Dagen idag, tredje söndagen i januari

OrdOdlaren slog sig. En tankeställare. Lådorna i garaget! In med dem från kölden, nu skall det skannas diabilder från januari 1996! Ojdå. Sex lådor, 600 bilder… Trots 23 år är resan i Indien i gott minne, så optimistiskt satte urvalsprocessen igång. ”Hinduism” (så kallas ju den variation av gamla religioner som utövas i Indien), sikhism och baha´i. Världsreligionerna Dag.

Förstås ville inte datorn och skannern samarbeta. Efter sju sorger och åtta bedrövelser och utan att veta vemsomhargjortvad fick det tekniska för sig att det skall fungera, i alla fall. Det blev många bilder, många roliga minnen…

”Turisttemplet” framom alla andra i Delhi: Laxminarayan eller Birla Mandir, byggt under 1930-talet av familjen Birla (det påstås att det i den släkten heter att varje generation måste bygga ett tempel, för att söner skall födas… ). Rent, glänsande, massor av marmor, snyggt – området är ungefär tre hektar stort med parker, föreläsningssalar, stora avbildningar av gudar och heliga män..

Vår guide förklarade den urgamla lyckosymbolen och andra visuella framställningar.

Nandi, tjuren som är Shivas följeslagare, fanns väl synlig nära huvudporten. Det är han som spelar på flöjt när Shiva dansar sin förstörelsedans.

Den här Shiva-figuren fanns vid vägen till ”begravningsplatsen” i den heliga staden Haridwar, alltså platsen där avlidna människor bränns och askan strös i Ganges. Där tillbringade vi en intressant timme. Folk berättade gärna och var i sin tur nyfikna på oss. En för dem helt främmande tanke var att begrava avlidna djupt ner i jorden…

Den absolut heligaste platsen i denna heliga stad är Har Ki Pauri. Här anses både Shiva och Vishnu ha vistats under Veda-tiden. Ett fotavtryck av Vishnu lär ännu finnas kvar – förstås inte en plats som skall besudlas av turister. Ligger nedströms från ovannämnda plats – men det finns en stark ”renande” ström däremellan. De heliga renande baden tas till ackompanjemang av stoj, skratt och skrik, kvinnor går i vattnet iklädda sari, karlfolk har enorma badbyxor. Strömmen är rätt kraftig, det finns ordentligt fästa grova kedjor att hålla i medan man doppar sig.

Heliga män av olika slag finns. Denna man börjar varje dag med att smörja in sig i olja och aska (”då fryser man inte”, borde kanske provas?). Dagen tillbringar han med offerceremonier, häller vatten från Ganges över några Lingam, fruktbarhetssymboler för Shiva. Sen badar han i floden, går hem till sin koja  – och räknar de pengar han fått av turister som vill höra hans historia…

Sikhtempel, en Gurdwara i Delhi. Sikhismen, som är mest koncentrerad till Punjab, har ca 25 miljoner anhängare. En monoteistisk religion som betonar jämlikhet. ”Alla manliga sikher har turban och heter Singh” gäller inte till 100%, varianter finns. de som har turban klipper aldrig sitt hår, visar det endast för familjen. Små pojkar börjar med ”Lilla My-frisyr” som täcks av ett litet gult tygstycke.

Alla som går in i en Gurdwara skall ha huvudet täckt (lite ditåt…), det gäller också finländska religionslärare… I templet idkas högläsning ur den heliga skriften Adi Granth, man umgås, äter mat som serveras där. Fötterna skall vara bara och rena. Det gick bra med ”tempelstrumpor” för västerlänningar. Tempelgolv kan vara verkligt heta.

1800-talsreligionen baha´i (uttalas ba-haa-i-i) instiftade denna Dagen Idag, och den firades första gången i det utmärkta året 1950. Det här templet, format som en lotusblomma, finns också i Delhis nuvarande utkanter. Så fort som någon trampade ack så litet på planteringarnas kanter hördes en ilsken ”gymnastiklärarvisselpipa” och personen fick en åthutning. Templet är helt tyst, tomt så när som på sittplatser. Inte ens en viskning fick förekomma.

Templet var då helt nytt. OO nämnde om det vid hemkomsten för en bekant som i sin tur berättade för en bekant tillhörande baha´i, från Iran. ”VA, har hon fotografier? Arkitekten är min kusin!”

OO fick ett oförglömligt möte med två sikh-familjer i Haridwar. Yaswinder Kaur (alla kvinnor heter Kaur) här på bilden berättade att hon är lärare i psykologi. OO:s haka föll ner, sedan hennes. Vi brevväxlade i några år, men sen flyttade hon till Kanada och kontakten bröts.

Fallande vatten

För en vecka sedan kunde vi i Den Stora Finlandssvenska Dagstidningen som utkommer i hufvudstaden läsa intressant om vatten. Mest minnesväckande var det som skrevs om vatten som bara rinner och rinner och aldrig ”tar slut”. Vattenfall. En av OO:s fascinationer, hon ville direkt skriva ett minnesblogginlägg. Men sen tog hon sig vatten över huvudet med andra skriverier, hon damp ner i minnenas brunn via en massa vattenfallsbilder, så det tog en vecka.

Hbl-artikeln handlade om Kaieuturfallet i norra Guyana. Svåråtkomligt, en timmes flygresa från landets huvudstad, flera dagar landvägen. 226 meter högt och 23 000 m³ vatten per sekund, väldiga massor (Hur många kubikmeter visar din vattenmätare per år?). Totalt oexploaterat. Inga räcken, inga asfalterade stigar, inga broar, inga souvenirbutiker.

Men sen: Några entusiaster har ägnat tid och energi åt att jämföra världens vattenfall med varandra och har på så sätt rangordnat de mest sevärda. Till OO:s stora glädje toppas listan av Iguazúfallen, för dem har hon och BJR sett! Före den Sydamerika-resan var en sådan plats totalt obekant. På den platsen på jorden rinner det vatten, minsann. En 2,7 kilometer lång ”sträcka” är full av fall. 700 av de metrarna finns i Brasilien, resten i Argentina. Vår argentinska guide började med att säga: ”Idag får ni se de stora scenerna, i morgon är ni själva på scenen!”

Först en bussresa på några kilometer genom den fredade regnskogen som sen öppnade sig och där stod ett fint gammalt hotell, och den fuktiga vandringen började. Gruppen utbrast både ”aah” och ”ooh” och ”näämen” – och reseledaren log och sa ”vänta bara!” På vissa ställen sträckte sig selfiepinnarna som en skog över folkmassornas huvuden. Och sen kom det. Djävulsgapet.

Man kunde gå ut på en ”utsiktsbro” och se fallet framifrån (Hur sjutton har betongpelarna byggts i de strömmande vattenmassorna? Av vilka våghalsingar?), men så gjorde inte OO, av omtanke om kameran. Och helblöta blev folk av den utfärden. Det räckte med att bli halvblöt, även om lufttemperaturen i övrigt var behagligt över 20 plus.

Följande dag var det dags för Argentina-delen. Långa vägar att traska, bryggor och broar att gå ut på, rakt över vattenmassorna, bredvid… Jovisst, vi var på scenen!

Titta på bilden, längst uppe till vänster kan en byggnad skönjas. Den förra bilden är tagen i närheten av den, och lite högerom byggnaden kan Djävulsgapets vattenmassor smått märkas. Antalet enskilda vattenfall varierar med vattenmängden under årets lopp. 19 fall beräknas som stora, totalmängden uppskattas till 160 – 270. Fallhöjden är allt mellan 40 och 80 meter, förutom Djävulsgapets 85.

Allt detta upplevdes i november 2014. I början av 2012 var OO och BJR på självpåhittad ”vattenfallsjakt” i en annan världsdel, i Sydafrika, delstaten Mpumalanga i nordöstra delen av riket. Närmare bestämt nära städerna Sabie och Graskop. Strax norrom städerna finns den väldiga Blyde River Canjon, ett erosionslandskap med ögonbedövande vyer. Ett tiotal vattenfall är utplacerade på kartan, ibland var dock vägarna av en svagt farbar kvalitet. Många fall fotades, men namnen noterades inte i kameran… Många fall hedrar gruvarbetarnas hemländer (guldfält!); där finns Lisbon falls och Berlin falls, roligast är Mac Mac-fallen, för att hedra skottar… Hästskon, Brudslöjan osv finns också. Fallhöjderna är oftast över 50 meter, vattenmassorna anspråkslösa – men snygga! Några bilder:

Torde vara Lisbon Falls

Det här fallet dök upp oplanerat, en annan dag…

Det här torde vara Brudslöjan

Bredare fall fanns också, Maria Shires Falls?

Det var i Island som OO förälskade sig i fallande vatten. Det är en annan historia.

Nyfiken på vattenfallslistan? Här finns den: http://www.worldvaterfalldatabase.com

Marknader

Ingredienser: En knapp modell större, en knapp meter björntråd eller liknande. Beredning: Träd tråden genom två hål i knappen, knyt ihop ändarna. Användning: snurra, snurra och dra – magi! Ljud och tråd som reagerar som ett gummiband. Vanlig sysselsättningsleksak på 1950- och 60-talen. På Saturday Market i Harkerville, mellan Knysna och Plettenberg Bay, fanns leksaken till salu:

Gissa hur kvällen tillbringades… Ljuva barndomsminnen och -ljud!

Ser man en sån här skylt kan den bara inte negligeras. Närproducentmarknader, byamarknader och liknande skall besökas, både hemma och utomlands. Det har blivit något av ett måste på resor, ett sätt att komma i kontakt med lokala människor, få prata om likartade erfarenheter, hitta inspiration till egna försäljningar, med mera. Tyvärr är det inte lätt att fotografera och få helhetsbilder.

Det skrattande paret som tillhandahöll snurrleksaken hade många kreativa galenskaper på sitt bord. De här finns hemma nu, väntar bara på rätt lagom galet tillfälle för att få komma till nya ägare: (förstora upp bilden)

Lördagsmarknaden verkade vara traktens samlingsställe. Mat (det fanns massor av den varan att inmundiga) , sittande vid bord och umgänge var minst lika viktigt som att köpa något att ta med sig hem. Kläder, tavlor, tyger, smycken…

Och bland annat ett stånd med snidade inhemska fåglar. Förstås blev det köp, eftersom tillverkaren stod för försäljningen. Det fanns en massa annat roligt av olika afrikanska trädslag också, men som flygresenär bör man ju tänka på vikten, och de trevligaste föremålen kändes något väl tunga. Tyvärr.

Det fanns också en gästbok, där man som brukligt är skrev namn, hemort och land. Men här gick arrangörerna ett steg vidare, besökarna överfördes ortsvis med knappnålar till världskartan. Nu finns det fler än två nålar på Finland. En idé som kunde förverkligas lite här och där, eller…?

Förstås finns det också regelrätta ”African Markets”, vid varje turistfälla

– och öppethållningstiderna verkar vara nästan 24/7. På sådana ställen kan man botanisera hur mycket som helst, och alltid finns det ”a special price for you”. En megastor, inte alltför tung rund träskål kom med från första resan. Diameter ca 42 cm. Synnerligen välbehövlig i ett tvåpersonershushåll, vacker och lagom ”heimlaga”.

Ibland hittar OO riktigt nyttiga, användbara saker. Den snygga läderväskan på Salamanca Market i Hobart, Tasmanien, linnehatten på onsdagsmarknaden på Mornington Peninsula i – ja, vad byn/orten heter är bortglömt. Marknadsstånden var där placerade i en stor cirkel, smart. Och visst blev det en nyttig ”grej” i Harkerville också: ett förkläde för chilitomtemor med texten ”Too hot to handle”. Det syns kanske inte så bra på den här inte alltför skarpa bilden, och den bildkvaliteten är den konformade figuren så nöjd med, så!

Malmgårds julmarknad i Pernå/Lovisa står för fotot. Där stod BJR och OO helt nyligen i dagarna två och krängde chiliprodukter. Mer av den varan inkommande veckoslut, troligen i mindre format. Malmgårds julmarknad är en av de större i södra Finland, och folk kom, trots att vädret inte var det bästa med regn, snö och blåst i en inte så salig blandning. En del försäljare ute, en del inne, en del mittemellan. Chiliprodukterna såldes inomhus, tack och lov. Foto: Malmgård.

Sydlig udde 2/2

Från varma skogar till kalare (nej, inte stavfel!) trakter. Så kan man halvslarvigt beskriva vägen från Plettenberg Bay till trakten kring Kapstaden – om man undantar de höga bergen och bergspassen strax före False Bay.

Vägen vindlar genom varierande landskap, upp och ner, över floder, nere i dalar, uppe på kullar – och däremellan spikrakt, dock sällan i platt terräng. En ”skogsfinne” börjar så småningom inse att stora skogsområden är nästan unikt.

När nu ändå sträckan skulle tillryggaläggas med bil i vänstertrafik (svårast är att vid instigning komma ihåg vilken sida som är förarsida) så kunde man ju ta en avstickare till vänster på samma gång. Sagt och gjort. Den fina breda N2 byttes ut mot lika raka, smalare och nästan enformiga R319 med sikte på och förbi Bredasdorp. Och då kördes verkligen genom en ”kornbod” med stora fält i kuperad terräng, med kor, får, strutsar med mera. Men mest gult? Torrt? Nä, tröskning på gång! OO:s odlarhjärna var totalt förvirrad. Det är ju försommar här, inte tröskar man… Joo-o. Handlar tydligen mera om att tillvarata fukt och väta än att tänka i termer av nordeuropeiska årstider.

Målet var L’Agulhas, Cabo das Agulhas, som portugiserna slog fast kring år 1500. Nåludden. Vadå för nål, den liknar inte precis, udden är ju nästan trubbig. Joho, dessa skickliga sjöfarare konstaterade att just där och då fanns ”äkta norr” och ”magnetiska norr” åt exakt samma håll. Fråga inte OO mera, geodesi (eller vad det nu kallas) är inte hennes grej.

Inte havsströmmar heller, ställ inga tilläggsfrågor, tack. Agulhasströmmen forsar fram från ekvatorn och ger Afrikas östkust riklig och fuktig och frodig vegetation, medan ”Benguelaströmmen” skickar upp kallt näringsrikt vatten från 200 – 300 meters djup till Afrikas västkust, och där frodas fiskar. Aldrig möts de två strömmarna, men här, vid Afrikas sydspets, möts Indiska Oceanen och Atlanten enligt Internationella sjöfartsorganisationen.

Det är inte så lätt att ta sig upp på stenkolossen, många skulle föreviga denna mans bravad, så det blev lite snett bland alla andra ”paparazzier”. Har absolut ingen aning om människomotivets identitet. Rakt norrom denna plats finns Afrikas karta i sten:

Redan på långt håll ser man att ”något” finns här i den låga fynbosvegetationen.

Imponerande i Sydafrikas nationalparker är gångarna-stigarna-spångarna. Välbyggda i trä, i behagliga kurvor, vackert anpassade i omgivningen. Ibland med fastnitat hönsnät som halkskydd.

Havet är inte lika elegant farbart. Om det ser ut så här också under vattenytan,

plus vindar som kommer ”från alla håll”, kombinerat med Agulhasströmmen som rasar fram i 3-4 knop och andra strömmar härs och tvärs, då förstår man att de här vattnen inte hör till sjöfararnas favoriter. Minst 150 vrak under ”de senaste några hundra åren”, läste OO. Fyren byggdes 1848, och den ser verkligen pampig och stabil ut, se ovan.

OO började fundera: finns det liknande markeringar och manifestationer på andra ställen? Skärgårdsfinlands sydligaste ö, fastlandets sydligaste, nordligaste, med mera. Europas sydligaste och nordligaste punkt? Måste medges att OO inte varit så värst intresserad av sådant förr. Gäller kanske att börja ta reda på och besöka och dokumentera och ”samla på platser”? Nollmeridianen i London är besökt, men annat kommer hon i skrivande stund inte på.

Gammal stad med monument nummer 3

Paarl. Två korta besök. Känns inte tillräckligt. Återstår att se om det blir fler. Det handlar ju trots allt om OO:s egen stad! Namnet fick platsen av Abraham Gabbena 1657, en holländsk upptäcktsresande, som efter en regnskur såg de tre glimmerglittrande kupolformade granitformationerna och konstaterade ”Diamandtende Peerlberg”. Själva staden grundades 1690.

Det är inte lätt att fånga granitkupolerna i flykten. Det skall finnas bättre fotograferingsmöjligheter, men då måste man stanna på ett bra ställe i staden, ställa bilen och ställa sig och sikta. Bättre lycka nästa (?) gång… Jovisst, den vänstra ”bollen” liknar här från söder en val med öppen mun…

Vadå OO:s stad? Mamma hette Helmi (=pärla på finska), och Märtha är en kortform av Margareta som betyder – just det – pärla. Namnet förpliktar… Erfarenheten av de två snabba tittarna hittills är en låång, lång rak huvudgata, enligt uppgift ”bara” 11 kilometer. Och mitt på denna rakagatan (sisådär ungefär) finns en av de bästa turistbyråerna OO har upplevt, med fenofenomenal betjäning!

Gå tillbaks till kartan i föregående inlägg – det ser ju ut som om det rätt så rundformade bergsområdet skulle ha skuffats ut med en plupp från struten som har Franschhoek i botten. Närmare bestämt för 500 miljoner år sedan. Och när gestaltningen väl är igång ser OO bergsmassivet i söder som en tång som kan klämma ur sig fler bergspluppar. När, ja… Berget Paarl är på alla sidor omgivet av vingårdar, allt som inte är bebyggd stad, alltså.

Kapstaden är inte så långt borta, 50-60 kilometer. Tafelberget syns bra, blott luften inte är behäftad med alltför mycket vatten- och dammpartiklar. Värdinnan på vingården Landskroon pekade: Taffelberget ser ju ut som ett ånglokomotiv idag! Bedöm själv, berget är blåfärgat i bilden:

Men PÅ Paarlberget, vid sidan av granitkupolerna, finns det mest unika, det enda av sitt slag i världen. Afrikaans Taalmonumentet, planerat och designat av arkitekt Jan van Wijk, invigt 1975, exakt 100 år efter att språket erkänts som ett officiellt språk. Världens yngsta språk. Med olika element illustreras språket:

De tre pelarna till vänster om trapporna där OO i egen hög person går upp på bilden symboliserar de stora huvudingredienserna i afrikaans, holländska, tyska och engelska. Mitt i trappan står symboler för afrikanska språk som kryddat anrättningen ordentligt, främst khoi, men även bland annat xhosa och zulu. Bollarna uppe till höger står för indonesiska språk och dialekter. En bild som visar dem bättre:

”Huvudingredienserna” fortsätter i en båge, en bro, som symboliserar språkens fusion. Den stiger brant uppåt, språkets snabba utveckling. Bågen mynnar ut i det 56 meter höga ihåliga tornet, rakt under det finns en vacker ”källa” med vatten i rörelse. Det öppna tornet visar att språket växer och utvecklas på olika sätt. Utrymmet under tornet har en fantastisk akustik, BJR tog toner som troligtvis hördes långt, men inga människor fanns inom synhåll. Den röda ”pricken” är BJR, det är inget litet byggnadsverk det handlar om.

Den lägre pelaren, 26 meter, står norrut och visar att Sydafrika och afrikaans är i dialog med hela kontinenten.

Verkligen verkligt imponerande. OO fylldes av en mäktig, ödmjuk känsla. Det hela omges av typisk, vacker sydafrikansk fynbosväxtlighet, där finns rullstolsvävänliga stigar, områden för picknick (som verkar gillas av människorna i landet), möjligheter att hålla fester… Och språket, ja. Ibland tycker man att närpesiskan ligger riktigt nära…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 31 653 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.