Rosor, rosor än en gång…

När det är brist på rosor – då tillverkar man. Och så gjorde vi. Hundratals. Bilden visar endast en del, ytterligare fylldes två korgar. Den som bäst behärskade tyg och symaskin sydde två långa band, och sen trodde OrdOdlaren att det  ”bara” var att sy fast rosorna på de två långa banden. ”Bara”, hm. Det tog tid och tråd och trädande och nålfingrarna protesterade till slut…

Ett drygt halvdussin människor snurrade ihop rosorna, av kräppapper. Importerat från Kina, inhandlat i stadens mest varierande butik (varusortimentet omspänner allt från spikar och skruvar via elektronik till knäckebröd och mera därtill..). Idén dök upp hos OrdOdlaren i en av hennes få men dock ljusa stunder, storasyster kunde bekräfta att konsten lärdes ut  i barndomshemmet för sisådär 60 år sedan. OO befann sig nu vara något skickligare än då. De nutida rossvarvarna utvecklade alla sin egen stil, den mest kreativa skickliga hantverkaren i gänget använde inte enbart sax och fingrar och ståltråd och strumpsticka, utan även tusch som tonade kronbladens kanter. Hennes rosor – och några till – användes till återinvigningsklippbandet, här i väntan på sin uppgift:Resterande rosor blev en lång orm på ett ca åtta centimeter brett tygband, ungefär fyra meter långt. Bilden på köksgolvet blev mer än lovligt suddig, så här kommer en bild av ormen som den portal den skulle blifva, med bordsdekorationen, rosstaven på stativ från ett upprensat buskage härom året, med stöd av ett keramikfat, i förgrunden:

På serveringsbordet låg sen halva återinvigningsklippbandet, och rosinspirerade morotsbakelser-cupcakes gick raka vägen in i gästernas munnar. Hann aldrig fråga den kreativa fritidsbakaren vad hon kallade dem.

Allt detta ståhej föranleddes av att Rosarium Hospitalis Borgoensis, som sköts av trädgårdsföreningen i staden, återinvigdes exakt och precis på sin tjugonde födelsedag. En hel del omställningar i, om och kring rosorna gjordes sommaren 2016, och allt detta föranledde en fest.

 

Sjukhusets direktör klippte bandet och talade,

barbershopgruppen Just4Fun sjöng med munnar, fingrar och kroppar – BJR, trädgårdsföreningens ordförande, ”basar” i den välklingande kvartetten,och även OO höll sin muntur (förevigad av den ena av två CC i kvartetten), för dagen iklädd rostunika. Boken om rosariet utkom, den lilla folkhopen trivdes och kunde uppleva att mera vårvärme äntligen aviserade sin ankomst. Följande dag kom den, åtföljd av smått regn i skrivande stund, därpåföljande dags morgon. Allt väl bland rosenbuskarna som nu kan börja öppna sina bladknoppar och producera blomsterprakt i midsommartider. Så hoppas vi.

Söndagens dagstidning

Primuskökets historia! Intressant, resonerade söndagstidnngsläsaren som aldrig använt ett sådant. Två sidor bilder, text, börjar läsa… Hm. Utseendemässigt förleds man att tro att det är journalistiskt text, men det håller inte. Efter några meningar inser OO att det är en annons, vilket också meddelas i rött uppe till höger. Texten är skriven – översatt – av en ovan skribent. Ganska mycket ”finska på svenska”. Länge leve journalister!

OrdOdlaren lockades därmed till annan tidningsgenomgång. Vad består söndagens 64 sidor, 162 gram tungt vägande tidning av?

Bilannons (bilden ovan är en del av den) på första sidan, inga fler sådana i hela tidningen, faktiskt. Räknade sidor, procenter utan krav på exakt exakthet. Allt ändade i en addition vars summa blev 98 komma någonting. Godkändes. Plockar först bort några smådelar: Sport, 6,2%. Familjeannonser och TV-program, 4,5% vardera. Lättsam ”idag”-underhållning också 4,5%. Kultur, hela 9%. Allt det blev sisådär en fjärdedel. Övriga smådelar lämnas obeaktade här.

Nästan en fjärdedel (23%), annonser. Bra! Några andra än vi prenumeranter betalar för läsupplevelserna. Två ”artikelannonser” på två sidor vardera, om Hjärtveckan och om en läkarstation. Samma notation som ovan. Översatta texter, utan större finess. Textproducenterna borde… nä, skriver inte ut tanken. En helsidesannons om rynkkrämer (OO har skyddande fettlager under huden…). Och förstås utbildnings- och platsannonser som med ålderns rätt gladeligen hoppas över. En endaste annons fastnade i OO:s minne: ett föredrag om hjärnans mysterier. Storlek 10×10 centimeter. Teorin besannas. Det man är intresserad av lägger man märke till. Annat – tja…

17%. Nyheter, politik. Snabbt ögnande räcker för att hållas uppdaterad. Politikerintervjun på två sidor skippades, för att hålla humöret uppe och blodtrycket nere. En person som åtalats för för störande av trosfrid och hets mot folkgrupp, nej tack. På två nyhetssidor (delvis) bredde en artikel om långa flyg ut sig. 17 timmar i luften, ojdå. OO:s rekord är visst 12 timmar. Eventuellt 14. Det var dock i den s.k. Helgläsningen (också 17%) som den här personlighetsavslöjande notisen fanns:

Hela fyra sidor av Helgläsningen upptas av hela två (2) bilder. Beundras inte av denna skribent. En tredje stor bild i samma sektion visade två hästrumpor, omgivna av träd och buskar. OO:s tanke gick direkt till släktingen som är ”bra” på djurrumpebilder, men artikeln handlade om att återskapa vild natur. I Portugal. Njaää… Kändes lite torr.

Men sen, under rubriken Kultur, det här:

OrdOdlaren slukade texten direkt. Med hull och hår. Förstås. Passar in i tankevärlden. Handen och hjärnan som använder penna eller tangenter och bearbetar och lagrar. Många aspekter som fostrare av olika slag borde tänka över och tillämpa. OO föredrar förstås penna (och lär sig bäst genom att skriva och formulera bokstäver), det har nämnts tidigare i detta forum. Även den här texten har först formats med blyerts i det svarat blogghäftet.

Och under det enda musikinlägget i hela tidningen fanns det här:

”En platt vits fyller också en viss plats”, sa Inger Luoma, en av OO:s läromästare i journalistik. Undrar om redaktören såg notisen som en vits eller som blodigt allvar.

Förstås, nästan viktigast: duellen. Den missar inte OO. Den här gången vann hon över duellanterna. Med en hel poäng. Även om hon inte kunde ”karaktären”. Djärv gissning på prylen, korrekt!

Jubileumsdag

Grattis, Johan Ludvig, 213 år idag! Och Grattis Bloggen, två år! Och alla andra med födelsedag idag, Cecca, Janne och Mayvor, oberoende av om ni råkar läsa eller inte! Grattis även Peter Sandström, författaren som vann runebergspriset i år! Här firas det med födelsedagsljus och ”äkta” runebergstårtor:

Över 13000 visningar ger i medeltal 17 per dag, 119 per vecka. Förstås kan inte OrdOdlaren mäta sig med storbloggare som har synlighet på andra sätt, inte vinner hon runebergspris heller, men det känns riktigt bra i hjärtat! Det som mest förvånar och förundrar är det överlägsna bronsvisningslandet USA. Finland i topp och Sverige som god tvåa känns ganska så naturligt, men dagliga visningar i USA… England och Spanien förvånar inte, OO vet…

Och favoritrunebergstårtan från det anrika borgåbageriet ser ut så här inuti:

Äppelmos i botten, sen hallonsylt. Så ”skall” det vara… Träffade de två försäljarna och en annan kund i bageriets lilla café, och vi var alla övertygade om konceptet med syltens placering och den relativt torra och kompakta ”mandelmjöldegen”med tuggbara mandelbitar runtom. Ett av de äldsta recepten, intygade personalen.

Runebergs hem putsades ordentligt upp inför 200-årsjubileet 2004, man tömde bl.a. bokhyllorna – och då kom det lilla häftet med Fredrika Runebergs handskrivna recept fram. Så här bakade hon:

Följ det, den som kan! Bagerierna i Borgå tävlar om att ha det mest ursprungliga receptet… OO bakar inte. Och avstår från att köpa andra än de här avbildade. Har även exporterat några till barndomshemstrakterna i Österbotten i år. Utföll väl, föll även den utbildade skeptiska konditorn i smaken.

Johan Ludvig Runeberg, född 5 februari 1804 i Jakobstad, avled 1877 i Borgå, där hans hem är ett populärt museum (i kombination med trädgården, Fredrikas skötebarn, en av de äldsta bevarade privata trädgårdarna i Finland). Han skrev den svenska ursprungstexten till nationalsången ”Vårt Land”. Den dikten, 11 verser, inleder ”Fänrik Ståls sägner”, diktverket som tragglades både på längden, bredden och tvären och snedden i det som kallades mellanskolan på 1960-talet.

Favoritdikten ur ”Fänrik Ståls Sägner” i den vältummade skolboken från 1965. Härlig dramatik i dikten, rolig att framföra! Hemma, när ingen är hemma…

Flygande finkar och tvåbenta sångfåglar

Igår, 29 januari, borde vi ha stått ute på gårdsplanen och spanat in och inventerat vår flygande vänner. Det ville Birdlife Finland. Det blev nu inte av. De tvåbenta ugglorna trotsade den idén, flydde hemholken och bilade 1040 kilometer i stället. Bort och hem igen. För att uppleva tvåbenta sångfåglar.

Fågelmatningsplatserna på hemtorvan är oftast ganska mesiga. Beror kanske på ensidig meny. Ho vet. (Hoo-hoo…)

Någon fågelfotograf är eller blir OO aldrig, inte genom fönstret…

Med ojämna mellanrum verkar dock den flinka finktelegrafen eka fram i skogen, och det blir en verklig invasion:

Finkvasion?

OrdOdlaren är långt, långt ifrån ens amatörornitolog. Socialpsykologi och sociologi ligger däremot nästan i blodet, och OO undrar varför finkar gör så. Sällskapssjuka? Blyga, behöver andras stöd? Släktkära? Den gästande flocken består av otaliga tiotal och flygivern är enorm. Buske – matplats – buske – längre bort – matplats… Uppochner, hullerombuller. Och bäst som det är  – puts väck! Har upplevt liknande när släkten bo- anländer på våren.

Enstaka nötskrikor och hackspettar har iakttagits. Och diverse andra oindentifierade flygande finkmesar. Dock inga juridiska experter ännu i år. Ett år dök första domherren upp på valborgsmässoafton.

Kråkan däremot – – nej, förlåt, Håkan. Han spelade på sin Streng och lockade till sitt jubileum, och det locklätet kunde barndomsvännen BJR med vidhängande hustru inte emotstå. Tidvis fanns över 100 sång- och spelfåglar inför publiken, i en kavalkad om 60 år på scenen, 40 år med visor på dialekt och 70 år av levnad.

Många språk och genrer har han rört sig med och i, allt ifrån debuten i radioprogrammet ”Lekstugan” för ~60 år sedan – O sole mio på italienska – via franska chansoner och hela Trio Saludo-repertoaren på spanska, finska engelska och vetevad till de populära dialektvisorna. Och när den andra dialektsångaren på scenen, Lasse Eriksson, drog till med en fras här och där på närpesiska, då var språkpaletten inte direkt total, men tillräckligt mångsidig. ”He bjier oåv schu schanschen!” Förstå det den som kan… (OO kan.).

Jovisst var gubbrappandet roligt och rörigt. Me in lakokako po scen. När tre minst 60-plussare försöker få ihop rapstavelserna känns det bara så skönt att få skratta nästan lika hjärtligt som de gjorde själva! Det kallas visst att bjuda på sig själv.

Det var en rolig och nostalgisk konsert för oss som firat åtminstone några tiotal i ålder. De mycket yngre – och kanske en och annan läsare – frågar:”Vem är han, Håkan Streng?” Men ni behärskar ju googlandets konst, så varsågoda!

Far och son, kantor basbaryton Kristoffer och allround Håkan.

Pippi på lov

”Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, dotter till kapten Efraim Långstrump, fordom havens skräck, numera negerkung. Pippi är egentligen bara mitt smeknamn, för pappa tyckte att Pippilotta var för långt att säga”. Repliken sitter kvar, trots att det gått sisådär 55 år sen den uttalades på folkskolans julfest.

Jo, jo, OO vet minsann att n-ordet har friserats bort i nutiden. Men då, runt 1960, var det ett helt gångbart, neutralt ord.

Allvetande Wikipedia serverar fakta: första boken utkom 1946, en samlingsvolym av de första tre kom 1952. Tidiga bokminnen, läsminnen? Ganska dunkelt. Ett svagt, svagt minne av en liten bok med gula pärmar. Kanske den här?

Att hon som skapade alla tecknade bilder hette Ingrid Vang Nyman och var danska, gift i Sverige, visste man inte. Det var ju bara så som Pippi såg ut. Det visste man ju! Och filmerna, TV-serien, kom allt det verkligen först 1969? OO var nitton år då, har tamme sjusingen sett ”allt”! Den unga Inger Nilsson blev verkligen sinnebilden för Pippi. kan inte vara allra värst lätt att leva med.

Men hon torde ha klarat det – hon var ju Pippi, starkast i världen! Oj, så feministen i OO jublade i sitt inre åt hur Pippi hanterade poliser, tjuvar/luffare, pruttiga tanter, m.m…. Pippi var fri, hon bodde ju i ett barnhem. Huset var hennes hem, hon var ett barn – hennes logik imponerade på OO!

Ja, alla har garanterat någon relation till Pippi, Annika, Tommy, Kling och Klang, Lilla Gubben, Herr Nilsson, Prusseluskan, Dunder-Karlsson, Blom… Och Olle Hellbom. För att inte tala om musiken, Georg Riedel, Jan Johansson… Giganter. Kvalitet.

OO:s f.d. elev, nuvarande skådespelaren/sångaren i Fork, Mia Hafrén gestaltade Pippi på Lurens sommarteater 1993. Föreställningen åsågs tillsammans med sommarflickan A, under tio år gammal. Hon var märkbart tagen av att i pausen kunna träffa Pippi, tala med henne. Mia – Pippi – höll rollen inför A, trots att OO pratade med Mia. Strongt.

OO var själv Pippi 1970, det har omtalats i detta forum tidigare. men då, som i inledningen nämndes, för ca 55 år sedan? folkskolans julfest, ‘Pippi Långstrump börjar skolan’. Där blev det både pluttifikation och hästritande på golvet (inte ryms en häst på ett litet papper!) – och folkskoleeleven njöt av sitt agerande. Varför började Pippi i skolan? Jo, för att få jullov, påsklov, sommarlov…

Hur gör man får att få ”blogglov”? Ja, inget annat hjälper än att ta. Nu tas det. Lov från bloggen, någon har gett lov. Återkommer i följande månadsskifte. Hoppas även ni, kära läsare, återkommer!