Mässor på mässan

Det höll på att bli mässfall. Grannens bistånd och vädergudarnas ändring av det vita till vått möjliggjorde tackochlov bilfärd följande dag. Till mässan, en färd på lite på 50 kilometer. I skrivande stund velar de samma gudarna. De har slängt ner svårdefinierbar smörja hela dagen.

Mässa blev det, men hur orienterar man? Det är bara att gå på på måfå. Vem har hittat på systemet med ”koordinater” i varje mässhall, som nämns i annonser? 6k48? 6mm58? OrdOdlaren försökte en gång klura ut logiken i systemet, men gav upp. Kunde inte någon sätta sig ner och hitta på en mera användar- och kundvänlig adressangivning…

Okay. Gilla läget, stanna vid sådant man snavar över, håsa inte iväg för att hinna med ”allt”. Strategin för OO och BJR är varje år densamma: börja med det som kallas vinmässa. Smaka och sörpla och samla på det goda i kortform för kommande uppköp. Eventuellt.

I år var vinet och maten ”blandat”. Blivande kockar under 18 år göre sig icke besvär utan förälders medverkan till det området. Stenhård koll! Grått hår tycks inte intressera vakterna ändå. Men bra var det att få slänga in lite smakost, och -korv och -bröd och -choklad mellan slurkarna. Eller nån inhandlad pizzabit eller annat smått till ett visst pris. Och nu väntar väl lagrad appenzeller, formaggio di Fossa och inhemska Valma, Martta (!) och Ruska i kylskåpet.

Ja, lite spansk korv också. Med chili, tomat och av vildsvin. Den inhandlade japanska kniven avbildas inte. Vill inte verka mordisk. Men vänta bara när OO nästa gång ger sig i kast med ett kilo vitlök…

Mera chili: svenska chokladpraliner och ungerskt chokladkonstverk med tranbär, svarta vinbär och ätbara starka ”snören”. Avsmakat och befunnits vara gott-gotti-gottgott. Bra balans. Rekommenderas av tillverkaren med cabernet sauvignon. Fint ska va fint.

Efter knappt tre timmar ner en våning till bokmässan, som det ordas mest om i tidningspressen. Scener överallt. Intervju- och diskussionsmässa? Med blicken upp mot taket och högt hängande skyltar orienterade sig OO elegant till den svenska ön och där tillbringades lika lång tid bland bekanta och halvbekanta, diverse karameller, kyrkans svala te och en alltför stor mängd ordfrestelser. Bytet:

Journalisten Stefan Lundbergs bok om 840-kilometersvandringen till Santiago de Compostela slutlästes samma kväll. Inga förnumstiga råd, rätt lite om svett och umbäranden och skoskav – men kängor slänger han lite till höger och vänster, träffande och lite sarkastiskt ordvrängande som han plägar. Mycket rinner in i tankarna när man rätt ofta vandrar ensam och inte behöver tänka längre än till nästa vägkrök. Lätt och läsvärd med tänkvärt och upplysande (likaså upplyftande) innehåll!

Boken om Alma Söderhjelm är påbörjad. Mera tungläst, men intressant just för hennes personlighets skull.

Föregångarkvinnor 10

Hur som helst, Hilda hann först! G, OrdOdlarens klasskamrat under sju år i tonårstiden, relativt nyinflyttad i Mariehamn på Åland, öppnade OO:s ögon för Hildas produktion. En lång, härlig pratpromenad genom staden, återupptagande av gammal bekantskap – och en ny. Hilda Elisabet Hongell, född Sjöblom (16.1 1867 – 10.6 1952). Hon signerade sin första självständiga husritning 1889.

Det börjar med att pappan, kapten och lotsålderman, hade som hobby att rita hus åt folk som flyttade till den 1861 grundade staden. Dottern, snabb och säker med ritpennan, började tidigt hjälpa till och tog helt över när pappan avled 1888.  Hon hann planera och rita 18 byggnader innan hon beviljades tillträde till Industriskolan i Helsingfors 1891. Hon försökte först med Stockholm, men där sa man kategoriskt nej till kvinnliga elever. Tji åt dem, Hilda var primus i sin klass, och lärarna ville att hon, Finlands och Skandinaviens första kvinnliga byggmästare, skulle studera vidare. Hon gick en tid i en ritskola, bl.a. Arkitekt kunde hon inte bli, utbildning för studentexamen fanns inte på Åland.

Under studierna drabbades Hilda av kärleken, men ritandet för den snabbt växande barndoms- och badortsstaden (ett badhus hade byggts 1889) drog det längre strået. Jobb? Jo, organist och teckningslärare. Husritandet fick vara hobby, men hon producerade en hel del ändå. Ett år stod hon ut, sen måste hon, 1895,  tillbaka Helsingfors och Sanfrid. Hon fick jobb som renritare på Elia Heikels byrå och blev således arbetskamrat med Signe Hornborg. 1897, när Sanfrid blivit stadens byggmästare och de två gifte sig lämnade hon jobbet på arkitektbyrån, men ritade hus till Mariehamn både före och efter.

OO:s egenhändigt knäppta bild. De där smala verandorna och balkongerna har alltid satt fantasin i rörelse…

Stilen blev allt mer självständig. Hus som tjänade uthyrning, inte traditionellt storfamiljsliv, behövdes. Hon planerade med inflytelser från nyrenässans och ”schweizisk” stil. Det blev snickarglädje, tinnar och torn och lek med ornamentik, verandor och balkonger. 1896-98 räknas som hennes mest kreativa och kvalitativa period. Badortsgästerna skulle ha någonstans att bo, de gladdes åt att kunna sitta utomhus under tak. Stadsborna fick hyresinkomster. Hoppeligen fick Hilda planeringsinkomster. År 1900 räknade man med att hälften av byggnaderna i staden var signerade Hilda. Hon hade monopol och flow och allt det där andra som behövdes, som stadsbornas förtroende, kunskap om vad de uppskattade och kunskap om vad  badortsgästerna förväntade sig.

Man har räknat och kommit fram till att hon planerade och ritade något över 100 byggnader i staden, på 24 år. 44 står kvar, och nu vårdas de flesta pietetsfullt, görs om för nutida behov – i ”Hilda-stil”. Efter år 1900, när andra barnet föddes – det blev sammanlagt sex – trappade hon ner. Den sista ritningen för Mariehamn levererade hon 1912. En del hjälpte tydligen Sanfrid till med.

Den här byggnaden ligger nära ett populärt hotell, villa du Nord. Det sägs att Sanfrid hade ett finger med i den här planeringen.

9 december 2011 var hon föremål för en disputation, ”För Fremlingarnes trefnad”, signerad Mia Åkerfelt. En besökare i staden kan få veta en hel del, det är bara att hålla ögon och öron öppna och skaffa en broschyr och vandrar lite utanför stadens absoluta centrum. Ja, Hilda ritade inte enbart bostadshus. Ett bönehus, ett bankhus och några små fabriker planerade hon också.

Hilda har också hedrats med frimärken. Notera valören – det var en tid sedan.

Ha så trevligt på en arkitektonisk vandring i Mariehamn! Ni hittar Lars Sonck där också.

Föregångarkvinnor 8 och 9

Signe och Signe, Hilda, Wivi… Varför heter inte små töser av idag så? Hoppsan, tanken halkade in på ett sidospår i det här sammanhanget, men OrdOdlaren har ofta undrat varför. Det tar vi en annan gång. Nu skall det handla om Signe. Och Signe. Hilda och Wivi kommer ”i nästa nummer”.

Den första först. Signe Hornborg (8.11 1862 – 6.12 1916), Finlands och Europas och kanske hela världens första kvinnliga arkitekt med akademisk examen.

Polytekniska institutet i Helsingfors var skolan, dispens för sitt kön behövde hon, 1890 hade hon examenspapperet i fickan. Hon hade praktiserat på arkitektbyråer före och under studierna, och det fortsatte hon i princip med. Det var ju karlar som kunde planera hus. Kvinnor var medhjälpare, renritare, osynliga icke-självständiga yrkesutövare. Hon jobbade först på Elia Heikels byrå, senare tillsammans med Lars Sonck, en av ”de stora” i finländsk arkitektur. OO läste en lång artikel om honom. Han ”samarbetade” med många stora samtida arkitekter, sägs det där. Signe Hornborg nämns inte.

Många byggnader som trots allt är signerade SH är rivna. En bild på ett av hennes verk finns – och huset finns tydligen kvar:

Nerwanderska huset, i folkmun Signelinna, Signes slott, som finns i Björneborg. Namnet lever, bra.

Vem, vad, hurdan, varifrån var hon? Inga för OO tillgängliga dokument med sådana uppgifter finns, tyvärr. En källa säger att pappan var biskop, en annan säger att denna biskop hade tre barn, två pojkar och dottern Sofia som var född 1867. Så… Hm.

Signe Lagerborg, senare Stenius (4.4 1870 – 15.7 1968), hade en längre karriär som arkitekt och är aningen mera känd. Pappan som avled redan 1882 kämpade för jämlik utbildning och inspirerade möjligtvis dottern, som först utvecklade sin talang bl.a. i Konstföreningens ritskola i Helsingfors. Finlands andra kvinnliga arkitekt blev klar 1892 och fick som första kvinna arbete vid Överstyrelsen för Allmänna Byggnaderna (fråga inte vad det var för en institution…). Där ritade hon i 13 år, vid 35 års ålder var det dags för äktenskap med arkitekten Gunnar Stenius. Hon jobbade i hans arkitektbyrå, födde barn i rask takt (1906, 1907 och 1911) och jobbade också självständigt. Barnavårdsföreningen i Finland anlitade henne för flera byggnader – i den föreningen satt många ”ståndskvinnor” som förutom sitt starka sociala ansvar för utsatta också lyfte upp sina medsystrar. Någon ”säker” bild på de husen har inte gått att uppbringa, tyvärr. Och det finns endast en publicerbar bild av henne, som ganska så ung:

Hon ritade en klubblokal för Brunakärrs koloniträdgård (den nästäldsta i Finland), ”Storstugan” 1928. Bilden är norpad från museala samlingar, om byggnadens öde vet OO inget, hon har inte besökt denna sevärda småhus- och odlingssamling ”mitt i Helsingfors”, tyvärr. På den tiden hade inte staden vuxit så mycket ditåt, som av bilden synes…

Kanske huset omkom i en brand, Signe ritade en ny klubblokal 1932. Den revs 1967. Ingen bild har gått att uppbringa med OO:s medel.

Signe var också politiskt engagerad, satt bl.a. i stadsfullmäktige i 16-17 år. Påverkade troligen hoppeligen byggandet i staden även den vägen.

Föregångarkvinnor 7

Två av totalt fyra kvinnliga studenter 1889. Storasyster Sanny Olivia blev fil.kand och lärare. Lillasyster, blyg och ful (ja, ja, egen utsago!), blev elegant, slagfärdig och världsvan historiker, doktor, docent, teaterkritiker, kåsör, författare till en stor mängd litteratur (med mera) – och professor. I den viborgska tjänstemannafamiljen fanns ytterligare sex systrar och tre bröder, presenteras inte här lika lite som alla mer eller mindre kända släktingar i snett nedstigande led.

Hon hade sex äldre och en yngre syster att jämföra sig med, och karakteriserade sig själv som ful. Stackarn. Alma Söderhjelm, 10.5 1870 – 16.3 1949. Att rättvist beskriva hennes väg genom livet är svårt, det finns alldeles för mycket material. Mycket utelämnas, och intresserade kan googla och läsa den litteratur som nämns nedan.

Systrarna inledde sina studier det år som Franska revolutionen ”fyllde” 100 år, och Alma föll direkt. Efter magistersexamen 1894 tillbringade hon 2-3 år i Paris, Sorbonne, kom hem och skrev doktorsavhandling och disputerade år 1900, som tredje kvinna i Finland. Om tidningspressens roll under Franska revolutionen. Dispens för docentur vid universitetet beviljades inte. Kejsaren själv ansåg att om Finlands kvinnor får mera rättigheter kommer de ryska kvinnorna också att kräva mera, jaha (om det inte var smått politisk aktivitet som fick kejsaren att dra öronen åt sig). Men 1906 lyckades det, hon blev Finlands första kvinnliga docent (och i hela det Ryska riket). Hon fortsatte jobbet med franska kulturförhållanden och personhistoria, påbörjade verket Jakobstads historia – och sökte dispens för professur 1911 (i en del källor 1913, processen tog tid), men efter en hel del stötande och blötande beviljades inte dispensen. Orsaken var att kvinnor inte kunde avlägga domared, och konsistoriet behövde agera i disciplinära fall då och då. Håhåjaja. Lagen ändrades snabbt, men då var professuren besatt.

Alma kände sig övergiven av universitetet, fick dock ett resestipendium (som plåster på såren?) och bosatte sig i Stockholm, fortsatte arbeta på sina ovannämnda jobb. Förhållandet mellan Marie Antoinette och Axel von Fersen forskade hon djupt i. I akut penningbrist skrev hon en roman om svårigheten att kombinera erotisk lust och intellektuell samvaro (det blev visst ytterligare några romaner), hon började som kåsör i Dagens Nyheter, med mera. Skrivandet var och förblev hennes liv. Hon umgicks i konstnärs- och teaterkretsar, vänner var t.ex. Albert Engström, Mauritz Stiller, prins Wilhelm. Hon var då den mest kända finländaren i Sverige och förstås hjälpte hon till på olika sätt i Finlands frihetskamp för 100 år sedan.

1927 sade hon upp sig från docenturen, för att ägna sig åt fritt författarskap och journalistik i Sverige. Men ödet ville annorlunda. Det bildades en donationsprofessur i historia enkom för henne vid Åbo Akademi 1927. Hon blev Finlands första kvinnliga professor. Folk visste inte hur man skulle tilltala henne. Professorn? Professorskan (så kallades ju professorernas fruar, inte riktigt rätt…)? Hon rotade sig inte i staden, och när hon med ålders rätt blev emerita 1937 återvände hon till Stockholm och det friare livet där. Hon avled i Saltsjöbaden 1949.

”Ett vithårigt välondulerat bombnedslag” så lär hennes studenter vid Åbo Akademi ha karakteriserat henne.

Morgontidningen:”En vithårig dam på 65, rolig, raljant och mopsig som en femtonårig gamäng. Kvinnoinnehavare av professur – lyhörd för hjärtats vekaste ackord som en tös på 18. Internationell kulturpersonlighet – trygg, klok och jordisk som en bondmora. En av Europas spirituellaste och i intellektuellt avseende säkerligen mest frigjorda kvinnor”.

Karl Gerhard skrev en kuplett om henne där han insinuerade att hon var prins Wilhelms älskarinna. Hon fick frågan direkt på gatan en gång. ”Tänk, vad du är föga historiskt bildad. Vet du inte att det heter mätress i kungliga kretsar”, lär hon ha svarat.

Hon kunde ge svar på tal, hon som som ung var en blyg flicka. Men inte var hon ful, inte! Och hon älskade vackra kläder, ”silkesstrumpor och gredelina underkjolar”.

Hon har skrivit en självbiografi i tre delar. Likaså har Bo Lönnqvist skrivit en biografi om henne. Ännu mera för OO att låna och läsa! Varsågoda och besök biblioteket, ni också!

 

Föregångarkvinnor 6

Det var här den började, kvinnohistorieserien. (Förstora gärna upp bilden) Första tanken var:”Hur hamnade jag här?” Andra tanken:”Blogginlägg!” Muséet för nutidskonst, Kiasma, visar en lite kurvig vägg till vänster, Musikhusets för tillfället färgglada informationstavla lyser framför sitt hus, den öppna platsen har namnet Medborgartorget – och glasbyggnaden till höger är Sanoma-huset, hemvist för några av Finlands största finskspråkiga medier, bl.a. Helsingin Sanomat.

Telefonen fick göra några fotoklick, och nu är det dags för Tekla att stiga fram. Tekla Johanna Virginia Hultin (18.4 1864 – 31.3 1943) fick platsen uppkallad efter sig 2014, 150 år efter sin födelse. Hennes skolningsväg gick från Sordavala (vid Ladogas västra strand) via Viborg till lärar-och studentexamen i Helsingfors. 1888 trädde hon som den första finskspråkiga kvinnliga studenten in genom universitetets dörrar, studerade historia, litteratur, konsthistoria och själsvetenskap – och den vägen ändade i doktorsdisputation i maj 1896. Sina doktorspapper fick hon i december, tre dagar efter Karolina Eskelin. Finlands första kvinnliga filosofie doktor. I historia, om bergshantering i Finland. Doktorsavhandlingen var på svenska.

Hon gjorde som unga idag. Hon förvärvsarbetade under studietiden. 1893-99 jobbade hon på Päivälehti (en s.a.s. föregångare till ovannämnda HS), den tidningens första kvinnliga journalist och en av de totalt första i den yrkeskåren i landet. Hon åtog sig chefsredaktörsskapet för tidningen Isänmaan Ystävä (Fosterlandets Vän), men den tidningen fick inte fortsätta, de ryska ”förryskningsmyndigheterna” förbjöd. I och med det blev Tekla känd som sann fosterlandsvän och motståndare mot förryskningssträvandena. Hon var beredd på att bli landsförvisad, ett öde som drabbat många i bekantskapskretsen, men hon fick stanna.

I stället sökte hon och fick könsdispens (!) för tjänsten som andra aktuarie vid Statistiska Centralbyrån, 1901. Ta emot och bevara dokument, göra statistik – behövdes det en karl för det?? Första aktuarie fick hon inte dispens för 1912. Officiell förklaring: det ingår representation. Håhåjaja…

Och samtidigt (och kanske den riktiga förklaringen till att arbetskarriären bromsades): Politik på många nivåer. Tekla ingick i det antiryska, hon ifrågasatte traditionella auktoriteter, hon arbetade för sociala frågor, för kvinnor… Kagalen (från hebreiska qahal, via ryskan, = församling) organiserade det underjordiska förryskningsmotståndet, Kvinnokagalen bildades hemma hos Tekla. Import av illegalt tryckta tidningar och arbete för att göra Finlands kamp känd utomlands stod på programmet. Många som var med berättade, när allt var över, att det var en lycklig tid av gemenskap, samvaro och strävanden, något som de aldrig senare varit med om så intensivt. Tekla stortrivdes tydligen. Dramatik, aktivitet, oroligheter och kamp var hennes liv, hon som karakteriserades som pojkflicka i sitt barndomshem. 1906 nåddes det ena målet för hennes kamp: allmän och lika rösträtt och valbarhet för kvinnor. Leo Mechelin, då senatens ordförande, uttryckte att det var mest Teklas arbete som övertygat honom om att kvinnan bör ha rösträtt. ”Det bästa erkännandet jag fått”, sa Tekla.

Tekla satt i lantdagen/riksdagen 1908-24 (då var det inte heltidsjobb), hon satt också i stadsfullmäktige 1924-30. Hennes inlägg där var många, sakliga och genomtänkta, även om hennes åsikter – bl.a. monarki, inte låt-gå-attityd, oförståelse för inbördeskriget 1918, sympati för det tyska – inte föll alla i smaken. Hon var en offentlig person som fick stå ut med en hel del kritik (utan dagens sociala medier…). Hon beskrevs av sina närmaste som livlig, uppfinningsrik, aktiv, kokett, intresserad av allt och med genomtänkta åsikter. Ja, hon påstods ha ”ett manligt förnuft”. Jaha.

                                 Avporträtterad av Eero Järnefelt 1917. Han ingick i bekantskapskretsen.

Efter pensioneringen 1929 återgick hon ännu mer aktivt till skrivandet. Hennes ”Päiväkirjani kertoo” (Min dagbok berättar) utkom 1935 och 1938, plus en hel del annat. OO skall låna och läsa. Tack, Tekla!

Föregångarkvinnor 5

Hon påbörjade sin skolgång i England, fortsatte i Belgien. När hon var tio år gammal avled hennes pappa, sjökaptenen. Mamma Sidonia hade inget annat val än att flytta hem, till Helsingfors, med dotter och bohag. Tiden tillsammans där blev ca fyra år. Sidonia dog. Om eventuella syskon, släktingar och bostadssituation berättas inget. 14-åringen stod helt plötsligt helt på egna ben. Men stadigt, med ett klart huvud och troligtvis med framtidsplaner i sikte.

Det var utgångsläget för Karolina Sidonia Eskelin (3.4 1867 – 6.11 1936). Året torde ha varit 1881. Ett fall för barnomsorgen? Nähä. Karolina försörjde sig själv, jobbade som butikshjälp och studerade vidare som extra elev vid svenska flickskolans ”lärarinneklass”. Hon avlade studentexamen och de lägre universitetsexamina i samma takt som den nyfunna väninnan Ina Rosqvist. Studierna finansierades med lån och stipendier (bl.a. från Rosina Heikel). Karolina gick ett steg längre, hon disputerade för doktorsgrad i december 1895 och fick sina doktorspapper 8 december 1896 – troligtvis var licensiatexamen inte riktigt klar före disputationen. Hur som helst, första kvinnliga doktorn i Finland, med tre dagars marginal. Mera därom i följande kapitel.

Avsnittet ”universitet” var därmed avklarat. Specialisten i kirurgi och gynekologi jobbade, reste på studieresor i Sverige och Tyskland – kirurgi ansågs för övrigt vara för ”tungt” för kvinnor, hm. 1899 befann hon sig i Tammerfors, grundade ”Dr Karolina Eskelins privata sjukhus” (8 sängplatser), sålde sjukhuset ca fyra år senare och omvandlade (?) pengarna till resebiljetter för sig och kollegan Ellen Ahlqvist (med.lic 1901) till USA. De två unga läkarna jobbade där bland svenska och finländska immigranter i några år. Så blev det Helsingfors igen, privat läkarpraktik, grundande av sjukhus med en manlig kollega, en sväng till USA igen 1912. Sjukhuset (17 sängplatser) såldes 1919, fick sedermera namnet Sanitas.

Karolina beskrevs som pålitlig och förtroendeingivande som läkare. Hennes patienter följde hennes anvisningar och ordinationer ”utan att blinka”. Epitet som självständig, oberoende, sällskaplig, central och ledande, allt på samma gång, används också. Idag skulle man kanske säga ”hon gick sin egen väg”. Föreningsmänniska (föreningen konvalescenthem, Frälsningsarmén…). Folkupplysare. Fylld av önskan/vilja att hjälpa andra. OO lägger gärna till ”äventyrlig” och ”med sinne för ekonomi” – hon startade, byggde upp och sålde och gick vidare. Och hon körde och ägde bil! Det finns olika förslag på vem som var den första kvinnan som framförde bil i Helsingfors/Finland, Karolina ligger mycket bra till. Enligt uppgift ”anhöll” hon om officiellt körtillstånd först i början av 1920-talet, men den här bilden lär vara från 1913 (inga körkortsgranskningar på den tiden, inte bilskola heller…):

Besiktningsmannen Pehr Blom riktade en fråga till magistraten 1913 angående om det är lämpligt att kvinnor framför bil. Svaret lär ha blivit något i stil med ”blott de är rätt klädda” – gällde visst kjolar, vida ärmar, huvudbonad, med mera. Bilarna var främst öppna på den tiden. Granska bilden ovan, Karolina vid ratten (högerstyrd, dessutom…)! Och tänk på Saudiarabien idag…

Ett gäng bilsportentusiaster lär ha samlats på anrika hotell Kämp 1914 (eller -13) för att bilda en förening, Suomen Automobiiliklubi. Senaten, oroligheter och krig blandade koncepten, föreningen bildades först 1919. Karolina var med. Båda gångerna. Det sägs att det var i USA som hon blev bilbiten. Angav bilsport och litteratur som sina fritidsintressen.

Från och med 1920-talet verkar denna energiska kvinna ha lämnat praktiskt läkararbete bakom sig och inlett sin skrivarkarriär. 1922: Första hjälpen vid olycksfall och plötsliga sjukdomsfall (på finska 1923). 1925: Personlig hälsovård (på finska 1927). Hennes stora verk ”Kotilieden lääkärikirja” kom i sin första upplaga 1929, hon både skrev och redigerade. På svenska kom den motsvarande ”Hälsa och sjukdom. Den moderna läkarboken” 1935. Och så vidare. Populära verk, för den vanliga människan. Men även läroböcker i sjukvård.

Den kvinnan hade OO gärna umgåtts med…