Värmeproduktion

Republikens president 1982 – 1994, Mauno Koivisto, blev under sin ämbetstid intervjuad på sitt sommarställe i Täkter, Ingå, väster om Helsingfors. Han var en ”vanlig man” som gärna arbetade med sina stora händer. ”Veden värmer två gånger”, sade han enligt en bildtext. Fel. Fler.

Tja, när denna man från norra Finland klättrar upp meter efter meter i en något svajande björk blir det närmast hjärtklappning hos fotografen. Så får han oss åskådare att skratta med någon lämplig hurtig kommentar på sin speciella finska dialekt, och sen börjar björken falla, bit för bit – på bilden ovan faller första delen av toppen.

Följande arbetsskede ger minsann värme, OrdOdlaren gillar jobbet, även om vissa muskler med kraft påminner om sin existens dagen efteråt. Eftersom fotografen då liksom är upptagen får arbetsinsatsen illustreras med de kära arbetsredskapen, vesurn (vet inget annat namn!) med över 40 år på nacken och den effektiva rätt så nya sågen som biter som attan när sågaren drar:

Grannen, som inte är stolt även om hans namn är det, sköter stocknedsågande, ihopplockande, lyft och transport till vedabakkan, liderbacken, vedarbetsplatsen – kärt barn har många namn. Han har en viss benägenhet att dyka upp med sin behändiga traktor nästan i smyg, fastnar därför sällan på bild…

De smalare (tunnare, klenare) grenarna skall kapas till lämpliga brännbitar. Nu blir det minsann värme – hetta- i öronen. Många decibel när klingan snurrar och jobbar. Kraftkälla: elektricitet.Motorsågsmassaker? Både spån och svett yr och strittar och stänker. Elektrisk även den, varför ljudet är något ”behagligare” än hos de där som med möda skall ryckas och knyckas igång. Musklerna blir även här varma och använda på ett för dem ovanligt sätt…

Turbosjuan sköter sönderdelandet. Den klyvande röda delen är ca 15 centimeter hög… Det värmer hjärtat när det knakar och brakar och tjudriga klabbar klyvs, med grenrötter och allt. ”Så skönt att inte behöva slåss med med den där med yxa”, säger OO och BJR och matar på i solskenet. Visst tar det tid, men sysselsättning och brådska fungerar inte ihop.

The beginning is gjord… Ännu återstår sönderdelning av drygt 80% av de stora klabbarna…

Mera värme! Bra motion att rada upp det kluvna i prydliga staplar där solens värme kommer åt. Efter X antal tidsenheter är det dags för följande värmegivande moment: få den torra veden under tak. Och när det blir dags att värma huset – ja, då värmer veden två gånger. Till.

Med öppna spjäll

Sen, mycket sen och vacker sommarkväll. Ordodlaren rattade hemåt från en längre resa, väninnan var avlämnad vid sin adress. Öppnade bilfönstren, skruvade upp volymen på bilradion (klassisk musik) och rullade rejält på längs helsingforsgenomfartsleden med det synnerligen upplysande namnet Ring I (ett).

Alla spjäll på Baccus var alltså öppna. Inga fartkameror på den tiden (men minsann nu). Brottet är preskriberat, hände för 18 år sedan. Baccus? Ja, se själva. Nummerplåten bestämmer namnet. Förresten avporträtterad på samma resa, av väninnan.

Så hette fartvidundret. Rost i alla kanter på dörrar, motorplåt. Men den hade ett gott hjärta! Även om bilreparatören skakade på huvudet åtskilliga gånger. Såldes, dess vidare öden är okända, den kopplades ihop med en systerbil av en intresserad skruvare.

Men denna Baccus har OO kört sitt hastighetsrekord, med 20 liter hjortron i baksätet. Med ca 150 av 450 kilometer kvar började bilkön krypa; 90 → 80 → 70… När motorvägen äntligen öppnade sig placerade OO Baccus i vänstra filen och trampade på. Husvagn efter husbil passerades. Längst framme i kön fanns en Peugeot, med en förvånad man vid ratten som förfärat började gunga framåt-bakåt-framåt, men hans bil kunde ändå inte svara mot det grågröna vidundret. En hastig blick på hastighetsmätaren visade drygt 165. Även det preskriberat.

”Jag svävar, å-åå…” hördes en vårkväll över hemmaslätten på 1960-talet.  Grannens sångglade son vältade den nysådda åkern med en häst som lunkade på med rätt så god fart. Bönderna tvivlade på arbetsresultatet. Visst handlade det om öppna spjäll i det ekipaget också.

Även sotaren gillar öppna spjäll. ”Ja, se här kan man elda, ingen risk för soteld här”. De orden har OO fått höra flera gånger, och det känns ju bra. Eld skall brinna ordentligt!

De styrande i landet, de som bestämmer hur polisen skall agera, gillar inte öppna spjäll. Eller kanske ändå? Som inkomstkälla. Oj, så det lyser upp i sommarnatten när en plåtpolis fotograferar! OO har fått böter för 5 kilometer i timmen överhastighet på en rak, i övrigt helt biltom väg ”miss i nassen”. Klockan visade 00-någonting. Samma har hänt vid andra liknande tillfällen, med andra personer vid ratten. Inte blir man glad, lite tolerans kunde finnas…

En redaktör vid tidningen Moottori, organ för Automobilförbundet-Autoliitto, serverar en bredsida mot petnoga automatisk hastighetsövervakning.

(Vad är sanningen om överhastighet? Bötfälls vi på felaktiga grunder?)

Är det sanning eller ekonomi (totuus vai talous) som står bakom allt fler uppmonteringar av plåtpolisstolpar. Staten får in pengar, mer och mer varje år via den automatiken, men… De bestämmande lär använda sig av en potensmodell (bra ord…) och en exponentmodell, utvecklade i nordiska länder, som ”bevisar” att minskad hastighet resulterar i färre dödsfall i trafiken. Däremot lär det inte finnas samlad statistik över dödsfall och skador i olika trafikmiljöer. Statistik kan man ju vända på enligt sina syften, men klara siffror vore att föredra. OO:s studier i beteendevetenskaper och statistik säger ju att det sällan finns en enda orsak bakom ett beteende. (Det påstås att i barnrika familjer finns det ett storkbo på taket, korrelationsberäkningar bevisar…)

OO har backat på en stillastående bil på egen gårdsplan (den stod en meter fel!), med olika bilar har hon dessutom snuddat vid dörrposter, hörn, stolpar och liknande ting. Inga katastrofala följder. En gång rakt  i diket på en byaväg, till följd av övertjockt grus. Bonden med traktor som skyndade till hjälp hotade med att ploga bort allt gruset:  ”Du är redan den femte jag drar upp den här veckan…”

Det är kanske ändå bäst att nöja sig med öppna spjäll på det här sättet hädanefter. I den hetta som nyligen låg över landet var det enda möjligheten för Lilla Mhy med chaufför. Ljudupplevelserna blir också ganska intressanta. Visste ni att ett staket åstadkommer ett helt annat ljud än en granhäck, till exempel?

Väskomanen

Borgå torg, 30 april. Torget är nästan fyllt av valborgsattiraljförsäljare. Av de ”vanliga” har en del flyttat på sig, söker, hittar inte… och så står där en väskförsäljare! Dras dit som av en magnet, oj så snygg grå med svarta detaljer, måste ta en närmare titt… ”NEJ!” ropar samvetet, ”Du har det du behöver!” Joo… Lyder. Går slokörad vidare, men så snygg, skulle vilja ha…

Den röda hängde på axeln. En helt fungerande mobil förvaringsplats för det nödvändiga, lagom många fack. Inhandlad efter grundligt undersökande, jämförande, med både för- och eftertanke under en ensam timme i det stora sammansatta köptemplet i Tallinn. År? Tja, sisådär 2014. Håller ännu en lång tid. Säger samvetet.

Kompisen på bilden är ett impulsköp. Salamanca Market, Hobart, Tasmanien, 12 november 2016. Tillverkad i Melbourne. Observera antalet fack med blixtlås. Storleken anpassad för korsordstidningar A4, böcker av alla format, papper. Ficka för mobil, hållare för pennor. Perfekt souvenir. Alltid med när körövningar inför konserter övervakas (se föregående inlägg). Båda väskorna har ”bakfickor” med identiskt innehåll: skohorn, glasögonputsduk, kam. Gillar!

Hade länge varit på jakt efter en väska med de egenskaperna, det handlade ingalunda om ett helt oöverlagt impulsköp. Nödtvångsinköpet i samma genre ser ut så här:

Numera ”italienskaväska”. Fördel: den sväljer massor, även små inköp på hemvägen från kursen. Nackdel: Ibland måste den tömmas helt i jakten på den lilla italienska ordboken. Samtidigt görs ju vissa fynd…

Snart pensioneringsdags, tyvärr. Nött, sliten i alla hörn, nästan trasig axelrem, och med en stängningstryckknapp som först var alldeles för lös, efter skomakarbesök för hård för det mjuka materialet. Men toppen! Här kan man rada in pengar i tre-fyra fack (bra vid grannlandsbesök), mobiltelefonen i ett, diverse behövliga kort i locket – men sen är den full. Anteckningsbok, kalender, pastillask, nycklar, skohorn (allt finns i den röda) ryms inte. Dock, perfekt på t.ex. mässor. Inköpt på en Sverigebåt för x antal år sedan. Ständigt på jakt efter en ny likartad…

Finväskan, hänger som elegant dörrprydnad. Fick den för ganska så exakt ett år sedan. Den dag OO bjuds på presidentens självständighetsbal kommer den med! Har tillsvidare endast använts som penninginsamlingsväska i buss på teaterresa. Den är gjord av – kaffepåsar! Tillverkaren är verkligen fingerskicklig och kreativ. Hennes senaste kaffepåspåhitt: halsband. Sant!

Tillverkaren och OO sitter i samma förenings styrelse. För en tid sedan fick de här katterna äran att bli ständiga (inte tillfälliga ständiga…) styrelsehandlingsbärare. Papperen finns alltid där, behöver sällan söka. Den stadiga tygkassen kom troligen som gåva i samband med klädesplaggsinköp på nätet, för många år sedan. Håller.

Kabinväskan (finväskan och pengaförvaringsväskan hänger i bakgrunden). Lite för tung i sig själv, men facken och färgen tilltalar mer än väl. Fick syn på den på flygplatsen i Doha strax före jul 2011, köpte, tömde den gamla gråa opraktiska och gav den till den minst sagt förvånade kvinnliga toalettövervakaren. Vidare öden förstås okända.

Sökte som besatt en bild på 70-talsväskan, också inhandlad på en turistresa. Hösten 1976 sade en butiksanställd:”Du är visst den nya läraren? Min dotter sa att hon känns igen på väskan”. Brun, högre än bred, tre synliga fack på framsidan (och ”skrivbok” på baksidan). perfekt för journalistfröet. Den tog bara slut. Saknar.

 

Kulturella språkbad – bild och ord

”Jouduin kulttuuriputkeen”, skulle OrdOdlaren kanske ha sagt på finska. ”Jag hamnade i kulturröret” – nä. ”Kulturbad” låter bättre på svenska även om finskan kanske mera visar på att kulturhändelserna radades tätt inpå varandra.

Korsordsäppelkulturtanten ”övervakar” körövning. Ett återkommande Facebook-foto på diverse platser.

För OO började det på torsdag (för BJR redan dagen innan). Manskören Manifestum, där sångarna använder full röst, konserterade två dagar i rad (inkluderande basen BJR) med i Finland något okända manskörsverk. Först i tur Anton Bruckner (1824-96), en präktig kantat, bröllops- och begravningsmusik, bl.a. En text skriven av E v Marinelli, tusenkonstnär som bl.a. var andlig ledare för ett Dotteruppfostringsinstitut (!). Därefter musik av Kurt Weill (1900-50, jo, jo han med Tolvskillingsoperan, Mackie kniven var konsertens extranummer), ”Das Berliner Requiem” med text av Bertolt Brecht (1898-1956), nästan rysligt aktuella med tanke på vad som hände för ungefär 100 år sedan i Finland och i världen. Hela konserten på tyska, översättningar till svenska och finska i programbladet. Starka texter om den okände soldaten! Dirigenten, Jonas Rannila, 29 år ung, nyanserar sångarnas uttryck med alla till buds stående medel!

Jonas Rannila dirigerar i Johanneskyrkan för något år sedan

På fredagen styrdes bil och fötter hit

Finlands nationalopera, som visar en stor reklamskylt:

Huvudpersonerna på bilden är från vänster Marjukka Tepponen (33), Valtteri Torikka (33), Erica Back (30) och liggande Jussi Myllys (39) – ett lämpligt ungt garde att framföra den här farsartade, harmlösa relationsoperan. Att Erica är OO:s ungdomsväninnas dotter och dessutom försedd med en guldklingande mezzosopranröst var största orsaken till besöket. Språk förstås italienska, nationaloperan textar till finska, svenska och engelska. Och i pausen kunde vi köpa mjöd under det här ögonfångande ”repkonstverket” ‘Carmen’ (Kirsti Rantanen):

Cafévagnen hade ett för kvällen perfekt namn: ‘Frestelsernas vagn’. På finska ”klingar” uttrycket bättre.

OO och BJR har sett operan i flera uppsättningar, den här verkligen den bästa – hittills. Många små humorpoänger, bra regi i detaljerna. När Ferrando ”äntligen” lyckats förföra Fiordiligi kommer han nerför trapporna, visslande ‘La Donna é mobile…’ ”Husan” Despina (Suvi Väyrynen, 31) plockade de flesta humorpoängen som bl.a. ”dörrsparkare”, också som utklädd läkare och notarie. Erica, Dorabella, var småfräck, glatt drickande och matfrisk. I sommar ser vi henne i ‘Faust’ i Nyslott och på konsert i vår hemkommun, i skärgårdsbyn Pellinges intima musikfestival.

Lördag, bio. Sista direktsändningen från Metropolitan, New York, för säsongen. Den välkända sagan Askungen i fransk form, Cendrillon. Engelsk textning. Med snart 50-åriga Joyce DiDonato i huvudrollen och s.g.s. jämnåriga Alice Coote som prinsen, en s.k. byxroll. Hm. Klädskaparen/regissören hade fröjdat sig i klädedräkterna, kören som bar de mest fantastiska skapelser torde ha haft trevliga kvällar på jobbet. OO fotograferar inte föreställningar, så här kommer några ”förhandsreklambilder”:

Kathleen Kim som den goda fen. Koloratursopran som också setts som Nattens Drottning i Trollflöjten.

Stephanie Blythe som styvmodern. En mäktig alt-mezzoröst!

Ivriga hästar förde Cendrillon till balen

Metropolitanscenen på bioduken. Som de tidigare, telefonbild i hastigheten.

Söndag. Dagens kulturgärningar: fotografera för ett kommande inlägg, skriva detta – och tillbringa resten av den regniga dagen vid strykbrädan. Valborgsmässoafton – TV-kultur från Vårdberget i Åbo, komma ihåg 1970-talet där. I år lär damkören Florakören också vara med, säger ryktet. Manskören Brahe Djäknar får inte ha monopol på sången mera. Utveckling och utvidgning. Skall räkna antalet språk i sångerna…

Språkande och lärande

Så vi skrattar. Och spårar ur. Blandar in många andra språk, översätter till östnyländsk dialekt och kryddar då och då med varierande österbottniska uttryck. Hittar på egna ord. Några har börjat 2011, andra senare. Åldersspannet är ca 40 år. Om alla är med är vi ungefär ett dussin. Vi lär oss italienska i Medborgarinstitutet (Kansalaisopisto), MI, ”emmii”.

I många städer kallas institutionen Arbetarinstitut, Arbis i talspråk. Työväenopisto, Työvis på finska. Förr fanns ofta ett finskt och ett svenskt på många orter, men nu är de ofta sammanslagna, med ett smart namn. Kombi. Läsaren får själv räkna ut hur det kommer sig. I lagen talas enbart om medborgarinstitut numera eftersom man från och med sisådär 1960-talet ville betona att kursverksamheten gäller alla, utan undantag.

Ena ändan finska, andra svenska.

Första arbetarinstitutet grundades i Tammerfors, 1899. Modellen togs från Stockholms arbetareinstitut, grundat 1880. Båda, superkort sagt, för att sprida bildning i den allt större arbetarklassen. OrdOdlaren kom till (med hjälp av farbror Google) att det nuförtiden i Sverige finns SV, Studieförbundet vuxenskolan, som närmast motsvarar vår fantastiska kommunala kursverksamhet som ordnas för alla åldrar. För en liten årsavgift får man ca 23 x 90 minuter undervisning, samvaro, skratterapi – och kunskap. OO har lärt sig fatta hur italienarna knycklar ihop sitt språk, bara de skulle lära sig bromsa litet så skulle hon nog förstå mera… I kursen finns inte formella krav, men (nästan) alla brukar göra (nästan) alla läxor…

Alla tre böcker är genomgångna. Nästan.

OO:s MI-historia är brokig. Vävt tyg till tre folkdräkter (sytt en) – sammanlagt ca 12 meter, varav nästan hälften i atlasväv med lite speciella ränder, sex trampor på vävstolen behövdes, intressant trampuppbindning… Den folkdräkt som finns kvar i garderoben har krympt… De två andra (bortgivna/-sålda) är i flitigare användning idag. Dansat folkdans och fungerat som instruktör (”Birger! Din andra vänsterfot!”). Hållit några vardagspsykologikurser. Visat bilder och berättat om resor till några fjärran länder. Gått på ”Dataöppet” och fått superbra hjälp – av kvinnlig lärare, förstås. Storasyster väver och lär sig engelska på sitt MI. Pappa gick en kurs i småslöjd – mest för att ”få och ge information” om vad som händer i trakten. En enkel skärbräda på en vinter…

Och nu, förutom den kära italienskan, går OO på kortkursen ”Lär känna din hemstads parker”. Trots att det återstår en föreläsning och en rundvandring (22 maj) känns den redan för kort! Museilektor Hannele kan det gamla, det ännu äldre och det nuvarande. Dessutom skapar hon dramatik och fungerar som ståuppare (skratterapi där också…). Förstås började hon med det äldsta i strövområdesväg nära stadens centrum:

Nutida ”konstnärlig” bild

För över 100 år sedan, med bl.a. sandtagsspår

När den här kullen fungerade som försvarsfäste, på 1200-talet (trodde man) var åns nivå ca två meter högre. Består av sand och morän, inte så enkelt att hitta något gammalt bevarat i de massorna. En konstnärs syn på det hela:

En utländsk professor, specialist på gammalt tegel, skulle prompt göra en kort avstickare till Borgå, eftersom han hört att det i Borgå museum finns några tegelflisor från den förmodade borgen. Alla de fornfynden rymdes i Hanneles hand, hon kände sig smått löjlig ”mer och större har vi inte, förlåt” framför experten. Han ”föll i fröjden”! ”Underbart, fantastiskt, otroligt, unikt! 1100-tal!” Där stod hon med några små tegelflisor och fornminnet blev sisådär 100 år äldre på några sekunder…

Borgbacken har eroderats av folks utnyttjande av den – det har t.o.m. fungerat som sandtag en tid (innan man ”visste bättre”). Men det finns flera mer eller mindre skötta och tidigare skötta områden inom räckhåll för centrumborna, och intressant att lära sig om dem. Det här med medborgarinstitut är ”toppen”. Trädgårdsföreningen gav kursidén, medborgarinstitutskursplaneraren/biträdande rektorn tråcklade ihop expertföreläsarna som tog sig verket an med iver och entusiasm. Och i sommar kommer OO att upptäcka diverse ställen med kameran i högsta hugg. Vänta bara…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 26,683 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.