Över hundra – verkligt och fiktivt

100-åringen som klev ut genom fönstret och… Oj, så OrdOdlaren skrattade när hon läste boken för rätt så länge sen. Beundrade och förundrade sig över författarens kunskaper i historia – och hans förmåga att skarva ihop det hela.

Filmen är ju minst lika dråplig. Det mesta ordnar sig på något förunderligt sätt. denna synnerligen dyra film rullade i TV för en tid sedan, OO kunde inte låta bli att titta lite. och skratta. Det sägs att Robert Gustafsson tillbringade två timmar i sminket för att bli cirkus två gånger äldre än sin egen ålder då, 2013 spelades visst filmen in. Och visst är sminkörerna skickliga.

I uppföljaren från 2016, om 101-åringen, gjorde ju också bloggaren Dagny filmdebut, 104 år gammal. OO påmindes om allt det här när Facebook-vännen A visade bilder från sin fars 105-årsdag. Alfons, pappas kompis, född en månad senare än pappa Anton som avled för 30 år sedan.

Den här bilden är cirka 100 år gammal. Gården där Alfons växte upp med tre bröder och tre systrar. En lillasyster, nu 93, lever. OO kan tyvärr inte berätta om Alfons är med på bilden. Hon kände två av Alfons bröder, ingen kunde tvivla på att de ingick i samma syskonskara. Trevliga och vänliga alla tre. OO:s föräldrar ”gifte bort” en av dem, förresten. Huset står kvar, sköts pietetsfullt av OO:s barndomskompis och hennes man, brorsdotter till Alfons. Sommarbostad.

Den lilla flickan dök ofta upp i Alfons hem, en solid tegelbyggnad som fortfarande är året om-bostad. Där fanns på 1950-talet en radiogrammofon och en svart tramporgel som fascinerade. Minns att mamma och storasyster skämdes över flickungens framfart och byaspring. Nu är då Alfons 105… Som yngre och innehavare av körkort och bil ägnade han en stor del av sin tid till att hälsa på alla bysbor som hamnat i kommunal vård. Faster (avled 2006) berättade om det och uppskattade stort. Minns också Alfons syster som bodde i byn. Alla alltid lika vänliga.

Tyvärr kan OO inte servera bilder nu, men… Ragnar blev 108 år och 40 dagar gammal. När han firade sitt 100-årskalas tyckte brorsdottern att han blivit gammal. Han frågade ständigt och jämt ”Vem är det där?” Senare kom det fram att hans ögon var kraftigt angripna av gråstarr, han skulle opereras. ”Va?” var hans reaktion. ”Det är ju bara gamla människor som opereras för sånt!” OO opererades för den åkomman när hon var 54…

OO tror att Ragnar var över 100 när han en dag bara var försvunnen. Svarade inte i telefon, fanns inte hemma, inte på något bekant ställe. Folk gick på stan och letade. Brorsdottern ringde om och om igen. Plötsligt svarade han! Han hade tagit bussen till grannstaden och hade hittat ett par passande och snygga byxor, var så glad så att alla förebråelser som brorsdottern hade tänkt servera bara rann bort… Han tillbringade också en hel del tid på stadens apotek – där träffade han ju sina bekanta! OO såg honom sista gången där. En tid innan han avled bodde han på ett vårdhem.

Verkligen tervaskantoja, som man säger på finska. Tjärstubbar. Krutgubbar och -gummor låter inte lika – segt. OO har planer för den här granstubben vid trappan, planer som håller på att förverkligas… Längre bak kan ni skymta en aspstubbe, som är verkligt vacker…

Svea somnade in i november 2022, 108 år och 317 dagar gammal, om OO har räknat rätt. Denna kvinnas minne var oklanderligt långt upp i åren. OO har aldrig träffat henne, men fått värdefulla uppgifter via ena dottern, jämnårig med OO. ”Jag minns inte, skall fråga mamma”, sa hon ”hon minns bara hon får tänka lite och läsa i sina häften”. Hon torde ha varit 105 när hon flyttade från sin bostad i tredje våningen, utan hiss. Och hon var ute så gott som varje dag… I början av sommaren 2022 gick hon också till matbordet för egen maskin, stödd på rollatorn.

Här då? Munken Akaki i Nya Valamo, avbildad på 110-årsdagen 1983. Han avled 1984. Hans syn var bra, han åt inga mediciner, men hörseln blev med åren skralare. OO läste att han en gång under en födelsedagsintervju bad journalisterna att inte använda så starka röster: ”Gud har glömt mig på jorden, och om ni ropar så där högt hör han och märker sitt misstag!” Som en orsak till att han levt så långe sa han att han under största delen av sina 86 år i kloster skött hästar. Det tog dåvarande hästägaren och -skötaren till sig. Återstår att se om de 25 åren med hästar haft effekt….

Finlands äldsta hittills är Lempi Rothovius. Avled år 2000 i en ålder av 112 år och 259 dagar. Det påstås att en person levt längre, men uppgifterna kan inte verifieras. Äldst hittills i Sverige är Astrid Zachrisson som avled på dagen när hon skulle fylla 113 år 2008. I dagens läge finns långt över 1000 levande personer i vartdera landet som är 100 år gamla eller mer. OO minns fortfarande en notisrubrik i dagstidningen: ”Över hundra över hundra”. Den hängde länge med i utvecklingspsykologiböckerna som hon undervisade ur.

Julböcker och sånt

OrdOdlaren förberedde sig ordentligt inför den här julen. Först köpte hon en bok i bokhandeln. Sen beställde hon fyra luntor (nåjaa…) från det sammanslagna finlandssvenska förlaget, de kom med berömvärd hastighet på posten.Till råga på allt blev det ett inköp till (från ett antikvariat i Sverige), och en pocketbok fick hon överta, en bok som var tio sidor längre än flygresan Funchal – Helsingfors – nåja, OO läste inte hela tiden…

På gång är nu den här boken av denna glada och unga Alfred, komisk historiker/historisk komiker, han är informerad om bildstölden från faderns facebooksida. Hans pappa känner troligen till OO, och hon vet om honom. Känner varandra? Nä. OO växte upp i de sydligaste södra delarna i den gemensamma hemkommunen Oravais, familjen Backa nästan i nordligaste norra. Alfred gjorde succé 2017 med boken om Finland 100 år, och nu har ”Backas backbok” kommit, om storfurstendömet 1807 – 1917. Ett bokuppslag för varje år, med både in- och uthemska notiser och bilder med för författaren typiska roliga/småironiska/underfundiga formuleringar och kommentarer.

Ett exempel från 1847: Wilhelm Klinckowström får Geheimråds titel av furst Mensjikov (efter den här rubriken har vår korrekturläsare sagt upp sig).

Bilden till höger har en bildtext som OO lite förändrar (1818): Att tala ett språk som inte är landets eget vore helt upp-och-ner. Medveten om att elektroniska rackerier inte går att vända, alternativt ser till att bild och text alltid är rätt vända tog sig OO friheten att vända bilden. En av de bättre i genren!

Allt är inte så lätt att hänga med i. Alfred har avlagt universitetsexamen i historia, tamme sjutton om han inte har lärarutbildning också… Så plägar vissa lärare säga, nämligen…

Typisk Alfred-kommentar. Det här huset nötte OO trapporna i på 1970-talet, varje pjäs som sattes upp sågs minst en gång. Då kändes huset snett, vint, sprucket och gammalt. För några år sedan besöktes huset på nytt, renoverat, lyxigt, elegant… Omgivningen har genomgått en rätt stor förändring. Torget finns kvar, även om man grävt parkeringsgrotta där.

Lantdagen sammanträdde 1863, efter en något lång paus, den så kallade statsnatten. Lång natt från 1809… Diskussionsklimatet blev något friare, och då debatterades en fana för storfurstendömet. Topelius dikt handlade visst om färgerna blå och vit.

Ett återkommande tema i boken är jakten på Finlands folksjäl. Här presenteras tre försök till fångst, med redan nu känd Alfred-kommentarer. OO instämmer!

Återanvändning. OO träffade Alfred 6 november 2019, skrev ett blogginlägg. Killen har många strängar på sin – gitarr. Borde kanske byta till tolvsträngad.

Boken om rågen har OO tröskat genom. Luften gick tyvärr lite ur den när det blev dags för OO:s hemtrakter, skolkommunen Rågens Rike, Vörå. När det gäller rågodling och Österbotten och halmanvändning var författaren definitivt inte på sin mammas gata, hon var på okända stigar, faktiskt. Trots att hon delvis lotsades av en av OO:s klasskamrater, SS.

Förresten, den första inköpta boken och den fådda boken har redan vandrat vidare till nya läshörnor, de två andra här nämnda flyttar inte. Knappast heller Anna-Lena Lauréns Ukrainabok, knappt påbörjad. Och varför skulle hon avstå från den antikvariatanskaffade Madeiraboken, hon vill gärna besöka ön om och om igen, men man vet ju aldrig hur det går.

Övriga julsysselsättningar har varit hosta och dålig sömn och mastig mat och korsord och en del TV-program – och kan ni tro, OO tröttnade på en Wallander-bok! Hittade den i hyllan. Tar nu deckarnystart med Hjorth-Rosenfeldt, verkar lovande.

Det har varit för få konserter i TV, de flesta repriser. Priset tog Finlands TV, som sände en konsert från 2007. Nyårshelgens TV-program är ännu okollat, men sportfånen vet ju att skidsporten kör igång på nyårsaftonen. Bara hostan ger sig sportar hon själv i gångtakt i små bitar… Skriva kan man alltid, tack och lov.

Nu skall det firas!

Vi gratulerar Barbro idag! Och Barbara. Vänligen, räkna: hur många känner du? Kallar du dem B så som de officiellt heter, eller blir det Babben, Baba och Baaba, eller… Ordodlarens Barbror, såna som hon hälsar på och som säger hej tillbaka, kan räknas på en hand. Hur i alla dagar…

Sankta Barbara, en av de fjorton heliga hjälparna, levde i Libanon på 300-talet, martyr. Hur hon blev så, eftersom hennes pappa ville skydda henne från den onda världen och höll henne inne i ett torn, det är något oklart, åtminstone för OO. Legenderna om henne kom först på 700-talet. Hon tycks vara skyddshelgon för folk som hanterar explosiva ämnen, om denna snabba läsare fattat rätt.

Namnet Barbara kommer från grekiskan, ”en som talar ett obegripligt språk”, alltså inte grekiska. Sen blev det ju att en barbar är – en barbar. Vildsint marodör, råskinn… Vi är alla barbarer – hur många av er läsare kan grekiska?

Har ni annars blivit bekanta med Barbara, hon som har en rabarberbar som gästades av barbarer, och som hade en granne som var barberare och serverade öl?

Bäst på tyska, med skägg (Bart) och ör (Bier)…

Barbro Larsson, Barbro Svensson, Babben och Lill.Babs, en tidig idol och en nutida frejdig gotländska som OO ogärna missar. Och förstås Bang, Barbro Alving, kärringen mot strömmen – en sådan ville OO en gång vara, när hon läste alla kåseriböcker hon kom över, alla Bangs, till exempel. Tittande i backspegeln kan tangentknäpparen bara konstatera att önskningen har uppfyllts på många plan. Tamme sjusingen, det hade OO inte tänkt på på en tid. Kärringen mot strömmen, roligt!

Så kommer en bild till, tagen 4 augusti 2009:

Damen på bilden är inte tillfrågad, men hon hör till dem som får fira idag. Grattis! Den dagen firades OO… Bilden är från Borgå, några av de kända strandbodarna till vänster, fotografen har ryggen mot ån. I bakgrunden till höger ”slottet”, det hus där kejsar Alexander I övernattade i samband med Borgå lantdag i mars 1809. Han lovade att storfurstendömet, lösryckt från Sverige, skulle få behålla sina lagar, sin religion och sina språk. Samt uttalade de viktiga orden: ”…upphöjd för framtiden bland nationernas antal…” Är inte säker på om tsaren stapplade ner till ån, men om han gjorde det så skedde det här…

En hel del personer har/har haft födelsedag idag. OO:s pappa, till exempel. Dottern kallade honom ibland, i brist på annat lämpligt uttryck, ”tvådagarsryss” eftersom han föddes 1917, två dagar före Finlands självständighetsförklaring. Sidu bara, så fick hon fram det också. Finland fyller 105 år i övermorgon! Fram med Finlands flagga, åtminstone något blåvitt!

1867 föddes Elvira Madigan (började du nynna nu? Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann, sorgeligast är….”) och 1963 föddes Sergej Bubka (nu hoppar du stav, men Armand Duplantis, Mondo, hoppar högre…).

Kanske en av dagens jubilarer firar här? Bilden är tagen 2 januari 2013, där var varmt och skönt i lä från vindarna från fastlandet, med Medelhavet vid fötterna. Grattis! Hoppas vädret där söderöver är behagligt! OO kollar på ett annat håll.

Lite bloggpaus. Återkommer om cirka ett dussin dagar.

Funderingar föranledda av Finlandianominering

Finlandiaprisen delades ut ikväll, 30 november. För första gången i sitt liv följde OrdOdlaren med ceremonin. Två bekantas bekanta var nominerade. En bok av dessa ligger på OO:s bord och är så intressant att både julkorts- och bloggskrivande hotas. Och en hel del annat, förstås…

En spännande telefonbild (blixten har sina egna preferenser) som skall ge en ledtråd till boken, en himmeli – OO kan inte använda något annat ord än det finska. Halmkronor i Sverige görs lite annorlunda. En halmmobil, en finlandssvensk himmel, helt enkelt. In på huvudspåret igen, för sjutton! Den intressanta boken om råg vann inte, men har helt vunnit OO:s hjärta. Nominerad för Fakta-Finlandia. En himmeli görs av råghalm.

OO köpte sina julklappar till sig själv i veckan när det kom ett lämpligt erbjudande. Hon har ju utvecklats till något av en historisk växtnörd/nörd på växters historia på gamla dagar. Hon vill veta hur moroten blev morot, och nu hur rågen blev råg, till exempel. Biologiläraren och ungdomsbokförfattaren Annika Luther har dykt ner i det ”turkiska ogräset”. OO har bara hunnit till sidan 52 (drygt 200 återstår). På sidan 57 finns rubriken ”Rågen presenterar sig”. Lätt, lättsamt och finurligt har nu OO tillgodogjort sig om ogräs och gräs och gräsätare och hur de har anpassat sig till varandra, med mera. Djurens tänder och gräsens rötter och ett och annat annat småkryp.

OO:s rågodling sommaren 2022. En kvadratmeter. Pappa skulle ha skrattat sig fördärvad. Men det är nu bara så att OO drabbades av himmelihimo (himmelmani) sommaren sommaren 2021. Hon var på en kort introduktion i tekniken en het dag i juli, snavade över en lämpligt liten påse rågkorn en regnig dag i augusti och sådde sin lilla plätt en klar septemberdag. 28 juni 2022 såg axen roliga och rufsiga ut,

rågen blommade och vinden spridde sporerna. Förr, när nästan varje odlare hade sin egen rågsort, spreds sporerna till grannarna och nya varianter uppkom. OO:s råg hade inte en chans, inte en rågåker på mils avstånd. Dessutom skall himmeliråg skördas innan kornen mognar.

Inte helt rensade rågstrån till vänster, en hel del putsade och sorterade vassstrån (jo, rätt stavat…) till höger. Långa nålar, bomullsgarn och tidsplanering saknas ännu. Få se…

Tillbaks till den första ”konstnärliga” bilden. Himmelin av råghalm är tillverkad i Borgå, mobilen till höger är gjord av totoravass vid Titicacasjön och det turkosa till vänster är en sjöhäst av plastflaskor från Knysna (där det finns en endemisk sjöhäst) i Sydafrika. Det sista materialet är ingenting för OO…

… men råg! Bröd utan råg, nä. I OO:s egenpåhittade brödblandning ingår råg (Sangaste), emmer (vitt), speltflingor (Bauländer, de vita kornen som syns, knastrar bra) och vete (Quarna). Allt ekologiskt närodlat. Därtill egenplockade nässlor.

Rågmjölsgröt är gott, speciellt när rejäla kockar har kokat stora kittlar. Varje tidighöst är det nyrågsgrötdag på Kycklings hembygdsgård i Lappträsk en bit härifrån, gröten (med smöriöga) smälter i munnen och mättar i magen. En rejäl barndomsmaträtt. OO är ju uppvuxen i Oravais i utbyn Keskis, på gränsen till Vörå. Och Vörå, det är Rågens Rike det. Den årliga kommunpublikationens namn är precis så:

Varför ”nya”? Kommunsammanslagning. Allt är Vörå nu. Bygdens stora söner, KAJ, var betydligt yngre då…

Nu har OO skrivit. Nu skall hon läsa. Om råg.

Finlandia, ja. Tre pris delas ut. Fakta-Finlandia, ”Barn-Finlandia” och ”Skönlitterär-Finlandia”. Lika stor händelse som Augustpriset i Sverige. Tyvärr finns det inget Tantbloggar-Finlandia. Dessutom skall man ju nomineras också.

Grattis, direktören Sören!

Det vimlade av lillkungar, wingrenar, mycket gamla bekanta, yngre gamla bekanta, nya bekanta, fd elever och en och annan ”släkting” på något sätt. OrdOdlaren njöt och vimlade utan kamera. Hon vill ibland ha händerna fria och lediga på tillställningar. Telefonen fanns ändå i fickan, den ger inte alltid bästa bildkvalitet, så OO börjar med klipp från programbladet:

Sören fick tonen av pappa Carey. Fadern fick beklagligtvis beskåda den 60-årskonsert han själv var lite med och planerat från ovan. Han avled i höstas.

Här, under detta tak, hölls konserten, till förmån för en fond för finlandssvensk körmusik. OO har ingalunda fotat själv, hon kommer inte att köpa en sådan manick, trots allt. Men visst är Tempelplatsens kyrka i Helsingfors spännande. Blev klar 1969. Mamma Lillkung, en farbror och en hel del yngre ”lillkungar” var på plats när Svenska Kulturfondens VD, kördirigenten, operasångaren m.m Sören Lillkung firade uppnådda 60 år i lördags.

”Int´ kommer de´ så många”, sa Sörens hustru nån vecka innan konserten när OO undrade hur tidigt man bör komma för att rymmas in. Så fel hon hade. Kyrkan som officiellt rymmer 750 personer var närapå full. Här är det ännu 10 minuter kvar till avspark. (Lika fullsatt kyrka vände OO ryggen åt här)

Sören sjöng i den ena kören ibland, var solist ibland, lyssnade ibland – och dirigerade däremellan. ”Pappa”, sa han när OO påpekade hans speciella dirigentstil. Med en superkort faderslektion i hur man visar två-, tre- och fyrtakt åkte han för fyrtio år sedan till sitt livs första körövning som dirigent. Sen blev det Sibeliusakademin och en massa fortbildning – men dans framför kören, stampar och sparkar och t.o.m hopp sågs i glädjen på jubelkonserten.

På den här bilden finns en ämneskollega till OO (i ett annat gymnasium), en ”släkting”, en fd elev och några halvbekanta kändisar i Svenskfinland. Och Sörens sympatiska solvargsgrin. Kvinnan han just sjungit duett med är en Wingren, Tove, tror OO. Hon är bra på att blanda ihop namn och utseenden.

Sjungande systrarna Wingren, Tove och Birthe. Här är OO säker på att den ena är just Tove, förstås. Uppvuxna i Jakobstad. ”Nästan mina systrar”, sa Sören. Deras kusin, Patrik Wingren, har länge varit Sörens vapen- och rytmdragare på flygel och piano, han komponerar, arrangerar, stämmer instrumentet, bland annat. Men fånga nu en pianist vid flygeln på bild när det finns en massa huvuden att forcera. Jonte Wingren uppträdde också som solist i Leonard Cohens ”Suzanne”, honom får någon annan placera på släktträdet.

Kvällens trummis, Sörens förstfödda, var också utom räckhåll för en bild. Men här framträder sonen Erik och döttrarna Anna och Alva, längst till höger deras kusin Joel. De framförde en medley från ”familjens musical”, Les Misérables. Familjens? Jo, Sören har gjort polisen Javert i tre uppsättningar mellan åren 1999 och 2014, först på finska i Helsingfors, sen på svenska i Åbo, och på nytt på finska i Tammerfors. 384 gånger! ”Jag höll på att somna på de sista föreställningarna, hade blivit för van”, sa Sören. OO och BJR såg en föreställning i Tammerfors.

Sörens söner har valt musikinriktning i sina liv, den kortare dottern kommer vi att höra en hel del av i höst. Hon blir vår finlandssvenska radios nya Rysslands-bevakare. Den längre och yngre dottern har ännu tid på sig att slå fast sin livsbana.

Kvällens körer var Amigo Choral, den enda kören som Sören numera ägnar sig åt, samt Wegeliuskören som OO inte vet något annat om än att den sjunger sjutton så bra. Kvällens pärlor enligt OO var Azisenzenina från Sydafrika (började som ppp, gick till f och ff och sen samma väg tillbaka), Sydämeni laulu (Sibelius) som OO har gillat i femtio år, Bridge over troubled water (solist Alexander Lycke, arr Patrik Wingren), Just a closer walk with thee (solo Sören) och sen när bägge körerna klämde i med ”signaturmelodin” till Les Misérables, då var det ståpäls och tårrinn för hela slanten!

Roger Wingren, pianistens pappa, i publiken, har komponerat en otroligt vacker melodi till Ole Jakobssons (jo, även han jakobstadsbo, chefredaktör på Jakobstads tidning i tiden) lyriska text, Aftonens sång. Den torde finnas på nästan alla finlandssvenska körers repertoar. Nu tolkades den lyhört och med känsla av Tove Wingren, sen stämde körerna in i sången. Inte ett öga i kyrkan var torrt, lovar OO.

Någon bra närbild på 60-åringen gick inte att få. Bjuder på en av 58-åringen med solvargsgrinet i stället. med glada hustrun halvt bortvänd. Hur skulle det vara, direktören, med lite skägg och någon centimeter längre hår? Grattis, Sören! Lycka till med ytterligare sex år i ”fonden”!

En Linnélärjunge

Den första europeiska vetenskapliga studieresan till Nordamerika, den första beskrivningen av Niagara-fallen (som direkt publicerades av Benjamin Franklin och flera europeiska tidningar), första professorn i naturaliehistoria och ekonomi vid Åbo Akademi, kyrkoherde i S:t Marie församling, grundare av Åbo Akademis Hortus oeconomicus, ”trädgård” för ekonomiskt nyttiga växter…Plus mer på meritlistan:

Pehr Kalm, 1716 – 1779 och kalmiasläktet inom familjen ljungväxter (fotade på hans gamla domäner) som han fått ge sitt namn åt – förstås fixade Linné det åt honom som tack för hans insatser. Han föddes i Själevad nära Örnsköldsvik, hans föräldrar hade flytt undan krigstillståndet (Stora Ofreden) på Finlands västkust, från Korsnäs. Pappan dog innan Pehr föddes, och efter freden 1721 flyttade mamma och son till Vörå (!, OO:s skolkommun 1963 – 1970, det visste hon inte förrän nu…). Sen blev det trivialskolan i Vasa för den vetgirige pojken 1730 – 35, därefter blev det Åbo Akademi för hela slanten med diverse utflykter i världen.

Tack vare hovrättsrådet Sten Carl Bielke, granne med Carl von Linné, kunde Pehr studera i Uppsala, och de två gjorde också en gemensam forskningsresa via de baltiska länderna till Moskva, hemresa via Ukraina. Linné gillade tydligen hans iakttagelseförmåga, snabbtänkthet och förmåga att systematisera och han sändes på diverse resor inom riket. Till slut ”skickades” han iväg på den resa som gjorde honom berömd, till Pennsylvania, New York, Hudsonfloden, Montreal, Qubec.

Resan startade i Göteborg i oktober 1747 till England, där han stannade i ett halvt år och lärde sig engelska och studerade brittiskt jordbruk. 15.12 1748 anlände han over there, forskade, reste runt, antecknade, samlade – och ingick äktenskap med en änka till en svensk präst med en tvåårig dotter. Hem kom familjen i slutet av maj 1751. Då kunde Pehr först ägna sig åt att redigera sitt material, sen sköta sin professur och sin kyrkoherdetjänst – och odla sina växter i sin stadsträdgård, vid sin prästgård och på gården Sipsalo i Hirvensalo (dit han tog sig roende från Åbo). På den gården torde det fortfarande finnas växter som kort sagt har anknytning till Linné och som inte mera finns på annat håll.

1757 påbörjades ÅA:s ”odlingsfält” vid Biskopsgatan, några entusiaster planerade, sådde och planterade. Mest Pehr. På den platsen vistades OO en hel del under sin studietid på 1970-talet, totalt ovetande om vilken mark hon trampade på. Ovetande om Pehr Kalm också, förresten. Betongkolossen Sibeliusmuseum stod klar 1968, omgiven av sten och betong. Foto från domkyrkans torn 1947 och en nutida kartbild:

Trots olika kameravinklar torde det vara relativt lätt att orientera sig. Dödsstöten för odlingarna kom vid Åbo brand 1827, de växter man kunde flytta fick åka med universitetets flyttlass till Helsingfors. Sen låg fältet där länge och väl. Ibland lär något ha odlats, hus byggdes och revs, men ännu 1947 kunde odlingsfälten skönjas.

Under åren 1930 – 1954 höll man igång en ”fjällträdgård”, det fanns en entusiast för sådant i Akademin, och så såg den ut, enligt ett foto från just 1954, med ”Pehr Kalms ek” tronande i mitten. För tio år sen skedde en nytändning, Åbo-miljökonstnären Jan-Erik Andersson tog sig an området mellan muséet och ån. OO besökte platsen 2017, en pelare visar lite historia, men det blev alltför många kvällssolsreflexer så OO valde att låna bilder av konstnären i stället. Gillar ändå bilden ovan, träffade min finska bloggväninna Päivi för första gången då, till vänster på bilden.

Det gröna området på kartan från 1760 visar var dagens miljökonstverk finns. Kalmior i mängder finns i de raka raderna, plus annat som Pehr torde ha hämtat hem. Längs kanterna finns rosor, dedikerade till hedersdoktorer vid Akademin under 2000-talet – det projektet startade en verklig rosentusiast. Kalmiasläktet lär inte må så bra i våra förhållanden (men OO har sett prunkande sådana också i Australien!), kanske de förnyas varje år.

Eken finns kvar, och har blivit något av en symbol för symbiosen mellan trädgård och musik, som ju utövas i Sibeliusmuséet. Enligt traditionen planterade Pehr den år 1760.

Det bästa till sist: På Sibeliusmuséet pågår en utställning om Pehr Kalm, ända till årets slut. Ni som bor i närheten eller har vägarna förbi, besök, ta bilder, berätta. Med dagens resekostnader lägger OO inte iväg 220 kilometer (samt hem, dubbelt upp) enbart för en utställning. Intresserade av gruppresa?

Pehr hedrades på 200-årsdagen med ett frimärke, 2011 kom en jubileumsmedalj med kalmior på ena sidan och en forskningsresande på andra sidan. På finska är Pehr omdöpt till Pietari i de finska texter som OO läst inför det här inlägget, något som hon har svårt att svälja. Dessutom påstås det att han jobbade vid ”Turun Akatemia”, något sådant har aldrig funnits. Åbo Akademi har aldrig haft ett finskt namn. Smakar historieförfalskning…