Mastigt mässande

Det var torsdag, och torsdag, fredag och lördag. Och lördag, ja lite söndag också. På 16 dagar, en aning olika avsikter. Men roligt, intressant, givande, lärorikt, med mera. I viss mån tröttsamt för ben och fötter. Likaså för huvudet, som fick kämpa med många språk och språkvarianter.

Start i Sverige. Mål? Tja, mest tradition. Kan bara inte missa mässan ”Nordiska trädgårdar” så länge som benen bär och huvudet håller. Glömde räkna hur många svenskspråkvarianter som klarades av, men de sträckte sig från den sydligaste skånskan via stockholmska och jämtska till ”pedisi”. Så visst fick de små språkgrå arbeta redan där.

Trädgårdsmässa med stor T. Organiserad i områden, inte – i huvudsak – pioner bredvid korvar och klippverktyg vid gödselsäckar. Rådgivningsavdelningen vore något för andra mässarrangörer att studera. Pionologi, chiliologi, pelargonologi, rosologi, pomologi – bonsai och bin och koloniträdgård och Riksförbundet Svensk Trädgård, med mera. Råd, tips, nyheter, skrifter, broschyrer och möjlighet att bli medlem. Allt i anslutning till allt, inga kommersiella typer insprängda. Gillar. I kvadrat. Även ”firmorna” serverar nyheter och demonstrationer. Idéträdgårdar (roligast: inte utan min trädgård – gör husvagnen till flyttbar odlingsyta!), balkongtävlingar, SM i fågelholk…

Sånt som inte hör till ”trädgård” försöker OO traska förbi, men ibland fångas uppmärksamheten. Gladakossan. Skratt och aha, och här gick det åt i euro, det kan OrdOdlaren intemed. Något senare fastnade ögonen på en skylt där det stod ”Brännas”. Och hon som gått i Brännars folkskola som liten måste ju gå dit. Oj, i Bränna i Jämtland kan en hel del kvinnor laga ost och korv! Sådant planerade ju OO inte att köpa (heller)…

Lite spionerande blev det också, eftersom OO var medveten om vad som snart komma skulle, så hon tittade och lyssnade på några fina och givande föredrag med ”det” örat. Sen drogs det till Dresden. Mål: Dresden Ostern-mässa. Huvudmål: Orchidéer. Den väldiga hallen (ca en tredjedel av mässområdet) är nästan ofattbar, en bild ger inte precis rättvisa – och knappt hälften rymdes på en bild.Förstås, där fanns en massa påskpilipali (påskbjäfs) också. Och kastruller, massagestolar, alpackor, leksaker – och lite, lite trädgård. Språk: den rostiga tyskan, engelska (en ren kunskapsfråga), finska (estnisk försäljare i en tysk firma!) – och gärna också ryska och bulgariska, hade varit roligt att kunna diskutera traditionell påskäggsdekoration. Om OO bara hade kunnat… Mer orchidéer:

Resan inrymde också historia, kyrkohistoria och kulturramar. Vad sägs om den berömda Frauenkirche, som låg som en stenhög i sisådär 50 år, och har nu puzzlats ihop till ursprunget, invigdes visst 2005…Eller Semperoperan (arkitekt, Gottfried Semper), som återuppstår om och om igen efter bränder, bombningar och förfall:Här har flera finländare stått på tiljorna. Just nu mest Tuuli Takala, men också Dan Karlström, Jukka Rasilainen och framför allt vår stora finlandssvenska sopran, Camilla Nylund, som förmodligen har staden som sin fasta punkt när hon turnerar mellan olika operascener i Europa.

Tredje mässan, Helsingfors. Mål: Finska Rosensällskapets lilla plats, stå och prata med folk, tipsa, visa på litteratur, rekommendera medlemskap… Trevligt, tack och lov skötte en van kvinna det mesta. Mest på finska, men lite på svenska också. Mot kvällen var det dags att äntra scenen, iklädd mikrofon och tjugo minuters prat om kära gamla buskrosor. På finska. Barndomsvännen B oväntat i lyssnarskaran – skönt att kunna koppla av efteråt med ordentligt grundspråk, barndomens dialekt!Dagen kändes som ett maratonlopp. K och A som gick förbi och snällt försedde OO med några bilder (tack, tack!) fick också med en skärmbild på två exemplar av rosarieboken, tillkommen vid OO:s dator…Mässa och mässa… Bachs kantat nr 131 och Gabriel Faurés underbara Requiem med genomtänkt orgelmedverkan avrundade mässandet på söndag. Och valvet i Esbo domkyrka såg ut som guld i kvällssolen under övningen. Korsord och äpple hör till när kören övar…

 

 

I fäders spår…

Första söndagen i mars – Vasaloppet! OrdOdlaren hänger vid TV-n. Tradition. Fråga inte varför, det är bara så. Ett välgjort , långt TV-program med varierande bilder med långsammare bildbyte än var tredje sekund, intressanta och roliga intervjuer och vyer. Bänkidrottarskidåkning när den är som bäst. Solen skiner därute, men när gårdsplanen ser ut så härmed lite yrsnö på den glashala ojämna förrädiska ytan, då lockar inte utevistelse. Barmarken låter vänta på sig i dessa trakter.

Starten i Berga by i Sälen. Tror vi är många som fortfarande förväntar oss ett ”Gomorron, gomorron” och en målerisk smått högtidlig ordbild av Sven Plex Pettersson, men… Han gjorde sin sista annonsering, som pensionär, 2011. Gick bort ungefär ett halvår senare. Läste att han som pensionär gick sin ”37-minutersrunda” varje morgon, före frukost. Något att fundera på…

I stället är det den här duon som refererar – från en solig VM-studio i Seefeld! Jacob Hård och Anders Blomquist. Den senare vann förresten Vasaloppet 1988, tillsammans med sin bror Örjan. De skidade in med kranskullan i gullstol, och fick faktiskt dela på segern. Lär ha varit lite svårt, eftersom EN vinner, liksom. Först refererade de Vasaloppet, sen VM-femmilen. Fysiskt tungt det också.

Man vill ju skida, men… Strax efter starten kommer flaskhalsen, uppförsbacken med lite irritation, knuffande, uppgivenhet, småilska – och small talk i lugn takt. Man hinner! Varje åkare lär minska 3 kilogram i vikt, bli lite kortare – men allt torde återgå till det normala rätt snart. Trots allt de bjuds på av en stor mängd frivilliga. Man går ju man ur huse i byarna! Utan frivilligarbetare skulle det inte gå. Många har s.a.s ”ärvt” sin uppgift vid spåret. Byarna där spåret drar fram är små och vasaloppshändelserna är stora. En vecka på vintern, en på sommaren. Syskon och familjer och släkter skidar – en gång deltog nio bröder, alla skogshuggare.

Britta Johansson Norgren inför start. En verklig långloppskörare, lätt igenkännbar på grund av kläderna som pryds av ”stallnamnet”, 157. 16% av de startande i år var kvinnor. Vasaloppspremiären 1922 skidades av 119 karlar. 1923 deltog Margit Nordin. 1924 förbjöds kvinnor att starta, ”för jobbigt”!!! Flera kvinnor deltog ändå under årens lopp, utklädda till karlar. Först 1981 blev kvinnor tillåtna, och från 1997 har det funnits en kvinnoklass. Och i år vann Britta, andra gången.

Det finns flera ”berg” i loppet, även om sträckan är lättåkt. Efter den första stigningen på 175 meter går det långsamt neråt, med småsmå uppförsbackar. Risberg, Evertsberg (vid åkta 47 kilometer), Oxberg, Hökberg. Bergspriset, ett av spurtpriserna, delas ut åt den som leder när man är lite drygt halvvägs av de nio milen.

Sportdryck, buljong, bulle, kaffe och blåbärssoppa med mera delas ut vid kontrollerna. Sen slänger man sin mugg – men i en bestämd zon. Hamnar skräpet utanför området blir det böter i form av femton tilläggsminuter. Bra gjort! Många åkare har ju privata langare på andra ställen, men de är minsann skyldiga att plocka upp efter sig och sin skidare. Hur länge den regeln funnits under dessa 95 Vasalopp berättas inte. Nummer 95 skidades i år, jo. 1932 och 1990 ställdes loppet in på grund av snöbrist, och 1933 på grund av för få anmälda deltagare. Nu har man i stället en övre gräns: 15800. Huvadå.

Och sen kommer repet. När man inte når fram till en kontroll inom en viss tid, då är det slutkört. Repdragarna är flexibla, inväntar sådana som ser ut att ha orken och ivern kvar.Hon hamnade bakom repet efter åkta 11 kilometer, men var så glad så! Den blå punkten visar hennes position, den rosa var täten skidar. Det snöade, var motvind och spåren var obefintliga. Prins Carl Philip intervjuades också, han beskrev det som att skida i socker! Kvinnan från bilden fick stiga in i en varm buss och åka in till Mora. Varför skida när man kan åka buss? Så resonerade Vasabladets reporter när det första Botnialoppet mellan Oravais och Vasa introducerades. Ca 60 kilometer.Någon enstaka minusgrad och pustande andedräkt sätter sina spår! (Och kameratelefonen sina blixtar).Nära mål fick vi tittare uppleva en gul attack. Det knallgula teamet rusade fram på bredden, en av dem stack och de andra bromsade, d.v.s hindrade andra åkare att komma fram utan att det kan anses oärligt. Nu lyckades han, Tore Björnset Berdal. Eller, rättare sagt, teamet. 2018 var han nummer 21 i mål, det visar hans nummerlapp. Tvåan var gul, trean likaså. Norrmän. No comments.

Åkt själv? Nä. Men har bekanta som har åkt och upplevt obefintliga spår, fått åka slalom mellan fallna åkare i nerförsbackarna och upplevt att människorna vid sidan av spåret är det mest positiva. De hejar, ropar, sjunger, applåderar.

Motion, kultur, historia, folkfest, tävling – allt på en gång.

 

Hel helgdag i Helsingfors

Det var hundrastningstid, sen förmiddag. Aldrig har OO sett så många fyrfotingar på nästan exakt fyrtio minuter i hufvudstaden. Revir markerades för brinnkära livet, hussar och mattar stod med plastpåsebeklädd hand i högsta hugg. En matte hade hela sexton små tassar att hålla reda på. Borde ha räknat alla lurviga som syntes, men idén kom för sent.

Först vandring, sen kyrka och gudstjänst.

Johanneskyrkan med sina 74 meter höga torn byggdes 1888-91. I äkta strävande nygotik av tegel. Bara att kliva in:

Huh, här finns minsann krusiduller och kubikmetrar! 2600 platser (om man sitter tätt) hinner mer än väl till för en vanlig söndag. En populär konsertkyrka, har upplevt den ganska så smockfull när sådant ordnas.

En decimerad manskör sjöng, om det övriga är det inte mycket att orda. Korsordstidningen brände i väskan, men det var kanske inte riktigt läge att börja med sådant ändå…

Sen styrdes bilhjul och fotsteg till korsningen mellan Kaserngatan och Esplanaden. Målet var det s.k. industripalatset, byggt 1936. Äh. Valde hellre den här bilden, där endast ett hörn av den i det närmaste funktionella byggnaden syns. Visst är Wasa Aktie-banks (det har inträffat en hel del bankfusioner sen det namnet) hus stiligare! Den byggnaden togs i bruk 1899. Men hur hade man tänkt med ”balkongen”? Vem skulle tala till/se ut över vem därifrån? Tidsmaskin önskas!

Savoy-huset? Undrar vad helsingforsarna kallar byggnaden idag. Hur namnet kom till berättar inte historien, men i de två översta våningarna (7 och 8) fanns/finns den anrika och berömda festvåningen och likaså restaurangen Savoy. Inredningen skapades av Alvar och Aino Aalto, och den berömda blomvasen ”köptes in” av restaurangen. Arbetsnamnet för den var eskimåkvinnans skinnbyxa, nu heter den Savoy-vasen och kallas Aalto-vasen…

Husets stora Savoy-vas, lite konstifikt fotograferad

Men det var inte detta som skulle skrivas om… Och inte det här heller, men det finns bikupor på taket! Sommartid. Restaurangen odlar bl.a. örter och ett och annat annat och bina trivs och lär producera honung. Så var det sagt.

En bild av fd biografens (1937-86) skylt. Numera, efter ombyggnader är det alltså Savoy-teatern. Visst blir det en snygg bild när man klämmer objektivet mot dörrens glasruta?

Uppför trapporna och sen till vänster, där är ”gästspelsteaterns” salong. Nu gästspelade årets Karlebyrevy där:

Det blev närapå fyra timmars skrattfest och dialektprat. Två av de fyrtio (obs inläggets inledande promenad!) numren förtjänar att nämnas. Anders med den oföränderliga mustaschen som skymtar på programbladspärmen gick till domstol. Ärende: han har inte fått se en enda Karlebyrevy på femtio år! Dömdes till fortsättning. På så sätt firade han femtio år på revyscenen! Termenjemt! (Därmed jämt).

Och YMCA-låten har fått en ny dimension, en ny text: GDPR. Till exempel: ”Kan naan förklaar va er GDPR?// Int naa förstaar se på GDPR// Faanså dyyrt kan e vaal//int nu ba samvetskval//Om naanting sko rååk ti gaa feil…”

Lite motion, lite andlighet, mycket skratt = kultur på alla plan.

Tågar på spår(et)

”Karis är en viktig järnvägsknutpunkt”. Skolflickan undrade. Järnväg, jo, hon hade sett spår och t.o.m. åkt på skolutflykt till Helsingfors en gång. Men knut och punkt av järnvägar? Hon skapade sig underliga bilder av ihoptrasslade järnvägsspår. Att i vuxen ålder se ”stationsbackan” i Karis var inte riktigt det hon tänkte sig som ung…

Karis. Järnvägar till och från fyra håll

Under studietiden på 1970-talet blev tåg det vanligaste färdmedlet. Åbo (Turku), Vasa, Seinäjoki, Karis (Karjaa), Helsingfors – och Karleby (Kokkola) och Voltti var de mest frekventerade stationerna. Den lilla sistnämnda syns inte på kartan här.

Sträckan Voltti – Karleby, ca 70 kilometer, avverkades med ”lättähattu”, rälsbuss, nästan varje vecka under ett års tid.

En lättähatturesa har stannat i minnet. Alla i det fullsatta tåget tittade långt och länge när yrkesvalspsykologpraktikanten (YPP) steg ombord. Inte fult, nej, snarare glatt nyfiket. Det började bli pinsamt, besvärande. Till slut gick det upp ett ljus: korgen!

Den ovan avbildade är nummer två, numera sykorg. Nummer ett fungerade perfekt för de här resorna, lagom stor, allt synligt. Men det fanns en annan likadan korg i tågvagnen. I den tronade två unga katter, kollande in omgivningen med pigga ögon, söta som sjutton. YPP öppnade något förläget sin korgs lock och tog fram sin stickning… Ägde ingen transporterbar katt….

På 70-talet köptes platsbiljett som tillägg, och en studerande sparade och försökte klara sig utan, fick ofta därför flytta på sig. Biljetterna va små, ca 3 x 7 centimeter, av papp. Den barska gubben till konduktör klippte ett hål i biljetten vid granskningen. Många, även YPP, gjorde draperier genom att hänga upp dem i trådar – men knäppte inga bilder av skapelsen.

Passagerarna stirrade dåförtiden tomt framför sig, sov (låtsades sova, så att en eventuell platsbiljettinnehavare skulle förbarma sig och låta sovandet fortsätta…), umgicks med bekanta – och obekanta! Under en oförglömlig resa flyttade sig en ung man från plats till plats och pratade med så många som möjligt ”Oj, vad jag har lärt mig mycket på den här resan”, utbrast han när denna resenär undervisat honom i hur man stickar irländskt mönster – flätor och allsköns figurer.

Tågen drogs av luktande diesellok, konduktören vandrade runt i vagnarna och ropade ut meddelanden i stil med ”seuraava Tampere”. Då som då stannade tåget mitt i skogen, och där stod vi längre eller kortare tid utan att veta varför. Inte ens efteråt kom någon förklaring.

Bloggens födelsedag 5 februari (och dagen innan) tillbringades till stor del på tåg. De flesta resenärer medförde dator, åtminstone smarttelefon. Det spelades, surfades och skrevs. En pappa såg på film, stördes ideligen (replikerade ”hmm..”) av hustrun som läste och kommenterade meddelanden från andra försenade resenärer – tills dottern började undervisa henne om hur man använder den elektroniska ritplattan. OO och en annan kvinna löste korsord på papper. Den senare stickade också.

Slutmålet Vasa nåddes med 40 minuters försening, med buss. ”Fordonsbrist” var den enspråkigt finska förklaringen, den svenskspråkiga busschauffören uttryckte det klarare: ”Lokomotiven fryser och nedisas, de måste tinas upp i värme då och då. Därför ersätts vissa ‘enkla’ sträckor med buss”. Mellan Seinäjoki och Vasa, ca 80 kilometer, löper lands- och järnväg så gott som parallellt.

Informationen på tåget var exemplarisk. På finska. Inte ett ord på svenska. Några kortfattade snuttar på knackig engelska. Håhå. ”Vi måste stå här och vänta på ett tåg”, ”vi väntar några minuter på passagerare som kommer med ett annat tåg”, ”tåget till XXX väntar på spår nummer YY, vi stannar på spår Z”. Och så vidare. Tur att man är tvåspråkig…

Betydligt mera snö i början av februari i år…

Konduktören på ditresan var en pratvänlig, sympatisk medelålders man med extremt hängande uniformskostymbyxbak. På återresan tjänstgjorde först en ung pigg omtänksam kvinna med nästan Lilla My-frisyr, och från Tammerfors söderut ledsagades passagerarna av en dunderskön ung man av utländsk härkomst. De bistra gubbarna från 70-talet finns inte mer. Tack och lov.

Vänder kalender

Det har varit lite svårt att vänja sig, men nu verkar OO vara på spåret igen: kalenderbyte 1 januari. Under alla 38 jobbår skedde det jobbet i augusti, då pynjades det med den lilla gröna boken som kom som födelsedagspresent från grannlandet, varje år. Här är skattkistan:

Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?

Jo, alla de gröna och ett flertal andra – och skolans årsberättelser. De gröna måste prydas med någon tokig bild från gången sommar, elevlistor skrevs in, läsordningar likaså, varje ämne (psykologi, religion, studiehandledning, dans, övrig undervisning) hade sin egen färg… övrigt beaktandsvärt fick andra färger och figurer.

I kistan finns också mammas små kalendrar, den äldsta från 1948, den yngsta från 2005. OO:s äldsta är från 1967. Mammas anteckningar handlar främst om jordbruket. Nån gång skall det läsas…

Inför ett nytt år skall många notationer ”köras in”. De här två kalendrarna är oumbärliga hjälpredor. Den större (stor nog för att inte omkomma i tidningshögar) ligger på köksbordet och håller reda på körövningar, möten, kurser, konserter, operor, födelsedagar och andra tillställningar. Den ljusblå är den billigaste och behändigaste i handeln, fungerar som en förkrympt kopia av den tidigare nämnda. den halas upp ur handväskan när ett nytt datum för möte skall slås fast på det innevarande mötet, t.ex. Såvida den inte har blivit hemma…

Mappkalender som hänger på sitt bestämda ställe, med fickor för varje månad, behövs för på förhand inköpta biljetter och mera sådant. Där får sådana papperslappar och bevis vila ”i sin månad” i väntan på ibruktagning.

När dagen gått skall den dokumenteras, med några rader. Lyckas inte alltid, men närapå. (Och på resor skrivs mer utförlig resedagbok). Den blå boken har nu hängt med i fem år, som av slitningen märks. Har öppnats minst 5 x 365 gånger… Högst fem rader per dag, lite om väder och vind och speciella händelser. Som ytterligare minnesstöd finns foton, speciellt från trädgården den femte och den tjugonde i varje månad, från mars till oktober. Ungefär.

Kalendertrender har inte fastnat i OO – även om hon var tidigt ute med mindmapping och ”egna” anteckningar (figurer, färger) som stöd för inlärningen. OO har också några meter fotoalbum med inlimmade kvitton, biljetter, program av olika slag och övrigt minnesgods, men scrapbooking, nä. Och Bullet Journal – bujo – går helt förbi. Har heller aldrig haft större behov av att skriva ner målsättningar, bucket lists, notera när blogginlägg skrivits, när Facebook uppdaterats, hur nattens sömn varit, med mera. Livet har gett sig självt utan långtidsplanering. Visst är det bra att planera – med tanke på att inget går som man har planerat, men… Det är liksom kanske lite till att ha kommit upp i åren…

Det finns ännu en viktig kalender! För man skall också kunna njuta av en ny vacker bild varje månad – en ros, till exempel. Läsa namnsdagar på svenska och finska, kolla månfaser… OO har två, på två utvalda betraktningsställen… Gissa vem som har fotat och ombesörjt kalendern (with a good help from my husband)? Har några kvar, som gärna avyttras för tillverknings- och postningskostnader, utan vinstintresse. Märk väl, att OO inte förtjänar på det här, allt går till Borgå Trädgårdsförening – de gammaldags buskrosorna finns i rosariet som sköts av samma förening. Ta kontakt privat, via Facebook, sms, brev, telefon, e-post – eller via kommentar där OO får veta hur hon kontaktar!

Ett Gott Nytt År till er, Alla Läsare!

Skapande paus

Journalistfröet (som hon själv då och då trodde) gjorde en intervju med en varitmusikerhelalivet, en glad och verkligt talugär man. Prat, anteckningar, några rätt så platta fotografier, allt var i en enda röra i huvudet. Det var önskvärt att materialet skulle finnas på redaktionen följande dags kväll.

Då, för förtiofem år sen då var det verkligt analoga – hjulanaloga – tider jämfört med dagens digitala snabbskutt. Tidningen bjöd på svartvit film i ca tolvbildersstumpar, framkallning sköttes där. Vad du som frilansjobbare fångat på bild såg du vanligtvis först i tidningen. Texten och filmrullen sändes med buss i ett kuvert, mottagaren betalar. Busstationen och redaktionen fanns nära varandra i sin ända, medan den dåvarande OO hade 8 (om hon hade tur med de få busslinjerna den vägen) eller 22 kilometer till lämplig busshållplats…

Sommarlovet bestod i övrigt av föus- och annat jordbruksarbete, medan kalvarna och korna kvällsutfodrades jobbade hjärnan med inkommet material. Skrivmaskinssittningen någon timme senare gav inget godtagbart resultat. Suck. Följde lite TV, lite läsning och troligen något kvällsmål innan sömnen tog vid. Upp i ottan, föus och morgonmål. Som vanligt skulle OO diska efteråt. Mitt i allt avbröt hon, torkade händerna, vände sig mot mamma med orden: ”Du får fortsätta!” Denna lydde utan knot, med gapande mun – vad tog det åt dottern?

Skrivmaskinsknatter. Rubrik, ingress, dispostion, mellanrubriker, några futtiga bildtexter till osedda bilder formligen exploderade fram. Två papper. En blick på klockan, ”Pappa, jag behöver bilen!” I ilfart 8 kilometer, fångade bussen, överlämnade kuvertet, ”mottagaren betalar”. En häpen signatur Cander satt på redaktionen och framkallade, beskar och förde texten till sättning (ja, det var blysättningstider då, vet ni yngre läsare vad det handlade om?)

Senare i livet har OO undervisat om den kreativa processen; som ofta börjar med en idé, ett uppdrag, ett problem – och sen kommer materialinsamling, inkubation, illumination och sist det verkliga jobbet, förverkligandet. Och det kan såga av och an många gånger, med utprovningar och testningar och förbättringar. Dock påstår skribenter att det inte alltid går att göra så mycket åt alstret när man väl skrivit ner sin story. Annat kan det vara på andra områden. I varje fall gäller det att fånga illuminationen, ”uppenbarelsen”, ”synen” i flykten; den kan vara blott några få sekunder. Den har också en tendens att dyka upp i skarven mellan sömn och vakenhet. OO har till och med fått ihop en pensioneringssång till en kollega enligt ”papperochpennavidsängen-metoden”. OO är annars usel på rim och poesi.

”Skapande paus” är nästan synonym. Bodil Jönssons ”ställtid” är också lite ditåt – förresten ett verkligt användbart ord. Du måste ta itu med ett jobb (rätta prov…), som tar 110% av din uppmärksamhet. Tröskeln att börja är hög. ”Nä, nu måste jag…” Så ser du dammet på pianot. Det skall torkas bort. Nu. Och spegeln är smutsig. Skall putsas. Nu. Mattan skall dammas. Nu. Alla de där sysslorna hjälper dig att ställa in dig på det som skall göras, hävdar fysikprofessorn B. Jönsson.

Nu skall det packas. Oj, ja, blogginlägget skall skrivas. Packa! Blommorna skall vattnas. Packa! De där böckerna borde ju stå i hyllan, inte ligga på stolen. Packa! Okay. Nu skall det avnjutas en skapande paus, de egna batterierna skall laddas – utan sladdar. Däremot behövs det sladdar och laddare till en hel del apparater. Den skapande pausen avnjutes utan internet, utan Facebook, utan bloggläsande och -skrivande.

Hoppas du som läser det här återkommer i början av november! Det gör OO, i varje fall.

Nyfiken på skriverierna för förtifem år sedan? http://www.webbop.fi, skrolla till ”vi har digitaliserat vårt arkiv”, sök fram tidning nummer 33, 9 augusti 1973. ”Gösta minns”.

Föus = ladugård. Talugär = pratsam