Fredag kväll 17 februari. Väderprognosen utlovar snö och blåst hela lördagen, med början på morgonnatten. OrdOdlaren ställde klockan på tidig ringning, steg upp och satte sig i Lilla Mhy och svajade fram elva kilometer på i huvudsak oplogade vägar, parkerade och klappade den lilla röda, plumsade till busshållplatsen. Fyrtionio kilometer senare avsteg hon från bussen och spatserade till järnvägsstationen i Östra Böle, Pasila i finskspråkig mun. Cirka tre kilometer norr om motsvarande station i Helsingfors.
Här har det funnits järnväg så länge som det har funnits järnväg i Finland, sen 1862. Det första stationshuset byggdes cirka 1890, fick namnet Fredriksberg efter ett jordbruk i närheten. Svårt att tänka sig sådant här idag. Det andra stationshuset kom 1923, på 1980-talet byggdes en något bunkerliknande station, och 2019 kom dagens hus, som OO inte kliver in i. Hon stiger av bussen
vid pilen uppe, den vänstra, traskar iväg, vidare uppför de på lördagsmorgonen snöiga trapporna (inringade på bilden), väljer spår och ställer sig på, nej, vid spåret och väntar. Informationstavlorna fungerar för det mesta. Ni ser vad klockan är, OO:s plats var i vagn 5, så hon ställde sig vid C. När OO tagit bilden gjorde telefonen sin egen kupp och visade en grön glasögonuggla. Tryckte av, på skoj.


Lite av stationshuset och köpcentret Tripla i bakgrunden.
”Seuraava Tampere – följande Tammerfors”. Bara att kliva av. Här kommer järnvägskänslan. I ankomst- avgångshallen ekar det lagom mycket, högt i tak, folk rör sig i flera olika riktningar.
Stationen var den nordligaste i Finland 1876, sen kom Vasa 1883. Förresten, Vasa stationshus är sevärt! Tag tid på er om ni råkar åka dit! Stationshuset i Tammerfors är skyddat, en funktionalistisk byggnad från 1936.
Elskåpskonst med ihoppackade Tammerfors-motiv. Järnvägsstationen, rödtegellåda, till höger nertill på bilden. Kan ni tänka er, spårvagnstrafiken inleddes 2021! Det verkar finnas ”röda linjen” och ”gröna linjen”. Aj, jo,
fjärrtågen i Finland är grönvita. Lokförarna sitter lågt, jämfört med i dieselloken. OO imponeras av tågets ”nos”, inte direkt krockkudde, men närapå. Ni vet inte – och får inte veta heller – alla roliga associationer som dyker upp i OO:s hjärna!
Mötet började klockan tolv, OO anlände klockan elva. Men vilket hotell skulle mötet vara på? Det hade OO inte noterat. Det första nappade inte. Iddes inte gå till ett annat, för lång väg. Stannade i slasket, rev fram papperen, aj jaha, det… Och allt utanför allroundreceptionen (kiosk, kaffebar med mera) var låst. Det tog en god stund innan OO förstod att det behövs ett kort för att låsa upp hindren. Plipp, och hiss och grindar och dörrar fungerade.
Domkyrkan i Tammerfors ligger på retfullt avstånd. Svårt hinna med både vägen och tittande och betraktande och fotograferande på en timme. Och tänk om den inte är öppen. ”Sablar”, det slog OO under mötets gång att Hugo Simbergs målningar på insidan representerar symbolismen… Nationalromantik så det rungar om det, uppförd 1902 – 1907, arkitekt åländska Lars Sonck. Borde ha satt det långa benet före och traskat iväg i snöslasket och snålblåsten.
Mötet? Finska Rosensällskapet. Inget att orda om, ett typiskt ”möte före årsmötet”-möte. OO började längta efter sitt ressällskap,
som vanligt något för lång. Började läsa på återvägen klockan 15.04, knappt två timmar och cirka 177 kilometer senare var det dags för följande spänningsmoment för dagen. När går en buss till Borgå? Rask promenad till busshållplatsen (nu var trapporna slaskiga), ifall om… Nä.
Nytt var den lilla elektroniska tavlan nertill. Den visade hur lång tid det tar tills nästa buss kommer. 848, 27 minuter. OO vankade av och an, fram och tillbaka under ett tak en bit ifrån. Ville inte helt utsättas för snöslaskregnet, som dessutom började bli allt mera vitt. Temperaturen sjönk. När 25 minuter förflutit återvände hon till skyltarna. 1 minut. Började spana. Nä. Tittade på tavlan: 848, 54 minuter. Vad i hel…. Om en stund kom bussen, tack och lov. Lite läsning, lite mörkerstirrande. Allt verkade ok. Resan på 11 + 49 + 177 kilometer började nå sitt slut.
Lilla Mhy var sur, våt och, frusen med ett torrt lager lös snö överst. Sen kom hårdare snö, underst isdroppar. ”Här har jag fått stå och du har varit ute och roat dig!” Hon startade, och efter diverse borstningar och skrapningar var vi redo för dagens sista kilometrar, 237 + 237 på skenor, med hjul och rattande började nå sitt slut. Telefonen i fickan räknade dagens alla fotsteg: 8530. Lätta steg, i flera repriser, utan ansträngning. Följande dag var vi ute igen, i mera snö, men endast cirka 30 kilometer. Synen när vi kom hem var inte uppmuntrande.
En ensidig en orkade inte mera med snöslaskbördan. Den får ligga kvar tills snötäcket smälter. När det nu gör det, bäst som det är får naturen för sig att servera 30 centimeter än en gång. Vad och när är ”riktig vinter”?