Fjärdedag Pärla idag!

Idag, tisdagen den 15 juni, firar vi Skuggpärldagen. Fram med pärlorna och fira! Visst känns det lite konstigt – jobba i rabatterna iklädd pärlhalsband, men är det Pärldag så är det, basta. Till och med Ispärldag. Men inte hagel, nej tack!

Margit och Margot har namnsdag i Sverige idag (Monika och Mona i Svenskfinland, grattis till er!). Namnen kommer förstås från Margareta (via franskan, troligen). Marjit hette kvinnor i Norden redan på 1400-talet. Hur många levande Margit känner du? OO:s alla Margit-or finns nu i en annan dimension…

Någon ”dagens Margareta” gick inte att uppbringa, däremot dök denna kvinna upp efter en tids funderande:

Bekant? Nähä. Som vanligt, ungdomsbilder av konstnärer av olika slag är mindre vanliga. Av stilen att döma en bild från 1940-50-talet. Margit Sandemo, 1924 – 2018. Norsk-svenska, bodde än i Norge, än i Sverige. Drabbades av omåttlig skrivklåda vid 40 års ålder, då hon enligt egen utsago hade 30 böcker klara i huvudet. Hon skrev på svenska, böckerna gavs dock först ut på norska, hemlandet för hennes förlag. Så har OO förstått det när hon sökt och läst på nätet. MEN: OO har inte läst en enda bok av henne! Hur många av er läsare har läst?

Första boken i Sagan om Isfolket kom 1980, och det blev sammanlagt 47 böcker i denna släktsaga om ättlingarna till Tengel den onde, som placerats i mitten av 1500-talet. Bok 47 utspelar sig 400 år senare. (OO har läst på!) Tengel sålde sin själ till djävulen genom en häxbrygd, sen grävde han ner kitteln. Genom historien drabbas en person i varje generation av det onda arvet. Han/hon har speciella krafter eller ett särpräglat utseende (extremt snygg eller ett monster), ibland ont sinnelag. Förbannelsen hävs först när kitteln hittas.

Varför OO inte läst? Hon var upptagen med annat på 1980-90-talen – måste läsa facklitteratur så det kom ut genom öronen, hann med högst en roman per år. Om ens det. Och sen den hårda kritiken: Böckerna ansågs vara alltför lättillgänglig kiosklitteratur, enkel litteratur för uttråkade kvinnor, tantsnusk – många lär ha slukat böckerna i smyg. ”Sandemo” fanns inte i bibliotekshyllorna, ”sådant” köptes inte in.

Själv sa hon att hon skrev äventyr för vuxna. ”Den som säger att det är trams har inte förstått någonting”, sa hon som 90-åring 2014.

En underbar författarbild! Nuförtiden lär det vara svårt att få tag i en del böcker. Hela isfolksserien torde finnas som ljudböcker (som OO inte ännu fastnat för). OO tar gärna emot tummade exemplar från när och fjärran!

Margit Sandemo skrev massor, andra serier, fristående böcker. En gång tog hon semester, reste bort och klarade två dagar utan att skriva. 1999 hade hon skrivit 105 böcker på 19 år. Det, ni! Sammanlagt blev det 185 romaner som sålts i över 40 miljoner exemplar. När hon lämnat jordelivet skrev en journalist om sin tonårsfascination för isfolket. ”Alla” läste, lite i smyg, någons storasysters väl tummade exemplar. Man fick en inblick i den förbjudna vuxenvärlden. Sandemo skrev på ett just förbjudet sätt, om övernaturligheter. I dagens läge sorterar hon kanske i genren fantasy?

Margit Sandemo beskrevs som en kvinna med en drastisk humor, med en sprudlande personlighet och med en berättarglädje som få. På med pärlorna och tänk på henne, på isfolket, Häxmästaren, Legenden om Ljusets rike… JO, OO skall läsa, garanterat. Men ännu är hälften av ”kappsäcksböckerna” (de var 84) olästa… Lässemester från och med 21 juni…

Fem månader

… och det intensiva senkvällsförhållandet är över. Det hetaste, alltså. Förhållandet kommer att bestå, blott guldkornen hittas då och då.

Den minnesgoda (?) läsaren kan eventuellt dra sig till minnes kappsäcken i november, den som släpades hem fylld med ”lätta” deckare på svenska. OO sorterade och ordnade, böckernas antal var över 80, varav 29 Agatha Christie. Två visade sig vara dubbletter, och så var de bara 27 (och så var de bara… som titel fanns inte med, vad OO minns). Nu börjar de ta slut. Läsandet inleddes alldeles i slutet av november. Ho letto solo a letto! Ett favorituttryck på italienska…

OO började med böckerna med Hercule Poirot. Hur många de var har glömts, en stor del av dem har gått vidare till följande läsare. Glömde att anteckna titlarna, men kanske mottagaren kan servera dem i sinom tid. De böcker där den goda vännen Hastings fungerar som berättare blev favoriter. Humor, snäll ironi och självdistans, samt härliga kommentarer till Poirots många egenheter och betonande av sin överlägsenhet, de grå cellerna, att han förstår sig på människans psykologi – verklig ”berättarsnärt”. I åtta av de cirka 35 böckerna med Poirot som huvudperson berättar Hastings. Dessutom finns det ju noveller där dessa två figurerar. David Suchets ”belgiska engelska” och hans gångstil är oefterhärmliga i de filmatiseringar som ständigt rullar i TV-kanalerna.

Miss Marple (egenhändigt foto av TV-rutan) finns i 12 böcker. Jämfört med böckerna tycker OO att Julia McKenzie och Geraldine McEwan gör henne mera söt och småfinurlig, där hon sitter med sin evinnerliga stickning och sin väska. Däremellan är hon nyfiken och skärpt när det behövs, spelat disträ däremellan… En trevlig figur, så borde man bli… Agatha Christie gjorde samma fel med båda sina storstjärnor: hon gjorde dem för gamla från början. Dessutom lär hon ha tyckt att Poirot var odräglig…

Miljöerna i ”Marple-filmerna” är dessutom… ja, förståsigpåarna har döpt hennes miljö till ”Mayhem Parva”, en isolerad by befolkad av övervägande människor över medelåldern, präster och bridgespelare och några till…

En rolig figur som dyker upp då och då är deckarförfattarinnan Ariadne Olivier – som troligen får ge uttryck för Agathas egna frustrationer då och då. Hennes stora bokhjälte är finländaren (!) Sven Hjerson. Ett verkligt äkta finskt- eller finlandssvenskt klingande namn… Sen finns ju också detektivparet Tommy och Tuppence i några böcker. En av de sista OO läste är deras första ”fall”, fullt med spänning i hela boken.

Agatha Christie, född MIller 1890, avled som lady Mallowan 1976. Äktenskapet med Christie 1914 – 1928 ändade i skilsmässa på grund av hans otrohet 1926 (skilsmässoprocesserna tog tid den tiden). I december 1926 var Agatha försvunnen, hennes bil fanns i ett kalkbrott och efter 11 dagar hittades hon på ett hotell, hävdande minnesförlust. Något som har stötts och blötts i flera soppor, men själv höll hon fast vid minnesförlusten i hela sitt liv. I en och annan bok förekommer också minnesförlust, i en en klart simulerad och med stor framgång.

Hon debuterade 1920 och var aktiv i över 50 år! Antalet böcker går egentligen inte att beräkna, hon skrev ju också teaterpjäser (Råttfällan…) och ”vanliga” böcker, noveller… Varifrån fick hon idéerna, hur lyckades hon hålla ihop myriaden av figurer i varje bok? Giftmordsexpertisen inhämtade hon under världskrigen, hon jobbade på apotek under båda. En inspirationskälla var förstås hennes andra man, från 1930. Den 14 år yngre sir Max Mallowan var arkeolog som var specialiserad på Mellanöstern och de bodde i de trakterna i flera år (Mord i Mesopotamien, bl.a…)

Men varför avbildas storheter ofta som gamla? Se på bilden ovan, den verkar vara den vanligast förekommande. Därför också första bilden i detta inlägg, den föreställer författaren som ca 30-åring, då hennes popularitet började. Fundera på hur era inre bilder av avlidna författare och konstnärer av olika slag ser ut…

Nu inväntar OO biblioteksöppning och hoppas på att komplettera sitt läsande. Men först behövs en lista på de lästa titlarna…

Ho letto solo a letto = jag har endast läst i sängen.

Många gratuleras idag

Först och främst: Mia i Lovisa, Nancy i Söderkulla, Sibbo, Regina i Pargas och Ulla-Britt i Borgå! Ni fyra hade tur i OrdOdlarens sexårsutlottning. Roligt är också att två av er är mina fd elever. Skål för er på teets, tedryckens dag idag!

Runebergstårta från favoritbageriet i Borgå, ”dubbel” temugg med muminfigurer, ett träfat ihopsvarvat av en bekant för länge sedan – allt på en trasmattelöpare som min syster vävt för lite på tio år sedan. Utsikt genom ett lågt köksfönster – om ni upptäcker en triangellik snötunga så har ni sett en del av snön på OO:s övertäckta sommarsäng!

Teets vänner i Finland utsåg den här dagen till teets dag i Finland år 2015. Med andra ord är den dagen lika gammal som OrdOdlaren – nästan. Och varför idag? Idag har nämligen Tea namnsdag i Finland. Grattis Tea, om du läser! Annars också.

Plåtade eftermiddagsteet också på ett annat bord, med belysning från två fönster, därför den intressanta ljusglimten i drycken. Allt är lite snett och vint: fatet är både snett och med en liten rundning, därför lutar också temuggen och tårtan behagligt emot varandra. Och den unga kvinnan på tavlan på väggen, det är OO långt, långt innan hon ens visste att man kan vara ordOdlare… Ja, det verkar som om kameran hölls aningen snett också!

Just nu kommer dagarna ovanpå varandra, det blir svårt att fira allt. Tedag firas här i huset varje dag, i morgon söndag är det Tankens Dag, och vi tänker så det blänker då, antagligen. Clean Out Your Computer Day kommer, Äggahalvans Dag, snart kommer 112-dagen, MEN:

Idag är det också Samernas Nationaldag. OO får bara konstatera att hon inte vet alltför mycket om denna ursprungsbefolkning, fotograferade därför en halvsida i dagens Hufvudstadsbladet:

Rap är inte något som OO satt sig in i, artisten är för henne helt okänd. Rubriken betyder ”Glad samiska nationaldagen till alla”, översättningen bjöd tidningen på. En viss språksläktskap (”språksmitta”?) med finskan finns, raplåtens rubrik på finska torde vara ”Souda, souda”.

För övrigt pratas tre samiska språk i Finland. Det har OO vetat länge, ända sen tiderna som studiehandledare. Studentexamensnämndens generalsekreterare upplyste vid ett informationstillfälle att det rådde en viss kris: det fanns endast en person i Finland som kunde åstadkomma ett prov på studentexamensnivå i ett av språken, och han var redan då rätt så gammal. Hur läget har utvecklats känner OO inte till. Nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska är språken, men vilket av de två sistnämnda som var i farozonen kommer OO inte ihåg.

Tidningen tipsade också om en intressant sida: http://sagdetpasamiska.yle.fi. Där finns en hel del intressant om både språk, kultur och historia. Så pass mycket att det här inlägget försenades en hel del på grund av intressant läsning. Prova på!

Grattis än en gång, máistte i dea (samiska för Skål! och te, hur man säger ”i” är oklart i detta nu för OO), i alfabetisk ordning, Mia, Nancy, Regina och Ulla-Britt – enligt efternamnen blir ordningsföljden på er tvärtom: Heikkilä, Lindman-Korpi, Lökfors och Uski! En skål för Tea i Borgå också!

Februarirosen

Rosa glabrifolia, med glänsande blad. Rysk ros, Venäjänruusu. OrdOdlaren vågar inte gå ed på att namnet är det riktigt riktigt rätta, men den är identifierad av en synnerligen kunnig och noggrann expert, så…

Rosen finns vild eller förvildad på Karelska näset – och troligtvis planterad i ett stort antal på en begravningsplats i Uleåborg i norr. Tydligen helt okänd i t.ex. Sverige. Dessutom är de flesta enkelblommande vilda (nästan vilda) buskrosorna bra på att genom korspollinering beblanda sig med andra, så ingen kan vara helt säker. De enskilda blommorna på samma buske varierar också i utseende:

Förstås, ljusförhållandena vid fotograferingsögonblicket inverkar också. OO har inte sett någon överväldigande blomning på busken, men räknar man från första blomman till den sista, då får man räkna i månader. Mot sensommaren finns blommans alla skeden på busken: knoppar, utsprungna, vissnade och nyponbörjan.

Den här bilden är fotad 17 juni 2018 eller 2019. Bakom skymtar ‘Papula’ och ‘Poppius’ i rosa, längst borta finns midsommarrosen. Tiden kring midsommar är verklig trivseltid i rosarier och rosträdgårdar med buskrosor. Gör ett besök, om du inte har rosor själv!

Nyponen är också vackra, något som alltför ofta försummas när det gäller buskrosor. Nypon varierar minsann i färg och form: brunröda, mörkröda, svarta, orange, släta, ludna, rovrunda, runda, platta, ovala, droppformade, långsmala…

Men varför i Uleåborg? 1915 fanns där en plantskola, grundad av en man från karelska näset, Schurigin, som eventuellt hade rosen till salu. Spännande är att på 1700-talet strandsattes en sjöman i trakten, han hette Brauer men tog namnet Lahdenperä (? kan översättas med ”längst inne i viken”, vikbotten) och började med någon form av plantskola och hade kontakter åt Petersburg-hållet. Det finns nämligen rätt så tydliga bevis för att rosen ifråga fanns uppe i norra Finland redan på 1800-talet. Själva rosen beskrevs troligen kring 1840 av två betydande botaniker, forskningsresande och statsanställda i Petersburg. Namnen är präktiga: Franz Josef Ivanovich Ruprecht och Carl Anton von Meyer (OO:s pappa hette Anton).

Varför i Borgå? Ja, säg det. Den fanns vid fd stadsläkare Anderssons barndomshem i staden, planterades kanske för ca 100 år sen. Huset såldes och revs i slutet av 1980-talet, planteringarna grävdes upp och grannen fick en del av glabrifolian. Och i sin tur: en del av den gåvobusken är den ni ser i det här inlägget. Den planterades i rosariet hösten 1997. En av de anderssonska döttrarna är flitigt med i trädgårdsförenings- och rosariearbetet, hon är knappt tre månader yngre än OO.

Mera rosor! Kommer ni ihåg OrdOdlarens födelsedag nu på fredag? OO lottar ut rosor i kalender- och tidningsform, delta med kommentarer på Facebook eller här – ett tryck på ”gilla” räknas inte! De tvåspråkiga exemplaren av tidningen Rosenbladet innehåller intressanta artiklar och vackra rosbilder. I kalendern finns femton olika rosor. ”Vinsterna” fördelas jämt mellan kommentarerna på Fb och WP. Undantagsvis räknas också också kommentarer per sms med.

Jo, jovisst. OrdOdlaren välkomnar och öppnar för alla former av hyllningar och gratulationer och lyckönskningar; kort, blommor, presenter, donationer med mera. Här skall Runebergsdagen firas, dubbelt upp! (Det torde komma ett inlägg till, senast just på Dagen D.

Voilà, Viola!

Telefonen ringde. En helt okänd nummer visades på displayen, men eftersom OrdOdlaren alltid svarar och inte gallrar enligt principen ”vill någon något så kan de skicka ett sms” så tryckte hon på grön knapp. ”Kan du giss vem ja e´?” yttrade en glad kvittrande röst. Redan de orden och hur de uttalades visade på Vasa och trakten däromkring, men OO tvekade… ”Ja e´ Viola”, sa rösten.

OO tjoade till: ”Jag har ju nyligen läst om dig på YLE Österbottens nätsida, en radiointervju! Var det rätt det där med påskfesten, det kan ju inte ha varit Georg själv som sa…” ”Nej, det var din pappa som var spåmannen!” skrattade Viola. Och så babblade vi på i en halvtimme.

Det här är det äldsta fotot OO hittade på Viola, i det av mammas fotoalbum som förvaltas här. Mamma var inte så exakt med systemen i fotografierna, här har hon skrivit ”Toby 1941”. Hon ”turnerade” med sin symaskin och sin skicklighet i byarna nära Vasa flygfält under krigstiden, omväxlande med sykurser. Mamma, snart 21, längst till höger och Viola, 15, med sitt svarta hår i mitten.

Påsken 1945 (troligen) kom Viola på besök till OO:s mamma och pappa, som hade gift sig under pappas en permission 1943. De tre traskade tillsammans till påskfesten på ungdomsföreningslokalen i hembyn Keskis. ”Den första som du dansar med ikväll, honom kommer du att gifta dig med”, sa pappa till Viola. Georg var föreningens ordförande, höll hälsningstalet, hade hört om att en främmande flicka skulle vara där, bjöd upp henne till första dansen…

Sommaren 1946 tillbringade Viola i Keskis och vandrade runt med barnvagnen där OO:s storasyster låg. Farmor och Faster bodde till vänster i huset, den unga familjen till höger. Det egna hemmet byggdes då för fullt, en kilometer söderut.

Suddigt uppförstorat. Mamma, pappa, Viola, faster och farmor (66 år) med cirka ettåringen i knät.

Violas eget foto: de unga tu ingick äktenskap 1947. De bosatte sig i Smedsby lite norr om Vasa, och där fick också OO vara inhyst hösten 1984 under en tre månaders studieperiod. Sen dess har vi hållit kontakt med julkort, med bifogade små brev.

Så här minns OO Viola: Alltid glad, med skrattet nära till hands. Hon jobbade på hushållsavdelningen i det stora varuhuset, varje stadsbesök innebar en träff. Georg var småfinurlig och påminde mycket om sina två bröder som flickan OO kände bättre, de bodde i vår gemensamma hemby. Trevliga och kära bekanta! Det här är också Violas eget foto, båda använda i radions web-artikel.

Viola, 96, och hennes väninna Birgit, 97, intervjuades angående sina upplevelser på 1940-talet inför vår självständighetsdag, förstås. Pigga flickor, OO lyssnade på inslaget senare.

Viola bor i en egen lägenhet, får skjuts till butiken en gång i veckan, lagar sin mat själv. Hon vill syssla med sådant i stället för att få hem färdiga matportioner. ”Jag vill koka min potatis själv!” Hon pratar med sin dotter i Sverige med hjälp av en ”platta”, ”så kan vi se varandra”. Hon gick i pension vid 60, ”jag ville hinna njuta litet – och nu har jag varit pensionär längre tid än jag tillbringade i arbetslivet!” ”Jag har någon konstig oförklarlig värk i kroppen, men jag har ju använt min kropp ganska länge”, säger hon och skrattar sitt ljuvliga skratt.

Julen skall hon fira ensam. Väninnan hon firat många jular med gick bort i början av det här året. OO sänder iväg julkortet i morgon, tillsammans med en liten överraskning. Och OO vill leva sina återstående år som Viola: glad, klar i knoppen och full av upptåg! Voilà!

Gratulerar och Applåderar!

Födelsedag idag! Hipp, hipp Hurraa, ja må hon/han/den/hen leva, uti hundrade år! Någonting riktigt unikt begår nämligen sin femårsdag idag – Och OrdOdlaren känner sig som gamla fjärdedelssyster, hela knappa tre månader äldre…

Nya Östis. En ultralokal papperstidning, världens östligaste svenskspråkiga tidning, utkommer en dag i veckan, ägs och görs på ett unikt sätt och har hållits synnerligen livslevande i fem år. När den startade var många entusiastiska, men oj så många som målade fan på väggen, högt och ljudligt. Typiskt. OO tror att många av dem som uttryckte sig skeptiskt är nöjda prenumeranter idag… Många är dessutom funtade som OO, när tidningsbunten anländer på torsdag öppnas och läses NÖ först.För sisådär 7 -8 år sedan skulle dagstidningarna på papper i Svenskfinland (säkert också på andra håll) förnyas. Digitalt skulle det bli; ”Allt” flyttas till det snabba nätet, om några år är papperstidningen död, lönar sig inte, ”alla” annonserar på nätet… Stora tidningshus köpte upp de små aktörerna. Hemstadens anrika Borgåbladet och jobbstaden Lovisas likaså ärorika Östra Nyland slaktades och ur slarvorna bestämde herrarna att tidningen Östnyland, med delvis samma innehåll som ”Tidningshusets flaggskepp”, Hufvudstadsbladet, skulle uppstå. Flopp. Tvådagarstidningen Östnyland (utgivningsort Borgå) blev snart mera självständig och lever än. Också i OO:s postlåda.Något saknades. Folk ville ha mera lokalt, speciellt de svenskar som bor längst österut. En del branschfolk hånskrattade: vem vill läsa om grannens bortsprungna katt, om byaföreningens idrottsmästerskap, om vad som hände vid Kalles torp för 100 år sedan? Just precis vad vi vill läsa om. Vanligt folk vill läsa om vanligt folks göranden och låtanden, om vad som diskuteras och bestäms i hemkommunen, i byn… ”Vi behöver varandra” – vilken annan tidning har den rubriken på de lokala radannonserna, ”till din tjänst”?

Kimmen, ”gammal” garvad pensionerad chefredaktör för Östra Nyland kontaktades – och satte igång. Han vet hur en tidning kan göras. Så kom det första numret som OO inte alls minns, hon blev prenumerant någon vecka senare. Kimmen såg till att Carita efter något år blev redaktionssekreterare, sen steg han åt sidan och Carita axlar nu ansvaret som chefredaktör – hennes karriär har gått i kurvor under de senaste åren, men ständigt uppåt på stadigare ben! (OO menar ingalunda konkret, att hennes gåstolpar har blivit tjockare…).

Tidningen har hittat sin nisch. Den konkurrerar inte med Borgås tvådagarstidning, den skriver om det lokala och struntar i världshändelserna. Pontus (alias för Kimmen) diskuterar dem på sitt eget sätt, med sina ”låtsaskompisar” Ragnar och Sune. Det blev läsarstorm när kåseriet i ett nummer uteblev till följd av datorkrasch!Traditionella redaktionsutrymmen har tidningen inte. Alla jobbar hemma. Visserligen finns ett rum för redaktionsmöten, men riktigt hur det fungerar behöver inte OO bry sig om.

Belackarna sade också att en tidning som görs utan betalt på frivillig bas (och utges av en understödsförening) inte kommer att hålla kvalitet. Ha. Alla får betalt. Och kvaliteten på skriverierna varierar i alla tidningar. OO tycker att honoraren är helt ok – hon är van vid att inte ens få ett uppskattande ord från ansvariga tidningsutgivare för sina övriga skriverier – inte från läsare heller.Hoppas bar någon tecknare producerar ritade halvkarikatyrbilder av alla de övriga skribenterna också! Senaste nummer bestod av 28 sidor, skrivna av åtminstone ett dussin medarbetare – OO tappade bort sig i räknandet (som vanligt). Innehållet var brett, det skrevs om renoveringar av föreningshus, om lokala företag (skog och fönster), om jordärtskocka, landets äldsta scoutkår som fyller 110 år (i Lovisa, förstås), om hur man ordnade fullmäktigemöte 1921 och mycket mera. Med otaliga notiser om ett och annat. Dessutom berättade tidningen om årets naturprodukter (Arktiska Aromer rf), något som OO inte sett ens i branschtidningar: havtorn, trattkantarell och harsyra. Dem kommer OO, VL eller RR att återvända till på något sätt…Tidningen har ingen webbsida i stil med andra tidningars. Men den lever bra ändå! Mot alla odds. Dock finns en aktiv Facebook-sida, där vem som helst kan sätta in bilder och texter och kommentera – men, tack och lov, administratören håller hård hand över den och tar bort osakligheter med nästan sekundens snabbhet. Och därifrån plockas ”Veckans snackisar”, också en intressant ruta! Den något dåliga bilden (via OO:s telefon) visar en nalle i fönstret, populärt för promenader i dessa tider. Inte enbart för barn…

Jubileumsnumret kommer på torsdag, 30 april. OO kan i andanom känna hur tangentborden glöder där i öster, e-post skickas av och an, telefonerna är i flitig användning, Carita och Anna sitter som spindlar i nätet… OO är med, som RR – om bl.a. Guldkannan, som är något annat än vad ni kanske tror.OO slöade till. Hon gratulerar med äkta finlandssvenska örfilar, med socker på! Bara för att ta fram en skillnad mellan Sverige och Finland sådär i förbifarten…

Bloggstatistik

  • 62 655 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.