Språkande och lärande

Så vi skrattar. Och spårar ur. Blandar in många andra språk, översätter till östnyländsk dialekt och kryddar då och då med varierande österbottniska uttryck. Hittar på egna ord. Några har börjat 2011, andra senare. Åldersspannet är ca 40 år. Om alla är med är vi ungefär ett dussin. Vi lär oss italienska i Medborgarinstitutet (Kansalaisopisto), MI, ”emmii”.

I många städer kallas institutionen Arbetarinstitut, Arbis i talspråk. Työväenopisto, Työvis på finska. Förr fanns ofta ett finskt och ett svenskt på många orter, men nu är de ofta sammanslagna, med ett smart namn. Kombi. Läsaren får själv räkna ut hur det kommer sig. I lagen talas enbart om medborgarinstitut numera eftersom man från och med sisådär 1960-talet ville betona att kursverksamheten gäller alla, utan undantag.

Ena ändan finska, andra svenska.

Första arbetarinstitutet grundades i Tammerfors, 1899. Modellen togs från Stockholms arbetareinstitut, grundat 1880. Båda, superkort sagt, för att sprida bildning i den allt större arbetarklassen. OrdOdlaren kom till (med hjälp av farbror Google) att det nuförtiden i Sverige finns SV, Studieförbundet vuxenskolan, som närmast motsvarar vår fantastiska kommunala kursverksamhet som ordnas för alla åldrar. För en liten årsavgift får man ca 23 x 90 minuter undervisning, samvaro, skratterapi – och kunskap. OO har lärt sig fatta hur italienarna knycklar ihop sitt språk, bara de skulle lära sig bromsa litet så skulle hon nog förstå mera… I kursen finns inte formella krav, men (nästan) alla brukar göra (nästan) alla läxor…

Alla tre böcker är genomgångna. Nästan.

OO:s MI-historia är brokig. Vävt tyg till tre folkdräkter (sytt en) – sammanlagt ca 12 meter, varav nästan hälften i atlasväv med lite speciella ränder, sex trampor på vävstolen behövdes, intressant trampuppbindning… Den folkdräkt som finns kvar i garderoben har krympt… De två andra (bortgivna/-sålda) är i flitigare användning idag. Dansat folkdans och fungerat som instruktör (”Birger! Din andra vänsterfot!”). Hållit några vardagspsykologikurser. Visat bilder och berättat om resor till några fjärran länder. Gått på ”Dataöppet” och fått superbra hjälp – av kvinnlig lärare, förstås. Storasyster väver och lär sig engelska på sitt MI. Pappa gick en kurs i småslöjd – mest för att ”få och ge information” om vad som händer i trakten. En enkel skärbräda på en vinter…

Och nu, förutom den kära italienskan, går OO på kortkursen ”Lär känna din hemstads parker”. Trots att det återstår en föreläsning och en rundvandring (22 maj) känns den redan för kort! Museilektor Hannele kan det gamla, det ännu äldre och det nuvarande. Dessutom skapar hon dramatik och fungerar som ståuppare (skratterapi där också…). Förstås började hon med det äldsta i strövområdesväg nära stadens centrum:

Nutida ”konstnärlig” bild

För över 100 år sedan, med bl.a. sandtagsspår

När den här kullen fungerade som försvarsfäste, på 1200-talet (trodde man) var åns nivå ca två meter högre. Består av sand och morän, inte så enkelt att hitta något gammalt bevarat i de massorna. En konstnärs syn på det hela:

En utländsk professor, specialist på gammalt tegel, skulle prompt göra en kort avstickare till Borgå, eftersom han hört att det i Borgå museum finns några tegelflisor från den förmodade borgen. Alla de fornfynden rymdes i Hanneles hand, hon kände sig smått löjlig ”mer och större har vi inte, förlåt” framför experten. Han ”föll i fröjden”! ”Underbart, fantastiskt, otroligt, unikt! 1100-tal!” Där stod hon med några små tegelflisor och fornminnet blev sisådär 100 år äldre på några sekunder…

Borgbacken har eroderats av folks utnyttjande av den – det har t.o.m. fungerat som sandtag en tid (innan man ”visste bättre”). Men det finns flera mer eller mindre skötta och tidigare skötta områden inom räckhåll för centrumborna, och intressant att lära sig om dem. Det här med medborgarinstitut är ”toppen”. Trädgårdsföreningen gav kursidén, medborgarinstitutskursplaneraren/biträdande rektorn tråcklade ihop expertföreläsarna som tog sig verket an med iver och entusiasm. Och i sommar kommer OO att upptäcka diverse ställen med kameran i högsta hugg. Vänta bara…

Vad hände sen?

En poet, en konstnär, en musiker och en filosof bor tillsammans i ett kyffe under takåsarna i Paris. Unga, fattiga, lever ur hand i mun, väntar på Det Stora Genombrottet. Har dock livslust, kan slå runt och ”festa” när tillfälle ges. På julafton deltar de i festligheterna på en restaurang i den enorma folkmassan.

Poeten blir djupt förälskad i den lungsjuka Mimi, konstnären lever i ett stormigt förhållande med den levnadsglada och något ytliga Musetta. Svartsjukan grasserar i de båda paren. En kväll något senare när de fyra unga männen skojar till det värre i sin lilla lya dyker Musetta upp med den svårt sjuka Mimi, som vill dö hos sin älskade poet. Alla fem hjälps åt för att fördröja förloppet, Tyvärr, Mimi avlider. Och så slutar operan La Bohème. Här återberättad i ett synnerligen litet nötskal.

Men vad hände sen? I en kreativ stund på hemväg från bio-operan (från Metropolitan, direktsändning) blev det så här: Poeten skriver kärleksdikter med Mimi i tankarna, med dem blir han stjärnan på allas läppar. Lever dock hela sitt liv utan kvinnosällskap, bistår sina vänner där det går. Musetta och konstnären inser att de skall ta vara på varandra den tid de har, grälen lugnar ner sig, han får jobb som illustratör och kan försörja den växande barnaskaran. Musikern får ihop det med Despina, den smått illmariga tjänsteflickan från Cosí fan Tutte, hon som hjälper till att ordna med det tokiga bedrägeriet i den operan (en riktigt rolig opera, rekommenderas!). Hon sjunger, han komponerar och spelar – framgångsrika gatumusikanter som snart jobbar på fina underhållningsscener.

Filosofen hoppar över till läkarbanan, specialiserar sig på lungsjukdomar. När han i det ärendet skall besöka ett kloster stöter han på Donna Elvira (en av de bedragna kvinnorna i operan Don Giovanni), just när hon står i beråd att i sin besvikelse på karlfolk bli nunna. Ögonblicklig kärlek uppstår. Klostret utvecklas till ett framgångsrikt tuberkulossjukhus – och det är egentligen han som är läkaren i operan La Traviata och kallas till Violettas dödsbädd…

TANKEBRYGGA: Marita Lindquist (1918-2016) var en finlandssvensk framgångsrik barnboksförfattare (över 40 böcker i den genren), översättare, sångtextskrivare, redaktör, läromedelsförfattare, m.m. En av hennes mest omtalade och prisbelönta böcker är ‘Malena och glädjen’, som handlar om om Malena får vara glad när hennes mamma nyligen avlidit. En bok som har haft (och har) bevislig terapeutisk verkan, som nominerades för ett pris ännu 2007 – den utkom 1969. Översatt till många språk. Så började folk fråga författaren:”Hur gick det för Malena sen?” Hon blev ställd mot väggen. Hon hade behandlat det tema hon ville, punkt, slut. Hon skrev några böcker till om Malena, men hävdade bestämt att att skriva utgående från läsarnas undringar inte alls blir så bra. Evighetssåpoperaförfattare kunde hon inte riktigt förstå. Ja, hon skrev alltid för hand. I ett rutigt häfte. Började varje skrivsession med att vässa flera pennor. Känner gemenskap!

TANKEHOPP: Marita Lindquist översatte sångtexter. Men hon tog sig knappast an ‘Hooked on a Feeling’ (Björn Skifs), eller ‘Ta mig till havet’ (Peter Lundblad) eller ‘Super Trouper’ (ABBA) eller ‘Memory’ (ur Cats). Men det gjorde årets Karlebyrevy, även den avnjuten under det veckoslut som gått. Det blev ‘Vedabacka’ – Hogg å såga, hogg å såga, hogg å hogg å hogg å såga… (hogg = hugg) och ‘Ta mig till Såka (och gör mig till bond)’, ‘Super trubel’ (så stavas trubbel på den dialekten) och ‘Mappe, fan, ja hittar int mappe…’ (mappen). Tala om ordkreativitet…

Knarrsnö – men inget övrigt väderknarrande

Knarr, knarr, knarr… Det är nu ständigt kallare än -8, om vilken temperatur det nånstans stått skrivet att det är snöknarrgränsen. Ho vet. I skrivande stund sitter OrdOdlaren och småfryser i hemmet, eldar och huttrar. Bor man i eget hus kan man inte ringa disponenten och klaga. -18,2 utomhus på morgonnatten och nästan samma temperatur inomhus – på plussidan – vid niotiden på morgonen. Och vädergubbarna lovar mera kyla…

OS-skidtävlingar underhåller i TV. Värmer inte, trots att det då och då blir hjärtklappning och högt blodtryck. Skrek på Diggins idag… Sen beslöt sig OO för att idka en av sina favoritsporter: Kolla dagböckerna. Och brasan brassar på bakom den oputsade luckan:

Nej! Först dagens obligatoriska motion! Klabbarna klingar i kölden, de bör helst få lite rumsvärme innan de börjar göra sin plikt.

Blickar samtidigt upp mot två av de märkta björkarna: Om ett eller två år är det ni som värmer huset! Om du läsare tittar riktigt noga längst ner på stammarna syns det röda avverkningsmärket. Det skall bara bli lite varmare först innan det utegymmet kör igång.

Jovisst, solpanelerna försöker det bästa de kan

men de drabbas av rimfrost på natten, de behöver först ett värmande solmöte, så klarnar de och arbetar på

Solen har ju inte precis kommit så högt, så det blir inte många kWh per dag. Och knappt 12 av de 18 är snöfria. Det finns inte fritt snöfall från sex av dem, som kanske på bilden kan anas.

Temperaturstatistik, ja. 20-21-22 februari hamnar under granskningsblicken. Dagboksskrivaren har slarvat ibland, och hon började först 1991. Synnerligen svårt att överblicka, inga trender kan skönjas ur detta sydfinländska perspektiv. 1993, 1996, 2007 och 2010 sticker ut med tvåsiffriga köldgrader. 1991, plusgrader. 2001 plusgrader den tjugoförsta, -15 följande dag.

1993 handlade det enbart om en kortare tvåsiffrig köldknäpp, men minusgraderna höll i sig till mitten av mars. Föregicks av plusgrader i januari, då och då. De folkliga spåmännen hävdar att februarivädret förutspår julivädret. Jaha. Juli det året var fuktig, kall, regnig och bara lite varm.

1996 var det tvåsiffriga köldgrader under 21 av månadens 29 dagar. Tre olyckor mötte på jobbvägen: en långtradare med motorstopp i en uppförsbacke, två militärfordon på tvären på vägen, en krock mellan två personbilar. Och den egna bilen strejkade på grund av bromsvätskebrist. Den mest olycksdrabbade månaden under hela jobbkarriären. Juli? Regnig. Storm med trädfällning 13 juli. Domherre på fågelbrädet 14 juli. Första solstunden 23 juli. Och sommar i veckan efter det – som avslutades med en rejäl hagelskur 30 juli.

2007. Februari bestod av jobb, jobb, jobb… Bouppteckning i barndomshemmet i gnistrande smällkallt vinterväder – -23 alla tre granskade dagar. Plus andra köldknäppar. Juli då? Jo, ganska så varm…

2010 startade den tvåsiffriga kölden 26 februari, höll till 13 mars, även om solen verkar ha gjort sitt bästa för att höja dygnsmedeltemperaturen. Och julis första regn kom den 22, dock inga större värmeduster under den månaden – ja, i början fanns det några verkligt heta dagar. Midsommaren det året hölls värmen uppe med hjälp av frassen Tosca och eld i köksspisen.

Vad lära vi härav? Att spå väder enligt januari = juni o.s.v. fungerar inte så bra. Vädret kan man inte göra något åt. Bäst att anpassa sig, köpa mera ved och brassa på. Som nu. Och hoppas på lämpligt varma julidagar…

 

Det är den dagen idag!

Har den äran idag,

Paljon Onnea vaan, Happy Birthday, kära bloggen, tre år idag! Och Dagen firas, som den tvååriga traditionen bjuder, med runebergstårtor på glasfat, tre brinannde ljus i Pentik-renens horn, elektriska ljusbollar i fina glasvasen och ävenså med tänt i gåvobolljusen! Och, förstås, te. Bryggt. Svart.

Och ni andra får också Gratulationer: Johan Ludwig, Lars Huldén, Jussi Björling, Vivica Bandler, Tage Danielsson, Ilon Wikland, Jörn Donner, kronprinsessan Mary av Danmark, Marcus Grönholm (fd rallyförare, torde nå 50 prick idag), Helena Bergström, Christiano Ronaldo… Och Janne S, Cecca, Mayvor…

I detta nu publiceras inlägg nummer 279, under alla dessa 1076 dagar. I medeltal ett var fjärde dag. Hm. Kunde ha varit flitigare. Låt oss säga, minst 100 under de kommande 365 dagarna – eller nå upp till summan 400? Måluppställning är inte OrdOdlarens starkaste sida, tyvärr. Men försöka duger!

Flag Counter är ett kapitel för sig, liksom alla annan statistik. OrdOdlaren kunde bara inte tro att det skulle uppenbara sig läsare i fler än 45 länder. Nu rapporterar FlagCounter 56. Och den egna datordumheten gör att det ändå bara visas 45 officiellt. Men vad gör det. Att någon skulle ha klickat på OO:s blogg i Costa Rica? I Serbien? I Litauen? Svårt att tro, de flesta ”enklick” är troligtvis misstag eller konstiga google-sökningar. Alltid roar eller retar det någon…

OrdOdlaren har inte anslutit sig till ”större kedjor”, inte fått erbjudanden, hatkommentarer eller utmärkelser, inte blivit berömd – men är nöjd och glad ändå. En trevlig hobby, när nu den där evinnerliga skrivklådan alltid finns. Gärna skulle hon vilja veta vem just du som just nu läser det här är, en önskan hon tyvärr får lov att dela med flera andra bloggare.

Så tack, alla ni som hör av er med ett ”gilla” eller en kommentar på Facebook, ni som kommenterar på bloggen – främst mina bloggvänner, ni som bloggar själva, och ”vet”: Päivi, Ingrid, Lena, Carita, Karin, Anita – och Nancy och Ann-Lis. Och säkert några jag glömt i hastigheten. Och Storasyster, om du läser det här!

Jag lovar: det kommer mer innehållsrika inlägg i framtiden. Och med 365 dagars mellanrum kommer ett i den här stilen. Eller har ni rentut önskemål? Hälsar femtefebruarifiraren.

Lögn, förbannad lögn och…?

… statistik. Nja, inte alltid såå riktig komparation. OrdOdlaren har avlagt rätt omfattande grundstudier i ämnet, approbatur hette det då. Har ingen aning om hur många nutida studiepoäng det kunde vara, men tid tog det. På 1970-talet använde vi huvud, papper och penna (och få maskiner)… Och visst är det ibland berikande att fortfarande minnas och nästan förstå styrkor och svagheter i medeltal, median, typvärde, varians, standardavvikelse, hypotesprövningar, konfidensintervall – och Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient (har alltid gillat ordet). Och kvotskala, intervallskala, ordinalskala och nominalskala… huh!

OO:s statistik för 2017 är av det enklare slaget. Det sku ha borda måsta bli fler än 83 inlägg, men det bidde inte. 6,9 per månad, 1,6 per vecka, 0,23 per dag. Men det har kommit annat skrivande emellan, och konstruktionsenergin har runnit ut i den tratten. Runda Rabattkryparen stjäl också av vakenhetstiden.

Det bidde 7580 visningar (av detta visserligen en del ‘robotar’), och för en blogg som denna är det bra! Fler än tidigare år, borde man känna budgettryck: öka, öka, bli mer intressant! Hm… 631,5 visningar per månad, nästan 146 per vecka, 20,8 per dag. Småpotatis jämfört med trendbloggare, nischade bloggare, tipsande bloggare och mera sådant, men tanten är nöjd, glad och tacksam. Och ni läsare är väl spridda över världen. Finland och Sverige leder, av språkliga och bekantskapsmässiga skäl.

Kommentarer, hm igen… WordPress har registrerat 315, och då bör beaktas att OO:s svar – och hon svarar nästan på alla – ingår. Alltså futtiga knappat 160. De kommentarer och gillanden som en del av er ger på Facebook bokförs inte, OO sitter inte och drar streck i ett häfte, t.ex. Några av er skriver e-post och berättar att ni läst, ok. Några ringer, ibland, men mera sällan, kommer feedback öga mot öga. Tack för allt, även om OO vill ha mer… Speciellt tack till flitigt kommenterande bloggvänner och NL!

Mål för 2018? 104? Få se. OO hör inte till målsättning- och planläggarmänniskorna. Det blir som det blir. Och ni skall veta att det ”forskas och filas och sovs på saken”. Alltid.

Till råga på allt: OO har undervisat i statistik! En grupp vuxna pedagogikstuderande. Glatt svarade hon ”ja” när förfrågan kom, men höll på att backa när hon anlände till första kurstillfället, fulladdad med didaktiska finesser. Över 50 förväntansfulla (?) ögonpar. Tentamenstanken slog till med oerhörd kraft:”Alla de här skall tentera, du skall göra lämpliga uppgifter, rätta och förklara fel, godkänna och underkänna, hålla omtentamen…” Projektet roddes i land, alla fick göra egna ansträngningar (småfinurlig hjälp gavs den sista mödosamma sträckan) för att klara statistiksnåren. OO kunde ju inte göra som pedagogikprofessorn på 1950-talet inför en sluttentamen. Kollegan B var med och har berättat. Gruppen var tresiffrig i antal, det var vår. Professorn betraktade pedagogfröna, tittade teatraliskt ut genom fönstret, tittade en gång till på den påtagligt nervösa skaran och ännu en gång på annalkande sol och sommar – och uttalade sig:”Ni får gå. Härmed har jag godkänt er allihopa!”

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 23,824 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.