Skrivit i andra skepnader

Ååh, så skönt att få vistas i lekstugan igen! OrdOdlaren har valsat omkring i andra skrivstugor den senaste veckan. Lekstugan – bloggen – har lockat, men runda rabattkryparen, Självutnämnda Växtologen och ÖverSättaren har dominerat aktiviteterna.

En gren av magnolian bröts av under vinterns tunga snö, togs in och sattes i vas. Ögonfröjd varje dag när ÖS tittat upp från papper, datorskärm med både finsk-svensk ordbok och synonymordbok på bägge språken. Ett skönt visuellt mantra för språkverksamheten i hjärnan.

Mycket av det som ÖS jobbar med ger lärdom, aha-upplevelser och väcker nyfikenhet. KESKAS-projektet som inventerade härdiga trädgårdsväxter på 1980-talet fick äntligen lite förklaringar genom en artikel. I samband med det arbetet väcktes många intressanta växter, bland annat rosor, ur sin törnrosasömn och flera är nu populära i trädgårdar. Rosföretaget Kordes i norra Tyskland, som har rosodlingar bland annat i Kenya och i Colombia var en intressant bekantskap – rosen ‘Flammentanz’ togs fram där redan 1955… Den nya, tunga och nyttiga boken Suomen puu- ja pensaskasvio (Finlands vedartade flora) anmäldes, ÖS blev förstås nyfiken och måste bara köpa. Typiskt.

Självutnämnda Växtologen jobbade samtidigt på ett halvkåseri om den gåtfulla tibasten (som heter näsiä på finska) och har titt som tätt sprungit iväg för att fota de blommande buskarna på de egna ägorna. Svenska botaniska föreningen vill att alla invånare i Sverige i år skall rapportera in fynd av tibast, för att kunna klarlägga växten noggrannare. Hur många av er har tibast i era hemknutar?

Runda Rabattkryparen har också varit igång, ibland något lättare klädd. Tepaus har hon hållit på altanen eller utanför chilihuset, där BJR planterat för brinnkära livet med svetten rinnande. I skrivande stund är utearbete uteslutet:

Outgrundliga äro vädrets vägar… Snöfallet för någon timme sedan har upphört, men för blött för rabattkryp.

Mera aktiviteter: fågelholk nummer sex bongades igår. Den fanns/finns vid motionsstigen som förrförra eller förrförrförra ägaren till Sannäs gård lät anlägga på 1970-talet. Den allmänna fotgängarled-skylten har inte precis sköt– har fått en viss patina…

OO gillar inte ”stigen”, den är åtminstone här i åkerkanten hård som asfalt eftersom den tydligen inte sköts. Den är belyst endast när Sannäs gård har kurser på gång. Senaste säsong var ändå hälften av lamporna mörka…

Man kan svänga in på en mjuk naturlig bred ”skogsstig” där någon vänligen byggt en bro över det våtaste stället. Den här stigen ändar i en skogsbilväg som inte är heller är helt traskarvänlig, men skogsavvikelser är möjliga.

Ditåt ledde dock inte de angivna koordinaterna, så OrdOdlaren gick vidare på ”asfalten” och hittade holken i en tät grandunge, gömmargruppen är verkligt klurig. Tre holkar kvar. Den lokala världspressen säger nej till att göra en liten artikel, den ”hinner” inte.

Snön har smultit till 99,3 procent. Småregn. Dagens motion: dammsugning. Alltid något.

Fem månader

… och det intensiva senkvällsförhållandet är över. Det hetaste, alltså. Förhållandet kommer att bestå, blott guldkornen hittas då och då.

Den minnesgoda (?) läsaren kan eventuellt dra sig till minnes kappsäcken i november, den som släpades hem fylld med ”lätta” deckare på svenska. OO sorterade och ordnade, böckernas antal var över 80, varav 29 Agatha Christie. Två visade sig vara dubbletter, och så var de bara 27 (och så var de bara… som titel fanns inte med, vad OO minns). Nu börjar de ta slut. Läsandet inleddes alldeles i slutet av november. Ho letto solo a letto! Ett favorituttryck på italienska…

OO började med böckerna med Hercule Poirot. Hur många de var har glömts, en stor del av dem har gått vidare till följande läsare. Glömde att anteckna titlarna, men kanske mottagaren kan servera dem i sinom tid. De böcker där den goda vännen Hastings fungerar som berättare blev favoriter. Humor, snäll ironi och självdistans, samt härliga kommentarer till Poirots många egenheter och betonande av sin överlägsenhet, de grå cellerna, att han förstår sig på människans psykologi – verklig ”berättarsnärt”. I åtta av de cirka 35 böckerna med Poirot som huvudperson berättar Hastings. Dessutom finns det ju noveller där dessa två figurerar. David Suchets ”belgiska engelska” och hans gångstil är oefterhärmliga i de filmatiseringar som ständigt rullar i TV-kanalerna.

Miss Marple (egenhändigt foto av TV-rutan) finns i 12 böcker. Jämfört med böckerna tycker OO att Julia McKenzie och Geraldine McEwan gör henne mera söt och småfinurlig, där hon sitter med sin evinnerliga stickning och sin väska. Däremellan är hon nyfiken och skärpt när det behövs, spelat disträ däremellan… En trevlig figur, så borde man bli… Agatha Christie gjorde samma fel med båda sina storstjärnor: hon gjorde dem för gamla från början. Dessutom lär hon ha tyckt att Poirot var odräglig…

Miljöerna i ”Marple-filmerna” är dessutom… ja, förståsigpåarna har döpt hennes miljö till ”Mayhem Parva”, en isolerad by befolkad av övervägande människor över medelåldern, präster och bridgespelare och några till…

En rolig figur som dyker upp då och då är deckarförfattarinnan Ariadne Olivier – som troligen får ge uttryck för Agathas egna frustrationer då och då. Hennes stora bokhjälte är finländaren (!) Sven Hjerson. Ett verkligt äkta finskt- eller finlandssvenskt klingande namn… Sen finns ju också detektivparet Tommy och Tuppence i några böcker. En av de sista OO läste är deras första ”fall”, fullt med spänning i hela boken.

Agatha Christie, född MIller 1890, avled som lady Mallowan 1976. Äktenskapet med Christie 1914 – 1928 ändade i skilsmässa på grund av hans otrohet 1926 (skilsmässoprocesserna tog tid den tiden). I december 1926 var Agatha försvunnen, hennes bil fanns i ett kalkbrott och efter 11 dagar hittades hon på ett hotell, hävdande minnesförlust. Något som har stötts och blötts i flera soppor, men själv höll hon fast vid minnesförlusten i hela sitt liv. I en och annan bok förekommer också minnesförlust, i en en klart simulerad och med stor framgång.

Hon debuterade 1920 och var aktiv i över 50 år! Antalet böcker går egentligen inte att beräkna, hon skrev ju också teaterpjäser (Råttfällan…) och ”vanliga” böcker, noveller… Varifrån fick hon idéerna, hur lyckades hon hålla ihop myriaden av figurer i varje bok? Giftmordsexpertisen inhämtade hon under världskrigen, hon jobbade på apotek under båda. En inspirationskälla var förstås hennes andra man, från 1930. Den 14 år yngre sir Max Mallowan var arkeolog som var specialiserad på Mellanöstern och de bodde i de trakterna i flera år (Mord i Mesopotamien, bl.a…)

Men varför avbildas storheter ofta som gamla? Se på bilden ovan, den verkar vara den vanligast förekommande. Därför också första bilden i detta inlägg, den föreställer författaren som ca 30-åring, då hennes popularitet började. Fundera på hur era inre bilder av avlidna författare och konstnärer av olika slag ser ut…

Nu inväntar OO biblioteksöppning och hoppas på att komplettera sitt läsande. Men först behövs en lista på de lästa titlarna…

Ho letto solo a letto = jag har endast läst i sängen.

Knivolycka eller olyckskniv?

OrdOdlaren har lyckats med konststycket att skrämma sig själv flera gånger den senaste veckan. Tänk, vad en rödfärgad nagel kan ställa till med!

Många gånger har tanken ”Va, varifrån kommer blodet?” dykt upp, likaså ”Har jag doppat fingret i vinbärsgelén?” Inom två sekunder rättar OO sig: ”Det var ju löken!”

OO skulle hacka en lök och och beslöt att utföra arbetet med den relativt nya kroksabeln i stället för med trotjänaren sen något år, den övre på bilden. Ovanan med knivens vinkel gjorde att en pikupikuliten lucka uppenbarade sig på pekfingernageln. Nagelfilen fick jobba, men ett störande hack blev ändå kvar. Gjorde sig påmint alltför ofta, kändes obehagligt. Nagellacksflasksökning resulterade i en klarröd. Det skall finnas en färglös också, men var, säg det.

OO halkade sen in på knivfunderingar. Har hört att stjärnkockar bär med sig sina egna knivar vart än de reser. Och visst finns det favoriter till olika köksjobb även här. Bullaknivar (brödknivar), till exempel. Den övre på bilden är OO:s andra av samma sort. Kommer fortfarande ihåg lyckan när den hittades i en liten butik under en kursvecka. Då fick den fungera både som bröd-, ost- och smörkniv. Den stora fasan när hundvalpen låg och gnavde på den förstas träskaft finns som starkt känslominne, men hur det egentligen gick till har starka hjärnkrafter lyckligtvis raderat. Vinklingen mellan kniv och skaft fungerar, men sågtänderna är utnötta. Den nedre svarta knivens sågegenskaper har inte hittat vägen till OO:s hjärta.

En fantastisk tasmansk brödsåg, inköpt på Salamanca market i Hobart. Sådana här fanns i vart och vartannat försäljningsstånd, av olika trädslag. OO tvivlade först på systemet och sågbladet, men åsikten har ändrats. Försäljerskan/tillverkaren hade rätt. OO valde en i Huon pine (Lagastrobos franklinii), ett träd som växer i sydvästra Tasmaniens regnskogar, och endast där. Träden får inte fällas sen 1970-talet, men hantverkare får använda virke som fallit ner eller avverkats av andra orsaker. Lär hålla ”hur länge som helst”, innehåller nån sorts eteriska oljor och är lätt att bearbeta. Nej, kniven doftar inte. Men passar i handen när bröd skall skivas.

Fler användbara redskap. Blåskaftad ostkniv. Bra, speciellt för mjukare ost. Hålen hjälper. Tomatkniven som själv berättar vad den är köptes mest på skoj, fungerar bra – när OO kommer ihåg att den finns under tomatsäsongen. Båda passar mycket väl i handen.

Fler, fler och ännu fler finns i lådorna och i stativen. Varför finns så många? Tja, man vill prova sig fram, hitta bästa handtaget, den som hålls bäst i handen, som känns bäst och mest stabil. Nej, OO har inte räknat. vill inte heller. Men en gammal japansk favorit är försvunnen, å andra sidan fick den fungera som reservhammare en gång, så den har mist sin skärpa. Vila i frid.

Hacket i nageln växer bort allteftersom nageln växer, men det tar tid. Det blir fler varv med penseln. Nämnas bör att nagellacket ströks i OO:s bruksvaruutbud för cirka 50 år sedan. Dock finns alltid en flaska eller två i skåpet, för eventuella eventualiteters skull. Visserligen ägnar sig inte OO åt att stoppa rinnande strumpmaskor nuförtiden, men det finns fler användningsområden.

Acetonflaskan är försvunnen. Troligen förbrukad som etikettborttagare. Butikslistan är påbörjad.

Och så blev det andra bullar. Bullor.

Bulla, något som påven skickar ut, pluralis bullor (så tjatade Tschombe och alla andra modersmålslärare). Javisst, men bulla är bulle, och dessutom i bredare perspektiv. Pluralis bullar. Säg nu det på nån finlandssvensk dialekt: ”Nåmen ta no in bulle å!” Nej. Går int. ”Ta no in bullo til, höödo! Elo mang bullor”. Så blir det. Förstås spelar finskans pulla in lite, men bullo är genuint. ”Pullakahvit” sägs inte rakt översatt ”bullkaffe”. Snarare ”kaffe med dopp”. Munkkikahvit = kaffe med munk. Fram för ordet fika! (OO är ju dessutom TE-olog…).

Dallasbulle. Varför – ingen aning, men en helt god snurrbulle med lite fyllning, här i genomskärning.

Sen har vi ju grisar! Possu, munkkipossu eller posso, som denna sockrade munkdegs”bulle” kallas i trakterna kring Kotka där den är utnämnd till landskapsgodis. En fyrkant av munkdeg fylls med äppelmos, viks dubbel och så ”skruvar man till” fötter/öron, och så heter det gris. Svar på frågorna när, hur och varför det här bakningssystemet har uppkommit har OO inte hittat.

Efter några köpförsök fick OO tag i en gris med nästan perfekt innandöme. I ungdomen sa vi ”Den som inte tycker om rödlemonad och grisar, han låtsas”. Och bäst i trakten var bageriet Lillkungs grisar. De finns ännu. Åk till Oravais och köp!

En annan oförklarlig bulle. Örfil. Samma på finska, korvapuusti. Någon källa påstår om att den påminner ett öra (eller två ihopväxta). Degen kavlas ut, smör, socker och kanel breds på, sen rullas det hela ihop som en rulltårta och skärs i sneda bitar, med topp och bas. Bitarna ställs på plåten med toppen uppåt, och så trycker man till med ett lämpligt redskap i mitten av toppen. Pärlsockret är kronan på verket. Om OO har bakat? Näädå. Örfilar var ett av Storasysters bravurnummer, och lillasyster beundrade hantverket. Och åt.

OO tycker att det nästan är en skymf att säga kanelbulle om en örfil. Formskillnaden är påtaglig. Smaken kanske densamma, men man äter ju också med ögonen!

OO är ingen bullabakare (bullebakare?). En och annan kaka kan hon dock svänga ihop emellanåt. Ett säkert kort är en kryddkaka som hon hade bakat när svågerpretendenten kom på sitt första besök. Den dög i hans mun. Det är över 50 år sedan. Ovanstående är nutida favorit, en amerikansk romkaka (receptet står svågersonens/systersonens hustru för). Den dränks ordentligt i en blandning av rom, socker och smör och smakar därefter. Det finns folk som bara behöver ett sms om att den är nygräddad så hittas tid för en testund. Väntar dock denna vår tills snöberget på altanen har smultit. I april! Då, VASJS!

Genom vinterfönster och skärm

Sugen på glass! Tittar ut genom fönstret över datorkanten på den snö som inte vill ge sig, -5 till -4 idag, tisdag. Bakom väggen under tak står Lilla Mhy, sommarens rosor och klematis skyddas nu från nedfallande snö med i år synnerligen nödvändiga skivor. Blöt snö rasade ner från garagetaket vid senaste töväder och visar att skivorna är livsviktiga.

Den blå glasstruten är en vinterskyddad fontän, bucklan vid lyktstolpen är lejonet Leo, en tung cirka halvmeterhög skulptur. Sysselsättningen är inskannande av gamla diabilder, lämplig sysselsättning eftersom småspiknederbörden ute inte alls lockar.

Det kom facebookrapporter från en trakt 30 kilometer västerut, 20 kilometer söderom denna plats, mera havsnära: sand. Saharasand på snön. Inte här på fastlandet. Småspik är det enda som bjuds.

Var helt koncentrerad på att de bilder som var under behandling handlade om en resa i forna Jugoslavien sommaren 2005. Såg bilder från Dubrovnik, Mostar, Sarajevo, Kotor och kom ihåg hetta i luften och värme från trevliga människor. Men så – – stirrade som bara den: det här är ju ett brudfölje i Indien! Hur i alla dagar… Det har tydligen skett någon fall- och beblandningsolycka någon gång, bildernas numrering var lite hipp som happ i kassetten, bildernas dessutom svängda lite hur som helst.

Den här nygifta bruden som visar sina hennafärgade händer vandrade till sitt nya hem, åtföljd av familj och vänner. Hon fick flera finska markslantar som gåva (så länge sen är det) eftersom någon upptäckte att många bar smycken gjorda av slantar. Annat smått och spännande vi hade med oss i bussen bytte också ägare. Och hett var det.

Så blev det ett hopp till och hopp i Mostar, från den berömda bron Stari most. Bron demolerades under kriget 9 november 1993 (byggd under det osmanska rikets tid). Några år senare började man plocka upp stenarna från Neretva-flodens botten, sen lade man pussel och bron kunde invigas nästan exakt (13 juli 2004)ett år innan ett gäng finländska religionslärare besökte platsen.

Modiga killar/karlar hoppar ett speciellt hopp från bron ner i floden, som inte är precis djup. De är på gång på bilden! Hoppade då endast mot betalning. När, var och hur de övar in hoppet förblev osagt.

Vi bodde en liten bit utanför gamla Dubrovnik, byggd på en ö ut i vattnet (som så många andra städer i trakten). Sundet mellan ön och fastlandet är numera huvudgatan som mynnar ut vid tornet framför hamnen. Det sägs ju att digerdöden på 1300-talet spreds med råttor som kom i land i just den här hamnen, därom kommer de lärde säkert att tvista ännu i århundraden. Känns liksom lite aktuellt idag. Vi gick runt staden på murarna, några kilometer och över 400 trappsteg upp och ner… Roligt!

Hoppsan! Mitt i allt en bild från Indien igen, en detalj från Taj Mahal. Så kan det gå. Verkligt eleganta arbeten!

Men ibland måste man röra på sig. Kollade altanläget genom dörren ut:

Nehej, ingen tepaus där ännu på en tid. Även om snömassorna som ramlat ner från taket torde vara lätta att skära ut sittplats i. Väntar på tövädret som utlovas under de kommande dagarna.

Jo kung Bore (grannen heter Bore!) får minsann släppa sitt grepp innan dörrarna till paviljongen går att öppna. Lite väl mycket snö på det relativt sköra taket, men det har hållit för mera. Hoppas det krymper under den kommande veckan! Nu skall här börja göras fröbeställningar!

Nostalgi och fäder och söner

Det började med gammal onödig elektronik och en massa sladdar. Trogna pålitliga experten kom, redde ut och förde bort. Och medan ångan var uppe åkte också en soffa iväg, i stället för den dysfunktionella onödigt skrymmande lagringsplatsen installerades en praktisk hylla som täcker mindre golvyta men rymmer mera.

De ständigt pågående förflyttnings- och tömningsrumborna varvas med Agatha Christie-maraton. Läste nyligen ovanstående bok, och några dagar senare kom en filmatisering i TV. Helt plötsligt förstod OO att Mrs. Oliver, deckarförfattare som förekommer i vissa böcker, avspeglar Agatha själv. I boken ”Mrs McGinty är död” håller en dramaturg på och gör en teaterpjäs av Olivers en bok, och hon är besviken, arg och irriterad. Hennes hjälte Sven Hjerson som är finne (!) har gjorts till norrman som är med i motståndsrörelsen. Dramaturgen vill sätta till och dra ifrån och diskussionerna går heta, Mrs. Oliver spottar ut härliga repliker.

Ovan avbildade bok är också mycket förändrad i filmversionen. En brorson hade gjorts till son, många intressanta vändningar var utslätade. Ändå, filmerna är sevärda på grund av miljöerna, språket – och David Suchet som gör den självgode småpetige Hercule Poirot på pricken. Böckerna som ”berättas” av kapten Hastings är nästan bäst, hans kommentarer och iakttagelser är oftast guld värda!

Tömningarbetena resulterade först i en videokassettutrensning. Första gallringen gav ett 50-tal inspelningar från ca 1983 till 1995 som bara måste kvalitetsgranskas. Sångtävlingar, konserter, operor och annat smått och gott. Arv och miljö kom in i tankarna när OO ”slogs” av en varm tenorröst: Peter Lindroos, född 1944, avled i bilolycka i Skåne 2003 – då var han sångprofessor i Malmö. Hans pappa var kantor, mamman sångerska. Träffade sonen Petri (född 1966), på väg mellan Sverige och Finland en gång. Samma varma röst, men betydligt mörkare, han är bas. Dennes son, Kristian, är baryton och vann sångtävlingen i Villmanstrand 2016. Har hört honom på en konsert för något år sedan.

Nej, inga bilder. Det går inte att fota gamla videobandsbilder på TV. Blir endast en massa oigenkännliga skakadarrgubbar och gummor.

BJR sjöng i en kör – Cecilia – som medverkade i flera glada musikprogram i TV på 1980-talet. Dirigent var då Ilkka Kuusisto (född 1933), en glad musikgigant som har haft många fingrar instoppade i vårt lands musikliv. Verkligt intressanta program, flera bekanta i kören, de har åtminstone ändrat klädsel och glasögon på dryga 30 år… Hans två söner (hustrun musiklärare) sattes i svensk skola – nja, de nötte inte skolbänken, de deltog endast i prov och förhör. Vi har läroplikt i Finland, inte skolplikt, så deras vardagar bestod av instrumentövningar hemma. En provdag tyckte en av dem att han kunde stanna i skolan och delta i hushållslektionerna. Läraren Elina höll ett oförberett förhör i vardagsmatlagning. Den enda som kammade hem full pott var killen Kuusisto. ”Jag lagar ju mat varje dag”, förklarade denna yngre tonåring.

Jaakko Kuusisto (född 1974) liknar mest sin farfar, musikgiganten Taneli Kuusisto – han komponerar och dirigerar mest nuförtiden. Spralliga Pekka (född 1976) är violinist ut i lilltånaglarna, han har bl.a. fått hela Royal Albert Hall att sjunga nonsensrefräng i en finsk folkvisa! Han kunde satsa på en karriär likt Victor Borge… Just före dagens pandemisituation blev han anställd i Norge, och sade nån gång i somras att han väntar på en tid när man kan hålla möten med fler än en person…

Far och son. Fadern Walton Grönroos (1939-1999), sångare, organisatör, operachef i Nyslott, Helsingfors och Stockholm, förekommer i många roller på många videokassetter. Sonen, borgåbon Niklas sjunger inte, men det verkar som om hans son… Niklas tillbringade sina tonår i Berlin, ca 1975 – 1985 (fadern anställd som sångare vid operan där) och förgyllde en bussresa för OO med berättelser om livet i sin favoritstad. Han jobbar nu med integrering av invandrare, känner igen en hel del från sin Berlin-tid. Visst ser ni likheter mellan far och son?

Leif Segerstam (född 1944), dynamisk demondirigent, finns på en stor del av videokassetterna. Son till en av de största musikgiganterna i Svenskfinland, Selim Segerstam (vem har inte sjungit ur ”Vår sångbok”?) och har utbildat ett otal dirigenter här och där i världen. Som ung tunn som en sticka, idag kunde flera sådana ynglingar rymmas i den nuvarande kroppshyddan. I hans skrockiga humor ryms också nästan OO:s barndomsdialekt, Nykarleby-sådan. Onekligen en merit!

På tal om att ge av sig själv inför fotografen… Kunde bara inte låta bli att ta den bilden hit…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 65 015 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.