Trendigt!

Kål. De finska och de svenska benämningarna tycks inte kunna paras ihop på rätt sätt i OO:s föreställningsvärld. Kerä- och kyssä- och kukka- och parsa- och alltvadenuheter. Således blev det lite bom i plantuppköpet häromsistens. Kom hem utan huvudkål (kerä-) från plantbutik ett, där det, som vanligt, finns ett megastort sortiment. På 30 kilometers avstånd.

Dagen efter, plantbutik två (10 km). ”Har vi nånsin haft kålplantor?” frågade den anställda sin chef. ”Nää, men om fler frågar, så kanske nästa år…”. Torget mitt i stan. Noll. Plantbutik tre (24 km), hoppingivande, kålplantor rakt fram, strax innan skogen med tomatplantor tog vid – grönkål (lehti-)! Två sorter. Inga andra. ”Grönkål är trendigt, och gott när man steker i smör. Lätt att odla. Andra kålar är svåra att få till något i hemmaodling.” Vet. Men OO satte, tog upp och åt sin sista grönkål på 1980-talet. Punkt.

Sista hoppet, den minsta plantbutiken (22 km). E ”ärvde” den av sin svärfar för sisådär 15 år sedan. Svärfadern som med glimten i ögat vägrade sälja kålrabbiplantor (kyssä-) till OO:”De är så goda, jag vill ha dem själv!” E har inte kålplantor alls numera, knappt några ”matväxter” överhuvudtaget. ”Folk odlar inte. För besvärligt. Enklare och billigare att köpa. Under min tid har jag märkt en klar nedgång. Lättskötta sommarblommor och någon tomatplanta är de vanligaste inköpen”.

Och tidningar – alla kategorier – skriker ut hur trendigt det är att odla. På balkongen, i kruka, i pallkragar, i parker, på tak, på bredden, på höjden, i vatten (hydroodling)… ”Odla din egen mat!” OO strävade på med egna odlingar när det var totalt ”ute” att odla, fortsatte genom varierande trender och håller på än. Nästan värre och värre för varje år (BJR får ta på sig en del av skulden för sortiment och antal).

Trender, varifrån kommer de? Hittade en lista på 16 trendiga inredningsdetaljer som kommer att vara otrendiga 2017 – kommersiellt, förstås. Mode, jo. Men trender som inte inbringar pengar för producenten? Pryda träd med virkade och stickade lappar, bygga insekthotell? Odla – och därmed köpa mindre?

Läste nyligen om sommarens stora trend: förnya din väska med en personlig axelrem. Köp polyesterband och karbinhakar, pyssla en stund – och du är trendig!

Men visst duger de här? Stadiga, bra, föga nötta, håller…

En annan sommartrend: baddräkten skall lämna skinkorna bara. String baktill, aningen mera tyg framtill. Det viktiga är att alla ”skall få” visa sina skinkor. Artikeln illustrerades av en rätt så gropig bakdel och några gymtrimmade skinkor. Varför inte nakenbad med en gång?

Handplockat. Munblåst. Ekologiskt. Hembakat. ”Orört av människohand” stod det på bitsockerpaketen på 1950-talet (källa, OO:s pappa). Trendig i betydelsen ”modern, inne” kom först 1979. Sen kom trendsättarna.

Huvudkålen? Lugn lugn, höstens kållådor är räddade. BJR gjorde återbesök i plantbutik ett. Alla kålar växer och frodas: broccoli (parsa-), blomkål (kukka-), brysselkål (ruusu-), kålrabbi (kyssä-). Och den goda huvudkålen (kerä-). Eventuellt har namnen hittat sina riktiga språkpar i och med detta skrivande. Men kållåda blir det! Nätet skyddar, och den lilla söta bocken vaktar…

Skrivattiraljer

Köksredskapet mandolin är oumbärligt när man skall göra kållåda. Och det skulle man. Men, men, mandolinen är farlig också. Vilket tydligen skulle bevisas. De flesta olyckor sker alltså hemma, i köket. Hur mycket blod kan det strömma genom ett pekfinger? Svar: mycket. Om en stor lucka i fingerspetsen öppnas. Här sitter man nu och är invalid i höger pekfinger och lite mindre i densamma högerhandens tumme!

Föranleder minnen av maskinskrivning, ingalunda skribentens starkaste sida. Inga kurser i något fingersystem, bara att börja. Så har ju många andra också. Fortfarande tittas det alltför mycket på tangenterna, inte på den framlöpande texten. Och försök själv skriva utan att använda höger pekfinger… Vissa invanda pekfingerbokstäver utelämnas, och det gör ont när fingret självt vill hjälpa till. Stickande ont. Aj!

Börjat utan kurs hade säkert också radioredaktören som jag arbetade vid sidan av på 1970-talet. Han slog säkert alla i pekfingermaskinskrivningssnabbhet. Med de övriga fingrarna mer eller mindre knutna hamrade han på med sina pekfingrar som en kulspruta. Och åstadkom text. Massor av text. Utan att använda tiofingerssystemet: tio söker, två skriver…

Och ungdomsledaren som blev kommunal ungdomssekreterare och plötsligt befann sig vara tjänsteman med skrivmaskin. ”Som gammal dragspelare skall det väl inte bli så svårt med den här – bara man lär sig att hitta basarna, förstås”. Medges att ha var – och är fortfarande – en spjuver av stora mått. Medges även att orgellektionerna i tonåren bidragit till att fler fingrar än två är i användning i skrivande stund.

Ett stort framsteg var el-skrivmaskinen, med en fantastisk manick: syndernasförlåtelseknappen. Den som raderade felskrivningarna. Undrar hur många unga som idag förstår vitsen ”Hur vet man att en blondin använt datorn? Jo, det finns korrigeringslack på skärmen”. Obs, psykologiläraren vet att hårfärg inte är en indikation på sk intelligens…

Förresten, vid inköp av en aktielägenhet för sisådär tre år sedan blev jag förd till ett heligt rum i fastighetsförmedlingens byrå. Där tronade en el-skrivmaskin i eget högt  majestät. För införande av nytt ägarnamn i aktiebrevet. Kändes högtidligt med den ritualen!

Manuella skrivmaskiner används ännu, även i Finland. Apparatur torde det finans en uppsjö av, det är ju svårt att göra sig av med en pålitlig trotjänare. Men färgband? De har ju en benägenhet att torka.  Som illustration ett ”gatukontor i La Paz, Bolivia.

SAMSUNG CSC

Två youtubeillustrationer värda att ta en titt på: Skriv in ‘What happens when a typewriter user uses Pc’. fem sekunder lång snutt. Eller Leroy Andersons musikstycke ‘The Typewriter’, som finns i olika skrattretande versioner. Varje symfoniorkester behöver en manuell skrivmaskin!

Kållådan? Den blev färdig, även om den gjordes med vänster hand blev den god. Eventuellt en liten snutt röd extrakrydda. Jag var ensam hemma vid tillverkningen – och olyckan.

Svårt att få kontakt…

Bloggaren fick en skrividé. den snurrade runt som en magnet i hjärnan, sög åt sig material härifrån och därifrån, uttalades, BJR bidrog med utvecklingar, det kliade i skrivfingrarna. Men i den stunden var det inte skrivläge. Några uppslag klottrades ner, på en s.k. lokaltidning som låg lämpligt till. Efter diverse skogs- och trädgårdsjobb, butiksresor, korsordsklurigheter, mat och disk skulle det skrivas. Men…

Dagstidningen försvunnen. ”Någon” (känner henne) hade i ett oväntat plockaundananfall förpassat den till pappersinsamlingspåsen. Lätt avhjälpt. Arbetsskede 1: Skissa, disponera. Skede 2: Skriva. I ett stort rutpapprigt häfte. Med blyertspenna, och med suddgummit inom räckhåll. 3. Paus, som den kreativa processen kräver, med te, ost, TV, enligt tidpunkt och behov. 4. Läsa, ändra, jämföra olika varianter, ”skärpa” texten. Allt under skrivarens egen kontroll.

Arbetsskede 5: Öppna datorn. den vill inte. Visar mystiska figurer. Stäng av, nytt försök. Minut efter minut, tomt. Mera te! Stirrar på datorskrällets tidvis svarta ruta. Små röda kryss, varningstriangel längst nere, plus att det som skall lysa inte lyser. Ingen nätkontakt! Väser s-s S-a mellan tänderna, trappan upp till övre våningen, stänger modemet, sätter på på nytt. Ytterligare väntan…. Hurra! Kontakt!

Text uppenbarar sig:

20150514_191204_resized

S-U-C-K.

Äntligen. Loggar in på bloggsidan, ivrig… Nähä.

så går det när man är ivrig...

så går det när man är ivrig…

Nytt försök. Äntligen inne! Inlägg, skapa nytt… Skriver som besatt, nästan med flow.. Över för bilder från telefonen, kategori, nyckelord – och så ”publicera”! VA? Inget händer? Tryck, tryck, tryck… Text på skärmen:”Kontaktens bröts. Vi har sparat…” Nej nu jäkl…! Men bara att stiga upp från datorn, samma trappa, samma tryck, knäppa, klicka på ”publicera” på nytt. Allt far iväg. Suck av lättnad.

Kollar. 234 ord? Kategori allmän, inga nyckelord. Vad i… Scrollar. Hälften borta.

Gnolar småilsket: ”Börja om från hälften, börja om på nytt, varför skall man sörja…” Minns inte alla formuleringar. Skriver, skriver ändå. Stannar upp VAD står på skärmen egentligen? Någon konstig skrivautomatik påkopplad, gör orden klara efter några bokstäver? Egentligen ganska härlig rappakalja, men får bort den.

Det var inte precis bloggarens datordag. Men allt blev gjort till slut.

Följande dag skrev jag ett pappersbrev. Långt. Gammalt, men snyggt brevpapper, kulspetspennorna gled inte så bra. Övergick till blyerts. Mottagaren kommenterade inte pennvalet i sitt svar, bra så. För svar kom, än finns det pappersbrevvänner! Men för varje dag vinner blyerts, papper och suddgummi allt mera terräng hos mig  i dessa teknologiska tider. Tyvärr går det inte att blogga med de verktygen.

20150716_090121_resized

s-s s-a = grov svordom plus operatörens namn…

Fjolårslöv…

Vi rullade till butiken, Lilla Mhy och jag. I början var nästan allt som förr. Hon rullar så sällan nuförtiden, så hon har vissa initialsvårigheter ibland, speciellt när det är kallt. Hon harklar sig. Men det stannade inte med harklingarna. Hon fortsatte med att generera ett biljud. Det lät som en försiktig fletto (österbottniskt uttryck, tjockt l), alltså en pappbit som man som busunge fäste på cykelns ram för att ekrarna skulle åstadkomma ”mopedljud”. Då var man tuff, men Lilla Mhys fletto var enbart irriterande.

Lokaliserade oljudet till fläkten. Provade bromsa och rusa motorn, snabbt ändra fläktfarten mellan häftig och långsammare, inget hjälpte. Förstås stänga av fläkten helt och hållet, vilket också provades, och det blev tyst som bara den. Men fläkten behövs på vintern.

Övervägde att öppna motorhuven på butikens parkeringsplats och invänta ridderliga män som ju alltid rusar fram för att hjälpa en kvinna i nöd. En sen fredag eftermiddag? Hm… Nä.

Bra kvinna reder (klarar) sig själv. Väl hemma öppnades motorhuven, alla synliga fjolårslöv och det mesta av tallbarren rensades bort. Triumf! Visst sjutton klarar jag det här! Plåten ner med en duns, in i bilen, startade – – –

Fletton var kvar. Den kavata bilägaren-reparatören öppnade igen, putsade metodiskt bort allt synligt av löv och barr, nästan med pincett, granskade alla springor, och ställde sig sen, som man bör, med kännarmin och betraktade det hela. Såg på sitt verk och fann att det var gott. Startade bilen utan att stänga motorhuven. Fletton kvar. Körde in Lilla Mhy i garaget, där hon fick skämmas.

Bättre strategi med en manlig riddare på butikens parkering? Tvivelaktigt. I varje fall, någon dag senare rullade vi iväg till grannstaden, där Lilla Mhy väntat otaliga gånger under rattarens jobbaktiva tid. Hon blev tydligen glad åt att återse bekanta kvarter – ingen fletto på hemvägen!! Funderade om det funnits någon lämplig dåsso på vägen, som fått något att ramla bort. Dåsso? Tyvärr har jag inget mer beskrivande ord att servera.

Följande butiksresa. Fletton där igen! Nu hjälpte det inte annat än kontakta bildoktorn. Fläktmotorn bort, kompressorn igång – och ut ramlade några fjolårslöv. Nu är fletton borta.

Själv är inte alltid bästa dräng.

Bloggstatistik

  • 15,489 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.