Tjugofem i veckan

Lyckas ni? OrdOdlaren räknar och räknar, och så har det ju att göra med vad som räknas också. Det går att tänja och skuffa och krypa och krumelura genom vissa hål, och det blev så här:

Morgonmålet. Här finns nio inhemska (nästan) ingredienser som räknas. Müslin innehåller havre, råg och korn. Därutöver solrosfrön (ukrainska?) och pumpafrön. Skålens (inhemsk förresten, Pentik) innehåll toppas den här gången med egna frysta bär, egenhändigt plockade på den egna egendomen: björnbär, buskblåbär och hallon (som växer nästan överallt där de får växa. Vilda, alltså). En klatsch (eller två) äppelmos, ihopkokat och fryst av egen trädproduktion bredvid. Summa sju. Eller nio.

En och annan frukt kläms också in var och varannan dag. Den här veckan både äpple och tja, mandarin. Äpplet svenskt, men citrusfrukterna har rest lite längre väg. Dock, frukt. Sjuan strängt taget kvar. Elva ändå.

Veckans köttsoppa blev inte fotograferad. Potatis, kålrot, morot, palsternacka, rotselleri, egenodlad lök och, tyvärr, utländsk purjolök. Till den åts bröd, i vilket ingick havre och vete. Summa fjorton, eller nitton.

På tallriken flera gånger per vecka: Morot, kålrot och broccoli (inte inhemsk den här tiden på året). Summa fjorton och tjugo.

Inhemsk hjort, potatisgratäng med vitlök (egen), rödlök (egen) och kålrot. Därtill sallad. På tallriken sallat från Robbes lilla stora speciella odling (hans firma heter Robbes lilla trädgård) med anpassade ljusförhållanden, producerad cirka 35 kilometer från denna skrivplats. Tomater från Närpes. Idag fanns också närpesisk gurka i salladen. Summa aderton och tjugofyra. Nära målet!

Marthorna i Finland har kampanj i mars: ät minst 25 inhemska grönsaker per vecka hela månaden. Definitionen på ”grönsak” är bred. Här ingår inhemska spannmål, förstås också bär, frukter, baljväxter och gryn. Aj baljväxter… En påse djupfrysta ärter hade ju kunnat hällas i köttsoppan. Så dags nu! Observera att det här är en redovisning i efterhand, medveten tanke på ”minst 25” har inte funnits…

Allt har inte varit inhemskt heller. Marthornas lista räknar upp vitkål, blomkål (dessa äts på hösten, egen produktion), persiljerot (OO har aldrig använt), aubergine (inhemsk?) och majrova (nää-ä, svampig den här årstiden). Brysselkål passar inte i OO:s mun, inte svartkål heller. Svamp – aj fasiken! Finns ju både fryst och torkad. Skall åtgärdas i veckan som kommer. Zucchini – nä och nä. Sen nämns endast hallon, blåbär och lingon. Hä! OO har betydligt fler egenproducerade bär i frysen…

OO tänjer på begreppen. Choklad, Kommer från kakaobönan, gudarnas föda. En malvaväxt som är ett träd, och bönan innehåller massvis med nyttigheter. Två bitar nästan varje kväll. 47% kakao i Fazers bruna. Produkt av en växt som är nästan 10 miljoner år gammal, sägs det. Sååå…

Veckoslutsskvätten. Vindruva är ett bär! Växer också här! (Outtänkt rim…) Även om denna förädlade druva har vuxit och bearbetats i Puglia, Italien. Det blir tjugofem, med lite utflykter och tänjningar och krumbukter… Friskt vågat, hälften – nej mer än hälften – vunnet!

Å andra sidan: det blir en hel del inhemskt, närproducerat och egenproducerat femtiotvå veckor i året, mycket odlas inom en radie på … hm… 62,62 meter från köket. Det jämnar garanterat ut sig.

Vintervårvandring

Måndag, 7 mars 2022. Första näsutsticket rapporterade: grårå dag. Andra försöket rapporterade: njaaa – ackompanjerat av fotografhjärnans utrop: bättre bilder än i sol! Termometerkoll visade -1 Celsius. Okay.

Varje byvandring startar vid postlådan och smällspirean vid tomtgränsen, och den här gången trampades först 40 meter Tågsbackaväg med försiktiga tomtesteg, därefter snabbt över den bara asfaltvägen och in på följande lilla isväg. Rutten är 2,5 kilometer, med stegräknare blir den minst 500 meter längre. Stegen blir korta och kurvande på is, skare och snövallar.

En ek med fjolårslöven kvar och en al med kottar i början av isvägen, Hagavägen. Enligt forskare vid Helsingfors universitet är den här trakten den nordöstligaste gränsen för ekens naturliga utbredningsområde, och visst finns det ekar här, i alla storlekar, former och längder, naturligt uppkomna och av människan planterade och/eller förbättrade.

En liten flicka planterade ekollon på 1930-talet, de två ”syskonekarna” vittnar om det. Stämmer, OO har frågat. Den andra eken är OO:s favoritek i byn, enligt ägaren har den startat sin livsbana i slutet av 1940-talet. Något formad av människohand, producerar skottkärrsvis med ekollon.

OO fortsätter Hagavägen till slut, ni kan se platsen där isvägen möter asfalten ovanför råskishusets tak. Alltså det lilla ljusgröna huset som skyddar ”soptunnan”.

Visst har vi service här i obygden 10 kilometer öster om stadskärnan! Vi kan både sända och ta emot snigelpost. Om bara någon skulle skicka… Dessutom är stora delar av byn livsviktig, som synes. Grundvattenområde. Observera plogvallarna, hoppas de har försvunnit till midsommar…

Bort från asfalt och bilar, in på den smått upptrampade skarstigen som leder till åstranden. Första bilden ner mot ån, för att ta andra bilden vände sig OO 180 grader. Samma stig, men så olika. Inte vatten i spåren, endast skuggor!

Ån har varit en viktig farled, både som havsvik och som å, redan för något årtusende sedan. Stenåldersboplatser finns längre norrut.

Skillnaden mellan å och åker är minimal denna årstid, den biten hoppar vi över. Uppe till höger syns kortändan av gula Sannäs gård, en verklig maktfaktor på sin tid, återkommer. Har skrivit lite om den och dess invånare i åtminstone ett inlägg, om händelser 1918. Den nuvarande ägaren lät plantera en hel del äppelträd för något år sedan, inhägnade, tack och lov.

Efter ytterligare en stump asfaltsväg är det dags att beträda Tågsbackavägens andra ända. Ingen risk för överhastighetsböter! Vägen svänger efter den lilla branta uppförsbacken till vänster, den har faktiskt varit huvudväg fram till 1930-talet, tro det den som vill!

Blicken fångades av något nytt till höger. Det är trädfällningsdags lite här och där, här har en björk fått ge sig. Men äppelträdet! Här har hararna försett sig med god bark. Inte alls roligt för ägarna, kan OO tro…

En plötsligt svajande kropp fick OO att mera koncentrera sig på underlaget, och upp för den glashala backen kom hon sig. Undrar hur många kullerbyttor den stora stenen till vänster har sett? Den skyms nu delvis av en gran och av snö.

Sista färgklickarna, vägens övriga postlådor. OO fick orsak att stanna upp och räkna de bebodda (alla är bebodda…) husen längs vägen. Nio, får hon ihop. Våra två postlådegrannar bor på asfaltsvägen.

När skall all denna snö smälta? Det utlovas sol och +7 till söndag, få se… Nu är det onsdag kväll, 9 mars. Klockan är i skrivande stund 19.12. Temperaturen ute är -6,9… Skaren bär i morgon. Planerar vandra på skaren längs en skogsstig – gammal motionsstig. Hoppeligen.

Väder-lek och snömassor. Smält!

Hej, alla ni som sätter upp bilder på snödroppar, vintergäck och andra vårtecken! OrdOdlaren bjuder er gärna på vinter-te, i speciella förhållanden, om det passar. Det rasade ner snö från molnen mellan måndag och tisdag, främst under det magiska datumet 22022022.

25 – 30 centimeter vita packade kristaller på gårdsplanen. Igen. Än en gång. Avstod från att göra en vändplan för bilar som brukligt är här, det fick räcka med en vedväg i en elegant kurva till vänster – ved behövs varje dag!

Det här då? Varsågoda, ni får gärna prova – inom februari. OO:s uteliggarsäng, under skyddande presenning. Den får vänta ännu en tid. Fotad genom ett köksfönster, kraftigt uppförstorad. Nedtyngda rhododendron och andra buskar i förgrunden. 23.02.22 kl. 13.21. Nytt foto om tre månader…

23.02.2022 klockan 12.07 och 12.38, efter utförd dagsmotion. Lilla Mhy har lugnt kunnat stå i sitt garage hela veckan, OO passade på att bunkra förnödenheter innan snöfallet satte igång. Nu står en ny gemensam färd för dörren antingen under regnig fredag förmiddag eller solbelyst eftermiddag eller lördag.

Inga fler snöfall, inom överskådlig tid, ser det inte ut att bli. Kanske inte så rejäl snösmältning heller. Någon sa någonting om tidig vår i södra Finland. Få se.

Troligen högsta punkten på OO:s plats på jorden. 23 (minusgrader) och 24 (plusgrader) februari. Kan du upptäcka de två stolarna? Gamla trädgårdsstolar, mera som installation än att sitta på. Rönn till vänster. OO umgicks med planer på att flytta sommarsängen dit, men i somras smakade det inte. Känns lite utsatt. Få se, på fredag skall det hända (stjälpa) stora saker i den omedelbara närheten.

Bjuda på te, ja. På altanen. Hoppas ingången till altanen, till höger, ser tillräckligt inbjudande ut. Genom porten mera mitt i bilden går man nerför några trappsteg till ”nedre” trädgården, välkomna! Längst till höger en pumpvattenpump, busken till vänster är ett gullregn. Bakom lyktstolpen står en fontän, som synes…

Välkomna till altanen! Fotot är taget genom dörrens glasruta, gick inte på annat sätt. Snöberget fylls på allteftersom snön på taket rasar ner. Lite jobbigt att skapa sittplatser – hård snö – men kommer det gäster försöker OO ta sig ut med spade i hand och skapa rumputrymme. Även om teet skvalpade ut ur muggen vid fotograferingstillfället så skall det gå att ordna ett teparty. Bord och stolar kan inte utlovas förrän tidigast om två månader, men man vet ju aldrig. Sol och regn och plusgrader i lämpliga kombinationer står högt på önskelistan nu.

Hälsningar från vinterklimatet!

Sjuåringen lottar ut, paketerar och postar…

Pernå, Lovisa, Borgå, Klintehamn, Västerhaninge, Onsala och Tollered. På dessa orter sitter Lena, Janica, Lasse, Ingrid, Carita, Tua och Eva, här i omskakad ordning med hänsyn till orterna. De kommer alla att få ett kuvert på posten. OrdOdlaren hoppas att postverken sköter sitt. En ”vinst” går bombsäkert fram, på tisdag kväll. Överlämnas från hand till hand. För visst var det kiva att Michaela hade tur i lottdragningen, tack vare en kommentar om ett inlägg där hon själv var med!

OrdOdlaren fotogr – nej, Självutnämnda Växtologen fotograferar en ek som behövs för att skriva lättsamt om ekar. ”Vinsterna” som sänds iväg på tisdag är just växtkåserier. Skribenten kan bäst beskrivas som ett mellanting mellan en upplysningsgivande gammal folkskollärare och en gammalmodig (just det!) kåsör. Så tycker OrdOdlaren och njuter tidvis.

29 januari, klockan 14.43. Här skall det njutas sköna testunder med mera om någon månad. Hoppeligen i april. Reaktion? ”Hoppeligen” klassas som finlandism av språkvårdarna. Svenska Akademins ordbok: som förhoppningsvis, något skämtsamt. Belagt 1957. Vadå skämtsamt? Fredrik Sonck: ”Poeten invänder: betoningen ligger på den första stavelsen i hoppeligen, och därmed får ordet en helt annan gäckande nyans i sitt hopp”. OO håller med. ”Hoppeligen” vinner mera mark än ”förhoppningsvis”, hoppeligen!

30 januari klockan 9.41. Det här är inte kiva. ”De bara öukar å öukar, sa han som åt ärtsoppa i regne”. Kiva – jovisst, finska och helimporterat till sydfinlandssvenskan. Alla ljud korta. Inte precis OO:s favorit i skrift, men verkligt fungerande i talspråk. Passar bättre i våra dialekter än ordet kul, som folk i Österbotten importerat. Kiva i grundform går helt bra, men en finskspråkig väninna for ut i en kaskad av fula ord: ”ni komparerar på ett försvenskat och för en finne fult sätt, kivogare, kivogast! Skäms!” Kan en språkmänniska förklara varför det blir så? Kivare och kivast? Ha. Hör Olle, modersmålslärarlegenden, dra ett snett leende och mumla ”mera kiva, om man nu måste…”…

5 februari klockan 13.24. Huvadå. Finns det ordet? Hittade ”hugaligen” och ”huvaligen”, som enligt Wictionary är ”norrländska” och uttrycker bestörtning, äckel eller att det är synd om någon som drabbats av olycka. Synonymer: fy så hemskt, usch, fy, hu. ”Huga” säger man om något som är jobbigt eller obehagligt. Krösamajas ord. OO:s ord är huvadå.

7 februari klockan 9.39. Plusgrader. Första snöbiten från taket kom ner med bång senaste natt. Bara endast första lilla… Nu har OO verkligen fått leidon. Uttalas med o eller å. Dialektalt av leda, tristess. Man är utled på någonting, men inte riktigt lika starkt. Kan också sägas som leid, som adjektiv.

Legendarisk är historien om den filosofiskt lagda mannen som hade krattat ihop tomtens höstlöv, och när högen var som störst kom en vindpust och bredde ut den igen. Mannen lade lugnt ner krattan på marken, betraktade det hela en stund och konstaterade lakoniskt: ”Tokodii e ja leid”. Sånt här är jag trött på. Medge att dialektuutrycket är mera kärnfullt.

Snökonsten från en annan vinkel. Och huvadå så mycket snö som skall komma ner… Hur håller krusidullsnön ihop? Kristallerna binder ihop sig på något genialiskt fysikaliskt temperaturmässigt sätt. Egentligen grömt grant (nordsvenskösterbottniskt vanligt uttryck för mycket vackert). Int rikit en glansbild, men näråpåå.

Tack ni som kommenterade, GRATTIS ni som hade tur i utlottningen, hoppas ni läser innehållet i era brev…

Berätta gärna vad ni tyckte! OO mårar åpåå…

Sjuårsinlägget

Firarorsakerna femte februari utökas och utökas. Drottning Elisabeth II 70 år på tronen, visserligen först dagen efter, men ändå – regent under OrdOdlarens hela livstid! De första aderton månaderna undantagna, men dem kommer OO inte ihåg. Kronprinsessan Mary i Danmark fyller 50 år, hon ”firade in” (vem har hittat på det uttrycket, varför…) sin jubileumsvecka i tisdags med en utställning över kronprinsessor i Danmark…

OrdOdlaren ”firade också in” i tisdags. Visserligen handlade det om en överraskning av en helt annan orsak, först nu avslöjas OO:s orsak för kurskompisarna. Ann slängde in en flaska bubbel i väskan tillsammans med läroboken i italienska, vi fick träffas! Närkurs i stället för distanskurs! Vissa pandemirestriktioner upphävdes den dagen!

Slut på distansstrulet. För gott, hoppas vi. Inte fått Teams-inbjudan, inbjudan hamnat i skräpposten, får ingen kontakt, kontakten haltar… Man sitter lite si och så i olika belysning och visar upp lite eller mera av sitt ansikte, med lite av hemmet i bakgrunden.

Läraren Michaela körde med italiensk bakgrund, vi andra med bokhyllor och tavlor och tak och dörrar och annat spännande runtomkring. En fördel var att Michaela kunde visa upp en av sina gullingar, som ser något förskräckt ut över att möta tanter och farbröder på skärmen.

Det ser något glest ut i klassrummet, men betänk att en elev står i ett hörn och fotograferar, de två som håller på med upphällningen skall också sitta nånstans, en har ännu inte kommit, och två – tre hade arbets- eller andra förhinder. Visst fyller vi kriterierna för en kurs! Med mun-näs-mask, vi slopar inte allt på en gång här i vårt land.

Ett glas bubbel frestar alltid OO att fotografera genom vätskan, och Michaela blev synnerligen nöjd med resultatet, det är hon som syns i glaset, om ni händelsevis inte märkte… Lite oordning runtomkring i klassrummet som är fyrkantigt och heter Klotet. Av spåren att döma undervisas där i geografi och biologi för 13 – 15-åringar.

OO fortsatte sitt firande med skrivande (vad annat…) och idag fredag med en 2,2 kilogram tung och egeninhandlad bok, verkligt intressant, och en högfrestande deckare där handlingen utspelas i OO:s barndomskommun. Har inte vågat börja läsa deckaren…

God mat, potatisgratäng och kyckling med ett gott vin, avslutades med en gotti-gotti bit ost. Och i morgon, på själva firardagen, då blir det – snöskottning.

Men först skall OO se på skidtävlingar i OS!

Firartårtorna, Runebergstårtorna, är också inhandlade, från samma lilla bageri som förr om åren. Traditioner! Recepten är många, utseendet varierar inte mycket. Allt är laddat – och naturen laddar med snö.

Nu förväntar sig OO, som vanligt, presenter, blommor, choklad, vackra tal och hyllningssånger, från höger och från vänster, från norr, söder, öster, väster och allt däremellan. Samt kommentarer. Sju kommentatörer kan vänta sig ett stort överraskningsbrev på posten. Blott det ordnar sig med snigelpostadresser. Om inte snön bryter strömmen, som hände för ett ögonblick för en stund sedan.

Möten på bokmässan

Babben, Benita, Karin, Tim, Lena, Päivi, Lisa, Thomas, Anna-Lena, Bernt, Filippa, Margareta, Nina – åtminstone er bytte OrdOdlaren ord med. Plus med många andra, vars namn inte uppmärksammades. Dessutom på fyra ”språk”: barndomsdialekten, solskensspråket/reinast grondsprååtsi, standardsvenska och finska.

Längst tid trivdes OO tillsammans med Lena, på standardsvenska. Hon har ”varit bekant” i cirka 40 år, eftersom hon levt ett långt journalistliv och OO har läst välskrivna artiklar. Vi tog bort maskerna inför fotograferingen. Numera är Lena känd för att vara en av eldsjälarna bakom muséet Igor i Degerby, Ingå, muséet om Porkalaparentesen. Där har man samlat minnen från den tid som området var tvångsbortarrenderat åt Sovjetunionen (hösten 1944 – januari 1956). Den tiden ville folk helst inte tala om när Lena och andra entusiaster satte igång med att samla minnen och material på 1990-talet. Snart nog fick man också tillgång till ryska arkiv och kontakt med människor där som kom ihåg. Och även belackarna har mjuknat och anser att jobbet är värdefullt. Intressant!

Nu har Lena och kumpanen Bernt gett ut en fyrspråkig bok om minnesmärken från den sovjetiska militärbasen, därför namnet Porkkala-Udd, som området kallades på ryska. På svenska skriver vi Porkala.

Lite barndomsdialekt. Tim Sparv, läsande fotbollsstjärna, läsambassadör. Snabbt konstaterade vi att han inte ens var påtänkt när OO flyttade från den gemensamma hemkommunen. Dialekten fungerade. Så stötte OO på en ung kvinna, Lisa, vars efternamn skvallrade om hemtrakterna. Rätt. Hennes pappa är en ungdomsbekant. Tungan löpte ännu bättre.

Det krävdes små och större förändringar av tungomålet när den här boken skulle inhandlas, på rätt språk. OO har varit bosatt i trakten i 13 månader, att koppla in språkmelodin och att hitta rätt ordvarianter tar lite tid. Tyvärr. Även om alla från trakten anser att språkkunskapen bör noteras i OrdOdlarens cv. Här finns ordlistor och berättelser, dessutom uttals- och skrivregler (som OO ändå spontant har följt i alla år sen 1970-talet…).

Visserligen dominerar finskan på bokmässan, men OO insisterade på att träffa finskspråkiga bloggväninnan Päivi från Åbo på mässans svenska område, bokbyn (syns inte på bilden). Vi pratar alltid finska, även om Päivi förstår en hel del svenska. Hon bekantade sig ivrigt med det svenska utbudet och plockade åt sig av tidningen Trädgårdsnytt från tidskriftshyllan – i den tidningen finns OO i en annan identitet! Hennes blogg heter Parasta lähteä nyt (ungefär Bäst att ge sig av nu), en reseblogg där ”resa” är ett brett tolkat ord.

Något babbel med Babben blev det inte, vi sågs endast en kort stund. Snarvlet sköter vi via telefon, har så gjort i drygt 35 år. Två fd lärare brukar bruka den apparaten 45 minuter per gång. Ungefär. Nu blev det nästan endast ”utseendekoll”.

Det finns flera författarsamtalsscener på mässan. En del sänds t.o.m. i TV, andra på nätet, en del endast på skärmar i närheten (kolla närbilden till vänster). Står man ”på lämpligt ställe” nås öronen av en kakafoni av röster, blandat med reklamröster, och hjärnans trötthet ökar med flera grader. Här intervjuas författare från Hangö och från Borgå om bland annat lokala förebilder i böckerna de skriver. OO vilade huvudet och benen en stund.

OrdOdlaren piggnade till. Varför russinreklam på en bokmässa? Och dessutom med en ”folkkare” i precis samma färg och form som OO:s egna lite skruttiga bubbla på 1980-talet? Tog inte reda på, men denna röda åsyn gjorde att OO orkade med ett varv till, med bland annat samtal med folk från våra ortodoxa kloster, Lintula och Nya Valamo. På finska. Plus ett långt stopp i ett stånd med gamla kartor – men tyngden på axlarna protesterade mot inköp av en stor bok. Några kort accepterades dock.

Drygt fyra timmar efter ankomsten stod OO i denna ljudmiljö, väntande på bussen hemåt, en kort promenad från mässan, med tyngande ryggsäck och axelväska. Förbisusande otaliga bilar och åtminstone sju när- och fjärrtåg på tio minuter (järnvägsspåren går bakom träden till höger). Huskolossen i fonden innehåller bland annat ett megaköpcentrum, Tripla. Här stod en gång ett mysigt trähus, järnvägsstationen Fredriksberg. Nu är namnet Pasila på finska, Böle på svenska. Och mässcentrum, yrkeshögskolan Haaga-Helia, med mera.

Åh, det smakade gott med två baljor te vid hemkomsten i torsdags!