Svantes historia – och lite till

Det här är inte Svante. Det är hans bror. Eller kusin. Svante bor i Mariehamn. Och denna figur i vår bastu har inget namn, kan inte förstå hur jag har missat det! Kanske någon av er läsare har ett bra förslag?

20151108_165508_resized

För X antal år sedan befann jag mig på en kursdag i Vasa. Mot slutet av dagen fick jag höra att ett kursveckoslut i samma anda skulle hållas på Åland några månader senare. Den naturaliserade ålänningen -l-n deltog i Vasa, berättade om sitt relativt nya stora hus. Förstås ställde jag frågan:”Har du en ledig säng?” Vad kunde han annat svara än ”ja” på ett så burdust förslag…

När stunden för min ankomst var kommen fick jag veta att nyckeln ligger under mattan på trappan. Jaha. Mitt i stan! Jag kom fram, lyfte på mattan – två nycklar! Någon sorts kod, låsa upp med två…? Jämförde. Helt lika. Fick senare veta att den tioåriga sonen, medveten om sin fars tidvisa tankspriddhet, för säkerhets skull satt dit sin nyckel också. In kom jag, snart kom familjen, vistelsetiden och kursen var trevlig – och husets övrevåning var halvfärdig, bl.a. inreddes där en fashionabel bastu.

Som tack för inkvarteringen sände jag ett litet tungt paket, innehållande Svante och ett brev från densamma, där han förklarade att han skall bo på bastustenarna, gärna ha en skvätt doftande vatten i sin stäva. -l-n och jag träffades i flera år i olika lärarsammanhang, vi förde allvarliga samtal om Svante och hans vanor, samtal som fick andra att undra och nästan bekymmersamt skaka på sina huvuden. Vår gemensamma humor frodades! Kursen på Åland hölls förresten av Ingemar Svantesson (därav namnet), en av pionjärerna inom inlärningsrevolutionen. Avled 2007.

Marketta Auvinen heter bastutrollens mamma. Hon tillverkade inte så många, och fem lade jag beslag på. Kan bara inte komma på var det femte har landat… Borgå, Åkersberga, Mariehamn, ett eget… Nä. En tid bodde vi rätt nära varandra och jag kunde beundra alla hennes fantastiska skapelser. Mest känd är hon kanske för sina konformiga, eleganta ljus, med eller utan doft. Hon tyckte inte direkt om att jag hellre håller ljusen som dammsamlare än som varm stämningsskapare. Har fortfarande sex stycken utspridda i huset.

20151108_165603_resized

Halvmånen, även hennes händers verk, samlar inte så mycket damm. Den har tittat på mig i flera år från noga utvald plats i flera år, i två hus. Formen tilltalar mig i mycket hög grad.

20151108_165631_resized

Spontan skyltsöndag 4

Och det hände sig vid den tiden, att från Posten i Finland utgick ett påbud (sändes en rekommendation) att alla Finlands vägar skulle namngivas. Det var den första uppmaningen, och den skedde i Mauno Henrik Koivistos tredje presidentår. Då bildades i var och en kommun, förr eller senare, vägnamnsgivningskommittéer, som enligt bästa förstånd, med hänsyn till historiska och lokala traditioner samt i sann tvåspråkig anda (där så var stadgat) skulle benämna varenda vägstump med minst tre (två) boningshus.

Och så det tänktes, skrapades i huvuden, föreslogs, rådfrågades, tillkännagavs, protesterades, tillbakatogs och ändrades! Och ibland slank ändå vissa namn förbi alla ”kontroller”. Vissa ‘protestanter’ fick visst personliga svar med förklaringar på namns ursprung, svar som stannade i byrålådan och inte angick någon annan. Och nutiden undrar…

20151114_142937_resized

Nästan i var sin ända av f.d. Borgå landskommun finns de här två vägarna. Mutka = krok, krök, polveke = slinga, krök (google serverade dogleg, hörni alla golfare!). Krökar man där? Nä, den ordbetydelsen var nog inte aktuell bland namngivarna. Tror och hoppas jag. Men som adjektiv?

20151226_104752_resized

Men så har vi ju också den här vägen.

20151226_103326_resized

Vem kan protestera mot ett sådant vägnamn, direkt och rakt översatt? vissa rykten gör gällande att där har bott en man vid namn Onni, som kanske inte alltid var såå bofast alla gånger, utan vandrade iväg. Var han lycklig? Eller kan vi tänka oss ordet lycka i betydelsen ‘mindre äng (vanligen inhägnad) omgiven av en skog’? Cyklade längs vägen en gång för länge sedan, och den betydelsen verkar inte otrolig. Vägnamnet kom ändå troligen först på finska. I östnyländsk dialekt finns väl också betydelsen ögla, maska, som på grundspråk heter lyttscho/lyttjo – stavningssättet något oklart…

Nummer tretton!

OrdOdlarens utsända är inte att räkna med. Han är fortfarande nästan i trans efter sin starka upplevelse. De tretton rackarna tar inte kontakt med folk spontant. Åtminstone inte i nutid. Han har undanbett sig all uppmärksamhet i media.

20151223_213250_resized_1

Men här sitter rackare nummer tretton, som OrdOdlaren höll på att glömma i sin skrivariver. Kertasníkir, Ljustiggaren. Kallas också Ljustjuven, Ljussnattaren, men jag har för mig att sníkja mera handlar om att tigga än om att stjäla. Ett ljus är en traditionell julgåva, och Kertasníkir tassar i hälarna på barn som har fått ett eller flera ljus i julklapp. Men vad som händer sen är lite höljt i dunkel.

Förr gjordes ljusen av djurfett, och Kertasníkir åt ljusen med god aptit. Stearin är knappast bra för matsmältningen (hepp! Min biologilärare i gymnasiet sade med skärpa att det heter matspjälkning!) inte ens för varelser av troll-tomte-alv-huldresläkte, så han kan i varje fall inte slafsa i sig alltför många. Men även han faller i fröjden. Han tycker att ljuslågan är så vacker så han bara sitter och tittar, kan inte bestämma om han skall äta eller ej.

Hela brödraskaran håller sig annars i skinnet på julafton, gör inget annat än beundrar och tittar längtansfullt på alla ljus. Därefter försvinner de, en efter en, från och med juldagen. Först kommen går först. Och snön täcker deras spår. Tydligen håller de sig informerade om människornas göranden och låtanden från sina bergshålor året runt!

För människorna i Island börjar julen klockan 18. Då klär man upp sig och samlas till middag. Fågel, gris eller lamm är huvudrätten, men även här dignar bordet av andra godsaker också. Juldagen är en latdag, såsom i huset där jag bor (om inte BJR:s kör skall sjunga i julottan, tack och lov inte varje år…)

En av mina bekanta i Island har (hade) en trevlig julsed. Alla julkort som kommer före helgen samlas i en korg utan att man tittar närmare på dem. Efter julaftonsmiddagen tar man upp korten, ett och ett, tittar, läser, talar och berättar om avsändaren, berättar om händelser, o.s.v. Någon minut för varje kort, hela familjen tillsammans. Har själv praktiserat samma kutym dock inte mera. Känns som en omtänksam tradition.

GOD JUL, alla läsare!

från OrdOdlaren med medhjälpare.

12 / 12 tomtar och helgon

Håller skorstenen på och vittrar sönder? Sotare på taket i skymningen? Det rör ju på sig! Jag stod småchockad, tills tioåriga Anita upplyste mig:”Det är ju Ketkrókur!” Hur kunde jag ha glömt det? Där stod han och påtade med sin långa stång med krok i ändan, månen lyste på hans blankslitna bak – och bäst som det var halade han upp en ordentlig klump, ett rökt fårlår. Och på ett förunderligt och imponerande sätt svingade han sig ned från taket, rullade runt några varv på marken, och stannade precis framför mig!

20151222_225055_resized

– Godafton, människa! Jag ser att det är du som språkade med min lillebror häromdagen. Präktig bit jag fick tag i, eller hur? Jag måste ju dela med mig till några av mina tafatta bröder…

– Goafton, goafton, äh… liksom, ja, det kom så hastigt… Dähääran…

– Haha! Visste det! Vi som har varit med länge förvånas just inte alls mera, som ni! Roligt att du är här i Skálholt idag! Ska du fira den där filuren Þorlákr? En riktig karlakarl, tills han helt släppte sig till den där nya tron och vi förlorade kontakten – ja, det var tider det…

– Har du…? Var du med då? Kände du…? Äh…

– Oj, oj, ni människor med era korta liv! Klart det! Allt sen dess håller jag mig här i trakten och följer speciellt med ert firande av hans dödsdag. Låt mig se…. nu är det visst 822 fnuttår sedan. Och Alþingi helgonförklarade honom en kort tid efter hans död, den där institutionen i Rom hade inte monopol på den processen då ännu. Jón Ögmundsson gick ju samma öde till mötes. Men den där polacken i Vatikanen såg ju nog sen till att Þolákr Þorhallsson blev helgon på riktigt – vänta nu… Det var visst 1984, om jag inte minns fel.

– Hur vet du just sånt där?

– Oj, vetdu, jag har rört mig i trakten i sisådär 1000 fnuttår, det här är ju kulturbygd med Njál och Gunnar och alla fina gamla historier, och sen kom biskopar och skolor – vet du inte det du? Du ser ju annars ut att vara en trevlig prick, så sa min lilla lillebror också. – – Varsågod, ta dig en bit fårlår!

– Men inte ska jag…

– Joho! Om en av oss bjuder måste man ta! Annars kan det hända dig något hemskt. Visste du annars att Þorlak grundade nunneklostret i Kirkjubær? Du har väl sett vackra Systrafoss? Själv var han ju chef för augustinerklostret nära nuvarande Reykjavik innan han blev biskop. Och före det studerade han i nuvarande Frankrike, England, Norge… Man borde ha hängt med för att få se något av världen. Men vi måste hålla oss till familjen… Aj, fasingen, nu skriker nog en och annan efter mat. Trevligt att träffas! Kom igen när det passar!

– Ja, tack detsamma, jag ska… Nä, jag vet inte…

Han försvann med några skutt! OrdOdlarens utsända är fortfarande totalt förvirrad. Tioåriga Anitas sinnesnärvaro är beundransvärd. Hon kröp ner i en skreva och bandade med telefonen. Hennes pappa skrev ut och skickade, den utsända är handlingsförlamad. Och i morgon kommer ju nummer tretton!

11 / 12 doftberusad?

OrdOdlarens utsända skriver:

”Tjo va de va livat i holken i Skálholt, farmor blanda’ degen och stekte med schwung… – – Nä, någon poet blir jag inte. Men livat och trevligt var det i storstugan igår, då tre generationer skrattade, tjoade, skriade och pratade. Ibland var ljudnivån så hög att mina tankar blockerades, däremellan jobbade alla i så stor koncentration att man kunde höra armbandsklockornas tickande. Vad vi gjorde? Vi bakade laufabrauð till julbordet.

20151222_095725_resized

I många familjer bakas brödet ifråga bra mycket tidigare, kanske för att undvika besök av nattens/dagens filurtomte, Gáttaþefur. Han känner doften (notera hans näsa!) på långt håll, och orienterar sig sen snusande och sniffande fram till huset där det bakas eller nyligen har bakats laufabrauð. Sen ställer han sig i dörrspringan och njuter, med ljudligt luftintag, av aromen. Det verkar räcka, uppgifter om att han skulle ta för sig av det nybakade finns inte. Tydligen hör han till de oförargliga i brödraskaran också. Men kollar förstås barns snällhet, delar ut t.ex. legobitar eller små potäter i barnens skor…

Jag var alltså med i tillverkningsprocessen, och min klumpighet bidrog till muntrationen åtskilliga gånger. Allra först blandades degen av farmor med stort allvar: vetemjöl, rågmjöl, bakpulver, salt – och varm mjölk. Följande arbetsskede var flera inblandade i, degklumpar kavlades ut till tunna lövtunna plattor (så att man kan läsa bibeltext genom dem), varefter varje deltagande fick en platta framför sig. Och så inföll tystnaden och koncentrationen: beväpnade med små knivar och andra små privata specialverktyg (bitar av sugrör, pincetter, bl.a.) började alla åstadkomma mönster på sin degplatta. En del höll benhårt på traditionella mönster, andra strävade till att överträffa släkten med högst kreativa skapelser. Och så jag då, som lyckades skära sönder så mycket att ‘konstverket’ inte alls höll ihop. Bland andra klumpigheter.

Därefter tog farmor över igen, nu med ännu större allvar, och stekte (friterade?) skapelserna i olja. Det gäller verkligen att vara tarkka, några sekunder för länge kan ha förödande konsekvenser, fick jag lära mig. Bröden radades sen upp under lätta tyngder en stund, varefter de radades upp i stiliga högar i väntan på julen och julbordet. Men en av de minsta bagarna smet ut med ett bröd, satte det på trappan…

20151222_100129_resized

Ja, och sen blev det mat. Först fick jag blóðmör, svið, lifrarpylsa och súrsaðir hrútspungar i små portioner på en tallrik, serverat med rúgbrauð… En sorts pudding på fårblod och ister, en svedd fårskalle som också kokats, fårleverkorv och fårtestiklar, kokta och mjölksyrade… Jag betraktades koncentrerad av alla närvarande, lyckades smaka på allt, men… No comments. Sen blev det björkrökt lammstek, som tröst…. Jag överlever…”

Ordodlarens anmärkning: skriv in ‘laufabraud’ på google, och du får fram bilder, bloggar och små artiklar att njuta av!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 15,489 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.