Skapande paus

Journalistfröet (som hon själv då och då trodde) gjorde en intervju med en varitmusikerhelalivet, en glad och verkligt talugär man. Prat, anteckningar, några rätt så platta fotografier, allt var i en enda röra i huvudet. Det var önskvärt att materialet skulle finnas på redaktionen följande dags kväll.

Då, för förtiofem år sen då var det verkligt analoga – hjulanaloga – tider jämfört med dagens digitala snabbskutt. Tidningen bjöd på svartvit film i ca tolvbildersstumpar, framkallning sköttes där. Vad du som frilansjobbare fångat på bild såg du vanligtvis först i tidningen. Texten och filmrullen sändes med buss i ett kuvert, mottagaren betalar. Busstationen och redaktionen fanns nära varandra i sin ända, medan den dåvarande OO hade 8 (om hon hade tur med de få busslinjerna den vägen) eller 22 kilometer till lämplig busshållplats…

Sommarlovet bestod i övrigt av föus- och annat jordbruksarbete, medan kalvarna och korna kvällsutfodrades jobbade hjärnan med inkommet material. Skrivmaskinssittningen någon timme senare gav inget godtagbart resultat. Suck. Följde lite TV, lite läsning och troligen något kvällsmål innan sömnen tog vid. Upp i ottan, föus och morgonmål. Som vanligt skulle OO diska efteråt. Mitt i allt avbröt hon, torkade händerna, vände sig mot mamma med orden: ”Du får fortsätta!” Denna lydde utan knot, med gapande mun – vad tog det åt dottern?

Skrivmaskinsknatter. Rubrik, ingress, dispostion, mellanrubriker, några futtiga bildtexter till osedda bilder formligen exploderade fram. Två papper. En blick på klockan, ”Pappa, jag behöver bilen!” I ilfart 8 kilometer, fångade bussen, överlämnade kuvertet, ”mottagaren betalar”. En häpen signatur Cander satt på redaktionen och framkallade, beskar och förde texten till sättning (ja, det var blysättningstider då, vet ni yngre läsare vad det handlade om?)

Senare i livet har OO undervisat om den kreativa processen; som ofta börjar med en idé, ett uppdrag, ett problem – och sen kommer materialinsamling, inkubation, illumination och sist det verkliga jobbet, förverkligandet. Och det kan såga av och an många gånger, med utprovningar och testningar och förbättringar. Dock påstår skribenter att det inte alltid går att göra så mycket åt alstret när man väl skrivit ner sin story. Annat kan det vara på andra områden. I varje fall gäller det att fånga illuminationen, ”uppenbarelsen”, ”synen” i flykten; den kan vara blott några få sekunder. Den har också en tendens att dyka upp i skarven mellan sömn och vakenhet. OO har till och med fått ihop en pensioneringssång till en kollega enligt ”papperochpennavidsängen-metoden”. OO är annars usel på rim och poesi.

”Skapande paus” är nästan synonym. Bodil Jönssons ”ställtid” är också lite ditåt – förresten ett verkligt användbart ord. Du måste ta itu med ett jobb (rätta prov…), som tar 110% av din uppmärksamhet. Tröskeln att börja är hög. ”Nä, nu måste jag…” Så ser du dammet på pianot. Det skall torkas bort. Nu. Och spegeln är smutsig. Skall putsas. Nu. Mattan skall dammas. Nu. Alla de där sysslorna hjälper dig att ställa in dig på det som skall göras, hävdar fysikprofessorn B. Jönsson.

Nu skall det packas. Oj, ja, blogginlägget skall skrivas. Packa! Blommorna skall vattnas. Packa! De där böckerna borde ju stå i hyllan, inte ligga på stolen. Packa! Okay. Nu skall det avnjutas en skapande paus, de egna batterierna skall laddas – utan sladdar. Däremot behövs det sladdar och laddare till en hel del apparater. Den skapande pausen avnjutes utan internet, utan Facebook, utan bloggläsande och -skrivande.

Hoppas du som läser det här återkommer i början av november! Det gör OO, i varje fall.

Nyfiken på skriverierna för förtifem år sedan? http://www.webbop.fi, skrolla till ”vi har digitaliserat vårt arkiv”, sök fram tidning nummer 33, 9 augusti 1973. ”Gösta minns”.

Föus = ladugård. Talugär = pratsam

Mycket på (en) gång

Ge bilen en fridag – nu på fredag! Nollutsläppsdag! Minska på köttet i din diet! Minska matsvinnet, kasta inte bort de två köttbullarna och potatisarna som ingen orkade äta. Deltag i hungerdagen – det räcker med pengar i insamlingsbössan, sen kan du med gott samvete åka hem i din bil och äta din inre filé och slänga det du inte orkar med…

Det finskspråkiga veckogratisbladets artikel om ”fridag för bilen”.

Lilla Mhy och OrdOdlaren har varit kompanjoner i nästan elva år. Förhållandet kostar, mer och mer i euroväg och tid behövs till småkrämpor för båda två. Och båda signalerar med ojämna mellanrum om något som inte står rätt till; än halkar turbon ur, lilltån möter väl kraftigt ett skåphörn, tandläkaren upptäcker ett nytt hål, montörpojkarna ett läckande rör… Men de tröstar också, om en lampa lyser behöver det inte betyda katastrof.

Joho, det gick undan på motorvägen, intressant att ta bild utan att veta om hela instrumentbrädan kom med eller inte… En lampa lyser, ingen panik…

Vi två undviker ensaksrörelser, men ibland behövs sådana. Det går inte att kombinera tandläkarbesök klockan 11.45 med italienskakursen klockan 17.30; det blir obönhörligen två vändor till stan på samma dag, i runt tal sammanlagt 40 kilometer. Buss? Jo till tandläkaren med avfärd hemifrån 9.20, hemkomst 12.40. Eller med följande buss, 13.25. För 30 minuters behandling. Sista bussen (av sex, på vardagar) går mot staden kl 16.15, från stan går den sista (av sju!) kl 16.35. Så då blir det ingen italienska eller bio eller konsert eller annan kvällsunderhållning. Så är läget i denna glesbygd, med 8,3 kilometer till matbutiken – och den ligger knappt två kilometer från absoluta stadskärnan. Enkel bussresa kostar 3.50 i nuvarande europeiska pengar.

Cykla? Smal väg, livlig trafik och gång-cykelvägen börjar först halvvägs. 60-plussaren gör inte turresa till stan med returpapper, returkartong, återvinningsplast och glasburkar med den lilla astman och den medelmåttiga konditionen per cykel. Inga returresor med matkassar heller. Om posten eller apoteket kräver besök, då blir det dessutom 3+3 kilometer till. Och en hel del busspussel, om sådant är det enda att förlita sig till.

Så, kollektivtrafik- och cykelivrare och kompisåkare till trots är OO bilkörare i ensamt majestät. Hufvudstaden besöks oftast med BJR i hans bil. Buss dit? Först bil i tio kilometer till långtidsparkeringen (gratis, oövervakad), sedan bussväntande och väl framme skall ibland snårskogen av metro- lokalbuss- och spårvagnslinjer klaras av. Med god tid i bagaget blir det ett litet äventyr som kan ända på en helt annan plats än det var tänkt. Bara att försöka på nytt…

Lilla Mhys och OO:s gemensamma färder blir ändå inte så kilometerrika. Av någon anledning har OO börjat notera årets avlagda bilkilometrar just 24 september. Hör här: 2015 (första hela pensionärsåret) 5760, 2016 4167, 2017 4037 och idag resulterade räkningen i 5234. En bilresa per år till Malaga (bilväg via Baltikum ca 4260 kilometer), men inte helt hem igen. Halva ekvatorn avlagd på fyra år.

Matsvinn? Rätt så sällan, utan att skryta. Här i huset är man turvis hushållsgris. Och det är lite utmanande att komponera en maträtt utgående från rester (värm smör i stekpannan, sätt i en hackad vitlöksklyfta, stek potatis…), roligt. Ibland supergott, ibland – nåja. Allt i proteinväg inmundigas; nöt, gris, kyckling, vilt, fisk av olika slag, helst producerat så nära som möjligt, utan att gå till överdrifter. Allt någorlunda lyckat odlat tas tillvara. Personligen gillade OO ändå mera ”den gamla” hungerdagen. Med tips på menyer och ingredienser i tidningar, att rent konkret leva enklare en till tre dagar (avstå från godis, kakor, ”onödiga” resor..) räkna ut inbesparingen och ge till RK. Nu syns enbart röda västar och röda bössor – insamlingsbössor.

Jovisst, man får fråga varför tvåpersonershushållet behöver två bilar, men något vettigt svar erbjuds ej. Oftast är det verkligt praktiskt och bra. Så he så.

Råg och äpplen – men ingen kyckling

Hastigt och lustigt blev det en ca 30 kilometers bilsväng till Lappträsk i lördags. Exakt mål hembygdsgården Kycklings. Där kunde man få köpa sig ett mål, och det gjorde man. Nyrågsgröt. Kulturmiljön tilltalar OrdOdlaren i högsta grad. Dessutom bjöds det på ögonfröjd och kunskapsinhämtande, äppelutställning.

Kycklings? Ingen är riktigt säker på namnets ursprung. Erik Bertelsson Kycklings bebodde lantbruket på 1660-talet, men varför han fick/tog namnet, ja det vete fåglarna (hönsen…). Den sista privata ägaren till gården mitt i byn (rätt nära kyrkan, nämligen) avled 1977, Sara Hastig. Hon var med och grundade hembygdsföreningen 1929, testamenterade huset till densamma. De första femton åren var ägoförhållandena något blandade, men numera står föreningen som ägare till gården, övriga byggnader (en härlig stenladugårdsruin, bl.a) och omgivningen på en dryg hektar. Ordföranden Gun-Britt – som enligt sin man har en viss förmåga att göra sina intressen till heldagsarbete – har samlat, fött upp, ympat och planterat minst 120 äppelträd där. ”Vi har ett foto från 1930-talet, och på det blommar äppelträd, det måste vara det här och det här och…”, berättar hon ivrigt. Nu står äppelträd på tillväxt ”överallt”, de flesta med sina släktrötter i kommunen.

Gun-Britt, som ursprungligen är biolog, har en enorm äppelkännedom, och visst hade hon fått ihop en imponerande mängd att visa upp, det här är ingalunda hela visningsbordet.

Att en del äpplen är verkligt lokala kan man se av namnet. Det blir en bok i ämnet, kanske om ett år.

Där finns också olika perenner, örter, medicinalväxter, bärbuskar, med mera. Den ultralokala lokaltidningen Nya Östis var på plats, och skribenten Inge (till höger) tog Gun-Britt lite åt sidan för information. Vi får läsa i tidningen på torsdag!

Nyrågsgröt (på rågmjöl) är en gammal tradition, riktigt hur gammal vet ingen. Sickan som stått vid gryta och disk i många år hävdar att det inte är något vare sig magiskt eller speciellt med gröt på den första rågen, den skulle bara avsmakas för att se om ”den dög ti någå”. Så i bondesamhället, så också nu. Få kokar nuförtiden, gröt blir godare om den får badda i ett ordentligt kärl. Grytan och serveringen bakifrån:

OrdOdlarens tallrik, och förstås skall den ätas med smöröga (smöriöga, säger en del). Även om smör ingår i gröten redan i grytan (Sickan berättade, inom parentes).

Gårdsplanen på Kycklings består av en relativt jämn berghäll, en bra arena för all slags uppträdanden, bl.a dansuppvisningar. Folkdansjuniorerna som OO höll igång på 1980-talet fick visa sin förmåga här några gånger. Själva huvudbyggnaden är minst 150 år gammal, med storstuga (med spis), sal och kammare (numera modernt kök) däremellan. Senare byggdes den ljusmålade verandan och ett sovrum bredvid. När OO besökte platsen redan i slutet av 1970-talet ville hon flytta in och bli ”sommargårdsgumma”! Men det blev nu bara inte så. Saras namnsdagskaffe med sju sorters kakor missar OO ofta, men det finns ju andra orsaker att besöka platsen. Går när som helst.

Hastig, ja så hette Saras Lappträsk-bördiga man. Släkten Lustig finns även i kommunen. Huruvida den svenska fotbollsspelaren Lustig har rötter i Lappträsk vet OO inte. Men besök gärna idyllen Kycklings!

 

Fest hos/vid Runeberg

Tjo, vad det var livat i parken i fredags! Matlagningsstandup åtföljt av matbordssittande och -ätande vid långbord. Och över alltihopa vakade J.L Runeberg (statyn i bakgrunden, långborden framför), han hade säkert trivts i sällskapet!

Plats: Runebergsparken i Borgå. Anledning: Avslutningen på Michael Björklunds och Mathias Jungars matodyssé i Östra Nyland. där de tillrett och inmundigat endast lokala råvaror i fem dagars tid. Allt baserat på tips från östnylänningar. Området de fick röra sig i var en cirkel med 30 kilometers radie. Nu kan då OrdOdlaren upplysa om att hon bor i centrum! Cirkelns mittpunkt var nästan exakt denna skrivplats.

Michael är en kreativ kock som inte drar sig för att blanda spännande saker. Sallad på tomater och svartvinbärssylt spetsad med chili, vad sägs? Blygsamheten hindrar OO att upplysa om varifrån de varorna härstammade. Även vaktel fanns inom området, lika väl som sik, betor (röda, gula, randiga, vita), äkta småbageribakat bröd, Hereford-kött, emmer (som blev en smaklig pilaff med rödlök och bönbitar), med mera, med mera. Siken snabbgravades med socker och salt – med tillsats av havtornssaft (härlig färg!) och – chili (alldeles för lite, tyckte OO och BJR). Kokta betbitar svängdes i salt, olja och – ja, ja, en ynklig snutt chili.

Bästa äventyret bjöd kanske borgåsnäckan (Fläckig lundsnäcka) på. Den snäcka som är ett gissel i otaliga trädgårdar. Blötare somrar kan de som drabbats plocka upp till 1000 per dag (om de alls orkar plocka). Denna torra sommar har snäckan tydligen inte orkat föröka sig med rekordfart. M&M fick en donation på ca 100 stycken, placerade lådan på sin balkong. Följande morgon fanns spektaklen överallt, men inte i lådan. Stressig inplockning, inhandlande av blöjtyg och silvertejp var lösningen. Snäckorna skall svältas (de skall skita ut allt de har i tarmen, förklarade Mathias) och sköljas i minst två dagar. Sen kokades de, sniglarna pillades ur (ett petigt jobb), sen stektes de i Michaels favoritingrediens, smör. Lär ha varit gott. (Mycket skrik för lite ull, konstaterar OO).

Rödlökshackning. Med eller utan avsikt träffade kniven Mathias hand.

Och pratet, det flyter mellan de två, även om manuset på fredagskvällen bestod av en papperslapp med några punkter. Kan man så kan man. Mathias med sin mångåriga erfarenhet av TV-jobb håller spåret och skär sig i fingret, medan Micke spårar ur, berättar skrönor och hanterar redskapen med elegans. Ett av hans varumärken har blivit en egen finska, dokumenterad i många videoklipp. Han behövde bara hosta fram några ord åt det hållet, och publiken vred sig i vrålskratt. Vi skrattade mest hela tiden…

Den lokala osten aningen utanför den tillåtna radien grillades. Det gick inte såå bra, som av bilden torde synas. De bitar som räddades undan nedsmältning och eld smakade gott med en klick lokal honung på.

Lokalt odlade vattenmeloner lyckades bättre på grillen. Den söta smaken lär ha koncentrerats, berättade bl.a. odlaren på plats.

Sen blev det mat för alla som bidragit vid långborden. Inga sniglar, ingen grillad ost, men så mycket och så gott att bilden av tallriken (en av dem…) blev suddig.

Runebergsparkskockandet filmades och finns på yle.fi/arenan. Vid matbordet uttalade sig dessutom M&M i direktsändning i TV-nytt vid sina tallrikar. Nyhetssändningen finns också på arenan, 31 augusti.

”Stångkameran” till vänster i bild

Ut i naturen 2

Telegrafberget heter Telegrafberget eftersom där har funnits en telegraf. Visserligen endast två somrar, under Krimkriget 1854 och 1855, men ändå. En optisk sådan. Telegraflinjen sträckte sig från Kronstadt till Hangö, andra sommaren t.o.m. till Nystad. Ca 500 ryska soldater skötte signalerna, kanske med svensken Edelcranz’  system med tio järnplåtar som möjliggjorde 1024 tecken. Sådana semaforer fanns på ungefär tio kilometers avstånd från varandra. Klumpigt och långsamt? Med dagens mått mätt eventuellt, men betydligt snabbare än med budbärare på hästryggen…

Fortfarande går huvudstråket upp till den högsta punkten från sydsidan. Rätt så brant att ta sig uppåt 50 meter (på ca 500 meter). Stentrappor byggdes lite här och där på 1850-talet, men underhållet har inte skötts. Ändå bekvämt för bilburna, eftersom Haiko gårds (hotell, spa, konferens) stora parkeringsplats brukar ha plats.

Väl uppe är utsikten över Haikofjärden mäktig, så tyckte också Albert Edelfelt med ateljé alldeles intill. Många av de vyer han målade i hemtrakterna har länge funnits som affischer på ”rätt plats”, så också här (1899):

På OrdOdlarens foto nästan exakt 120 år senare ser man hoppeligen vissa likheter?

Följande telegrafberg torde ha funnits i sydvästlig riktning, nu skymtar enbart dessa pipor och torn – Neste. (Klicka på bilden, den blir större och det syns bättre)

Oljeraffinaderi, stort som sjutton, ca 2000 anställda. Telegrafberget ägdes fram till 1976 av den koncern som var störst i Borgå för 100 år sedan, August Eklöf (trävaror, sågar, m.m.), 1200 anställda 1912. Området blev naturskyddsområde 1961 på initiativ av Klas Gustafsson (1905 – 95), en kulturell mångsysslare med långt vitt hår som OO träffat många gånger men aldrig fotograferat. Han vistades bland indianer i Nordamerika på 1950-talet, blev också upptagen i en indianstam. Han bodde vid den väg som numera heter Mohikanstigen – gissa varför. Det här var endast en av strängarna på hans fela – han var folkmusiker också. Minns fortfarande hans sirliga, konstnärliga handstil. Han var skicklig med penna och pensel också.

Vi höll paus vid nuvarande utsiktstornet, där också semaforen stått. Där finns också vackert ritade kartor över området i stort (obs bl.a. Svinö, tidigare inlägg)

och i smått. Den plast som de skyddas av påverkar bildkvaliteten här, förstås.

Vi gick upp och ner längs den vänstraste stigarna, men sen tresade (”äkta” östnyländska) vi längs de otaliga små stigarna över hala berg, stubbar, stenar, trädrötter, upp och ner och ibland med händer och aktrar som hjälp och undrade om vildvittror bor här:

Vi beundrade också tallarnas idérikedom vad gäller växtsätt.

Tidigare – till för ca 100 år sedan – gick boskap på bete här och höll markerna öppna. Nu har granskogen tagit över, med boplatser för allsköns rumpnissar.

Inga fler ordnade små vandringar nu, följande först i april. Nu får OO hitta på ”egna” platser att upptäcka. Kanske den bekanta tröskeln blivit lägre. Både natur och historia och kultur finns, men Lilla Mhy behövs också.

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 138 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.