Trädbild 9

Lindholm, Lindqvist, Lindgren, Lindblad, Lindman. Lindström, Lindfors, Lindblom, Lindborg, Lindén. Puh – Lind(h). Men även Lindroth, Lindstam, Lindsjö, Lindskog… De allra flesta av dessa är mycket vanliga sydfinlandssvenska efternamn. En person med ett av de här namnen flyttade till Vasa, fick flera gånger kommentarer om sitt ovanliga efternamn!

Naturligt med sådan namnfördelning? Förmodligen. Lindens utbredningsområde i vår del av världen går (enligt boken ”Skogens träd och buskar”, Prisma, 2004) rakt österut från – just det, Vasa. Inte förvånande att bloggaren, uppvuxen norrom den staden, nu lever tillsammans med sitt livs första rotfasta lind. När vi träffades, för drygt fem år sedan, var hon tonårsspretig. Hon hade då stått på sin plats i fyra år, ditkommen som tvåmetersplanta. Nu börjar hon nå en viss mogenhet, med fin form, som av bilden synes.

Men ännu får vi bida några år innan bullar och bakar och bröst uppenbarar sig på stammen.

Hon? Ja, linden – Tilia cordata (fiber, hjärtformad) – har alltid uppfattats som ett kvinnligt väsen. Den rikliga blomningen består av både ståndare och pistiller, bjuder pollinerare på måltid, men blandar ibland gift i bägaren, sägs det. Gästerna dör… Fröförökning lär ändå vara marginell här norröver. Fröna hinner inte alltid mogna.

ser ut som bärkart… Observera hjärtformade blad!

 

blomnärbild

Blommorna doftar, lindhonung lär vara delikat och sällsynt, förstås. Lindblomste har lugnande inverkan. Lindträ är mjukt, lättbearbetat och finns i många gamla skulpturer och prydnadsföremål. Barken är långfibrig, utmärkt till rep av allehanda slag, men även skor, selar, etuier, mattor… Fibrerna lär vara lindens största bidrag till människosläktet.

Linden är/har varit ett vårdträd, vänligt, hälsobringande. Ansågs skydda mot blixtnedslag och annan vådeld. I linden bor älvor, alver och småtomtar – men även den grymma och illaluktande lindormen, som likaså fungerade som respektingivande skyddsande för gården. Gårdslinden får inte huggas eller skadas. Nej, vår lind avverkas inte. Enbart de lägsta grenarna har kapats för att möjliggöra relativt rakryggad gräsklippning.

solskugga under lind…

Och nu är det dags att botanisera i skivhyllan, avdelningen solister, tenorer. Jussi Björling och ”Jungfrun under lind”. Texten ursprungligen dansk, tonsatt av Wilhelm Peterson-Berger 1895. Lyssna och njut av melodi, sång och poetisk text!

Vernissage

Vernissage är alltid roligt. Skriver hon som nyligen bevistat sitt livs fjärde tillställning i den genren, ha. De tidigare besedda var roliga med anledning av den idéfyllda, spjuveraktiga finurliga fritidskonstnären, som fröjdar sig i självironi, bl.a. Ibland går han ut över tavelramarna, eller placerar om bitar i motivet. Se själva i den här blixtbilden – ”solen” är fotografens: (jag äger tavlan)

I vernissagen häromsistens medverkade nio färskutbildade bildkonstnärer, alla relativt mogna kvinnor. Det handlade om deras avslutningsutställning, efter tre års studier i den privata bildkonstskolan. Det roliga här var bland annat att se så många olika stilar som utvecklats under studiernas gång. Några konstnärer kunde man lätt känna igen – deras tavlor gick i samma stil som deras klädsel – eller kanske tvärtom?

Varför enbart klöverkort i målningen? Lyft på täcket, sa konstnären. Där fanns ruter kung!

 

titta under den lyftande handen…

Mera roligt: vi var inbjudna av Lillasystern, som dessutom i inbjudan lockade med att hennes två storasystrar skulle vara med. Då var det svårt att motstå lockelsen, eftersom den levande kontakten med dessa två är minimal – noll med den ena och julkort, födelsedagskort och några mail per år med den andra. Det blev en hel del grundspråksprat och halvnorska – en av dem är bosatt i Norge, gift med en synnerligen social äktnorrman. Verkligt roligt att ses! Två timmar rann iväg som ingenting. Stående.

Skolan där vi alla gått och systrarna bott

Så här kommer nu några tavlor på en utställning. Den musikaliskt bevandrade kan ju söka fram Modest Musorgskij`s symfoniska dikt med samma namn….

Kyrkan där vi alla konfirmerats

 

Lillasyster, konstnären

 

många tavlor

 

Rött

Vi hämtade inte med fernissa och beströk tavlorna, som man gjorde fordomdags. Gåvan blev svartvinbärssylt spetsad med chili. Gottigottigottgott…

Trädbild 8

Den har alltid stått där. Och den står där allt fortfarande. Stor och ståtlig. Ja, visserligen lite ålderstärd anno 2015, den saknar med all rätt människosällskap. När den var ung – yngre – vimlade det av folk kring den. Sammanlagt, på samma gång, torde ett dussintal personer ha bebott de två gårdar den hade uppsikt över. För 80-90 år sen…

Flygbild, troligen 1959. Svårt skilja tallen från den bakomvarande häggen

Det handlar om Fastäs Tallin, som vi säger. På äkta grundspråk används bestämd form efter genitiv. Fasters Tall, alltså. Mitt på gårdstunet står den, den har alltid fungerat som trafikdelare. Hästar har stått bundna vid den, den har fungerat som cykelstöd i årtionden. Traktorer har rundat den, senare bilar. Bloggaren har säkert kurvat runt den med 7-8 olika bilar.

Flygbild 1998

1985, med träsket i bakgrunden.

Pappa påstod att han lärt sig spika i den. Torde stämma. Vi har undersökt, och vi har hittat spikhuvuden på lämplig höjd. Gissar att även andra i samma ivrigspikande ålder hamrade på den på 1920-talet. Eventuellt även senare generationer.

Träning i cykelfärdigheter.

Faster arrangerade aktiviteter runt sin Tall på 1980-talet. Brorsdottersönerna cyklade, Faster dirigerade med kvast eller hammare eller vad hon råkade ha i handen – hon trodde sig ha större auktoritet då, även om hon aldrig, säger aldrig, använde redskapen mot människor. Humorn var hennes stort framträdande egenskap. Hon tränade alltid den yngre generationen med medfödd pedagogisk förmåga. Här handlar det troligen något exempel från medeltida torneringar till häst, observera det som hänger på trädets högra sida – det skall man kunna beröra eller ta utan att mista balansen med cykeln. Belöningar kom alltid när man lyckades.

Skylten.

Men skylten? FREDAD av naturskyddsnämnden? Den har också alltid funnits där. Ingen nu levande person vet vem som tagit initiativet, vem som satte i denna nämnd när ukasen utfärdades. Tyvärr har nu skylten omkommit, av ålder.

Faster bodde ensam sedan 1966, i många år. I gården mittemot bodde Gunnar, även han ensam. Bysbor föreslog att de skulle slå sig samman. ”Nej, inte går det, hon är ju fredad”, replikerade han med sin sedvanliga spjuveraktighet i ena ögonvrån. Och de två särlingarna levde vidare i var sitt hus. Faster flyttade bort i närheten av årtusendeskiftet, och de två cyklande pojkarna kunde överta huset – och tallen – under några intensiva levnadsår.

2015.

Tyvärr glömde bloggaren mäta tallens omkrets vid besöket för några veckor sedan. Kommentar med måttet ifråga förväntas! Och tallens krona har brett ut sig under de senaste åren, mest mot söder, mot huset. Hela tallen verkar också luta ditåt. Den äldre av de cyklande pojkarna sade sig ha kapat en ”kvist” nyligen, en gren stor som en ordinär avverkningsbar tall. Husets äldsta delar torde härstamma från 1880-talet, kanske tallen är lika gammal. När – om – tallen fälls, då skall jag banne mig dit och räkna årsringarna! Den presumtiva trädfällaren lovade också räkna.

Lutar mot huset…

Nyslott i mitt hjärta…

Torget till vänster, Ångbåtar i passagerarhamnen till höger. Waahto i mitten

Prick klockan tio klingar de första takterna av triumfmarschen ur Aida  över torget och passagerarhamnen i Nyslott. Högtalarna är perfekt inställda, folk har anlänt till restaurang Waahto (Skummet) i god tid för att få en sittplats där man både hör och ser – och de som kommer senare får stå på gatan.

Waahto

Gatupublik

Vid mikrofonen står Aarno Cronvall, gentlemannamässigheten personifierad, dock slagfärdig som få. Ett vandrande musik- och operalexikon, något han jobbat med i hela sitt liv. Han presenterar, intervjuar och bjuder på ett replikskifte som får lyssnarna att explodera i gapskratt. Hans egen ”parkpianist” Asta Onnila som har tejpat fast sina noter (vindpustar) sitter småleende och lyssnar. När det blir dags för dagens sångargäst dansar hennes fingrar över tangenterna. Och vi får höra både etablerade stjärnor och stjärnor på uppåtgående, utländska och inhemska.

Dagens gäst, stora basen Matti Salminen, intervjuas av Aarno Cronvall till höger. Parkpianisten Asta Onnila nere till vänster.

Så öppnas varje operafestspelsdag under festspelsveckorna. Men långt tidigare har jag varit i farten, tassar alltid upp i arla morgonstund för att läsa dagens nummer av lokaltidningen Itä-Savo. Kultursidorna bläddrar jag fram först. Varje dag bjuder sjudagarstidningen på 1-2, ibland fler, sidor om vad som försiggår på Olofsborg. Bakgrundsinformation, intervjuer, inför föreställningen, äkta recensioner (inte en massa briljerande av skribentens kunnighet vad gäller verket, kompositör m.m.). Det mesta skrivet av tidningens egen kulturredaktör, mycket kunniga Riitta-Leena Lampinen-Vesa. En sympatisk tidning, med tonvikt på hur det världsomfattande speglar sig i det lokala. Njuter av tillvaron!

Operafestspelen syns och hörs i staden. Tyvärr också i skyhöga hotell- och restaurangpriser. Lite samarbetsvilja och goodwill skulle inte skada även från det hållet.

Plättcaféets reklam, med karta.

Och vi hittade ett sympatiskt plättcafé, drivet av ungdomar i en villa som var en del av badortstidens byggnationer. På en ö norrom stadskärnan och det som kallas Casino(halv)ön. Gångbroförbindelse, mysigt. Nytt besök där 2016!

Afternoon Tea

Inspirerad av bloggvännen Lena i Wales beslöt bloggaren sig för att fira folkpensionsberättigandedagen med ett Afternoon Tea-party i paviljongen i trädgården. Sagt och gjort. BJR bakade sin andel, skribenten sin, det plockades och ordnades. Tjugotvå vuxna, två barn och en hund svarade positivt på inbjudan, de flesta hade den önskade stenen med sig – förutom den stenrika skärgårdsbon som kom med ca tjugosex stycken och den kluriga matematikläraren som kom med tre med tredubbel symbolik.

F.d religionsläraren verkade ha bevarat sina lodräta kontakter; vädret var strålande i ordets rätta bemärkelse, denna svala sommars tredje (?!) heta dag, fjärde augusti. Alla gäster bar hatt som önskat var och nu nästan nödvändig i solskensanfallet. Hattfantasin och -kreativiteten var stor. En hatt ändrade utseende under det knappt tre timmar långa partyt, den småtokiga spontana ägaren/bäraren hittade fler och fler små blommor att pryda sig med.

”Bästa hatten” valdes genom omröstning. Vinnarhatten hade endast en blomma, hela klädhelheten var stilenlig, känd från finska filmer – och Pettson.

Först var det samling vid – nej, inte vid pumpen utan den nyinskaffade fontänen, för presentation. Ett par berättade att de varit gifta i 58 år, och deras ofta förekommande härliga smågnabbande garanterar dem flera år till. Grannstadens gymnasiums rätt färska studiehandledare lär ha börjat dansa folkdans för den nyligen avgångna studie-dito redan i slutet av 1970-talet, sen blev det klassföreståndare-elev-förhållande, senare blev det kolleger av de två, och sen… Ja, det var många små historiska historier som nystades upp på kort tid!

hattar, hattar…

Sen blev det gruppindelning. Olika yrken, åldrar och bekantskapsgrader blandades så gott det gick, alla var varandras kändisar i brist på ”stora” sådana. Sorlet flödade och rann, liksom svettdropparna i takt med inmundigandet av det ät- och drickbara. Efterrätten stod hallonbuskaget för, för dem som hängde med så långt. Självservering!

kaffekoppar för te…

… något suddiga kakor…

… och specialiteten: chilisemlor med smör, ost – och chilispetsad apelsinmarmelad.

Stenarna? Blivande namnskyltar i rabatterna, förstås…. Snart börjar det kompletterande tuschskrivarbetet. Det finns tyvärr lite ogräs och tjuvar och en massa bär som skall åtgärdas först. Vardagen återkommer alltid efter fest, men uthärdas så mycket lättare med glada minnen! Tack, alla närvarande!