Gratulerar och Applåderar!

Födelsedag idag! Hipp, hipp Hurraa, ja må hon/han/den/hen leva, uti hundrade år! Någonting riktigt unikt begår nämligen sin femårsdag idag – Och OrdOdlaren känner sig som gamla fjärdedelssyster, hela knappa tre månader äldre…

Nya Östis. En ultralokal papperstidning, världens östligaste svenskspråkiga tidning, utkommer en dag i veckan, ägs och görs på ett unikt sätt och har hållits synnerligen livslevande i fem år. När den startade var många entusiastiska, men oj så många som målade fan på väggen, högt och ljudligt. Typiskt. OO tror att många av dem som uttryckte sig skeptiskt är nöjda prenumeranter idag… Många är dessutom funtade som OO, när tidningsbunten anländer på torsdag öppnas och läses NÖ först.För sisådär 7 -8 år sedan skulle dagstidningarna på papper i Svenskfinland (säkert också på andra håll) förnyas. Digitalt skulle det bli; ”Allt” flyttas till det snabba nätet, om några år är papperstidningen död, lönar sig inte, ”alla” annonserar på nätet… Stora tidningshus köpte upp de små aktörerna. Hemstadens anrika Borgåbladet och jobbstaden Lovisas likaså ärorika Östra Nyland slaktades och ur slarvorna bestämde herrarna att tidningen Östnyland, med delvis samma innehåll som ”Tidningshusets flaggskepp”, Hufvudstadsbladet, skulle uppstå. Flopp. Tvådagarstidningen Östnyland (utgivningsort Borgå) blev snart mera självständig och lever än. Också i OO:s postlåda.Något saknades. Folk ville ha mera lokalt, speciellt de svenskar som bor längst österut. En del branschfolk hånskrattade: vem vill läsa om grannens bortsprungna katt, om byaföreningens idrottsmästerskap, om vad som hände vid Kalles torp för 100 år sedan? Just precis vad vi vill läsa om. Vanligt folk vill läsa om vanligt folks göranden och låtanden, om vad som diskuteras och bestäms i hemkommunen, i byn… ”Vi behöver varandra” – vilken annan tidning har den rubriken på de lokala radannonserna, ”till din tjänst”?

Kimmen, ”gammal” garvad pensionerad chefredaktör för Östra Nyland kontaktades – och satte igång. Han vet hur en tidning kan göras. Så kom det första numret som OO inte alls minns, hon blev prenumerant någon vecka senare. Kimmen såg till att Carita efter något år blev redaktionssekreterare, sen steg han åt sidan och Carita axlar nu ansvaret som chefredaktör – hennes karriär har gått i kurvor under de senaste åren, men ständigt uppåt på stadigare ben! (OO menar ingalunda konkret, att hennes gåstolpar har blivit tjockare…).

Tidningen har hittat sin nisch. Den konkurrerar inte med Borgås tvådagarstidning, den skriver om det lokala och struntar i världshändelserna. Pontus (alias för Kimmen) diskuterar dem på sitt eget sätt, med sina ”låtsaskompisar” Ragnar och Sune. Det blev läsarstorm när kåseriet i ett nummer uteblev till följd av datorkrasch!Traditionella redaktionsutrymmen har tidningen inte. Alla jobbar hemma. Visserligen finns ett rum för redaktionsmöten, men riktigt hur det fungerar behöver inte OO bry sig om.

Belackarna sade också att en tidning som görs utan betalt på frivillig bas (och utges av en understödsförening) inte kommer att hålla kvalitet. Ha. Alla får betalt. Och kvaliteten på skriverierna varierar i alla tidningar. OO tycker att honoraren är helt ok – hon är van vid att inte ens få ett uppskattande ord från ansvariga tidningsutgivare för sina övriga skriverier – inte från läsare heller.Hoppas bar någon tecknare producerar ritade halvkarikatyrbilder av alla de övriga skribenterna också! Senaste nummer bestod av 28 sidor, skrivna av åtminstone ett dussin medarbetare – OO tappade bort sig i räknandet (som vanligt). Innehållet var brett, det skrevs om renoveringar av föreningshus, om lokala företag (skog och fönster), om jordärtskocka, landets äldsta scoutkår som fyller 110 år (i Lovisa, förstås), om hur man ordnade fullmäktigemöte 1921 och mycket mera. Med otaliga notiser om ett och annat. Dessutom berättade tidningen om årets naturprodukter (Arktiska Aromer rf), något som OO inte sett ens i branschtidningar: havtorn, trattkantarell och harsyra. Dem kommer OO, VL eller RR att återvända till på något sätt…Tidningen har ingen webbsida i stil med andra tidningars. Men den lever bra ändå! Mot alla odds. Dock finns en aktiv Facebook-sida, där vem som helst kan sätta in bilder och texter och kommentera – men, tack och lov, administratören håller hård hand över den och tar bort osakligheter med nästan sekundens snabbhet. Och därifrån plockas ”Veckans snackisar”, också en intressant ruta! Den något dåliga bilden (via OO:s telefon) visar en nalle i fönstret, populärt för promenader i dessa tider. Inte enbart för barn…

Jubileumsnumret kommer på torsdag, 30 april. OO kan i andanom känna hur tangentborden glöder där i öster, e-post skickas av och an, telefonerna är i flitig användning, Carita och Anna sitter som spindlar i nätet… OO är med, som RR – om bl.a. Guldkannan, som är något annat än vad ni kanske tror.OO slöade till. Hon gratulerar med äkta finlandssvenska örfilar, med socker på! Bara för att ta fram en skillnad mellan Sverige och Finland sådär i förbifarten…

Få sitt lystmäte utan sorger

Carl Reinhold föddes 1779, kom till Åbo för att studera, blev magister 1802. Enligt tidens sed handlade det om många ämnen, och även om han också avlade licentiatexamen i medicin utnämndes han till professor i naturalhistoria och ekonomi 1816.

För naturen var hans grej. Redan tidigt i studierna visade han både kunnighet, intresse och förmåga att entusiasmera andra, han byggde upp ett nätverk av människor runtom i landet som sände honom växter och allsköns småkryp. Han gifte sig 1807 med Sofia, tre av deras barn, födda 1811 – 1824, nådde vuxen ålder. Familjens fritidsliv handlade troligtvis om besök i nöjesparken Surutoin. Den existerade ca 1815 – 1826 – Tivoli i Köpenhamn kom till först på 1840-talet…

OO har insupit sin lärdomar i psykologi mycket nära denna plats, den fanns där nu Klostergatan, Vårdbergsgatan, Sirkkalagatan och Kaskisgatan drar fram med sina kvarter. Hon minns dunkelt det konstiga ordet Surutoin, men sådana historiska roligheter stod inte högt i kurs i studerandesinnet.

I slutet av 1700-talet var det här ett område strax utanför stadskärnan, på berg och backe. Den berömda kemiprofessorn Johan Gadolin köpte området som då var en ca tre hektar stor åker och lär snabbt ha byggt upp en trädgård med växter av alla de slag, äppelträd och körsbärsträd, bland annat. Och ett kemilaboratorium. Han fick många erkännanden för ”parken”, men orsaken till denna gärning spekulerar man i. Kanske helt enkelt för att det var ”inne” att äga en herrgårdsliknande ”avkopplingsbyggnad med trädgård” en liten bit utanför stadskärnan, dit man kunde dra sig för en tid av sorglöst liv. Vem hittade på namnet? Ingen vet.

Det finns två kända sådana kungliga parkpalats: Sorgenfri i Danmark och Sanssouci i Potsdam, Tyskland. (Sans souci = inga sorger). Ta bort i-et i Surutoin och det blir suruton = utan sorg. Gadolin sålde hela härligheten 1811 till en apotekare – som åstadkom nöjesparken med gungor, karuseller, djur, spel, musik och paviljonger. Och konkurs om några år. Nystart med en kompanjon, ny konkurs ca 1826. Sen kom Åbo förödande brand, i september 1827.

Vår man och hans familj utsattes inte så hårt. En rådig tjänarinna och några studenter räddade hans samlingar, själv var han troligen på sin gård (några tusen hektar…) som han köpt 1811, 50 kilometer norrut, i Yläne. Där jobbade han sommartid med trädgårdsuppbyggnad, och han gav den ett namn: Lystmettä. Trakten var finsk och vår humoristiske man klart tvåspråkig. Lystmäte (en mängd som är mer än tillräcklig för att tillfredsställa någons begär), eller finskans lysti = nöje, fröjd och mettä, dialektalt för metsä.

Redan då hade han länge funderat över hur han skulle kunna lyckas med bl.a. äppelträd, att få sådana att överleva svåra vintrar; ofta medan han fiskade i sjön Pyhäjärvi några kilometer norröver. Han byggde en fiskestuga på sina marker där. Men plikten kallade, han blev professor i botanik och zoologi vid det till Helsingfors förflyttade universitetet. Han jobbade flitigt, väckte naturintresse hos många, grundade botaniska trädgården i Kaisaniemi (han hade ju skött om den som fanns i Åbo också), grundade Societas pro Fauna et Flora Fennica – och en dag slog det honom att det sällan var frost vid hans fiskestuga. Han beslöt grunda en trädgård där – men först skulle träd fällas, en oändlig massa stenar skulle brytas bort. ”Sibirien”, sa torparna som slet med stenarna i åratal. ”Huvitus”, sa vår man. Och inom tio år fanns där några hektar mark att bygga hus och anlägga trädgård på. Huvitus = huvittelu = förlustelse, nöjesliv.

Hittade en sällsynt bild av det hus som byggdes på 1830-talet. Fotograferingstid okänd.

Efter ”pensioneringen” 1841 blev det experimenterande. Han köpte äppelträd främst från Sverige och Tyskland, ympade dem på inhemska rötter, sådde frön, planterade, fick frukt och sålde. Flera torpare blev skickliga trädgårdsmästare och bidrog till att växterna spreds i bygden. Med ”rohvessoris” (professorns) tillstånd. Knappt 20 år senare avled vår man, och verksamheten avstannade.

1895 fanns ännu flera av de 1200 äppelträden kvar, och torparen Juho sådde några kärnor av sin favorit. Småningom kunde han dela ut både äpplen och ympar. Gott, tidigt äpple. Det måste ha ett namn. ”Huvitus”, sa Juho, och namnet etablerades på 1930-talet, då ett ganska så spritt äpple.1958 var den äppelsorten med i ett äppelträdsförädlingsprojekt. Det gjordes korsningar, drygt 10 000 plantor planterades, ca 200 undersöktes vidare och resultatet var 16 nya sorter. I elva av dem var ‘Huvitus’ den ena föräldern.

Hemma hos OO och BJR, inte så fantastisk trädbild, men den enda som finns…

Här växer modern och sju av barnen, bl.a. mörka ‘Pekka’ och större ‘Sandra’År 2009 hittades moderträdet och mycket annat intressant i växtväg vid Juhos torp när skogsträden som vuxit upp fälldes och ljuset fick strömma in. Den knappt meterhöga äppelträdsstumpen gav skott 2010, nio äpplen 2011 och lever nu i en traditionellt byggd inhägnad och vårdas ömt. DNA-undersökning bekräftade.Carl Reinhold Sahlberg, främst insektforskare och -kännare, som också son, sonson och sonsonsson blev.

Glimtar ur vardagen

OrdOdlaren vann kampen för en stund sedan. De andra ställde till med ett ordentligt motstånd, men de får vänta på sin tur. Hon som äger alla identiteter försöker prioritera. Lite. Vill inte ”tystna” i bloggvärlden!

Runda Rabattkryparen RR får ge sig till tåls. Solen skiner, de nordliga vindarna har något lugnat sig, men temperaturen är ännu endast +5. Uteplatsen såg ändå ut såhär i förrgåroch trots att det mesta smultit bort finns det en hel del fukt kvar i krafsjordlagren. Och fingrarna blir snabbt obehagligt kalla.

SSS gjorde sitt igår. Nästan. Skriv SekreterarSlaven i trädgårdsföreningen har hackat ihop vårens medlemsbrev. 10 A4-sidor. Nä, inte riktigt så. Allt behövdes inte skrivas helt från noll. Två-fyra sidor ändå. På svenska, med beaktande av lättöversättlighet till finska. Den äkta hälften – föreningens ordförande – skall granska speciellt finskan idag.Självutnämnda Växtologen har deadline på torsdag, 23 april. Bilden visar ett halvkåseri om aklejor, nu skall det bli något om äpplen. Allt finns i höger hjärnhalva, som vanligt i en salig röra. Den vänstra hemisfären har ännu inte alls börjat processa. Den måste börja, senast i morgon. Och så skall det oorganiserade fotoarkivet genomskådas för att få tag på både äppelblomsbilder och bilder av mogna äpplen av olika sort. (Det tar tid, finns så mycket att fastna i…). Början på texten är ändå klar: ”Svidja eller Qvidja?” Så heter två medeltida ”herrskapsgårdar” här i södra Finland. Lätt att blanda mellan dem, när de dessutom har ägts av samma medeltida maktsläkt… ”Gubben” det nu gäller föddes troligen på den ena och dog bevisligen på den andra. På den ena lät han plantera äppel- och päronträd 1539. Avstånd dem emellan: ca 150 kilometer.

Språkvändaren har inget specialnamn. Ännu. Kanske SV-Ö, påkommet i denna stunds ingivelse… Den tvåspråkiga tidningens materialdag för de sista översättningarna torde vara om två veckor. Tre nästan opåbörjade sidor ligger överst i åtgärda-högen. order från pannloben: idag skall råöversättningen vara klar! Mer text är på kommande…Snön smalt mot kvällen i förrgår, och vårsolsnjutningsbordet såg ut som en snygg kaka i kvällsbelysningen, med lakritsöverdrag och spännande sockerströssel med dekorationer i kanten. Borde ha beskurit den så att bara själva bordet skulle ha synts!

Känner du läsare någon för vilken tiden inte blir för lång i dessa tider? OO – RR – VL – SSS – SV-Ö känner åtminstone en. Hon ”ordnar” också till ordentliga pauser i hemmatillvaron. Nu släpps SV-Ö fram, kanske RR en stund på eftermiddagen. Medan RR jobbar med händerna skall VL snurra runt och hoppeligen komma in i vänster hjärnhalva, äntligen. Det finns en lämplig, något torrare rabatt med rosetter av aklejor som har eftermiddagssol… Nu skall finskan aktiveras!

Två ord som började leva

Holmsjuk (ord 1). Har inte hittat ordet nånstans. Minns inte ens när det senast uttalats, med förklaring. Kanske 1974, dit de små grå tog OrdOdlaren när ordet ifråga dök upp. Vad det betyder? Lugn, lugn, kommer…

Två psyk.stud åtog sig en datainsamlingsresa bland 65-plussare i Åbolands skärgård. OO skulle finansiera sin nya kamera, hon hade dessutom vissa kontakter som underlättade förflyttningen mellan holmar och skär. Den skedde med en rejäl putt-putt-båt.Fotografierna har bleknat på 46 år (oj, så länge sen?), men här väntade Astrid. Hon bodde ensam på en rätt så stor ö. Hon var ivrig, hon hade upptäckt en ny stjärna på himlen som hon ville diskutera. Snabbt förstod hon ändå att alla unga inte ägnar sig åt stjärnskådande, och gick med liv och lust in för att besvara frågorna. Den blivande gerontologen, uppdragsgivaren, hade försett oss med ett batteri ”aktualitetsfrågor” och intelligenstest (WAIS) – inga som helst problem för Astrid. Hon var intresserad av det mesta, odlade, fiskade, iakttog naturen, med mera. ”Jag har ju fullt upp, har radio och får tidningar och varor en gång i veckan!”Här bodde John, tillsammans med en utackorderad lätt förståndshandikappad ung man. Köksbordet var dukat – med en flaska hjortronlikör. ”När man nu får en ung dam på besök, så…” Han ville hutta stup i kvarten, psyk.stud försökte läppja försiktigt. Vad hon minns blev ändå slutet av intelligenstestet något ”dimmigt”. Men uppdaterad på aktualiteter, det var han. ”Vad anser du om vår nuvarande president” ledde till en uppräkning av Finlands alla presidenter, ämbetsår, vad de varit tidigare… Och så vackert han bodde på sin ö…Eli skötte en del av transporterna från ö till ö, med lite sightseeing mellan varven. På ”presidentfrågan” svarade han: ”Ja, en trevlig fiskekompis, men inte är han så skicklig som det berättas i tidningarna, inte!” En natt tillbringade de två psyk.stud i hans och hustruns hus, ”i samma säng som Kekkonen”. I det huset såg OO den största privata frysbox hon nånsin sett, fylld med fisk, vilt, bär…

2013 blev Dora från Lammholm rikskändis genom en TV-dokumentär om henne. Hon bodde ensam på sin holme vintertid, alltsedan mamman hade avlidit 30 år tidigare. Visst, sommargäster och förbindelsebåten med post och varor en gång i veckan, men inte då det var menföre. En Astrid-typ, enligt ivrigt tittande OO. Vatten i brunnen, vedhuggande, radion, odlingarna, syrenen, fisket. Katten Saku, namn efter en ishockeyspelare. Tror hon hade TV också. Till slut gav hon efter, flyttade till kommunens äldreboende 2014, 88 år gammal. När hon fyllde 90 gjordes en dokumentär till. Hon var pigg, glad, social och trivdes, trots att hon saknade sin holme, där hon var född och hade bott hela sitt liv.

Hon blev van vid att vara i rampljuset, hon poserade vant och hade snygg frisyr. Alla talade om henne som gästvänlig, naturnära och utåtriktad. Hon hade alltid ett vänligt ord och glada kommentarer till var och en. ”Jag kunde inte ana att det skulle vara så här trevligt här, hade jag vetat det skulle jag ha flyttat tidigare”, sa hon. Dora avled 2017.

Holmsjuka, de här människorna? Nädå. Holmsjuk är man när man har varit så länge ensam och isolerad att man inte mera vill gå ut bland människor, man vet inte hur man skall bete sig, hur föra ett samtal – man blir en enstöring. De här människorna anpassade sig enligt omständigheterna, gjorde sin tillvaro gemytlig på sina egna sätt. Oberoende av personlighetsdimensionerna introversion och extroversion. Något att tänka på?

Bilderna visar klart och soligt väder, men… Det var verkligt gluggaveður (ord 2), väder som ser skönt ut genom fönstret, men…Precis som när OO klev ut ur bussen 1988 för att fota Herðubreið, drottningen bland fjällen i Island. Väl ute ur bussen fick hon kämpa med att hållas stående. Men det syns inte! Inga träd, buskar eller gräs som vajar i stormen…Så mellan holmarna i Iniö var det ibland skönast och varmast och minst blåsigt så här. Fotad av den andra psyk.stud, och bilden är rätt vänd!

Alaska 153

En vacker bild på datorns skärm. Verkar vulkaniskt, kallt och klart. Text: ”För att komma hit måste du vandra över hela Eurasien. Eller ta dig till Alaska och Aleutiska öarna…”. Kamtjatka. Det behövdes inte mer än så för att sätta igång OrdOdlarens hjärna.

”Till Kamtjatka”, sade B och kastade tärningen. Den lilla flickan var på besök, vi spelade ett spel som OO inte har en aning om vad det var, men spelplanen var en stiliserad världskarta. Ordet smakade som en karamell: kam-tjat-ka. När hon senare kunde betrakta bättre kartor såg hon pärlhalsband: Aleuterna, Kurilerna. Japan (tunga guldsmycken) med förlängning i tunn kedja, Taiwan… Kan lite anas på denna lilla bild:”USA köpte Alaska”. Det förundrade sig tonåringen över. Och varför ”ägde” Ryssland området då? Verkar ju verkligen vara ”bakom takana”. Läser… hoppsan! 9 april 1867. Idag, för 153 år sedan! Enligt historieböckerna ett svåråtkomligt område som var bättre att sälja för pengar än förlora i krig (vem skulle vilja erövra då?). Jaha. Staten och folket i USA var inte heller villiga köpare, men utrikesministern W. Seward stod på sig. 30 år senare blev det guldrusch, ytterligare 70 år efter det olje- och gasfyndigheter. Har köpet lönat sig, månntro?

Berings hav, Berings sund… Varför? Vitus Bering (1681 – 1741), dansk som ”värvades” till ryska flottan gjorde två kartläggningsresor till området, för att bl.a. ta reda på om kontinenterna är förenade. Speciellt den andra resan, 1741, var fylld av sjutton mödor och åtta besvär, och där blev han. På Berings ö. På den första resan seglade han två gånger genom nuvarande Berings sund utan att fatta att det var ett sund, 16 augusti 1728 upptäckte han två öar som fick namn enligt den dagens rysk-ortodoxa helgon St. Diomedes av Tarsus.

Storvulet tänkt: Alaska har varit en del av Finland! Storfurstendömet, alltså. För sisådär 15 år sedan läste OO boken ”Den dansande prästen”, om Uno Cygnaeus, folkskolans fader i Finland. Han var präst i lutherska kyrkan (ca 100 församlingsmedlemmar) i Sitka, Alaska, 1840 – 45, lät bygga luthersk kyrka där, samarbetade med den ortodoxa prästen, undersökte naturen, åkte skridsko, dansade. Sitka är fortfarande USA:s största stad – till ytan.Alaska ser för OO ut som en gubbe i profil, med präktig haka och underlig näsa, en tunn skäggfläta (Aleuterna) och en bakåtsträvande ryggradsbit åt andra hållet. Där, en bit nere i ryggradsbiten, finns Sitka, där var centrum för det rysk-amerikanska handelskompaniet som handlade främst med skinn. Och nästan rakt mittemot på jordglobsbiten här ovan finns Finland och Norden, på samma breddgrader…

Nyvalda guvernören för Alaska, finlandssvenska A A Etholén, reste dit tillsammans med Cygnaeus. Resan började i St Petersburg 10 augusti 1839, fram till Sitka kom de 12 maj 1840. Rundade Sydamerika. (Panamakanalen invigdes 1914…)

Etholén hade tidigare varit i tjänst hos rysk-amerikanska handelskompaniet och varit bosatt i Sitka (men mest ändå på fartyg) 1818-24 och 1826-37. Under alla sina perioder höll han på med en massa: byggde, ordnade, samlade, styrde och ställde, forskade och kartlade. Ca 300 föremål finns nu i Nationalmuséet i Helsingfors. Hustruns dagbok 1839-45 finns i Åbo Akademis bibliotek. Önamnet ”Duke of York´s Island” byttes sent omsider ut till Etolin Island. Andra Etolin-namn finns också.

En annan finlandssvensk storman i Alaska var Hampus Furuhjelm, som i princip vistades på olika befattningar i Alaska 1851-64, de sista fem åren som guvernör. Han fick verkligen slita i upprepade motgångar på många fronter, men motsatte sig försäljningen och lyckades skjuta upp den. 1935 fick berget nära Sitka namnet Mount Furuhjelm. Även han samlade och hans samlingar finns i zoologiska muséet i Helsingfors.

Det roliga är, att en guvernör förutsattes vara gift. Bägge nämnda herrar ingick snabbt äktenskap strax före sina avfärder. Hustrurna följde med och höll ut, kom hem till Storfurstendömet och äktenskapen fortsatte…Ryssland till vänster, Amerika till höger. Diomedeöarna i mitten. (plus moln)

När gränsen mellan Ryssland och USA drogs 1867 i det 85 kilometer breda Berings sund (nästan exakt lika som sträckan Helsingfors – Tallinn) blev det mellan Stora Diomedeön (Ryssland) och Lilla Diomedeön. Där går också datumgränsen, och det är 4 kilometer mellan öarna, som också ofta kallas ”Tomorrow Island” och ”Yesterday Island”. Tänk, att se på morgondagen på det avståndet… Idag bor ca 100 personer på den lilla. Den stora tömdes på folk under andra världskriget, men många har ”återvänt” och alla har rätt att vistas på båda öarna.Amerikanskan Lynne Cox simmade från den lilla ön till den stora som en fredshandling år 1987, när relationerna mellan staterna var ungefär lika kalla som vattnet. Hon överlevde.

Kyss varandra…

Max Hansen 1958. Det finns också en inspelning med djupröstade Git Gay från 1970-talet….. ”änglarna jublar och gudarna ler, om vi kysser varandra och ler…” Kyss lagom, har man nästan lust att svara i detta nu. Undrar varför det här skrivs just nu? Visst får OO (och andra också) kyssa sin lagvigde så mycket hon har lust till? Även nu, i april 2020.

OO snavade över en uppgift om att det i Frankrike i nådens år 1910, 5 april, utfärdades en lag som förbjöd kyssande på järnvägsstationer. Orsak: Tågen försenades, när de var tvungna att vänta på alla dessa som ömt och länge tog farväl av varandra. Sökte, men hittade inte flera uppgifter om denna lag. Av förklarlig orsak söktes inte på franska.

Men Deerfield, i Illinois, utfärdade samma förbud 1979! Inget kyssande på perronger, det hindrar trafiken! Det fanns både förbudszoner och tillåtna zoner, ordentligt utmärkta med skyltar. En stad i England lär ha infört likadana restriktioner. Allt är upphävt nu, men skyltarna blev populära och trycktes lite här och där. Foto av datorskärmen:I många länder anses kyssar och kel höra till den privata sfären, så om man reser exempelvis till Arabiska halvön eller till Indien gäller det att läsa på. I Goa utfärdades faktiskt förbud på stränderna. Satt en gång på ett hotell i Delhi och pratade med en indisk kvinna som ville veta om ”hela världen” beter sig som i de såpor som hade börjat sändas i TV där. Hon var förfärad.

”Kyssens historia” är dunkel. Seden att kyssas direkt efter att man sagt ”ja” inför vigselförrättaren lär gå tillbaka på romarnas seder, att kyssas offentligt i samband med ingångna avtal. Så här ingicks då avtalet i juli 2012, även om kyssandet slutade med fniss…En kyss lär aktivera 34 ansiktsmuskler och 137 muskler i andra delar av kroppen. Utsöndringen av oxytocin, dopamin och endorfin aktiveras. Bara bra. Världens längsta kyss varade i 58 timmar, 35 minuter och 58 sekunder.

Så här inför påsk kommer OO att tänka på Judaskyssen, men också allt kyssande i den ortodoxa kristenheten, där man visar sin högaktning för ikoner och handkors genom att kyssa dem. Man kysser också prästens högra hand för att visa aktning. Kollade in Finlands ortodoxa kyrka – virtualkyrka rekommenderas och finns. Måste kännas konstigt för innerligt ortodoxa inför kristenhetens största högtid… Det ordnar sig, man kysser sina hemmaikoner, hoppeligen.

Sagokyssar: Törnrosa – och vem har provat kyssa en groda så att en prins skall hoppa fram? Vem har lyckats? Trots allt detta är det svårt att hitta bilder på kyssar. Så ännu en gång blir det datorskärmsbilder, även av de kyssar som ”inte ger något pirr och sätter sig enbart runt magen”. I och för sig skulle det bara vara att sätta sig i bilen, köra till närbutiken och inhandla, men… 8,3 kilometer, 70 – ¼ i ålder, lite ”gräfthosta”, i dessa tider – Nej. En tom liten kartong fanns i ett hörn:En av inspirationskällorna till det här inlägget var den här annonsen i lokalbladet:Tillverkningen av dessa sker faktiskt 7,9 kilometer från denna skrivplats. Både namnet och kartongen för 25 stycken har ändrats. Länge och väl hette de här ”bomberna” _ _ g _ rkyssar, men för något år sedan blev det hallå om det, och _ _ g _ r måste strykas. Silhuettbilden av en flicka som förde tankarna till sydligare trakter togs bort i början av 2019 (det rustas inför 100-årsjubileum), och nu får köparen en stiliserad borgåvy på köpet:Innehållet och receptet är ändå detsamma. Chokladskal med en snabbt försvninnande smaskis innanför, i olika smaker.Det blir troligtvis lite påskgodis. Butiksdag på tisdag, då torde den lilla hostan ha lugnat sig.