Glimtar från delikatesstorgtantens bord

Nionde gången sista veckoslutet i augusti. Karlskronabulevarden i Lovisa. OrdOdlaren börjar känna sig som en veteran mellan lindarna, tillsammans med kära bekantskaper som uppstått under tiden. Det händer massor i Lovisa det här veckoslutet, men det ser tanten inget av. Många ser inte tanten heller! Det stora evenemanget heter Lovisa Historiska Hus, läs mera i Detbutsky´s Blog…

Lokala livsmedelsproducenter och hantverkare har sina tält i dubbel rad (OO:S och BJR:s är grönt…), sina bord och sina varor där, år efter år. Folk kommer från fjär och närran (de galna ordsvängningarna är permanenta) för att besöka LHH, flanera, träffa folk, umgås, förundras över renoveringar – och en del kommer för att fylla på och komplettera sina förråd med delikatesser, både förädlade och oförädlade.

Ett urval av BJR:s och OO:s produktburkar på den väl använda typiska vaxduken. Mera chili i en del, mindre i andra, ingen i några. Ett av OO:s mål är att få ”ickechiliätare” att smaka och bli förvånade över att ”chili” inte enbart betyder ”heta och starka bitar i köttgrytan”.

70-plussaren som gör olika gurkinläggningar på löpande band har recepten i huvud och fingrar sen barnsben. Den unga kvinnan som odlar och säljer vitlök berättade att hennes mamma varit svårt sjuk i corona, ”jag skötte henne och smittades inte”. Vitlöksimpregnerad?

Om det hade delats ut skönhetspoäng för hur man presenterar sina varor så är vinnaren här! En småbrukande och mångsidig estet av bästa sort! Garn, ägg, betor, tomater, blommor… ”Hallon är min huvudprodukt”, sa hon. Säsongen för dem var tyvärr slut.

Mera genuint hantverk till salu. Roligt nog använder man i finska samma ord för både väva och sticka, kutoa. Det tyckte inte den lilla flickan om när hon tog sina första stapplande steg i båda konsterna. Första och nästan enda mattan hon vävt tjänar ännu i bekvämlighetsutrymmet, över 60 år gammal. (Bort från onödigt stickspår OO, du har minsann stickat i ditt liv!) Snygga saker på bilderna, minsann.

OO träffade helt oplanerat keramikern som finns representerad med två av dessa djur i ett mossigt torvblock på BJR:s och OO:s torva, representerande ett talesätt. Vilket? Smyckena på den andra bilden är sisådär 1,5 x 4,5 centimeter stora. Torkade växter mellan två glasskivor (?) med blykant (frågade inte om materialet). Miniatyrprecisionsarbete i kubik…

Försäljarna vill ibland också väcka uppmärksamhet med sin klädsel, vill berätta något. Först OO:s bättre sida (inköpt av svenska chilifantaster), sen den enkla och mycket starkt talande bilden på ett något svettigt bröst, sist en historisk bild på lilla Porlom (Porlammi på finska) ostmejeris personalskjorta.

Tiina tar priset! Även om det för henne är en vardaglig sak. Hon minns inte ens själv när och varför hon började använda en liten huvudbonad i ur och skur, numera hennes ständiga följeslagare. Hon har ett otal, men den här är ny. ”Gädda”, var hennes korta svar på frågan om materialet. ”Jag har börjat med en ny hobby, gör olika saker av gäddskinn”. Hon odlar grönsaker ekologiskt, har bin och besitter en helhärlig och hjärtlig personlighet. Här träffades vi, här umgås vi.

Ena ändan av delikatesstorget (Herkkujen tori), med en mycket populär glassvagn i hettan. Ägarna Miia och Juha var mycket nöjda med vädret. Alla vi som stod där var supernöjda med vår traditionella plats i lindarnas skugga, unter den Linden. De försäljare (främst lopptorg) som stod på stadens torg i solgasset avundades vi inte.

OO:s karriär som delikatesstorgtant varade i 15 timmar fördelat på två dagar. Hon torgtantar nästa gång 17 september, på gårdsplanen till Johan Ludvig och Fredrika Runebergs hem. Tre timmar. A piece of a cake. Knappast +29 grader hett då. Välkomna!

(O)trogna unga kvinnor i Lovisa?

Här händer det… Om en vecka är det premiär. Ser det ut som att vi är på väg till en operaföreställning? OrdOdlaren fick tack och lov handgriplig handledning i form av bilder när hon tog sig dit för två veckor sen – medge att man tror sig ha kört in på förbjudet område i Lovisas ”hamnstad” Valkom:

Men visst fanns det skyltning redan då, om även motstridig. Större och tydligare skall den vara när det blir premiär 3 september. OO imponeras av talkoandan, hur firmor, organisationer och frivilliga ställt upp med lokal, scenbygge, parkeringsarrangemang, kläder, rekvisita… Och förstås på scenen.

OO och Lilla Mhy kröp/rullade sakta vidare enligt instruktionerna ”håll till höger när du ser ställningarna”:

Och kvällssolen lyste upp varvsbyggnaderna, OO visste i vilket väderstreck hon körde. Visserligen kändes det som förbjudet område, som att hon var ”obehörig vistelse”, men de stora öppna dörrarna välkomnade den tillfälliga operareportern, allt OK!

Här innanför var det full aktivitet. Något rörigt, men ändå rådde ett visst lugn.

Kören stod på scenen för första gången, dansarna provar in den rätta känslan i kläderna, orkestern på nio personer representerades av en skicklig pianist, två av sex solister saknades och dirigenten och medproducenten sjöng deras roller – mezzosopran och tenor – med sin djupare stämma.

Mozarts opera som hade premiär 26 januari 1790 står på programmet, Così fan tutte, Så gör alla (kvinnor). Operan framfördes inte så flitigt på 1800-talet, texten ansågs för frivol och ovärdig Mozart. (OO har inte odlat ”frivol”, lättsinnig, småfräck, oanständig, ytlig, men nu är ordet sått i sinnet). Numera spelas operan för fulla hus på många håll i världen. Vår kära mezzosopran, Erica Back, gjorde Dorabella somrarna 2015 och 2016 på Confidencen i Stockholm, 2018 på operan i Helsingfors. OO höll på att skratta för högt åt roligheterna 2018…

Nu är handlingen förlagd till Lovisa 1891, när staden var en populär internationell badort. Många lokala skämt och specialiteter är inklämda. Det enda som finns kvar av badortsglansen är den pietetsfullt nyrenoverade restaurangen Kapellet,

själva kuranstalten låg bredvid, till höger i bilden. Den har brunnit som många andra fina officiella byggnader från den tiden. Nej, det i trä byggda societetshuset finns kvar. Det renoverades och blev bibliotek som sen fick flytta ut p.g.a mögel, sen blev det viss renovering igen, tillställningar ordnas i viss mån numera.

Alfredo är den som vill bevisa att kvinnor är lättsinniga och otrogna, med hjälp av kammarjungfrun Despina – men här heter de Herr Ivérus och Stina. Ivérus är en historisk person, en något speciell person från Sverige som bodde i Lovisa. Stina är den som är primus motor för hela föreställningen, en mångsidig och kreativ musikbegåvning. Hon har anpassat hela operan till lovisabadortsförhållanden, till svenska och lite finska. (Solen gör hennes arm vit)

Koreografen och regissören nedanför scenen instruerar – kom ihåg att bilden är tagen 16 augusti. Mycket har utvecklats och blivit klarare nu. Kolla killen till höger! Både mamma och pappa är engagerade i operan, han är med på sitt sätt. Han sprang omkring emellanåt. Tyst, inte störande, inte krävande. Tror att han tar in både det ena och det andra av teater och musik trots sin egen försjunkning.

Överbaderskan Dunder-Emma (historisk person) bjuder Fanny på en nyhet, hon har fått avslappnande behandlingar av baderskorna, hon börjar känna sig lite yr. OO tror att det här är tillsatt för att öka trovärdigheten i operan.

Så, östnylänningar och andra som har möjlighet: iväg till den unika upplevelsen på M-yachts varv i Valkom! Man behöver inte vara operafreak för att njuta, inte alls! Operan i lovisatappning ges endast fyra gånger, för sammanlagt 1200 personer. OO önskar det blir fullsatt – själv upplever hon både premiären och föreställning nummer tre. Hoppas vi ses, det här blir roligt!

Paus i protokollet

Regnmätaren dammades ur och husets dörrar och fönster stängdes. Fredag morgon, dags för en paus i torkan från vattnande, skrivande, skördande och kokande. Bilens nos vändes mot nordväst. Efter cirka 500 kilometr besöktes Plantskolan med stort P och en restaurang där servitrisen berättade att det regnat över 60 millimeter på ett dygn en knapp vecka tidigare.

På kvällen satt vi i allsköns ro vid den lilla nästan sagolika 30-talsstugan i Fäboda utanför Jakobstad när det började mullra klockan 18.43. Åskan ekade på ett speciellt sätt i det 2000 miljoner år gamla urberget som där ligger nära jordskorpan. Regnmängd? Inte så stor, men i den sydliga grannstaden, Nykarleby, öste vattnet ner från alla håll. Förstås. Där hölls nämligen Finlands största loppmarknad, 700 försäljningsplatser. Det mesta blev lera och gyttja och många bilar behövde traktorkraft för att komma loss från parkeringen. Baserat på förstahandsrapporter av UGS.

Den genialiskt kompaktbyggda stugan hålls i ursprungligt skick av de tre ägarbröderna. Ljungen blommar mellan stenarna, havet ligger nära. OO sov innanför takluckan på bilden. Den lilla balkongens dörr stod för behövlig luftväxling.

OO tog en kort promenad till sandstranden och horisonten innan hon blev uppplockad (jo, tre p!) av sin äldsta väninna. Sandstränder finns på vissa ställen längs den österbottniska kusten, här i Fäboda finns flera. ”Äldsta”, ja. OO och hon var inte alltför gamla på det första fotot som tagits där vi båda var med. Oj, så timmarna flög iväg! Prat, prat, prat…. Så trevligt, skönt och avkopplande!

Kvällen vid Fäboda Lillsand var magisk. Varm, ljus, klar och – ja, avgör själva! En vandringsstig/spång som är tillgänglig för alla, av trä, byggdes i samband med Finlands 100-årsjubileum. Prat, mat, skratt, sång och musik var ingredienser i ljuvligheten.

Söndag. Regn. Dags för kyrkan i Jakobstad (från 1721). Medan de jubilerande konfirmanderna förberedde dagens mässa tog OO paraplyet i vänster och kameran i höger hand, gjorde helt vänsterom från den här bilden och traskade in i den ungefär hundraåriga skolparken, invid vilken (högtidlig formulering) BJR:S skola upp till studentexamen finns.

OO kunde snabbt konstatera att en regnig halvtimme inte är nog för att få en överblick. Här finns växter ordnade i grupper med namnskyltar, formklippta och fritt växande träd – ja, till och med en av OO:s favoritbjörkar finns där,

tårbjörken, Betula pendula ‘Youngii’. En fungerande koja!

Sen blev det mässa med en trevlig präst och en engagerad kyrkvaktmästare som med små gester hjälpte den som tvekade. Super! Postludiet var speciellt, HS hade tonsatt, han och BJR sjöng till ackompanjemang av gitarr, kontrabas och piano.

Efter prat och mat hos HS och hustru UGS blev det hemfärd i regn med EM i friidrott i telefonen, ”vi” tog ett spjutbrons. Efter Tammerfors var det torrt. Hemma fanns samma damm i regnmätaren. Husets inneluft var som – ja, 2,5 dygn instängt solgass. Uteliggaren sov på en madrass vid den öppna altandörren. Pyttesmå regndroppar väckte vid åttatiden. En ordentlig timme senare började regnet som resulterade i ynka fem millimeter.

Hur fotograferar man regn? OO valde madrassutsikten klockan kvart före elva på förmiddagen, altanen med tillbehör. Katten håller dörren öppen, crocsen samlar vatten, tomater växer i krukorna… Diverse stolsben till vänster.

Måndag: skriva, översätta, skriva, skörda, frysa in, sylta… Pausen är slut. Njuter. Förstås. Omväxling uppfriskar.

Gudar och nymfer och muser på konsert

En flöjt hördes i domkyrkan. Folk vände och vred på sina huvuden: varifrån? Var står flöjtisten? OrdOdlaren satt som en annan paparazzi på södra läktaren ett och såg plötsligt en rörlig armbåge på läktare två, mot norr. Där! Bild? Hann inte. Claude Debussys Syrinx för soloflöjt är kort och spelas av tradition så att solisten inte syns.

Nä, det här är inte nymfen Syrinx. Hon som har blommor i sin famn på sin kjol är garanterat fotograferad tusen tusentals gånger i sitt liv, men högst troligen inte så här, OO-paparazzis unika foto på Monica Groop!

OO-p-n siktade också in sig på Dan Henriksson, teaterchef för den fria nomadteatern Klockriketeatern. Han har många tunga meriter inom teatervärlden, ser fortfarande ut som den pojke han var när vi var lärare – elev. Den busiga frisyren såg ännu trevligare ut när han hade glasögonen i pannan…

En paparazzibild till från samma plats. Gustav Djupsjöbacka, pianist och fd rektor vid Sibeliusakademin (jo, jo, det heter Aaltouniversitetets nånting, men…) samtalar med Monica, hennes man ägnar sig åt hans fru Lena – jovisst vet ni vem som är vem? Gustavs pappa var kantor i den här kyrkan, och pojken vikarierade redan i unga år vid orgeln.

Det här verket satte myror i huvudet på OO, hon blandade bort sig totalt, kopplade sen av och struntade i att fundera på om det var sats tre eller sju som spelades. Men hur kunde det göras enklare för publiken? Visa en skylt? Om orkestern håller en längre paus mellan varje sats börjar en del i publiken applådera, är pauserna superkorta vet man inte om en ny sats börjar, eller…

Visst finns det lite handledning i det utmärkta programhäftet. Prologen beskriver Apollons födelse, sen involveras han med tre av de nio muserna. Men ändå. En sats innehöll ett vackert violinsolo, vilken? OO bör alltid uppleva en konsert två gånger för att det skall klarna i hennes skalle. Litet.

Här laddas det för kvällens huvudverk (inte med ä…), var och en orkestermedlem på sitt sätt. Soloflöjtisten sitter till höger och kören placerar sig innanför altarrundeln. Dags för Lars-Erik Larssons Förklädd gud med text av Hjalmar Gullberg, premiär 1940. OO har inte upplevt verket tidigare, trots att det flera gånger har framförts ”inom räckhåll”. BJR har sjungit det åtminstone två gånger. När alla var på plats hördes ett underligt ljud, om en stund började den ena kyrkvaktmästaren röra sig mellan orkester och kör, kom till slut fram med en mikrofon på stativ – vad hände?

Det var tydligen något med recitatörens, Stina Ekblads, mikrofon. Ni kan se att hon har en ”ansiktsmikrofon” vid sin högra mungipa, men hon använde stativmikrofonen. Tekniken krånglar alltid till det. Utan mikrofon? Inte recitation i en medeltida kyrka.

Så börjar den lyriska sviten. Sagan handlar om Apollon, ljusets och konstens gud. Han dömdes enligt en legend att leva på jorden i ett år, som dräng hos kung Admetos i Thessalien. En förklädd gud som sköter djuren, spelar för dem: ”Synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd – då sitter vid vår sida en gud förklädd”. Så lyder de sista orden i sviten. De flesta texterna framförs både reciterande och av kör och solister.

En verkligt suggestivt verk som gav lugn och tillförsikt under den mörka tid som rådde när verket var nytt. Att det skulle framföras både i Ekenäs 4 augusti och i Borgå 7 augusti bestämdes redan före 24 februari, och det passade ju oss i Europa i sommar hur bra som helst.

Helena Juntunen med blommor i sitt hår var sopransolist, henne upplevde vi nyligen som Aida i Nyslott. Här vid avtackningen. Barytonsolisten Gabriel Suovanen fick OO ingen publiceringsbar bild av, så ni får beundra honom bakifrån i stället. Han är också sedan länge bosatt i Stockholm.

Som bonus kom ytterligare en bild på Helena Juntunens eleganta frisyr

Allt detta hände för en vecka och fyra timmar sedan, enligt vad klockan är i skrivande stund. OO skriver och läser och översätter andra saker just nu, därför så glest i blogguppdateringarna. inte har hon läst så många blogginlägg av andra heller nu i hettan. Men det blir bättre, alltid bara bättre… Utenatten blir lite kylig, skönt. Vi ses/hörs/läser/kommenterar!

Varje år i augusti – Pellinge

Monica (Groop), du gjorde det igen! Fem (egentligen sex) konserter på fyra dagar. OrdOdlaren bevistade endast två, det var fullt upp ändå – – Hoppsan, det blev ett oplanerat rim, då får man önska sig något…. Den konsert OO inte vill missa, den roligaste, är den på föreningslokalen Solhälla på Lillpellinge (jo, det finns Storpellinge också…), fredag kväll.

Vädret var vackert, serveringstältet var uppriggat, besökarna väntar på att få komma in medan Stina Ekblad, Olga Heikkilä, Emil Holmström, Kirill Kozlovski, Jorma Myllys och Aarne Pelkonen finslipade de sista orden och tonerna. Och, förstås, Monica själv, som alltid hälsar publiken välkommen, glatt, hjärtligt och familjärt:

Vi satt alla med det innehållsrika programbladet och sångtexterna i famnen. OO räknade till hela 23 ”hjärtats sånger”, varvade med dikter som reciterades av Stina Ekblad.

Ja, programbladet är det allt skäl att återkomma till. en hel del konsertarrangörer kunde lära sig ett och annat… Men hur man lyckats med att få en sån Sverigekändis, visserligen född och uppvuxen i Solf utanför Vasa hit, det fattar inte OO. Visserligen har Pärra, Monicas man, varit skolkamrat med henne. Det berättade han med illa dold stolthet i rösten och med glimten i ögat för den som ville veta…

OO hade endast telefonen med sig, bilderna blev därefter, tagna sittande på plats över folks huvuden. Hon jobbade och siktade och slet för att få bilder av kvällens pianister, men lampan för att dessa två skulle se den enorma mängden av noter förstörde nästan allt.

Här står de båda, superskickliga klaviaturmästarna, Kirill och Emil med avtackningsgåvan, var sin burk äkta pellingehonung. Smäller garanterat bättre än en blomkvast, minsann. De hjärtats sånger som framfördes – från väntan via förälskelse och pirr, nyvaknad kärlek, längtan, mogen kärlek ända till svarta rosor – är alla komponerade av storheter som Sibelius, Stenhammar, Peterson-Berger, Alfvén, Madetoja och Grieg, och då handlar det inte om något enkelt pianoackompanjemang. Musiken, arrangemangen, för-, mellan- och efterspelen har sin givna plats och berättar något mer än tonsättningen av orden. Ibland ”förfaller” OO till att mer lyssna på pianot/orkesterarrangemanget/ackompanjemanget – och oj, vad hon upptäcker! Där har en stor del av ”dagens musik” missat ett och annat i sitt elektroniska dunk. (Fy, det var fult sagt, men…)

Inte blev det någon tydlig bild av Stina Ekblad heller, men OO måste bara visa er en där hon är småfnittrigt färskförälskad i en dikt av den finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar. Edith Södergran stod för dikterna med mera ”allvarliga” känslor. Väl valt!

Men vilket jobb det måste ha varit att få ihop allt! Monica Groop är med skäl känd för att vara noggrann i allt hon gör, vare sig det gäller att uttala främmande språk, sjunga, arrangera festival, undervisa – eller hålla sig i god fysisk form. Undrar hur hon gör i köket – räknar saltkornen?

Final vid havet till havs, i alla fyra tonlägen. Barytonen Aarne Pelkonen väntar på sin tur, tenoren Jussi Myllys drar i för full hals, Stina Ekblad ser ut att ha bus i tankarna, mezzosopranen Monica är glatt förväntansfull och sopranen Olga Heikkilä verkar mest imponerad av ”finske Jussis” toner. Solisterna sjöng ”vers”, hela publiken sjöng ”refräng” med text på ”världens minsta allsångslapp” (se bilden av programhäftet). OO bräkte med, även om BJR tittade lite snett på henne i ögonvrån…

Fortsättning följer….