Till Olles minne, del två

”Identifiera och kommentera”. Konrad och Elvira. Bellman. Ukaser. Halvfylld kaffekopp. Teater. Revy. Alla över en viss ålder i östligaste Östnyland vet direkt att det handlar om Olle, även om de senare uttrycken kan vara något mer okända ”för den stora massan”.

Den här bilden får ni fundera på en stund… Mannen i kostym är Olle, 1984.

Inledningscitatet lär ofta ha förekommit som provfråga, åtföljt av ett citat som ingick i litteraturen till det avsnitt som provet – tentan – omfattade. När Olle skulle uppvaktas med anledning av uppnådda 60 år (1986) tyckte rektor Stig att den 24 år yngre kollegan skulle hålla talet. Det fanns inte på kartan att hon skulle få tacka nej, det var bara att finna sig i uppgiften, och en sen kväll eller tidig morgon tände det. Hon hade en aning, sökte i Bellmans skrifter, hittade ett lämpligt citat och inledde talet med ”identifiera och kommentera”, plus två rader ur en viss epistel. Olle gick bet på uppgiften. Identifikationen innebar att han skulle säga diktens/sången namn; ”Gubben är gammal”. Undrar än idag om han spelade teater…

Olle på lärarfotot 1976, nyss fyllda 50. ”Här står jag för att jag måste, må så vara…”. Olle använde alltid Konrad och Elvira som subjekt och objekt i till exempel satsanalys. Psykologiläraren försökte hålla liv i namnen i sina exempel, och en gång kommenterade eleven Eva: ”Du använder alltid så gamla namn!” ”Ska du säga”, replikerade läraren i ett sällsynt anfall av ‘svar på tal’, och hela klassen brast ut i ett rungande skratt. Efter tio sekunder insåg Eva vad hon heter – och så var den lektionen ”förstörd”. Hon, inkluderande skrattet, blev sedermera rikskändis som boxaren Eva Wahlström, och – ja, de som har hört hennes skrattanfall vet bara. Det går i vågor och håller på… OO vet inte om Konrad och Elvira lever kvar i skolan. De BORDE göra det! Uppmanar psykologiläraren, modersmålsläraren…

Skolhuset, ritat av Magnus Schjerfbeck (med en mycket känd syster, Helene Schjerfbeck), fyllde 75 år 1984. Väninnan och bästa kollegan R fick en idé om hur det kunde firas och började uppvakta Olle om att skriva ett manus. Han var något svårflirtad, men R var ”påflugen” och återkom gång på gång med idéer och uppslag som hon hittat i gamla straffböcker och andra historiska dokument. Till slut upplevde hon att det tändes en glimt i hans ögon. Bäst som det var levererade han ett manus som fick R och psykologiläraren att vika sig sjudubbla av skratt. Sen började jobbet.

Scenen var delad. Till vänster fanns ”Före 1909”, där Konrad med något kort avstånd mellan öronen fick ordovett så det small av den stränga kvinnliga läraren (hon var totalt svartklädd, ni får ingen bild på henne). Elvira delade pulpet med honom, båda i sjömanskostym:

Scenens högra halva, ”Efter 1984”, var befolkad av nästan futuristiska varelser. Då. Blomman till Olle på bild nummer ett överräcks av en av dem. Eleverna gick in i sina roller med själ och hjärta, vi lärare också. Ett verkligt lyckat samarbete! Sammanlagt medverkade ungefär 60 personer, bejublade föreställningar gavs.

Liksom lite skillnader i stil och uppträdande…

Olle hade ett långt förflutet i teatersammanhang. Inte på scenen, det hade man svårt att tänka sig. Olle var alltid Olle, organisatör, idéspruta, kunskapsbank och skribent på många sätt. Han var engagerad när Lurens sommarteater grundades. Han hade teaterklubb i skolan (1960-talet?), förstås med betydligt fler flickor än pojkar. Dilemmat löste Olle elegant. Han bearbetade en känd pjäs, den fick namnet ”Prins Snövit och de sju djärva damerna”. Pjäsen gavs en gång under OO:s lärartid, och idag fick hon kontakt med huvudrollsinnehavaren då (förstås via Facebook), manuset finns hos honom, skolans exemplar tycks ha omkommit. OO utövar påtryckningar på nutida skolfolk…

Olle hade ett eget arbetsrum i skolan, sådana fanns inte inplanerade i arkitekturen förr. Huvudorsak var att han var den sista läraren som rökte, snart nog upphörde han med den ovanan, men han som omväxlande var stadsstyrelseordförande och fullmäktigeordförande, dessutom forskande historiker, fick ha rummet kvar. Ibland kom han in i lärarrummet, tog sikte mot anslagstavlan: ”Några nya ukaser”? Så lärde sig OO det ordet.

En annan gång klev han in med ett mycket snedare leende än vanligt: ”Har någon möjligen ett tio pennis frimärke på sig?” Psykologiläraren sade kort: ”Ett ögonblick”, och öppnade frimärksfacket i sin väska (hon var minsann flitig brevskrivare…), ”varsågod!” ”Går omkring med tio pennis frimärken i väskan….”, muttrade han, förvånad och förtjust – och försvann.

Olles kafferumsbeteende är också värt ett omnämnande. Han serverade sig en kopp svart, smuttade i sig hälften, gick till lektion och återkom efter 45 minuter, fyllde koppen med het dryck och drack. ”Bästa sättet att få lämplig temperatur”, gav han som förklaring.

OO saknade honom som kollega. Hans kunskaper, hans egenheter, hans små men väl inpassade skämt, hans ordvändningar. Saxar ytterligare en bild från lärarfotot, av en ny inte ännu fullt utbildad lärare, 26 år gammal. Hon beundrade bland annat Mireille Mathieu…

Och Olle hade ett plåster på vänstra handens pekfinger…

Till Olles minne, del 1

Unnade du dig en läsk igår, åttonde september? Det var ju läsk-unnighetens dag… Sen omsider gick det ljuset upp för OrdOdlaren, och tack och lov fanns det en flaska äkta limonad i skåpet:

Läsken verkar vara helt ofärgad, men ingalunda smak- och doftlös. Otroligt gott med tjära, utomordentlig törstsläckare. Fabriken ligger bara så långt borta, även om en kär ”gammal” väninna bor nästan granne med den.

Nej, nu bör OO skärpa sig och läsa ordet ordentligt: läs-kunnighetens dag. Borde åtminstone ha bläddrat lite i den här digra samlingen, som författaren (till alla böcker utom en) med sitt kännspaka sneda leende kallade sitt ”livstids straffarbete” på en direkt fråga av kollegan OO:

OO hade stora planer på att läsa enligt den engelska ”Read Hour”-tiden, sisådär klockan 22 – 23, men var allt för upprymd för det. När den officiella finländska tiden för lästimmen började, klockan sju på kvällen, då

…tog hon sig en vals-svängom till levande blåsmusik för att hedra Olle, med fd rektorn Stig, 91. Påpassliga maken plåtade, och ni kan se skolklockan visa just den rätta tiden. Före detta eleverna Leif och Timo myser till vänster (deras titlar är lite längre, lägre eller högre än kulturchef respektive bildningschef i Lovisa, men så får det räcka här), talarstolen av det bastanta slaget som invigdes som ett minnesmonument över professor Olle Sirén till höger.

Professors titel fick han 1991, bilden här är från festen för att han fått titeln pensionär, 1989. Samtidigt pensionärshedrades också vår ”Hälso-Brita”, skolans omtyckta och hurtiga hälsovårdare. Vad hade de i flaskan???

Olle var skolans och traktens språkuppslagsbok, även om han tog det elegant med lugnt överseende ibland: ”Olle, heter det en fil eller ett fil?” Olle svarade lakoniskt, liksom i förbifarten: ”Filmjölk”.

Talarstolen mellan Lovisavikens skola och Lovisa Gymnasium invigdes på dagen sex år efter Olles bortgång, på läskunnighetens dag. Perfekt. Alla kvällens talare stod på en låda, men gymnasiets nuvarande resliga rektor Anders (också fd elev till OO) lyfte helt sonika undan lådan med orden ”Äntligen en talarstol anpassad för mig”. Undrar om han hade ett finger med i höjdspelet…

Barnbarnet Bille Sirén, journalist, hade kvällens bästa klädsel: den vita munkjackan med texten Lovisa Gymnasium (han hade ett år kvar i skolan när OO fick titeln pensionär, när OO höll sin sista lektion var han en av eleverna), och den blå ytterblusen var ursprungligen morfar Olles. Lyckat val!

Kvällen avslutades med att vi (inomhus) fick lyssna på en bandinspelning av ett föredrag som Olle hållit om gatunamnen i Lovisa. 1960 – 90 hade staden en gatunamnskommitté på tre personer, ledd av – Olle. Han förklarade på åtta minuter varför stadsingenjörens gatunamnsförslag ”Bryggeribacken” hyvlades om till ”Bryggarebrinken”. Och förstås sammanfattade han det i tre punkter: ”Brink är ett äldre ord för backe. Allitteration: Br — br BRyggareBRinken. Med e-et i mitten blir det poesi, inte simpelt Bryggarbrinken, utan BryggarEbrinken”. I dagens läge talar man nästan med vördnad om ”det Sirénska e-et” i gatunamnen i Lovisa, det finns flera gatunamn med e i mitten. 1960 hade Lovisa 46 gatunamn, 1990 270 stycken. Över 200 bär Olles signatur, med andra ord. Nu skall det också bli en ”Olle Siréns gata” mellan gymnasiet och Lovisavikens skola, men det verkar som om en arbetsgrupp ännu filar på namnet – en gågata – i Olles anda. OO skriver mera…

Hedersutmärkelse och födelsedag

1656. Det svenska rikets östgräns var fortfarande osäker, och ryska trupper passade på att belägra Olofsborg ytterligare en gång under borgens då knappt 200-åriga historia. Kungen Karl X Gustav var upptagen med krig i Polen. Det var sommar, hett, åska, blixt och dunder. Tjäran som lagrats i borgen för byggarbeten antändes.

Baggen, gumsen, bässen, hanfåret som föddes upp på borgen för att bli mat på Olofsdagen hade sökt sig upp på ett av tornen för att beta. I natten, röken och elden ställde den sig på bakbenen för att få luft. Belägrarna såg en hemsk svart dansande varelse med horn och klövar, med eld sprutande ur munnen som avtecknade sig mot en kuslig gulrödbrun bakgrund – blev rädda och tog till sjappen, alltså flydde.

Det är historien om Musta Pässi – den svarta baggen. En av hjältarna på Olofsborg i Nyslott. Sen 1964 har statyn stått på Tallisaari, Stallholmen, bredvid borgen. Den får också en studentmössa på Valborg varje år. Från och med 1993 är Musta Pässi dessutom en hedersutmärkelse som årligen delas ut på Sankt Olofs dag, 29 juli.

Svårt att få svart på bild – även om bilden är ”stulen”. Borgens tre torn överst, bässen nedtill. Den som får utmärkelsen har jobbat för staden Nyslott, bidragit till att sätta staden ”på kartan”, göra staden känd. Äntligen var mottagaren den välförtjänta (trumvirvel):

Aarno Cronvall. Ni kan se att han bär utmärkelsen, ovanpå slipsen. Bilden från datorskärmen idag (OO gratulerade, hennes Facebook-profilbild syns nederst till höger…). Denna gentleman leder programmet ”Oopperapäivän avaus” varje operafestivaldag sen 2003. Operadagsöppningen, klockan 10 – 11. Det är ingalunda hans enda merit, han har varit radioprofil med mera inom musikbranschen sen 1970-talet. I sommar heter programmet Savonlinnan aamu – morgon i Nyslott, eftersom operafestspelen är inhiberade även detta år. Programmet på bistro Waahto streamas, OO har kunnat fira morgon vid köksbordet i sällskap av musik (årets parkpianist är suveräne Jukka Nykänen) och intressanta gäster. Allt ihopsatt och presenterat av sammetsrösten Aarno, med glimten i ögat och elegant humor.

Orienteringskarta. Bistro Waahto uppe till vänster. Vaahto betyder skum, ett substantiv. Nere till höger syns borgen, Stallholmen, där Musta Pässi-statyn finns. Pontonbron är bortsvängd för att något fartyg skall kunna passera i den strida strömmen i sundet.

Olofsborg är en av det svenska rikets bäst bevarade borgar. 2011 utkom Martin Hanssons bok Medeltida borgar – maktens hus i Norden, med Olofsborg på pärmbilden. Den här bilden, från visitsavonlinna, visar taket som finns över borggården under operafestspelen. Det taket sätts på och tas bort varje sommar.

Det svenska rikets första östgräns drogs upp i och med freden i Nöteborg 1323, men osäkerheten om var den egentligen gick var stor, olika folkstammar härjade i trakterna i hundratals år. Man (= Kalmarunionen, som då styrdes från Danmark) beslöt 1442 att bygga en försvarsborg i kraftigt strömmande Kyrönsalmi, där bildades och bildas inte is under vintern. Arbetena påbörjades 1475, och byggherren på plats, Erik Axelsson Tott (ca 1415 – 1481) gav namnet för att hedra Olaf den helige (995 – 1030), viking, kung av Norge. Han deltar också varje år i operadagsöppningen, så också i år:

Länge fanns endast borgen och lite bosättning runtom och här och där. Stad blev Nyslott på greve Per Brahes inrådan 1639, i februari, men födelsedag firas på Olofsdagen. 382 år i år. Savonlinna/Nyslott satsar mer än många andra städer på sin födelsedag: sång, musik, dans, marknad – något för envar. Det traditionella fyrverkeriet, som OO upplevt på plats två gånger, uteblir i år. Men i borgen framförs syndiga sånger ikväll, 29 juli! OO är på en annan konsert i ett annat väderstreck, men den har också anknytning till Nyslott. Blir blogg? Få se.

Grattis, Aarno Cronvall! OrdOdlaren har länge väntat på att du skulle bli årets Musta Pässi! Äntligen hände det!

Fjärdedag Pärla idag!

Idag, tisdagen den 15 juni, firar vi Skuggpärldagen. Fram med pärlorna och fira! Visst känns det lite konstigt – jobba i rabatterna iklädd pärlhalsband, men är det Pärldag så är det, basta. Till och med Ispärldag. Men inte hagel, nej tack!

Margit och Margot har namnsdag i Sverige idag (Monika och Mona i Svenskfinland, grattis till er!). Namnen kommer förstås från Margareta (via franskan, troligen). Marjit hette kvinnor i Norden redan på 1400-talet. Hur många levande Margit känner du? OO:s alla Margit-or finns nu i en annan dimension…

Någon ”dagens Margareta” gick inte att uppbringa, däremot dök denna kvinna upp efter en tids funderande:

Bekant? Nähä. Som vanligt, ungdomsbilder av konstnärer av olika slag är mindre vanliga. Av stilen att döma en bild från 1940-50-talet. Margit Sandemo, 1924 – 2018. Norsk-svenska, bodde än i Norge, än i Sverige. Drabbades av omåttlig skrivklåda vid 40 års ålder, då hon enligt egen utsago hade 30 böcker klara i huvudet. Hon skrev på svenska, böckerna gavs dock först ut på norska, hemlandet för hennes förlag. Så har OO förstått det när hon sökt och läst på nätet. MEN: OO har inte läst en enda bok av henne! Hur många av er läsare har läst?

Första boken i Sagan om Isfolket kom 1980, och det blev sammanlagt 47 böcker i denna släktsaga om ättlingarna till Tengel den onde, som placerats i mitten av 1500-talet. Bok 47 utspelar sig 400 år senare. (OO har läst på!) Tengel sålde sin själ till djävulen genom en häxbrygd, sen grävde han ner kitteln. Genom historien drabbas en person i varje generation av det onda arvet. Han/hon har speciella krafter eller ett särpräglat utseende (extremt snygg eller ett monster), ibland ont sinnelag. Förbannelsen hävs först när kitteln hittas.

Varför OO inte läst? Hon var upptagen med annat på 1980-90-talen – måste läsa facklitteratur så det kom ut genom öronen, hann med högst en roman per år. Om ens det. Och sen den hårda kritiken: Böckerna ansågs vara alltför lättillgänglig kiosklitteratur, enkel litteratur för uttråkade kvinnor, tantsnusk – många lär ha slukat böckerna i smyg. ”Sandemo” fanns inte i bibliotekshyllorna, ”sådant” köptes inte in.

Själv sa hon att hon skrev äventyr för vuxna. ”Den som säger att det är trams har inte förstått någonting”, sa hon som 90-åring 2014.

En underbar författarbild! Nuförtiden lär det vara svårt att få tag i en del böcker. Hela isfolksserien torde finnas som ljudböcker (som OO inte ännu fastnat för). OO tar gärna emot tummade exemplar från när och fjärran!

Margit Sandemo skrev massor, andra serier, fristående böcker. En gång tog hon semester, reste bort och klarade två dagar utan att skriva. 1999 hade hon skrivit 105 böcker på 19 år. Det, ni! Sammanlagt blev det 185 romaner som sålts i över 40 miljoner exemplar. När hon lämnat jordelivet skrev en journalist om sin tonårsfascination för isfolket. ”Alla” läste, lite i smyg, någons storasysters väl tummade exemplar. Man fick en inblick i den förbjudna vuxenvärlden. Sandemo skrev på ett just förbjudet sätt, om övernaturligheter. I dagens läge sorterar hon kanske i genren fantasy?

Margit Sandemo beskrevs som en kvinna med en drastisk humor, med en sprudlande personlighet och med en berättarglädje som få. På med pärlorna och tänk på henne, på isfolket, Häxmästaren, Legenden om Ljusets rike… JO, OO skall läsa, garanterat. Men ännu är hälften av ”kappsäcksböckerna” (de var 84) olästa… Lässemester från och med 21 juni…

Fem månader

… och det intensiva senkvällsförhållandet är över. Det hetaste, alltså. Förhållandet kommer att bestå, blott guldkornen hittas då och då.

Den minnesgoda (?) läsaren kan eventuellt dra sig till minnes kappsäcken i november, den som släpades hem fylld med ”lätta” deckare på svenska. OO sorterade och ordnade, böckernas antal var över 80, varav 29 Agatha Christie. Två visade sig vara dubbletter, och så var de bara 27 (och så var de bara… som titel fanns inte med, vad OO minns). Nu börjar de ta slut. Läsandet inleddes alldeles i slutet av november. Ho letto solo a letto! Ett favorituttryck på italienska…

OO började med böckerna med Hercule Poirot. Hur många de var har glömts, en stor del av dem har gått vidare till följande läsare. Glömde att anteckna titlarna, men kanske mottagaren kan servera dem i sinom tid. De böcker där den goda vännen Hastings fungerar som berättare blev favoriter. Humor, snäll ironi och självdistans, samt härliga kommentarer till Poirots många egenheter och betonande av sin överlägsenhet, de grå cellerna, att han förstår sig på människans psykologi – verklig ”berättarsnärt”. I åtta av de cirka 35 böckerna med Poirot som huvudperson berättar Hastings. Dessutom finns det ju noveller där dessa två figurerar. David Suchets ”belgiska engelska” och hans gångstil är oefterhärmliga i de filmatiseringar som ständigt rullar i TV-kanalerna.

Miss Marple (egenhändigt foto av TV-rutan) finns i 12 böcker. Jämfört med böckerna tycker OO att Julia McKenzie och Geraldine McEwan gör henne mera söt och småfinurlig, där hon sitter med sin evinnerliga stickning och sin väska. Däremellan är hon nyfiken och skärpt när det behövs, spelat disträ däremellan… En trevlig figur, så borde man bli… Agatha Christie gjorde samma fel med båda sina storstjärnor: hon gjorde dem för gamla från början. Dessutom lär hon ha tyckt att Poirot var odräglig…

Miljöerna i ”Marple-filmerna” är dessutom… ja, förståsigpåarna har döpt hennes miljö till ”Mayhem Parva”, en isolerad by befolkad av övervägande människor över medelåldern, präster och bridgespelare och några till…

En rolig figur som dyker upp då och då är deckarförfattarinnan Ariadne Olivier – som troligen får ge uttryck för Agathas egna frustrationer då och då. Hennes stora bokhjälte är finländaren (!) Sven Hjerson. Ett verkligt äkta finskt- eller finlandssvenskt klingande namn… Sen finns ju också detektivparet Tommy och Tuppence i några böcker. En av de sista OO läste är deras första ”fall”, fullt med spänning i hela boken.

Agatha Christie, född MIller 1890, avled som lady Mallowan 1976. Äktenskapet med Christie 1914 – 1928 ändade i skilsmässa på grund av hans otrohet 1926 (skilsmässoprocesserna tog tid den tiden). I december 1926 var Agatha försvunnen, hennes bil fanns i ett kalkbrott och efter 11 dagar hittades hon på ett hotell, hävdande minnesförlust. Något som har stötts och blötts i flera soppor, men själv höll hon fast vid minnesförlusten i hela sitt liv. I en och annan bok förekommer också minnesförlust, i en en klart simulerad och med stor framgång.

Hon debuterade 1920 och var aktiv i över 50 år! Antalet böcker går egentligen inte att beräkna, hon skrev ju också teaterpjäser (Råttfällan…) och ”vanliga” böcker, noveller… Varifrån fick hon idéerna, hur lyckades hon hålla ihop myriaden av figurer i varje bok? Giftmordsexpertisen inhämtade hon under världskrigen, hon jobbade på apotek under båda. En inspirationskälla var förstås hennes andra man, från 1930. Den 14 år yngre sir Max Mallowan var arkeolog som var specialiserad på Mellanöstern och de bodde i de trakterna i flera år (Mord i Mesopotamien, bl.a…)

Men varför avbildas storheter ofta som gamla? Se på bilden ovan, den verkar vara den vanligast förekommande. Därför också första bilden i detta inlägg, den föreställer författaren som ca 30-åring, då hennes popularitet började. Fundera på hur era inre bilder av avlidna författare och konstnärer av olika slag ser ut…

Nu inväntar OO biblioteksöppning och hoppas på att komplettera sitt läsande. Men först behövs en lista på de lästa titlarna…

Ho letto solo a letto = jag har endast läst i sängen.

Många gratuleras idag

Först och främst: Mia i Lovisa, Nancy i Söderkulla, Sibbo, Regina i Pargas och Ulla-Britt i Borgå! Ni fyra hade tur i OrdOdlarens sexårsutlottning. Roligt är också att två av er är mina fd elever. Skål för er på teets, tedryckens dag idag!

Runebergstårta från favoritbageriet i Borgå, ”dubbel” temugg med muminfigurer, ett träfat ihopsvarvat av en bekant för länge sedan – allt på en trasmattelöpare som min syster vävt för lite på tio år sedan. Utsikt genom ett lågt köksfönster – om ni upptäcker en triangellik snötunga så har ni sett en del av snön på OO:s övertäckta sommarsäng!

Teets vänner i Finland utsåg den här dagen till teets dag i Finland år 2015. Med andra ord är den dagen lika gammal som OrdOdlaren – nästan. Och varför idag? Idag har nämligen Tea namnsdag i Finland. Grattis Tea, om du läser! Annars också.

Plåtade eftermiddagsteet också på ett annat bord, med belysning från två fönster, därför den intressanta ljusglimten i drycken. Allt är lite snett och vint: fatet är både snett och med en liten rundning, därför lutar också temuggen och tårtan behagligt emot varandra. Och den unga kvinnan på tavlan på väggen, det är OO långt, långt innan hon ens visste att man kan vara ordOdlare… Ja, det verkar som om kameran hölls aningen snett också!

Just nu kommer dagarna ovanpå varandra, det blir svårt att fira allt. Tedag firas här i huset varje dag, i morgon söndag är det Tankens Dag, och vi tänker så det blänker då, antagligen. Clean Out Your Computer Day kommer, Äggahalvans Dag, snart kommer 112-dagen, MEN:

Idag är det också Samernas Nationaldag. OO får bara konstatera att hon inte vet alltför mycket om denna ursprungsbefolkning, fotograferade därför en halvsida i dagens Hufvudstadsbladet:

Rap är inte något som OO satt sig in i, artisten är för henne helt okänd. Rubriken betyder ”Glad samiska nationaldagen till alla”, översättningen bjöd tidningen på. En viss språksläktskap (”språksmitta”?) med finskan finns, raplåtens rubrik på finska torde vara ”Souda, souda”.

För övrigt pratas tre samiska språk i Finland. Det har OO vetat länge, ända sen tiderna som studiehandledare. Studentexamensnämndens generalsekreterare upplyste vid ett informationstillfälle att det rådde en viss kris: det fanns endast en person i Finland som kunde åstadkomma ett prov på studentexamensnivå i ett av språken, och han var redan då rätt så gammal. Hur läget har utvecklats känner OO inte till. Nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska är språken, men vilket av de två sistnämnda som var i farozonen kommer OO inte ihåg.

Tidningen tipsade också om en intressant sida: http://sagdetpasamiska.yle.fi. Där finns en hel del intressant om både språk, kultur och historia. Så pass mycket att det här inlägget försenades en hel del på grund av intressant läsning. Prova på!

Grattis än en gång, máistte i dea (samiska för Skål! och te, hur man säger ”i” är oklart i detta nu för OO), i alfabetisk ordning, Mia, Nancy, Regina och Ulla-Britt – enligt efternamnen blir ordningsföljden på er tvärtom: Heikkilä, Lindman-Korpi, Lökfors och Uski! En skål för Tea i Borgå också!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 67 427 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.