Kära skära

Grässax. Bra verktyg. Man kan svänga på bettet, klippa bekvämt lodrätt, snett, vågrätt. Leka, ”frisera” vissa växter. Riktigt verkligt rolig. Utom när man försökt klippa något vedartat, när avståndet mellan klippklorna blivit för långt, när man inte kommer åt med brynstenen, när man klippt för länge och klipphanden tappar greppet av överansträngning.

Så hände. Nätet kring äppelgården är långt, ca 100 meter. En zon på drygt 30 centimeter undgår gräsklipparen. På två månader hinner gräset – va? Nej, Ogräsen, klättergräsen, krypgräsen, gul- och vitblommande sattyg, drygt centimetertjocka ihåliga strån och kirskål (!) frodas som sjutton. Vill inte ha!

Insikt före

Grep mig verket an, med kraft i arm och mod i barm, utrustad med grässax och handskar. Efter en timme var lusten, ivern och kraften i klipphanden slut. Hjärnan gjorde en halvvolt, de små grå sprang omkring och landade i talcentret, jag hörde mig själv sucka:”Kära skära, varför övergav du mig!” Hon (ja, verkligen en hon, skära heter sirppi på finska, och grannen Sirpa gillade henne också) försvann redan innan flyttlassen satte igång. Hon var en sirlig, lätt, elegant och gammal dam och superbra. Sirpa lånade henne ibland, men lämnade henne alltid tillbaka. Kan bara inte förstå varför hon försvann, och vart och hur. Hon ville säkert inte flytta.

Järn-redskapsaffären nästa. ”Har ni, finns det…?” ”Joo, de är verkligt populära, tar ofta slut… se, vi har en kvar!” Betraktade den lite misstroget, dock med en viss glädje. Inte lika elegant böjning, lite bredare. Helt klart en Han. Men gjord i Alahärmä, klingade hemtraktstoner, så han fick plats i baksätet på lilla Mhy, och så åkte vi hem.

Han

Sen gick det undan, även om jag, som förr, kände att mina teknikbrister kommenterades flitigt av bl.a. mamma och pappa däruppe i sina himlar. Pappas stilpoäng med både skära och lie kan jag inte nå upp till. Han var liemästare, han GICK och FÖRDE lien framför sig, och allt föll. Han slog inte med lie, han mejade ner. Så stannade han upp, spottade på lien och drog runda tag med brynstenen. Jag hör det ljudet med mitt inre öra. Och både mamma och pappa skar elegant med skära, snabbt och snyggt gick det undan.

Insikt efter

Jag skär på mitt sätt. Jag spottar på skäran, drar runt med brynstenen och inbillar mig att skäran skär bättre efteråt. Även om jag hör pappa skratta glatt. Och jag orkar runt hela äppelgården, även om det tar någon dag. Kära, kära skära!!

Utsikt efter

Trädbild 7

Körsbär. Ett av de mest odlade bärslagen i världen. Jasså? Och här sitter OrdOdlaren och förundrar sig över den synnerligen obefintliga relation hon under en stor del av sitt liv haft till bäret – stenfrukten – ifråga. Varför? En bra fråga, som man säger när man inte har något svar att komma med.

Har hört lyriska berättelser om körsbärsbuskaget bakom ladan/lidret dit man fick gå för att äta ”efterrätt” när arbetsdagen var slut, om varma körsbär på glassen/gröten i juletid (lämplig tomtemat?), om lyckan när träden blommar… Men först nu, vid relativt mogen ålder, börjar jag förstå!

Sötkörsbärsträdet, ca 5 meter högt

Barken är vacker

Först sötkörsbären, Prunus avium, bigarråerna (odlade), fågelbären (vilda, i södra Sverige). De blommar först, ibland så tidigt att inte ens humlorna godkänner flygvädret. Ett helt och två halva träd står nu i våra environger, så korspollineringen i de översvallande blomkvastarna borde ha lyckats (även bina godkände flygvädret i år). Om karten hålls kvar tills de når moget tillstånd, då återstår bara att se vem som hinner först, fåglar eller människor på svajande stegar. Man borde verkligen vara fågel för att nå bären där uppe…

Blomkvastar, och…

..kart, ouppnåeliga utan stege – om det lyckas.

Två halva träd? Ja ett är mycket ungt, ett finns i RAAF:en, där är förklaringen. 🙂

Rik blomning

Surkörsbären, Prunus cerasus. Rätt bra blomning i dem också, kart finns, så samma väntan där. De träden är tack och lov lite mindre, ett kan åtminstone skyddas för fåglarnas framfart. Om karten – – se ovan. Önskar och hoppas, och vid mognaden är det bara att utmana balanssinnet. Och efter plockandet  sitter man där och petar ut kärnor, saften rinner längs armarna och strittar åt alla oupptänkliga håll och bildar nära nog outplånliga fläckar på de mest oväntade ställen. Allt för godis till glassen, yoghurten (t.ex. i morse), festpajerna, med mera. Och många uppskattar en burk i present.

Ett litet chokladkörsbärsträd finns också, snarare en buske, som inte lär bli högre än två meter. Gillar. Inte många bär på kommande, men goda! I sanning ingen linslus, gömmer sig bakom körsbärsblommen på bilden ovan.

Bark och skylt

Fåglarna har ju andra små körsbär att festa på, till exempel amerikanska häggkörsbär, eller pilvikirsikka (molnkörsbär) som trädet lämpligen kallas på finska. Trädet ser verkligen i verkligheten ut som ett luftigt moln när det blommar, svårt att fånga på bild. Blommorna avvikande, som synes. Inte människobär.

Pilvikirsikka mellan två björkstammar

Molnkörsbärsblom. Frukterna för fåglar.

Slutkläm: jag har fått en stadig relation till körsbär av flera slag. Tack för det, BJR! Se tidigare inlägg, trädbild 3 och 4.

 

RAAF = RehabiliteringsAvdelningen för Anfrätta Fruktträd. Bjuder då och då på överraskningar.

Blomberusad, m.m….

Det började med att gården fick en ny husbonde 1901. Snart nog märkte man att tallarna i det ca 1 km x 1 km stora skogsskiftet närmast gården var angripna av en svamp. Avverkning var av nöden. Men luckorna blev stora, och då kom ägaren på att börja fylla ut luckorna med även utländska träd. Och på så sätt startade statsrådet, trädentusiasten A F Tigerstedt det som idag är Finlands (Nordens?) största arboretum. Och på den vägen är det, Mustila Arboretum i Elimäki. Där kan man vandra i den 120 hektar stora skogen, förundras över över 100 barrträdsarter, minst 150 lövträdsdito, buskar, perenner i nästan oräkneligt antal.

Platsen ligger, enligt kartor på nätet, 57 kilometer och 42 minuter från min plats på jorden. Ändå är det sex år sen mitt senaste besök. Men nu blev det gjort, häromdagen. Där finns också en mycket frestande plantbutik…

första anhalten

Café och biljettförsäljning och lockande böcker finns i detta gamla uthus, charmigt på insidan, påmålade fönster på utsidan. Servering utan krusiduller, hembakt tilltugg!

präktig bark…

Träd, ja. Douglasgranen är mäktig. De äldsta exemplaren lär nu vara över 40 meter höga.

gult blomhav

Azaleorna bjuder i år på den mesta färgprakten.

mera mångfärgat

 

överraskning

Annat intressant vi snavade över: Gulblommigt Prakttry – blommorna stora som en halv tumme, och…

intressant!

… Sjufingersaralia!

Mustila är ändå mest känt bland ”vanligt folk” för sina Rhododendron. de första planterades redan på 1930-talet under den följande generationens ”maktperiod”. Den tredje generationen Tigerstedt fortsatte jobbet, en av dem var professor i växtförädling vid Helsingfors Universitet. 1972 påbörjades förädlingen av vinterhärdig rhododendron. Numera ägs Mustila av en stiftelse.

Rhododendronblomningen verkade inte vara den bästa i år. Men den här ”tvåfärgade” är verkligt tjusig! Tyvärr vet jag inte namnet.

nästan hela busken

närbild

Den här köpte vi till vår ”Rhodoazaleapark” på ca 20 kvadratmeter. Där finns nu ett dussintal rhododendron och fyra azaleor. Vi behövde en mörkare.

Hellikki

Den här busken var väluppfostrad nog att blomma vid namnskylten.

väluppfostrad?

Kombinationen mörk-ljus blomma gillar jag!

favoritkombination

Och vi kom hem med två rosor och två träd, förutom Hellikki. Men de får komma i andra historier..

 

Kantorer

Kantorn. Eller klockaren, som vi sade förr. Min sinnebild är en stor, sträng karl med tordönsstämma, alltid klädd i mörk kostym. Grannförsamlingens musiker när jag gick i mellanskolan i grannkommunen. Timlärare i sång. ”När jag var i det militära lyfte jag en fullvuxen karl på raka armar, och nu kan jag nog slänga ut ett par odågor när det behövs!” Efter det kraftiga uttalandet av klockaren stående i sin fulla längd var det slutbråkat på hans lektioner. Orgellektioner och körsjungande mildrade min uppfattning om honom något senare.

Klockaren i hemförsamlingen, även han alltid i mörk kostym, var mindre till växten. Hans sätt att behandla oroliga skriftskolungdomar var att avsluta lektionen och högt ropande beordra oss att bege oss hemåt. Vi kunde inte ha varit gladare… Han var också virtuos på dragspel och trakterade det instrumentet gärna, vilket inte föll alla i smaken på 1960-talet!

Och en karl skulle det vara! En ung kvinnlig kantorsstuderande i början av 1960-talet sommarvikarierade i en församling, sökte noter i ett skåp på orgelläktaren. Hon hörde att någon kom upp dit, någon som om en stund gick ner igen. Sen hörde hon nerifrån kyrkan:”Int´ va´där nån kantor, bara en flicka som satt med huvudet i ett skåp!”

På tre dygn har jag nu träffat ett tiotal kantorer i sammanlagt fyra kyrkor, i sanning ett personligt rekord! Endast tre av dem pensionärer. Ingen klädd i mörk kostym. Svart utanpåskjorta, ljusbruna jeans, blommiga klänningar, t-tröja… Multimusiker, exempel: sångsolist, organist, körledare, försångare, ackompanjatör på piano, arrangör, improvisatör, programplanerare, rytminstrumenthanterare, med mera. Verkliga grovgräsrotskulturarbetare är de, dessa församlingskantorer. Och de hanterar inte enbart stora orglar med invecklad registrering. Deras instrumentarsenal är oftast enormt stor. Jag frågade en gång en kantor vilka instrument han spelar (ja, faktiskt en han, hrmm) och han svarade, efter en stunds funderande:”De som behövs just då.”

Och efter en av konserterna jag bevistat under dessa tre dygn fick också en av dem, karl, agera blomsterutdelare och överräcka församlingens tackkvast till en manlig kollega. Med ett stort leende på läpparna. Humorn lär flöda i yrkeskåren, ibland mera galg- än ibland.

Tre kantorer i aktion. Den tredje syns inte på bild, han trakterar orgeln.

Med största sannolikhet, efter avslutad arbetsdag/söndagsgudstjänst igår, bytte den manliga orgeltrakteraren till läderkläder, klämde in hästsvansen under hjälmen och startade motorcykeln. Den ena kördirigenten slängde klänningen och noterna i ryggsäcken, likaså iförd mc-dress satte hon sig på bönpallen, och så knattrade de iväg. Nån tog buss, bil eller annan skjuts. Eller trampade iväg på sin mångväxlade cykel i ilfart med hjälm och notryggsäck.

Grannförsamlingens kantor cyklade också. På sin svarta stadiga cykel, i mörk kostym, med bibehållen värdighet – cykelhjälmen var inte uppfunnen. Men kyrkoherden, som trampade bredvid, han hade ändå basker på huvudet. Och båda klämde fast sin sladdriga tunna bruna nötta portfölj på pakethållaren.

En dag i trädgården

Morgon. Solsken. Skönt! Nu skall den sista stora rabatten får sig sin första omgång för säsongen. Men först skall växthusen öppnas. Varken chili, paprika eller tomat gillar bastu. På vägen noterar jag blom i Bergius, Melba, lite surr i träden. Bra.

Tomathuset. Tjuvar! Bäst att knipa till medan temperaturen tillåter. Aj, sjutton, plantorna som ännu står i kruka i paviljongen måste ses till. Just det. Torra, bör vattnas. Lika bra att sortera dem på samma gång, placera dem på mindre brickor. Och påbörja städningen i paviljongen, den skall vara ”salongsfähig” i övermorgon. Ut med de stora brickorna, hängmattsstativet, hängstolen, mattorna som skyddat tomatplantorna från kyla underifrån… sjutton, jag spillde vatten på en av mattorna, den gav tillbaks när jag dammade den, glasögonen blev smått ogenomskinliga. Kör upp dem i hjässan, klarar mig utan. Och de där stora flaskorna passar ju bra som installation där, i skuggan av spirean!

Men utetomaterna bör planteras. Jag kärrar bort den gamla myllan nu, när skottkärran stod så lämpligt nära. Gjort. ”Vie mennessä, tuo tullessa”, sa min mamma, så upp med mattorna i skottkärran, ner med den nya mullen som befinner sig nära mattdumpningsplatsen. Stopp – en massa maskrosor fröjdar sig just där. Börjar plocka, riva upp och räkna: en…tjugosju…femtifem… åttien! Lätt som en plätt att skuffa ner tre mullsäckar i nedförsbacke.

Men vad ser mitt högra öga! Två pioner börjar blomma! Måste fota. Röd luddpion och gul svavelpion. Underbart! Men där bredvid har det kommit upp tistelliknande ogräs med långa, ganska ytliga rotrevor. Bäst att ta bort dem på samma gång, en hutt och en händelse så är de borta för stunden. Vänstra ögat fastnar på rugosahäcken som jag klippte ner till 30 centimeters höjd i höstas. Den tar sig bra, färska skott, taggar som tusan. Men: de där j-a paraplyormbunkarna, vad-de-nu-heter, de sticker upp som spjut i massor. Tar dem på samma gång. Räknar inte, men det väger en del när jag slänger skörden.

Det svajar till när jag reser mig upp. Va? Är klockan redan halv två? Och jag har ju inte hunnit göra någonting ännu! En tepaus är av nöden.

Styrkt av starkt te och skorpa och annat smått och gott med chili i ser jag sopskyffelskottkärran, den står lämpligt bredvid platsen för pelargonkrukorna, som illa kvickt också skall få inleda sin sommarutevistelse. Lika bra att sopa och kratta bort barr och annat skräp där nu, när alla behövliga redskap verkar ha förflyttat sig dit.

Och NU skall rabatten få sig! Börjar inte där jag planerat, utan i en soligare ända, där maskrosor igen fröjdar sig. Slänger blusen och samlar D-vitamin på ryggen, förenar nytta och nytta och nöje. Rabattens kanter består av torvblock, olika sorters mossor har etablerat sig på dem, precis som reklamen säger.  Men varför berättar reklam och reportage inte om vad annat som mår bra i den miljön: babyplantor av tall, gran, björk, sälg, asp… Därutöver olika sorters fräken, blåbärsris, maskrosor, gräs – och rabattförrymda småplantor. Och myror! Det blir fläckar av myrmedel där jag kryper fram.

Tre timmar. Sen kom regnet. Sen kom blåsten. Rom b(r)yggdes inte på en dag.

 

Vie mennessä, tuo tullessa = ungefär ”för bort när du går, hämta med dig när du kommer”. Det ibland alltför smidiga finska språket…