Snöslasksteg, skenor, hjul och ratt

Fredag kväll 17 februari. Väderprognosen utlovar snö och blåst hela lördagen, med början på morgonnatten. OrdOdlaren ställde klockan på tidig ringning, steg upp och satte sig i Lilla Mhy och svajade fram elva kilometer på i huvudsak oplogade vägar, parkerade och klappade den lilla röda, plumsade till busshållplatsen. Fyrtionio kilometer senare avsteg hon från bussen och spatserade till järnvägsstationen i Östra Böle, Pasila i finskspråkig mun. Cirka tre kilometer norr om motsvarande station i Helsingfors.

Här har det funnits järnväg så länge som det har funnits järnväg i Finland, sen 1862. Det första stationshuset byggdes cirka 1890, fick namnet Fredriksberg efter ett jordbruk i närheten. Svårt att tänka sig sådant här idag. Det andra stationshuset kom 1923, på 1980-talet byggdes en något bunkerliknande station, och 2019 kom dagens hus, som OO inte kliver in i. Hon stiger av bussen

vid pilen uppe, den vänstra, traskar iväg, vidare uppför de på lördagsmorgonen snöiga trapporna (inringade på bilden), väljer spår och ställer sig på, nej, vid spåret och väntar. Informationstavlorna fungerar för det mesta. Ni ser vad klockan är, OO:s plats var i vagn 5, så hon ställde sig vid C. När OO tagit bilden gjorde telefonen sin egen kupp och visade en grön glasögonuggla. Tryckte av, på skoj.

Lite av stationshuset och köpcentret Tripla i bakgrunden.

”Seuraava Tampere – följande Tammerfors”. Bara att kliva av. Här kommer järnvägskänslan. I ankomst- avgångshallen ekar det lagom mycket, högt i tak, folk rör sig i flera olika riktningar.

Stationen var den nordligaste i Finland 1876, sen kom Vasa 1883. Förresten, Vasa stationshus är sevärt! Tag tid på er om ni råkar åka dit! Stationshuset i Tammerfors är skyddat, en funktionalistisk byggnad från 1936.

Elskåpskonst med ihoppackade Tammerfors-motiv. Järnvägsstationen, rödtegellåda, till höger nertill på bilden. Kan ni tänka er, spårvagnstrafiken inleddes 2021! Det verkar finnas ”röda linjen” och ”gröna linjen”. Aj, jo,

fjärrtågen i Finland är grönvita. Lokförarna sitter lågt, jämfört med i dieselloken. OO imponeras av tågets ”nos”, inte direkt krockkudde, men närapå. Ni vet inte – och får inte veta heller – alla roliga associationer som dyker upp i OO:s hjärna!

Mötet började klockan tolv, OO anlände klockan elva. Men vilket hotell skulle mötet vara på? Det hade OO inte noterat. Det första nappade inte. Iddes inte gå till ett annat, för lång väg. Stannade i slasket, rev fram papperen, aj jaha, det… Och allt utanför allroundreceptionen (kiosk, kaffebar med mera) var låst. Det tog en god stund innan OO förstod att det behövs ett kort för att låsa upp hindren. Plipp, och hiss och grindar och dörrar fungerade.

Domkyrkan i Tammerfors ligger på retfullt avstånd. Svårt hinna med både vägen och tittande och betraktande och fotograferande på en timme. Och tänk om den inte är öppen. ”Sablar”, det slog OO under mötets gång att Hugo Simbergs målningar på insidan representerar symbolismen… Nationalromantik så det rungar om det, uppförd 1902 – 1907, arkitekt åländska Lars Sonck. Borde ha satt det långa benet före och traskat iväg i snöslasket och snålblåsten.

Mötet? Finska Rosensällskapet. Inget att orda om, ett typiskt ”möte före årsmötet”-möte. OO började längta efter sitt ressällskap,

som vanligt något för lång. Började läsa på återvägen klockan 15.04, knappt två timmar och cirka 177 kilometer senare var det dags för följande spänningsmoment för dagen. När går en buss till Borgå? Rask promenad till busshållplatsen (nu var trapporna slaskiga), ifall om… Nä.

Nytt var den lilla elektroniska tavlan nertill. Den visade hur lång tid det tar tills nästa buss kommer. 848, 27 minuter. OO vankade av och an, fram och tillbaka under ett tak en bit ifrån. Ville inte helt utsättas för snöslaskregnet, som dessutom började bli allt mera vitt. Temperaturen sjönk. När 25 minuter förflutit återvände hon till skyltarna. 1 minut. Började spana. Nä. Tittade på tavlan: 848, 54 minuter. Vad i hel…. Om en stund kom bussen, tack och lov. Lite läsning, lite mörkerstirrande. Allt verkade ok. Resan på 11 + 49 + 177 kilometer började nå sitt slut.

Lilla Mhy var sur, våt och, frusen med ett torrt lager lös snö överst. Sen kom hårdare snö, underst isdroppar. ”Här har jag fått stå och du har varit ute och roat dig!” Hon startade, och efter diverse borstningar och skrapningar var vi redo för dagens sista kilometrar, 237 + 237 på skenor, med hjul och rattande började nå sitt slut. Telefonen i fickan räknade dagens alla fotsteg: 8530. Lätta steg, i flera repriser, utan ansträngning. Följande dag var vi ute igen, i mera snö, men endast cirka 30 kilometer. Synen när vi kom hem var inte uppmuntrande.

En ensidig en orkade inte mera med snöslaskbördan. Den får ligga kvar tills snötäcket smälter. När det nu gör det, bäst som det är får naturen för sig att servera 30 centimeter än en gång. Vad och när är ”riktig vinter”?

Äfventyr i hufvudstaden

Hjärnan snurrade mer och mer på tomgång. Kroppen kändes tung, slö och ovillig. Med möda knyckte sig OrdOdlaren i den obefintliga flätan och såg en möjlighet på måndag kväll. R hade nämligen meddelat att hon spelar i en amatörbarockorkester som konserterar i Botby gårds kapell. OO har aldrig ens varit i närheten.

Efter en gnutta övertalning körde BJR en liten extra sväng på väg till sin körövning och lämpade av hustrun på lämplig plats. Efter nån minuts promenad skymtade både gård och kapell, men bilderna blir som de blir – än så kommer mörkret mot kvällen.

Huset är ett gammalt spannmålsmagasin som omvandlats till kapell för 50 år sedan. En populär vigselkyrka.

Jo, OO har skarpare bilder, men ville ha folk med… Interiören är stram och enkel, en hel del ”magasinkänsla” har lämnats kvar. Byggnaden uppfördes kring 1850 på dåvarande innehavarens, J H Lindroos försorg.

Botby gård bildades av nån officer på Sveaborg, fästningen utanför Helsingfors som började byggas 1748. Flera officerare köpte upp bondehemman och byggde residens, anlade tegelbruk och odlingar och sålde till fästningsprojektet. Business på sidan om, liksom… Karaktärsbyggnaden av idag är från 1800-talets början och fungerar numera som restaurang. Carl Olof Cronstedt föddes här 1756, han blev kommendant för Sveaborg 1801 och var den som kapitulerade och gav upp fästningen utan strid inför hotet från den ryska hären 1808. Orsaken är oklar och onödig att spekulera om här, men en envis tradition hävdar att det var just här i huset som dokumenten ”vi ger oss” undertecknades. Cronstedt förlorade all sin ära, makt, officersgrad och adelskap på kuppen och dog på Hertonäs gård några kilometer västerut 1820.

Efter den korta konserten var det dags för OO att ta metron/tunnelbanan till hufvudstadens centrum. Stationen ligger enligt kartan i riktning nordväst, men gatorna går inte precis rakt. Några om- och krokvägar, lite kryssande över gårdsplaner blev det, men stationen hittades utan telefonkonsultation.

OO har inte köpt en metrobiljett på åratal. Automaten betraktades en god stund, därefter fungerade påtryckningar till full belåtenhet. 3 euro och 10 cent fattigare, med en biljett i näven tog sig OO ner till perrongen och kunde sen åka i drygt 20 minuter under och över jord till stationen ”Helsingfors universitet” djupt i underjorden, av rulltrappans längd (höjd) att döma. Som vanligt lyckades irrhjärnan ta fel utgång, gå åt fel håll, inte känna igen järnvägsstationens torn och fick lov att kolla positionen på telefonen. Helt om! Kände sig urdum. Skyller på pandemibegränsningar och försoffad hjärna. Sen gick det bra att kryssa över parkeringar och små parker.

Helsingfors domkyrka lyser som en fyr i mörkret, invigd 1852. Kyrkan avviker en hel del från ursprungsritningarna, till exempel de små tornen har satts till som stabiliserande faktorer. Tornet i mitten visade sig vara för klent för kyrkklockor. Kryptan under kyrkan är lika stor som byggnaden ovan jord. Staden är byggd ”å en bergig udde”. Andra än arkitekten bestämde att kyrkan skulle vara symmetrisk, eftersom den syns från alla håll. Här är huvudingången, västra fasaden.

OrdOdlaren sneddade över torget söder om kyrkan, målet var en annan ärevördig byggnad, invigd tio år senare. En byggnad som OO ”tack vare omständigheter” fått besöka några gånger, riddarhuset. Arkitekt samma Chiewitz som planerat och ritat flera byggnader i Lovisa, bland andra kyrkan och rådhuset, som många av er sett i Caritas blogg.

Här stod den efterlängtade bilen som OO hade reservnyckel till. Hon öppnade, klev in, byggde bo med en skön varm väntande pläd och den medhavda sjalen, åt det hon köpt av en glad pojke i en kiosk i underjorden, lyssnande på en podd om – Botby gård. hon betraktade de otaliga hundar som läste och lämnade post i den lilla parken, oftast med en öronsnäckaförsedd matte eller husse i andra ändan av kopplet. En verkligt ”impregnerad” park… Sen blev det ”jobb”…

tills bilens chaufför uppenbarade sig och hemresan började. Många flugor i en smäll på tre timmar från bilavstigning till påstigning, plus en dryg timme ”sitta i lugn och ro”. Fler motionssteg än planerat blev det också. Hjärnan är något omskruvad, börjar kanske fungera bättre vad det lider.

Blott en blå tomte

Men först den röda, mysterietomten, den tuffa, den häftiga. OrdOdlaren väntar sig nästan att han river av sig luva, solglasögon och skägg och säger ”My name is Bond, James Bond” eller att han kliver ut som Ethan Hunt eller någon annan agent på hemligt uppdrag! Mystisk, jo. Hur länge han har funnits i huset vet ingen.

Han är välgjord, gjord med finess och omsorg, helt enkelt OO:s favorit. Inget fusk på något sätt, se på baksidan:

Tillsammans med OO:s väl kända tumme fick du också en uppfattning om storleken. Han står på en platta av björk, och undertill finns det här namnet:

Men vilken Iris? Inte för att OO känner många med det namnet, barndomsvännen är det inte, inte heller kollegan från skolvärlden. OO började fråga och fick några ”jag tror”-napp. Fick nöja sig med det.

BJR och OO tillbringade några sommarförmiddagar på ett sommartorg, sin vana trogen vandrade OO runt för att se vad andra säljer. Och, en lördag såg hon tomtar!!! Lika välgjorda som Mysterietomten, väntade tills hon stod i taltur och började fråga, fråga. Jo, samma tillverkare, men när Mysterietomten tillverkats kunde tillverkaren och försäljaren Iris inte minnas.

Den här blå tomten talade till OO direkt, det fanns ingen chans att gå därifrån utan honom, Mysterietomtens lilla unga kusin. Blåbärstomten. Han behöver inte tillbringa tid i någon påse, han får för sin blåhets skull stå framme året om! Kusinerna borde dessutom få namn, kom med förslag!

Blått är annars inte OO:s färg, inte OO:s julfärg heller. Även om blått är vackert och blåbär gott. Den inköpta granen hade en julprydnad på sig vid hemkomsten:

En blåvit ”vimpel” som OO inte blev klok på. Odlad i Finland? Avsedd för finsk marknad? Äh, den hamnade i spisen. Nu hänger där annat blåvitt, Finlands flagga i några exemplar. Bland annat.

Två chokladhjärtan med blått omslagsstanniolaluminiumpapper ingick i julgodispåsen. Smakade – mjölkchoklad. Här avbildad med guldpennan som det skrivits julkort med, och här får ni alla som inte fått julkortet per post se hur det blev i år:

Paradisbusken heter Kellokuusama på finska, anses nu vara släkt med den lilla linnéan och har fått det vetenskapliga namnet Linnaea amabilis, från att förr ha ståtat med namnet Kolkwitzia amabilis. Amabilis står för älsklig, älskansvärd. Kolkwitzia kommer från Richard Kolkwitz, tysk botanikprofessor (1873 – 1956). Då ansågs busken höra till kaprifolsläktet, tryar. Det finska namnet kuusama visar också på just tryar. Busken är en verklig uppenbarelse under sin blomningstid, översållad av blommor.

Juaftonsbilder klockan elva. Altanutsikt och stökigare köksfönsterutsikt med syrener, buskagen, några unga ekar – och en gammal parabolantenn. Den har OO velat få bort, tills hon drabbades av insikten att den stör endast hennes utsikt. Nån gång drabbas hon kanske av ”avverkningsiver”… Men solen!!! Den som steg upp 9.24 och går ner alldeles om en stund, 15.14. Dagen har blott blivit några sekunder längre sen vintersolståndet.

När skymningen inträder, klockan 16.12, skall granen vara helt klädd (lite saknas ännu). Då kurar OO ihop sig i soffan bredvid trädet med en bok, kanske den här som kom igår, eller den Wallanderbok hon började läsa för två kvällar sen. Alltför intressant…

Detta är min julhälsning till er, alla trogna läsare. Hoppas ni kommer med namnförslag! Ta det lugnt, vi ses snart igen!

Publiceringstid: 15.14, 24 december.

Det vänder, det vänder…

Idag är den på gång. Årets kortaste, mörkaste dag. I Helsingfors 5 timmar, 49 minuter och 4 sekunder lång. I morgon har vi några sekunder till i daglängd. Exakt tidpunkt för vintersolståndet är klockan 23.48 (finsk tid), gå ut och kolla det mörkaste mörkret då…

Auringonsäteet = solens strålar. Maan akseli = jordens axel. Pohjoinen napapiiri = norra polcirkeln. Kravun kääntöpiiri = kräftans vändkrets. Päiväntasaaja = ekvatorn. Kauris är stenbock, eteläinen = södra. Lite finsk ordbok… I Nuorgam, Finlands nordligast belägna by, gick solen ner 24 november och stiger upp på nytt 17 januari. Där råder kaamos. Bättre ord än svenskans polarnatt, tycker OrdOdlaren.

Polcirkeln går genom Rovaniemi, i stadens centrum är dagen idag en timme och 57 minuter lång. Staden är stor – som halva Ladoga eller tio gånger Madeira – och knappt tio kilometer norr om centrum går polcirkeln (66.33.45), och där finns förstås Jultomtens verkstad, turistfällan nummer ett,

där man kan hoppa över eller t.o.m gå under polcirkeln i underjorden. OO vill inte vara glädjedödare, men faktum är att nämnda cirkel rör på sig, cirka 15 meter per år, ibland hit, ibland dit, om nu OO förstod rätt. Här får man intyg och diplom på att man överskridit den…

”Höödd å tjend ni hor e dåssa tå vi tjöödd övä polcirkeln?”, undrade reseledaren när OO korsade nämnda linje i buss för första gången i sitt liv, i buss. Österbottningarna skrattade, nylänningarna förstod inte. Verbet dåssa är rätt så okänt, och översättningen är svår. Skaka, hoppa till, skumpa… Nä. Dåssa är perfekt.

Trotts att OO inte är någon flitig långtnorrutresare har hon korsat polcirkeln minst tio gånger. Utan diplom. Foto av ett överskridande finns i ett fotoalbum, men hitta nu rätt när året är höljt i dunkel…

Tomasdagen, tomastorg, sista dagen att fylla på förråden inför helgen – tack och lov, inte i nutid. Torgbilden från Helsingfors, med Engels domkyrka i bakgrunden har OO stulit av Vivica. Redovisas härmed.

Varför karuseller hör till jultorg vet inte OO. Till vänster i Helsingfors (stulen av Berra) med senatsbyggnaden till vänster, där vår regering huserar. Borgås karusell till höger. OO sprang genom jultorget i sin stad i jakt på potatislåda igår. Lyckades till en del.

Julbollen, från två olika håll, verkar vara årets attraktion i Borgå. Otaliga personer har låtit sig avbildas i/vid den. Det borde vi ha gjort när vi oförhappandes sprang på varandra, Janica! Trevligt att ses!

OO hann också i hastigheten knäppa en bild av Finlands äldsta gata, Mellangatan i Borgå. Åbo må vara en äldre stad, men den har flyttats. Borgå har funnits på samma ställe i – ja, ingen vet inte säkert hur länge. Sisådär 700 år… Dunkelt väder även igår, 20 december.

Tomas, ja. Aposteln, tvivlaren, begrundaren. Han är minst lika dunkel som gatan ovan. Han högtidlighålls på helt andra datum i den katolska och i den ortodoxa kyrkan. Hans kvarlevor flyttades idag, säger en källa. Tomas fylletunna var han inte, dagen kallas så för att julölet skulle avsmakas den dagen. Höstterminen i grundskolorna i Finland avslutas idag. Skönt och välförtjänt jullov, alla lärare och elever!

Nästan ljusaste stunden idag, klockan 11.52. Plus 3 grader, snön rasar från taken, solpanelernas nedrasade täcke i förgrunden, chilihusets ”solsida” är också snöbefriad. Halka och sohjo (uttal såhjå) råder. Snösörja, slask – men finskans ord är mera onomatopoetiskt beskrivande. I övermorgon är det minusgrader igen, säger de kloka meteorologerna.

”Hörde och kände ni hur det skakade till när vi körde över polcirkeln” – på normalsvenska.

Utomlands och hemma

Det lilla kapitalet av basiviruskor som OrdOdlaren tog med sig söderut förräntade sig kapitalt. Sakteliga. Hon brydde sig inte så mycket, det milda klimatet gjorde att lite ont i halsen och lite hosta inte inverkade så mycket. Sömnen fungerade någorlunda. En dag satt hon på en servering vid en pool vid Atlantkanten och – nä, inte drömde, men närapå.

Drömmen, Marinen och Soluppgången. OO satt längst till vänster, MT som inmundigade Marinen fotograferade. Luften var i rörelse den dagen, fuktigheten hög hela veckan – vilket ingalunda betyder regn varje dag och hela tiden. Håret var mjukt och OO mådde bra, läste, traskade, träffade trevliga människor, åt och drack gott.

Hon borde ha provat på poncha, drycken som botar allt, även om ”blandningarna” lär variera. Flygfältsflaskan har provsmakats, känns skönt när den gula drycken rinner ned. En hutt varje kväll som hoppeligen hutar åt hostan hör nu till dagordningen. Verkar bra (ta de orden som ni vill…).

Ytterlighetsmiljöer, minsann. Jovisst, simmaren/badaren till vänster är OO i egen hög (haha) person, plåtad från vistelsebalkongen. Den permanenta altanen inbjuder till en testund. Kanske. Imponerad av snökristallernas förmåga att hålla ihop, jo, men varför så mycket på en kort tid? Inget har ramlat ner från solpanelerna på taket, skulle ju gärna få åtminstone lite hjälp av sådana nu, men solen står lågt och syns sällan, så lika så bra. Elda, elda…

Utsikten från en annan balkong/terrass, kanske bekant för några läsare. OO är stolt nog över att ha letat upp adressen på kartan och traskat dit, även om en hel del små gator var namnlösa både i verkligheten och på kartan. Erkänner också med lika illa dold stolthet att det finns ett och annat liknande orienterande i den personliga livshistorien. Tack för allt KoU, säger MoB!

Samma Atlantkant som på inläggets första bild, samma båtkaj i bakgrunden som på föregående bild. Hotellen på området är stora och pompösa, det hotell som OO och BJR föredrar är mindre och äldre – och mindre blåsigt. Funchal är inte någon större storstad tycker man – men ack när man börjar gå… Ingen österbottnisk slätt, precis om man säger så (man, man , man – har OO drabbats av man-sjukan också?).

OO var delvis på jakt efter rosor, levande sådana. Så såg hon bara helt plötsligt ”äkta konstgjorda” sådana, på väggen mellan hotellets lobby och restaurang. Inget måttband i fickan, men ett verkligt stort stramaljarbete, som synes. Vilket jobb! Vackert, dessutom.

Utflykten till rosariet på öns norra sida, rosariet som OO av en händelse läste om i Norges Rosenblad, var intressant på många sätt. Ingalunda blommade allt, men en hel del ändå. Snart stängs portarna och de cirka 14500 rosplantorna/buskarna på det 8000 kvadratmeter stora området får vila – för att klippas i februari och börja blomma på nytt i april. Ungefär.

Rosariet sattes igång och planterades i årtusendets början av Miguel Albuquerque och hans dåvarande hustru Elisabete Andrade. Och: hela härligheten är dedikerad till Isabel de Herédia, hertiginna av Braganza, stormästare i den heliga drottning Isabels orden, en portugisisk högadlig (av börd) affärskvinna, förr 1965, som ingick äktenskap 1995 med Duarte Pio de Herédia, portugisisk prins, nuvarande pretendenten till den nedlagda portugisiska tronen… Puh, visst är det skönt att inte tyngas av traditioner, anor och titlar… Undrar hur stort rosintresse hon har?

Planteraren, Miguel Albuquerque, är däremot dokumenterat roshängiven. Han är jurist och numera Madeiras president – ön med några vidhängande holmar är politiskt självstyrande under Portugal. Passande plats för utflyttade ålänningar, eller hur? (Oder was, som vi till tyskalärarens förtret (hon hade humor…) envisades med att säga så fort vi hade möjlighet…).

Albuquerque (snart kan OO stava ordet automatiskt…) är annars också en stad i New Mexico, tonårsväninnan bor i närheten. Den husansamlingen har cirka 550 000 invånare, boarna på Madeira är ungefär 255 000. Huruvida släktskap mellan stad och president råder får andra grubbla över, rätt så intressant i varje fall.

Nog med dessa upplysningar och spekulationer. Snön ligger tjock på fur och gran, på mark och tak. Hyggliga snöröjaren hade sett till att semesterfirarna lätt kunde köra in på sin tomt efter två och en halv timmes nattväntan (kl 00.30 – ca 03.00) på resväskorna i Helsingfors. Luckorna (eller låsen) på flygplanens lastrum hade tydligen frusit fast. OO ville gå och ge ett råd: ta till finjusteraren, d.v.s storsläggan, men tyvärr är ju bagageutlämningssalen (sal?) ett nästan hermetiskt tillslutet utrymme och väskpersonalen synnerligen osynlig, precis som informationen.

Konstig bild? BJR:s arm plockar in talgbollar i fågelmataren. I skrivande stund är fågeltrafiken minst sagt livlig.

Hur som helst, ordningen börjar vara återställd. Även de isländska filurerna dyker upp, en ny varje dag.

Skål i poncha! Hostan ger sig. Sakteliga.

Vila på vintern…

Den är här nu, oberoende av vad vi tycker. Vintern. OrdOdlaren har aldrig varit någon vinterhatare, gillar omväxling mera. Vår natur är ju också anpassad till temperaturväxlingar. Och snö.

För en vecka sedan kom den, snön. Lämpligt i tio centimeter. Riktigt lagom mängd. Temperaturen har varierat mellan -1 och -5, i skrivande stund varmare: -0,9. Så här får det fortsätta till mars – även om det blir enformigt, precis som hettan i somras.

Mera gräs i den här stilen i vissa rabatter finns på önskelistan, bara katalogerna kommer. Snyggt hela vintern, kan lysa ännu vackrare med solstrålar. Den lilla granen är vacker på våren, så kallad smultrongran vars årsskott är vackert röda. Den borde kanske få sällskap av en guldgran, som har lysande gula årsskott. Vacker färgbrytning några veckor i maj-juni, verkligen.

Träden i ”arboretet” och diverse annat har skyddats för eventuella fyrklövar och -tassingar. Nu går det att kolla vilka fyrfotade gäster som rör sig på domänerna. Spår av små klövar lite här och där, men de verkar inte alls ha stannat. Bra så. Harar har däremot hoppat, svängt, krumbuktat, krafsat fram gräs och ätit, lämnat gödsel, försvunnit och återkommit.

Linden envisas med att hålla kvar sina frön och frövingar. Inte att undra på, som den blommade i somras. Minns inte när den äntligen släpper sig, men det torde ske så småningom, under vinterns lopp. Få se. Lite ”hårt väder” kunde kanske hjälpa, men önskar inte…

Eldningsperioden är inledd (samt vedinsläpningsperioden…). Den unga sotaren gjorde ett gott arbete, och nu får OO brassa på som hon vill i två spisar. Den ”lilla” brasan (till höger) i köksspisen kör nu också en nyhet, rolig och åtminstone lite nyttig grej:

Står stilla till vänster, snurrar på de två övriga bilderna. Fläkten börjar snurra när underlaget – spisen – den står på når 50 grader. Sen tvinnar den på av värmen, spridande densamma. Genialiskt. Utforskning av effektiviteten här pågår, med den egna kroppen som objektivt mått. Visst finns en termometer också, men såna kan man ju inte lita på…

Ytterligare ett vintertecken. Olika cupper på skidor har satt igång, och OO hittar sig om och om igen fastklistrad vid televisionsapparaten lyssnande till fd eleven Chriso Vuojärvi som refererar och Matias Strandvall som är expert. De är lagom sakliga, fnissar och skrattar inte, talar inte i mun på varandra, noterar objektivt andra länders idrottare med namn, nämner dessas prestationer, inte enbart finländares. Bra. Men förra expertens uttalande om Jessie Diggins när hon stormade fram var beskrivande och stannar i minnet. ”Hon kommer som en helikopter”. Det var Glenn Lindholm det, pappa till vår hurtfriske och frispråkige skidåkare Remi Lindholm…

OO undrade över den vita skylten uppe till höger på den högra bilden. Det klarnade efter en timme. Bilderna är från tävlingarna i nordisk kombination, backhoppning+skidning. ”Vanlig” längdskidåkning sponsras av det schweiziska ostföretaget och reklambilder finns i mängd och massor i terrängen. När så de här tävlingarna går så skall reklamen bort. Nordisk kombination är en liten men intressant gren, dock stor i Tyskland, som av mellantidsskyltarna synes.

Det var julöppning i gamla stan i Borgå på lördag. OO var inte där, men förstås nog den eminente fotografen Niko Laurila med sin drönarkamera. Gamla rådhustorget med muséet, dvs den gamla rådhusbyggnaden i centrum. Gillar stort Nikos fotografier, han har både öga och teknik. OO satt vid TV…

Har hon chans att njuta i tre timmar av den underbara filmen från 1971, Fiddler on the Roof, så måste hon bara. Den filmens Tevje är minsann helt bedårande, han har visst gjort rollen 3500 gånger på scenen…

Söndag, första advent och skidning i TV, bakning i köket och på kvällen Bachs juloratorium, kantaterna 1 – 3 i Borgå domkyrka. Bach i all ära, men OO vill höra Ariel Ramirez Navidad Nuestra! Googla, speciellt satsen el Nacimiento, födelsen. Helst skall den sjungas av en mjuk alt, som när den framfördes av Borgå kammarkör för ett år sen. Men OO har bara hittat tenor och sopran… En tredje är okollad ännu.

Oj, det här blev ju nästan en veckorevy! Hej, Karin!