Råg och äpplen – men ingen kyckling

Hastigt och lustigt blev det en ca 30 kilometers bilsväng till Lappträsk i lördags. Exakt mål hembygdsgården Kycklings. Där kunde man få köpa sig ett mål, och det gjorde man. Nyrågsgröt. Kulturmiljön tilltalar OrdOdlaren i högsta grad. Dessutom bjöds det på ögonfröjd och kunskapsinhämtande, äppelutställning.

Kycklings? Ingen är riktigt säker på namnets ursprung. Erik Bertelsson Kycklings bebodde lantbruket på 1660-talet, men varför han fick/tog namnet, ja det vete fåglarna (hönsen…). Den sista privata ägaren till gården mitt i byn (rätt nära kyrkan, nämligen) avled 1977, Sara Hastig. Hon var med och grundade hembygdsföreningen 1929, testamenterade huset till densamma. De första femton åren var ägoförhållandena något blandade, men numera står föreningen som ägare till gården, övriga byggnader (en härlig stenladugårdsruin, bl.a) och omgivningen på en dryg hektar. Ordföranden Gun-Britt – som enligt sin man har en viss förmåga att göra sina intressen till heldagsarbete – har samlat, fött upp, ympat och planterat minst 120 äppelträd där. ”Vi har ett foto från 1930-talet, och på det blommar äppelträd, det måste vara det här och det här och…”, berättar hon ivrigt. Nu står äppelträd på tillväxt ”överallt”, de flesta med sina släktrötter i kommunen.

Gun-Britt, som ursprungligen är biolog, har en enorm äppelkännedom, och visst hade hon fått ihop en imponerande mängd att visa upp, det här är ingalunda hela visningsbordet.

Att en del äpplen är verkligt lokala kan man se av namnet. Det blir en bok i ämnet, kanske om ett år.

Där finns också olika perenner, örter, medicinalväxter, bärbuskar, med mera. Den ultralokala lokaltidningen Nya Östis var på plats, och skribenten Inge (till höger) tog Gun-Britt lite åt sidan för information. Vi får läsa i tidningen på torsdag!

Nyrågsgröt (på rågmjöl) är en gammal tradition, riktigt hur gammal vet ingen. Sickan som stått vid gryta och disk i många år hävdar att det inte är något vare sig magiskt eller speciellt med gröt på den första rågen, den skulle bara avsmakas för att se om ”den dög ti någå”. Så i bondesamhället, så också nu. Få kokar nuförtiden, gröt blir godare om den får badda i ett ordentligt kärl. Grytan och serveringen bakifrån:

OrdOdlarens tallrik, och förstås skall den ätas med smöröga (smöriöga, säger en del). Även om smör ingår i gröten redan i grytan (Sickan berättade, inom parentes).

Gårdsplanen på Kycklings består av en relativt jämn berghäll, en bra arena för all slags uppträdanden, bl.a dansuppvisningar. Folkdansjuniorerna som OO höll igång på 1980-talet fick visa sin förmåga här några gånger. Själva huvudbyggnaden är minst 150 år gammal, med storstuga (med spis), sal och kammare (numera modernt kök) däremellan. Senare byggdes den ljusmålade verandan och ett sovrum bredvid. När OO besökte platsen redan i slutet av 1970-talet ville hon flytta in och bli ”sommargårdsgumma”! Men det blev nu bara inte så. Saras namnsdagskaffe med sju sorters kakor missar OO ofta, men det finns ju andra orsaker att besöka platsen. Går när som helst.

Hastig, ja så hette Saras Lappträsk-bördiga man. Släkten Lustig finns även i kommunen. Huruvida den svenska fotbollsspelaren Lustig har rötter i Lappträsk vet OO inte. Men besök gärna idyllen Kycklings!

 

Fest hos/vid Runeberg

Tjo, vad det var livat i parken i fredags! Matlagningsstandup åtföljt av matbordssittande och -ätande vid långbord. Och över alltihopa vakade J.L Runeberg (statyn i bakgrunden, långborden framför), han hade säkert trivts i sällskapet!

Plats: Runebergsparken i Borgå. Anledning: Avslutningen på Michael Björklunds och Mathias Jungars matodyssé i Östra Nyland. där de tillrett och inmundigat endast lokala råvaror i fem dagars tid. Allt baserat på tips från östnylänningar. Området de fick röra sig i var en cirkel med 30 kilometers radie. Nu kan då OrdOdlaren upplysa om att hon bor i centrum! Cirkelns mittpunkt var nästan exakt denna skrivplats.

Michael är en kreativ kock som inte drar sig för att blanda spännande saker. Sallad på tomater och svartvinbärssylt spetsad med chili, vad sägs? Blygsamheten hindrar OO att upplysa om varifrån de varorna härstammade. Även vaktel fanns inom området, lika väl som sik, betor (röda, gula, randiga, vita), äkta småbageribakat bröd, Hereford-kött, emmer (som blev en smaklig pilaff med rödlök och bönbitar), med mera, med mera. Siken snabbgravades med socker och salt – med tillsats av havtornssaft (härlig färg!) och – chili (alldeles för lite, tyckte OO och BJR). Kokta betbitar svängdes i salt, olja och – ja, ja, en ynklig snutt chili.

Bästa äventyret bjöd kanske borgåsnäckan (Fläckig lundsnäcka) på. Den snäcka som är ett gissel i otaliga trädgårdar. Blötare somrar kan de som drabbats plocka upp till 1000 per dag (om de alls orkar plocka). Denna torra sommar har snäckan tydligen inte orkat föröka sig med rekordfart. M&M fick en donation på ca 100 stycken, placerade lådan på sin balkong. Följande morgon fanns spektaklen överallt, men inte i lådan. Stressig inplockning, inhandlande av blöjtyg och silvertejp var lösningen. Snäckorna skall svältas (de skall skita ut allt de har i tarmen, förklarade Mathias) och sköljas i minst två dagar. Sen kokades de, sniglarna pillades ur (ett petigt jobb), sen stektes de i Michaels favoritingrediens, smör. Lär ha varit gott. (Mycket skrik för lite ull, konstaterar OO).

Rödlökshackning. Med eller utan avsikt träffade kniven Mathias hand.

Och pratet, det flyter mellan de två, även om manuset på fredagskvällen bestod av en papperslapp med några punkter. Kan man så kan man. Mathias med sin mångåriga erfarenhet av TV-jobb håller spåret och skär sig i fingret, medan Micke spårar ur, berättar skrönor och hanterar redskapen med elegans. Ett av hans varumärken har blivit en egen finska, dokumenterad i många videoklipp. Han behövde bara hosta fram några ord åt det hållet, och publiken vred sig i vrålskratt. Vi skrattade mest hela tiden…

Den lokala osten aningen utanför den tillåtna radien grillades. Det gick inte såå bra, som av bilden torde synas. De bitar som räddades undan nedsmältning och eld smakade gott med en klick lokal honung på.

Lokalt odlade vattenmeloner lyckades bättre på grillen. Den söta smaken lär ha koncentrerats, berättade bl.a. odlaren på plats.

Sen blev det mat för alla som bidragit vid långborden. Inga sniglar, ingen grillad ost, men så mycket och så gott att bilden av tallriken (en av dem…) blev suddig.

Runebergsparkskockandet filmades och finns på yle.fi/arenan. Vid matbordet uttalade sig dessutom M&M i direktsändning i TV-nytt vid sina tallrikar. Nyhetssändningen finns också på arenan, 31 augusti.

”Stångkameran” till vänster i bild

Ut i naturen 2

Telegrafberget heter Telegrafberget eftersom där har funnits en telegraf. Visserligen endast två somrar, under Krimkriget 1854 och 1855, men ändå. En optisk sådan. Telegraflinjen sträckte sig från Kronstadt till Hangö, andra sommaren t.o.m. till Nystad. Ca 500 ryska soldater skötte signalerna, kanske med svensken Edelcranz’  system med tio järnplåtar som möjliggjorde 1024 tecken. Sådana semaforer fanns på ungefär tio kilometers avstånd från varandra. Klumpigt och långsamt? Med dagens mått mätt eventuellt, men betydligt snabbare än med budbärare på hästryggen…

Fortfarande går huvudstråket upp till den högsta punkten från sydsidan. Rätt så brant att ta sig uppåt 50 meter (på ca 500 meter). Stentrappor byggdes lite här och där på 1850-talet, men underhållet har inte skötts. Ändå bekvämt för bilburna, eftersom Haiko gårds (hotell, spa, konferens) stora parkeringsplats brukar ha plats.

Väl uppe är utsikten över Haikofjärden mäktig, så tyckte också Albert Edelfelt med ateljé alldeles intill. Många av de vyer han målade i hemtrakterna har länge funnits som affischer på ”rätt plats”, så också här (1899):

På OrdOdlarens foto nästan exakt 120 år senare ser man hoppeligen vissa likheter?

Följande telegrafberg torde ha funnits i sydvästlig riktning, nu skymtar enbart dessa pipor och torn – Neste. (Klicka på bilden, den blir större och det syns bättre)

Oljeraffinaderi, stort som sjutton, ca 2000 anställda. Telegrafberget ägdes fram till 1976 av den koncern som var störst i Borgå för 100 år sedan, August Eklöf (trävaror, sågar, m.m.), 1200 anställda 1912. Området blev naturskyddsområde 1961 på initiativ av Klas Gustafsson (1905 – 95), en kulturell mångsysslare med långt vitt hår som OO träffat många gånger men aldrig fotograferat. Han vistades bland indianer i Nordamerika på 1950-talet, blev också upptagen i en indianstam. Han bodde vid den väg som numera heter Mohikanstigen – gissa varför. Det här var endast en av strängarna på hans fela – han var folkmusiker också. Minns fortfarande hans sirliga, konstnärliga handstil. Han var skicklig med penna och pensel också.

Vi höll paus vid nuvarande utsiktstornet, där också semaforen stått. Där finns också vackert ritade kartor över området i stort (obs bl.a. Svinö, tidigare inlägg)

och i smått. Den plast som de skyddas av påverkar bildkvaliteten här, förstås.

Vi gick upp och ner längs den vänstraste stigarna, men sen tresade (”äkta” östnyländska) vi längs de otaliga små stigarna över hala berg, stubbar, stenar, trädrötter, upp och ner och ibland med händer och aktrar som hjälp och undrade om vildvittror bor här:

Vi beundrade också tallarnas idérikedom vad gäller växtsätt.

Tidigare – till för ca 100 år sedan – gick boskap på bete här och höll markerna öppna. Nu har granskogen tagit över, med boplatser för allsköns rumpnissar.

Inga fler ordnade små vandringar nu, följande först i april. Nu får OO hitta på ”egna” platser att upptäcka. Kanske den bekanta tröskeln blivit lägre. Både natur och historia och kultur finns, men Lilla Mhy behövs också.

 

Het trädgård

Visst stiger OrdOdlaren gärna tidigt upp på morgonen – speciellt om hon förväntar sig besök av tre män i sin bästa ålder! Å andra sidan skulle hon inte ha fått besök av dem om hon inte delat hus och hem och trädgård med BJR, så…

TV- och ”kändiskocken” Mikael Björklund från Åland gästar Östra Nyland den här veckan. Han skall leva på enbart närodlat i dagarna fem, tillreda mat av produkter som folk föreslår via Facebooksidan och via en tipstelefon. Han har gjort likadana matresor förr, åtminstone i svenska Österbotten och i Västra Nyland. Och förstås behövde han lite chili…

Kumpanen från diverse matprogram, Mathias Jungar är också med. Första bekantskapen med honom gjorde OO på 1970-talet, då var han inte lika lång som nu. Då var han ”bara” son till en av lärarna vid psykologiska institutionen vid Åbo Akademi, OO:s 70-tals lärosäte.  Också hon är verkligt trevlig. Och här är det ingen tillrättavisning på gång, även om det ser ut så!

Killen bakom kameran, Sam Stäuber, var en ny bekantskap, passade bra ihop med de mat- och skojfriska herrarna. Men visst kör tekniken med lätta grejor nuförtiden. Med den där manicken filmade och fotograferade han, och skrev i deras blogg med uppdateringar nästan i realtid. Den hittar ni förresten på http://www.svenska.yle.fi, men söka får ni själva… Gå t.ex. in på Facebook och sök ”yle Östnyland”, där kan ni också hitta… Närmat, Micke Björklund, kan t.ex. fungera som sökord om inte annat hjälper. OO orkar ju inte bry sig så mycket om all världens tekniska finter, en mindre vacker dag kanske… Skall bli spännande att se hur han använder chilin idag.

Ja, pojkarna är inte små, men i chilihuset försvann de nästan. Där växer det så det knakar i år, de mogna chilina är svåra att komma åt med kameran, längst nere i bladmassan.

Tomater skall också ingå i dagens meny. Micke fick plocka åt sig ur urvalet hos oss. 62 olika sorter odlar vi – ja av chilina har vi (d.v.s. BJR) ungefär 200 sorter, de flesta ganska så starka, även Carolina Reaper… Bilden av tomatutbudet här är ”lånad” från deras blogg.

”Gruppfotot” (Sam Stäuber, också lånat från deras livebloggsida) togs vid dammen som går lite i japansk stil. OO ser ganska så liten ut…

På fredag blir det officiellt kockande mitt inne i Borgå. Då får vi smaka på Mickes östnyländska innovationer. Kanske lite chilismaksatt, vem vet? Eventuellt kommer ”rapport” även i detta forum.

Ut i naturen 1

Heter Svinö Svinö för att den har varit en svinö? Nä, sägs det. Kor och får (Highland Cattle nuförtiden), jo, men svin, nej. Hur skulle de ha tagit sig dit, förresten… Vildsvin? Vill inte tänka tanken, ens. Frågan kvarstår. Svar, tack!

Ön (mitt i kartbilden ovan) ligger vid Borgå ås mynning, ingår i nationalstadsparken, kartbilden därifrån. Som synes inte långt (en dryg kilometer) från stadskärnan, 1,37 km², utsträcker sig 1,7 kilometer från norr till söder, höjer sig som värst över havet ca 50 meter. Självaste Gustav Vasa skänkte ”sin” (kronans) del av holmen till Borgå stad 1546. Under århundradenas lopp har ön fungerat som betesmark, skog har avverkats (ofta olagligt, svårt att övervaka, ön låg ju så avsides…) – senare fanns här både stenbrott (till stadens gator) och tegelbruk. 1870 utarrenderades 50 villatomter där.

På 1930-talet insåg man våtmarkens värde som fågelområde, och området norr och öster om Svinö fredades 1945. Namnet är Ruskis, fråga inte vad det betyder eller varifrån det kommer… (Ruskea = brun, ett brunt område pga vassen???). Numera erkänt som en internationellt värdefull fågelvåtmark.

Förr tog man sig till Svinö med båt, högst troligen. 1953 byggdes Svinö vallväg med tre ”kulliga” broar:

Vid en av broarna måste OO bara stanna:

En vresros. Aja baja, i ett naturskyddsområde! Den får officiell invasivstämpel inom EU 2019. Få se när/om den tas bort. Här finns ju minsann fåglar som troligtvis slukar i sig de köttiga nyponen med god aptit, och så växer nya buskar upp, de trivs på karga ställen, tål vind och saltstänk…

OO skulle gå naturstigen, Borgås äldsta, kom till 1985.

Den visar skog med mossiga stenar och fallna träd, skog som stått helt orörd i ca 80 år. Lämpliga rumpnisseboplatser fanns det gott om, jättarnas kringslängda stenar ligger här och var,

och nästan allra högst uppe finns vackra bergshällar

med lavar både på marken och i träden (= ren luft).

En fräsch och givande liten kvällsvandring tillsammans med människor OO inte sett förr – jo, en. Hon kom fram och berättade att hon ett år varit OO:s elev. Det blir fler vandringar, vi blir kanske bekanta, allihop. Borgå Medborgarinstitut arrangerar och står för en ledare. Många i gruppen, t.o.m. infödingar, hade aldrig satt sin fot i den här skogen. Inte OO heller, bott i trakten i ca 40 år. Även om hon besökt två av de ca 150-åriga sommarstugorna (Tack för det, A!)

Fågeltornet finns inte i anknytning till naturstigen, men av bara farten ville ju gruppen också kolla in den utsiktsplatsen.

Borgås högsta av sitt slag, men ingenstans finns uppgift om hur högt. Utsikten mot staden imponerade, här syns både kyrktaket (svart rektangel högt uppe i bilden) och en bit av vallvägen i den 2-3 meter höga vassen.

På väg hemåt blev det stopp igen. Svanen satt bara där vid vägen och myste, verkade göra sig i ordning för natten. Fotograferad från bilfönstret. Betedde sig som de betande Highland-korna, myggor, getingar och älgflugor, alla struntade för det mesta i OrdOdlaren.