformade, perfekta för ”något smått” till ”någon drink”. Johanna själv tycker att de smakar bäst enbart med smör. OO är benägen att hålla med, även om en klick räkröra är häftigt. Perfekta på ostbrickan.

Tillgången på brödet är begränsad, och rågdegen är inte den lättaste att jobba med. Den klibbar och kliddar och har sig. Innehållet i en rågpåse är inte exakt det samma som i en annan, uppför sig på sitt eget sätt. Åby-brödpåsar finns i vissa butiker, men OO ser alltid till att bunkra upp när de två marknadstanterna träffas.Visst, OO har firat knäckebrödet idag. Den nu i bruk varande brödburken fick en nästan mystisk framtoning här. Om någon timme blir det Johannas bröd med en god ostbit, inhandlad idag. Och te.

Johanna vet om inlägget, men hon betalar inget för det! Helt och hållet OO:s påhitt.

Glad Knäckekväll!!!

Envishet och vinst

Mannen i OO:s förra liv hade en och annan totalt oomkullrunkelig åsikt. Sällan störde dessa vardagslivet, något kunde de rubbas med järnspett, men oftast var det inte mödan värt. Bankkort, nej. Dator, nej. Nätbank, nej. Köp- och säljannonser i tidningar var däremot ett nästan maniskt intresse (yrke: försäljare i en stor del av livet). Mot slutet av sitt liv började han ändå starta datorn själv – för att se på blocket.se och andra liknande sidor. Kollade priser, försökte sälja ett och annat. Lyckades.

Sista hästen sålde OO under en av hans sjukhusvistelser, i bästa samförstånd. Senare besöktes hästägarflickan några gånger, tycke uppstod. Hörde henne en gång tjata på sina pappa om en Jopo-cykel.

En dag efter den händelsen utbrast mannen: ”Du skall åka till Lidl! Jag kan köra.” OO höll på att sätta sig på rumpan mitt på köksgolvet. Hans klart uttalade åsikt var att den affärskedjan inte hör hemma i vårt land, ”Vad menar du??” ”Jo, de har en tävling, man kan vinna en Jopo-cykel. Skall vi starta nu? Du går in, fyller i två tävlingsblanketter, en för mig, en för dig. Jag väntar i bilen”.

Häh. Sagt och gjort. Butiken var då rätt liten och trång, OO hittade ingen tävlingslåda vid första rundturen. Vad i hel…. Har han yrat och inte kollat datumen igen! Tog en runda till. Jo, där, inklämd mellan berg av hushållspapper och toalettpapper, där fanns en liten rosa låda, ”Tävla och vinn”. En kupong för OO, en för mannen, köpte något smått, gick ut och glömde det hela.

Två-tre månader senare fick OO ett stort vitt kuvert på posten. Ingen avsändare. Rev upp det i närheten av pappersinsamlingshögen. Fram kom ett papper: ”Grattis, du har vunnit! En rosa Jopo-cykel. Var vänlig, ring…”.  Jublet blev till fånfnitter om en stund: mannen hade fått ett likadant kuvert, likadant innehåll! En månad senare lyfte en skrattande karl ut de inpackade cyklarna ur sin transportbil: ”Nu får ni börja cykla!”

Nja. Bil var mannens transportmedel, på drygt 30 år sågs han cykla endast en gång – några ärevarv på gårdsplanen med den nya Jopon. Ett smått ledande telefonsamtal till hästägarflickan visade att pappans hjärta smultit; hon hade fått en Jopo.MSR som jobbade på Siljaline tog med glädje emot den ena cykeln. Den transporterades till grannlandshuvudstaden i Taxfreens lager, flera presumtiva köpare bland båtpersonalen uppenbarade sig under resan. MSR var för övrigt övertygad om att det fanns endast två tävlingskuponger i lådan… Cykeln trampades flitigt och hölls låst med dubbla lås i flera år mellan varven, men för cirka två år sedan lyckades tjuvarna. Synd.

OO trampade lite av och an med sin Jopo. Insåg att den är en stadscykel, fungerar inte så bra i lantlig miljö med längre avstånd. Den sjuväxlade fungerade bättre – tyvärr är den nuförtiden också åsidosatt. Smala vägar, kraftig trafik, drygt åtta kilometer till butiken, ingen att cykla till på någon kilometers avstånd, sämre kondition, lite astma… Går hellre. Lovar inget, men kanske…

Den andra Jopons öde? Såldes till en bekant i hufvudstaden, de flyttade tillsammans till lantligare miljö och sen till en mindre stad. Där görs numera stadsutflykter tillsammans. Förhållandet är stabilt.

Andra storvinster i OO:s liv? En motorsåg. Används fortfarande av svågern. Tillvaron nu kan också ses som en vinst, tack och lov inte förknippad med någon lottdragning.

Lyssnar på radio… 13 februari

Morgonstund har guld i mund! OrdOdlaren gillar morgnar. Det är bara ett fel. De kommer för tidigt – speciellt för den som också gillar kvällar och nätter.

Nu sitter hon här och gottar sig (även om det inte är morgon mera, strängt taget) och fyller rummet med musik och prat från radion, så har hållit på i snart fem timmar:Husets ”huvudradio” ser faktiskt intressant ut! Plats för en CD-skiva högst uppe, eventuell kassett nedtill. Och mittemellan en massa små knappar att träffa rätt på när fjärrkontrollen inte fungerar. De drygt 20 år gamla ljudförstärkarna ger ett njutbart ljud; ”räcker till” för symfoniorkestrar, körmusik, höga sopraner och djupa basar.

Idag är det Världsradiodagen! UNESCO ville så 2011, då firades Dagen första gången. En dag då vi skall hylla radion, som trots all digitalisering är det medium som når flest människor i världen – och snabbt dessutom. Förutsatt att man hittat på-knappen på apparaten…

Förr var OO en verklig radiot. Numera i mindre omfattning, men så fort som chans ges, så… TV-n binder för mycket, tycker denna skribent. Du kan göra en hel del medan radion ”snurrar”. Skriva blogg, t.ex…Den här apparaten stod i studiehandledarens arbetsrum, gav lite bakgrundsunderhållning. Ibland med en skiva, ibland fick den komma på utflykt till ett klassrum. Numera är den sällskap vid strykbrädan och har inte riktigt funnit sin plats, eftersom det är stor konkurrens om el-uttaget.

Visst finns det kritik att ge mot radions programinnehåll, musikvalet, alltför många ”ring-in”-program (och dåliga telefonkontakter), pratarnas språkbehandling, med mera. Ju äldre lyssnaren blir, desto sämre verkar radioinnehållet bli.

OO har faktiskt varit radioaktiv också, en sommar på 1970-talet. Då gjorde hon en banbrytande insats, på chefens uppmaning – intervjuade sin kompis, som var 4H-ledare, i studion på vår gemensamma dialekt. Brott mot radions språkregler på den tiden, tur att det är annorlunda nu.

Ännu mera förr, i radions barndom, var det värre. Det blev t.ex. folkstorm när den första kvinnan i radion i Sverige, Astrid Kindstrand, läste nyheter i radion. Året var 1938, och att en kvinnoröst berättade om olyckor och oroligheter passade sig inte, enligt upprörda telefonringare. OO minns också att hon läst att ordet ”byxor” var förbjudet. Man sa ”pantalonger” i stället. (och alla lyssnare förstod?) Jovisst, det klagas även idag på haltande språkanvändning, men man förbjuder ändå inte dialektala svängningar. Raka översättningar från finskan reagerar OO mest emot. Och svordomar (de är ändå sällsynta).

Radiosändningar i Finland började 1926, i Sverige 1 januari 1925 – och det var Sven Jerring som sa de första orden! Tänk, det är inte ens 100 år sedan. I dessa tider, när poddar och YouTube pladdrar på folks hörlurar. OO:s artigaste radio finns i Lilla Mhy. ”Säger” ”Hello” när den vaknar av startnyckeln och när motorn stängs av lyser ”See You” på den lilla skärmen. Ibland svarar OO…

Förr hade OO en liten platt klockradio vid sängen. Finns kvar, men har kopplats ur. Den var inställd på att efter en knapptryckning stänga sig själv efter 59 minuter, bra vid insomnandet. Väckningen kom under den yrkesverksamma tiden någon minut före en nyhetssändning. Uppdateringen av nattens hemskheter kom alltså direkt, men det var ju inte alltid som fartyg gick under och politiker sköts.Sovrumsradion nuförtiden är lyxigare, ljudkvaliteten är av helt annan kaliber än i 80-talsdosan. Den styrs av fjärrkontroll, OO har inte hittat avstängningsautomatik. Används alltför sällan.

                                        Glad Alla Hjärtans Dag!

                                                                                                    Med eller utan radio.

Och vinnarna är…

Nu har OrdOdlaren firat stort första gången i sitt femåriga liv. Resultatet är övervägande positivt. Nä, en miss fanns. Det borde ha varit en tävling i den utlovade utlottningen.

Enligt den statistik som OO inte fullt och fast litar på blev det 73 visningar av födelsedagsinlägget. Det är riktigt, riktigt bra för denna ödmjuka bloggare! Tre ”pris” utlovades, och så blev det. Godkända kommentarer var sammanlagt 17 på Facebook, och de sju som kommenterade på bloggen plitade ner fler än fem ord, så alla är godkända.  Och endast tre tidningar att lotta ut… Trodde aldrig på förhand att antalet ”icke-belönade” skulle bli så högt som 21…

Diskade och torkade en mariskål (Marimekko-skål) så att den blänkte, skrev lika stora lappar på alla 24 nominerade, vek ihop två gånger och fotade med ”februarisnön” och skymtande åttkantig paviljong som bakgrund genom fönstret:Och sen var det dags för il signor Fortuno, som tog uppgiften på fullt allvar, blandade och drog, blandade och drogtre gånger. Och vinnarna av Ruusunlehti/Rosenbladet är…. Tararamtamtamtaa!

• Ann-Britt i Borgå, tydligen flitig OrdOdlarläsare, den första som kommenterade på födelsedagen. Tidningen överlämnas från hand till hand på tisdag.
• Ulla i barndomshemsoporna, som OO har känt i… ja… över 50 år, minst. Såg henne senast i TV! Hon skymtade i publiken på skid-FM i Vörå. Är också högfrekvent OrdOdlarläsare, av antal gillanden på Facebook att döma.
• Lena i Wales och Spanien, vars blogg OO läst i så gott som fem år. Regelbunden bloggare, varje onsdag och lördag. Kommenterar nästan alla OO:s inlägg. I skrivande stund har hon inte ännu svarat på meddelandet om tidningsvinsten.

Alla ”förtjänar” verkligen sin ”vinst”, trogna läsare som de är.

Tävling i utlottningen? Märkte rätt snart att en sådan borde ha funnits, för bästa och klurigaste tre-eller-femordsfras. Här går en tiostjärnig virtuell Oscar till Melita: Tusen torra tårtor till tanten. Långt efter kommer inte heller Janica: 5+5 flitiga fingrar författar finurligheter. Tiostjärnig Guldpalm! Regina skrev: Grattis & fortsätt OrdOdla. Räkna orden: tre, fyra eller fem? Svensk Guldbagge. Sven-Erik garderade, med en femordsfråga på bloggen och en blombild på Facebook. Norsk Gullklapper. Klasskamraterna på 60-talet, Gunilla och Karita, skrev nästan likalydande Grattisar. Norsk Sølvklump!

Pangkommentar gav också kusin Tapio, som förstår svenska men helst formulerar sig på finska: Grattis. Pa to ta na kako. OO:s barndomsdialekt som humorgruppen KAJ har tagit till nya höjder (och som Tapio lyssnat på). Tänk, så platt det blir på normalspråk: Brukar du ta kaka?… Sök fram videon på YouTube, den är sevärd även om man inte uppfattar språket. Tapios pris blir förstås en virtuell Jussi-statyett!Så här ser Runebergstårtan ut inuti. Diameter 6,5, höjd 4. Centimeter. Alla är uppätna… Ulla-Britt visade prov på den största optimismen: Grattis, mångsysslaren, till de första fem åren! OrdOdlaren hoppas på tioårsdag, kommer hädanefter att fira varje år – med någon klurighet. Så roligt var det.