Fira och fest(ival)

Jobb i hölador hela dagen. Pappa och traktorn vid en (av fyra), dottern i en annan. ”Du ser ut som en sotare”, var kommentaren när far och dotter sågs mot kvällen, när ladorna var fulla av saltat torrhö och dottern sticklig och skitig av svett, damm, grovt hö och hösalt. Och ett år äldre.

Målat ett hustak. Kokat svartvinbärssylt. Hållit teparty. Kluvit ved. Simmat ofta och länge. Cyklat tiotals kilometer. Hållit Öppen Trädgård. Släntrat i butiker. Ätit på restaurang. Med mera. Man kan fira födelsedag på många sätt!

På sista sextitalsårets första dag ramlade Facebook-gratulationerna in, som de gjort de senaste åren. Undrar hur många som skulle höra av sig om denna ansiktsbok inte fanns? Fyra via telefonens sms, fem kort per snigelpost, en e-post – och knappt 150 via den världsvida ”boken” – en och annan någon dag försenad.Efter någon timmes slöande, korsordslösning och vasrosbetraktande (BJR, jo) blev det bilfärd, fem minuter landsvägsfärjadärefter 500 meter smal grusväg, bilparkering på åkerplätt, uppförsbackepromenad fram till festivalskonsertslokalen, som rymmer knappt 150 personer.Har skrivit om dessa mysiga Pellinge musikdagar förr, och gör det igen!Förfriskningsförsäljningsdisken är uppdukad i god tid, födelsedagsbärkaka avnjöts. De förföriskt goda laxsmörgåsarna inmundigades i konsertpausen.Och här gäller inga festivalsöverpriser!

Konserten, den gick minsann inte av för hackor. Det var kraft och intensitet så det blixtrade. Musikerna var inte sådana vars namn fanns direkt på OO:s läppar – det är nu bara så att Finland har en stor mängd skickliga, engagerade och världenruntfarande klassiska musiker. Det här pensionärshuvudet har ingen chans att komma ihåg alla namn. Dock, Paavali Jumppanen, pianist i övre världsklass, kommer OO att minnas. Hans händer(Han spelade ju fyrhändigt med sig själv, blank flygel minsann), hans närvaro, hans sätt att göra musik och ”tända” andra musiker. OO och alla andra var förstummade. Även om OO:s galna associationer säger att han borde vara lärare i religion och gymnastik…

Konsertens mest imponerande verk, höjdpunkten, var Robert Schumanns Quintett für Klavier, som han skrev för sin skickliga pianisthustru Clara 1842. Där behövs fingrars vighet och snabbhet och träffsäkerhet. Stråkgruppen Uusi Helsinki kvartetten (namnet torde kunna diskuteras, bildades av unga musiker 1982, en av ursprungsmedlemmarna kvar) filade på med själ och lust, minsann. Medlemmarna är alla konsertmästare eller soloartister i Radions Symfoniorkester, RSO. Flera dagar efteråt blir OO ännu helt matt när minnesbilderna plockas fram. Energi…Tala om att ge sitt allt! OO:s galna association: hur många violinistbyxbakar nöts blanka per år? Första violinisten, som satt nästan i famnen på BJR var allt annat än orörlig på sin stol!

Och, förstås, festivalmästaren själv, Monica Groop, delade med sig av sin sköna mezzostämma i några sånger som ingick i det valda temat.Bild från avtackningen: Paavali Jumppanen, altviolinisten, UHK-ursprungsmedlemmen Ilari Angervo och festivalmästaren Monica Groop.

Allt-i-allon, den äkta maken, medicinforskarprofessorn m.m. har många festivaltitlar: harproadare, diplomsopare, stolbärare och bladvändare (diplombladvändartiteln innehas av Jonas Rannila, kapellmästare, kör- och orkesterdirigent m.m. fr.o.m. 14.07 2019).

Kom sen och säg att området klassisk musik är tråkigt och elitistiskt! Pyttsan.

 

Fotnot: Paavali är den finska formen av namnet Paulus. Och en del pratar om gympa, andra om jumppa när det skolämnet kommer på tal…

Bäriga tankar under eken

Pappa plockade inte blåbär. ”Det enda man får är ont i ryggen”, sa han. Hans bärkärl skulle fyllas snabbt. Så därför travade han gärna drygt en kilometer in i skogen, över några små bergsklackar och dito våta skogspartier till Nörrmåsan för att kolla in hjortronläget. När han kom hem med mössan full, då var det dags!

Femåringens första Nörrmåsa-färd bestod enligt andras vittnesmål av glatt gående dit, sittande ätande hjortron på en sten, hem på pappas arm. De egna minnesbilderna påstår att hon plockade litersmåttet fullt och gick hela tiden på egna ben, förutom de tyngsta bitarna. Ingen kan mera avgöra vad som är sant. Skönt med samtidigt hemskt.

Några år senare traskade Storasyster Mi och Lillasyster Ma iväg på egen hand, i sällskap med grannarna Hi och He. Vi kunde ju stigarna, bergsklackarna och vegetationen, pappa hade lärt oss, likaså att läsa skogens tecken. Vi hittade hjortron, kärlen blev fulla och tunga, så vi beslöt att pausa på den nästsista bergsklacken. Vi åt blåbär och kråkbär, och de fyra år yngre He och Ma busade och sprang omkring medan de gamla 12-åringarna ”samtalade”. Plötsligt hördes rop. Våra namn! Mamma, pappa och He:s och Hi:s föräldrar kom från olika håll och gastade. Åttaåringen med den starkaste rösten svarade, smått ilsket. De trodde att vi gått vilse. Vi visste precis var vi var och hur vi skulle fortsätta. Kompisarnas föräldrar hade blivit oroliga, så urskuldade sig mamma och pappa. ”Och ni tror mera på dem än på oss”, fräste vi och surade rätt så länge över deras misstroende…

”Man må då frysa in och sylta och göra hur som helst, men hjortron smakar bäst när man sitter på en sten på måsan trött och svettig, med bromsar, flugor och myggor surrande runt sig”, utbrast Storasyster vid vårt sista gemensamma måsabesök.Åkerbär, likaså smultron, smaskade vi i oss längs dikeskanterna. Idag hittas sällan vitittjor, som vi sa, eller vatikkor, enligt folk längre norrut. Absoluta favoritbäret, som inte kunnat inmundigas på åratal. Dikesrenarna har försvunnit. Plockade en gång en och en halv liter, det blev visst plättar med färsksylt den dagen… Bloggaren som står för den här bilden skrev i sitt inlägg att hon plockat 7 kilogram på en gång – men hon bor längre norrut, http://www.elinskitchen.blogg.se. Precis så kunde plockresultatet se ut för ca 60 år sen. Känner doften och det vattnas i munnen…Bär idag? Det är högsäsong just nu. OO hinner inte till skogs, trots att den finns på några stegs avstånd. Blåbär plockas i omgångar, men de ser ut så här och växer på buskar:Smaken är inte helt ”riktig”, men blåbärshallonblandning i frysburken är nami!

Hallonen är lite luriga. Förädlade har beblandat sig med ”vanliga”, och plockning av dem skall också ske var och varannan dag. De bären gömmer sig vid olika blickvinklar. Dessutom mognar de på momangen när man tror att man plockat alla!Den här plockningen är avslutad. Det finns människor som vägrar sätta det här bäret i sin mun, efter barndomsförkylningarna där svartvinbärssaft var universalbotemedel. Men de har inte provat med mörk choklad, glass, älg, hjort, kållåda – som sylt med en gnutta chili i!Krusbär, stickelbär (stittjilbärin) borde vara mer populära! Herrskapsbär på 1800-talet, fina, eleganta, smakliga, otaliga sorter – så kom krusbärsmjöldaggen i början av 1900-talet och importen av ”fint utländskt” från och med 1960-talet. I plantskolor hittas idag inte alltför mycket variation, trots att det uppskattas att det ändå finns 350 namnsorter bevarade i Norden. Barndomsbuskarna gjorde man inget av. Man låg under dem och ”syltade i magen”, som Faster uttryckte det. Men kom ihåg att krusbärssylt är inhemskare och mindre kolavtrycksskapande än fikondito på ostbrickan, t.ex… Och superlämpligt!Vinrankan behöver ytterligare minst en månad tid. Och däremellan kommer krikon och plommon och sötrönnbär och hoppeligen björnbär. Regn, tack!!… Och havtornen. Dem skulle pappa inte heller ha plockat. Den plockningen består av att man tar ett bär åt gången, en knapp liter på en timme. Också god med lite chili i, smakar nästan som hjortron då!

Nu skall dagens saskatoonskörd i frysen. Hälsar uteliggaren inför fjärde natten under eken.

Öar i Östersjön – 2b

”Lite ljuga pryder tal…”. Jovisst. OrdOdlaren har lite, lite ljugit. Men stora skrönor och farligheter rör det sig inte om! Änglar finns, sägs det, men sådana bongades inte på Ösel. Angla, däremot. En by/plats. En av de tre stora turistsevärdheterna på ön. Vi börjar med mjölkpallen i Kaali:”Turistcirkeln”. Guiderna lär ha börjat prata om ”mjölkcirkeln”, alla turistresor gick samma vägar, samma ställen, de började känna sig som mjölkbilshjälpredor. En smart och händig man tog dem på orden, och nu finns mjölkpallar och mjölkkannor (tänk, så många de har kvar!) på de tre platserna: Kaali, Angla och Panga pank. Det sista låter för trevligt i en svenskspråkigs öron, men vi besökte inte denna Panga klint, en brant strand, 22 meter ner till vattnet.Angla tuulikud. Väderkvarnar på den låga kullen. Här har funnits nio, fem är kvar, alla har byggts och använts precis här, ingen är hitflyttad av museiskäl. Vinden visade verkligen den dagen att platsen är lämplig, men blåsten på vår besöksdag var säkert för stark. Nej, de används inte mera, alltsedan Ösel fick elektricitet har de stått oanvända, i stort sett. Och elen kom med kabel 1964. En av kvarnarna är av holländsk typ, de andra är stolp- eller stubbkvarnar, har OO förstått. En hel del gamla jordbruksmaskiner fanns också utställda, husdjur fanns i hagar – bland annat den lilla, lilla flickans ”lekkamrater” i början av 1950-talet, ”äkta”, färgade kalkoner…En av kvarnarna. Glömde faktiskt att ta en närbild av de traditionella, eleganta gärdesgårdarna. Det finns ett annat ord för kvarn också, det syns i nedre nedersta hörnet på den här bilden:Nej, nej, helsingforsare! Det här är en restaurang i Kuressaare, inte en allmän toalett! Helsingforsslangen och några andra städers invånare använder ordet veski för ”bekvämlighetsinrättning”, WC, toalett, toa – det som vi på äkta österbottniskt vis kallar ”hyyscho”. Vi besökte inte restaurangkvarnen, borde kanske ha gjort det av kuriositetsskäl, men reseprogrammet var riktigt lämpligt fullt ändå.

Kuressaare hette Arensburg ända till 1917, då den färska republiken införde det nuvarande namnet. Det betyder ungefär ”Tranö”, och det liknar, trana på finska är kurki. Men, hm, egentligen är det ju biskopsborgen som är stadens ursprung, och ämbetsinnehavarna hade en örn i sitt vapen. De var ”furstbiskopar” dessutom, av Ösel-Wiek. Borgen nämns i dokument första gången 1381. En av de bäst bevarade borgarna i de baltiska staterna, och där har funnits många! Visst är den präktig, här en modell:Borgen var också lite av ett kloster, där bodde en hel del munkar, biskopens ”tjänare”. För att göra historien kort: biskopen sålde sin borg och hela Ösel till Danmark 1559. Det fanns säkert en orsak. Arensburg fick stadsrättigheter – och var svensk 1645 – 1721, sen blev det hela ryskt. Borgen ”befriades” från militärt bruk 1836. Staden utvecklades till badort, idag står spa-hotellen på rad.Iväg till borgen, förstås! Idag museum, utanför finns parkområden och en sångarena – förstås, vi är ju i Estland!Tänk, om falluckan skulle släppas ner…

Tyvärr var det nära stängningsdags, vi hann inte bekanta oss med det intressanta och väl uppbyggda muséet i det tjockare tornet, med en våning för varje fas i Estlands historia. Vi tog oss snabbt enligt ork och kondition uppåt, uppåt, 121 trappsteg, till våning sju (vi började på våning två), kafé och utsikt. Kakorna var smaskens, men bilderna genom fönstren blev betydligt sämre. Två kakbitar inhandlades, delades och GBH och OO smaskade!

Lossi – nej, inte färja. Slott. Huvudgatan i Kuressaare börjar från slottet, heter förstås Lossi tänav, Slottsgatan. Ännu finns en stump att orda om. Det får ni vänta på, nu skall det bli borgoperabesök, tradition…

Skam att säga?

Plus 27 grader, klar sol. Dammade av Korcula-hatten inför butiksresan, risk att drabbas av hattskam, men hellre det än gassande blekande sol. Aj sjutton, selfie-dagen, tänk om…? Jovisst, det blev en:Tankarna rusade iväg till staden Korcula (det skall vara ett ”v” ovanpå c-et…) på ön med samma namn, där Marco Polo föddes (om det inte hände i Venedig). Kom ihåg när hatten syntes på sin ställning på hundra meters håll, ”den är min”, omedelbar förälskelse. Tog den från ställningen, satte på huvudet, frågade priset, erbjöd ett lägre – och det blev köp.

Allt var laddat på trappan; butikskorg, tanthandväska, tomflaskor, påsar med plastskräp. Klart för start, dörren i lås – – bilnyckeln! In igen med huvudet fullt av Kroatien-tankar, nyckelskåpet, ut – med postlådenyckeln i handen. Nej nu jä… Byte.

Lilla Mhy går igång på direkten, de två kärringarna rullade iväg de drygt åtta kilometrarna till närbutiken. Båda har sina egenheter, OO:s må vara onämnda, men Lilla Mhys växlar skall läggas i med omsorg, varsamt och bestämt, ibland med lite övertalning. OO kan, efter elva års samvaro.

Första anhalten, vid butiken:Man sätter in sitt plastskräp i den lilla öppningen, trycker på grön knapp, och det knastrar och knorrar en stund, sen är det klart. Anhalt två blev Alko, några vinlådepåsar sattes i för dem befintligt kärl. Ingen plastskam här inte! Anhalt tre matbutiken, där diverse huvudbonader kunde ses på några personer. Ett par nämnde ordet köttskam.

Minnen av en läroämnesdag i psykologi, känslor – känna och uttrycka – var på tapeten, forskaren Paul Ekman, bl.a. Glädje, sorg, ilska, förvåning, avsky rädsla, intresse – skam… ”Ungdomar vet inte vad skam är”, konstaterades. Det var då inte ”populärt” att skämmas. ”Upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, ångest inför omgivningens åsikter”. Hm. Är det det som är aktuellt idag?

Här råder ingen flygskam. Flyger när behov och lust finns, punkt.  Blir vanligtvis högst en långresa per år. Alltsom oftast oväntade upplevelser uppifrån sett. T.ex. en vy över Adelaide i Australien, dit vi inte alls var på väg, men mera flygbränsle skulle insupas av jättefågeln så den skulle orka till Hong Kong. Året var visst 2016Inflygningar är ofta det bästa med flygandet för en som vil lse allt uppifrån och kolla att kartan stämmer. Akureyri är oförglömlligt, längs en dal, och landningsbanan slutar vid stranden. En gång i London köades det länge för landning, fyra varv över London city med alla sevärdeheter – ser Royal Albert Hall ut så där uppifrån? Många minnen, kameran inte alltid framme.

Anhalt fyra, lågpriskedjebutiken, flaskåterlämning och glassinköp. Sen hem, fort som attan…

Dieselskam? Bilskam? Nä. Andra möjligheter finns inte. Och bor man på landet är det bara att vara kreativ om en matingrediens saknas. 17 kilometer för en speciell krydda, t.ex., nej. Men man hinner iaktta mycket på en resa. Hur folk skyddar skulten, t.ex. Flest karlfolk, faktiskt. Hatt, lippisar (skärmmössa), vegamössor, invandrares snygga sjalar. OO fick få blickar, inga kommentarer, alltså ingen hattskam. Hörde för inte så länge sedan ett BE-ordspråk: ”Bättre att skämmas en stund än att ångra sig resten av livet”. BE? Berättar int!

Hemma. Nyckeln på insidan! Tur att reservnyckeln hittats efter en tids bortavaro, och att den har en lämplig plats. Inköpen radades in i olika skåp. 25 ägg – ingen äggskam! Ingen köttskam (vilt finns i frysen).

Ogrässkam, jo. På med vardagslippisen, kvarglömd av en trädgårdsgäst för några år sedan. Inpyrd med svett och myggmedel. Härmed tar Runda Rabattkryparen över. Och skyddar skulten.

Mastigt mässande

Det var torsdag, och torsdag, fredag och lördag. Och lördag, ja lite söndag också. På 16 dagar, en aning olika avsikter. Men roligt, intressant, givande, lärorikt, med mera. I viss mån tröttsamt för ben och fötter. Likaså för huvudet, som fick kämpa med många språk och språkvarianter.

Start i Sverige. Mål? Tja, mest tradition. Kan bara inte missa mässan ”Nordiska trädgårdar” så länge som benen bär och huvudet håller. Glömde räkna hur många svenskspråkvarianter som klarades av, men de sträckte sig från den sydligaste skånskan via stockholmska och jämtska till ”pedisi”. Så visst fick de små språkgrå arbeta redan där.

Trädgårdsmässa med stor T. Organiserad i områden, inte – i huvudsak – pioner bredvid korvar och klippverktyg vid gödselsäckar. Rådgivningsavdelningen vore något för andra mässarrangörer att studera. Pionologi, chiliologi, pelargonologi, rosologi, pomologi – bonsai och bin och koloniträdgård och Riksförbundet Svensk Trädgård, med mera. Råd, tips, nyheter, skrifter, broschyrer och möjlighet att bli medlem. Allt i anslutning till allt, inga kommersiella typer insprängda. Gillar. I kvadrat. Även ”firmorna” serverar nyheter och demonstrationer. Idéträdgårdar (roligast: inte utan min trädgård – gör husvagnen till flyttbar odlingsyta!), balkongtävlingar, SM i fågelholk…

Sånt som inte hör till ”trädgård” försöker OO traska förbi, men ibland fångas uppmärksamheten. Gladakossan. Skratt och aha, och här gick det åt i euro, det kan OrdOdlaren intemed. Något senare fastnade ögonen på en skylt där det stod ”Brännas”. Och hon som gått i Brännars folkskola som liten måste ju gå dit. Oj, i Bränna i Jämtland kan en hel del kvinnor laga ost och korv! Sådant planerade ju OO inte att köpa (heller)…

Lite spionerande blev det också, eftersom OO var medveten om vad som snart komma skulle, så hon tittade och lyssnade på några fina och givande föredrag med ”det” örat. Sen drogs det till Dresden. Mål: Dresden Ostern-mässa. Huvudmål: Orchidéer. Den väldiga hallen (ca en tredjedel av mässområdet) är nästan ofattbar, en bild ger inte precis rättvisa – och knappt hälften rymdes på en bild.Förstås, där fanns en massa påskpilipali (påskbjäfs) också. Och kastruller, massagestolar, alpackor, leksaker – och lite, lite trädgård. Språk: den rostiga tyskan, engelska (en ren kunskapsfråga), finska (estnisk försäljare i en tysk firma!) – och gärna också ryska och bulgariska, hade varit roligt att kunna diskutera traditionell påskäggsdekoration. Om OO bara hade kunnat… Mer orchidéer:

Resan inrymde också historia, kyrkohistoria och kulturramar. Vad sägs om den berömda Frauenkirche, som låg som en stenhög i sisådär 50 år, och har nu puzzlats ihop till ursprunget, invigdes visst 2005…Eller Semperoperan (arkitekt, Gottfried Semper), som återuppstår om och om igen efter bränder, bombningar och förfall:Här har flera finländare stått på tiljorna. Just nu mest Tuuli Takala, men också Dan Karlström, Jukka Rasilainen och framför allt vår stora finlandssvenska sopran, Camilla Nylund, som förmodligen har staden som sin fasta punkt när hon turnerar mellan olika operascener i Europa.

Tredje mässan, Helsingfors. Mål: Finska Rosensällskapets lilla plats, stå och prata med folk, tipsa, visa på litteratur, rekommendera medlemskap… Trevligt, tack och lov skötte en van kvinna det mesta. Mest på finska, men lite på svenska också. Mot kvällen var det dags att äntra scenen, iklädd mikrofon och tjugo minuters prat om kära gamla buskrosor. På finska. Barndomsvännen B oväntat i lyssnarskaran – skönt att kunna koppla av efteråt med ordentligt grundspråk, barndomens dialekt!Dagen kändes som ett maratonlopp. K och A som gick förbi och snällt försedde OO med några bilder (tack, tack!) fick också med en skärmbild på två exemplar av rosarieboken, tillkommen vid OO:s dator…Mässa och mässa… Bachs kantat nr 131 och Gabriel Faurés underbara Requiem med genomtänkt orgelmedverkan avrundade mässandet på söndag. Och valvet i Esbo domkyrka såg ut som guld i kvällssolen under övningen. Korsord och äpple hör till när kören övar…

 

 

I fäders spår…

Första söndagen i mars – Vasaloppet! OrdOdlaren hänger vid TV-n. Tradition. Fråga inte varför, det är bara så. Ett välgjort , långt TV-program med varierande bilder med långsammare bildbyte än var tredje sekund, intressanta och roliga intervjuer och vyer. Bänkidrottarskidåkning när den är som bäst. Solen skiner därute, men när gårdsplanen ser ut så härmed lite yrsnö på den glashala ojämna förrädiska ytan, då lockar inte utevistelse. Barmarken låter vänta på sig i dessa trakter.

Starten i Berga by i Sälen. Tror vi är många som fortfarande förväntar oss ett ”Gomorron, gomorron” och en målerisk smått högtidlig ordbild av Sven Plex Pettersson, men… Han gjorde sin sista annonsering, som pensionär, 2011. Gick bort ungefär ett halvår senare. Läste att han som pensionär gick sin ”37-minutersrunda” varje morgon, före frukost. Något att fundera på…

I stället är det den här duon som refererar – från en solig VM-studio i Seefeld! Jacob Hård och Anders Blomquist. Den senare vann förresten Vasaloppet 1988, tillsammans med sin bror Örjan. De skidade in med kranskullan i gullstol, och fick faktiskt dela på segern. Lär ha varit lite svårt, eftersom EN vinner, liksom. Först refererade de Vasaloppet, sen VM-femmilen. Fysiskt tungt det också.

Man vill ju skida, men… Strax efter starten kommer flaskhalsen, uppförsbacken med lite irritation, knuffande, uppgivenhet, småilska – och small talk i lugn takt. Man hinner! Varje åkare lär minska 3 kilogram i vikt, bli lite kortare – men allt torde återgå till det normala rätt snart. Trots allt de bjuds på av en stor mängd frivilliga. Man går ju man ur huse i byarna! Utan frivilligarbetare skulle det inte gå. Många har s.a.s ”ärvt” sin uppgift vid spåret. Byarna där spåret drar fram är små och vasaloppshändelserna är stora. En vecka på vintern, en på sommaren. Syskon och familjer och släkter skidar – en gång deltog nio bröder, alla skogshuggare.

Britta Johansson Norgren inför start. En verklig långloppskörare, lätt igenkännbar på grund av kläderna som pryds av ”stallnamnet”, 157. 16% av de startande i år var kvinnor. Vasaloppspremiären 1922 skidades av 119 karlar. 1923 deltog Margit Nordin. 1924 förbjöds kvinnor att starta, ”för jobbigt”!!! Flera kvinnor deltog ändå under årens lopp, utklädda till karlar. Först 1981 blev kvinnor tillåtna, och från 1997 har det funnits en kvinnoklass. Och i år vann Britta, andra gången.

Det finns flera ”berg” i loppet, även om sträckan är lättåkt. Efter den första stigningen på 175 meter går det långsamt neråt, med småsmå uppförsbackar. Risberg, Evertsberg (vid åkta 47 kilometer), Oxberg, Hökberg. Bergspriset, ett av spurtpriserna, delas ut åt den som leder när man är lite drygt halvvägs av de nio milen.

Sportdryck, buljong, bulle, kaffe och blåbärssoppa med mera delas ut vid kontrollerna. Sen slänger man sin mugg – men i en bestämd zon. Hamnar skräpet utanför området blir det böter i form av femton tilläggsminuter. Bra gjort! Många åkare har ju privata langare på andra ställen, men de är minsann skyldiga att plocka upp efter sig och sin skidare. Hur länge den regeln funnits under dessa 95 Vasalopp berättas inte. Nummer 95 skidades i år, jo. 1932 och 1990 ställdes loppet in på grund av snöbrist, och 1933 på grund av för få anmälda deltagare. Nu har man i stället en övre gräns: 15800. Huvadå.

Och sen kommer repet. När man inte når fram till en kontroll inom en viss tid, då är det slutkört. Repdragarna är flexibla, inväntar sådana som ser ut att ha orken och ivern kvar.Hon hamnade bakom repet efter åkta 11 kilometer, men var så glad så! Den blå punkten visar hennes position, den rosa var täten skidar. Det snöade, var motvind och spåren var obefintliga. Prins Carl Philip intervjuades också, han beskrev det som att skida i socker! Kvinnan från bilden fick stiga in i en varm buss och åka in till Mora. Varför skida när man kan åka buss? Så resonerade Vasabladets reporter när det första Botnialoppet mellan Oravais och Vasa introducerades. Ca 60 kilometer.Någon enstaka minusgrad och pustande andedräkt sätter sina spår! (Och kameratelefonen sina blixtar).Nära mål fick vi tittare uppleva en gul attack. Det knallgula teamet rusade fram på bredden, en av dem stack och de andra bromsade, d.v.s hindrade andra åkare att komma fram utan att det kan anses oärligt. Nu lyckades han, Tore Björnset Berdal. Eller, rättare sagt, teamet. 2018 var han nummer 21 i mål, det visar hans nummerlapp. Tvåan var gul, trean likaså. Norrmän. No comments.

Åkt själv? Nä. Men har bekanta som har åkt och upplevt obefintliga spår, fått åka slalom mellan fallna åkare i nerförsbackarna och upplevt att människorna vid sidan av spåret är det mest positiva. De hejar, ropar, sjunger, applåderar.

Motion, kultur, historia, folkfest, tävling – allt på en gång.

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 40 319 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.