Tecken och under (njaa…)

OrdOdlaren förlänades ett förtjänsttecken. Stolt och glad är hon över det, men hur bär en kvinna ett märke som är 1,5 centimeter i diameter, en nål? Som gjort för kavajslaget, där nålen kan sitta, för kavajen används ofta när man är ”fin”. OO har inte använt kavaj på länge…

Svenska Trädgårdsförbundets förtjänsttecken i silver, silverspaden. Förbundets symbol, som används på många kreativa sätt. Hittade fyra i förbundets tidning Trädgårdsnytt, där Självutnämnda Växtologens växthalvkåserier illustreras med spaden i hängmattan, gillar. Den sista i raden är symbol för ordföranden.

OO började fundera över sina andra ”förtjänsttecken”. Trots det lilla antalet fanns de på helt olika håll i huset. Det äldsta har hon inget minne av, när hon fått, varför hon fått och vilken ”grad”. Hur kan man glömma så?

Finlands Svenska Folkdansring, 2,2 centimeter i diameter. Brons, alltså av tredje graden? Förstås lite frätt av tidens tand, har legat i en ask i åratal. OO var med i folkdansrullorna i knappt tjugo år (cirka 1972 – 92), ledde bland annat juniorgrupper men hade själv sällan någon manlig danspartner. Någon måste ha uppskattat arbetet, märket kan inte köpas. Kan någon upplysa?

Silver för 20 år i kommunal tjänst. Det större (3,4 cm) att bäras på fester där ”ordnar anbefalles” (aldrig använt), det mindre på – kavajslaget, 1,7 cm. Ligger i sitt fodral. När 30 kommunala tjänsteår uppnåddes skulle det komma ett likadant tecken, i guld. Då kom undret: den därav förtjänta kunde välja ett smycke från guldsmedsaffären i stället. Dit klev OO iväg och valde, med ett stort skratt ”Naisen ääni” (kvinnans röst):

Och det har OO haft användning för! Det här gjordes för att fira hundraårsminnet av kvinnlig rösträtt i Finland, 2006. Spröda och glittrande delar som tillsammans blir starka och kan uträtta storverk, förklarade designern. I den första lantdagen 1907 med allmän och lika rösträtt (för 24-åringar och äldre) satt 19 kvinnor av 200 ledamöter. En god början. OO, hon hov alltför ofta upp sin röst angående ett och annat i gymnasiet. Kollegerna log åt valet av smycke…

Så blev hon pensionär. Då förärades hon, som andra från Lovisa Gymnasium på sin pensionärsdag, det rätt tunga och stora LG-märket (3,6 cm), som rektorn/teckningsläraren/konstnären Jasse designat utifrån symbolen ovanför huvudingången, Realskolan i Lovisa. En lokal smyckeskonstnär torde ha gjort det. Bärs på lärarpensionärstillställningar, men sådana ordnas sällan, så det ligger också i en ask. Tänk, OO hade ingen egen bild av just huvudingången som hon gått in genom under över 7000 skoldagar. Därför en suddig, kraftigt uppförstorad bild av symbolen från en bild på nätet. Visst har Jasse fått till jugendstilen, att få till g-et i stället för r-et krävde säkert lite funderingar. Närproduktionen uppskattas!

Fler finns inte. Det borde finnas ett gammalt 4H-märke också, ett som man fick när man varit med i den verksamheten i åtta år. Det finns bara inte! OO var i praktiken med med sitt ”klubbland” i 11-12 år. Började för tidigt, som 5-åring med en enda foderkålsplanta. Men den hölls superogräsfri och jorden var alltid uppluckrad! Ack om den energin fanns… Å andra sidan är domänerna något större nu. Delas månne sådana märken ut mera? Uppskattas de?

Trädgårdsförbundet skall veta att det av det beviljade märket känns bäst!

Upp-, i-, in- och undanstoppat (bland annat)

Det behövdes en ny omslagsbild på Facebook, tyckte Ordodlaren. Lite vintrigare, varför inte smälla till med jul direkt. Valde övre delen av årets obligatoriska julgransbild, blir säkert roligt med den ena stjärnan och fågeln, profilbilden sen mittemellan. Så tyckte hon.

I den belysningen blev det en guldfågel! Tyvärr har den inte värpt guldägg under de drygt 40 åren som OO umgåtts med den. Förra svärfars far var något som idag kunde kallas viltvårdare – huruvida han konserverade fåglarna själv (det finns fler i släkten) har OO ingen aning om, inte hur gammal den här uppstoppningen är heller. Tippar dubbelt upp!

Nä, guld är den inte. Arten? OO står inte för OrnitOlog…

Ekorren är av något yngre datum. Den lär ha varit halvtam, men en dag låg den på vägen, stendöd, till det yttre oskadd. Familjetraditionen innebar att den skulle bevaras för eftervärlden. Under åren som gått har åtminstone tre katter visat stort intresse, rivit ner och försökt leka/äta. Och fått bannor som sjutton…

En tid var det pop att stoppa stoppning i strumpbyxor och vrida till lämpliga former. Det här på det sättet uppkomna sura tomteparet måste bara varje år få sitta vid julgranen och visa sina känslor. Årets övriga dagar ligger de instoppade i en vacker papperspåse (vit på insidan) och är kanske sura för att stora tomten får sitta framme hela året med två björnar (även om han bleknat av sommarsolen).

De sällskapsbjörnarna är inte vilka som helst! Den till vänster inköptes på 1980-talet i Bern, vid Bärengraben. De övriga deltagarna i bussresan förfärades över OO:s ”råhet”: hon plockade fram en tunn liten tubväska och stoppade in björnen i den! Visserligen fick han titta ut på varje hotell, fick puss och kram. Han hölls hel och fin, som av bilden synes. Björnen till höger heter Eddie, kom med namnlapp och röd väst julen 2011 från Sydafrika, juveleraraffären Browns. Tioårsjubileerna börjar…

Många nutida tomtar är instoppade i sina luvor. Den till höger behövde ett lyft, stoppades i en ”glaskropp” för värmeljus. Flugsvampsnögubben är också en julprydnad, även om han också kunde få stå framme året om. Men behöver en tomte solglasögon? Misstänker att hans ursprung är något söderöver, vet inte. Häftig är han, i varje fall…

Tomtepojken har försökt få till det med tomtetösen i ett flertal år, men blygheten är troligen för stor på bägge håll. I år beslöt sig OO för att ge honom råg (noter) i ryggen, kanske han lyckas? Bara att stampa an rätt ton (tangent). Noterna är ett omen, ”Letzte Hoffnung” ur Winterreise. Hoppas det ”tänder” nu!

17 juli 2021. +27 grader. BJR och OO på sommartorg, en deadline var nära förestående, mycket annat program också på gång, det var bara att sätta sig på en sten och skissa upp inlägget. Om det sen var RR eller VL som var i farten, det minns OO inte. Den bilden blev ny profilbild på Fb. Otroligt många Facebook-vänner har klämt till på gilla-knappen. Kanske för att kölden och mörkret känns alltför påtagliga nu. I skrivande stund -15,5. 42,6 graders skillnad. Skriver av någon anledning inomhus idag…

Tomas, tvilling och -marknad och -körer

Tomas. tomasmäss. vintersolstånd klockan 17.28. Dagen är 5 timmar, 49 minuter och 4 sekunder lång (Helsingfors horisont). Solen är nu tre dagar i sitt bo och stiger åter upp på juldagen. Julfriden inleds. Julkärven för småfåglarna sätts upp. Tomaskorset placeras på sina platser för att skydda mot det onda. I skrivande morgonstund tittade fullmånen in på tomaskorslösa OrdOdlaren, i nedknackande förmiddagsstund hänger solen knappt över grantopparna. -13,8 grader. ”Anders braskar och Tomas slaskar” stämmer inte.

Bild från Yle

Korpokorset, som började tillverkas av Anton Dahlström i nämnda kommun och som senare fick heta tomaskorset kräver stadig hand vid tillverkningen. Började spridas i Åboland för hundra år sedan. Tänk, att ingen hantverkare på Tomasmarknaden i Helsingfors sålde sådana… OO skulle vilja ha, i stället för det slängda, kattförstörda… Och: namnet Tomas kommer från arameiskan via grekiskan, betyder tvilling…

Tomasmarknaden fick vara körsångarföljeslagarens förströelse före konserten i söndags. Marknaden ordnas varje år 27.11 – 22 – 12. OO:s byte blev inte stort, bland annat små torkade köttbitar med t.ex. chilismak och en oemotståndlig boll för värmeljus av en ung glasblåsare. Inga bilder. Fd skolkamraten, fd radioredaktören och nuv. facebookvännen Bertel Lindell befanns ha besökt marknaden vid samma tider och än en gång passade OO på att få låna några skott.

Det slog OO att det handlar om en tvillingmarknad. Hantverkarsidan och cafésidan skiljs åt av spårvagnsspår. Förplägnadssidan (på bilden) intresserade inte alls, OO fick nöja sig med några glöggslurkar (hon som inte gillar glögg) tills det var dags att söka sig till riddarhuset,

egen bild

här i senseptemberskrud, för en rejäl julkonsertdos, serverad av ”tvillingkörer”: manskören Manifestum och Helsingfors filharmoniska kör. Tvillingar för att de har samma dirigent, ung nog att vara son till ungefär hälften av körmedlemmarna…

Präktig bild, eller hur? Tillåtet lån av JJ Koski, vars kunnande på området bild och ljud vida överstiger OO:s. Enligt programbladet 72 sångare, sju musiker, en solist och förstås, kronan på verket, dirigenten Jonas Rannila. Sjutton också, så den killen får kan få körerna att sjunga, nyansera och ge ut allt vad rösterna har och bär!

Sibelius fyra traditionella julsånger hör förstås till programmet. Trots att dessa givetvis inhämtats med maten i folkskolan (travesti på modersmjölken) hittar OO varje år något nytt att njuta av, något som Jonas trollar fram. Vilka sångerna är? Jo, ”Nu står jul vid snöig port”, ”Nu så kommer julen”, ”Det mörknar ute” och ”Giv mig ej glans” – alla med den ursprungliga Topeliustexten, inga omskrivningar av vare sig Gud eller konung… Den sistnämnda julvisan fick en ny dimension, vet inte på vilket sätt. Har lust att ta till Tage Danielssons ord om Erik Eriksson: ”Det känns som om luften dansar när du viftar” – har tyvärr inte möjlighet att kolla citatet.

Bild: JJ Koski

Konsertens huvudverk (ingen som helst orsak att skriva med ä…) var Camille Saint-Saëns (1835 – 1921) juloratorium från 1858 (han var inte lastgammal då, precis). Nu i en omarbetad form utan orgel och med enbart en solist, Hedvig Paulig (i storform) på bilden. Men harpan fanns med! Hela konserten inleddes med ett stycke för det instrumentet. Ack, om man kunde hantera och ha… OO har en väninna vars barnbarn spelar harpa, och en annan (isländsk) vars barnbarn heter Harpa… Förlåt utsvävningen… Gillar, mycket, harpa!

De soliststycken som ingår i verket sköttes av olika körsammansättningar, förutom sopranens. Smart och skickligt. Manskör plus harpa är förresten supersnyggt! Kontrabasisten hade däremot en inte alltför ansträngande stund på jobbet: Bom….pauspauspaus…bom…

OO:s egen häftigt uppförstorade bild (lugnet, koncentrationen just innan första tonen anslås). Uppgift för läsaren: hitta basen bakom basisten! Kören framförde också ”Härlig är jorden”, som brukligt är på dylika tillställningar, men med ett årsfärskt nyorkesterarrangemang av demondirigenten Jorma Panula. Där fick basisten arbeta, vänsterhanden fick dansa. OO nästan storskrattade bakom sin mask.

Lugn, lugn, kära läsare. Ingen konsert finns på programmet den närmaste tiden, endast via TV. Ni skall inte behöva besväras av OO:s musikförtjusningar på en tid. Ni vet bara inte vad ni gått miste om, ni som ändå kunnat vara med… Juloratoriet finns tillgängligt på Youtube, vet inte i vilka former.

Kyrkrapport från en mångsysslare

En uppgift och två självpåtagna. Plats: Pernå kyrka, en av de vackraste medeltida kyrkorna i Finland. Vad: Konsert med sydamerikanska rytmer. Uppgift: sälja programblad. Självpåtaget: några coronapasskollanden, skriva en snutt till den ultralokala tidningen. Då behövs bilder.

OrdOdlaren kom inte på att ta någon bild som visar kyrkan som helhet, sådan behövs inte i tidningen ifråga. Sista kameraskottet blev lite ditåt. Helt otippat blev det triss i borgåkantorer. Mikael till vänster, pensionerad som sjunger i kören, nyanställda Anne som trakterade blockflöjt i mitten och Eki som älskar rytmer (en verklig jazzjammare), är idéspruta, arrangör, musik- och musikerkännare och dirigent, mottagare av Borgå stads kulturpris i år.

Pernå kyrka byggdes på 1400-talet och har förstås förändrats och förbättrats under åren som gått. Två pelarrader (och alltså tre skepp), vackra valv, ett altarskåp (inte sååå vanligt), donerade ljuskronor… 1600-talsljuskronorna togs ned under stora ofreden och grävdes ner. Nånstans. En av OO:s fd elever hävdade att hon vet var, kunskapen om gömstället går i arv till äldsta dottern i hennes familj! OO kommer inte ihåg när eventuell uppgrävning kommer att ske…

Dessutom finns vapensköldar, ”i parti och minut”:

Snett ovanför den ”lössläppta” Lovisakören finns den präktigaste vapensköldssamlingen. Slagverkaren verkar nästan peka på den med sina preparerade fingrar. En ung ädling avled vid 22 års ålder och hade sexton adliga anor, fyra generationer på både svärds- och spinnsidan. Prästen Henrik som på 1980-talet försåg religionsläraren med allt material som fanns om kyrkan ville helst slänga ut alla dessa sköldar. De bars vid begravningsprocessionen och hängdes sen på kyrkans vägg – seden dog ut på 1700-talet. Dessutom finns de så kallade adelsbänkarna längst framme, vinkelrätt mot de övriga kyrkbänkarna. Lovisakören satt i dessa bakom predikstolen.

Borgå kammarkör satt i adelsbänkarna mittemot. Religionsläraren ville att eleverna skulle sitta där vid studiebesöken. En pernåflicka vägrade totalt: ”Jag är en helt vanlig människa, inte adel, det finns inget i hela världen som får mig att sätta mig där!”

Bilden är här för att visa på det medeltida korskranket som hittades vid renoveringen på 1930-talet och sattes upp på nytt. Skranket visade sig vara ett oöverstigligt hinder för en kringtassande ”fotograf”. Så hon klev upp i predikstolen.

Därifrån sköts en hel mängd kameraskott, bland annat av musikerna. Två slagverkare, två gitarrister – den yngre i ljus klädsel hade gjort flera häftiga arrangemang – blockflöjtisten Anne, halva kontrabasen och flygeln. Effektivt uppfyllande av öppningen i korskranket. Dirigentens vänstra axel och sångsolistens hårtofs syns också!

Bildnamnförslag: Faderns och dotterns bättre sidor (gillas troligen av Eki)? Ängeln på din vänstra axel (basistens position)? Krigsbytet i bakgrunden (altarskåpet, enligt traditionen hemhämtat under 30-åriga kriget)? Sångsolisten kallar sig Nelly ibland, Saga däremellan. ”Snart använder hon troligen Paulina också, sitt tredje namn”, småskrattade den stolta fadern. Hon är musikstuderande, kanske redan klar musiklärare, sångare, arrangör, med mera. Hennes tolkning av El nacimiento (födelsen) vinner över alla som OO har hittat på nätet.

Bilden i tidningen, där också den manliga solisten, Tomas Takolander, syns (men inte tenorerna…). Borgå kammarkör bjöd på sydamerikanska rytmer: Aríel Ramirez julberättelse i sex delar, Navidad nuestra. Samma kompositör som står bakom världssuccén Misa Criolla. Båda verken finns i flera varianter på Youtube, OO har ännu inte hittat ”det rätta” där. Navidad nuestra verkar kunna varieras både vad gäller instrument och solopartier. Redan innan OrdOdlaren visste vad hon skulle bli när hon blir stor förälskade hon sig i Misa Criolla, på 1970-talet.

Konserten bjöd också på andra intressanta nygamla gnistrande pärlor. Gitarristen och sångsolisten hade tillsammans gjort nya arrangemang, till exempel till ”Gläns över sjö och strand”, tangorytm. Gav nya dimensioner, minst sagt. Lägg namnen Ville Valtanen och Nelly Saga Söderström på minnet! Härligt kreativa.

Julhandel

”Hej på dej!” rungade det mellan de tio bruna kioskerna. OrdOdlaren såg sig något förvirrat omkring. Hennes vita quiltade rejäla vinterjacka med blommor och blader har liksom blivit lite kändis tack vare en bild i den lokala värlsdspressen, var det någon som ville veta…. Nä:

Där satt hon, glada Vivan med sina alster: stickat, tovat, keramik och limpor. Köpte förstås en smaklig limpa, fick en liten ängel. Några dagar senare blev det ett påtvingat återbesök. Tre änglar till och ytterligare en limpa behövdes. Samt en massa prat, bekanta emellan.

Borgå stad har ordnat med ett minijultorg. En liten hörna av ”salutorget”, ständigt statt under planering av höga herrar. En försöksvrå med tio stadsägda kiosker som lokala aktörer får hyra in sig i för längre eller kortare tid. Fortsättning önskas å det bestämdaste.

Den här glada filuren Hunajafillari (Honungscykeln, fillari är ett slangord för polkupyörä, cykel) verkar stå där varje dag; han har inrett sin kiosk med hyllor både inne och ute, han säljer varm honungsglögg, gjord av en annan honungsproducent, pratar på med välsmort munläder. Glöggen går åt i decemberkylan, men caféborden (se bilden ovanovan) används inte alltför flitigt. Vad han gör på bilden? Rev sönder en duk, men varför, det hade han flera förslag på…

En annan pratglad spjuver hade hyrt in sig för några dagar, fiskaren och fiskförädlaren Rikhard Tillman. Det blev en flera minuter lång pratstund i kylan, har aldrig träffat honom förut, men vi hittade snabbt en gemensam våglängd. Gott gott, tur att han återkommer – även om hans fisk då och då också finns i OO:s matbutik. OO kommer att återkomma.

Det var troligen Pellinge-dag den dagen! Jordbrukaren, jägaren, mathantverkaren, innovatören m.m. Gunnel Englund stod också där med ett utbud av produkter. Hinner med allt, verkar det som. Härom året planterade hon 2000 äppelträd, skörden blir must av olika slag – och glögg. Glöggen är prisbelönt och innehåller både äpplen och rönnbär, muskotblomma, apelsin, ingefära. En flaska inhandlades, har avsmakats och befunnits god. Det är ett högt betyg, OO är ingen glöggälskare. Fråga inte varför, hon vet bara inte. Gunnel på gården Smeds verkar sprudla av idéer som hon inte tvekar att förverkliga.

Karusellen går till kvällen, om där finns hugade åkare. I kylan som rådde vid OO:s besök snurrade den med några kunder – som förstås fanns utom synhåll på den bästa av några tagna bilder. OO längtade efter två småtokiga väninnor, som skulle ha gått med på att sjunga ”Tre små gummor” medan vi snurrat runt ätandes karameller! ”Vi äter karamell, åker karusell, och fröjdas hela dagen uti Borgå!” Trevligt påhitt, men kommer karusellen på nytt ett annat år?

Andra försäljare hade åstadkommit fyndiga och fullastade ”julkiosker”. Glad keramik, hemlagade juldelikatesser, stickat… OO bekantade sig inte närmare med dem, känns lite snopet att bara titta och inte köpa alls. Skåpen är fulla, sockor och mössor finns, mycken mat gör OO själv…

I övrigt är det glest med julmarknader i år. Förstås. I övermorgon lördag är det både premiär och final på sådan verksamhet med chilijulgumman bakom försäljningsbordet. Men först en konsert med sydamerikanska julrytmer, BJR i kören och OO i publiken. Det svänger…

Decemberrosen

Rosvärlden innehåller många mysterier, myter, halvsanningar och nästansantuppgifter. Månadens ros i Borgå Trädgårdsförenings roskalender för 2021 är ett exempel på så gott som allt ovanstående. ‘Tuscany Superb’. Första associationen kan ju rent ut vara att det handlar om ett utsökt vin från Toscana!

Det finns inte en enda påvisbar koppling till landskapet Toscana i Italien, tyvärr. Kanske någon någonstans någon gång tyckt att färgen påminner om fullödigt rödvin… Ingen har kunnat komma med någon förklaring. Spännande. Att det är en ros som hör till Gallica-gruppen (en så kallad fransk ros) tvivlar experterna inte på. Men sen…

Sammet, då? Velvet rose? Vet ni vad, den engelska botanisten och herbalisten John Gerard beskrev 1596 en ros med precis det här utseendet i sitt legendariska verk ”The Herball” eller ”Herball, or Generall Historie of Plants”, och kallade rosen precis ‘Velvet Rose’. I den boken beskrivs ett stort antal växter, växter som fanns i hans trädgård nära London. Nästansanning. Han hade visst stulit och lånat lite härifrån och därifrån, att han helt på egen hand hade fått ihop 1633 sidor och 2700 illustrationer låter lite otroligt, men man vet ju aldrig. En flamländsk bok från 1550-talet lär ha varit en förlaga. När OO orkar skall hon försöka hitta rosbeskrivningen. Boken finns på nätet. Bilden ovan tagen i klar kvällssol.

En bild tagen en molnig dag. Intressant nog nämns inte rosen alls i franska källor, i ”gallicarosornas hemland”. Först 1837 träder följande presentatör fram, i form av fruktträdsodlaren och -förädlaren Thomas Rives. Han nämner i sin bok ‘The Rose Amateur´s Guide” två rosor med ”nästan” samma namn: ‘Old Tuscan’ och ‘Superb Tuscan’. Den senare kom senare att kallas ‘River´s Superb Tuscan’

Skillnad? Den superba anses numera vara en fröplanta av den äldre, en nästansanning troligtvis. Barnet blir något högre än föräldern – förstås inverkar miljön också. Barnet lär också ha större och mera doftrika blommor. OO kan inte gå i god för det här, hon har inte haft tillfälle att jämföra. OO ville bara ha en så mörk gammal ros som möjligt till en ledig plats i rosariet. Och Leif på sin plantskola Blomqvist i Lepplax utanför Jakobstad lovade skaffa och höll sitt löfte. Planteringen skedde våren 2018.

24 juni 2019 var busken liten och söt på sin halvmagra plats. Den lilla halvmeterhöga ”toskanskan” omhuldas med gödsel på våren och vackert prat vid varje sommarskötselomgång, sex gånger per år. Hon gör blommor på förra årets och äldre skott, OO tror att hon kapade några skott lite väl sent i somras. Tusan också för tuscanyblomningen 2022….

”Yttre våld” kan inte undvikas. Sommaren 2020 gjordes dräneringsarbeten runt sjukhuset, bilden tagen 3 oktober. Sjukhusets personal gick miste om sin kortaste väg mellan parkering och ytterdörr och trampade upp ett stråk genom rosplanteringen, det som går tvärs över bilden. Och mot slutet skulle några krosslass levereras, vet inte om lastbilschauffören kan kallas skicklig eller ej. ‘Tuscany Superb’ blev något tilltufsad, några grenar bröts men resten står kvar. Rotskottsproduktion är inte buskens starkaste sida, på gott och ont.

Om allt går väl utvecklas en vackert formad buske, 1,2 meter hög och lika bred, en buske som doftar och blommar i flera år. Köp, den är vacker och klarar sig upp till zon 4 i Finland.