Klart man hänger mee…

OrdOdlaren känner sig dålig. Otillräcklig. Oinformerad. Som en som inte hänger med i det hon borde hänga i – eller borde hon eller inte… I varje fall, hon har missat totalt som finlandssvensk. I trettio år. Nu, idag, ordnas den Finlandssvenska matkulturdagen. För trettionde gången. OO blev medveten om att en sådan dag finns för fyra dagar sedan.

OO är inte medlem i någon Marthaförening, inte heller har hon någonsin besökt den veckolånga strömmingsmarknaden i Helsingfors. Den har anor sen 1743, så hon borde ju i rimlighetens namn ha hunnit… Årets upplaga avslutas idag, 9 oktober. Dit for den möjligheten. Marknaden blev också årets matkulturpristagare, Finlands svenska Marthaförbund väljer och delar ut utmärkelsen.

Men, men… Hjälp finns! Ungdomskompisen Eva besökte marknaden, tog bilder, la upp på Facebook och svarade positivt på OO:s förfrågan om att få publicera några bilder. Flera fiskförsäljare tycks pryda och pynta sina försäljningsstånd med stil och smak. På strömmingsmarknaden idag kan man köpa all sorts fisk i alla sorters former. Plus skärgårdslimpor, hantverk och garanterat annat. Förr var salutorgets hamn/strand fylld av fiskarnas båtar i långa rader, nuförtiden talas det om ett trettiotal fiskare – varav ungefär hälften kommer med båt. ”Vår semestervecka”, sa ett borgåfiskarpar, som (som så många andra) sover, bor, äter och säljer ombord på sin båt hela veckan.

Lite utsikt över båtaktrarna, alltså försäljningsstånden, som varierar i utformning och kreativitet, tack och lov för det.

De stationära försäljningsstånden på salutorget är – tja som de är. Åtminstone syns de. Den blå byggnaden är Helsingfors stadshus, och domkyrkans torn ses bakom.

Eva och OO är nästan lika gamla/unga, kommer från samma trakter och har samma fisksmak, verkar det som. Rökt strömming, böckling. OO förflyttades med rasande fart till 1970-talets Vasa, där man kunde köpa färsk Sundom-böckling i arla morgonstund. Så det vattnas i munnen…

Ytterligare en smakresa till 70-talet bjuder Eva på. Gravad Kvarken-sik. Sådant fick OO smaka på i skärgården utanför Vasa, och hon fastnade på kroken direkt. Sik som fångas i de vattnen lär vara något speciellt – om det inte är ett marknadsföringstrick. Mörkt bröd och gravad sik…. mmmmm….

En bild lånad av den svenska lokaltidningen i Borgå. Varje år på strömmingsmarknaden utser en jury årets kryddfisk (gjord på vassbuk) och årets strömmingsöverraskning. Karln med kryddfiskdiplomet är borgåfiskare, hon som kryddat sin strömmingsinläggning med en lämplig portion dill är från Töfsala (va? OO var igen okunnig, tills hon kom på att kommunen nordväst om Åbo numera är helfinsk och heter Taivassalo…). Om ni bara visste hur många goda strömmingsinläggningar som skapats genom åren. Chili, ingefära, vitlök, citron…

Finlands svenska måltidsakademi bildades i mars 2020, inte visste OO det heller. Webbplatsen är omfattande och målsättningen är bra mycket bredare än ”uppmärksamma finlandssvenska traditionella maträtter” – om sådana alls finns. Fisk anses vara rätt så typiskt, vi som talar svenska i Finland bor ju vid kusten och i skärgården.

”Lådor” är både finlandssvenskt och finskt. Fisklåda, leverlåda, makaronilåda, morotslåda, kålrotslåda, sötnad (imelletty) potatislåda är lådor som följt OO genom åren. Samt kållåda, där den inte alltför matlagningskunniga OO har modifierat ett recept som via roliga telefonsjälvskrivarprogram fått namnet Märthas makalösa. Närmare utläggningar i framtiden, ”lådor som följt mig i livet”. Kanske.

Tack Eva, för besöket på strömmingsmarknaden! Säger som odlare plägar göra: nästa år lite bättre…

600!

OrdOdlaren är förbluffad. Nästan förfärad. Hon har ju skrivit en bok! Tja, med bilder kanske två. Eller fler. Hon fick söka en god stund innan hon hittade en över 600 sidor tjock bok i bokhyllan. Hittade till slut.

Den roliga boken om opera innehåller lite över 600 sidor och väger drygt 1,2 kilogram. Så mycket skriverier! Måste bara ge ett ”bevis” till:

Nej, det finns inte, och blir inte heller, någon bok. En blogg vars tema är att inte ha något tema blir ingen lyckad bok. Blogginläggen svävar runt i cyberrymden och när bloggen avslutas är allt puts väck. OO trivs med den brokiga helheten, den verkliga skrivlekstugan. Ingen kollar att allt är korrekt enligt mediaspråkrekommendationerna, ingen klagar på blandspråk, överlånga ord, dialekt. OO får skriva och stava och göra snedsteg, felsteg och (o)logiska tankehopp precis som hon vill.

Det räcker. En blogg ger inga litteraturpris, utmärkelser eller ekonomisk vinst (jovisst finns det såna bloggar, men sådant ger sig inte OO in på). Hoppas någon läsare ler, skrattar och gillar och kommer ihåg eventuella gemensamma minnen.

OO tycker om statistik, men tvivlar alltid. I den här statistiken finns många motsägelser, men ändå… Antalet visningar per månad har parkerat kring tusenstrecket. OO:s strävan har aldrig varit att nå enorma läsar- och följarsiffror. En strävan fanns en tid, att bli lika regelbunden som Lena, nytt inlägg varje onsdag och fredag, men det går inte på grund av andra skriverier, självpåtagna uppdrag och den kära trädgården. När hon startade bloggen som relativt nybliven pensionär 5 februari 2015 som rätt så färsk pensionär var det helt enkelt för att få utlopp för skrivklådan. Varje kommentar, varje ”gilla”, varje läsare räknas som positivt bonus.

Och TACK, stort tack, alla läsare i Sverige! Ni är inte många som kommenterar eller gillar, men ni finns, tydligen. Ibland tror OO att det finns någon robot stationerad i grannlandet, en robot som automatläser. Det skulle verkligen vara roligt att få veta var några fler av er finns. Läsare i andra länder väcker också OO:s lättväckta nyfikenhet. Vem läser i Irland, t.ex? OO vet endast om en tillfällig läsare i USA. finns det fler? Hur klarar man språket?

Jovisst, det finns läsare i Svenskfinland, i ankdammen, att glädjas åt – och några med finska som modersmål (åtminstone några kusiner). Det finns några som läser ”allt” som OO skriver, kontakterna sköts via andra media. Ibland läser några ”klumpvis”, flera inlägg på en gång. Temabloggare av olika slag verkar vara rätt så vanliga i vårt hörn av världen, ”tantbloggare” och ”underhållningsbloggare” tror folk kanske bara att inte finns och har inte kommit på idén att söka ens (oj, så skönt att få formulera lite uppåt skogen…).

Roligaste stunderna har varit när OO pratat med någon flyktig bekant eller med nån bekant som hon inte har haft alltför mycket kontakt med, och denna utbrustit: ”Men det där vet jag, jag läser ju OrdOdlaren!”

Så här ser OO en annan statistik som hon inte helt och hållet tror på. Hur kan ett inlägg som har en visning ha tre gillanden, till exempel. Såna finns, nämligen. Intressant. Synd att pärlinläggen inte verkar ha intresserat, OO vill ju att namnet Märtha skall synas på andra ställen än i dödsannonser nuförtiden. Det går trögt, trots prinsessa (Norge), politiker (Sverige) och radiopratare (Finland). Och bloggare…

Knapprande här, vid köksbordet, har så gott som alla inlägg sett dagens ljus. I sista skedet, alltså. Idéerna kommer precis var som helst, den hjärnverksamheten är det ingen som helst ordning på. Grovutformingen görs vid spisen, i rabatten, en sömnlös natt, dammsugande, vandrande – också oorganiserat. Få inlägg har skrivits ”direkt ur huvudet”, OO skriver för det mesta oftast åtminstone en skiss med blyertspenna (hurra för den!!) på papper. Ibland tar bildjakten alltför lång tid och bytet blir magert – då läggs inlägget ”på hyllan”, och OO kan tro att hon skrivit fastän hon inte skrivit eller glömma bort det hela.

Datorn är nummer tre under bloggartiden på drygt sex år! En dator lyckades OO söndra fysiskt, en annan fick helt enkelt feil i hovo. Klura ut det den som kan! OO har fångat en datorguru som har tålamod med tanter! Bloggmentorn Carita har inte behövt rycka ut på en tid.

OrdOdlaren fortsätter så länge som huvudet håller. Idéerna tryter inte – fördelen med att vara temalös. Däremot glöms idéerna lätt om de inte skrivs ner. Ibland skrivs de på nån papperslapp eller nån dagstidning som försvinner, som hittas – och då får OO allt skrapa sig i kalufsen och undra vad hon menat med de orden… Just nu blev det ett avbrott för att plita ner en idé… Kanske den utvecklas till inlägg 601, kanske inte… Tryck på ”gilla”, tack! Vi ses/hörs/skrivs/eller…

Rapport från ett marknadsbord

OrdOdlaren har i år tillbringat tio sommardagar mellan 19 juni och 18 september som torgtant, marknadsgumma – kalla det vad ni vill. Något hon absolut inte hade kunnat tänka sig i sitt förra liv. Kallas det personlighetsutveckling? Antalet timmar bakom burkbordet blir inte oerhört många, sisådär drygt trettio, men med packande, resor och iordningsställande på platsen blir det lätt lika många timmar till…

Senast nu i lördags utövades verksamheten, då hon vars mans namn enligt OO alltid är och förblir ”Tonas Tomas” (negligerar h-et) fotade en förklarande försäljare i sin nya värmande ytterrock. Arrangör var Borgå Trädgårdsförening (i praktiken OO själv till 80%), platsen nationalskalden J. L. Runebergs hem, gårdsplanen. Finlands äldsta hemmuseum, öppnat redan 1882. J.L. avled 1877, hustrun Fredrika flyttade bort 1878. Här ser ni gången ner till Fredrikas trädgård, en av Finlands bäst bevarade historiska stadsträdgårdar:

Några varubord syns, antalet försäljare var fjorton, plus föreningens flitiga förplägnadsskötare Margareta och Tarja som stod för ett lockbete: nygräddade våfflor. Doften kändes ända ute på gatan.

OO klev upp på hemmets höga trappa och fångade maken med varor på chiliduken, två våffelätare samt lockbete två: äppelutställning (på bilden ännu inte riktigt klar) och den färska äppelboken som Gun-Britt, i lila på bilden, jobbat med i några år, ett verkligt konstverk!

Bokens alla bilder är nogsamt tecknade för att bli så exakta som möjligt och möjliggöra identifiering. Ni kan bara inte ana så olika äpplen är, både på in- och på utsidan! Hela 110 äppelsorter som odlats/odlas på denna prick på världskartan (Östra Nyland) finns med.

Till exempel en av OO:s favoriter, ‘Tohuku’ eller ‘Fuji’. Sägs att det är en av de 15 populäraste i världen. Modelläpplet från – ja, gissa! Trädet nästan dignar av frukt som precis i dagarna blir ätmogna. Mmmmmmm….

Fler försäljare fångade från trappan. Bondostarna försvann i köparnas kassar i ett nafs, Heikkis spenat likaså. Plus plantor, just nu är det ju bästa planteringstid. OO hade förhandlat på förhand med Ari, längst till höger i bilden, och han levererade en fin syrenplanta som heter ‘Holger’, precis som OO:s barndomslekkamrat! Vitblommande prestonsyren, som ofta i Finland av någon anledning kallas isabellasyren. Den kanadensiska förädlaren hette Isabella Preston.

Lämpligt höstväder med någon regndroppe då och då (dem hade vi inte beställt!), men ändå mest sol. Lämpligt antal köpglada kunder. ”Märthas Makalösa” försvann snabbt – kållåda säger vi, kålpudding heter det visst i Sverige. ”Bernts bästa Äppelkaka” fick bagaren och hans hustru inte smaka på, alla såldes. Annat populärt på OO:s och BJR:s burkbord var förstås olika produkter med chili i, t.ex svartvinbärssylt och djävulssylt (kokad av fd religionsläraren…). En trevlig dag med trevliga möten och kontakter som folk verkar ha saknat en längre tid.

Sju heta sommartorgsdagar tillbringades vid en havsvik på Emsalö, en av de stora sommarstugerika öarna i Borgå. Nuförtiden åker man dit via en bro som invigdes 1992. (Färjan före det gav en mera exotisk känsla). En mersmakande erfarenhet, en gång hängde dock en deadline som ett damoklessvärd över OO (eller RR eller VL), strandstenarna blev skrivmiljö. Hur många växter runt skribenten kan ni känna igen? I nuskrivande stund behövs fler klädesplagg än då. De va då de…

Skrivit i andra skepnader

Ååh, så skönt att få vistas i lekstugan igen! OrdOdlaren har valsat omkring i andra skrivstugor den senaste veckan. Lekstugan – bloggen – har lockat, men runda rabattkryparen, Självutnämnda Växtologen och ÖverSättaren har dominerat aktiviteterna.

En gren av magnolian bröts av under vinterns tunga snö, togs in och sattes i vas. Ögonfröjd varje dag när ÖS tittat upp från papper, datorskärm med både finsk-svensk ordbok och synonymordbok på bägge språken. Ett skönt visuellt mantra för språkverksamheten i hjärnan.

Mycket av det som ÖS jobbar med ger lärdom, aha-upplevelser och väcker nyfikenhet. KESKAS-projektet som inventerade härdiga trädgårdsväxter på 1980-talet fick äntligen lite förklaringar genom en artikel. I samband med det arbetet väcktes många intressanta växter, bland annat rosor, ur sin törnrosasömn och flera är nu populära i trädgårdar. Rosföretaget Kordes i norra Tyskland, som har rosodlingar bland annat i Kenya och i Colombia var en intressant bekantskap – rosen ‘Flammentanz’ togs fram där redan 1955… Den nya, tunga och nyttiga boken Suomen puu- ja pensaskasvio (Finlands vedartade flora) anmäldes, ÖS blev förstås nyfiken och måste bara köpa. Typiskt.

Självutnämnda Växtologen jobbade samtidigt på ett halvkåseri om den gåtfulla tibasten (som heter näsiä på finska) och har titt som tätt sprungit iväg för att fota de blommande buskarna på de egna ägorna. Svenska botaniska föreningen vill att alla invånare i Sverige i år skall rapportera in fynd av tibast, för att kunna klarlägga växten noggrannare. Hur många av er har tibast i era hemknutar?

Runda Rabattkryparen har också varit igång, ibland något lättare klädd. Tepaus har hon hållit på altanen eller utanför chilihuset, där BJR planterat för brinnkära livet med svetten rinnande. I skrivande stund är utearbete uteslutet:

Outgrundliga äro vädrets vägar… Snöfallet för någon timme sedan har upphört, men för blött för rabattkryp.

Mera aktiviteter: fågelholk nummer sex bongades igår. Den fanns/finns vid motionsstigen som förrförra eller förrförrförra ägaren till Sannäs gård lät anlägga på 1970-talet. Den allmänna fotgängarled-skylten har inte precis sköt– har fått en viss patina…

OO gillar inte ”stigen”, den är åtminstone här i åkerkanten hård som asfalt eftersom den tydligen inte sköts. Den är belyst endast när Sannäs gård har kurser på gång. Senaste säsong var ändå hälften av lamporna mörka…

Man kan svänga in på en mjuk naturlig bred ”skogsstig” där någon vänligen byggt en bro över det våtaste stället. Den här stigen ändar i en skogsbilväg som inte är heller är helt traskarvänlig, men skogsavvikelser är möjliga.

Ditåt ledde dock inte de angivna koordinaterna, så OrdOdlaren gick vidare på ”asfalten” och hittade holken i en tät grandunge, gömmargruppen är verkligt klurig. Tre holkar kvar. Den lokala världspressen säger nej till att göra en liten artikel, den ”hinner” inte.

Snön har smultit till 99,3 procent. Småregn. Dagens motion: dammsugning. Alltid något.

Fem månader

… och det intensiva senkvällsförhållandet är över. Det hetaste, alltså. Förhållandet kommer att bestå, blott guldkornen hittas då och då.

Den minnesgoda (?) läsaren kan eventuellt dra sig till minnes kappsäcken i november, den som släpades hem fylld med ”lätta” deckare på svenska. OO sorterade och ordnade, böckernas antal var över 80, varav 29 Agatha Christie. Två visade sig vara dubbletter, och så var de bara 27 (och så var de bara… som titel fanns inte med, vad OO minns). Nu börjar de ta slut. Läsandet inleddes alldeles i slutet av november. Ho letto solo a letto! Ett favorituttryck på italienska…

OO började med böckerna med Hercule Poirot. Hur många de var har glömts, en stor del av dem har gått vidare till följande läsare. Glömde att anteckna titlarna, men kanske mottagaren kan servera dem i sinom tid. De böcker där den goda vännen Hastings fungerar som berättare blev favoriter. Humor, snäll ironi och självdistans, samt härliga kommentarer till Poirots många egenheter och betonande av sin överlägsenhet, de grå cellerna, att han förstår sig på människans psykologi – verklig ”berättarsnärt”. I åtta av de cirka 35 böckerna med Poirot som huvudperson berättar Hastings. Dessutom finns det ju noveller där dessa två figurerar. David Suchets ”belgiska engelska” och hans gångstil är oefterhärmliga i de filmatiseringar som ständigt rullar i TV-kanalerna.

Miss Marple (egenhändigt foto av TV-rutan) finns i 12 böcker. Jämfört med böckerna tycker OO att Julia McKenzie och Geraldine McEwan gör henne mera söt och småfinurlig, där hon sitter med sin evinnerliga stickning och sin väska. Däremellan är hon nyfiken och skärpt när det behövs, spelat disträ däremellan… En trevlig figur, så borde man bli… Agatha Christie gjorde samma fel med båda sina storstjärnor: hon gjorde dem för gamla från början. Dessutom lär hon ha tyckt att Poirot var odräglig…

Miljöerna i ”Marple-filmerna” är dessutom… ja, förståsigpåarna har döpt hennes miljö till ”Mayhem Parva”, en isolerad by befolkad av övervägande människor över medelåldern, präster och bridgespelare och några till…

En rolig figur som dyker upp då och då är deckarförfattarinnan Ariadne Olivier – som troligen får ge uttryck för Agathas egna frustrationer då och då. Hennes stora bokhjälte är finländaren (!) Sven Hjerson. Ett verkligt äkta finskt- eller finlandssvenskt klingande namn… Sen finns ju också detektivparet Tommy och Tuppence i några böcker. En av de sista OO läste är deras första ”fall”, fullt med spänning i hela boken.

Agatha Christie, född MIller 1890, avled som lady Mallowan 1976. Äktenskapet med Christie 1914 – 1928 ändade i skilsmässa på grund av hans otrohet 1926 (skilsmässoprocesserna tog tid den tiden). I december 1926 var Agatha försvunnen, hennes bil fanns i ett kalkbrott och efter 11 dagar hittades hon på ett hotell, hävdande minnesförlust. Något som har stötts och blötts i flera soppor, men själv höll hon fast vid minnesförlusten i hela sitt liv. I en och annan bok förekommer också minnesförlust, i en en klart simulerad och med stor framgång.

Hon debuterade 1920 och var aktiv i över 50 år! Antalet böcker går egentligen inte att beräkna, hon skrev ju också teaterpjäser (Råttfällan…) och ”vanliga” böcker, noveller… Varifrån fick hon idéerna, hur lyckades hon hålla ihop myriaden av figurer i varje bok? Giftmordsexpertisen inhämtade hon under världskrigen, hon jobbade på apotek under båda. En inspirationskälla var förstås hennes andra man, från 1930. Den 14 år yngre sir Max Mallowan var arkeolog som var specialiserad på Mellanöstern och de bodde i de trakterna i flera år (Mord i Mesopotamien, bl.a…)

Men varför avbildas storheter ofta som gamla? Se på bilden ovan, den verkar vara den vanligast förekommande. Därför också första bilden i detta inlägg, den föreställer författaren som ca 30-åring, då hennes popularitet började. Fundera på hur era inre bilder av avlidna författare och konstnärer av olika slag ser ut…

Nu inväntar OO biblioteksöppning och hoppas på att komplettera sitt läsande. Men först behövs en lista på de lästa titlarna…

Ho letto solo a letto = jag har endast läst i sängen.

Knivolycka eller olyckskniv?

OrdOdlaren har lyckats med konststycket att skrämma sig själv flera gånger den senaste veckan. Tänk, vad en rödfärgad nagel kan ställa till med!

Många gånger har tanken ”Va, varifrån kommer blodet?” dykt upp, likaså ”Har jag doppat fingret i vinbärsgelén?” Inom två sekunder rättar OO sig: ”Det var ju löken!”

OO skulle hacka en lök och och beslöt att utföra arbetet med den relativt nya kroksabeln i stället för med trotjänaren sen något år, den övre på bilden. Ovanan med knivens vinkel gjorde att en pikupikuliten lucka uppenbarade sig på pekfingernageln. Nagelfilen fick jobba, men ett störande hack blev ändå kvar. Gjorde sig påmint alltför ofta, kändes obehagligt. Nagellacksflasksökning resulterade i en klarröd. Det skall finnas en färglös också, men var, säg det.

OO halkade sen in på knivfunderingar. Har hört att stjärnkockar bär med sig sina egna knivar vart än de reser. Och visst finns det favoriter till olika köksjobb även här. Bullaknivar (brödknivar), till exempel. Den övre på bilden är OO:s andra av samma sort. Kommer fortfarande ihåg lyckan när den hittades i en liten butik under en kursvecka. Då fick den fungera både som bröd-, ost- och smörkniv. Den stora fasan när hundvalpen låg och gnavde på den förstas träskaft finns som starkt känslominne, men hur det egentligen gick till har starka hjärnkrafter lyckligtvis raderat. Vinklingen mellan kniv och skaft fungerar, men sågtänderna är utnötta. Den nedre svarta knivens sågegenskaper har inte hittat vägen till OO:s hjärta.

En fantastisk tasmansk brödsåg, inköpt på Salamanca market i Hobart. Sådana här fanns i vart och vartannat försäljningsstånd, av olika trädslag. OO tvivlade först på systemet och sågbladet, men åsikten har ändrats. Försäljerskan/tillverkaren hade rätt. OO valde en i Huon pine (Lagastrobos franklinii), ett träd som växer i sydvästra Tasmaniens regnskogar, och endast där. Träden får inte fällas sen 1970-talet, men hantverkare får använda virke som fallit ner eller avverkats av andra orsaker. Lär hålla ”hur länge som helst”, innehåller nån sorts eteriska oljor och är lätt att bearbeta. Nej, kniven doftar inte. Men passar i handen när bröd skall skivas.

Fler användbara redskap. Blåskaftad ostkniv. Bra, speciellt för mjukare ost. Hålen hjälper. Tomatkniven som själv berättar vad den är köptes mest på skoj, fungerar bra – när OO kommer ihåg att den finns under tomatsäsongen. Båda passar mycket väl i handen.

Fler, fler och ännu fler finns i lådorna och i stativen. Varför finns så många? Tja, man vill prova sig fram, hitta bästa handtaget, den som hålls bäst i handen, som känns bäst och mest stabil. Nej, OO har inte räknat. vill inte heller. Men en gammal japansk favorit är försvunnen, å andra sidan fick den fungera som reservhammare en gång, så den har mist sin skärpa. Vila i frid.

Hacket i nageln växer bort allteftersom nageln växer, men det tar tid. Det blir fler varv med penseln. Nämnas bör att nagellacket ströks i OO:s bruksvaruutbud för cirka 50 år sedan. Dock finns alltid en flaska eller två i skåpet, för eventuella eventualiteters skull. Visserligen ägnar sig inte OO åt att stoppa rinnande strumpmaskor nuförtiden, men det finns fler användningsområden.

Acetonflaskan är försvunnen. Troligen förbrukad som etikettborttagare. Butikslistan är påbörjad.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.