Posten i Musselviken

”Undulater”, svarade den gladfinurliga eleven spontant när milstolparna mellan medeltiden och nya tiden fiskades fram. Klassen hade redan kläckt ”uppfinningar”, och religionsläraren bad om ett annat, närarelaterat ord på u. Hon vek sig som en fällkniv över katedern, och skrattet öppnade elevernas hjärnkontakter och det hon ville få fram kom:

”Upptäckter”, utbrast någon när skrattvågen bedarrat en aning. Hur många våghalsiga äventyrare gav sig ut på stormiga hav på den tiden? Columbus, ja. Vasco da Gama, Magellan, Amerigo Vespucci, Bartholomeu Dias – nämndes alla de här i skolan? För att inte tala om de anonyma besättningsmännen… Rellaläraren nöjde sig med att få något enstaka namn som exempel. De va de de.

Så bekantar sig OO med Garden Route längs Sydafrikas sydkust och guideboken gör att hon prompt skall iväg till Mossel Bay. Sagt och gjort, passade in i resplanerna en viss dag.

Bartholomeu Dias skickades iväg av Portugals konung Johan II i augusti 1487 för att luska ut sjövägen till Indien. Tuffa pojkar i tre karaveller, drygt 21 meter långa och knappt 7 meter breda, utsatte de sig för vind och våg. Rätt bra klarade de sig till gränsen mellan nuvarande Namibia och Sydafrika, men sen tog vädret makten och den lilla flottan drevs söderut i 13 dagar. Någon nuvarande Godahoppsudde såg de inte, de lyckades vända österut och senare norrut – och hittade en bukt som såg lovande ut. Då var det 3 februari (obs, sommar där) och dagens helgon var St Blaise – Aguada de São Brás heter platsen, fastslog Dias. Där fanns en källa som gav rikligt med vatten, och ”infödingar” som man kunde idka viss byteshandel med. Efter färskvatten- och matpåfyllning fortsatte eskadern österut, men det blev myteri på den ena skutan och helomvändning hemåt. På hemvägen upptäckte Dias udden och kallade den Cabo Tormentoso, Stormudden. Konungen var av annan åsikt och hävdade att udden ingav gott hopp, så det blev som det blev med namnet.


”Klumparna” längst till vänster är Godahoppsudden, fotograferad mot sydväst en relativt klar morgon från staden Strand på andra sidan viken False Bay.

År 1500 utrustades en ny upptäckarflotta med Dias med, 13 fartyg – men hela hopen blåste iväg till Brasilien. Så var även den delen av världen upptäckt. De navigerade ändå österut, och nådde ovannämnda udde. Dias hade rätt i sin namngivning. Storm. Några fartyg förliste, bl.a. Dias skuta med man och Dias och allt.

Den decimerade flottan fortsatte österut, och vid källan São Bras kom en påhittig sjöman på att lämna ett brev som berättade om Dias öde i en sko som han hängde upp i ett träd (Milkwood) nära källan. Brevet hittades och fördes vidare till Portugal av en hemvändande handelsflotta (sjövägen till Indien var upprättad, tack vare Vasco da Gama). Så uppstod världens första postkontor!

Postväxlingen fortsatte och fortsätter. Jo, det gröna på bilden är faktiskt ETT träd, bevisligen över 500 år gammalt. Kan vara samma… OO postade ett kort i skopostlådan, träffade en postlådetömmarfarbror som arrangerade foton, pratade och skrattade – men vägrade posera. OO:s och BJR:s poseringar hör till det privata albumet, publiceras inte.

8 november 1987 startade en replika av Dias skepp från Portugal, det anlände på dagen 500 år efter Dias landstigning. Fartyget finns nu i en för ändamålet ombyggd kvarnbyggnad – huh, så liten skuta! En långtradare på våra landsvägar är längre, 24 meter. Skeppets bredd, 6,62 meter, kan var och en uppskatta i sin bostad. OO har inte fått fram uppgifter på hur många som stretade på ombord. Vikt 130 ton med barlast. Storseglet 147 m², det mindre 73 m².

Mossel Bay? 1602 undersöktes bukten och området ordentligt av holländska sjöfarare, och de upptäckte en vid öppen grotta där golvet var täckt av musselskal – Musselviken, Mossel Bay. Språkmässigt lättare, kanske.

Avstängd, urkopplad, ”borta” – återuppkopplad!

Femton dagar. Inget internet, ingen Facebook, inga bloggar, ingen e-post. Avstängd från ytter världen. Frånkopplad. Få TV-nyheter, ingen dagstidning. För vilken nyhetskanal i klotets andra ända noterar första snön i Finland, sålda hus i Ollhugg eller Tålamods eller finska politikers senaste kullerbyttor? Det är till att ha varit i motti*!

En fasta man borde kunna göra utan att resa tusentals kilometer, men… Telefonen (smartfånen) har fungerat som – telefon med sms-funktion. Inga samtal fördes, några sms skickades, färre togs emot. Apparatens flitigast utnyttjade funktion gällde räknande, förvandlande av ”ränder” till euro vid behov. Reservkamera när den egentliga träffat en sten på marken. Väckarklocka, två gånger.

Skönt att vara avkopplad, verkligen avkopplande. Det fanns ändå vissa kopplingsproblem. Första kopplingskollen gällde strömbrytare – lampan skall kunna tändas utan att takfläkten går igång. Var tänder man vad?

Andra kollen: hur många hål per kontakt i väggen?

Tja, det fanns andra användningsändamål för den här, men det berättar OO inte!

Ingalunda lika i alla rum, men trehålssystemet var vanligast. Här är vattenkokaren och brödrosten kopplade, men endast en fungerar. Gissa varför…

Den ena lägenheten bjöd på en adapter, med ytterligare en av de medförda dosorna kunde telefonerna laddas med usb-kabel. Kamerorna krävde två hål, aktivitetsarmbanden (OO:s enda ”armbandsklocka”) likaså. Med lite kopplingsladdningslogistik klarades biffen rätt så bra. Resenärernas batterier laddades trådlöst, oj så fullt det blev!

Första äggkokningen – varför värms inte vattnet? Äggen simmade omkring i samma halvljumma kranblask minut efter minut. Bäst som det var levererade hjärnan minnen av en urspårningsdiskussion i italienskan: Sök spisströmbrytare! Ingen handledning fanns i lägenheten, men där fanns en knapp ovanför brödlådan, och då hände det. Spisen började fungera! Och städerskan stängde notoriskt varje dag…

Bra med en sån motti, men att leva så 365 dagar i året skulle för OO:s del innebära endast två kontakter utanför hemmet, de två hon har någorlunda regelbunden telefonkontakt med. Grannkontakterna är synnerligen få, besök eller inbjudningar av bekanta ännu mer sällsynta. Utan sk sociala media och bloggar skulle livet bli trist. Om dessutom penna och papper skulle uteslutas – hemska tanke! Dagboksskrivande, klottrande, idénedtecknande med mera är ju en livsnödvändighet! Det är avkopplande, befriande, vilsamt mm att formulera bokstäver, ord, meningar i lugn och ro. Batterierna laddas.

Abstinens? Njaää… Värst var faktiskt korsordsbristen. Den hjärngymnastiken måste finnas. Och för de knepigaste lösningarna behövs uppslagsböcker – internetuppkoppling.

Härmed meddelas: Bloggen, Facebok, och övrig internet är inkopplat och fungerar. Välkomna med kommentarer, facebookgillanden, telefonsamtal, e-post med mera. Svar erhålles med omedelbar verkan. Hemmasysslorna är också inkopplade, men slangsnigeln är fortfarande orörd. Vattensnurran har gjort sitt, slätstrykaren står också snällt i sitt skåp. Novembermörkret omsluter huset på landet.

 

* Motti, som kommer från svenskans mått, fick en ny betydelse under Finlands vinterkrig 1939-40. En taktisk manöver som innebar att splittra fiendens förband till smärre enheter, och sen isolera, omringa och eliminera dem. Något senare kom åtminstone en ny betydelse: när män och kvinnor gick sida vid sida och slog eller skar gräs och säd med lie och/eller skära, och A och C märkte att B:s takt var något långsammare – då ökade dessa två på sin takt och när de hunnit några meter började de använda liarna mot varandra, och så att säga lämnade B på en liten isolerad ö för sig själv. En skam… ”Skynda på så att jag inte lagar dej i motti”, kunde pappa ropa ibland! (Hängde ni urbaniserade maskinanvändare med…?)

Ljuva djävlar och slöa skuttare

Morrar och skriker på natten, gör utfall mot andra, slåss, visar tänder, skriker med allt högre och gällare röst, blir maniskt rasande, de annars rosa öronen blir helröda – och så släpper den ut en hiskelig lukt när den blir stressad. Och så äter den – tillsammans med artfränder – så att det hörs på kilometers avstånd!

Den tasmanska djävulen. Beskrevs för första gången 1807, vet inte om den kallades djävul redan då. Men under dagtid ser den mest slö ut. Såg några, viskade för att inte störa. Gick förbi en annan boplats, två karlar kom pratande emot. Den ena (troligen den lilla djurparkens ägare) klappade i händerna och utstötte några lockrop, och så kom de här två nyfikna sötingarna fram (kolla klorna…):

SAMSUNG CSC

Djävlar? Inte ser de ut som så, precis. Endemiska för Tasmanien, största nu levande köttätande pungdjursarten. Och äter, ja det gör de. Rena renhållningsarbetare. Allt. Päls, ben, hud, inälvor – inget blir kvar av bytesdjuret, som nuförtiden ofta är ett kadaver. Ungefär en halv meter lång, 30 cm hög och med kraftiga käkar. Närkontakt rekommenderas troligtvis inte. De bits.

Och biter varandra. Tyvärr. Arten har nämligen drabbats av en smittsam cancer som sprids genom bett. Börjar som tumörer i ansiktet, tumörer som sprids i hela kroppen och leder till döden inom ett halvt år. Nu gör man allt för att rädda populationen på ca 15000 djur. Djurparker, urval, skyddade områden, vaccin… Hoppas det lyckas.

Kängurun, däremot, lever och mår bra. Singularis, nä. Arterna är ca 45. Ävenså skymnings-nattdjur, ser närmast loja ut dagtid. Äter gärna det som bjuds!

SAMSUNG CSC

Mat- och matningsbilderna blev många, inte alla så lyckade, det var viktigare att fånga ögonblicket än att sikta och anpassa och ha sig. De höll så snällt i den matande handen med sina framklor. Klor som de annars kan slå och riva med.

SAMSUNG CSC

Och inte skulle man vilja ha en spark av deras bakfot heller (kolla på den övre bilden…). Vad OO förstått är de inte så värst populära när de nattetid besöker odlingar och soptunnor. Fartvidunder är de ju också, tar skutt på några meter och rusar fram i 60 kilometer i timmen!

Namnet kommer från aboriginer-stammen gungu yimithirr, gang-oo-roo. Vad det nu sen betyder. Beskrevs första gången 1770. Naturliga fiender är det rätt så ont om. Antar att bilar är en av de vanligare. Många arter är helt skyddade, de vanligaste får jagas. Köttet används mest som djurfoder, exporteras till andra länder som människomat. Även i Borgå finns en butik som saluför! Huden används inte så mycket mera, även om lädret lär vara slitstarkt.

Och visst är det roligt att ha sett dem ”levandes live”. Klappat och matat – känguru, alltså. Inte djävul. Även om beskådandet skedde i djurparker.

Med ungen slarvigt i pungen...

Med ungen slarvigt i pungen…

Huvudet fullt av rosor…

Tiotusen röda rosor… Glöm ej bort, det finns rosor… Miljoner rosor (Miljoona ruusua…) Röda rosor, röda läppar… Där rosor aldrig dör… En dans på rosor (I never promised you a Rose Garden…)… Rosor på kinden och solsken… Alpens ros… Svarta rosor… Min älskling, du är som en ros…

OO:s liv följs av rosor i dessa dagar. Inte levande i kruka och vas, inte sånger – men bilder, texter, rosböcker, tidskrifter, www-sidor… 45 olika gamla rosor skall dokumenteras. Helt eget, frivilligt beslut. Riktigt roligt vintergöra. Just nu är nummer 21 under behandling. Det tar sig, sakta men säkert.

Allt emellanåt går tankarna till rosor i november. Till exempel de som bara verkar växa och trivas och blomma utan intensiv skötsel i Port Arthur, Tasmanien. Till följd av OO.s otekniska läggning får eventuella intresserade söka upp inlägget själva. Eller se på detta lilla urval av namnlösa rosor från just den platsen:

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Linsskyddet är 5,5 cm i diameter...

Linsskyddet är 5,5 cm i diameter, och den här rosen är inte fullt utslagen…

SAMSUNG CSC

Tänk sen när alla knoppar slagit ut...

Tänk sen när alla knoppar slagit ut…

Bilade norrom Hobart. Måste bara stanna och fotografera den här gården.

SAMSUNG CSC

Märkte att en kvinna tittade intresserat vid grannhuset. Klev ur bilen, gick fram, förklarade. ”Vill du fotografera rosorna här? De är inte mina, de är min mammas. Hon hamnade på sjukhus i maj och har inte kunnat sköta dem inför säsongen. Jag klarar inte av det, jag måste gå med käppar. Hon är över 90 år och jag är lite över 70 och bor inte här…”. Allt detta berättade hon medan kameran knäppte och OO knappt sa något annat än ”oooo-o…”.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

"Den här kallar vi Blue Moon" sa kvinnan.

”Den här kallar vi Blue Moon” sa kvinnan.

Tänk Tasmanien, och hjärnan plockar fram rosor. Överallt fanns det rosor. Stora. Många. Och sen roslabyrinten, som också nämns i ett tidigare inslag.

Så nu är det bara att välja en lämplig sång att gnola på medan fingrarna arbetar. Inte glömmer OO rosor i första taget, Östen Waernerbring! Tiotusen, Thore Skogman! Svarta finns inte, Sibelius! Bara nästan nästan nästan. Och symbolspråket tycks också variera. En vacker ros är alltid värd att ge den man vill ge en ros åt. Vänta inte till 14 februari…

Världens största krigsminnesmärke

Himlen var klarblå, solen sken, inget moln – det kändes hett redan på morgonen. En bra dag för en liten färd till havs! Hyrbilen styrdes mot Sorrento (jo jo, ursprungligen grundad av italienska invandrare) för en 40 minuters bilfärjefärd till Queenscliff. Därifrån gällde det sen att hitta riktningen mot Torquay och sen – nä, en plats åt gången:

SAMSUNG CSCRakt norrut (nästan) Port Philips Bay, och i ”botten” på den Melbourne. Spikrakt söderut snuddar man vid Tasmaniens nordvästligaste hörn, men sen finns där enbart det bara havet och Antarktis. Den fortsatta färden gick längs den sydliga kusten.

SAMSUNG CSCI Torquay har surfingen uppkommit. Det syns smart på orienteringsskyltarna, eller hur? Och så det surfades längs hela kusten…

SAMSUNG CSCVägen syns här, som ett streck längs bergskanten. Vägen var målet. Great Ocean Road, världens längsta och största krigsminnesmärke, 243 kilometer. Byggdes så att säga för hand. Sammanlagt ca 3000 australiska soldater som återvände från första världskriget använde hackor och spadar och skottkärror och lite dynamit, med början i september 1919. Vägen höggs fram i en takt på ca tre kilometer per månad, beroende på terrängen. Arbetarna bodde i tältläger, mat och logi kostade ungefär en femtedel av vad de förtjänade. Piano, grammofon, spel och tidningar fanns fritt till förfogande, sällan åkte mannarna hem till sina familjer. Den tidens debriefing? Hårt fysiskt jobb, prat och samtal med personer som varit med om ungefär samma upplevelser under fyra år i krig. Kanske.

Den första sträckan öppnades som en enfilig grusväg i mars 1922. De som använde den vägstumpen (Eastern View – Lorne) betalade därefter tull, för ytterligare finansiering. Och 1924 gick ett fartyg på grund nära vägbygget. Då blev det arbetsstopp i två veckor. Fartygets last bärgades, 500 öltunnor och 120 lådor sprit…

SAMSUNG CSCKoppartavlor med information finns här och där längs vägen. Här syns (uppförstoring behövs troligen) de ovan nämnda orterna, och någonstans på den här vägsträckan finns också den här portalen, tredje på plats – området är högriskzon för skogsbränder!

SAMSUNG CSCI november 1932 invigdes sträcka Lorne – Apollo Bay. ”En vild idé har blivit verklighet” sades det i de tal som hölls vid den festligheten. Senare utökades vägen med mötesplatser, senare blev den tvåfilig, ännu senare fick den asfaltyta. Vägtullarna upphörde 1936. Och 1962 utsågs vägen av turistorganisationer till en av världens mest sevärda vägar, byggd av soldater för att hedra sina stupade kamrater. Den historiska aspekten gör den ännu mer värdefull.

SAMSUNG CSCVädret den dagen? Sisådär 35 grader. Plus. Och kraftig blåst. Det kändes som att vara i en varmluftsugn. Het luft från norr. Uppochnervänt på flera sätt.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 136 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.