Revyresumé

Jungsborg i Karleby/Kokkola

Jungsborg i Karleby/Kokkola

Referera en revy? Än recensera? Just nu försöker jag rekapitulera mina reflektioner (SAOB: reflexion=återkastning, reflektion=eftertanke) som jag gjorde på returresan i bussen, på väg hem från årets Karlebyrevy. Eller Kokkolarevy, som många föredrar att säga.

Att gå in på Alexandersteatern i Helsingfors kändes speciellt – det sorlade av grundspråk med små variationer överallt. Senast jag besökte huset var sorlet synnerligen enspråkigt finskt. Men är det gästspel av årets Kokkolarevy så är det bara så. Alla sträcker på nacken och svänger på huvudet åt alla håll för att hitta och kolla in eventuella gamla bekanta. Folk vinkar, ser ut som glada öppna storleende solar (som en viss statsminister, lämplig plats…), tjoar och har sig när någon spanats in. Familjärt.

Och mera sådant: Kvinnan som slår sig ner bredvid mig frågar direkt:”Vadan kåmbä to?” Så gör man sällan på teater, bio, opera, konsert i storstaden. Här gör man det. Min 13 månaders session – även om det var länge sedan – i den nordsvenskösterbottniska staden gör att språket börjar löpa, när samtalspartnerns språk är genuint. Och efter första revyhalvlekens språkbad kände jag mig som en inföding. Mitt moders-fadersmål ligger inte såå långt ifrån.

Varje revygäng har en eller ett par förgrundsfigurer publiken väntar på. Ibland behöver de bara visa sig på scenen för att skapa suck, skratt och förväntan. Så också här. Fortfarande undrar jag om han som alltid får agera jakobstadsbo när det behövs verkligen är den unga blonda pojken jag lärde känna i folkdansen på 1970-talet. Han fungerar också bra som ishockey-Tamminen, dock inte i den här upplagan.

Väl hemma ville jag referera lite för BJR, ursprungligen jakobstadsbo. Vissa ordsvängningar och knorrar gick, men att referera är för svårt. Exempel: Motion kräver nuförtiden utrustning i form av en massa mätare, marthor är bra på mångahanda ting, SOTE ligger i sjukhussäng och blir bara sämre och sämre, det växer spindelnät på folk som köar, skolundervisningen flyttas ut till skolbuss med hejig lärare och småsur chaufför när kommunens pengar inte hinner till ens till baracker, och mera mögel förekommer i många nummer… Men blev det här roligt? Nä. Inte blir ett referat roligt alls. En revy skall upplevas.

Revyns sånger är i en klass för sig. Några lånade melodier, bl.a. ”Take a chance” som blir ”Ta en kex”. En liten språkövning på F-O Slottes texter kommer här. Radbrytningen här gör att det blir streck mellan versraderna.

He slintar läätt å he gaar ganska så foort å/i politiike kan man djera feil./ Tå fåår man dra åpå se tagelstjoortå/å hoppas hon e ganska rein å heil.

Alexandersteatern byggdes 1876-79 för att betjäna den ryska garnisonens behov. Finska nationaloperan verkade där 1918-1993. Ett vackert teaterhus!

Matbutiken

20150224_175209_resized

kreativitetsdrabbade tulipaner av idag

 

Jag gick baklänges in i butiken idag. Vi uppmanas ju av livscoacher i var och varannan veckotidning att förändra våra vanor, byta rutter, ta en annan gata… Alla coacher tycks ju bo i stora städer med ett välutvecklat gatunät. Som boende på landet har jag lite svårt att ta en annan rutt till den vanligste butiken, så jag tyckte det var bäst att byta vana inne i matvaruaffären i stället.

Det var inte alltför besvärligt, trots att jag mötte långt fler människor än jag brukar. Och få kunder går ju en rak, på förhand planerad rutt under dagligvaruuppköpen heller. Vi vänder våra vagnar och krockar med våra korgar hur vi än gör, på våra kryssningar av och an mellan mjöl och mjölk, grönsaker, godsaker, kött och kryddor, med mera. Och i bästa fall träffar vi på folk vi inte sett på länge och stannar och utbyter skvaller och förhindrar övrig trafik.

Baklänges? Ja, nä. Jag backade inte hela vägen. I sanningens namn bara några steg. Mitt ruttval var av nöden tvunget, eftersom jag under åttakilometersfärden till närbutiken kom på att jag borde köpa en liten dunderlimtub. Den fanns alltså inte på den skrivna listan i fickan, och risken att glömma den innan jag hunnit genom frukt, grönsaker, ägg, kött, yoghurt och skorpor var synnerligen stor. Så det var bara att börja i andra ändan av affären, mumlande limtub, limtub, limtub… Hittade den efter lite sökande. Visste ju ungefär var sådant brukar finnas.

I mitt stilla sinne undrar jag varför alla matbutiker (som jag frekventerar, i varje fall) alltid börjar med tungt vägande frukter och grönsaker. Och äggen, de sköra, kommer också i början, med hög risk att innan kassabandet krossas av mjölkprodukterna som alltid, säger alltid, finns i bortersta hörnet. Det blir en hel del att släpa på medan man kurvar och söker de konserverade kikärterna. Det finns ju garanterat marknadsundersökningar på butiksdesign, gjorda med tanke på att vi skall köpa så mycket som möjligt. I en isländsk matbutik såg jag en gång att allt godis fanns som i en skild ”kiosk”, efter kassorna. Intressant.

Tulipanerna snavade jag över i jakt på limtuben, men kurvade till dem först när inköpslistan var avverkad. Väl hemma tog kreativiteten över. Som synes.

 

Sov du lilla…

…än så är det vinter…

20150223_164009_resized

…och stenarna lyser mest!

 

Det börjar komma in rapporter om uppstickande pioner, tulpaner – även från dessa breddgrader. Tack och lov ligger pionerna och rosorna och andra växter ännu ordentligt täckta av snö i den här rabatten. Hoppeligen är även övriga pioner och liknande inbäddade i snön.

Den här rabatten är en av dem man möter när man kör in på vår gård. Den är nyanlagd 2013, så den har inte vuxit ut i sin fulla prakt ännu. Fram till den lilla kurvan är det drygt 15 meter, sen fortsätter det med lika mycket till, både i längd och bredd. Det finns att börja krafsa i, hoppas att det dröjer veckor ännu. Solen ligger bra till här, både morgon och kväll, så jag hoppas verkligen att snön skyddar en tid ännu.

Vi får se. Det är bara att ta emot det väder som det bjuds på, och göra bästa möjliga av det. Det blir fler bilder från den här rabatten så småningom. Ännu kryper jag inte omkring här och småsvär åt ogräs och pratar vackert med speciellt en speciell ung pion, men den tiden kommer. Enligt dagboken höll jag på här i mitten av april förra året. Vill helst inte börja så mycket tidigare i år…

 

Bild

Lugnet

Lugnet. Ja, Lugnet. Visst är det en härlig benämning på en idrottsplats. Lugnet i Falun, värd för VM på skidor. Just nu verkar det inte vara lugnt där. Det blåser ju! Speciellt på dagen, nu på kvällen är det lugnare. Och redan första tävlingsdagen var ljudnivån allt annat än lugn. Det skreks. Även hemma vid TV-apparaterna, undertecknad inkluderad.

Skribenten som lite överdådigt påstått sig vara född med skidor på fötterna får nog hålla tyst nu. Att staka sig fram i spår med backar, kurvor, stil och utrustning av idag är en ädel konst. Det räcker ingalunda med rå styrka, kondition. Skating (skeiting?), fri stil, är tamme sjutton inte lätt. Förstår helt plötsligt min airedaleterrier i slutet av 1980-talet. Hon ställde sig på skaren på den lätt sluttande åkern och skällde. Rakt mot matte på skidor! Och jag som tyckte jag fick ihop det där med skating så bra… Övergav stilen direkt.

Ännu bättre perspektiv på det hela blev det i och med kvaltävlingarna i Lugnet-stadion på onsdagen. Skidlöpare från lite ”udda” länder i skidsammanhang fick kvala in till de egentliga tävlingarna. Stil, fart, kurvtagande, balans med mera varierade i hög grad. Men jag tror att min hund ändå hade varit tyst.

Övning, träning, utrustning som passar, lära sig olika tekniker inom den fria stilen, anpassa dem på rätt ställe… Det krävs ju träning och tränare av olika slag. All heder åt storfräsarna som susar fram i nedförsbackar med kurvor både hit och dit och klarar det utan vurpor. Som tar sig springande uppför branta backar, glidande uppför mindre branta. Och som i den klassiska stilen parstakar sig fram. Jag fortsätter mitt beundrande vid TV-apparaten.

Men kanske det behövs lite ”vara född med skidor på fötterna” ändå. Såg en gång en snutt av ”afrikanska mästerskapen” på skidor i TV. Från Tammerfors, där studerande från kontinenten ifråga hade samlats för vinterspel. Än slank det hit, än slank det dit – och så de skrattade, tjöt och trivdes i drivorna!

Och så vill jag tro att Lugnet heter Lugnet för att där en gång i tiden fanns en fridfull bondgård vid en liten sjö, och där rådde ett underbart lugn. Åtminstone på vintern.

Språksorl

Den hängiga resenären har slumrat och dåsat i flygkroppen över Atlanten i tolv timmar i en porlande vårbäck, i spanskt sorl. Snabbt och glatt skuttande prat, vokaler och diftonger tar mjuka kurviga krumsprång över tuvor och rundade stenar. Ibland lite större forsar, brantare kurvor, större och vassare bumlingar, speciellt när officiella flygmeddelanden läses innantill från färdiga formulär med något mer genomträngande stämma. I det stora hela rätt så oförargligt, nästan mjukt och behagligt.

Madrid. Mot gaten till Frankfurt. Resenären förflyttas till en kärra med järnhjul, grusvägen är ojämn och hård. Klarvaken i ett huj! Tyska konsonanter stöts i gropar och på stenar, det grova gruset gnisslar mot hjulen – skorrande r. Sorlet i planet studsar upp-ned, upp-ned. Rakt. Meddelandena snabba, formella  – känns nästan som ‘jag-vill-snabbt-ha-slut-på-det-här-nu’. Resan går snabbt.

Frankfurt. Gaten till Stockholm. Lågmält och stillsamt, i kanot på en lugn å, avslappnat, halvliggande mot mjuka dynor. Trädens grenar släpar i vattnet, idyll… ”chaa, nu skall vi se här…”. Meddelandena pratas ut fritt ur hjärtat, de mjuka j- och sj- och r-ljuden doppas lugnt och utan brådska som paddeln i vattnet; ner – – upp – – ner – – upp… Skönt, avslappnat, sömnigt…

Stockholm. Gaten till Helsingfors. Placeras abrupt i traktorn från 1960-talet, kör tvärs över frusna plogtiltor. Helt vaken igen. Det hoppar och skuttar. Sorlet är kantigt, ojämt och påträngande. Konsonanterna och diftongerna studsar mot lerklumparna och de framplöjda stenarna. Formella och korta meddelanden på finska, och på engelska och svenska ”på finska”. Det är kärvt, något rått – det är hemtamt. Den svenskspråkiga resenären är i sitt fosterland.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 15,489 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.