Tre dagar annat

Staycation tycks de som vill svänga sig på utrikiska säga. Holistay är ett annat förslag. Hemester har varit i ropet hela sommaren. Nä, säger OrdOdlaren. Hon har varit på platser som ligger åtta timmar hemifrån. Hemestrar gör hon närmare hemmet.

En speciell sevärdhetsresa, sevärdheter med fötter, rötter, kölar och stadigare socklar. Första upplevelsen på plats blev bildlös, supergod mat och umgänge med skolkompisen från 1963 – 1970. Det andra trevliga fötter-röttermötet förevigades! Se här:Karin i mitten, karlarna vid kanterna och en gåvomahonia i mitten. Tre personer! Tack för buske, träd, tre(ä)vlig samvaro – – tänk, vad bloggar kan ställa till med!Sen bar det av söderut och österut på holmen. Genom berget – hålet – vid Färjsundet. Oj, så spännande det var att åka genom Finlands första landsvägstunnel, invigd 1958, de första gångerna i Öriket på 1970-talet. Caféet Uffe på Berget har besökts några gånger, ibland har det varit stängt. Numera åker man genom nio bergstunnlar mellan Helsingfors och Åbo…Inom kort dyker Kastelholms slott upp. Grundat på 1300-talet, storhetstid på 1500-talet (Gustav Vasa med sönerna Johan, Erik, Karl…) och övergivet mot slutet av 1600-talet. Intressant museum. Vägen svänger mot vänster…… och där ligger det nutida ”slottet”, byggt 2011-12. Mickes dröm. Smakbyn. Första gången OO och BJR besökte platsen fanns där ett gammalt torp, där Micke och son höll på att sortera och slänga. Bäst som det var stod de två fastlänningarna och bistod med granskning, kastande, skojande…Klart att Robinson syns. En monter av gamla fönster innehåller allsköns Fiji-material. ”Känner du den smått syrliga doften”, undrade Micke. Ingenting är tvättat, det skall vara äkta.De hängande halvlånga jeansen (Tänk, att inte behöva byta kalsonger alls, det som hustrun tjatar om hela tiden… Hm.) och andra attiraljer,skor, schackspelet, anonyma konservburkar, salt kokt av havsvatten, snäckor… Micke medger att han är en samlare.

Statyetten då, frågade OO. ”Kom med, här, mitt i restaurangen! Du kommer väl ihåg att jag miste två tänder i svinet under tävlingen? De är här, nere…” Haha. Det var det inte meningen att OO skulle tro, men Micke försöker med vad som helst och glittrar med ögonen!Första gången OO steg in i den här restaurangsalen (2013?) trivdes hon direkt. Stort, ljust, högt i tak, utrymme mellan borden… OO avskyr murriga och mörka restauranger där både gäster och servitörer får trängas och knuffas. Corona-anpassat redan då…Öppet kök gäller också, i mitten av bilden. Gästerna skall kunna se när/hur maten tillreds, tala med kockarna – och de bjuder verkligen på sig själva. Samma skojande gäller, det tog en stund innan OO fick sin bild av kocken Ted och köksmästaren Jonas. Varför har han hatt? ”Komplex för en begynnande flint”, konstaterade hovmästaren lakoniskt och respektlöst.Veckans tema: en hel inköpt gammal ko (som inte dött av bekymmer, som i shillingtrycket). Mera smak i äldre djur, bör hänga länge, ställer krav på tillagningskonsten… Fyra rätter:En liten burgare, ett långkok, en mustig gryta och ”något från bakdelen”. Potatis, grönsaker och härliga såser som inte syns på bilden. Gissa hur mätt OO blev. Det blev en låång paus innan en smaskig dessert åkte ner.Aj jo ja. Allra först bjöds vi på Svärmors limpa med smör. En limpa med kladdkakeartig konsistens, något OO hade velat ta med hem!

Ännu tidigare på kvällen gick vi ner i källaren bland alla lagringstunnor för diverse brända drycker. Ett rum med eko och akustik som tusan. Så där levererades ”In tiefem Keller” med elegans av basen i OO:s sällskap. Vi var ensamma i djupet.Bränneriapparaterna har nu fått ett nytt hem, har flyttat till vägens andra sida, invid den traditionella Jan Karls-gården – och Vita Björn. Verkligt lämpligt, den vita byggnaden har varit fängelse, numera fängelsemuseum. Micke blickar mot stjärnorna – in i framtiden?Ho vet. Besöket avslutades med en bamsekram. Ingen covid-19-fara, OO når inte högre än till Mickes axel, så näsan trycktes in mot den vita rocken där. Han går omkring i resaturangsalen, känner alla gäster (om han inte känner dem börjar han ändå känna dem), svarar på frågor – hur många gånger har han månne berättat sin Robinson-historia?

Äppel päppel, såga klipp!

Kycklings hembygdsgård i Lappträsk har ”alltid” haft en speciellt dragningskraft på OrdOdlaren. Det finns bildbevis på att hon var där redan ca 1980, men de bilderna har placerats på ett säkert ställe, tydligen. Fråga inte vem som tillfälligt drabbats av ordningssinne…Här har OO dansat och lett folkdans, besökt hembygdsmarknader, ätit nyrågsgröt, beundrat och begrundat äpplen på utställning och hästar på parad. Nu senast har hon fotograferat krusbär, bevistat Saras namnsdagskaffe (med te) – och nu har OO lärt sig lite om äppelträdsbeskärning. Mest använde hon ögon, öron och kamera. Inte såg och sekatör, nä. Gruppen började med Sara:Namnet kommer från Sara Hastig (1898 – 1977), som bodde här i hela sitt liv, sen 1959 som änka. Hon ville att hennes hem i hjärtat av kyrkbyn skulle bli hembygdsgård. Saras höstfrisyr, från ett annat håll:Under det här årtusendet har Gun-Britt sökt, samlat, ympat, uppfött och planterat cirka 100 äppelträd med lokalt ursprung på gården. Och det är inte klokt så de flesta växer och bär frukt, speciellt i år. Beskärning av äppelträd innebär alltid att trädet får skador – men får det växa fritt så minskar äppelmängden, sådär kort sagt.

Här pekas och förklaras, sen grep sig de flitigaste verket an:En klippare på långt skaft närmar sig ovan hotfullt från vänster… Alla träd fick inte behandling. Gun-Britt förklarade grundprinciperna: tänk ”vinglas”, överväg borttagning av grenar som växer rakt uppåt, inåt, i kors, såga så att barken inte fläks upp, lämna grenkragen där trädet producerar läkning och allsköns nyttigheter:Äppelträdsbeskärning på sensommaren (JAS-månaderna) innebär att det regnar äppel. Det måste man stå ut med. Här var det en hel del frukter som åkte iväg i diverse påsar för att sen landa i moskastrull, i paj eller utan krusiduller i munnen. I övrigt påmindes OO om receptet för att sko en glad, ung och egensinnig häst: det behövs 12 människor. En som jobbar och elva som ger goda råd.I brist på stege gör den vigulante så här, även om det inte rekommenderas alltför helhjärtat, av säkerhetsskäl. Ska man så ska man…Den här bilden vill OO kalla ”föreningssamarbete på avstånd”. Lappträsk hembygdsförening med långt skaft till vänster, Borgå Trädgårdsförening med handsåg till höger. Corona-anpassat…

Trots äppelmängden hemma kom två frukter med i bilen. Båda sorterna har välkänd proveniens, men hur det blivit så här och vad som är grunden kan man spekulera om.Bernhard till vänster, ”något mindre än medelstort”, 119 gram. Leos Kavlås till höger (ursprung Sverige, landskapsäpple i Västergötland), 377 gram. Absolut inga sura äpplen att bita i, men magen ville inte ha mer på grund av överfyllnad…

Ingen bloggpaus, men…

OrdOdlaren bubblar av skrividéer. Men lägger dem på hög i hjärnan. Dygnet har endast 24 timmar, och hon vill sova också. Skördetider, hej, hej, skördetider… Annat också. I veckan var det konsert, och ikväll lördag igen. Även om publiken sitter med avstånd och ser lite småblygt på varann så spelar och sjunger musikerna som de sällan gjort förr. Det är ju så länge sedan de fått spela för publik…Så sade i varje fall Jan-Erik Gustafsson, med cellon mitt i bilden. Han är konstnärlig ledare för Sibeliusdagarna i Lovisa, som inleddes i onsdags. Monica Groop i gult sjöng och berättade om sina framföranden, satte dem i ett historiskt sammanhang, med lite små humoristiska vinklingar. Hon kan sin musikhistoria hon! Beethovens och Haydns arrangemang av skotska folksånger, tillsammans nästan 400 stycken. Hon sjöng två av Beethoven (250 år i år, skäl att återkomma), en av Haydn, samt några små sånger som Ravel arrangerat, fem korta som berättade om grekiskt bröllop. Jännä, skulle man säga på finsksvenska. Och Sibelius fanns ju på programmet också. Borde egentligen publicera hela Procopés text, men… Nä. Punkt.

De övriga fem på bilden framförde Antonin Dvoraks pianokvintett nr 2, verkligen ett intressant ”stycke”. Lugna och vackra partier omväxlande med en frenesi som nästan lockade fram skratt när musikerna bredde på. Jan Söderblom, till vänster på bilden, spelade på så stråktaglet yrde, han bara slet bort ”fransarna” i farten och fortsatte. De andra inte att förglömma. OO utnämnde diplombladvändare nummer tre, förra kollegan/muskíkläraren Johan. Skötte sig säkert med bravur!

Andra satsen i pianokvintetten var bekant, bekant här och där. Nat King Cole sjöng sig in i mångas hjärtan på 1940- och 50-talen med ”Nature Boy” – och melodin har lånat temat av Dvorak! Jännä igen…Här en bild av OO:s tidsslukare just nu. Hon är med och gör det fullständigt tvåspråkiga Rosenbladet i Finland, och det är en hel del som skall översättas och granskas. Papper, finsk-svensk ordbok på nätet, koncentration… Det är mycket med rosor just nu. Det blir en väggkalender med rosor som tema också, inom kort. Valde bilder idag. Svårt, när alla bilder är halvbra, ingen pangbild. Fortsätter, hinner göra lite ännu innan det är konsertstartdags…

Nina B-N och Nya Östis, OO ”lånade” musikerbilden utan att fråga lov… De egna bilderna är inget att publicera.

PS. Träffade Nina som tagit bilden för en stund sedan. Hon sa ”Nu har du lov att publicera bilden”. Bra. Helt ”lagligt”, alltså…

Pötisk efter kalaset

”Goethe var en stor poet”, med uttalande av alla vokaler. ”Nej, oe utläses som ö!” Och det blev OrdOdlaren idag, när hon slog upp sina brungröngula och kände efter i vänster sida. Och med lite nödlösningar här och där blev det så här, med bloggprogrammets kreativa radindelning. Ni får läsa kreativt!

70 år tror jag visst att jag blev                                                                                                                                                                                    och jag känner mig underligt skev                                                                                                                                                                             sträckt en muskel i låret har jag                                                                                                                                                                                  det är bara att ta nya tag!

En säck för skräp, jag slänger ned                                                                                                                                                                              champagneglas och servetter                                                                                                                                                                                    det kom ett regn, lite väta                                                                                                                                                                                          och bordens dukar blev blöta.

Vivecas våfflor, de smakade gott                                                                                                                                                                                så sa alla, och jag hade fått                                                                                                                                                                                        bra recept på nåt salt att ta mé                                                                                                                                                                                  det gick åt, och jag gladdes åt dé!

Å björnbärssylt, med glass runtom                                                                                                                                                                             körsbär och hallon fanns också.                                                                                                                                                                                 En och annan tog om och om                                                                                                                                                                                med te och äppelsaft ovanpå        (det här ordet får ni liksom betona om…)

Min käre man hade diktat en sång                                                                                                                                                                            han fick sjunga den mer än en gång.                                                                                                                                                                        Blev rörd och glad och därtill lite blyg                                                                                                                                                                      och då spexar jag lite i smygFått närpesbröd, ska in i frys                                                                                                                                                                                       böcker som blir kvällomys.Fådda flaskor, tack för dem                                                                                                                                                                                        dem öppnar vi nångång ”sen”.Tack Tona snälla för bilden jag fick                                                                                                                                                                            via WhatsApp med ett litet klick.                                                                                                                                                                                Rabbes bilder på pinne jag får                                                                                                                                                                                   – får nu hoppas att posten mig når!

Nej för sjutton jag vill ju helst                                                                                                                                                                                    stå själv bakom apparaten!                                                                                                                                                                                         Men får se gäster från min fest                                                                                                                                                                                   (och glo på egna stora magen).

Sångens början är visst lite fel                                                                                                                                                                                    Till 70 återstår ännu en del                                                                                                                                                                                         timmar, just från och med nu                                                                                                                                                                                     är det nästan exakt tjugosju!      Å muggar hit, å skålar dit                                                                                                                                                                                           tömma vaser och burkar.                                                                                                                                                                                            Våffeljärnet skall skötas om                                                                                                                                                                                        jovisst, jag tror att jag orkar!

Ni kan ju prova sjunga, vet inte säkert om det passar med alla verser och Tra-lalalaa, tra-lalalaa…

Uteliggarens färska memoarer, del ett. Kanske.

En sommar i början av årtusendet var vidrig. Ofta hett, stillastående luft, åska som hotade men sällan kom. OO råkade få syn på ett myggnät att hänga över sängen, köpte, och började drömma om att ordna ihop en uteliggarplats på lillstuguns lilla veranda. Lillstugun, som då fungerade som lagerplats. Följande sommar blev en nära bekant sommarstugelös, och snälla OO erbjöd lillstugun. Dit for det, och mer uteliggarplaner blev det inte. På några år.

Nätet togs ur sin förpackning sommaren 2019. Tala om snabba ryck… OO tillbringade nån natt under linden, nån under eken, underlaget en tjock matta och en madrass. Och solspektaklet tände sin strålkastare rakt i OO:s ansikte vid sjutiden på morgonen. I höstas kom följande lyckträff. OO kom över en säng/soffa i metall. Köpet gick ganska så snabbt.Sängen placerades för nån vecka sedan nära ett av insektmegahotellen i sovskogen, den skog som OO lovade presentera vad det lider (se tidigare inlägg). Hotellet byggdes när skogen putsades i höstas. En hängstolhållare utan funktion som sådan har nu fått byta yrke, myggnätshållare. Stadig skiva i botten, en gammal madrass, bädda, klart. Anrättningen toppas av en pläd, behövs för värmeregleringen.Uppåtsikt efter första natten, klockan 05.40. Madrassen befanns vara för tunn. Korrigerades med att beskatta en sällan använd sitt-liggplats på dess mjukdelar. Morgonunderhållningen stod grannen, grå flugsnapparen för. Vilka akrobatiska insektluftfångarkrumbukter!Följande natt var perfekt. Ni kan skymta ett hus mellan trädstammarna, obebott ca 97% av årets dagar och nätter. Kyligt, officiell temperatur var som lägst +7,2. Huvudförflyttning kändes verkligt kall – men, men: en pipo (stickad luva) finns därför i skogssovningsberedskapslagret, bara att dra på vid behov. Uppvakningen skedde under överinseende av en stor fågel högt uppe i en tall. Om en stund flaxade den tungt, ljudligt och snabbt iväg. När yrvakenheten lagt sig klarnade det: en duva.Morgon nummer tre väcktes uteliggaren av ett ljud som efter en stund var verkligt välbekant. Precis där i ena stortallen. En ekorre som fått hepuli/fnatt/glädjeanfall. Sprang runt på stammen, av och an på grenar, smackade och rev med klorna, med en sjujäkla fart. Sen bara försvann den. Ingen lekkamrat syntes till. De brukar ofta vara två vid såna tillfällen, säger OO:s ekorrerfarenhet. Sen återkom duvan, nu närmare. Promenerade av och an på gran- och tallgrenar. Verkade som om den tog en pinne, flofsade iväg, återkom i samma ärende flera gånger. Bygger bo????? Nu????Det ser ut som ”sängen mitt i skogen”, men det är endast 40 steg till hemmets ytterdörr, dels för att ”rhododendronskogen” måste rundas. Visst finns där en spännande björkstam till vänster. Sparades vid städningen, få se vad den blir när den blir stor! På bilden syns faktiskt fem av de åtta olika rhododendronbuskarna, samt den brandgula azalean.

Fjärde morgonen fungerade en fågels varningsskri som väckarklocka. Vet inte vem eller varför, men det pågick länge. Sen somnade OO om!

Femte morgonen. Tyst. Varmt. Tunn pyjamas var nästan för mycket i klädselväg, täcke och pläd hade nästan i sömnen förpassats till utkanterna. Åska i luften. Bara att packa in alltihop i lådan som skymtar på en del bilder. Allt rymdes elegant, förutom den extra madrassen. Men regn – nä. Jo. 171 droppar på lika många minuter. Följande natt = innenatt. Tryckande luft, inget regn.Inte regn på dagen heller. Åkte iväg och köpte en ny madrass. 90 x 200 x 12 cm. Industriförpackad som en cylinder, 35 cm i diameter! Den måste få minst ett dygn på sig för att få sin rätta form och konsistens. Men sen! Observera den grå flugsnapparens hem i tallen.

Fläkten får surra i sovrummet även i natt. Klockan är ungefär 00.30 just nu, utetemperatur +18.

Krafsredskapen

”Och lilla Vicke Vire…”. Hon vägrade helt plötsligt vicka på sig som förr på lördag kväll nionde maj. OrdOdlaren såg helt plötsligt likheter med Lilla My, kanske Tove Jansson också hade stukat lillfingret när hon skapade den bestämda figuren?När, var och hur den lilla olyckan skedde är helt höljt i dunkel. Hon var svårböjbar. En rostagg? Det hade gått åt några timmar bland rosenbuskar den dagen, men det kändes inte så. Märkte att hennes (jo, helt tydligt en hon) huvudsakliga uppgift är att skriva ”a”, men nu spretade hon och gjorde stor bokstav i stället. Vissa handgrepp slutade i en mild svordom, hon verkar behövas till mer än ”a”, inte enbart för små varelser som lindar en och annan runt sitt lillfinger.En spretande hand kan täcka en stor yta… Men är det finare och förnämt att spreta med lillfingret (pikkurilli på vardagsfinska) när du håller i en kopp, ett glas? Enligt nu levande Twining-familjens överhuvud Stephen drack man förr hett te ur små koppar utan öra. Greppet var tummen under, de andra fingrarna, främst pekfingret på den heta övre kanten och lillfingret – – hade ingen uppgift. När man sen fick koppar med öra fortsatte man med (o)vanan. Ha. Ingen kan verifiera att lillfingerspretande är ett tecken på fina manér.

Tummen. Pollex. Peukalo. Tummetott. Skall inte finnas mitt i handen… Har en särställning, och behövs verkligen (han). Utan tumme står man sig ganska så slätt. Storasyster sög på sina, alltför ofta. Innan hon skulle börja skolan lindade pappa illasmakande tygremsor runt dem – han fick linda in alla fingrar till slut. Ovanan upphörde. Lillasysters ovana finns kvar i smyg. Hon niuvar. Vad det är behöver ni inte veta…

Index. Pekfingret. Etusormi, nenäsormi (nenä = näsa, etu = fram, före). Slickepott (hon). Precis så, peka och slicka/smaka. Behövs för samarbete med tummen, pincettgreppet och kraftigare tag. Har dansat polka med en som saknade det fingret på vänster hand – köttmästare. Han påstod att fantomkänslorna var så starka att han aldrig bommade i det vanliga experimentet: han satte handen på en stubbe, tittade bort, och en kompis slog med hammare på stubben. Slog han på pekfingrets plats gjorde det ont!En skrynklig halvspretande högerhand måste ju också få vara med… Medius, keskisormi, Långeman, långfingret stretar på höjd över de andra (han). Bilden ljuger. Det är längst även hos OO. Behövs för styrka. Är det det man har fingerborgen på? Roligt ord, förresten, fingrets borg? Kommer ihåg fingerborgssamlaren i Reykjavik. Vi umgicks i någon timme över hennes kollektion med dylika ting från olika delar av världen, varje fingerborg hade ett katalogkort med inköpsdatum, plats, pris, förklaring på motivet… OO:s isländska är inget att skryta med, hennes svensk/danska var ännu sämre, inte kunde hon engelska heller. De fingerborgarna var inte syredskap, utan turistiska små konstverk och samlarobjekt. Anularis, ringfinger, nimetön (=namnlös) – i det latinska namnet skymtar vi ”år”, annus (hon). Årsringar → ringfinger? Bilden ovan tagen på lördag kväll. Det mest spännande fingret, det med stark magisk kraft. Därför ”namnlös” på många finsk-ugriska språk, man skall inte nämna dess namn i onödan. Digitus medicus på gammal latin, roligt nog ”ara titri” på georgiska (av alla språk) = det onödiga fingret! Men, men… Man läker sår, gör folk friska med detta namnlösa!

Mellan ringfingret och lillfingret går en blodåder som ansågs vara superbra för åderlåtning, att ”tappa ut det sjuka ur kroppen”; en urgammal metod. Hålet i ådern verkar dock ha stuckits högre upp, mot armvecket. Är det från den man tar blodprov idag? Och ger blod??

Dessutom går det ”en nerv” direkt till hjärtat (Herzfinger är en benämning på tyska) från det här viktiga/oviktiga fingret. En ring av guld – Goldfinger (nu sjunger OO, hon är ensam i huset…) – på det fingret verkar stärkande och skyddande. Så nu vet vi det!Förrgårdagens bild, svullnad på nedåtgående. Idag, en knapp vecka senare, helt återställt. Barnramsor med fingernamn finns det ett otal av, på många språk. Roar barn, lär dem uppfatta språk. I en springer Vicke Vire och väcker Tummetott, han föll i vattenspann. Slickepott räddade, Långeman la i säng och Gullebrand sjöng en vaggsång.

Vilket finger använder du när du drar fingerkrok? Gör någon den kraftmätningen ännu?

Nu är OO fingerfärdig. För den här gången.