Och vinnarna är…

Nu har OrdOdlaren firat stort första gången i sitt femåriga liv. Resultatet är övervägande positivt. Nä, en miss fanns. Det borde ha varit en tävling i den utlovade utlottningen.

Enligt den statistik som OO inte fullt och fast litar på blev det 73 visningar av födelsedagsinlägget. Det är riktigt, riktigt bra för denna ödmjuka bloggare! Tre ”pris” utlovades, och så blev det. Godkända kommentarer var sammanlagt 17 på Facebook, och de sju som kommenterade på bloggen plitade ner fler än fem ord, så alla är godkända.  Och endast tre tidningar att lotta ut… Trodde aldrig på förhand att antalet ”icke-belönade” skulle bli så högt som 21…

Diskade och torkade en mariskål (Marimekko-skål) så att den blänkte, skrev lika stora lappar på alla 24 nominerade, vek ihop två gånger och fotade med ”februarisnön” och skymtande åttkantig paviljong som bakgrund genom fönstret:Och sen var det dags för il signor Fortuno, som tog uppgiften på fullt allvar, blandade och drog, blandade och drogtre gånger. Och vinnarna av Ruusunlehti/Rosenbladet är…. Tararamtamtamtaa!

• Ann-Britt i Borgå, tydligen flitig OrdOdlarläsare, den första som kommenterade på födelsedagen. Tidningen överlämnas från hand till hand på tisdag.
• Ulla i barndomshemsoporna, som OO har känt i… ja… över 50 år, minst. Såg henne senast i TV! Hon skymtade i publiken på skid-FM i Vörå. Är också högfrekvent OrdOdlarläsare, av antal gillanden på Facebook att döma.
• Lena i Wales och Spanien, vars blogg OO läst i så gott som fem år. Regelbunden bloggare, varje onsdag och lördag. Kommenterar nästan alla OO:s inlägg. I skrivande stund har hon inte ännu svarat på meddelandet om tidningsvinsten.

Alla ”förtjänar” verkligen sin ”vinst”, trogna läsare som de är.

Tävling i utlottningen? Märkte rätt snart att en sådan borde ha funnits, för bästa och klurigaste tre-eller-femordsfras. Här går en tiostjärnig virtuell Oscar till Melita: Tusen torra tårtor till tanten. Långt efter kommer inte heller Janica: 5+5 flitiga fingrar författar finurligheter. Tiostjärnig Guldpalm! Regina skrev: Grattis & fortsätt OrdOdla. Räkna orden: tre, fyra eller fem? Svensk Guldbagge. Sven-Erik garderade, med en femordsfråga på bloggen och en blombild på Facebook. Norsk Gullklapper. Klasskamraterna på 60-talet, Gunilla och Karita, skrev nästan likalydande Grattisar. Norsk Sølvklump!

Pangkommentar gav också kusin Tapio, som förstår svenska men helst formulerar sig på finska: Grattis. Pa to ta na kako. OO:s barndomsdialekt som humorgruppen KAJ har tagit till nya höjder (och som Tapio lyssnat på). Tänk, så platt det blir på normalspråk: Brukar du ta kaka?… Sök fram videon på YouTube, den är sevärd även om man inte uppfattar språket. Tapios pris blir förstås en virtuell Jussi-statyett!Så här ser Runebergstårtan ut inuti. Diameter 6,5, höjd 4. Centimeter. Alla är uppätna… Ulla-Britt visade prov på den största optimismen: Grattis, mångsysslaren, till de första fem åren! OrdOdlaren hoppas på tioårsdag, kommer hädanefter att fira varje år – med någon klurighet. Så roligt var det.

Femårsdag!

Födelsedagsfirarna 5 februari minskar (Jörn Donner, Lasse Huldén). Men Cecca, Janne och OrdOdlaren finns kvar. Här kommer nu inlägg nummer 433 – redan en ganska tjock bok, varje inlägg 400 – 600 ord…

Vem, vad är OrdOdlaren egentligen? Ja, säg det. Lite okoncentrerad, hoppar hit och dit, börjar på en kategori och har stora planer (i huvudet) om fortsättning – och så blir det något helt annat, något som bara stjäl intresset. Och när något fångar OO, då måste hon gräva och ta reda på, vare sig det gäller tändstickor eller kvinnliga arkitekter. Hon låter sig fångas, och det blir hur roligt och intressant som helst, och så vill hon berätta.

Det är troligen därför som det blev en blogg. En sån här sillsallad passar ingen annanstans. Han hade så rätt, gymnasieläraren på 1960-talet: ”Slarvar i allt och är inte expert på någonting!”

OrdOdlaren skriver mycket sällan om den egna trädgården, varför? Bra fråga (säger politiker…). Kanske för att hon vill servera små historier, berättelser, gärna med lite självironiska knorrar. Inte enbart visa bilder. Odlar man ord är det just sådana och hur de sätts ihop som känns som det viktigaste. OO tog tag i statistiken och räknade: I runda svängar har hon publicerat lite på 2000 bilder. Ungefär 222 av dessa är från den egna trädgården. Antalet inlägg i kategorin ”trädgård” är 27. Alla är ingalunda från den egna hektarstora täppan.

Idag firar OrdOdlaren – med skrivande. Följande på åtgärdslistan är protokoll, möteskallelse, kolumn, planering och uppgiftssökande angående körsbär (halvkåseri för Svenskfinlands enda Trädgårdstidning). Firar förstås också med att äta Runebergstårta!Som vanligt kommer OO:s favorit bland alla bakverksförsök i genren från det lilla bageriet i stadsdelen Östermalm (Tarmola) i Borgå. Något torra, men så ska de va, för de innehåller en ordentlig fördjupning i mitten, och där finns äppelmos och hallonsylt. Hallonsylten som i år är käckt toppig tuff upptill. En excellent ingrediensplacering som beblandar sig bra i munnen! Fem tårtor för fem år.Fotade uppifrån och svängde bilden för ros (hähä) skull. Rosor skall ju också vara med. OO är känd i vissa kretsar som näst intill rostokig (t.o.m. lite kunnig). Årets första intensiva rosveckoslut är över, nummer ett av Ruusunlehti/Rosenbladet borde nu vara i slutskedet. OO medverkar med översättningar, tidningen är totalt tvåspråkig. Inte en endaste artikel ”summeras” på någotdera språket. finska till vänster, svenska till höger. Jämsides. Alltid fina bilder. OO gillar att odla ord med översättningar också, verkligt utmanande ibland, efter som de två språken är verkligt olika till sin uppbyggnad. Arbetet är totalt ideellt.Och här kommer det: Födelsedagsgåvan från jubilaren till läsarna! Kommentera, här på bloggen eller på Facebook med tre till fem ord, inom fem dagar, och du kan få ett av tre ”Rosenblad” på posten! Just prick och precis de nummer där OrdOdlarens ros-alter ego medverkar med egna bilder och text, inte enbart som översättare. (Födelsedagsgåvor andra vägen emottages med tacksamhet… 🙂 ♥)

Upprepar: minst 3-5 ord, senast söndag 9 februari. Då sker utlottning. Ifall om kommentarerna blir fler än tre. ”Gillar” räknas inte!Tre runebergstårtor kvar att njuta av. De doftar så gott, äts endast 4-5-6 februari, och alltså endast från detta bageri (om ingen kommer på att bjuda, förstås…). En del vill ha blöta tårtor. Inte OO.

 

Besök på drömfabriken

”Om man drömmer om Paris / hamnar man på något vis / likt förbannat i Hudiksvall”, sjöng Östen med resten, den roliga musikaliska gruppen från – trakterna kring Hudiksvall. Sant som sagt, men drömmar skall/får man ha. OO har besökt resemässan i Helsingfors.

Det problematiskaste på en mässa är orienteringen. Vilket ljushuvud har hittat på ”adresserna”? Ingen karta, ingen förklaring på alla dessa kodnummer för vanliga dödliga. Bara att irra på enligt parollen ”även en blind höna…”. Sökte två platser som bara aldrig kom emot på något sätt.Hem i ryggsäcken kom 32 gram fått i två kilogram broschyrer, med minst lika tungt vägande drömmar. Ossola e ditorni också för att se hur mycket av italienskan som går fram, men i högen finns också Sarajevo (som OO besökte för ca 20 år sedan, sedan dess ständigt förälskad i staden), Gotland (som besöks om fem månader blott minst 18 andra hugade anmäler sig), Porkala (alltid intressant, mycket intressant museum där, sisådär på 100 kilometers avstånd), Kina (njaa, oöverskådligt) och Kimitoön!Killen som skymtar bak disken kastade ut verkliga krokar och lockbeten. Ön som är större än Finland. Ön som har lemurer, endemiska djur och växter – och otroliga rödgula och grå bergsformationer (världsarv) med hisnande kittlande hängbroar mellan vissa toppar. Killen målade upp fantastiska scenarion och äventyr. Jaaa-a…OO blev helt virrig. BJR har bott och arbetat och rest lite runt i Malaysia för nästan 30 år sedan, hans diskussioner med kvinnan i standet gick helt över OO:s horisont. Hon har ingen som helst ram att sätta in information om landet ifråga i. Vet ingenting. Sarawak, Sabah och en hel del smärre delstater på Malackahalvön – OO får faktiskt läsa på. Verkligen lockande, måste rekognosera. För skojs skull. Ge mat åt drömmarna. Mount Kinabalu har BJR pratat lyriskt om, hittade det på en karta, men sen… Som av bilden synes, en dröm.

Jepp! OO föll för boken direkt! Måste bara ha. 637 gram information om denna grannstads gamla stad, som OO alltför sällan har besökt. Och egentligen är det alldeles enkelt. Nästangrannen, bussbolaget, ordnar titt som tätt dagsresor. Ett telefonsamtal, en tidig uppstigning på morgonen – buss och båt och sen kan man strosa en hel dag, i lugn och ro. Närmare verklighet än de två tidigare, skall läsa i boken, få se… Beställer behagligt väder.Ytterligare en drömlik bild, men här blir det verklighet! Konstnären Johanna Oras står och målar, hennes man bredvid. Besöker deras konstgård i Punkaharju så gott som varje sommar i samband med Nyslotts-vistelsen. I år vill OO också besöka Lusto (lustigt namn men betyder kort och gott årsring), Finlands Skogsmuseum. Där finns trädsamlingar som lockar. Laukansaari heter platsen där de finns, kan översättas till Galoppholmen – men OO tänker ta det lugnt, fotografera och anteckna, inte rusa mellan träden.

Den utlösande orsaken till besöket på mässan var en finsk bloggväninna som hade ärende. Det kom liksom mycket mer på köpet; det ryggsäcksinnehåll som hon ville ha vägde ganska exakt ett kilogram. OO:s och BJR:s mest konkreta inköp hänger här:Vildsvin ,spicy chorizo (chili!) och vitlökskorv. Gott-gotti-gottgott! Finns på varje mässa, oberoende av vad den handlar om. Nästa gång köper jag dem till större del på italienska. Nä, Michaela, inte i ditt sällskap!

Fått i = ”som fattas, bristande, otillräcklig”. Ordformen fanns redan i fornsvenskan. ”Få” betyder ju ”inte tillräckligt många”, ungefär…

Grevlig Blandning?

Utcheckning från logementet klockan tio, flygets avgång först 18.05. Hur slå ihjäl sex timmar, förutom de två som bör tillbringas på flygplatsen? Alltid något av ett problem. Hyrbil hjälper (och kostar en hel del), bagaget finns tryggt och inom räckhåll. Att den inbyggda GPS-apparaten just den dagen drabbades av akut förkylning innebar en intressant utmaning. Bara att konstatera att de beprövade metoderna fungerar: två par ögon, karta och vägskyltar (med hjärnan inkopplad). Låt vara att vägarna gör fler kurvor än vad som kan visas på kartan, och vägskyltarna varierar i storlek, placering och höjd.

Joho, BJR och OO hittade fram till det i en hast påkomna utflyktsmålet: Quinta do Palheiro Ferreiro. ”Smedens lada” enligt den lilla guidehandboken; enligt Google Translate är palheiro = höstack och lada = celeiro. Var och en får själv välja vad som verkar trovärdigare. Inget av de nämnda har ändå funnits på länge, länge. 1801 köpte João Esmeraldo, count of Carvalhal platsen, byggde en jakt”stuga”, anlitade en fransk landskapsarkitekt och allt utvecklades tills det var dags för hans hädanfärd 1837. Ett kapell byggdeslikaså vägar, troligtvis även den här:Träd planterades, och från och med 1826 kamelior. Deras blomstertid var i startgroparna i slutet på novemberOO klickade över 100 gånger med kära Canonen, hälften av klickresultaten är just kamelior…Jaktstugan utvidgades, över 200 personer jobbade med planteringar, fruktträd och service av olika slag. När greven avled var han en av de största jord- och husägarna på ön, en skicklig affärsman. Och arvingen, brorsonen, var sex år gammal.

Denna contar nr 2 (trippelkoll för portugisiskan på ovannämnda GT, ho vet ändå…) valde ett liv i ”sus och dus”, använde allt han ärvt och mera därtill. Det bjöds på fester, soaréer, bröd och skådespel var än han vistades: Madrid, Paris, Madeira… Underhållning, jo, men inte underhåll. Ett hus åt en älskarinna byggdes på Palheiro, men livet ledde till att egendomen fick lov att säljas på auktion 1885, i skraltigt skick.

John Burden Blandy, redan då etablerad vinhandlare/producent, köpte trots att många ansåg att köpet var en usel investering. Hustrun utvecklade trädgården, så gjorde även sonhustrun från USA och sonsonhustrun från Sydafrika. Växter från hela världen planterades, trädgårdar i olika stil existerar i denna dag alltjämt sida vid sida i en skön, stor harmoni. En verklig upplevelse, t.o.m i november!

Grevens jaktstuga lämnades åt sitt öde, fick förfalla. Redan på 1880-talet byggdes den nya bostaden, där nu senare generationer Blandy torde husera.Familjen hör intimt ihop med Madeira-vinet, men är även inblandad i en hel del andra sammanhang på ön. Trädgården öppnades för allmänheten i ett tidigt skede på 1900-talet. Enkla skyltar med ”privat” finns här och där, inga staket eller kedjor eller andra hinder stör trädgårdsupplevelsen. Och kameliorna blommade…Redan före 1885 fick en anställd en dag i uppdrag att räkna kameliabuskarna (enligt en bok från 1920-talet). Mot kvällen tillfrågades han om räkneresultatet. ”Jag har inte hunnit räkna alla, har kommit till 9000. Låt oss säga att det finns 10000”. Kameliadamen och kameliamannen bara gapade nästan 200 år senare. En del buskar har tydligen omkommit i bränder, nya och fler har planterats. Ingen räknar, enligt en trädgårdsarbetare som tillfrågades.

Och sen, när andra växter – rosor, till exempel – visar sig i sin fulla blomprakt… Å andra sidan behövs inte blommor för att få färgvariationer:Och så kan man ju snickra till lite roligheter också, vad sägs om den här fågeldammen?Nuvarande familjeöverhuvudet Adam Blandy, gift med svenska Christina (som har ägnat sig speciellt åt rosorna), pensionerade sig från familjeföretaget 1985 och har sedan dess utvecklat Palheiro. Halvruinen jaktstugan (spännande lekplats för unga Adam) har restaurerats till ett lyxhotell. Trädgårdsbesökarna får förfriska sig i ett mysigt tehus, en golfbana öppnades på 1990-talet, likaså en lyxig semesterby.

Tror att första greven av Carvahal myser över hur hans ca 200 hektar har förvaltats. Första mannen Blandy instämmer, han som grundade vinföretaget 1811.

Elegantte

Här i huset förekommer både femte, fyrte, trete, tvåte och ettte. Allt avgörs efter en kort behovsprövning, och det beror på humöret, dagen, sysselsättningen o.s.v. vilket/vilka det blir. Plus vid övriga lämpliga tillfällen vid andra tider på dygnet. TE-ologer i vårt hörn av världen är kanske inte lika strikta med ”Afternoon Tea” som på andra platser här och där. I varje fall inte här.

Någon gång blir det ändå så att man vill lyxa till det. Om man bor mittemot Reid’s Palace på Madeira tar man bara och klampar in, reserverar plats och återkommer något mera uppklädd dagen därpå till hotellets berömda Afternoon Tea. Lite känsla av elefant i porslinsbutik var det allt…Ärevördiga Reid’s öppnade som The New Hotel 1891. Visionären, som såg klippan och satte igång med bygget, William Reid, avled strax innan bygget stod klart. Sen dess har byggnaden vuxit åt tre av fyra håll, många kändisar har suttit på teverandan, i restaurangerna, bott i rummen, vandrat i trädgården, badat… Roger Moore, Gregory Peck, Winston Churchill, Bette Midler, Stephanie av Monaco, Sissi av Österrike, med flera. Nu även BJR och OO…

På grund av ljudliga och störande renoveringsarbeten åtnjuts teet i en av restaurangerna, men tjusningen var inte mindre för det. Först fick man välja tesort från en liten meny, sen kom kannorna sakteliga på bordet. Första koppen ihälldes elegant av servitören, Sen fick man hantera den personliga tekannan själv.Mjölk fanns på bordet, men servitören varken frågade om eller rörde den; han serverade te. OO har hört att konservativa (?) engelskkvinnor och -män kräver mjölken först, annars blir det fel – någonting. Vet inte vad. Kanske något förlegat idag?Sockret var intressant. Vitt, brunt – och på pinne. Sen kom tilltugget.Det känns som att svära i kyrkan, men för en bondedotter från Österbottens slätter med rågbrödshålkakor i bagaget kändes sandwichbrödet som gubbbröd. Just det. Gubbbröd. Som man kan äta och tugga i sig utan tänder. Men fyllningarna var smaskens! Här med räkorNami, nami – sen kom scones. Två per man och kvinna gick åt. Låt vara att sylten serverades i små burkar.

Den vita smörjan (förlåt igen), troligtvis Clotted Cream, den föll inte alls i smaken. OO är ingalunda någon van scones-ätare, men de smakade mer, något mellan kaka, bulle, nybakt bröd (inte råg) och något annat. Skall kanske försöka vända ihop något själv. Någon gång.Tekannorna byttes ut till nya och heta precis innan tidpunkten för de små konstverkens förstörelse obönhörligen närmade sig. Vilka skönheter! Minimala – men visst var det synd att äta upp sådant som konditorn – hoppas OO – lagt ner själ och hjärta i. Här elegant frukt…Blott blått verkar inte såå aptitligt, men ojdå så den också slank ner…Rosenknoppen var verkligen helt äkta…OO planerar en egen variant av Afternoon Tea. Tidpunkten inte fastslagen. Men då blir det kanske ändå som vid det första försöket, BJR:s chilisemlor! Visst var det roligt att leka lyxtant.

På kvällen ordnades en konsert med klassisk musik i hotellets ”spegelsal”. Kameran fick vila på logementet. OO:s stolgranne var en mycket engelsk lady, som ”alltid” bor på Reid’s. Härligt engelskt språk, mycket sofistikerad. Och rolig. Undrar hur hon intar sitt Afternoon Tea? Sak samma. Allt var intressant.

Varde juleljus!

”Jag började verkligen undra om något hänt! Andra advent, och ni har inte satt upp en enda julbelysning!” OO träffade en granne vid postlådan, det var 8 december för några år sedan, och ingenting lyste i fönstren i huset. Trädgårdsägarna hade begått en något längre novemberresa och anlände till fosterlandet först på detsammas födelsedag. Där ser man: julbelysning är en signal om att allt är ok…

I år var det snudd på igen. Hemkomst 3 december i arla morgonstund, förmiddagssömn och eftermiddagsstadsbestyr. Mot kvällen sattes ändå de sedvanliga fönsterljusstakarna fram, de som syns för förbipasserande (och sprider ett skönt nattljus i hemmet). Den i Jakobstad uppväxta BJR såg förstås till att stadens symboler kom på plats i ett fönster som lite kan ses mot vägen. Av många praktiska skäl placeras de så här, Tro, Hopp och Kärlek:OO njuter av det mjuka ljuset från en av de fem stjärnorna, något som möter ögat direkt när hon blickar upp från denna skrivplats:Och dessutom snö på syrenerna utanför fönstret – vacker utsikt en stor del av året…

Hemkomst från vad? Jo, Madeira. OO:s första besök i livet, gav synnerligen stor mersmak. Inte hinner man med allt man vill på en vecka, man skall ju simma också! Förstås ta det lugnt. Läsa den tjocka boken. Uppleva en ny holme, en ny stad, lära sig geografin. Ta det lugnt mellan varven. Men oj, så det pyntades inför helgen som stundar!Madeira upptäcktes officiellt 1419, och det har firats och firas. En enorm julklapp på strandpromenaden i Funchal. Men inget tändes förrän på kvällen första advent – och då hade OO och BJR inte så mycket tid kvar. Och de foton som gavs som lån godkändes inte av systemet. Synd, de var verkligt fina. Man kan ju tyvärr inte få allt här i världen. Den här julklappen är verkligt mäktig när den är tänd – ser ni den fina rosetten uppe?Nya hotell Savoy bjöd på färgsprakande vattenkaskader, kanske är de igång året om, vem vet? Vackert så det förslår, fängslande. Härliga växlande färger i två nivåer.Gatan utanför – varje träd var behängt med stora lampor i varierande färger. Bilarna är ju lite onödiga, förstås, men man kan ju låtsas att baklyktorna/bromsljusen är till för att förhöja färgstämningen.De här bollarna fanns på plats långt på förhand. Ser redan så här intressant och kreativt ut, men vem hade anat att de blir så här när de tänds?Bilderna är inte tagna från exakt samma punkt, men OO garanterar att det är samma träd och samma bollar!

Inne i den gamla stadskärnan var det pyntat hur mycket som helst. Det glittrade värrigare redan i solskenet mitt på dagen, här fanns t.ex. massvis med änglar – aj sjutton! En ängelbild blev bortglömd i hastigheten, en verkligt fin och elegant en! Den får ni se någon annan gång. Kanske. Många änglar i den här stilen vakar över fotgängare och bilar:Och hur skulle det smaka med pepparkaksgummor? Nja.. .de här är inte gjorda av sådan deg, blir kanske lite torrt och knastrigt att äta…Jo, kontraster för en nordbo, en blomampel trivs riktigt bra bland julprydnaderna. När nu temperaturen inte sjönk lägre än till ca +15 på natten, så…Mera julklappar över gatan…Smarta julgranar, faktiskt!

Ögonbedövande, det är vad det är. Att strosa omkring i ljum kvällsvärme är inte helt fel, precis. Bara att hoppas på lika god tidpunkt och vädertur nästa gång. Och med mera möjligheter att fotografera ännu fler belysta underfundigheter.