Operett, dans och sot förenas

Franz Lehár blir 151 år gammal på valborgsmässoafton. Han med Glada änkan Hanna Glawari, Greven av Luxemburg, Leendets land – operetter. Nä, OrdOdlaren planerade inte skriva om honom, men han gav en idé: OO skulle berätta om sin operetterfarenhet, visa att hon hyllat muserna Thalia (komedi) och Terpsichore (dans och sång) på scenen. Ägnade timmar åt att söka kuvertet med foton från Lurens sommarteater där hon åbäkade sig 1978-79. Förgäves. Hittade bara en massa damm på helt och halvt bortglömda ytor. Stal en bild från Lurens webbplats:

Bilden passar ju idag, 29 april, på Dansens Dag. Börje Lampenius regisserade ”Vita Hästen” och den 8 – 9-åriga dottern Linda stod på scenen i några föreställningar och sjöng med i körpartierna. Just hon, violinisten, numera gift och bosatt i Sverige. Undrar verkligen om hon är med här, den mest blonda på balkongen…

OO är också med på bilden. Gissa vem! Svar kan ges i någon form.

Tillbaka till nutiden. Solen sken, tanten borde ta sig ut. Hon stod utrustad på trappan och konstaterade att aprilvädret visade sin styrka. Bäst som solen sken regnade det, om det inte kom hagel eller snö. Eftersom OO dagen innan ”sotat” håret,

(foto via en prickig badrumsspegel) så kunde hon ju gott sätta igång med dammförorsakaren vintertid, spisen. Sota och putsa spisen. När hon väl var i full gång och avbrytande var omöjligt – då värmde aprilsolen så skönt genom fönstren. Hela tiden. Spisen var fylld med sot och aska, det var bara att sota, såtta, sopa och skura.

Här är handen redan tvättad ordentligt en gång. Efter fullgjort värv åkte kläderna in i tvättmaskinen, svarta på de mest märkliga ställen. OrdOdlaren hostade och snöt bort mörkfärgat slem…

”Såtta” betyder ungefär att man skräpar ner, med både vått och torrt. Minsann. Det svarta pianot kunde man skriva anteckningar på , men dammtorkning hade varit helt lönlöst om ivern att putsa spisen hade kommit efter den verksamheten. Sotet dansade i solskenet.

Spiselkransen är ännu inte ordnad, men det blev bra till slut! Här står vedkorgar på parad vintertid och det brinner i spisen, elden värmer vattnet som cirkulerar i elementen. En ambition som OO haft i flera år är fullföljd. När det blir aktuellt, om ett halvår eller så, är det enkelt att tända en brasa. Skönt.

Eftermiddagsemperaturen steg oväntat högt. OO hann faktiskt fixa till gullregnet och tre hortensiabuskar också. Alla var något påbörjade, men gullregnet krävde stege och balanseringskonst. OO är nu både hel och ren. Ramlade inte från stegen. Återstår att ta några danssteg idag, för den goda sakens skull. ”I Salzkammergut, där kan man jämt roligt ha…” Mazurka, kanske…

Från muser via Taube till vattenur

”Ni är en sångmö från Helikons berg…” OrdOdlaren började nynna på Evert Taubes ”Rosa på bal” när hon läste ett kåseri som tidningen rubricerat ”De dansanden muserna”. Förstod inte alls hjärnans reaktion. Vad följer? Jo, taredapå!

Muserna dansar med Apollo, Baldassare Peruzzi, tidigt 1500-tal. Vem är vem? OO gissar att Apollo har den kortaste kjolen. De återstående nio är alltså muserna, sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor, döttrar till Zeus och Menmosyne, minnets gudinna.

Enligt den grekiska mytologin bodde dessa nio systrar på Olympens norra sluttning och deras viktigaste kultplats var berget Helikon. Där satt det! Outgrundliga äro hjärnvindlingskopplingarna… Helikon ligger 1749 meter över havsytan och där finns källorna Hippokrene (framkallad av ett hovslag av Pegasos) och Aganippe. Vattnet från dem ger poetisk inspiration.

Senare ansågs muserna också vara de gudinnor som inspirerade alla konstnärer, filosofer och intellektuella. De här livliga, festliga och sköna unga kvinnorna viskade kreativa idéer i konstnärernas öron. Främst följde de Apollo (Apollon), musikens och konstens gud. Han hade romantiska affärer med dem alla, i tur och ordning, och det blev barn i stora skaror…

Jacopo Tintoretto, 1578. Livligt och festligt, kan man tänka sig. Målningen lär nu finnas i Kensington Palace. Gissa varifrån orden musik och museum härstammar! Kan ni annars namnen på de nio? OO klarade av tre. Här kommer de: Kleio (latin Clio), Euterpe, Thaleia (latin Thalia), Melpomene, Terpsichore, Erato, Polymnia, Urania och Kalliopeia (latin Calliope).

Kleio, historiskrivningens, hjältediktningens och retorikens musa, är mest känd för OO. Ämnesföreningen för dem som studerar historiska vetenskaper vid Åbo Akademi heter så. OO:s rumskompis under de första studieåren var en i det gänget. Målningen gjord av Pierre Mignard, 1600-talet. Hennes epitet anses vara en papyrusrulle, lika ofta en bok när sådana blev ”modegrejor”. Dessutom en lur (syns bra här) och ett vattenur (?).

Hon lär ha tillrättavisat Afrodite för dennas kärlek till Adonis, Afrodite blev sur och gjorde Kleio förälskad i Pierus, resultatet var sonen Hyakintos, underdunderskön. Han levde sedan i ett kärleksförhållande med Apollo, västanvindens gud Zephyros var svartsjuk och blåste på Apollos diskus så att den träffade Hyakintos med dödlig utgång. Ur blodet växte en blomma upp – gissa vilken!

Vem trodde att såpor, invecklade kärleksaffärer, svartsjuka och homo- och bisexualitet är nutida påfund? Bitvis är gudamyterna roande, stora bitar på en gång blir en snårskog.

Vattenur hade OO aldrig hört om. En av de tidigaste tidmätarna, minst 3500 år gammal. Vatten tappades av eller fylldes på i ett kärl – nä, OO behöver inte veta mer. Betydligt äldre än timglaset. Fornfynd högre upp i bilden, rekonstruktion framme.

Nutida vattenur i Nordic Center i Berlin. Nu, precis nu, vill OO se det in natura! Det finns ett i Köpenhamn också, i Rödovre (danskt ö, tack!) centrum. Den franska fysikern och ingenjören Bernard Gitton (född 1935) hoppade av karriären 1979 och blev konstnär, utnyttjande sina kunskaper i fysik. Han torde ha konstruerat alla vattenur som idag finns i världen. Konstruktionen i Berlin är 13 meter hög och består av ett sinnrikt system av glasrör och kolonner med strömmande fluoriserande vätskor. Ett tar två timmar, ett annat 2 minuter. Det vore något att begapa det!

Ja, så går OO:s associationer. Kåseri, Taube, muser, Kleio, vattenur… Taredapå om de övriga åtta pågår.

Skrivit i andra skepnader

Ååh, så skönt att få vistas i lekstugan igen! OrdOdlaren har valsat omkring i andra skrivstugor den senaste veckan. Lekstugan – bloggen – har lockat, men runda rabattkryparen, Självutnämnda Växtologen och ÖverSättaren har dominerat aktiviteterna.

En gren av magnolian bröts av under vinterns tunga snö, togs in och sattes i vas. Ögonfröjd varje dag när ÖS tittat upp från papper, datorskärm med både finsk-svensk ordbok och synonymordbok på bägge språken. Ett skönt visuellt mantra för språkverksamheten i hjärnan.

Mycket av det som ÖS jobbar med ger lärdom, aha-upplevelser och väcker nyfikenhet. KESKAS-projektet som inventerade härdiga trädgårdsväxter på 1980-talet fick äntligen lite förklaringar genom en artikel. I samband med det arbetet väcktes många intressanta växter, bland annat rosor, ur sin törnrosasömn och flera är nu populära i trädgårdar. Rosföretaget Kordes i norra Tyskland, som har rosodlingar bland annat i Kenya och i Colombia var en intressant bekantskap – rosen ‘Flammentanz’ togs fram där redan 1955… Den nya, tunga och nyttiga boken Suomen puu- ja pensaskasvio (Finlands vedartade flora) anmäldes, ÖS blev förstås nyfiken och måste bara köpa. Typiskt.

Självutnämnda Växtologen jobbade samtidigt på ett halvkåseri om den gåtfulla tibasten (som heter näsiä på finska) och har titt som tätt sprungit iväg för att fota de blommande buskarna på de egna ägorna. Svenska botaniska föreningen vill att alla invånare i Sverige i år skall rapportera in fynd av tibast, för att kunna klarlägga växten noggrannare. Hur många av er har tibast i era hemknutar?

Runda Rabattkryparen har också varit igång, ibland något lättare klädd. Tepaus har hon hållit på altanen eller utanför chilihuset, där BJR planterat för brinnkära livet med svetten rinnande. I skrivande stund är utearbete uteslutet:

Outgrundliga äro vädrets vägar… Snöfallet för någon timme sedan har upphört, men för blött för rabattkryp.

Mera aktiviteter: fågelholk nummer sex bongades igår. Den fanns/finns vid motionsstigen som förrförra eller förrförrförra ägaren till Sannäs gård lät anlägga på 1970-talet. Den allmänna fotgängarled-skylten har inte precis sköt– har fått en viss patina…

OO gillar inte ”stigen”, den är åtminstone här i åkerkanten hård som asfalt eftersom den tydligen inte sköts. Den är belyst endast när Sannäs gård har kurser på gång. Senaste säsong var ändå hälften av lamporna mörka…

Man kan svänga in på en mjuk naturlig bred ”skogsstig” där någon vänligen byggt en bro över det våtaste stället. Den här stigen ändar i en skogsbilväg som inte är heller är helt traskarvänlig, men skogsavvikelser är möjliga.

Ditåt ledde dock inte de angivna koordinaterna, så OrdOdlaren gick vidare på ”asfalten” och hittade holken i en tät grandunge, gömmargruppen är verkligt klurig. Tre holkar kvar. Den lokala världspressen säger nej till att göra en liten artikel, den ”hinner” inte.

Snön har smultit till 99,3 procent. Småregn. Dagens motion: dammsugning. Alltid något.

Halvvägs – nästan

Sannäs. OrdOdlaren gillade ordet från första stund när hon hörde det för några årtionden sen. Sabelhierta som ”grundade” gården, Sandnäs gård sisådär i 1600-talets början är ju inte heller ett fyskamnamn, tyvärr utdött. Att OO skulle börja bo i Sannäs fanns inte på kartan för 12 år sedan. Men här är en karta:

Byn har tydligen först ”bara” varit gården, som dominerat allt. Ansamlingen av byggnader väster om ån (ovanför gröna ordet hauta) är numera kurs- och konferenscentrum, inte i ”adlig” ägo. Ingen butik, post eller bank, ingen service förutom svenska lågstadieskolan (årskurserna 1 – 6), som nu fått flytta ut i baracker och politikerna grälar – nåja. Den blekgröna inritade figuren längst till vänster och väster är BJR:s och OO:s hem på jorden.

En kilometer mot nordost längs den spikraka röda vägen finns ungdomsföreningslokalen (jo, de heter ”lokal” här, de hus som dök upp som svampar ur jorden för cirka 100 år sedan. Vet inte åldern på denna) Hagaborg, markerad med olämplig färg, rött, på kartan. Ett intressant hus med ”möjligheternas veranda”, och dit kliver nu OO iväg för att kolla koordinaterna som dyker upp i ett fönster, de första var 60.414972, 25.820271. Hon hamnade vid gröna plutten längst österut på kartan:

”Ekbackens eklund”, med text enbart på finska, fy skäms, Helsingfors universitet! I Sannäs är vi unika, Ekbacken är troligtvis Finlands östligaste mera vidsträckta naturliga eklund. En stor bamsing, cirka 6 meter i omkrets enligt OO:s trädomkretsmått, utbredda armar, växer där omgiven av diverse andra ekar och träd huller om buller. Med andra ord svårfotograferad. Torde vara inne i ekfas 2: växer i 300 år, lever i 300, dör i 300… Byn är ekrik, på BJROO:s tomt växer minst tio, i yttersta början av ekfas 1. OO blev ektokig och hittade ingen fågelholk…

Här ser ni en orsak till namnet Sannäs, en smal sandås och den hett åtrådda fågelholk nummer 2. På kartan gröna plutten längst söderut. Här gömmer sig dessutom en av byns rikedomar, grundvattenområde. Vägen till höger går söderut längs den smala åsen som börjar vid Hagaborg till byarna med de trevliga namnen Ylike och Norike, bland annat. Jovisst de två byanamnen är hur svenska som helst!

Ungdomsföreningen ordnar i april en lätt variant av geocaching. Två gånger per vecka avslöjas koordinater i Hagaborgs fönster, sök upp fågelholken, anteckna din signatur i häftet i holken, ta en selfie och sänd den till ett visst nummer och du är med i en utlottning. Nu är OO Tågsbackavägstanten och deltar tillsammans med övervägande barn och familjer, verkar det. Spegelvända selfier är inte OO:s melodi…

Holk 3 var inte heller placerad på tantvänligt ställe, plutten vid ordet Ekdal (ek, jo…). OO (eller TT) spanade och spejade på söndagsmorgonen. Såg något glimta till uppe på sand(!)kullen, men hur ta sig dit? En omväg via en risukasa (rishög) lyckades, fotade enbart vänster hand – och belöningen blev en vinst i ”deltidslotteriet”. Extra bonus var årets första blommande tussilago. Hasade sen ner till vägen, cirka två meter, blöt sand fastnade på baken.

Holk 4 behövde inga koordinater. Den bara strålade på långt håll mot OO-TT längs den vanliga traskarvägen, 300 meter hemifrån. De sökare som kommer från Hagaborgs-hållet har det svårare, ett litet buskage döljer holken. Smart.

Varje holk placeras cirka en kilometer från Hagaborg. Fem återstår. OO har gissat två platser för två holkar, få se… Koordinaterna för holk 5 finns redan, men diverse krafs- och skrivarbeten hindrar tanten att ge sig iväg. Ikväll, kanske…

Ett verkligt trevligt initiativ av ungdomsföreningen, har försökt få den lokala världspressen att intressera sig för det, men vete fåglarna… Häh, fågelholkar! OO-TT förmedlar härmed som tips till andra byaföreningar i Finland. I Sverige finns Hittaut, mera utstuderat, långvarigt och organiserat av Svenska orienteringsförbundet.

Varje inskickat foto (holk + hittare) ger en lott i slutlotteriet. Mer än dessa priser lockas ändå OO-TT av upptäckarglädjen och av att ha ett mål och ett motiv för sina små vandringar. Tack, Sannäs ungdomsförening, och fortsätt!

Fem månader

… och det intensiva senkvällsförhållandet är över. Det hetaste, alltså. Förhållandet kommer att bestå, blott guldkornen hittas då och då.

Den minnesgoda (?) läsaren kan eventuellt dra sig till minnes kappsäcken i november, den som släpades hem fylld med ”lätta” deckare på svenska. OO sorterade och ordnade, böckernas antal var över 80, varav 29 Agatha Christie. Två visade sig vara dubbletter, och så var de bara 27 (och så var de bara… som titel fanns inte med, vad OO minns). Nu börjar de ta slut. Läsandet inleddes alldeles i slutet av november. Ho letto solo a letto! Ett favorituttryck på italienska…

OO började med böckerna med Hercule Poirot. Hur många de var har glömts, en stor del av dem har gått vidare till följande läsare. Glömde att anteckna titlarna, men kanske mottagaren kan servera dem i sinom tid. De böcker där den goda vännen Hastings fungerar som berättare blev favoriter. Humor, snäll ironi och självdistans, samt härliga kommentarer till Poirots många egenheter och betonande av sin överlägsenhet, de grå cellerna, att han förstår sig på människans psykologi – verklig ”berättarsnärt”. I åtta av de cirka 35 böckerna med Poirot som huvudperson berättar Hastings. Dessutom finns det ju noveller där dessa två figurerar. David Suchets ”belgiska engelska” och hans gångstil är oefterhärmliga i de filmatiseringar som ständigt rullar i TV-kanalerna.

Miss Marple (egenhändigt foto av TV-rutan) finns i 12 böcker. Jämfört med böckerna tycker OO att Julia McKenzie och Geraldine McEwan gör henne mera söt och småfinurlig, där hon sitter med sin evinnerliga stickning och sin väska. Däremellan är hon nyfiken och skärpt när det behövs, spelat disträ däremellan… En trevlig figur, så borde man bli… Agatha Christie gjorde samma fel med båda sina storstjärnor: hon gjorde dem för gamla från början. Dessutom lär hon ha tyckt att Poirot var odräglig…

Miljöerna i ”Marple-filmerna” är dessutom… ja, förståsigpåarna har döpt hennes miljö till ”Mayhem Parva”, en isolerad by befolkad av övervägande människor över medelåldern, präster och bridgespelare och några till…

En rolig figur som dyker upp då och då är deckarförfattarinnan Ariadne Olivier – som troligen får ge uttryck för Agathas egna frustrationer då och då. Hennes stora bokhjälte är finländaren (!) Sven Hjerson. Ett verkligt äkta finskt- eller finlandssvenskt klingande namn… Sen finns ju också detektivparet Tommy och Tuppence i några böcker. En av de sista OO läste är deras första ”fall”, fullt med spänning i hela boken.

Agatha Christie, född MIller 1890, avled som lady Mallowan 1976. Äktenskapet med Christie 1914 – 1928 ändade i skilsmässa på grund av hans otrohet 1926 (skilsmässoprocesserna tog tid den tiden). I december 1926 var Agatha försvunnen, hennes bil fanns i ett kalkbrott och efter 11 dagar hittades hon på ett hotell, hävdande minnesförlust. Något som har stötts och blötts i flera soppor, men själv höll hon fast vid minnesförlusten i hela sitt liv. I en och annan bok förekommer också minnesförlust, i en en klart simulerad och med stor framgång.

Hon debuterade 1920 och var aktiv i över 50 år! Antalet böcker går egentligen inte att beräkna, hon skrev ju också teaterpjäser (Råttfällan…) och ”vanliga” böcker, noveller… Varifrån fick hon idéerna, hur lyckades hon hålla ihop myriaden av figurer i varje bok? Giftmordsexpertisen inhämtade hon under världskrigen, hon jobbade på apotek under båda. En inspirationskälla var förstås hennes andra man, från 1930. Den 14 år yngre sir Max Mallowan var arkeolog som var specialiserad på Mellanöstern och de bodde i de trakterna i flera år (Mord i Mesopotamien, bl.a…)

Men varför avbildas storheter ofta som gamla? Se på bilden ovan, den verkar vara den vanligast förekommande. Därför också första bilden i detta inlägg, den föreställer författaren som ca 30-åring, då hennes popularitet började. Fundera på hur era inre bilder av avlidna författare och konstnärer av olika slag ser ut…

Nu inväntar OO biblioteksöppning och hoppas på att komplettera sitt läsande. Men först behövs en lista på de lästa titlarna…

Ho letto solo a letto = jag har endast läst i sängen.

Aprilrosen

Månadens ros planterade hösten 1998 som ‘Bicolor’, kapucinros. När OrdOdlaren träffade den på allvar i juli 2015 såg den inte så elegant ut. Den hade haft några blommor, men något minne av hur de såg ut har OO inte.

OO grävde på nätet och i böcker, den speciella rosen vars blommor är orangeröda på insidan och guldgula på utsidan lär ha funnits redan på 1500-talet, vissa källor hävdar att morerna i Spanien (1400-talet) odlade en sådan ros. Den lär vara en så kallad knoppmutation av mörkgula Rosa foetida. OO tar sig friheten att publicera en bild som Inger som har ett enormt arkiv med rosbilder vänligen har ställt till OO:s förfogande:

Snygg och speciell, men… Rosen i rosariet stod på en mager och torr plats, utsatt för kall nordanvind mest av alla rosor. OO läste att den vill ha ljus, värme och god jord för att blomma.

Så kom våren 2016, trädgårdsföreningen som äger rosorna fick ett krasst besked: klipp ner alla rosor på halva området, markera vilka som inte lönar sig att hålla kvar. 23 rosplatser. Allt skall förnyas, rosorna kommer att ”lagras” på annan plats medan arbetena pågår. Rosorna klipptes och 10 fick dödsdom. En intensiv kamp följde, OO var nervös inför mötet med konsulten som planerat det hela – tills hon märkte att hans nervositet verkligen var påtagbar, han såg tydligen en argsint kärring med näbbar och klor… Kort sagt, det resulterade i en win-win-situation.

Få rosor flyttades, tack vare den unga långa arbetsledaren på plats. OO hade velat hoppa upp och krama honom, men den gärningen hade troligen klassats som barnarov, så… Mot slutet av sommaren fick alla rosor (hälften av rosorna i rosariet) gotta sig i näringsrik och djup mylla och i september samma år kunde vi plantera nya rosor i stället för de utgångna.

Det fanns dock ett stort men. En stor lucka mellan nyplanterade ‘Cramoisi Picoté’ och gamla ‘Minette’. BJR och OO beslöt sig för en kupp i egenskap av föreningens ordförande med rosdrabbad hustru. En sen eftermiddag grävdes ‘Bicolor’ upp – de underjordiska delarna såg ut som två sämre sortens vedklabbar med några konstiga utskott. De grävdes ändå ned i det befintliga hålet mellan de två ovan nämnda rosorna. OO kröp på knä och arbetade utan handskar i den goa myllan.

Så hördes en röst, på finska, från ovan: ”Aha, här har vi våra flitiga rosarbetare!” OO höjde på huvudet och såg en blond leende kvinna, och utbrast: ”Vem är du då?” ”Leena Koponen, jag är sjukhusdirektör här”. OO flög upp och betraktade sin smutsiga hand. ”Nej, nej, vi behöver inte skaka hand”, sa den blonda, skrattande.

Det första mötet med sjukhusets högsta lokala ledning var kanske inte riktigt… liksom… Nåja, igen förkortas historien. Sjukhusdirektören är synnerligen välvilligt inställd till trädgårdsföreningens arbete, hon missar inget tillfälle att berömma de vackra rosbuskarna, betonar att en vacker miljö är till fördel för sjukas tillfrisknande, hon har bjudit in föreningen till tillställningar… Hon deltog med glädje i rosariets återinvigning 13 maj 2017 – samtidigt 20-årsdag -, höll tal och klippte det symboliska rosbandet:

Den förflyttade rosen visade fräsch tillväxt redan 2017. Tyvärr sviker både minnet och bildarkivet angående 2018, tror ändå att de första, helt gula blommorna visade sig då. Den här buskbilden är från 2020, det börjar bli lite trångt om saligheten:

Rosa foetida blommar i juni och är ett glatt utropstecken på sin plats, omgiven av flera rosor i rödrosa nyanser, två vita och ytterligare en gul, betydligt ljusare.

På dess gamla plats växer nu en tåligare ros, men inte heller den mår riktigt så bra som vi vill. Grävande och en stor mängd näringsrik mylla skulle kunna hjälpa, men nordanvinden är en värre fråga. Sjukhusdistriktets yttersta ledning finns på avstånd på alla sätt, ett tungrott ämbetsverk. Snart ser vi vinterns följder.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.