Parker och liknande – del nio

Runeberg än en gång. Det är svårt att undvika skaldefamiljen när man rör sig i Borgå (trots att både Johan Ludvig och Fredrika föddes i Jakobstad…). Lugn, lugn, OO kommer snart till andra parker och personer – och till parker utan personer.Här rör sig oftast personer med sikte på gamla stan eller kyrkan i Borgå. Få vet tydligen inte vad de hastar förbi. Ni ser toppen av en husgavel, en hel del grönt och ett antal (o)nödiga skyltar. Det gröna är Fredrika Runebergs park, som ni ser på kartan i gränsområdetmellan den förverkligade rutiga stadsplanen och den tack och lov bevarade gamla staden. Förstora upp bilden för närmare betraktelse. Platsen är där som det finns både en grön och en blå prick.Fotografen vinklar sig en aning norrut. En stor gammal rödek dominerar över glasskiosken. I det gula huset fanns förr ”Frysarns”, en legendarisk korvgrill med öppettider som passade nattliga ”flanörer” och med en senap som lär ha varit senapernas senap, säger borgåbor. OO (inte senapsvän) har aldrig smakat. Receptet fanns endast i Frysarns huvud, sägs det.Vi går in i den lilla parken via glasskiosken, till det bortersta hörnet. Där, mitt i grönskan och doften av schersminer, där står hon och njuter, får vi hoppas.Bysten flyttades från Fredrikas trädgård 2004 när det här grönområdet fick status som hennes park. Vad ser hon på?En grön gräsmatta, dagliljor och troligen nån sorts körsbärsträd till vänster, hus som knappast fanns på hennes tid, en stor buskrosplantering ochbrandkårshuset som byggdes 1890. Inget fanns på hennes tid. Varför har man svängt henne så här? Jo, om man tar bort alla hus som är i vägen så ser hon sin man, Rbg, där han står i sin park.

Rosenplanteringen blommade ståtligt för en månad sedan, ungefär. Buskaget är nu fullt av vackra nypon. Rosen är ‘Juhannusmorsian’ (Midsommarbrud). Hör till spinosissima-gruppen, är alltså nära besläktad med vår midsommarros (som INTE heter ”Finlands vita ros”…). Den upptäcktes för några årtionden sedan. OO lånar från ett annat av sina slarviga arkiv:Skön som en rosa brud, eller hur?Den husgavel som syns på bild nummer ett är det här huset. Här bodde Runebergs 1838-52, huset var inte i bästa skick, nedre våningen var nästan obeboelig. Här upplevde Rbg sin mest produktiva tid, han skrev största delen av Fänrik Ståls sägner, likaså vår nationalsång ”Vårt land”. Här umgicks Rbg med kompisar av alla de slag: kolleger, jaktkamrater, kvinnor – han var lite av kvinnornas Alfred, upplevde många förälskelser…Fredrika födde de yngsta fyra pojkarna här, plus en som levde endast i knappa tre år. Hon var svårt sjuk i början av 1840-talet, när hon väl repat sig efter ett år ungefär, då snavade hon över en av jakthundarna, skadade benet och fick följdsjukdomar. Dessutom upplevde hon hur hennes hörsel avsevärt försämrades, redan före uppnådda 40 års ålder. Kanske hon som staty inte alls vill titta på huset med så många starka händelser?

När familjen flyttade ut 1852 var sönerna 17, 16, 14, 9, 6 och 2 år gamla (om OO har räknat rätt). Fredrika var mitt i sitt liv som mor och maka – men hon hann ändå med mycket mer. Hon, banbrytaren, förtjänar ett nytt blogginlägg längre fram!När Runebergs flyttade blev huset tobaksfabrik. Vidare öden är inte kända. 1881 målade Albert Edelfelt (1854- 1905, illustrerat bl.a. Fänrik Stål) den här akvarellen av huset, troligtvis redan då lite ändrat sen Runebergarnas tid. Men visst kan man se en viss likhet. Mansardtaket lär ha ändrats ganska snabbt. Huset är i privat ägo, där verkar nu en bokföringsbyrå. Skylten ”privat område” håller eventuella nyfikna borta.

Parker och liknande – del åtta

Nu handlar det inte om en park. Dock, ”offentligt grönt utrymme”. Välbesökt. Ett intressant tidsdokument. Fredrikas trädgård, med strävan till att den skall se ut som när hon skötte om växtligheten under 1860- och 70-talen. Vi kliver in!Johan Ludvig Runeberg (Rbg, som Fredrika skriver i sina brev) flyttade till Borgå i maj 1837 med sin då lilla familj, köpte sitt första hus 1838, renoverade det 1843, och köpte det som nu är Finlands första hemmuseum 1852. Han avled 1877, Fredrika flyttade bort 1878, hon avled 1879 och finska staten köpte huset 1880, öppnade som museum 1882 – nu räcker det med årtal!Huset med tio rum var ca fem år gammalt, byggt i enlighet med den stadsplan som OO nu tjatat om i flera inlägg. Den förra ägaren blev biskop med boendeplikt i dåvarande biskopsgården och Rbg råkade vara stadd vid kassa. Nu fick Fredrika en ordentlig stadsträdgård! Hon odlade också på det hyrda sommarstället i 31 år, till 1869.Trädgården ligger lägre ner än huset, marken sluttar mot Borgå å. Rakt framme ligger en syrenberså där vita krolliljor dyker upp här och där – nu är deras tid förbi för i år. OO ställde sig vid bersån och fotade i motsatt riktning:Här syns trappan upp till husets nivå, samt ”blomsteröarna”, typiska för tiden. Den förra ägaren hade planterat röda och ”vita” (ljusgula!) hallon, en mängd krusbär och syrener. Fredrika fortsatte att sköta om dem, planterade dessutom ett äppelträd för var och en av sönerna – som växte i antal till sex stycken, födda mellan 1835 och 1850. Äppelträden klarade inte 1940-talets vintrar, de nu växande är blott futtiga sisådär 70 år… Ett högt, gammalt päronträd finns, sådana planterade Fredrika också. Man kan anta att Fredrika odlade en hel del mat här, men vartefter pojkarna lämnade hemmet blev det mer och mer blommor.Rabarbern har en speciell arvsmassa, sedan 2017 heter den officiellt ‘Fredrika Runebergs rabarber’. Den är klen och lär vara mycket smaklig.En vacker vy, eller hur? Trappan till husets entré är hög, stenfoten är rejäl. Där lagrades maten, troligtvis. Fredrika skaffade sig mer och mer trädgårdskunskap, diskuterade med trädgårdsmästarna i staden, hade en handfull likasinnade väninnor. De beställde växter från utlandet, skaffade sig trädgårdsböcker som de studerade. Sönerna, speciellt Walter, skulptören som bodde en tid i Rom, sände en hel del frön och annat odlingsbart till mamma. Rosor ägnade sig Fredrika en hel del åt under sitt sista odlingsårtionde, men hon hade dem oftast i krukor, som tidens sed var. Därför finns inte många kvar. Hon prydde husets fönster (elva mot gatan) med krukväxter av alla de slag, något som var relativt nytt för 160 år sedan. Växterna hade ett svalrum vintertid, sommartid var de ute.Änglatrumpet hade hon också, likaså en drivbänk. Den som nu finns vid husväggen är av samma modell som Fredrikas.Krusbär finns det massor av. OO kan inte låta bli att stjäla åt sig ett bär här och där, hon är helt insnöad på bäret ifråga, och kommer att studera en hel del om det de närmsta veckorna. Det finns många intressanta sorter nuförtiden också, även om de var betydligt fler förr.Från hustrappan får man en god överblick, nu nöjer sig OO endast med vyn mot sydväst, där även uthusen skymtar. Och det höga päronträdet.Hon knyckte en broschyr från museibutiken (där finns mycket intressant!) och fotade kartan över trädgården:Den är inte stor, känns nästan trång. Men den är ju inte gjord för stora folkmassor. Den var Fredrikas andningshål. Rbg drabbades av en stroke 1863 och hustrun skötte honom träget och troget i 14 år – trädgården var troligen hennes ”ensamhetsandningshål”. Hon hade dessutom svag hörsel. Kan ”se” henne gå omkring och pyssla med sina växter som hon kände så väl…Den här vyn har ni trogna läsare sett förr, men tvärtom, nedifrån och uppåt. Alexandersgatan är livligt trafikerad, men innanför det gula planket är det lugnt. Om allt går väl träffar vi Fredrika i följande inlägg också…

Parker och liknande – del sju

Den rutiga 1840-talsstadsplanen för Borgå skissade upp en rektangulär stad med 45 rektangulära kvarter. Längst uppe i nordväst ett kvarter med den gamla kyrkan (som är Kyrkan i den dag som idag är), och näst längst i söder ritades en ny kyrka in. Den blev aldrig byggd. Såhär ser de kvarteren ut idag:Lyceiparken heter rektangeln som skulle ha blivit kyrkkvarter. Drygt hälften är park, följande bit är lekpark och den sista är – barackpark. På kartbilden ovan kan man se baracktaken. OO kan minnas lite fel, men först sanerades Lyceiparkens skola (LyPa) där årskurserna 7 – 9 går, sen blev det Borgå gymnasiums tur, och sist LiLu, Linnankosken Lukio. Det mesta handlade om dålig inneluft till följd av byggnationsbrister, och barackerna var klassrum. Vi går in i parken från höger, vid det röda taket.Nu blir barackparken bollplan igen, kanske. Längst till vänster syns LyPa, där OO får sin skratterapi en gång i veckan vintertid – d.v.s  vi är ett halvknäppt gäng som så att säga studerar italienska. Som ni ser är det uppförsbacke, lekparken ligger lägre än själva planteringarna. I början av 1930-talet var här en obebyggd åker för gymnasiets elever att begrunda, och våren 1932 hölls en stor trädgårds- och jordbruksutställning här. En del av de utställda växterna planterades ”för att vara bestående”. Den tidens parkideal var rakt och räta vinklar:Träden är inte 90 år gamla, de torde ha nyplanterats 2010 då parken fick en ordentlig uppsnyggning. Här längs östsidan torde det växa lönnar, ”parallellallén” på västsidan lär vara amerikanskt häggkörsbär. Ett härligt buskage (en rak rad, förstås…) av schersminer doftade gott när OO gjorde sin fotorunda.Men sen… Mitten av parken ser onekligen tom ut, en väldig rektangulär gräsplan, med två längsgående rader av rabattrosor:Längst bak i bilden Borgå gymnasiums byggnad, uppförd 1850, moderniserad flera gånger. Verkligt stilig inuti. (Endast Lovisa Gymnasium är stiligare, hrm, hrm…). Stadens museums trevliga museilektor Hannele berättade att här har funnits ett stort underjordiskt skyddsrum som byggdes när krigshotet växte i slutet av 1930-talet. Troligtvis finns det ihåligheter där under ännu, eftersom planterade träd ofta bara dör bort.År 2010 planterades här rabattrosor som egentligen inte klarar södra Finlands klimat. Man räknade kanske med att snön täcker dem, men vintern 2017 var det ont om den varan och de flesta rosorna bara dog. 2018 planterades tre sorters rosor där: röda ‘Europeana’, troligen också här osynliga ‘Peace’, och rosen längst bort kan OO inte identifiera. Huruvida de trivs och sköts väl kan du själv avgöra.Men buskrosorna parallellt med trädalléerna frodas. Den högre är ‘Suaveolens’ som oftast kallas Valamoros, och det är i sin tur en feltolkning av det svenska vallmoros. Intressant. Den lägre, mera rosablommande är Rosa nitida, Dockros. Om en dryg månad slår hortensian till vänster ut i blom, tillsammans med ”hortensiafyrkanten” vid gymnasiets mitt, se några bilder uppåt, nu gröna buskar. Verkligt vackert i höstas!Ytterligare en rosenrad finns nära gatan i norr – gatan heter konstigt nog Gymnasiegatan. Där bakom skymtar ett ljusgrått trähus, här finns flera i den här delen av staden, byggda under 1800-talets senare hälft, i empirestil. De hus som finns kvar verkar skötas pietetsfullt – OO har inte varit inne i ett enda.Buskrosen heter ‘F.J. Grootendorst’, kallas ofta endast nejlikros, på grund av likheten. En stor fördel med den här är den långa blomningstiden.

Parken brukar kallas rosenparken, kyssparken. Men hur i fridens namn den kallas Lyseioparken på stadens hemsida, det kan inte OO liksom förstå och förlåta. Igen någon med bristfälliga kunskaper i svenska som har hackat ner bokstäverna. Det finns roligare (värre) skrivfel i stadens parklista, vänta bara…

Parker och liknande – del sex

Gustaf Sneckenström, härligt efternamn. Det var han som bildade ett aktiebolag för att bygga ett societetshus i Borgå på 1840-talet. Första aktien köptes av Ulla Möllersvärd, hon som som 18-åring dansade med kejsar Alexander I (då 32 år, en stilig karl) på lantdagsbalen i Borgå 1809 – och resten är mer eller mindre påhittad historia. Men nu gäller det parken, här är kartan:Runebergsparken till vänster, sen kommer torget, därpå följer affärskomplexet – lådan – som ersatte Societetshuset (Socis) 1971 (långt före OO:s tid i staden). Socis invigdes förresten 1846 och där fanns också två sidobyggnader, bageri och kägelbana. Restaurangägaren beordrades också att anlägga en park och en plantskola, men det gick trögt. Staden tog över området på 1870-talet och anlade parken – som först hette Brunnsparken, dels för att det bara skulle vara så, ”dricka brunn”. Men brunnen tjänade torgbesökare, bland annat.Här står brunnen i den dag som idag är, mitt på parkens långsida mot norr, nära gatan där. Undrar om man ännu kan pumpa upp vatten för att vattna blommorna i lådan, som troligtvis tjänade som ”vattenkärl”?En lysande blomrabatt stöter man på när man rör sig in i parken från brunnen, och en plantering med en stenstod skymtar, omgiven av bland annat hostor (funkior). Bysten föreställer Johannes Linnankoski, född som Vihtori Johan Peltonen (1869 – 1913). Han antog namnet som författarpseudonym, och få känner hans ”rätta” namn. Han har skrivit flera romaner, mest känd är ”Sången om den eldröda blomman” (Laulu tulipunaisesta ruususta), om en flottares liv och kvinnfolksäventyr. Han var också med och startade den finska lokaltidningen Uusimaa och den finska samskolan i staden, allt detta hände 1895. Borgås finska gymnasium heter nuförtiden Linnankosken Lukio, allmänt kallat LiLu. Bysten restes 1964. Då och då kommer framstötar om att hela parken borde heta Linnankoskiparken. Vet inte om det är en kompromiss, men en låg sten informerar besökaren om att just den här platsen i parken är Linnankoskiskvären.Parken består av en stor mängd skuggande träd, inte så lätt att fotografera en solig sommardag. Därför blir det bara en baksidebild av Linnankoski. På samma gång syns också parkens lilla café, som OO aldrig besökt. Hon är verkligt dålig på det här med caféer…Träden, ja. De är ofta planterade som i små dungar, vilket tydligen tyder på att de satts på plats innan modet med raka trädalléer och spikraka parkgångar infann sig. Även om de här ädelgranarna inte verkar såå gamla.Rosenbuskarna under det här betydligt äldre trädet har gjort sitt i blomningsfägring för i år. Fler (mera raka) rosenbuskplanteringar finns vid parkens sydsida.Parken är en verklig aktivitetspark. Hur länge tennisbanorna har funnits där kan ingen webbsida upplysa om. Kanske kägelbanan fanns här för över 150 år sedan? Ljudet av studsande bollar ackompanjerade ofta OO:s ögonläkarbesök, den verkligt noggranna ögonspecialisten hade sin mottagning i huset i bakgrunden.

Många av OO:s jämnåriga bekanta, infödda borgåbor, berättar om en glad barndom i parken, vinter som sommar. Skidor, kälke, vatten och en massa småbus har ägt rum där – och fortsätter.Lekparken med Mumin-tema öppnades 2014, lekpark har också funnits tidigare. Vid OO:s besök formligen kryllade det av barn och föräldrar på det inhägnade området. Barnen kan klättra, rutscha, gunga…Man kan klättra in i Muminhuset! I övrigt verkar Tove Jansson-figurerna enbart vara dekorationer. Man kan inte tävla i ilska med Lilla My, fiska med Hemulen, upptäcka Muminmammans handväska, ”snorka” med Snorkfröken – sådant skulle barnet i OO vilja göra!Det bästa till sist: vattenleken, fontänen – vad kallas en sån här överraskande ”vattensprutare”, numera populär överallt? En liten pojke med sin mycket glada och skrattande pappa trivdes länge där. Gossen gick runt, blev då och då plötsligt duschad, pappan gapskrattade med ömma kärleksfulla blickar åt sonens upptåg.Här har killen upptäckt skulpturen ”Pojken och fisken” (Poika ja kala), som torde ha satts på plats redan 1947. Dagen var inte en av de varmaste, men det bekom inte den vattenglada ungen. ”Jag har en omgång torra kläder åt honom i ryggsäcken, dem sätter vi på när han är färdig med det här” berättade den tålmodiga pappan som stöttade sonens vattenupptäcktsfärder.

Parker och liknande – del fem

Borgå, Finlands näst äldsta stad, växte fram från och med 1200-talet, men först på 1830-talet fanns behov av en stadsplan. Den ”körde över” all tidigare byggnation, staden höll på att bli en rektangel indelad i sinsemellan symmetriska rutor. Men redan då vevades planen av och an, bitvis förverkligades, förkastades och förändrades den.

Det redan påbörjade parkområdet, finns utanför kartan uppe till höger, tog planen ingalunda hänsyn till. Ett kvarter blev ett stort torg (finns idag, jo), men kvarteren nedanför detta, mot ån, skulle vara kompakta bostadskvarter. Men det blev inte så.Borgås borgare hade nappat på trenden ”promenera i frisk luft” och ville ha parker att vandra, umgås och ”visa upp sig” i. Det var också populärt att se på båttrafiken på ån. Tsaren godkände en stadplaneändring 1863, och den smala parken mellan torget och ån kunde börja planeras, ett ”allmänt promenad- och samlingsställe för stadens invånare”, kallades ”Strömparterren”. Planen kom 1867, ”i modern engelsk stil” med gångar, gräs, buskar och träd; i mitten ett ”schweizerei” och en musikpaviljong, med plats för en staty närmast ån. Men det blev inte helt och hållet så heller. Idag börjar parken, Runebergsesplanaden eller -parken, från torget så här:Ni kan skönja två ”cylindrar” i mitten av bilden, här är de avbildade på nära hållOch när ni förstorar upp bilden ser ni gångbron över ån, byggd på 1970-talet. OO vänder nu ryggen mot Johan Ludwig Runeberg som står där schweizereiet troligen planerades.Han tittar mot ån han också… Skulptören Walter Runeberg erbjöd redan 1885 staden en staty av sin far , nationalskalden som avled 1877, endast materialkostnaderna ville han ha betalt för. Förstås nappade man, stadens borgare samlade illa kvickt ihop penningsumman. Här står han sen 30 maj 1885. Han plockades bort under kriget på 1940-talet, eftersom en bomb kreverade i närheten, men under alla år har han hyllats på plats med körsång och tal både 5 februari och 30 april. Varken konditori eller musikpaviljong blev det.Men gatan som bryts av av park och staty, den heter Runebergsgatan. Här blickar fotografen norrut. Och från åsidan ser parken ut så här:Till höger har funnits en kiosk, men inte under de tider som OO upplevt. Och de kurviga gångarna är helt i OO:s smak!

Parken planterades från och med 1870-talet, det finns flera ”bildbevis” från 1800-talets slut, då parken kanske var som vackrast. Kring Runebergs staty åstadkoms storartade sommarplanteringar vartenda år. Men en park håller inte i evighet. Träd blir stora, buskar har inte hur lång livslängd som helst, idealen för hur en park skall se ut växlar. Det har hänt mycket under årens lopp. En planerare på 1950-talet ville t.ex. förnya parken så att både gångar och planteringar skulle vara raka med vinklar i 90 grader…

Den senaste restaureringen av parken har gjorts under de senaste tio åren, med en återgång till stilen för 150 år sedan.Ta en titt på sittplatserna, till exempel. Bänkarna håller stilen från 1870-talet, OO tycker att de verkar stå på stadiga medar. Trädplanteringen bakom är också i den tidens anda, bildar en mjuk vägg, en smått romantisk inramning.Blommande buskar har också återinförts. Gullregnen har avslutat sin blomning, OO har också noterat en hortensiaplantering, en buskrosrabatt, någon syren och små blommande träd. Här syns också dagens servering i parken, en restaurang. Kaféet mittemot som har stans smarrigaste tårtor (bland annat) har också en liten uteterrass. Och bocken har fått en stadigvarande plats i rhododendronbusken. Den donerades av en antikhandlare 1838, torde ursprungligen ha stått vid något palats i Ryssland, enligt OO:s dunkla minne. Den har flyttats lite av och an i parken under årens lopp, men nu står den nöjd och blickar ut över torget:Och bakom husen i bakgrunden kan vi ana det som är staden äldsta park, stadsparken.

OO har ångat genom den här parken åtskilliga gånger på 1980-talet, som en ynka bit av arbetsvägen, mellan buss och bil. Tack och lov har den nu utvecklats till att vara mera ”vistelsepark”, även om den allt fortfarande är en genomfartsled för fotgängare och cyklister. OO har suttit där flera gånger – i väntan på bl.a. den kära tandläkaren, som har sin mottagning alldeles i närheten…

Parker och liknande – del fyra

OrdOdlaren fortsätter sin stadsvandring, visar en snutt igen. Fotograferar lite vid varje stadsbesök, bilderna är av olika ålder, men strukturen är ju densamma, så det borde vara helt ok. En kartbit kan kanske vara lite till hjälp:Längst nere  i högra hörnet finns Fjärilsparken, det oregelbundet gröna i det gröna, så att säga. Sen kommer två nästan sammanvuxna hus, i norra ändan finns Levins källare, som torde synas. Därefter börjar den 4-500 meter långa Östra Åstranden, som år för år under det här årtusendet har snofsats upp med planteringar, stenläggningar, kiosker, caféer, båtplatser… Västra åstranden kommer så småningom att berättas om på detta forum, där finns obebyggt och omstritt – och en hel del lera som grund.På väg norrut. Lummigt. Träden här är planterade på det här århundradet.En bit längre norrut svängde OO 180 grader. Det rosa huset som skymtar längst borta (förstora upp bilden) har Levins källare som grund. Gott om utrymme, snyggt i kvällssolen!OO gick inte hela sträckan, vände ganska snart efter denna storstadsmässiga vy, under den relativt nybyggda Alexandersbron. Den syns överst på kartbilden ovan. Här finns silverpilar kvar, de flesta (tack och lov, tycker OO) har fått stryka på foten och har ersatts med bl.a. vresalmar. OO har inte gett sig in på att studera trädsorterna bättre, längre upp planterades lindar redan för ca 130 år sedan, och de har garanterat förnyats, även om en del är härligt knotiga:Hoppsan, här kom följeslagaren med på bilden! Lilla Mhy längst till höger. Märk väl husen, väldigt stilenliga och vackra. Det bor folk i dem, de är ingalunda muséer!Här klänger sig klockrankor upp från jättekrukorna. Den här ”uppsättningen” vill OO fotografera på nytt i september, då kan den se ”hurja” ut. Klockrankor växer så det knakar och syns från timme till timme, nästan.Bänkar att sitta på, inte så värst väl frekventerade. OO provsatt, men eftersom hennes ben är av taxlängd blir det sällan helt bekvämt för både rygg och lår och ben och fötter, så sittstunden blev superkort. Och det som skymtar till vänster skulle ju avbildas:Förr fanns det brunnar med karakteristiskt utseende här och där i stan, där stadsborna kunde hämta sitt bruksvatten. Två finns kvar, men åtminstone den här har flyttats lite av och an under årens lopp – där torde inte finnas brunn under, kanske inte ens vattenrör. OO vet faktiskt inte. Men snygg är den, och pryder sin plats mitt i det moderna.

Fotograferingssessionen började lida mot sitt slut, kameran blev väl använd denna dag, eftersom huvudmålet var rosariet och de rosor där som skall bli en väggkalender för år 2021 – Trädgårdsföreningens projekt. Men medge, att stadsbor och turister har ett vackert och välskött ”vardagsrum”. Tack ”snälla stan” för det! Även om OO sällan är där…Men ännu en sväng lite norrut, från Alexandersbron börjar Alexandersgatan med denna backe – andra ändan av denna gata visades i ett tidigare inlägg. Hit kommer bloggen så småningom, Runebergs hem och Fredrikas trädgård. Där var öppet hus senaste söndag, precis som här:OO är hemma! En del av den privata, egna oasen, som besöktes – trots regniga dagar före – av sisådär 130 gäster i söndags, 5 juli. Och igår kom ett knappt dussin glada gäster till! Verkligt trevligt!Pionrabatten i förgrunden är så gott som utblommad, förutom ljusröda ‘Sorbet’. Men klätterrosen på porten exploderade i sin gräddgulvita fägring precis inför Öppen Trädgård 2020. Och så den doftar… Går och snusar några gånger per dag…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 907 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.