Sist och slutligen är det kanske bättre att ha is i hatten än is i magen? Man skall ju hålla huvudet kallt i knepiga situationer. ”Is i magen” får alltid OO att tänka på när man vadar ut i en sjö och vattennivån når naveltrakten och… ja.
Hon till vänster bär en hatt som det sannerligen ryms rejält med is i. Vem hon är/var och varifrån har OO totalt glömt, det hände under en festdag med bland annat 1700-talsstil för tolv år sedan. Inte precis stilenlig hatt på OO, men den stilsäkra väninnan som står för OO:s klänning ville föreviga paret. Det ryms garanterat is i den lila hatten, inköpt på ön Korcula i Kroatien.
På finska sätter man ”jäitä hattuun” (is i hatten) och håller sig lugn när det krisar till sig, eller när man har oma lehmä ojassa,
en egen ko i diket. Ni må tro att finsk- och tvåspråkiga trädgårdsbesökare skrattar och fotograferar. Finlands mest Facebook-spridda ko? Vad man har när man har en egen ko i diket är inte så lätt att förklara. I princip talar man för sin sjuka moster/mor, man ser till sin egen fördel, talar gott om något utan att röja hur mycket man själv är inblandad, vad man själv vinner om man lyckas övertyga sin samtalspartner. Ungefär.
Kon inköptes en gång på väg till operafestivalen i Nyslott. Den finskspråkiga kvinnliga försäljaren blev överförtjust och skrattfull när hon fick veta var kon skulle placeras. Hon bar den själv till bilen, lade den på rygg med juvret i vädret, spände fast med säkerhetsbälten. I tre dygn stod bilen sen på en gata där åtskilliga festspelsdeltagare vandrade fram.
Ganska ofta bör man också lyfta katten på bordet (nostaa kissa pöydälle). Inte enbart för att äta ur sin egen adventskalender som här, utan även symboliskt sett: tala om saker med deras rätta namn, ta upp smått obehagliga och svåra ämnen till behandling. Ta tjuren vid hornen, se sanningen i vitögat.
Visserligen borde det vara så att katten själv hoppar upp på bordet. I OO:s tolkning säger man inte ”folk säger” när i själva verket en person har sagt något, inte heller ”alla andra gör så” när man vill rättfärdiga sitt eget handlande. Till exempel.
Ibland vill man ju ändå bara lyfta katten för att paja den. Visst är kattungen i systersonens händer söt och kramgod? Samma systerson gled som treåring ur mammans famn till den både skrämmande och lockande hunden, rörde vid den med handen, tittade upp och sade ”Paja baja!” (bara).
Språkkullerbytta för folk i Sverige. När vi finlandssvenskar pajar, då smeker och klappar och kelar vi med. Finskans paijata (varifrån det nu kommer) har den betydelsen. ”Jag vill paja dig” betyder ingalunda ”ha sönder, få att sluta gå, gå sönder”. I vår språkvariant enbart ett transitivt verb.
När alla kor klivit upp ur diket, när alla katter är på bordet och blir pajade och man inte mer behöver ha is i hatten, då kan vi fira med sprakastickor. Det sprakar och knastrar och gnistorna strittar åt alla håll, utan att förorsaka skador och faror.
Sist och slutligen: språkvården brukar föreslå att vi i stället skall skriva och säga ”till syvende och sist”. Varför ta till danska/norska? OO förstår inte.
Stritta: skvätta och stänka, jo. Men när något strittar, då händer det med kraft och fart, både nedåt, åt sidorna och uppåt.
OrdOdlaren 