Uteliggarens färska memoarer, del ett. Kanske.

En sommar i början av årtusendet var vidrig. Ofta hett, stillastående luft, åska som hotade men sällan kom. OO råkade få syn på ett myggnät att hänga över sängen, köpte, och började drömma om att ordna ihop en uteliggarplats på lillstuguns lilla veranda. Lillstugun, som då fungerade som lagerplats. Följande sommar blev en nära bekant sommarstugelös, och snälla OO erbjöd lillstugun. Dit for det, och mer uteliggarplaner blev det inte. På några år.

Nätet togs ur sin förpackning sommaren 2019. Tala om snabba ryck… OO tillbringade nån natt under linden, nån under eken, underlaget en tjock matta och en madrass. Och solspektaklet tände sin strålkastare rakt i OO:s ansikte vid sjutiden på morgonen. I höstas kom följande lyckträff. OO kom över en säng/soffa i metall. Köpet gick ganska så snabbt.Sängen placerades för nån vecka sedan nära ett av insektmegahotellen i sovskogen, den skog som OO lovade presentera vad det lider (se tidigare inlägg). Hotellet byggdes när skogen putsades i höstas. En hängstolhållare utan funktion som sådan har nu fått byta yrke, myggnätshållare. Stadig skiva i botten, en gammal madrass, bädda, klart. Anrättningen toppas av en pläd, behövs för värmeregleringen.Uppåtsikt efter första natten, klockan 05.40. Madrassen befanns vara för tunn. Korrigerades med att beskatta en sällan använd sitt-liggplats på dess mjukdelar. Morgonunderhållningen stod grannen, grå flugsnapparen för. Vilka akrobatiska insektluftfångarkrumbukter!Följande natt var perfekt. Ni kan skymta ett hus mellan trädstammarna, obebott ca 97% av årets dagar och nätter. Kyligt, officiell temperatur var som lägst +7,2. Huvudförflyttning kändes verkligt kall – men, men: en pipo (stickad luva) finns därför i skogssovningsberedskapslagret, bara att dra på vid behov. Uppvakningen skedde under överinseende av en stor fågel högt uppe i en tall. Om en stund flaxade den tungt, ljudligt och snabbt iväg. När yrvakenheten lagt sig klarnade det: en duva.Morgon nummer tre väcktes uteliggaren av ett ljud som efter en stund var verkligt välbekant. Precis där i ena stortallen. En ekorre som fått hepuli/fnatt/glädjeanfall. Sprang runt på stammen, av och an på grenar, smackade och rev med klorna, med en sjujäkla fart. Sen bara försvann den. Ingen lekkamrat syntes till. De brukar ofta vara två vid såna tillfällen, säger OO:s ekorrerfarenhet. Sen återkom duvan, nu närmare. Promenerade av och an på gran- och tallgrenar. Verkade som om den tog en pinne, flofsade iväg, återkom i samma ärende flera gånger. Bygger bo????? Nu????Det ser ut som ”sängen mitt i skogen”, men det är endast 40 steg till hemmets ytterdörr, dels för att ”rhododendronskogen” måste rundas. Visst finns där en spännande björkstam till vänster. Sparades vid städningen, få se vad den blir när den blir stor! På bilden syns faktiskt fem av de åtta olika rhododendronbuskarna, samt den brandgula azalean.

Fjärde morgonen fungerade en fågels varningsskri som väckarklocka. Vet inte vem eller varför, men det pågick länge. Sen somnade OO om!

Femte morgonen. Tyst. Varmt. Tunn pyjamas var nästan för mycket i klädselväg, täcke och pläd hade nästan i sömnen förpassats till utkanterna. Åska i luften. Bara att packa in alltihop i lådan som skymtar på en del bilder. Allt rymdes elegant, förutom den extra madrassen. Men regn – nä. Jo. 171 droppar på lika många minuter. Följande natt = innenatt. Tryckande luft, inget regn.Inte regn på dagen heller. Åkte iväg och köpte en ny madrass. 90 x 200 x 12 cm. Industriförpackad som en cylinder, 35 cm i diameter! Den måste få minst ett dygn på sig för att få sin rätta form och konsistens. Men sen! Observera den grå flugsnapparens hem i tallen.

Fläkten får surra i sovrummet även i natt. Klockan är ungefär 00.30 just nu, utetemperatur +18.

Krafsredskapen

”Och lilla Vicke Vire…”. Hon vägrade helt plötsligt vicka på sig som förr på lördag kväll nionde maj. OrdOdlaren såg helt plötsligt likheter med Lilla My, kanske Tove Jansson också hade stukat lillfingret när hon skapade den bestämda figuren?När, var och hur den lilla olyckan skedde är helt höljt i dunkel. Hon var svårböjbar. En rostagg? Det hade gått åt några timmar bland rosenbuskar den dagen, men det kändes inte så. Märkte att hennes (jo, helt tydligt en hon) huvudsakliga uppgift är att skriva ”a”, men nu spretade hon och gjorde stor bokstav i stället. Vissa handgrepp slutade i en mild svordom, hon verkar behövas till mer än ”a”, inte enbart för små varelser som lindar en och annan runt sitt lillfinger.En spretande hand kan täcka en stor yta… Men är det finare och förnämt att spreta med lillfingret (pikkurilli på vardagsfinska) när du håller i en kopp, ett glas? Enligt nu levande Twining-familjens överhuvud Stephen drack man förr hett te ur små koppar utan öra. Greppet var tummen under, de andra fingrarna, främst pekfingret på den heta övre kanten och lillfingret – – hade ingen uppgift. När man sen fick koppar med öra fortsatte man med (o)vanan. Ha. Ingen kan verifiera att lillfingerspretande är ett tecken på fina manér.

Tummen. Pollex. Peukalo. Tummetott. Skall inte finnas mitt i handen… Har en särställning, och behövs verkligen (han). Utan tumme står man sig ganska så slätt. Storasyster sög på sina, alltför ofta. Innan hon skulle börja skolan lindade pappa illasmakande tygremsor runt dem – han fick linda in alla fingrar till slut. Ovanan upphörde. Lillasysters ovana finns kvar i smyg. Hon niuvar. Vad det är behöver ni inte veta…

Index. Pekfingret. Etusormi, nenäsormi (nenä = näsa, etu = fram, före). Slickepott (hon). Precis så, peka och slicka/smaka. Behövs för samarbete med tummen, pincettgreppet och kraftigare tag. Har dansat polka med en som saknade det fingret på vänster hand – köttmästare. Han påstod att fantomkänslorna var så starka att han aldrig bommade i det vanliga experimentet: han satte handen på en stubbe, tittade bort, och en kompis slog med hammare på stubben. Slog han på pekfingrets plats gjorde det ont!En skrynklig halvspretande högerhand måste ju också få vara med… Medius, keskisormi, Långeman, långfingret stretar på höjd över de andra (han). Bilden ljuger. Det är längst även hos OO. Behövs för styrka. Är det det man har fingerborgen på? Roligt ord, förresten, fingrets borg? Kommer ihåg fingerborgssamlaren i Reykjavik. Vi umgicks i någon timme över hennes kollektion med dylika ting från olika delar av världen, varje fingerborg hade ett katalogkort med inköpsdatum, plats, pris, förklaring på motivet… OO:s isländska är inget att skryta med, hennes svensk/danska var ännu sämre, inte kunde hon engelska heller. De fingerborgarna var inte syredskap, utan turistiska små konstverk och samlarobjekt. Anularis, ringfinger, nimetön (=namnlös) – i det latinska namnet skymtar vi ”år”, annus (hon). Årsringar → ringfinger? Bilden ovan tagen på lördag kväll. Det mest spännande fingret, det med stark magisk kraft. Därför ”namnlös” på många finsk-ugriska språk, man skall inte nämna dess namn i onödan. Digitus medicus på gammal latin, roligt nog ”ara titri” på georgiska (av alla språk) = det onödiga fingret! Men, men… Man läker sår, gör folk friska med detta namnlösa!

Mellan ringfingret och lillfingret går en blodåder som ansågs vara superbra för åderlåtning, att ”tappa ut det sjuka ur kroppen”; en urgammal metod. Hålet i ådern verkar dock ha stuckits högre upp, mot armvecket. Är det från den man tar blodprov idag? Och ger blod??

Dessutom går det ”en nerv” direkt till hjärtat (Herzfinger är en benämning på tyska) från det här viktiga/oviktiga fingret. En ring av guld – Goldfinger (nu sjunger OO, hon är ensam i huset…) – på det fingret verkar stärkande och skyddande. Så nu vet vi det!Förrgårdagens bild, svullnad på nedåtgående. Idag, en knapp vecka senare, helt återställt. Barnramsor med fingernamn finns det ett otal av, på många språk. Roar barn, lär dem uppfatta språk. I en springer Vicke Vire och väcker Tummetott, han föll i vattenspann. Slickepott räddade, Långeman la i säng och Gullebrand sjöng en vaggsång.

Vilket finger använder du när du drar fingerkrok? Gör någon den kraftmätningen ännu?

Nu är OO fingerfärdig. För den här gången.

Korsord med följder

Ibland stannar korsordslösningen. Den tvärnitar, det går inte att komma vidare utan hjälp. Namn på okända kändisar, korsordkonstruktörsfabrikationsord, ord som används mera som slang mest i vårt grannland. Emellanåt möts bara inte konstruktörens och lösarens associationsvärld. Googla, sök bland synonymer, slangopedia, SAOL, SAOB…

Och då och då är det OrdOdlarens medfödda nyfikenhet som leder henne till datorn och farbror Google. Så denna gång:I det här korsordet måste OO bara klura ut rebusarna först, sätter sin personliga ära på spel. För första gången i världshistorien avslöjas nu denna hemliga ärolystnad. Sen måste hon bara skriva Andreas också (”inre” kom innan pennan hejdades för bilden). Inte för att just den unga mannen läser mosters skriverier, men ändå…

Varför har konstruktören valt dessa kvinnor? Vad har de gjort? Snart uppdagades att det också finns andra starka och spännande kvinnliga flygpionjärer också, men nu gäller det dessa tre. För i runda svängar 100 år sedan, då såg världen också annorlunda ut. Något att tänka på…Elsa Andersson, 1897 – 1922. Den käcka skånskan. Första kvinnan med aviatordiplom i Sverige, 30 juni 1920. Hon ville inte bara upp, hon ville ner också. Med fallskärm. Men se där var det stopp. I Sverige utbildade man inte kvinnor för sådant. Fördenskull blev det utbildning i Berlin: två hopp och teori. Låter lite lite… Två uppvisningshopp i hemlandet hösten 1921, hennes femte och sista hopp 22 januari 1922, från 650 meters höjd. Skärmens utlösningslina fastnade runt hennes arm.Lilian Bland, 1878 – 1971. England – Irland – Kanada – England. En för tiden ovanlig kvinna som gillade att gå i långbyxor, var journalist och fotograf, ägnade sig åt skytte, jakt och fiske – och rökte. Fotograferade fåglar och beundrade deras rörelsemönster, läste om bröderna Wright och ville upp i luften. Vad gör en handlingskraftig och kreativ kvinna då, med en portion humor i bagaget? Joho, hon börjar bygga själv. Lite ”man tager vad man haver”, kallade sitt tilltag Mayfly (=dagslända, men kan ju också uttolkas may fly, kanske flyger…). Och så fastnade OO igen! Det finns en www-sida fullspäckad med information, hennes foton – lilianbland.ie.

Ungefär 1909-10 höll hon på med sitt bygge som efter glidflygningsförsök försågs med motor, 20 hästkrafter. Byggmaterial var gran, bambu, canvas – rodret gjordes av ett cykelstyre, och den första bränsletanken var visst en whiskyflaska kompletterad med mosters hörlur, eller något ditåt. Hela härligheten vägde knappt 100 kilogram. Idag finns en modell av The Mayfly i en park i Newtownabbey nära Belfast, där hon bodde under konstruktionsperioden.

Fadern tyckte ändå att den manhaftiga dottern sysslade med farligheter, lovade köpa henne en bil om hon slutar med sitt flygande. Okay. Så det blev en dagslända. Hon gifte sig, flyttade till Kanada och ägnade sig åt nybyggarliv och odling. Hon återkom till England som skild 1930. Med flyg?En liten bild av Bessie Coleman, 1892 – 1926, Texas och Chicago. (hm, korsordskonstruktören: ColEman…). Ville flyga, men… En ”svart” kvinna hade alla odds emot sig. Mamman var född slav, pappan var 1/4 afroamerikan och 3/4 indian. Men hon var envis. Fick ett bättre avlönat arbete som föreståndare på ett chilicafé (!) och pluggade franska på kvällarna, eftersom hon fått veta att utbildning skulle lyckas i Frankrike. Det krävdes tre resor tur-retur (med flyg??) över Atlanten mellan 1919 och 1922 innan hon nått sitt mål: 7 månaders utbildning till pilot, kompletterad med utbildning till konstflygare.

Det plan hon fick sin utbildning i var enligt beskrivning ”en bräcklig farkost av trä, stålvajrar och aluminiumplåt som styrdes med en vertikal käpp och en träplatta under fötterna”. Väl hemma köpte hon, som så många andra, sig en CurtissJn-4 från arméns överskottslager, allmänt kallad Jenny. Med dessa plan gavs mycket populära flyguppvisningar på 1920-talet, med dykningar och svängningar och snurr och folk våghalsigt klängande ”här och där”. Brave Bessie ville få ihop pengar till en flygskola. Här en ”Jenny”:29 april 1926 åkte hon som passagerare i sin Jenny, mekanikern satt vid spakarna. De gjorde en testflygning inför följande dags uppvisning. En kvarglömd skiftnyckel ledde till krasch, båda omkom.

Piloter flyger numera lågt över hennes grav på dödsdagen och kastar ner blommor. Vägen till O´Hare flygplats i Chicago bär hennes namn.

Tänk, vad ett korsord ger upphov till. OrdOdlaren har inte svårt att få tiden att gå, speciellt när hon nu delar tid med Runda Rabattkryparen.

Glimtar ur vardagen

OrdOdlaren vann kampen för en stund sedan. De andra ställde till med ett ordentligt motstånd, men de får vänta på sin tur. Hon som äger alla identiteter försöker prioritera. Lite. Vill inte ”tystna” i bloggvärlden!

Runda Rabattkryparen RR får ge sig till tåls. Solen skiner, de nordliga vindarna har något lugnat sig, men temperaturen är ännu endast +5. Uteplatsen såg ändå ut såhär i förrgåroch trots att det mesta smultit bort finns det en hel del fukt kvar i krafsjordlagren. Och fingrarna blir snabbt obehagligt kalla.

SSS gjorde sitt igår. Nästan. Skriv SekreterarSlaven i trädgårdsföreningen har hackat ihop vårens medlemsbrev. 10 A4-sidor. Nä, inte riktigt så. Allt behövdes inte skrivas helt från noll. Två-fyra sidor ändå. På svenska, med beaktande av lättöversättlighet till finska. Den äkta hälften – föreningens ordförande – skall granska speciellt finskan idag.Självutnämnda Växtologen har deadline på torsdag, 23 april. Bilden visar ett halvkåseri om aklejor, nu skall det bli något om äpplen. Allt finns i höger hjärnhalva, som vanligt i en salig röra. Den vänstra hemisfären har ännu inte alls börjat processa. Den måste börja, senast i morgon. Och så skall det oorganiserade fotoarkivet genomskådas för att få tag på både äppelblomsbilder och bilder av mogna äpplen av olika sort. (Det tar tid, finns så mycket att fastna i…). Början på texten är ändå klar: ”Svidja eller Qvidja?” Så heter två medeltida ”herrskapsgårdar” här i södra Finland. Lätt att blanda mellan dem, när de dessutom har ägts av samma medeltida maktsläkt… ”Gubben” det nu gäller föddes troligen på den ena och dog bevisligen på den andra. På den ena lät han plantera äppel- och päronträd 1539. Avstånd dem emellan: ca 150 kilometer.

Språkvändaren har inget specialnamn. Ännu. Kanske SV-Ö, påkommet i denna stunds ingivelse… Den tvåspråkiga tidningens materialdag för de sista översättningarna torde vara om två veckor. Tre nästan opåbörjade sidor ligger överst i åtgärda-högen. order från pannloben: idag skall råöversättningen vara klar! Mer text är på kommande…Snön smalt mot kvällen i förrgår, och vårsolsnjutningsbordet såg ut som en snygg kaka i kvällsbelysningen, med lakritsöverdrag och spännande sockerströssel med dekorationer i kanten. Borde ha beskurit den så att bara själva bordet skulle ha synts!

Känner du läsare någon för vilken tiden inte blir för lång i dessa tider? OO – RR – VL – SSS – SV-Ö känner åtminstone en. Hon ”ordnar” också till ordentliga pauser i hemmatillvaron. Nu släpps SV-Ö fram, kanske RR en stund på eftermiddagen. Medan RR jobbar med händerna skall VL snurra runt och hoppeligen komma in i vänster hjärnhalva, äntligen. Det finns en lämplig, något torrare rabatt med rosetter av aklejor som har eftermiddagssol… Nu skall finskan aktiveras!

Två ord som började leva

Holmsjuk (ord 1). Har inte hittat ordet nånstans. Minns inte ens när det senast uttalats, med förklaring. Kanske 1974, dit de små grå tog OrdOdlaren när ordet ifråga dök upp. Vad det betyder? Lugn, lugn, kommer…

Två psyk.stud åtog sig en datainsamlingsresa bland 65-plussare i Åbolands skärgård. OO skulle finansiera sin nya kamera, hon hade dessutom vissa kontakter som underlättade förflyttningen mellan holmar och skär. Den skedde med en rejäl putt-putt-båt.Fotografierna har bleknat på 46 år (oj, så länge sen?), men här väntade Astrid. Hon bodde ensam på en rätt så stor ö. Hon var ivrig, hon hade upptäckt en ny stjärna på himlen som hon ville diskutera. Snabbt förstod hon ändå att alla unga inte ägnar sig åt stjärnskådande, och gick med liv och lust in för att besvara frågorna. Den blivande gerontologen, uppdragsgivaren, hade försett oss med ett batteri ”aktualitetsfrågor” och intelligenstest (WAIS) – inga som helst problem för Astrid. Hon var intresserad av det mesta, odlade, fiskade, iakttog naturen, med mera. ”Jag har ju fullt upp, har radio och får tidningar och varor en gång i veckan!”Här bodde John, tillsammans med en utackorderad lätt förståndshandikappad ung man. Köksbordet var dukat – med en flaska hjortronlikör. ”När man nu får en ung dam på besök, så…” Han ville hutta stup i kvarten, psyk.stud försökte läppja försiktigt. Vad hon minns blev ändå slutet av intelligenstestet något ”dimmigt”. Men uppdaterad på aktualiteter, det var han. ”Vad anser du om vår nuvarande president” ledde till en uppräkning av Finlands alla presidenter, ämbetsår, vad de varit tidigare… Och så vackert han bodde på sin ö…Eli skötte en del av transporterna från ö till ö, med lite sightseeing mellan varven. På ”presidentfrågan” svarade han: ”Ja, en trevlig fiskekompis, men inte är han så skicklig som det berättas i tidningarna, inte!” En natt tillbringade de två psyk.stud i hans och hustruns hus, ”i samma säng som Kekkonen”. I det huset såg OO den största privata frysbox hon nånsin sett, fylld med fisk, vilt, bär…

2013 blev Dora från Lammholm rikskändis genom en TV-dokumentär om henne. Hon bodde ensam på sin holme vintertid, alltsedan mamman hade avlidit 30 år tidigare. Visst, sommargäster och förbindelsebåten med post och varor en gång i veckan, men inte då det var menföre. En Astrid-typ, enligt ivrigt tittande OO. Vatten i brunnen, vedhuggande, radion, odlingarna, syrenen, fisket. Katten Saku, namn efter en ishockeyspelare. Tror hon hade TV också. Till slut gav hon efter, flyttade till kommunens äldreboende 2014, 88 år gammal. När hon fyllde 90 gjordes en dokumentär till. Hon var pigg, glad, social och trivdes, trots att hon saknade sin holme, där hon var född och hade bott hela sitt liv.

Hon blev van vid att vara i rampljuset, hon poserade vant och hade snygg frisyr. Alla talade om henne som gästvänlig, naturnära och utåtriktad. Hon hade alltid ett vänligt ord och glada kommentarer till var och en. ”Jag kunde inte ana att det skulle vara så här trevligt här, hade jag vetat det skulle jag ha flyttat tidigare”, sa hon. Dora avled 2017.

Holmsjuka, de här människorna? Nädå. Holmsjuk är man när man har varit så länge ensam och isolerad att man inte mera vill gå ut bland människor, man vet inte hur man skall bete sig, hur föra ett samtal – man blir en enstöring. De här människorna anpassade sig enligt omständigheterna, gjorde sin tillvaro gemytlig på sina egna sätt. Oberoende av personlighetsdimensionerna introversion och extroversion. Något att tänka på?

Bilderna visar klart och soligt väder, men… Det var verkligt gluggaveður (ord 2), väder som ser skönt ut genom fönstret, men…Precis som när OO klev ut ur bussen 1988 för att fota Herðubreið, drottningen bland fjällen i Island. Väl ute ur bussen fick hon kämpa med att hållas stående. Men det syns inte! Inga träd, buskar eller gräs som vajar i stormen…Så mellan holmarna i Iniö var det ibland skönast och varmast och minst blåsigt så här. Fotad av den andra psyk.stud, och bilden är rätt vänd!

Hälsa hälsosamt!

OrdOdlaren har vuxit upp med få handskakningshälsningar, ännu färre hejpådejkramar och utan några som helst kindpussvördnadsbetygelser. På 1950- och 60-talen sa man ”Hej” när man sågs och ”Hejdå” när man skiljdes åt, inga större krumelurer med det. Men hälsade, det gjorde man. Om inte annat så slängde man hurtigt och käckt upp handen när man passerade med bil (de var inte många i byn, man kände igen alla), med traktor (dem kände man också), från skördetröskan eller om man satt vid fönstret och såg någon komma förbi. Så fort man såg liv nånstans tog man till en hälsning, det hörde bara till.

Så gör Runda Rabattkryparen också. Hon hojtar ”Hej” när nån går förbi eller höjer handen till hälsning om det passar bättre. En del blir förskräckta. Det kan ju förstås bero på att en buske skymde sikten…

På 1970-talet blev OO på ett och annat håll ansedd som oartig och ouppfostrad när hon inte gick laget runt och tog alla i hand – speciellt på höstens skolplaneringsdag, när många inte hade setts på drygt två månader. Sakteliga vande hon sig vid tassandet (och att komma tidigt, så behövde man inte gå runt alltför länge…), även om det inte alltid var förknippat med ögonkontakt och en del händer var ”hafsiga” och inte gav det minsta tryckmotstånd. ”Hej”, ”Välkommen”, ”Trevligt att ses”, ”Så roligt” och liknande halvtomma fraser mumlas fram.

Senare kom kramarna. Ibland kändes det bara fel. Vill int! Speciellt de där kramarna som bara är rutin, ”hör till” – kalla, slafsiga, synnerligen snabba, nästan kontaktlösa. Men många var/är ju så att man först tar in hela människan med blicken, sen kommer händerna, den stadiga, hårda tvåarmarskramen – och huvudet hamnar där det hamnar.

Kindpussar hör till i vissa kretsar. Ska de vara så ska de vara tre, tycker förra religionsläraren, eftersom ursprunget ligger i treenigheten. Därom råder ju olika åsikter, och ibland slutar den ceremonin med fnissande, huvudkrockar och andra tassigheter – ”Jag tänkte två, du tänkte tre…”

Hur som helst, bättre att hälsa flera gånger per dag än ingen gång alls! OO vill visa att hon noterat och uppskattar den andra och ger kontaktmöjlighet. De allmänna reglerna om att man hälsar först på kvinna, yngre först på äldre osv kan kringgås – men om det inte blir en spontan ögonkontakt först är det lite knepigt. Alla gör inte som R, som med låg men hörbar röst sa ”Hej, Märtha” på stort avstånd i butiken häromsistens. Och de fd eleverna som jobbar där hälsar alltid så glatt…

Nu lever vi i högsmittoriskens tid, och OO har inga problem med att hälsa utan kroppskontakt. Men andra har små svårigheter. En lågstadielärare i Sundom utanför Vasa har länge lärt ut alternativa sätt, som visades i en kort video: armbåge mot armbåge, höft mot höft (Boomps-A-Daisy), fot mot fot, high five där händerna åker glatt uppåt på 30 centimeters avstånd från varandra. just den sista blev OO:s favorit, men på skoj hälsade kurskompisen och OO på varandra i den skolösa skolan så här:En av de vackraste hälsningarna i världen är enligt OO ändå namaste. Man bugar lätt av vördnad för den man möter, efter att ha sett varandra i ögonen och de egna handflatorna håller man vackert mot varandra. Passar i alla sammanhang och lägen och också på längre avstånd. Bildbrist ledde till lite poserande:Sen blev OO slö och började fotografera vissa dammsamlare på hyllorna:

Man kan kramas sött, man kan smälta in i varandra (den senare är ett ljus!)Jo, här står vi och gömmer händerna på vårt sätt, men välkomna in bara, bordet är dukat…Jo, serni, ja krafsar lite på min gumma jag, hon e så gooer och lagar så gooa smörgåsar, å snart blir e kaffe också (Å tu ska nu allti pota på mej, tänker hon…)Och den snälla ängeln vakar över allt och alla, ”Jag har just tvättat händerna, gör så och allt blir bra inom några veckor…”