Pjas och nostalgi i Nikolaistad

Vasa (1855-1917 under ‘täcknamnet’ ovan). Stan för den unga flickan, staden som grundades 1606 av Karl IX och fick namnet från hans ätt, Vasa. Staden som brann det år som en sjömil (nautisk mil) är lång i meter, 1852, och sen flyttades någon kilometer närmare kusten. Landhöjningen gjorde att hamnen hamnade längre och längre bort från farbart vatten. Och nu har OO varit på kryssning där. Jo, du läste rätt. Där.

Det finns en tradition från 1970-talet, i en ytterst trång krets. När du kommer till stan skall du ”hälsa på gubben som står på torget och håller ena handen i luften”. Finlands frihetsstaty, 6 meter hög och 3,6 ton tung, avtäckt 9 juli 1938. Betydligt mera seriös än då tr – censuren ingrep!

Målet var detta, humorgruppen KAJ:s senaste pjas, de tre 28-åriga killarna som ”mårar å tutar ut lite småskryypt” med ojämna mellanrum. En musikal på/om ett lågpriskryssningsfartyg Botnia Paradise.

Så här ser de ut i det ”civila”, Kevin, Axel och Jakob (foto från programbladet, liksom de följande). Gossarna har hängt ihop i hälften av sina upplevda år och utvecklat och slipat sina oerhört många förmågor och sin kreativitet med hjälp av traktens skickliga musiker, scenografer, regissörer och annat scenfolk. Med mera. Ibland ställer hela hembyar upp – de har var sin av den sorten. (Kevin närmast OO:s barndomsby, cirka åtta kilometer). I musikalen har de också var sin huvudroll, vid sidan av andra inhopp:

Jakob, som vill bli (och blir) trubadur, men som får börja med att praktisera som Svanen Svante i barnens lekrum, inte precis förtjust, som av bilden synes. Han har guld i strupen, minsann (hans version av Nessun dorma, som heter Nissan bromsa, på dialekt, är legendarisk, inte med i musikalen). Kevin, blyg och tafatt fågelskådare som finner Henne, sin like, och spelar upp ett orrspel som få kan efterlikna. Hoppas det kommer att spridas som separat filmsnutt, det kan ses många gånger! Plastiken är helt otrolig, han kunde troligtvis också ha gjort karriär som höjdhoppare, att döma av ett snuttekort högt hopp i musikalen. Kevin är också skicklig gitarrist.

Axel som slimmig spelhaj, ”världsvan” företagare i plastbranschen. Uppvuxen i spelmansfamilj med alla de förmågorna. Har sett honom traktera flera instrument, också förstås fiol. Skriver elegant, har gett ut en novellsamling, bland annat.

Vanudå? Nej, huvudet med masken är inte huvudsaken, utan den oelektrifierade kristallkronan! Den hängde ovanför dansgolvet på restaurang Ernst då det begav sig, på 70-talet. Kändes häftigt och skrämmande när den började svaja av otaktfasta rörelser på dansgolvet, minsann! Den består av över 500 delar, 175 centimeter hög och 125 bred!

OO ”lånade” en bild från teaterns webbplats för att visa hela härligheten och proportionerna. Hoppas nu att hon inte får teaterns skattkisteskötare på halsen… Kristallkronan är gjord i Ryssland på 1800-talet, hängde på Stor-Abborfors gård i Pyttis (betydligt närmare OO:s nuvarande plats på jorden) och såldes på auktion 1954 och befanns inte passa på den plats köparen tänkt, så den deponerades på Wasa teater. Både den och restaurangen demonterades 1998, men bägge har nyligen fått återuppstå! Den verkade mindre, men det påstås att den kortats av en aning nu. Man tyckte nästan att man nådde den med handen från dansgolvet förr…

Uff, så mycket nostalgi på en kväll! Måste bara knäppa ”sagofarbrorn” halvvägs till hotellet. Även den kolossen bär på minnen från samma Vasa-sommar på 70-talet. Bodde alldeles i närheten.

Hotellmorgonfönsterutsikt över Vasaborg, där OO köpte symaskin på 1980-talet, och där hon tror att syateljén som mamma jobbade på under krigsåren fanns. Åtminstone pratade hon om huset på det sättet.

Dags att lämna Vasa följande morgon, fredagen den nittonde november, med den uppstigande solen rakt i ansiktet och stadens färskaste landmärke, rondellmonumentet, i blickpunkten, precis där Handelsesplanaden övergår i motorväg. Snyggt!

Sjundedag – sistadag – Pärla idag, 25 oktober!

Dags igen! På med pärlorna, på årets sista officiella Pärldag! Margarete, Merete och Märtha (med h!!) har namnsdag. I Norge. Sverige kör med Inga och Ingalill (Grattis, Inga, du bodde ju i Sverige en tid) och svenska Finland med Yvonne (Grattis där på andra sidan två åar) och finska Finland med Sointu, vilket öppnar för en rosbild!

‘Sointu’ (= klang, ackord), ‘Sävel’ (=ton, melodi) och ‘Syke’ (=puls, rytm) är tre rosor som lanserades 1994 som ett resultat av ett förädlingsprojekt vid Helsingfors universitet. OO gillar namnen. Rugosarosor, med starka inslag av annat.

Ni kan hylla rosen, Pablo Picasso (vars fullständiga namn består av 16 ord,”y”, ”de la” undantagna), totalt 116 bokstäver, med mellanslag blir det 137 tecken…), (25.10 1881 – 1973) eller Georges Bizét (25.10 1838 – 1875) med att bära pärlor idag – passar annars sådana smycken på Carmen i Bizéts opera? Sak samma.

OrdOdlaren väljer att tänka på den största Margareta av alla, drottning Margareta, 1353 – 28.10 1412, dotter till Waldemar Atterdag. Varför namnsdagen är tre dagar före dödsdagen tänker inte OO spekulera i. Hon dog i pest, 59 år gammal, på ett fartyg i hamnen i Flensburg. Innan dess hade hon hunnit med mycket…

Hon skulle idag kanske ha kallats en hård politiker. Hon beskrevs som vänlig till sättet, men officiellt betedde hon sig myndigt, strängt och genomtänkt. Hon ansågs klok, på gränsen till slug. Tänk er: hon trolovades som sexåring med Norges konung Håkan, 13 år äldre än hon. (Jo, jo, han som red på mammans, drottning Blankas knä…). Äktenskapet ingicks när hon var tio, då hade han också valts till kung i Svea rike – blev vald 1362, då också representanter från östra riksdelen var med, ett bevis för att ”Finland” inte var en koloni, utan likvärdig med andra riksdelar.

Drottning Margareta, staty i Roskilde. Margareta kom till Norge 1366, och Märta (!!) Ulfsdotter utsågs till hennes uppfostrare, homästarinna. Denna kvinna var hård och bestämd, drog sig inte för att använda aga. Märtas dotter Ingegärd blev Margaretas fostersyster, senare abbedissa i Vadstena. Märta var dotter till den heliga Birgitta. Och hennes ”helighet”, kanonisering, påskyndades effektivt av Margareta, och den skedde ju supersnabbt, jämförelsevis.

Margareta, Kalmarunionen, nidnamn ”Kung Byxlös”. Det är allt OO minns från skoltiden. I och med unionen (kanske tidigare också, OO orkar inte reda ut…) 1397 härskade hon över hela Norden, från Karelen till Grönland. Då utsågs också Erik av Pommern (1382 – 1459), hennes systerdotterson, till tronföljare och medregent. Att hon ändrade hans namn från Bogislav till Erik, det var nytt för OO…

Margaretas grav i domkyrkan i Roskilde. OO har sett den, men på den tiden var hon inte någon hopplöst knäppande fotograf. Bara nästan – men det var ju kinofilm på den tiden.

Men vi kan hedra fler.

Kronprinsessan Märtha (1901 – 1954) vars liv uppmärksammades i en TV-serie – som OO inte tittade på, eftersom den beskylldes för historieförfalskning – och eftersom det pratades engelska var hon ”Martha” – och det är ett helt annat namn… Observera pärlorna!

Märtha Louise, nyligen fyllda 50, prinsessa som går sin egen väg. Merete Mazzarella, född 4 februari 1945. Författare och litteraturvetare. Finlandssvensk far, diplomat, dansk mamma. OO planerar att hylla Merete en annan gång, varför inte på hennes födelsedag. Hon har bjudit på många intressanta, trevliga och roliga lässtunder!

Pärlorna på, marsch, marsch!

Besök, stölder – och Hilding

Hur många av dessa storstäder har du besökt? Ingen har besökt över 15 av dessa! Markera vilka länder du har besökt… En hel del sådant florerar på Facebook, vi fyller i, speciellt om vi besökt många. OO räknar, men fyller inte i…

Men vad är ett besök? var går gränsen? Har OO och BJR besökt Qatar när vi snurrat runt i buss på flygfältet i Doha läänge och väntat några timmar på nästa flyg? Hela sex gånger…

Tankarna går osökt till Hilding. En man med många talanger, intressen och idéer och glimtar i ögonen. Härmed redovisas första stölden, hans kusin Håkan har fotograferat och publicerat bilden i sin bok. Hilding traskade i skog och på fjäll med kikare, karta och kamera. Han paddlade och åkte långfärdsskridskor. Både i ”gamla landet”, i OO:s barndomstrakter, och i ”nya landet”, Flen i Sverige.

En av hans idéer vara att besöka alla kyrkor i svenska Österbotten. Besöket definierades: kolla in fatigobbin (här till vänster i bilden, en stationär insamlingsbössa där man kunde lämna bidrag till socknens fattiga), gå ett varv runt kyrkan, meditera en stund. Kanske ta en bild eller två. OO har fått hans lista på kyrkorna, och han har nogsamt noterat en hel del andra data, som byggår, storlek, med mera. OO tror att hon vet var listan finns, men söklusten försvann…

Kronoby kyrka i norra delen av svenska Österbotten ligger vackert vid ån/älven. Fattiggubben finns vänd mot densamma, på klockstapeln. Bilderna är inte stöld, OO har faktiskt fotat dem själv, våren 2016.

I ett skede beslöt sig Hilding för att besöka alla sjöar i Flen. Vet inte hur långt han hann, sjöarna där lär vara långt över hundra. Kriterium: gå till fots sista biten till stranden, öppna ryggsäck och tetermos och njuta en stund. Jovisst, ja. Hilding var OO:s sista riktiga brevvän, några brev per år utväxlades i bägge riktningarna. Njöt av hans beskrivna iakttagelser, hans självironi, hans funderingar. Riktiga pappersbrev handlade det om, mycket sällan skrivna på annat sätt än med penna. Snygg, driven handstil hade han.

Kriterium för att ha besökt en stad? Räcker knappast med flygfält eller ”kört igenom”. OO föreslår gått på några gator/vägar, besökt butik och café/matställe. Minst.

Hilding i farten! Men nu förflyttar sig OO till en dansrestaurang i Vasa, cirkus femtio år bakåt i tiden. Hilding var en superdansör. Och han ställde mer än gärna (?) upp när hans kusin Eivor och Märtha var danssugna. Två danser med den ena, två med den andra, två med den ena… Det fanns inte andra ”icke-par” i utrymmet… Plötsligt kom en 50-plussare fram till OO, bjöd upp till dans med orden med klar rikssvensk accent: ”Jag tycker synd om den unge mannen”. Och vilken dansör han var! Det blev åtskilliga varv på golvet, hans hustru var synbarligen road vid sitt bord. OO blev förvånad när han berättade att han spelat i Thore Ehrlings orkester, han blev förvånad över att OO kände till ”bandet”.

På 1980-talet inleddes en kul era i barndomsbyn, på Hildings barndomsgårdsplan, med skruvmejslar i en viktig roll. En mejsel markerar maxresultatet för varje stötare, och varje stötare stöter så länge han/hon orkar. Kulstötare. Kulkarneval.

Dessa två kompisar sen barndomen startade det hela som en kul grej. Och karnevalen växte. Firas ännu, trots att Hilding inte mera finns här på jorden. Sommarens största tillställning i byn. Folk träffas, umgås, skrattar, stöter, tittar på, dricker kaffe… En kul kulkarneval som OO endast läst finurliga referat av av formuleringskonstnären Hilding. De tre senaste bilderna är stölder från byns hemsida.

Skall vi besluta oss för besök i Hilding-anda? Berg, byar, städer, kyrkor, stadshus, sjöar – känner en som denna sommar försökt bada i så många olika sjöar/bassänger som möjligt, till exempel. Har du besökt alla byar i din hemkommun? Om inte, ta fram en lista och pricka av, gör upp kriterier för dig själv! Nu skall OO räkna. Byar i barndomskommunen, jo. Men i den nuvarande? Tja…

Till Olles minne, del två

”Identifiera och kommentera”. Konrad och Elvira. Bellman. Ukaser. Halvfylld kaffekopp. Teater. Revy. Alla över en viss ålder i östligaste Östnyland vet direkt att det handlar om Olle, även om de senare uttrycken kan vara något mer okända ”för den stora massan”.

Den här bilden får ni fundera på en stund… Mannen i kostym är Olle, 1984.

Inledningscitatet lär ofta ha förekommit som provfråga, åtföljt av ett citat som ingick i litteraturen till det avsnitt som provet – tentan – omfattade. När Olle skulle uppvaktas med anledning av uppnådda 60 år (1986) tyckte rektor Stig att den 24 år yngre kollegan skulle hålla talet. Det fanns inte på kartan att hon skulle få tacka nej, det var bara att finna sig i uppgiften, och en sen kväll eller tidig morgon tände det. Hon hade en aning, sökte i Bellmans skrifter, hittade ett lämpligt citat och inledde talet med ”identifiera och kommentera”, plus två rader ur en viss epistel. Olle gick bet på uppgiften. Identifikationen innebar att han skulle säga diktens/sången namn; ”Gubben är gammal”. Undrar än idag om han spelade teater…

Olle på lärarfotot 1976, nyss fyllda 50. ”Här står jag för att jag måste, må så vara…”. Olle använde alltid Konrad och Elvira som subjekt och objekt i till exempel satsanalys. Psykologiläraren försökte hålla liv i namnen i sina exempel, och en gång kommenterade eleven Eva: ”Du använder alltid så gamla namn!” ”Ska du säga”, replikerade läraren i ett sällsynt anfall av ‘svar på tal’, och hela klassen brast ut i ett rungande skratt. Efter tio sekunder insåg Eva vad hon heter – och så var den lektionen ”förstörd”. Hon, inkluderande skrattet, blev sedermera rikskändis som boxaren Eva Wahlström, och – ja, de som har hört hennes skrattanfall vet bara. Det går i vågor och håller på… OO vet inte om Konrad och Elvira lever kvar i skolan. De BORDE göra det! Uppmanar psykologiläraren, modersmålsläraren…

Skolhuset, ritat av Magnus Schjerfbeck (med en mycket känd syster, Helene Schjerfbeck), fyllde 75 år 1984. Väninnan och bästa kollegan R fick en idé om hur det kunde firas och började uppvakta Olle om att skriva ett manus. Han var något svårflirtad, men R var ”påflugen” och återkom gång på gång med idéer och uppslag som hon hittat i gamla straffböcker och andra historiska dokument. Till slut upplevde hon att det tändes en glimt i hans ögon. Bäst som det var levererade han ett manus som fick R och psykologiläraren att vika sig sjudubbla av skratt. Sen började jobbet.

Scenen var delad. Till vänster fanns ”Före 1909”, där Konrad med något kort avstånd mellan öronen fick ordovett så det small av den stränga kvinnliga läraren (hon var totalt svartklädd, ni får ingen bild på henne). Elvira delade pulpet med honom, båda i sjömanskostym:

Scenens högra halva, ”Efter 1984”, var befolkad av nästan futuristiska varelser. Då. Blomman till Olle på bild nummer ett överräcks av en av dem. Eleverna gick in i sina roller med själ och hjärta, vi lärare också. Ett verkligt lyckat samarbete! Sammanlagt medverkade ungefär 60 personer, bejublade föreställningar gavs.

Liksom lite skillnader i stil och uppträdande…

Olle hade ett långt förflutet i teatersammanhang. Inte på scenen, det hade man svårt att tänka sig. Olle var alltid Olle, organisatör, idéspruta, kunskapsbank och skribent på många sätt. Han var engagerad när Lurens sommarteater grundades. Han hade teaterklubb i skolan (1960-talet?), förstås med betydligt fler flickor än pojkar. Dilemmat löste Olle elegant. Han bearbetade en känd pjäs, den fick namnet ”Prins Snövit och de sju djärva damerna”. Pjäsen gavs en gång under OO:s lärartid, och idag fick hon kontakt med huvudrollsinnehavaren då (förstås via Facebook), manuset finns hos honom, skolans exemplar tycks ha omkommit. OO utövar påtryckningar på nutida skolfolk…

Olle hade ett eget arbetsrum i skolan, sådana fanns inte inplanerade i arkitekturen förr. Huvudorsak var att han var den sista läraren som rökte, snart nog upphörde han med den ovanan, men han som omväxlande var stadsstyrelseordförande och fullmäktigeordförande, dessutom forskande historiker, fick ha rummet kvar. Ibland kom han in i lärarrummet, tog sikte mot anslagstavlan: ”Några nya ukaser”? Så lärde sig OO det ordet.

En annan gång klev han in med ett mycket snedare leende än vanligt: ”Har någon möjligen ett tio pennis frimärke på sig?” Psykologiläraren sade kort: ”Ett ögonblick”, och öppnade frimärksfacket i sin väska (hon var minsann flitig brevskrivare…), ”varsågod!” ”Går omkring med tio pennis frimärken i väskan….”, muttrade han, förvånad och förtjust – och försvann.

Olles kafferumsbeteende är också värt ett omnämnande. Han serverade sig en kopp svart, smuttade i sig hälften, gick till lektion och återkom efter 45 minuter, fyllde koppen med het dryck och drack. ”Bästa sättet att få lämplig temperatur”, gav han som förklaring.

OO saknade honom som kollega. Hans kunskaper, hans egenheter, hans små men väl inpassade skämt, hans ordvändningar. Saxar ytterligare en bild från lärarfotot, av en ny inte ännu fullt utbildad lärare, 26 år gammal. Hon beundrade bland annat Mireille Mathieu…

Och Olle hade ett plåster på vänstra handens pekfinger…

Till Olles minne, del 1

Unnade du dig en läsk igår, åttonde september? Det var ju läsk-unnighetens dag… Sen omsider gick det ljuset upp för OrdOdlaren, och tack och lov fanns det en flaska äkta limonad i skåpet:

Läsken verkar vara helt ofärgad, men ingalunda smak- och doftlös. Otroligt gott med tjära, utomordentlig törstsläckare. Fabriken ligger bara så långt borta, även om en kär ”gammal” väninna bor nästan granne med den.

Nej, nu bör OO skärpa sig och läsa ordet ordentligt: läs-kunnighetens dag. Borde åtminstone ha bläddrat lite i den här digra samlingen, som författaren (till alla böcker utom en) med sitt kännspaka sneda leende kallade sitt ”livstids straffarbete” på en direkt fråga av kollegan OO:

OO hade stora planer på att läsa enligt den engelska ”Read Hour”-tiden, sisådär klockan 22 – 23, men var allt för upprymd för det. När den officiella finländska tiden för lästimmen började, klockan sju på kvällen, då

…tog hon sig en vals-svängom till levande blåsmusik för att hedra Olle, med fd rektorn Stig, 91. Påpassliga maken plåtade, och ni kan se skolklockan visa just den rätta tiden. Före detta eleverna Leif och Timo myser till vänster (deras titlar är lite längre, lägre eller högre än kulturchef respektive bildningschef i Lovisa, men så får det räcka här), talarstolen av det bastanta slaget som invigdes som ett minnesmonument över professor Olle Sirén till höger.

Professors titel fick han 1991, bilden här är från festen för att han fått titeln pensionär, 1989. Samtidigt pensionärshedrades också vår ”Hälso-Brita”, skolans omtyckta och hurtiga hälsovårdare. Vad hade de i flaskan???

Olle var skolans och traktens språkuppslagsbok, även om han tog det elegant med lugnt överseende ibland: ”Olle, heter det en fil eller ett fil?” Olle svarade lakoniskt, liksom i förbifarten: ”Filmjölk”.

Talarstolen mellan Lovisavikens skola och Lovisa Gymnasium invigdes på dagen sex år efter Olles bortgång, på läskunnighetens dag. Perfekt. Alla kvällens talare stod på en låda, men gymnasiets nuvarande resliga rektor Anders (också fd elev till OO) lyfte helt sonika undan lådan med orden ”Äntligen en talarstol anpassad för mig”. Undrar om han hade ett finger med i höjdspelet…

Barnbarnet Bille Sirén, journalist, hade kvällens bästa klädsel: den vita munkjackan med texten Lovisa Gymnasium (han hade ett år kvar i skolan när OO fick titeln pensionär, när OO höll sin sista lektion var han en av eleverna), och den blå ytterblusen var ursprungligen morfar Olles. Lyckat val!

Kvällen avslutades med att vi (inomhus) fick lyssna på en bandinspelning av ett föredrag som Olle hållit om gatunamnen i Lovisa. 1960 – 90 hade staden en gatunamnskommitté på tre personer, ledd av – Olle. Han förklarade på åtta minuter varför stadsingenjörens gatunamnsförslag ”Bryggeribacken” hyvlades om till ”Bryggarebrinken”. Och förstås sammanfattade han det i tre punkter: ”Brink är ett äldre ord för backe. Allitteration: Br — br BRyggareBRinken. Med e-et i mitten blir det poesi, inte simpelt Bryggarbrinken, utan BryggarEbrinken”. I dagens läge talar man nästan med vördnad om ”det Sirénska e-et” i gatunamnen i Lovisa, det finns flera gatunamn med e i mitten. 1960 hade Lovisa 46 gatunamn, 1990 270 stycken. Över 200 bär Olles signatur, med andra ord. Nu skall det också bli en ”Olle Siréns gata” mellan gymnasiet och Lovisavikens skola, men det verkar som om en arbetsgrupp ännu filar på namnet – en gågata – i Olles anda. OO skriver mera…

Hedersutmärkelse och födelsedag

1656. Det svenska rikets östgräns var fortfarande osäker, och ryska trupper passade på att belägra Olofsborg ytterligare en gång under borgens då knappt 200-åriga historia. Kungen Karl X Gustav var upptagen med krig i Polen. Det var sommar, hett, åska, blixt och dunder. Tjäran som lagrats i borgen för byggarbeten antändes.

Baggen, gumsen, bässen, hanfåret som föddes upp på borgen för att bli mat på Olofsdagen hade sökt sig upp på ett av tornen för att beta. I natten, röken och elden ställde den sig på bakbenen för att få luft. Belägrarna såg en hemsk svart dansande varelse med horn och klövar, med eld sprutande ur munnen som avtecknade sig mot en kuslig gulrödbrun bakgrund – blev rädda och tog till sjappen, alltså flydde.

Det är historien om Musta Pässi – den svarta baggen. En av hjältarna på Olofsborg i Nyslott. Sen 1964 har statyn stått på Tallisaari, Stallholmen, bredvid borgen. Den får också en studentmössa på Valborg varje år. Från och med 1993 är Musta Pässi dessutom en hedersutmärkelse som årligen delas ut på Sankt Olofs dag, 29 juli.

Svårt att få svart på bild – även om bilden är ”stulen”. Borgens tre torn överst, bässen nedtill. Den som får utmärkelsen har jobbat för staden Nyslott, bidragit till att sätta staden ”på kartan”, göra staden känd. Äntligen var mottagaren den välförtjänta (trumvirvel):

Aarno Cronvall. Ni kan se att han bär utmärkelsen, ovanpå slipsen. Bilden från datorskärmen idag (OO gratulerade, hennes Facebook-profilbild syns nederst till höger…). Denna gentleman leder programmet ”Oopperapäivän avaus” varje operafestivaldag sen 2003. Operadagsöppningen, klockan 10 – 11. Det är ingalunda hans enda merit, han har varit radioprofil med mera inom musikbranschen sen 1970-talet. I sommar heter programmet Savonlinnan aamu – morgon i Nyslott, eftersom operafestspelen är inhiberade även detta år. Programmet på bistro Waahto streamas, OO har kunnat fira morgon vid köksbordet i sällskap av musik (årets parkpianist är suveräne Jukka Nykänen) och intressanta gäster. Allt ihopsatt och presenterat av sammetsrösten Aarno, med glimten i ögat och elegant humor.

Orienteringskarta. Bistro Waahto uppe till vänster. Vaahto betyder skum, ett substantiv. Nere till höger syns borgen, Stallholmen, där Musta Pässi-statyn finns. Pontonbron är bortsvängd för att något fartyg skall kunna passera i den strida strömmen i sundet.

Olofsborg är en av det svenska rikets bäst bevarade borgar. 2011 utkom Martin Hanssons bok Medeltida borgar – maktens hus i Norden, med Olofsborg på pärmbilden. Den här bilden, från visitsavonlinna, visar taket som finns över borggården under operafestspelen. Det taket sätts på och tas bort varje sommar.

Det svenska rikets första östgräns drogs upp i och med freden i Nöteborg 1323, men osäkerheten om var den egentligen gick var stor, olika folkstammar härjade i trakterna i hundratals år. Man (= Kalmarunionen, som då styrdes från Danmark) beslöt 1442 att bygga en försvarsborg i kraftigt strömmande Kyrönsalmi, där bildades och bildas inte is under vintern. Arbetena påbörjades 1475, och byggherren på plats, Erik Axelsson Tott (ca 1415 – 1481) gav namnet för att hedra Olaf den helige (995 – 1030), viking, kung av Norge. Han deltar också varje år i operadagsöppningen, så också i år:

Länge fanns endast borgen och lite bosättning runtom och här och där. Stad blev Nyslott på greve Per Brahes inrådan 1639, i februari, men födelsedag firas på Olofsdagen. 382 år i år. Savonlinna/Nyslott satsar mer än många andra städer på sin födelsedag: sång, musik, dans, marknad – något för envar. Det traditionella fyrverkeriet, som OO upplevt på plats två gånger, uteblir i år. Men i borgen framförs syndiga sånger ikväll, 29 juli! OO är på en annan konsert i ett annat väderstreck, men den har också anknytning till Nyslott. Blir blogg? Få se.

Grattis, Aarno Cronvall! OrdOdlaren har länge väntat på att du skulle bli årets Musta Pässi! Äntligen hände det!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 71 213 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.